Influensavirus sprids på flygplan
Om jag vore rik skulle jag, likt Elfas tidigare ägare, flyga i business class eller first class. Inte bara för att det är mer bekvämt och för att försöka erhålla status, utan även av detta skäl:
We calculate that H1N1, even during long flights, poses a low to moderate within-flight transmission risk if the source case travels First Class. Specifically, 0-1 infections could occur during a 5 hour flight, 1-3 during an 11 hour flight and 2-5 during a 17 hour flight. However, within-flight transmission could be significant, particularly during long flights, if the source case travels in Economy Class. Specifically, two to five infections could occur during a 5 hour flight, 5-10 during an 11 hour flight and 7-17 during a 17 hour flight.
Detta enligt ”Calculating the Potential for Within-Flight Transmission of Influenza A (H1N1)”, publicerad i BMC Medicine. Inte heller risken för sjukdom är jämnt fördelad över de socioekonomiska klasserna.
Vad utmärker Chicago-skolan?
Från en intervju med professor Eugene Fama:
I spoke to Becker. His view is that what remains distinctive about Chicago is its degree of skepticism toward the government.
Right—that’s true even of Dick (Thaler). I think that is just rational behavior. (Laughs) It took people a long time to realize that government officials are self-interested individuals, and that government involvement in economic activity is especially pernicious because the government can’t fail. Revenues have to cover costs—the government is not subject to that constraint.
Jag delar denna skepticism (fastän jag befinner mig i Stockholm). Den innebär inte att jag ser marknader som perfekta, men jag anser inte att det av marknadsimperfektioner utan vidare kan antas följa, att statliga åtgärder kommer att förbättra situationen. Det finns även politikimperfektioner.
Se även, i intervjun, Famas försvar av den effektiva marknadshypotesen samt Scott Sumners försvar av Famas försvar.
Är rättvisan en illusion?
I Hjalmar Söderbergs novell ”En grå väst eller Rättvisan i München” berättas det om en skriftställare som blir ställd inför rätta för att inte ha betalat en beställd grå väst. Han säger följande till domaren:
Och jag kommer naturligtvis att foga mig i ert avgörande, antingen jag vill eller inte. Illusionen att det finns en Rättvisa är en nödvändig illusion. På den vilar hela samhället.
Ett par frågor (och svar) infinner sig:
- Om han fogar sig, vill han då inte foga sig? Jo, det vill han. Han kanske vill, ännu mer, att domaren skulle ha fattat ett annat beslut, men om han fogar sig, då vill han, i den uppkomna situationen, foga sig. Om han inte hade velat foga sig skulle han inte heller ha gjort det, men istället fått ta konsekvenserna av att inte foga sig. Eftersom dessa tedde sig värre än att foga sig, fogade han sig. Han ville det.
- Är Rättvisan en illusion? Ja, det anser jag. Däremot kanske inte rättvisan är det?
Skräckupplevelse
Vad fasansfullt! Tänk att i samband med en oförlöst passion se sig själv i spegeln och se följande:
Jag ser ju ut som en gammal präst, mumlande han till sist.
Ur Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”.
Står svenska akademiker till vänster eller höger?
Amerikanska studier tyder på att akademiker är relativt vänsterinriktade, med amerikanska mått mätt, jämfört med befolkningen i stort. Det verkar inte stämma in på svenska samhällsvetare som helhet: tvärtom finns en viss borgerlig övervikt bland dem, även om det finns stora skillnader ämnena emellan. Detta visas i en ny studie av mig, Henrik Jordahl och Lotta Stern, ”The Political Opinions of Swedish Social Scientists”, som just har publicerats i Finnish Economic Papers. Denna fråga kan vara viktig att studera om man tror att det finns ett samband mellan akademikers politiska uppfattningar och hur de påverkar studenter, media och beslutsfattare.
Närmare bestämt genomförde vi för några år sedan en webbenkät av forskare och lärare vid svenska universitet och högskolor. För att karakterisera politiska uppfattningar frågade vi bl.a. om partisympatier och vänster-högeridentifikation. Här presenterar jag några av resultaten, men det finns betydligt mer i uppsatsen och i ett Online Supplement. Det går förstås också bra att kontakta någon av oss tre författare vid frågor.
Partisympatier
Den fråga som ställdes var:
Även om man inte håller med ett parti i alla frågor kanske man känner större sympati för ett visst parti än för andra. Vilket parti sympatiserar du mest med?
I figuren redovisas svaren fördelade på de två politiska blocken:
Man kan dela in ämnena i tre grupper: högerämnen (företagsekonomi, nationalekonomi, juridik), mittämnen med viss vänsterinriktning (ekonomisk historia och statsvetenskap) och vänsterämnen (genusvetenskap och sociologi). Det finns tre gånger så många företagsekonomer med sympatier för Alliansen som för de rödgröna, medan det finns fem gånger så många sociologer som stödjer de rödgröna jämfört med Alliansen. Folkpartiet är större än Moderaterna i alla ämnen. Socialdemokraterna är bara största parti för statsvetarna. Störst parti bland sociologer är Vänsterpartiet. (För mer detaljer om partifördelning, se Table C1 i Online Supplement.)
Vänster-högeridentifikation
Den fråga som ställdes var:
I politiken talar man ibland om vänster och höger. Var skulle du placera dig på en skala mellan 1 och 10, där 1 står för vänster och 10 för höger?
I tabellen redovisas svaren per ämne, med genomsnitt (och standardavvikelse):
Mönstret är, som synes, i stora drag detsamma som för partisympatierna ovan.
Inflytande
Vi undersökte också hur de politiska uppfattningarna såg ut hos dem med störst inflytande, genom läroboksförfattande, deltagande i etermedia samt deltagande i offentliga utredningar. När det gäller den sista aktiviteten finner vi följande:
There is however a connection between active participation in government commissions and sympathies for the Social Democratic Party, the party forming the government 1994−2006. The Social Democratic Party is the most sympathized-with party among the most active scholars, with sympathies being 13.3 percentage units higher than in the least active group.
Det är kanske inte helt förvånande att socialdemokratiska regeringar i relativt hög grad placerar socialdemokratiska akademiker i statliga utredningar, men det förtjänar ändå att påpekas.
Slutsats
Våra resultat sammanfattas på följande vis:
We find that Swedish social scientists in seven disciplines can generally be classified as leaning slightly right on the whole. It turns out that 51.5 percent support the right bloc compared to 41.0 percent for the left bloc (a right-left ratio of 1.3), to be compared with 1.1 in the electorate in general. Behind these aggregate shares, we find a left-right divide. The most left-leaning discipline is sociology, where the left bloc achieves more than 5 times more support than the right bloc and where the Left Party is also the biggest party. The second most left-leaning discipline is gender studies. The most right-leaning discipline is business administration, where the right bloc achieves more than three times more support than the left bloc and where the Liberal Party is the most preferred. Economics and law are the second- and third-most right-leaning disciplines. When it comes to policy issues, the general picture – confirming the one stemming from party sympathies – is that scholars in business administration, economics, and law tend to favor reforms of the right whereas especially scholars in gender studies and sociology tend to favor reforms of the left – but the desire to change the status quo is weak overall.
En vidare fråga är om dessa resultat är problematiska eller ej. Finns det t.ex. nackdelar med att studenter i företagsekonomi, nationalekonomi och juridik har lärare som i relativt hög grad har borgerliga sympatier och med att studenter i socologi och genusvetenskap har lärare som i relativt hög grad har vänstersympatier? Det beror förstås på en rad faktorer, bl.a. om föreläsare låter politiska värderingar prägla undervisningen, vilket inte är säkert, och om studenter, i de fall föreläsare blir politiska, låter sig påverkas därav.
Återfallen i brott varierar
Forskning har visat att fängelse kan leda till ökad brottslighet och att hårdare fängelsevistelser kan leda till högre grad av återfall i brott. Fängelsemiljön kan alltså utgöra något av en skola i brottslighet, vilket motverkar syftet med att låsa in brottslingar. Nu visar en ny studie, ”Criminal Recidivism after Prison and Electronic Monitoring”, att fotboja förefaller vara ett attraktivt alternativ:
We study the re-arrest rates for two groups: individuals formerly in prison and individuals formerly under electronic monitoring (EM). We find that the recidivism rate of former prisoners is 22% while that for those ‘treated’ with electronic monitoring is 13% (40% lower). We convince ourselves that the estimates are causal using peculiarities of the Argentine setting.
Krav på ”tuffare tag” framförs ofta i kriminaldebatten. Det är inte alltid de kraven bygger på aktuell forskning.
