Nonicoclolasos

Hur ofta hör man inte klagomål på marknadsekonomin, såväl från vänstersympatisörer som “beteendeekonomer”, som säger att den erbjuder för stor valfrihet?

Från vissa på vänsterkanten anförs att marknadsekonomin är ineffektiv, eftersom den tillåter flera sorter av allting. Det vore bättre, menar de, att tillverka en tandkräm för att slippa marknadsföringskostnader samt för att kunna dra fördel av stordriftsfördelar i produktionen. Därför ligger det i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.

Från vissa beteendeekonomer anförs att människor dels inte orkar med att välja och dels att de, när de väljer, ofta väljer irrationellt pga. olika kognitiva imperfektioner. Därför kan det vara i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.

Nå, nu när det visar sig att det bara finns en sorts kyckling att köpa i Sverige verkar konsumenterna bli rejält upprörda. Det verkar som om de faktiskt värdesätter valfrihet. Men hur ska de som vurmar för begränsad valfrihet ha det? Ska de köra över människors preferenser på kycklingområdet? På elbolagsområdet? På PPM-området? På kaffeområdet? (Det finns många alternativ på Espresso House!)

Samuel Baulder:

Alla djur, utom människan, vet mycket väl att livets huvudsakliga mening är att njuta av det.”

En ny affär i Stockholm säljer rättvisemärkta produkter. Där ska jag inte ska handla (trots att jag bor granne med den). Skälet: Sannolikt förbättras inte de fattigas situation av “rättvis handel”; däremot får jag betala mer. Not a good deal.

En av tre svenskar oroar sig inte för klimathotet, visar en ny undersökning. De kanske har läst vad professor Richard Tol har att säga? T.ex. detta:

We must do something and should now begin, that’s where I agree with Stern. But there is no risk of damage that would force us to act injudiciously. We’ve got enough time to look for the economically most effective options rather than dash into ‘actionism’ which then becomes very expensive.”

En fin visa kan få den bästa familj att bli ännu lyckligare:

Idag är det tio år sedan jag promoverades vid Handelshögskolan i Stockholm och mottog ring, hatt och diplom av min promotor, professor Ingolf Ståhl. Allt avhandlades på latin! Så här såg jag ut på den tiden. Oj, oj… det var tider, det.

Fackförbundet SEKO har beställt en opinionsmätning som visar att svenska folket inte vill privatisera vissa statligt ägda företag (t.ex. Posten, Apoteket och Vattenfall). Givetvis kan dessa svar ifrågasättas på flera grunder — t.ex. vad gäller frågornas utformning och de svarandes kunskap om effekter av statligt kontra privat ägande.

Men här vill jag sätta fokus på ett annat problem med svaren, nämligen att de antagligen i hög grad har att göra med status quo bias. Dvs. de svarande är vana vid att dessa företag ägs av staten och känner sig emotionellt tilltalade av det just därför att de är vana vid det. Att så är fallet tycker jag indikeras av att få som motsätter sig privatiseringar förespråkar statliga uppköp av företag. Just den mix av statlig och privat ägande som råkar finnas just nu vill man ha kvar. Men om de argument som framförs mot privatisering är korrekta, vore det prima om staten ägde fler företag. Det faktum att den slutsatsen inte dras indikerar att den verkliga orsaken till privatiseringsmot-
ståndet istället troligen är status quo bias.

Och en sådan grund är sällan rationell. Nationalekonomer inom “behavioral economics” talar ofta om behovet av paternalistiska ingrepp för att hjälpa människor präglade av denna bias att fatta mer rationella beslut. Men politiken som metod för att hjälpa är kanske inte helt lyckosam, när väljarna lider av samma bias. Och politikerna själva lider antagligen också av den. I vilket fall kan de endogent förväntas styras av väljarnas bias.

Summa summarum: SEKO:s propaganda, liksom politisk retorik om att värna “våra gemensamma tillgångar”, bör tas med en stor nypa salt, om inte statliga uppköp av privata företag också förespråkas. Det senare torde vara ett nödvändigt villkor för att privatiseringsmotståndet ska kunna respekteras. (Det är dock inte ett tillräckligt villkor.)

Jag läste just ett gripande reportage om två små pojkar som vill vara (som) flickor — och om hur respektive föräldrar hanterar detta väldigt olika. Ett föräldrapar tar bort pojkens “tjejleksaker”. Mamman talar:

‘It’s really hard for him. He’ll disappear and close a door, and we’ll find him playing with dolls and Polly Pockets and … the stuff that he’s drawn to,’ she says. In particular, there is one typically girl thing — now banned — that her son absolutely cannot resist. ‘He really struggles with the color pink. He really struggles with the color pink.’”

Den pojken mår uppenbart dåligt. Det andra föräldraparet är accepterande:

[W]e were asking, like, ‘How’s Jonah doing? Does [he] have problems with other kids?’ and the teacher was like, ‘God, I gotta tell you, you know, Jonah is one of the most popular kids. Kids love [him], they want to play with [him], [he’s] fun, and it’s because [he’s] so comfortable with [himself] that [he] makes other people comfortable,’ Joel recalls. It was shortly after that that Joel and Pam started referring to their son Jonah as ‘she.’”

Båda föräldraparen har konsulterat psykologer. Så mycket skada, och så mycket nytta, sådana kan göra, beroende på värderingar och utgångspunkter. Man har verkligen ett ansvar som förälder att enbart acceptera råd och terapi som gynnar ens barns välmående.

Se ett tidigare inlägg på detta tema samt två filmtips.

Witold Gombrowicz, mer insiktsfull än de flesta, avslöjar vad värnplikt handlar om:

En tjugoårig pojke som inte har gjort sig skyldig till något brott sätts i ett koncentrationsläger som är värre än ett fängelse. … Ett eller ett par av de vackraste åren måste de skänka Fanjunkaren. Med lite tur kommer de ur det hela utan värre skavanker (ersättning utgår inte för eventuella skador). Det oundvikliga i detta stålbad förpestar deras ungdomstid redan långt före det ödesdigra datumet. … Vad skulle hända om det stiftades en lag som sade att var och en som fyllt låt oss säga fyrtio måste sitta i fängelse i ett år? En proteststorm som omedelbart skulle leda till revolution. Och ‘colimba’? Tja, folk har vant sig vid det genom århundradena. Och förresten, den åldern… En ålder som är full av fysisk förmåga men ännu barnslig, som gör allt lättare, öppnar möjligheter… många liv samlas i en enda officersnäve, som i handen på en halvgud!”

Se även vad professor Poutvaara och professor Wagener har att säga om saken.

Franz Kline, Torches Mauves (1960), 305,1 x 206,1cm:

Professor Franz de Waal svarar på läsarfrågor:

Q: Do promiscuous gay men and bonobos have anything in common?

A: Bonobos often engage in sex with same-sex partners, but they’re not gay in that they also have sex with the opposite sex. They’re ‘bi.’ They seek sex often for social reasons, to reduce tensions, and to form friendships. I am not sure that this also applies to human gay promiscuity, or whether the latter is purely pleasure-oriented.”

Dr Waldenström, förmögenhetsforskare:

Igår rapporterade TV4-nyheterna om den ökade förmögenhetskoncen-
trationen i Sverige. … Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling. Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte.”

Socialdemokraternas hyckleri återfinns inte bara på förmögenhetssidan. Det gäller även försäljning av statliga företag samt i fråga om inkomstojämlikhet. Vad gäller den senare, notera i diagrammet hur denna ojämlikhet ökade under socialdemokraternas senaste tolvåriga maktinnehav:

Thomas Östros pinsamma rättviseretorik kan och bör avslöjas.

Jag ska hålla ögonen öppna för filmer där Zach Roerig finns med.

Jag tycker att människor beter sig konstigt när döden kommer på tal. Man planerar begravningar, man vill ha gravstenar, man vill bli omnämnd i tidningen — som om något av detta spelar roll när man är död. Jag avvisar allt detta för egen del. Min gissning är att många fasar inför att bli bortglömda, för då känns livet nu meningslöst. Därför vill man iscensätta allt det teatraliska. Jag håller inte med. Livets grad av mening beror inte på att man blir ihågkommen utan på att man, medan man lever, upplever lycka.