Heroin i Vancouver
I Sverige, och i många andra länder, möter förslag om sprutbytesprogram för narkomaner ofta hårt motstånd. Sådana program anses sända fel signaler från stat och landsting, som har förklarat krig mot knark. På senare tid har dock en viss uppmjukning i motståndet kunnat skönjas: fler och fler inser att principer som förhindrar minskat lidande måste överges. I linje med detta tänkande finns i Vancouver ett mottagningscentrum, Insite, dit heroinmissbrukare kan komma för att få hjälp att injicera på ett medicinskt säkert sätt. Slate rapporterar:
Addicts arrive with drugs scored on the streets and inject them in a supervised environment, 18 hours a day, 365 days a year. A counter was laden with clean needles, sterile water, cookers, filters, tourniquets, alcohol swabs, condoms. The database includes more than 2,000 users, identified only by code names, and an average day will see 645 injections. There are always two staffers and two nurses on duty, standing by with oxygen masks and syringes of the overdose drug naloxone. To date they have intervened in more than a thousand overdoses without a single death. …
The raw numbers are encouraging: In 2008 Vancouver’s overdose deaths were the lowest in 30 years, and the rate of new HIV infection among injection drug users was the lowest since recordkeeping began. … Since 2003, dozens of peer-reviewed articles have been published in scientific journals like the Lancet, the American Journal of Public Health, and the New England Journal of Medicine, demonstrating the injection site’s efficacy.
I andra länder, t.ex. Spanien och Schweiz, har man tagit ytterligare ett steg och har undersökt effekterna av att skriva ut heroin till missbrukare. Resultaten tycks goda. Att fler svenska politiker nu öppnar sig för sprutbyten är utmärkt; vågar man hoppas på fortsatta steg i riktning mot skadereducering?
Tips: Mind Hacks.
Isobels liberalism
I en spännande artikel om ett nytt slags liberalism skriver Isobel Hadley-Kamptz:
Den innersta kärnan i liberalismen behöver ju inte alls ligga i marknaden. Autonomin är exempelvis ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan. I anslutning finns en misstro mot auktoriteter, mot dem som använder sin makt obekymrade av de maktlösas lidande. Där finns också insikten att vi bara är människor och att maktutövning av oss mot andra alltid kommer att innehålla mer eller mindre medvetna och ondskefulla felaktigheter. Det blir därför aldrig med lagbundenhet bättre. Denna skepsis måste prägla en ny liberalism. Här skiljer den sig från Pangloss-liberalismen, den bättre-och-bättre-dag-för-dag-anda som präglat intellektuell svensk borgerlighet, och kanske tydligast tidskriften Neo under 00-talet.
Det finns oerhört mycket att säga om detta resonemang, och om övriga resonemang i artikeln. Jag begränsar mig, pga. begränsad tid, kraft och intellektuell förmåga, till två korta reflexioner:
- Både marknad och autonomi hör liberalismen till, men det uppmärksammas inte så ofta att det föreligger en spänning dem emellan. James Buchanan analyserar detta i Property as a Guarantor of Liberty och betonar särskilt ägandets betydelse för att kunna upprätthålla autonomi i en marknadsekonomi: ”[P]rivate property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, therefore, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible.” (s. 32, 34) Som jag ser det möjliggör marknaden en effektiv resursallokering i de flesta fall, vilket ger ett eftersträvansvärt välstånd, men mot detta får vägas att man som deltagare i marknadsekonomin i hög grad blir beroende av andras beslut. I de fall marknaden ger ett personligt välstånd av riktigt stort slag torde konflikten mellan marknad och autonomi försvinna, men det är få förunnat att uppleva detta.
- Precis som Isobel känner jag mig främmande inför den överflödande optimism som vissa liberaler ger uttryck för. Som John Gray påpekar, och som Bryan Caplan exemplifierar, tenderar liberaler att tro människan om gott och att tillvaron mestadels går i riktning mot det som är bättre (eller, om den inte gör det, att den har all möjlighet att snart göra det). Själv är jag präglad av såväl Schopenhauer som Nietzsche och har inte alls en positiv syn på vare sig människor eller tillvaron i stort. Ändå är jag liberal, inte för att liberalism ger ett paradis på jorden, utan därför att jag bedömer att dess hörnstenar ger ett mindre olyckligt liv än tillgängliga alternativ. Isobel tar också upp de politiska implikationerna, nämligen att liberalismen alltid måste problematisera makt, och i synnerhet av våldsmonopol uppbackad politisk makt. Idealet om maktdelning, och frågan om den politiska maktens gränser, behöver återupplivas också i europeisk liberal diskurs.
Isobel ger näring åt den svenska ideologiska debatten. Det är det mycket få som gör.
Uppvaknande under nattvarden
Hjalmar Söderberg beskriver i Martin Bircks ungdom hur den unge Martin under sin konfirmationshögtid plötsligt ser klart vad det hela rör sig om:
Men då han … såg prästerna i sina kåpor röra sig av och an framför altaret, medan de sysslade med brödet och vinet och buro handdukar över armen liksom kypare, kände han svindel och äckel och kunde icke förstå, att han hade låtit narra sig med på detta.
Som tur är verkar dagens ungdom i hög grad dela Martin Bircks uppfattning.
Om en siamesisk tvilling begår ett brott…
How would the law punish Siamese twins if one of the twins committed murder without the other being involved?
Det svar som ges är att ingen vet. Kan man sätta en morddömd siamesisk tvilling i fängelse när det innebär att en oskyldig siamesisk tvilling också hamnar där? Knappast. Den ”lösning” jag själv kom att tänka på var att utdela ett bötesstraff till mördaren, men som det påpekas i artikeln utdelas inte bötesstraff för våldsbrott, och dessutom skulle det straffet med största sannolikhet inverka negativt också på den oskyldiga tvillingen. Finns bättre förslag?
Hur bör man nysa?
Personer som nyser utan att försöka hindra bakterierna eller virusen från att sprida sig till andra betraktar jag som ett slags bioterrorister. De är värda förakt och bör stigmatiseras. Hur bör man då nysa? I ”Excuse Me!”, publicerad i British Medical Journal, klargörs att munskydd hindrar sådan spridning. Jämför bilderna:
Dock vederläggs uppfattningen att det är bättre att nysa rakt fram med munskydd än att vända sig bort. Som framgår av den andra bilden sker en viss spridning nedåt med munskydd men inte, som vissar har påstått, åt sidorna. Så:
- Bär helst munskydd när du är nysbenägen.
- Med eller utan munskydd är det bra om du vänder dig bort när du nyser.
Se även det tidigare inlägget ”Munskydd för att skydda andra”.
Tre typer av illusioner
Nietzsche diskuterar, i The Birth of Tragedy, tre illusoriska ansatser för att mildra konsekvenserna av insikten att tillvaron är tom, mörk och meningslös:
One man is fascinated by the Socratic desire for knowledge and the delusion that with it he will be able to heal the eternal wound of existence. Another is caught up by the seductive veil of artistic beauty fluttering before his eyes, still another by the metaphysical consolation that underneath the hurly-burly of appearances eternal life flows on indestructibly, to say nothing of the more common and almost even more powerful illusions which the will holds ready at all times. In general, these three stages of illusion are only for nobly endowed natures, those who especially feel with a more profound reluctance the weight and difficulty of existence and who have to be deceived out of this reluctance by these exquisite stimulants. Everything we call culture consists of these stimulants: depending on the proportions of the mixture we have a predominantly Socratic or artistic or tragic culture—or if you’ll permit historical examples—there is either an Alexandrian or a Hellenic or a Buddhist culture. Our entire modern world is trapped in the net of Alexandrian culture and recognizes as its ideal the theoretical man, equipped with the highest intellectual powers and working in the service of science, a man for whom Socrates is the prototype and progenitor.
Själv är jag präglad av de två första illusionerna: den rationalistiska kunskapsdyrkan kan, inbillar jag mig, bidra till ett högre mått av preferenstillfredsställelse; dyrkan av ungdom och skönhet ger en känning av element av en värld som man kan drömma om, där dessa ting inte bara utgör tillfälliga distraktioner utan tillvarons fundament. Den tredje illusionen, mytbildning och religion, förkastar jag för egen del: den är för grov för att mitt intellekt ska kunna fördra den. Frågan är: Är det bra att dissekera illusioner? Det är väl problemet för de ”nobly endowed natures” Nietzsche talar om, att illusionerna inte riktigt fullt ut accepteras som illusioner.
Dans i svart
En oerhört snygg tango av Victor och Karen i So You Think You Can Dance:
Doktor Glas om dödshjälp och abort
En klarsynt man, Hjalmar Söderbergs gode doktor, i fråga om eutanasi:
Den dag skall och måste komma, då rätten att dö blir erkänd som en långt viktigare och mera oförytterlig människorätt än den att lägga en sedel i valurnan. Och när den tiden är mogen, skall varje obotligt sjuk – och varje ”brottsling” också – äga rätt till läkarens hjälp, om han vill befrielsen.
Även i fråga om abort:
Aktningen för människoliv – vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och vad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv. Och vid främmande, okända, osedda människoliv har aldrig någon på allvar fäst det ringaste avseende, kanske med undantag av några alltför påtagligt narraktiga filantroper.
En medicinsk etik vida överlägsen den kristna, som tyvärr fortfarande dominerar på många ställen.
Personen Adam Smith
Dåvarande chefredaktören för The Economist Walter Bagehot skrev 1876 en betraktelse över nationalekonomins fader Adam Smith. Detta fann jag intressant:
The founder of the science of business was one of the most unbusinesslike of mankind. He was an awkward Scotch professor, apparently choked with books and absorbed in abstractions. He was never engaged in any sort of trade, and would probably never have made sixpence by any if he had been.
En vanlig missuppfattning torde vara att personer med praktisk erfarenhet är de bästa att analysera och föreslå regelverk för en viss verksamhet. Det finns en risk att sådana personer inte förmår sätta in verksamheten i ett större sammanhang — för det krävs en teoretisk förmåga och ett systematiskt empiriskt kunnande.
Missnöje med skatterna
Det tycks råda visst missnöje med skatterna. Vissa klagar på att jobbskatteavdraget enbart kommer dem med arbete till del, så att t.ex. pensionärer får betala mer i skatt på en given inkomst. Andra klagar på att personer över 65 som arbetar får ett högre jobbskatteavdrag än andra för en given inkomst. Utan att gå in i den diskussionen i sak undrar jag om de som klagar på detta också klagar på det faktum att ett progressivt skattesystem, likt det svenska, gör att vissa möter en högre skattesats än andra för en given inkomstförändring. En person som tjänar 30 000 kr i månaden och som får en löneökning på 1 000 kr betalar ca 300 kr i ökad skatt; en person som tjänar 32 000 kr i månaden och som får en lika stor löneökning betalar ca 500 kr i ökad skatt.
Med andra ord: Är den logiska implikationen av att klaga på jobbskatteavdragets utformning att förorda en proportionell inkomstskatt (kanske i form av en ”platt skatt”)? Om inte vore det intressant att höra varför olika skattesatser är principiellt upprörande i det ena fallet men inte i det andra.
Straff utdelas av egoistiska skäl
Människor och andra djur tenderar att hålla ordning på varandra och straffa fuskare. Frågan är varför någon är villig att straffa andra, då det medför en kostnad i form av energi och risk för vedergällning. Anledningen är rimligen att det finns en intäkt som mer än kompenserar för kostnaden. Tidigare har många sett denna intäkt som indirekt och relaterad till fördelen för möjligheten att reproducera av att ingå i en ordnad och stabil grupp. En ny studie av putsarfiskar, ”Punishers Benefit From Third-Party Punishment in Fish”, publicerad i Science, tyder dock på att straffandet har en mer direkt, positiv effekt för den straffande individen:
Male cleaner fish, Labroides dimidiatus, punish their female partner if she cheats while inspecting model clients. Punishment promotes female cooperation and thereby yields direct foraging benefits to the male. Thus, third-party punishment can evolve via self-serving tendencies in a nonhuman species, and this finding may shed light on the evolutionary dynamics of more complex behavior in other animal species, including humans.
Det finns åtminstone två skäl till varför en hane gynnas av att straffa den hona som tjuväter av värdfisken istället för att äta parasiter: värdfisken simmar iväg om honan börjar äta på den, vilket ger mindre mat, och honan kan genom att tjuväta växa till sig och förvandlas till hane, vilket skulle innebära en förlust av partner för hanen. Intressant nog tjuväter även hanar av värdfisken, men eftersom honorna är mycket mindre blir kostnaden av att straffa hanarna för hög, varför de avstår från det.
Njutningens särställning
Filosofen David Brax påpekar något fundamentalt:
Pleasure is not only one of the things that we value, it is the basic means by which we value.
Mediokra motståndare
Albert Einstein:
Great spirits have always found violent opposition from mediocrities. The latter cannot understand it when a man does not thoughtlessly submit to hereditary prejudices but honestly and courageously uses his intelligence.
Diskrimineras män?
När det talas om att missgynnas på arbetsmarknaden är det i regel kvinnor som fokuseras. Ny australisk forskning, ”Do Employers Discriminate by Gender? A Field Experiment in Female-Dominated Occupations”, accepterad för publicering i Economics Letters, visar dock att även män kan missgynnas, i yrken där kvinnor dominerar stort:
[W]e find a pro-female bias in callbacks only in occupations in which the percentage of females is 80 percent or more. For less female-dominated occupations, we find no significant bias towards either sex, in contrast to Riach and Rich (2006). What might cause this pro-female bias in occupations that are heavily female? One explanation is gender-stereotyping. If certain jobs are perceived as more appropriate for women, male applicants may be (implicitly or explicitly) evaluated less favorably because they do not fit society’s prescriptions about what is appropriate for men.
Forskarna finner inte stöd för att kvinnliga eller professionella rekryterare påverkar resultatet på ett statistiskt signifikant sätt. Nå, är detta resultat upprörande? Har man en kollektivistisk syn kan man tänkas anse att detta är ett icke-problem, eftersom kvinnor sannolikt missgynnas i högre grad än män på arbetsmarknaden. Har man ett mer individualistiskt synsätt är varje särbehandling på basis av karakteristika som är irrelevanta för jobbets utförande upprörande.
En underlägsen skapelseberättelse
Arthur Schopenhauer berör, i ”On the Sufferings of the World”, hur olika religioner och filosofiska tänkare har sett på det faktum att världen rymmer mycket lidande. Han ger inte mycket för den judisk-kristna skapelsemyten:
But that a God like Jehovah should have created this world of misery and woe, out of pure caprice, and because he enjoyed doing it, and should then have clapped his hands in praise of his own work, and declared everything to be very good—that will not do at all! In its explanation of the origin of the world, Judaism is inferior to any other form of religious doctrine professed by a civilized nation …
Schopenhauer framhåller istället österländsk filosofi, kanske i synnerhet buddhismen, samt grekiska filosofer som överlägsna i sin förståelse av tillvarons tillkomst och karaktär. Själv avvisar jag alla övernaturliga, andliga och religiösa tankegångar på detta område som vidskepliga, men det är riktigt att den judisk-kristna är särskilt svårsmält och bisarr.
Avatar kontra Elektra
Stockholms kulturlivs olika yttringar behandlas i Igiturs geniala och rörande analys:
och avgrunden. och du sade: mytens form måste frånskiljas mytologiseringen. avatar är ett pekoral, ett ytlagerfetischerande uttryck av mytformens onanister. mytologin lämnas därhän, avskiljs tecknet. hos strauss är det motsatsen som manifesteras: mytologins formalisering, litteraturens enkla strukturering av språket, av uttrycken. elektras idé om den blodiga yxan föregår den faktiska blodiga yxan, den blodiga yxans tinghet.
Se även inläggen ”Elektrisk Elektra” och ”Ateist på Operan”.
I harmoni med naturen
Francis Bacon, Figure in a Landscape (1945), 144,8 x 128,3 cm:
Vad är en paradox?
Jag har tidigare presenterat Frisörparadoxen och Lögnarparadoxen. De är roliga att tänka på! Men vad är egentligen en paradox? William Lycan ger, i den korta och stimulerande essän ”The Other Ways of Paradox”, följande definition:
More generally, then, a Paradox … is an inconsistent set of propositions, each of which is very plausible. And to resolve a Paradox is to decide on some principled grounds which of the propositions to abandon.
Det finns alltså paradoxer som går att lösa, genom att det bland de inkonsistenta satserna går att identifiera vilken eller vilka som ska överges. Sedan finns det antinomier. De verkar särskilt spännande:
Finally (returning to Quine), an “antinomy” is an intractable paradox, one that we cannot see how to resolve in either of the foregoing two ways: The argument does not succeed in convincing us that its conclusion is true-despite-appearances (often because the conclusion is overtly contradictory or otherwise incoherent), yet we can find no fallacious move in the argument; nor is there a premise that is shown false-despite-appearances. Antinomies, Quine says, “bring on the crises in thought” (p. 5); they show the need of drastic revision in our customary ways of looking at things.