Men ceremonier och teater kanske spelar roll för de efterlevande? Ja, kanske det, men de borde också se lite mer avslappnat på det hela. Vad spelar det t.ex. för roll hur en kista behandlas när den är gravsatt? Den kommer ändå att ruttna bort, liksom dess innehåll. Att tala om “oetisk” behandling av kistor finner jag bisarrt. Det konstiga är att folk alls vill ha kistor och begravningar.

Evenemangstips! Professor Peter Singer kommer till Stockholm torsdagen den 29 maj. Han ska tala över ämnet “Ethical Aspects of the Difference between Secular and Religious Approaches”. Som de flesta nog känner till är Peter Singer inte bara känd som moralfilosof utan också som ateist.

Läs mer om hans besök här. Jag planerar att närvara.

Se även Peter Singers hemsida och en intervju, utförd av Henrik Ahlenius.

22 000 har dött i Burma av cyklonen.

Du har väl inte missat detta jubileum?

One hundred and forty years ago today, on May 6, 1868, the word homosexuality was invented.”

Ett vanligt påstående är att fattigdom orsakar terrorism. Det finns skäl att ifrågasätta det. En anekdotisk indikation på att påståendet är felaktigt ges i DN, som rapporterar att stödet för Hamas är stort bland studenter. Det finns dock även vetenskapliga studier att tillgå.

En studie* finner följande:

Perhaps surprisingly, our review of the evidence provides little reason for optimism that a reduction in poverty or an increase in educational attainment would meaningfully reduce international terrorism. Any connection between poverty, education and terrorism is indirect, complicated and probably quite weak.”

En annan studie** kommer till en liknande slutsats och pekar på grad av politisk frihet och geografi som förklaringsfaktorer:

The empirical results reported here show that terrorist risk is not significantly higher for poorer countries, once the effects of other country-specific characteristics, such as the level of political freedom, are taken into account.”

En tredje studie kommer till samma slutsats.

______________________________

*Krueger, Alan B. och Maleckova, Jitka (2003). “Education, Poverty And Terrorism: Is There A Causal Connection?” Journal of Economic Perspectives, 17(4): 119-144.
**Abadie, Alberto (2004). “Poverty, Political Freedom, and the Roots of Terrorism.” American Economic Review, 96(2): 50-56. (WP-version.)

Alf Svensson har talat. Denna gång om pensionärerna, som han vill ska få sänkt skatt.

En av regeringens paradfrågor är att göra det mer lönsamt att arbeta. Genom ett särskilt jobbskatteavdrag har inkomstskatten för en vanlig löntagare sänkts med ungefär 1000 kronor i månaden. Det upplägget får nu underkänt av Alf Svensson, som anser att även de gamla ‘naturligtvis’ borde ha fått sänkt skatt.”

Alf Svensson är förstås inte okunnig om att jobbavdraget omfattar pensionärerna — och att det är högre för dem! Inte heller är han omedveten om att den högre sysselsättningen, som utgör grunden för vad som kan betalas till pensionärerna, leder till att den genomsnittliga pensionen ökar med 4000 kr i år och 6000 kr nästa år. Ändå väljer han en populistisk retorik. Och hans motivering lyder:

Men man ska inte göra det här för att vinna valet, utan utifrån människovärde, säger Alf Svensson.”

När politik börjar styras av notoriskt luddiga begrepp som “människovärde” blir jag orolig. Jag föredrar Anders Borgs pragmatiska och forskningsbaserade konsekvensanalys. Jobbavdraget är bra för att det stimulerar till arbete (inte minst för låginkomsttagare), vilket i sin tur bidrar till högre pensioner. Är inte det “människovärdigt”?

Larry Summers tycker inte att det är bra när länder konkurrerar med varandra om skattebaser. Men hans professorskollega vid Harvard, Greg Mankiw, påpekar att den ståndpunkten grundas i ett visst slags värdering:

On the other hand, if you think that the main job of government is to facilitate voluntary exchange by protecting property rights, rather than re-slicing the economic pie as it sees fit, then tax competition is a good check against excessive interventionism. In other words, are you more worried about too little government or too much?”

Personligen är jag oroad över för mycket stat och välkomnar konkurrens mellan stater om institutioners utformning.

Se gärna, apropå detta ämne, min och några kollegors rapport till Globaliseringsrådet, Sverige i den institutionella konkurrensen. Andreas Bergh skriver om välfärdsstaten och jag och Gissur Erlingsson skriver om demokratin.

Jag blev just tårögd då jag såg David Archuleta sjunga i American Idol:

Hur ska man se på offentliga ömhetsbevis? Är det acceptabelt när två personer kysser varandra på offentlig plats? Det tycker jag, men det är uppenbart att andra har en mer restriktiv syn. Två färska exempel illustrerar det. Tv-programmet 20/20 lät två män kyssa varandra på en parkbänk i Birmingham, Alabama. Någon ringde polisen. Och när Aaron Chandler kysste sin pojkvän på ett dansgolv på Cayman Islands blev han arresterad.

Mer principiellt ser jag så här på ordningsregler. Det finns inget objektivt rätt och fel — alla har sin subjektiva uppfattning om vad som är passande och opassande. När offentliga ordningsregler utformas tenderar de att reflektera “de flestas” subjektiva smak. När jag själv ogillar de rådande reglerna tycker jag att det är bra när folk bryter mot dem, trots att vissa tar anstöt av det. Get used to it, säger jag, brutalt men sanningsenligt.

Exemplet badkläder tycker jag väl illustrerar frågan. För hundra år sedan ansågs det oanständigt att inte skyla större delen av kroppen när man badade. Dagens bikinimode skulle ha väckt stor anstöt i Sverige på den tiden, precis som t.ex. många muslimer tar anstöt av icke-skylda kvinnor idag. Som jag ser det var det utmärkt att utmana dåtidens regler — och “de flestas” smak har anpassat sig. Nu vill vissa kvinnor besöka badhus med bara bröst. Get used to it, säger jag, brutalt men sanningsenligt. Exemplet hängbyxor kan också nämnas här. Vissa ogillar dem, jag älskar dem (varför jag också ogillar regler som förbjuder dem).

Därmed inte sagt att inte jag har uppfattningar om vissa beteenden som olämpliga. Nedskräpning är ett sådant exempel. Men återigen: min uppfattning är subjektiv, och jag kan bara hoppas att de flesta håller med mig. Dels innebär ett sådant medhållande att de flesta andra själva inte skräpar ner, dels är de antagligen, som jag, för regler (och straff vid regelöverträdelse) som ger incitament för dem som inte håller med att inte skräpa ned.

Att förflytta myndigheter från Stockholm till mindre orter anser jag allmänt vara galenskap. Men i vissa fall kanske det inte är så dumt. Pga. personal- och omställningsproblem kan t.ex. Statens folkhälsoinstitut, som flyttas till Östersund, tänkas bli lamslaget under lång tid framöver. Det är alltså den myndighet som förespråkar fettskatt och uttalar sig konstigt om läkemedel.

Uppdatering: Ett alternativ till utlokalisering är nedläggning.

I en färsk artikel dokumenterar de svenska nationalekonomerna Christina Jonung och Ann-Charlotte Ståhlberg att den manliga dominansen är ovanligt stor i den akademiska nationalekonomin. Abstract:

Despite an increasing number of women entering the economics profession during recent decades, it is still dominated by men. This paper summarizes the situation in academic economics in Australia, Canada, Great Britain, the United States, and Sweden (substantial appendices detail the situation in Sweden, not previously been available in English). Women constitute about a third of the PhD graduates in each country, but their share of the economics full professors is still between 5 and 9 percent. Compared to other academic fields, economics has the greatest gender discrepancy in career attainment. We discuss various reasons for the under-representation of women, and call for continued efforts to increase the presence of women.”

Läs kommentarer av Ann Mari May, Deirdre McCloskey, Catherine Hakim, John Johnson och Garett Jones.

Min favoritbalett bland de klassiska verken är Don Quijote, baserad på den kända boken med samma namn. Det jag främst tycker om är den färg- och livsglada inramningen, den medryckande musiken av Léon Minkus och den stundtals tekniskt krävande koreografin.

Se Mikhail Baryshnikov och Cynthia Harvey dansa de två ledande rollerna Basilio och Kitri i ett utdrag från American Ballet Theatre 1983. Notera särskilt Harveys piruetter [vid 0.48] och Baryshnikovs diton [vid 1.53]!