Det är tråkigt att tänka i enlighet med invanda tankemönster. Fram för mer paradoxer och, inte minst, tankekriser!
Kan en liberal acceptera sharia?
Avhandlingen Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige har väckt stor uppmärksamhet, då den diskuterar hur ett samhälle ska förhålla sig till invånare vars kultur och rättsuppfattning skiljer sig från den gängse. Särskilt intressant blir det om sådana invånare är medborgare i länder med radikalt annorlunda rättsregler än Sverige. Jag är inte kompetent att analysera den juridiska argumentationen, men debatten kring ”sharia-lagar i Sverige” får mig att tänka på två typer av liberalism. Terminologin blir oundvikligen godtycklig, men låt mig kalla den ena typen för substantiell liberalism och den andra för proceduriell liberalism. Den förra kan inte acceptera icke-liberala lagar någonstans; den senare kan acceptera icke-liberala lagar, om individer fritt väljer dem. Den förra står för något slags universella rättigheter; den senare för ett mer relativistiskt synsätt, där det viktiga inte är reglers innehåll utan hur reglerna har uppkommit och om de som lyder under dem kan anses ha gett sitt samtycke. Den förra kan ses som individualistisk, i det att den anser att varje individ ska åtnjuta substantiella rättigheter; den senare kan ses som gruppinriktad, i det att den anser att grupper av individer ska få utforma regler som de önskar.
Det är inte svårt att se att konflikter kan uppstå mellan dessa liberalismer, gällande såväl kulturella som juridiska spörsmål. I princip borde synsätten kunna enas, men svårigheten är olika synsätt i den empiriska frågan, i vilken mån val att tillhöra en grupp med icke-liberala regler kan ses som fritt eller autonomt. Medan den proceduriella liberalismen säger att det är icke-liberalt att inte tillåta icke-liberala personers preferenser att realiseras, säger den substantiella liberalismen att grundläggande principer (t.ex. ”mänskliga rättigheter”) inte är förhandlingsbara, bl.a. därför att preferenser inte kan ses som oberoende av kulturell kontext.
Nå, för den intresserade tänkte jag nämna några lästips från den partikularistiska liberala traditionen:
- Reiner Eichenberger och Bruno Freys ”Federalism with Overlapping Jurisdictions and Variable Levels of Integration” och ”Functional, Overlapping and Competing Jurisdictions (FOCJ)”: ”These functional, overlapping and competing jurisdictions form a federal system of government that is not dictated from above, but emerges from below in response to citizens’ preferences.”
- Chandran Kukathas The Liberal Archipelago: ”The author argues that the free society should not be seen as a hierarchy of superior and subordinate authorities but an archipelago of competing and overlapping jurisdictions.”
- Niclas Berggrens ”Social Order through Constitutional Choice”: ”The proposal aims at the highest possible freedom of choice for individuals when it comes to defining the political system of their liking: a core (dealing with public goods and rights) is common for all, but everything else can vary between different sub-constitutions between which individuals choose.”
Idén är att inrätta institutionella system där medborgarna i hög grad kan välja mellan olika regelverk, antingen genom att flytta eller genom att, i ett och samma geografiska område, välja mellan olika ”konstitutionella kontrakt”.
Det finns alltså argument för att liberaler bör kunna acceptera icke-liberala kulturella och legala ordningar under vissa villkor. Dessa argument bör, anser jag, finnas med i dagens debatt, som tycks polariserad. Å ena sidan försvarar konservativa och reaktionärer icke-liberala ordningar därför att de förkastar liberalismen och omfattar helt andra värderingar. Å andra sidan förkastar substantiella liberaler icke-liberala ordningar därför att de inte anser det troligt att människor i ett genuint fritt val skulle välja dem. Men tänk om de i ett genuint fritt val faktiskt skulle välja dem? Bör liberalismen då inte respektera dem?
För säkerhets skull bör jag kanske klargöra att jag inte betecknar mig som proceduriell liberal och att jag inte önskar se sharia-lagar i Sverige. Jag är däremot för en fördjupad analys på området, och detta inlägg ska ses som ett försök att bidra till en sådan. Media: SvD.
Behövs en mamma och en pappa?
När homoadoptioner debatterades för ett tiotal år sedan framfördes ofta som argument av motståndarna, att ett barn mår bäst av att växa upp med en förälder av vardera könet. Frågan är om de studier som åberopades, i den mån studier alls åberopades, ger vägledning i frågan — den metodologiska utmaningen är att särskilja effekten av kön från andra familjestrukturella faktorer.
I en ny översiktsartikel, ”How Does the Gender of Parents Matter?”, publicerad i Journal of Marriage and Family, granskar Judith Stacey och Timothy Biblarz forskningen på området, med särskilt tonvikt på att undersöka betydelsen av just föräldrars kön. Biblarz sammanfattar:
The bottom line is that the science shows that children raised by two same-gender parents do as well on average as children raised by two different-gender parents. This is obviously inconsistent with the widespread claim that children must be raised by a mother and a father to do well.
Stacey tillägger:
The family type that is best for children is one that has responsible, committed, stable parenting. Two parents are, on average, better than one, but one really good parent is better than two not-so-good ones. The gender of parents only matters in ways that don’t matter.
Frågan är om traditionalister på familjeområdet är mottagliga för resultat av detta slag.
Tips: Aqurette.
Kul på jobbet?
Artisten Oskar Linnros intervjuas i DN idag och får den existentiellt laddade frågan:
Men i förlängningen då, vad ska det leda till? Vad ska det stå på din Wikipediasida när du blir gammal?
— Jag vet inte, jag tycker egentligen inte att det här är kul. Jag är bra på det och gör det så länge som jag själv är nöjd. Men jag är som lyckligast när jag är på semester. Det är inte så jävla lätt att hålla på med musik.
Det händer att jag känner samma sak inför forskningen.
Lockar nationalekonomin egoister?
Är studenter i nationalekonomi mer egoistiska än andra? Vad beror det i så fall på? Tidigare studier kommer till olika svar på dessa frågor. En ny studie, ”Why Are Economics Students More Selfish than the Rest?”, hävdar att nationalekonomistudenter är mer egoistiska, och har följande att säga om hur det kommer sig:
A substantial body of research suggests that economists are less generous than other professionals and that economics students are less generous than other students. We address this question using administrative data on donations to social programs by students at the University of Washington. Our data set allows us to track student donations and economics training over time in order to distinguish selection effects from indoctrination effects. We find that economics majors are less likely to donate than other students and that there is an indoctrination effect for non-majors but not for majors.
Det verkar alltså som om de som studerar nationalekonomi som huvudämne är mindre generösa än andra men att de inte har blivit mindre generösa efter det att de började studera detta ämne. Detta skulle kunna förstås som att nationalekonomin traditionellt har ett rykte om att studera egoistiska aktörer, vilket kan få själviska studenter att söka sig till ett ämne där de kan förvänta sig att höra hemma. Studenter som inte studerar nationalekonomi som huvudämne men tar en del kurser tycks däremot bli mer själviska pga. ämnet.
Emellertid finner jag studiens slutsatser tveksamma, av två skäl:
- De två sociala program det rörde sig om har båda en politisk och aktivistisk prägel åt vänsterhållet. Det är på intet sätt liktydigt med egoism att inte vilja donera till dem.
- Studien kontrollerar inte för givande eller beteende i övrigt. Det kan mycket väl vara så att studenter i nationalekonomi ger på annat sätt, eller tar hand om en sjuk mamma, eller sparar pengar för att kunna starta projekt som kommer många till del.
Därmed inte sagt att studenter i nationalekonomi inte är mer själviska än andra, bara att jag inte övertygas av denna studie.
Är mer erfarna läkare bättre?
Man skulle kunna tro att svaret självklart är ja, men inte alltid. Studien ”Does Experience Make Better Doctors?” finner följande:
In this paper, we examine the “learning-by-doing” hypothesis in medicine using a longitudinal census of laser in situ keratomileusis (LASIK) eye surgeries collected directly from patient charts. … Our results do not support the hypothesis that the surgeon’s individual learning improves outcomes, but we find strong evidence that experience accumulated by surgeons as a group in a clinic significantly improves outcomes.
Detta kanske implicerar att det viktiga som patient är att komma till en sjukvårdsinrättning där kollektiva utbyten förekommer, där läkarna lär av varandra i institutionaliserade former.
Vad är det för hundar egentligen?
Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 89):
Sålunda kom två stycken jyckar, varav den ena var en kuperad Pekines men med yvig svans …
Och på s. 90:
Jag frågade så, för just då hade en liten jycke, lik en varg, men också en tax, sprungit förbi …
Det svänger
Sir Elton John har skrivit ”Born to Boogie” till den fantastiska musikalen Billy Elliot, som jag såg i New York i somras:
För mer om min upplevelse av musikalen, se inläggen ”Hårda ord i politiken” och ”Det är Pride-vecka”.
Experimentell politik
Det finns en stark politisk tradition av enhetstänkande i Sverige: en likadan politisk lösning ska gälla alla. Ett sådant tänkande utgår i regel från att vi redan vet vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, liksom från att målen är just givna. Men om det finns goda skäl att anta att målen varierar människor, stadsdelar, kommuner, landsting, regioner etc. emellan, och om det finns goda skäl att anta att det råder osäkerhet om vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, då finns det också anledning att vara öppen för pluralism och experimenterande. Olika politiska beslut bör då kunna gälla på olika platser, för att lättare kunna utvärdera olika metoder och se vilka som fungerar bäst. Det kan handla om att staten tillämpar olika politik och regelverk eller om att t.ex. kommuner tillåts välja olika politik och regelverk.
En sådan ansats föreslås av Len Burman med avseende på stimulansåtgärder, eftersom vi faktiskt vet ganska lite om hur olika sådana åtgärder fungerar:
What do we do in the face of our ignorance? At the national level, we probably should try lots of different things — kind of a diversification strategy. We’re doing that. But we should also encourage the states to experiment so we can learn what works, rather than mandate a one-size-fits-all approach. The ideal ”experiment” would assign different ”treatments” to different states. States that begin with A-E: tax credits, F-K: infrastructure, and so on. We could even have a control group that would get nothing.
Den politiska debatten motverkar denna öppna och vetenskapsvänliga syn på politik. I debatten ska man vara självsäker och låtsas veta allt. Det torde leda till sämre resultat än om alla ödmjukt erkände sin okunnighet i många frågor och att vi bör ta fram bättre kunskap om konsekvenser genom differentierad, experimentell politik. Det jag tror många är rädda för är att behöva överge gamla käpphästar — och att skillnaderna i olika ekonomiska utfall riskerar att öka. Själv tror jag att skillnader bör ses i ett dynamiskt perspektiv: de kan bli en drivkraft till reformer, men för att veta vilka som fungerar bäst behöver som sagt olika metoder prövas.
För en analys av grunder för kommunalt självstyre, se Gissur Ó. Erlingsson och Jörgen Ödalens artikel ”Kommunalt självstyre, demokrati och individuell autonomi”, publicerad i Tidskrift för politisk filosofi.
Det tragiska livet
Arthur Schopenhauer har påverkat mig med sin analys av tillvaron. I The World as Will and Representation skriver han:
That which bestows on everything tragic its peculiar elevating force is the discovery that the world, that life, can never give real satisfaction and hence is not worthy of our affection: this constitutes the tragic spirit – it leads to resignation.
Frågan är om det är tragiskt att försöka bekämpa resignationen.
Kvinnors chokladsug varierar
Jag är mer eller mindre ständigt sugen på choklad, men det visar sig att kvinnors chokladsug varierar. Enbart hälften av alla kvinnor tycks ha chokladsug, och av dem uppträder chokladsuget i hälften av fallen i början av menstruationen. Kan det vara så att kvinnors chokladsug är hormonbestämt? I studien ”Perimenstrual Chocolate Craving: What Happens after Menopause?”, publicerad i Appetite, rapporteras:
This study examines whether the primary cause of this ”perimenstrual” craving is a direct effect of hormonal changes around the perimenstrum, or rather if the craving is a general response in some individuals to stress or other notable events. Insofar as there is a direct hormonal effect, one would predict a substantial decrease of 38% in total chocolate craving in women post-menopause, corresponding to the proportion of women pre-menopause who report craving chocolate exclusively perimenstrually. Based on a survey of pre- and post-menopausal alumnae of the same University, we report a significant but small decrease in prevalence of chocolate cravings post-menopause. The decrease is only 13.4% and thereby much smaller than a 38% drop predicted by a purely hormonal explanation, suggesting that female reproductive hormones are not the principal cause of perimenstrual chocolate craving.
Bra, då vet vi det.
Vad är klockan?
När någon ställer frågan ”Vad är klockan?” när klockan är 15.08, blir svaret i regel: ”Tio över tre”. Detta svar är, strikt talat, falskt, men ändå ges det. Människor rundar av och är inte helt sanningsenliga i kommunikationen med andra. Detta beläggs i en ny fransk experimentell studie, ”Truthfulness and Relevance in Telling the Time”:
The present study shows that such a mindreading ability and attention to the point of view of the hearer is at work even in the simplest forms of everyday communication between strangers. Speakers tend to make the effort of inferring what information may be relevant, i.e. be both consequential and easy to process, for the hearer. In so doing, they go beyond facilitating comprehension, and attend to the interests that make comprehension desirable to the hearer in the first place. Helpful speakers aim at relevance in what they say. They spontaneously adjust the level of accuracy of their utterances – up or down as the context requires – so as to optimise relevance.
Ett resultat är att respondenterna inte rundade av tiden för att det var enklare för dem själva (inga skillnader återfanns t.ex. mellan respondenter med analog och respondenter med digital klocka). Är detta ett generellt inslag i kommunikation: att vi uttrycker oss för att optimera relevans för mottagaren? Vad får vi ut av det som talare? Finns det ett reciprokt inslag, så att vi förväntar oss att andra optimerar relevans för oss, om vi gör det för dem? Vad skulle Kant säga om detta avsteg från strikt sanningsenlighet? Upphör inte all grund för tillit genom detta relevansoptimering? Slutligen: Vore det inte kul att börja bestämma tid med människor på ett icke avrundat sätt: ”Vi kan väl ses och luncha kl. 12.03?”?
Asocial ekonom
Ekonomipristagaren Vernon Smith:
What do you think is your main personal flaw?
I don’t like cocktail parties, and I get bored quickly. I’m not really a very social person.
Jag är likadan, men jag anser inte detta vara en negativ karaktärsegenskap (förutom i så måtto att andra kan se den som en negativ karaktäregenskap, vilket kan vara negativt för en själv).
*Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 95.
Hur öka valdeltagandet?
Ett nytt förslag från två italienska nationalekonomer om hur deltagandet i valen till Europaparlamentet skulle kunna fås att öka:
Our idea is that this number of seats should be fully allocated to the member country only if the turnout in the European elections in that country exceeds a certain threshold, for example 90%, which is the percentage historically reached in countries like Belgium or Luxembourg where a compulsory vote scheme is in place. In all cases in which turnout is lower than 90%, we suggest a mechanism that allocates the number of seats in proportion to the turnout. For instance, if in Italy only 45% of eligible voters had voted, only 36 seats, rather than the 72 potentially assignable, would have been allocated. Consequently, the European Parliament would have a total number of seats varying according to the turnout in the different European countries.
Italien skulle få en starkare ställning om detta förslag genomfördes (vilket möjligen kan förklara varför de båda ekonomerna framför förslaget); Sverige skulle få ungefär samma relativa position i Europaparlamentet som idag. Nå, det är ett innovativt förslag, som väl också skulle kunna tillämpas för riksdagsval, men jag ställer mig, påverkad som jag är av av nationalekonomerna Bryan Caplan och Greg Mankiw samt filosofen Jason Brennan, tveksam till det mål som förslaget syftar till att uppnå.
Bör djurförsök stoppas?
Ja, jag börjar luta åt den uppfattningen — bl.a. påverkad av Robert Bass uppsats ”Lives in the Balance: Utilitarianism and Animal Research”. Han granskar de utilitaristiska argumenten för och emot noga, bortom förenklade slagord och frågor (av typen ”Om du kunde rädda ett sjukt barn genom experiment på ett djur, skulle du inte göra det då?”). Hans slutsats:
The real question that faces the utilitarian is whether we can institutionalize animal research in a way that is prospectively justified. That is, can we authorize large quantities of animal research in a way that (a) has a high probability of supporting research that itself has a high probability of producing net benefits, and that (b) has a low probability of supporting research that does not have good prospects of producing net benefits?