När jag läste om ett lågkvalitativt tv-program slog det mig att ett uttalande av en deltagare utgör en bra utgångspunkt för en kort diskussion om irrationalitet:

Jag visste inte att det skulle bli så här. Med facit i hand så skulle jag absolut inte ha gjort det.”

Dvs. hon fick ett erbjudande om att delta i ett tv-program. Hon valde frivilligt att tacka ja men ångrade sig ex post.

Har hon betett sig irrationellt? Det beror på hur man definierar begreppet. Om rationalitet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål tycks svaret jakande. Om hennes mål är lycka trodde hon antagligen först att medverkan skulle öka hennes lycka, men de facto minskade den.

Men man kan modifiera definitionen av rationalitet, så att begreppet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål givet en viss grad av information. Den aktuella kvinnan gjorde en bedömning av de förväntade effekterna av medverkan, men det visade sig att de var felaktiga. Var hon därför irrationell? Det beror på, återigen.

Å ena sidan kan man säga att om hon använde all möjlig information, och om hon gjorde en sannolikhetsbedömning på grundval av den som sedan visade sig felaktig, var hon rationell, trots allt. Hon gjorde den bästa möjliga bedömningen. Å andra sidan kan man säga att om hon använde mindre än all möjlig information, var hon irrationell. Dvs. mer information fanns att skaffa, men hon valde att inte göra det. Hade hon gjort det hade hon haft större chans att inse att lyckoeffekten av medverkan skulle bli negativ. Men kanske är även denna slutsats förhastad. Ty även om mer information fanns att skaffa skulle en rationell kalkyl kunna ge vid handen att ett annat användande av begränsade resurser gav större lycka, såväl ex ante som ex post, än om dessa hade använts för att samla mer information. Att samla information är nämligen kostsamt.

Nu känner jag inte kvinnan i fråga, så jag kan inte bedöma hur hon fattade sitt beslut att medverka i detta undermåliga program. Men det tycks mig inte alls orimligt att anse beslutet rationellt.

Varför är detta resonemang intressant? Främst, tycker jag, därför att många reflexmässigt tar ånger som intäkt för att människor är irrationella beslutsfattare, vilket inte alls är säkert. Och om det inte är säkert försvagas många argument för paternalism, regleringar och förbud, som ska “hjälpa” människor att fatta bra beslut. Men även om det vore så att ånger tveklöst implicerade irrationalitet följer inte att paternalism, regleringar och förbud är önskvärda. Att inse det är tecken på förmåga till rationellt tänkande.

Uppdatering: Robert Östling tar upp ett område där man skulle kunna tänka sig att vissa ångrar sig: arbetsmängden. Men implicerar ånger på ålderns höst att arbetsbesluten tidigare i livet var irrationella? Det är jag långt ifrån övertygad om. Varför ska jag-som-gammal få sätta sig till doms över jag-som-ung?

Jacqueline Bisset är en kvinna i min smak. Vilken självsäkerhet, stil och elegans hon utstrålar! Nu senast har hon spelat James i Nip/Tuck — en osedvanligt osmaklig person, lite av urtypen för den helt amoraliska människan, som inte accepterar några moraliska restriktioner.

Men mitt i all hänsynslöshet som den rollen innefattade strålade Jacqueline, som den stjärna hon är. Hennes engelska accent, och hennes flytande franska, bidrog till att skapa en mystisk karaktär. Hon var en främmande fågel i Miami, men sannolikt hade hon varit en främmande fågel överallt. En kosmopolit, hemma överallt och ingenstans. Briljant och dominerande i kraft av sin skönhet och sin karismatiska personlighet.

Nota bene: skönhet kan existera även i en person som är 64 år gammal.

Jag är full av beundran.

En ny amerikansk studie ger belägg för att många väljare är okunniga. Den visar att många, särskilt outbildade väljare på landsbygen, straffar det parti som sitter vid makten om jordbruket har drabbats av en torka. Detta är dock uppenbart en orsak som sittande parti inte har haft möjlighet att påverka.

Det fäster uppmärksamheten på svårigheter för väljare att utvärdera ett parti som sitter vid makten. Ty i) har väljare kunskap om hur de variabler de bryr sig om har utvecklats?; ii) har väljare kunskap om vad som har orsakat och vad som inte har orsakat dessa variablers utveckling?; och iii) har väljare kunskap om vad som skulle ha hänt om någon annan hade suttit vid makten?