On present evidence, the needed prospective justification seems unlikely. First, as we have seen, we do not have strong evidence for large human benefits of animal research in any case. At the very least, much better and more detailed accounting is needed to make the case for substantial human benefit. Second, since the evidence indicates that Institutional Animal Care and Use Committees do not reliably discriminate between promising and unpromising science, we would need to develop new and more rigorous evaluation procedures. It is difficult to know just how to proceed, however, if our best efforts so far, by way of designing and regulating IACUC procedure, have proven no more reliable than flipping a coin. Third, we still need to consider the magnitude of animal harm. It will not be enough to find a small human benefit attributable to animal research. There is a great deal of harm to animals at stake: imposition of fear, pain, distress, injury, confinement, suffering, disease and death upon many of the test subjects. Only enormous and very clear prospective benefits to humans could outweigh that. In the absence of that kind of evidence, it is hard to see any utilitarian justification for institutionalized animal research.
Om du vill tillåta djurförsök, på vilken punkt anser du att Bass har fel?
Status, nyrika och korsetter
Thorstein Veblen är en man vars tänkande man bör stifta närmare bekantskap med. Mest känd är hans bok The Theory of the Leisure Class. Nu kan man ta del av centrala delar av hans analys i uppsatsen ”Thorstein Veblen and American Social Criticism”; t.ex. kan man läsa om statusjakten som fundamental mänsklig drivkraft och om de förmögnas oproportionerligt stora inflytande på den sociala utvecklingen, inte därför att de dominerar andra utan därför att andra imiterar dem.
En intressant del av uppsatsen tar upp hur de traditionellt förmögna trendsättarna reagerar på nyrika som tar plats i deras mitt:
One of the peculiar things about the rules governing status is that they must often remain tacit in order to be effective. This is why people react with such hostility to the arriviste. Newer members of a social class tend to be acting out, quite consciously, a script that older members of the class have long ago internalized … The arriviste or the nouveau riche are often accused of vulgarity. Yet often the problem is not that they are doing anything wrong, it’s that they are doing it all too consciously. This leaves more entrenched members of the class feeling exposed, because it reveals the artifice underlying what they prefer to regard as a purely natural form of behavior. … As a result, the conventions associated with any given status hierarchy often cannot survive explicit articulation, simply because this exposes the artificiality of the practice.
Statusjakten är alltså evig, den tar sig bara nya former. Det är bl.a. därför jag är skeptisk till förslag, från Robert Frank och andra, att genom beskattning av statusvaror försöka minska statusjaktens omfattning. Denna jakt är, misstänker jag, likt det där monstret med många huvuden: hugger man av ett kommer bara ett nytt. Exempel på det ges i uppsatsen.
Jag roades, slutligen, av en lista över saker Veblen ogillade:
He disapproved of duels (a “barbarian recrudescence”), sports (“serviceable evidence of an unproductive expenditure of time”), manners (“the voucher of a life of leisure”), dogs (“the filthiest of the domestic animals”), corsets (“crucifixion of the flesh”), churches (“the priestly vicarious leisure class”), captains of industry (“quasi-predatory careers of fraud”), cap and gown in academia (“atavistic conformity”), and so on.
Fast mest förtjust är jag i Veblens syn på vad som ska hända efter döden.
Direktbegraving, ja tack
Direktbegravning blir allt vanligare, men naturligtvis ska en präst, med mumbo-jumbo-ordet ”människovärde”, försöka stoppa utvecklingen:
Sedan 2006 har antalet direktbegravningar i Göteborgsområdet ökat med drygt 20 procent.
– De läggs i en kista, den enklaste varianten och så körs de rakt in i krematoriet och ut i minneslunden. Inte ens en urna är det utan alltså raka vägen. Det är inte människovärdigt, säger Peter Bratthammar.
Jag tycker tvärtom att det låter som en utmärkt ordning, i synnerhet om de anhöriga föredrar den. Den som är död är död och bryr sig ändå inte. Direktbegravning får mig att tänka på kung Fahd och professor Veblen.
Nationalekonomens uppgift i samhällsdebatten
Ekonomipristagaren George Stigler, i ”The Economist and the State”, publicerad i American Economic Review:
Their competence consists in understanding how an economic system works under alternative institutional frameworks. If they have anything of their own to contribute to the popular discussion of economic policy, it is some special understanding of the relationship between policies and results of policies. The basic role of the scientist in public policy, therefore, is that of establishing the costs and benefits of alternative institutional arrangements.
Denna nationalekonom instämmer.
Logiska spritvanor
Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 12):
… än drack jag vodka, än drack jag återigen inte vodka …
Är ateismen en religion?
Vissa menar att ateismen är ett slags religion. En märklig hållning, kan tyckas, vilket också påpekas av bibelexperten, professor emeritus Bertil Albrektson:
Min spontana reaktion är väl helt enkelt att ateism och religion inte går ihop, att de tvärtom utesluter varandra. Själva poängen med ateismen kan ju sägas vara att man förnekar gudstrons berättigande; sammanställningen förefaller då att vara självmotsägande, någonting i stil med en fyrkantig cirkel eller en långhårig flintskalle.
Någon kanske invänder att ateism som religion syftar på att vi aldrig kan veta något med full säkerhet och att ateism därför, i lika hög grad, som religion, bygger på obevisade teser. Albrektson låter sig inte imponeras av sådana kunskapsnihilistiska påståenden:
Den som hävdar existensen av något måste ju kunna ge hållbara skäl för att det verkligen förhåller sig så som påstås, medan den som ställer sig skeptisk kan nöja sig med att konstatera att sådana skäl saknas. Existens kan beläggas på ett annat sätt än icke-existens. Bevisbördan, plikten att styrka sin tes med belägg och argument, vilar rimligen främst på den som påstår att något finns.
Just så. Det är befängt att påstå att ateismen är en religion.
Fattigdomen faller
När man, som jag, dagligen läser DN Kultur (ett alster fullt av högstämd retorik men tomt på statistik och data), får man lätt intryck av att tillvaron för världens fattiga har försämrats kraftigt under de senaste decenniernas globalisering och liberalisering. Om man tar del av forskning på området får man revidera det intrycket. I en ny studie, ”Parametric Estimations of the World Distribution of Income”, finner Maxim Pinkovskiy och Xavier Sala-í-Martin följande:
Using the official $1/day line, we estimate that world poverty rates have fallen by 80% from 0.268 in 1970 to 0.054 in 2006. The corresponding total number of poor has fallen from 403 million in 1970 to 152 million in 2006. … We find that various measures of global inequality have declined substantially …
Andelen fattiga i världen illustreras i denna figur:
När det gäller inkomstfördelningen har ginikoefficienten i världen utvecklats så här:
Förvisso är det lätt att se att mycket nöd återstår i världen, men det är ändå glädjande att utvecklingen i stort inte bara har gynnat världens rika utan även stora delar av de fattiga.
Se även ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Är omfördelning viktig?”.
Tilltagande nedskräpning
År 1982 lanserade James Wilson och George Kelling teorin om trasiga fönster. Den säger att om enkla förseelser inte åtgärdas och beivras, som när trasiga fönster inte byts ut och när fönsterkrossare inte bestraffas, signalerar det att man kan bete sig slarvigt eller t.o.m. kriminellt utan att det har några konsekvenser för en. Det leder till fler förseelser. En ny studie av João Ramos och Benno Torgler, ”Are Academics Messy? Testing the Broken Windows Theory with a Field Experiment in the Work Environment”, undersöker om teorin stämmer på en universitetsinstitution:
We explore academics’ and postgraduate students’ behaviour under an order condition (clean environment) and a disorder condition (messy environment). We find strong support that signs of disorderly behaviour triggers littering. In the disorder treatment 59% of the subjects litter compared to 18% in the order condition. The results remain robust when controlling compared to previous studies for a large set of factors in a multivariate analysis. When academic staff members and postgraduate students observe that others violated the social norm of keeping the common room clean the probability of littering increases ceteris paribus by around 40 percent.
Det gäller alltså att se till att förfallet inte börjar, för börjar det, eskalerar det. Frågan är hur man bäst undviker att förfallet börjar. Ska man utse någon ansvarig? Ska man hota med straff? Ska man ordna med höjd risk för upptäckt? Övervakningskamera? Vädja till omsorg om det allmänna bästa?
Är livet på allvar?
I novellen ”Med strömmen” av Hjalmar Söderberg konstaterar Gabriel Mortimer följande:
Då man säger, att livet är en fars, menar man, att det är utan allvar. Men det kräver ett allvarligare sinne än folket har mest för att lägga tillvaron under en så hög och sträng måttstock, att dess allvar faller igenom och blir till skämt. Det är således allvaret som gör livet till en fars, och villkoret för att kunna ta livet seriöst är alltså att vara utan allvar!
Jag är rädd för att jag inte är utan allvar.
Förtroendet för bankerna är högt
Man skulle kunna tro att den ekonomiska krisen har eroderat tilliten till bankerna. Så tycks i vilket fall inte vara fallet i Österrike, enligt den nya studien ”Trust in Banks? Evidence from Normal Times and from Times of Crisis”:
Employing survey evidence from Austrian households, we show that trust in banks is mainly affected by ”subjective” variables like the individuals’ assessment of the current economic and financial situation and by their future outlooks. After controlling for these variables we show that the financial crisis has caused a reduction in trust (around -7.5pp) which is sizable but not dramatic. Even at its lowest point (in the first quarter of 2009) 65% still report to have trust in the banking system, which is a higher percentage than for many other institutions.
Detta kan bero både på att många ser bankernas agerande som klokt och balanserat efter krisen och på att staten har agerat, med insättningsgaranti och penningpolitiska åtgärder, till stöd för banksystemet. Hursomhelst torde det vara positivt för en ekonomi med ett högt förtroende för banksystemet, eftersom det annars skulle kunna bli mindre resurser för utlåning till investeringsprojekt och eftersom en misstro skulle kunna kräva åtgärder som egentligen inte är ekonomiskt rationella.
Hälften kvar
Ekonomipristagaren Paul Samuelson får följande fråga:
What is the absolute limit to taxation (give a maximum percentage of GDP)?
Hans svar:
Above 50% marginal tax rates are self-defeating.
Lyssnar svenska politiker på nationalekonomins (nyss avlidne) nestor?
Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 266.
Apor känner igen ansikten
Fascinerande ny forskning av Jennifer Pokorny och Frans de Waal, ”Monkeys Recognize the Faces of Group Mates in Photographs”, publicerad i PNAS, visar följande:
Can nonhuman primates recognize familiar individuals in photographs? Such facial identification was examined in brown or tufted capuchin monkeys (Cebus apella), a New World primate, by letting subjects categorize facial images of conspecifics as either belonging to the in-group or out-group. After training on an oddity task with four images on a touch screen, subjects correctly identified one in-group member as odd among three out-group members, and vice versa. They generalized this knowledge to both new images of the same individuals and images of juveniles never presented before, thus suggesting facial identification based on real-life experience with the depicted individuals. This ability was unexplained by potential color cues because the same results were obtained with grayscale images. These tests demonstrate that capuchin monkeys, like humans, recognize whom they see in a picture.
Detta med att känna igen personer i den egna gruppen är intressant, för jag upplever mig ha svårare att minnas och skilja mellan ansikten hos personer som tillhör andra grupper än den egna, t.ex. asiater och svarta.
Religiös rättvisa?
Det är inte bara kristna företrädare, som Åke Green och Pat Robertson, som ser händelser som jordbävningen på Haiti som ett gudomligt straff. Den turkiske tidningskolumnisten Nuh Gönültaş för samma resonemang:
The Quran tells us that if collective sins are not met with collective repentance, that some disasters will occur in that region. The fundamental reality of [Haiti] is that the majority of its people are engaged in witchcraft.
Är det inte lite märkligt hur en allvetande och allsmäktig gud inte anses straffa de skyldiga utan även en stor mängd oskyldiga genom naturkatastrofer som slår blint? Han vet ju vilka som är skyldiga; han förmår ju straffa enbart de skyldiga. Ändå straffar han ett kollektiv, vari såväl skyldiga som oskyldiga förekommer. Mig tycks det klart att någon sådan gud inte existerar — eller att han är genuint ond. I ingetdera fallet bör man dyrka en sådan gud, varken i en islamsk eller i en kristen version.
Liberaliseringar ger tillväxt
Läser man DN Kultur kan man lätt få för sig att liberaliserande reformer av den ekonomiska politiken inte medför några fördelar. Som tur är finns mer högkvalitativ litteratur att tillgå. En ny studie, ”Structural Policies and Growth: Time Series Evidence from a Natural Experiment”, publicerad i Journal of Development Economics, undersöker effekten på ekonomisk tillväxt av sådana reformer (närmare bestämt ”price liberalization, foreign exchange/trade liberalization, small/large scale privatization, enterprise reform, competition policy reform, banking sector reform, and reform of non-banking financial institutions”) samt av en förstärkt rättsstat i före detta kommunistländer. Deras resultat:
In this paper we utilize an eleven year panel of 26 transition countries to identify short term effects of structural policies that are large and significant. A ten percent change in the quality of structural policies (or the Rule of Law) towards OECD standards is shown to raise annual growth by about 2.5%. To control for endogeneity, we develop an instrument using the hierarchy of institutions hypothesis and find that it holds a robust explanatory power. We also document that early reformers reap the greatest benefits, but that it is never too late to begin structural policy reforms.
Värderar man ökat ekonomiskt välstånd förefaller de vidtagna reformerna ha varit synnerligen bra.
En enkel ekonomipristagare
Paul Samuelson, på frågan om vilken favoriträtt han har:
Skim milk.
Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 267.
Varför äldre inte ändrar sig
Fyra teorier om varför man blir mindre benägen att ändra uppfattning ju äldre man blir:
Hjärnan rostar med åldern: ”[P]eople’s minds just start to get crusty and hard to move as time passes, like rusty machines in need of oil. They resist change because friction in the gears impedes free thinking and hence the acceptance of new ideas. Perceived this way, resistance to change is a form of irrationality that derives from inefficient mental processes.”- Gamla har redan tagit hänsyn till det mesta: ”Resistance to change is the outcome of rational information processing. …. A young person has a small data set, because he has had few experiences and less time to observe the world. Consequently, the marginal impact of any new observation is larger. An older person, on the other hand, has a large data set, and therefore the marginal impact of one additional data point is likely very small.”
- Det kostar mer att lära sig nytt med åldern, och intäkterna blir lägre: ”[O]ften skills are specific to a certain task or way of doing things, and each new skill is costly to acquire. Most people have made a substantial investment learning to do things one way. If a better way comes along, it may be optimal to stick with the old not-quite-as-good way and not pay the cost of learning something new. A young person faces the same cost (learning to do it) either way, and so might as well pick the new way. Magnifying this effect is that the benefits of learning something new are lower the older you get.”
- Gamla vet att de inte får höra något nytt: ”This one relies on the desire of rational people to conserve their limited mental space and time. If one has only a finite amount of mental resources to spend in thinking about stuff, it’s rational to allocate less time to those subjects on which new information or discussion is unlikely to generate change.”
Jag ser teori nr. 1 och teori nr. 3 som snarlika, och teori nr. 2 och teori nr. 4 som snarlika. Nå, vilken teori ser du som mest plausibel? Det ligger nog något i samtliga teorier, även om jag själv tror att teori nr. 1 förklarar mycket. Rigiditet i tänkandet utgör en av orsakerna till att jag i regel inte tilltalas av äldre personer på ett intellektuellt plan (heller).
Trollen på internet
Det finns gott om s.k. internettroll:
[A] troll is someone who posts inflammatory, extraneous, or off-topic messages in an online community, such as an online discussion forum, chat room or blog, with the primary intent of provoking other users into an emotional response or of otherwise disrupting normal on-topic discussion.
Jag läste just en såväl underhållande som insiktsfull analys av detta fenomen, ”Conversation Hackers”. Hur bör man hantera trollen?
People usually go for the easy and virtuous option: they moralize Trolls. Trolls are time-wasters, destroyers of the ethics of discussion, sociopaths of the Internet. We should look forward to banning them completely in the near future. That reaction is understandable, but, we think, counterproductive. Anti-Troll discourse is utopian. … We suggest, instead, that peace could be made between Trolls and other humans. Conversation hackers are useful. Like other hackers, they test the boundaries of a system, and they force users to devise better systems. They strain human argumentation to its limits. Dealing with Trolls forces you to sharpen your arguments and keep a cool head. Sometimes you might even learn something from a Troll. … There is another reason to make peace with Trolls: they are much less alien than we’d like to think. Everyone has their inner Troll; everyone has their urges to argue pointlessly with people they know they won’t convince.
Finns det internettroll bland kommentatorer på denna blogg? Jag vet inte riktigt, men i vilket fall har jag i stort samma synsätt som framförs ovan, att jag låter troll eller misstänkta troll hållas. Trollet i mig gillar dem nog lite, även om jag önskar att deras andel av kommentatorer på bloggar skulle gå ned.
Rationella, trots allt?
Det är populärt, numera, att framställa människor som irrationella. Experimentell forskning sägs visa att människor inte beter sig i enlighet med teorin om förväntad nytta, och som alternativ har bl.a. prospect theory utvecklats. Den sägs på ett bättre sätt kunna förklara människors val under osäkerhet. Nu går Krzysztof Kontek till teoretisk motattack, i ”The Illusion of Irrationality”:
Expected Utility Theory, based as it is on the assumption that wealth changes are perceived in absolute terms, can neither predict nor explain the preference reversals observed in the Common Ratio and Allais paradoxes. This leads to the conclusion that people are irrational. However, once it is assumed that wealth changes are perceived in relative terms, the preference reversals are fully predictable and there is no reason to regard people as irrational. As the perception of wealth changes in relative terms was stated even by Kahneman and Tversky, people’s behavior should be regarded as rational and the relative utility function should be used for its description. It follows that the stated irrationality is merely a result of using an improper model. This is what we call the illusion of irrationality.
Vad säger beteendeekonomerna om detta? (Man kan kanske fråga sig om detta är en substantiell eller semantisk diskussion.)
Orsaker till skilsmässa
Skilsmässolagarna har liberaliserats i många länder, vilket torde utgöra ett nödvändigt villkor för de ökningar i skilsmässofrekvens som kan konstateras. I studien ”The Effect of Divorce Laws on Divorce Rates in Europe”, publicerad i European Economic Review, bekräftas detta samband:
We estimate that the introduction of no-fault, unilateral divorce increased the divorce rate by about 0.6, a sizeable effect given the average rate of 2 divorces per 1000 people in 2002.
Men vad påverkar valet att skilja sig, givet att det är lagligt enkelt att göra det? En faktor skulle kunna vara att makar förr i tiden specialiserade sig — kvinnor på hushållet, män på arbetet — vilket gjorde det svårt att bryta upp. Männen behövde sina kvinnor; kvinnorna behövde sina män. Numera arbetar dock kvinnor, vilket har minskat specialiseringen och därmed också kostnaderna av att avsluta äktenskap. En ny tysk studie, ”Effect of Labor Division between Wife and Husband on the Risk of Divorce: Evidence from German Data”, finner inte direkt belägg för denna tes men konstaterar följande:
Couples with a female main earner and a husband doing most of the housework have a substantially higher probability of separation than couples with the traditional male breadwinner/housewife-pattern. Marital stability is also considerably reduced if the wife has to bear the double burden of market and housework which we cannot find if the husband bears it. In contrast, the equal division does not significantly alter the risk of divorce.
Det sista resultatet finner jag särskilt intressant. Om båda makarna arbetar och delar lika på hushållsarbetet påverkar inte det skilsmässofrekvensen jämfört med en situation av specialisering.
Dans och testosteron
Dansforskaren Peter Lovatt har undersökt hur kvinnor och män uppfattar varandra när de dansar:
Finding 1
When women rated the men’s dancing they rated the highest testosterone men as the most attractive and the lowest testosterone men as the least attractive.
Finding 2
When men rated the women’s dancing they rated the lowest testosterone women as the most attractive and the highest testosterone women as the least attractive.
Finding 3
High testosterone men dance differently to low testosterone men. High testosterone men make larger movements and their movements are more complexly coordinated than low testosterone men. High testosterone men express more energy in their movements and they take up more space on the dance floor.
Finding 4
Low testosterone women dance differently to high testosterone women. Low testosterone women make more subtle and isolated movements with their hips than high testosterone women. High testosterone women move more body parts while they are dancing and their movements are less controlled.
Conclusions
We interpret these findings to suggest that one function of social freestyle dance is to communicate genetic fitness as part of the sexual selection process.
Inte helt förvånande, detta attraktionsmönster, men intressant att det kunde beläggas på dansgolvet. Om dans är en del av den sexuella selektionsprocessen, förklarar det varför (särskilt religiösa) moralister ofta är fientliga mot dans?
En bättre sjukförsäkring
OECD kom förra året med rapporten Sickness, Disability, and Work: Breaking the Barriers, i vilken regeringens reformer på sjukförsäkringsområdet granskades. Som bakgrund kan t.ex. denna figur över långstidssjukskrivningen i Sverige och i jämförbara länder studeras:
Denna statistik ger vid handen att det tycks ha förelegat något slags systemfel, i Sverige. Kanske är det frånvaron av en bestämd gräns vid vilken arbetsförmågan ska prövas som förklarar detta? Nå, i vilket fall har regeringens reformer på området börjat få stor effekt. Dr Lundbäck sammanfattar:
Antalet sjukskrivna har minskat från 200 000 till 100 000 (en halvering). Antalet personer med förtidspension har minskat med 50 000 under mandatperioden.
Konsekvensen för statsfinansernra är inte trivial:
Mellan 2006 och 2012 beräknas de strukturella utanförskapet inom sjukförsäkringen minska så mycket att staten varje år sparar 32 miljarder kronor som kan användas inom vård, skola och omsorg.
Som OECD påpekar är detta viktigt också för de enskilda individerna:
The driving force behind this important fundamental reform was evidence showing that the longer the period of inactivity, the less likely a person was of ever returning to the labour market.
Vad är det då som har gjorts? Se dr Lundbäcks sammanfattning i 20 punkter. Dem lär du inte få läsa i någon tidning eller höra om på tv. Desto viktigare att du tar del av dem själv.
Kan löner sänkas?
I dessa kristider har jag hört anekdotiska bevis för att lönesänkningar faktiskt ibland accepteras av löntagarna. Om valet står mellan sänkta löner eller oförändrade löner och avskedanden, tycks det finnas viss öppenhet för det förra alternativet. En ny studie, ”Downward Nominal and Real Wage Rigidity: Survey Evidence from European Firms”, finner dock att detta inte är ett allmänt mönster i ett antal europeiska länder:
This paper examines the flexibility of wages across European firms. We look at the extent of rigidities in base wages by estimating the frequency of wage freezes (downward nominal wage rigidity) and the incidence of wage indexation (downward real wage rigidity). We address these issues using a unique survey with a large sample of firms and data from fourteen countries. A substantial proportion of firms who participated in the survey report that they have frozen wages or that there exists an automatic link between wages and inflation. Instead, less than 1% of the more than 47 million workers that the survey represents have experienced a wage cut during the five-year period prior to the survey. This leads us to the conclusion that wage rigidities, both nominal and real, are quite prevalent in Europe.
Det föreligger förvisso betydande skillnader mellan länder, vilket enligt forskarna bl.a. har med institutionerna på arbetsmarknaden att göra:
The regression results imply that high collective bargaining coverage increases real wage rigidity. Analysis of the union contracts negotiated at different levels … implies that firm-level contracts are a more likely source of real wage rigidity in centralised wage-setting environments. … Another institutional aspect that influences wage rigidity is related to how difficult it is for employers to lay off workers. We find that nominal wage rigidity is positively associated with the extent of permanent contracts. In addition, permanent contracts have a stronger effect on wage rigidity in countries with stricter labour regulations.
Rigida löner neråt är förstås tilltalande för dem som har jobb, men mindre tilltalande för dem som blir och är arbetslösa.
Gynnas miljön av ett högre bensinpris?
Miljöpartiet förespråkar höjd skatt på bensin med ca 2 kronor per liter. Vad skulle det få för effekter? Att döma av en ny amerikansk studie, ”Pain at the Pump: The Differential Effect of Gasoline Prices on New and Used Automobile Markets”, skulle effekterna på bilmarknaden bli stora:
We find that a $1 increase in gasoline price [motsvarande ca 2 kr per liter] changes the market shares of the most and least fuel-efficient quartiles of new cars by +20% and -24%, respectively. In contrast, the same gasoline price increase changes the market shares of the most and least fuel-efficient quartiles of used cars by only +3% and -7%, respectively.
För nya bilar ger en sådan prisförändring på bensin alltså upphov till en kraftigt ändrad efterfrågan, mot mer bränslesnåla fordon. Effekten för begagnade bilar är betydligt mindre, pga. en annorlunda utbudssida, men även där ser man en förändring mot mer bränsesnåla fordon. Det kan alltså vara så att ett högre bensinpris leder personer att köra mindre med de bilar de har eller till att byta fordon. Positivt för miljön, som det verkar. (Om inte de som köper mer bränslesnåla bilar känner att de nu har råd att köra längre sträckor.)
Konflikt mellan religion och vetenskap?
Vissa hävdar att det inte föreligger någon konflikt mellan ett vetenskapligt och ett religiöst förhållningssätt till världen. Så kommer pastor Pat Robertson och hävdar att naturkatastrofen i Haiti beror på landets pakt med djävulen:
En obehaglig religion, den kristna.
Tips: Oscar Swartz.