Svaren på dessa frågor är antagligen i hög grad nekande. Som Ilya Somin påpekar:

Scholars have long documented the limits of voter knowledge about the institutions and policies of the government. That ignorance is not a moral failing. The rational voter has little incentive to gain more knowledge about politics because his or her vote is unlikely to affect the outcome. Since gaining more knowledge offers few benefits and substantial costs, the average citizen remains ignorant, though rationally so.”

Man kanske här kan knyta an till den svenska sysselsättningsdiskussionen. Sysselsättningen har ökat sedan regeringsskiftet, men oppositionen hävdar dels att den började öka redan tidigare (vilket antyder att den skulle kunna ta åt sig äran) och dels att detta beror på en god konjunktur, som regeringen inte är orsak till. Det ligger förstås en del i detta, närmare bestämt kan oppositionen sägas ha rätt till 2/3. Konjunkturinstitutet uppskattar att ungefär 1/3 av de nya jobben beror på den nuvarande regeringens politik.

Men känner väljarna till hur sysselsättningen har förändrats? Känner de till vad som ligger och vad som inte ligger bakom förändringen? Och har de möjlighet att bedöma hur sysselsättningen hade utvecklats med en annan regering? Min gissning om svaren på dessa tre frågor är åt det pessimistiska hållet.

Mot denna bakgrund tillhör inte jag dem som oroas över lågt valdeltagande.

Jennifer Zwick, Hello (2007), 45,7 x 71,1 cm:

Upprördheten är stor över den man som har mördat lilla Engla och ytterligare en kvinna. Med rätta! Men lite upprördhet bör sparas för den som uppskattningsvis har låtit döda 33 miljoner människor. Nej, jag syftar inte på Stalin, som kan anses ha orsakat 20 miljoner människors död. Jag talar om Jahve, bibelns gud. En mycket grym figur — se denna dokumentation.

Nu tror jag givetvis inte att Jahve existerar annat än i sagornas värld, men trots allt finns det människor som tror att han finns. Inte nog med det, de dyrkar honom och framhåller honom som en moralisk förebild!

Ny målshow! Vem kan undgå att imponeras av Cristiano Ronaldo? Här ute för att handla lite:

Sverige har en tradition av samhällsengagerade nationalekonomer. På senare år har många emellertid noterat att nationalekonomer lyser med sin frånvaro i viktiga offentliga debatter. Det sätter fingret på en viktig fråga. Hur ska nationalekonomer (och andra samhällsvetare) förhålla sig till politiken? Ska de bidra aktivt med råd om ekonomiska reformer? Eller ska de helt strunta i politiken och enbart fokusera på att bedriva forskning?

Ett svar ges av ekonomipristagaren James Buchanan. Han menar, likt en annan ekonomipristagare, Milton Friedman, att nationalekonomen qua nationalekonom ska ägna sig åt positiv (dvs. rent kunskapsframtagande, icke-normativ) nationalekonomi. Men inom ramen för en sådan inriktning menar Buchanan att ekonomen kan och bör föreslå reformer som hypoteser om Paretoförbättringar.

Ekonomen är då fortfarande en positiv ekonom i meningen att han inte förespråkar en viss reform: han lägger i stället fram ett eller flera reformförslag utifrån bedömningen att något av dem kommer att befinnas önskvärt av samtliga medborgare. Konsensus är alltså kriteriet för om ett förslag är bra eller dåligt, inte ekonomens egen bedömning av andras värderingar eller, framförallt inte, ekonomens egna värderingar. Genom konsensus avslöjas, i form av ett faktiskt val, om ett förslag förbättrar alla människors situation eller ej.

Buchanan fomulerade denna syn redan 1959* men har ofta återkommit till och utvecklat den, t.ex. i sin Nobelföreläsning:

But the political economist may, cautiously, suggest changes in procedures, in rules, that may come to command general assent. Any suggested change must be offered only in the provisional sense, and, importantly, it must be accompanied by a responsible recognition of political reality. Those rules and rules changes worthy of consideration are those that are predicted to be workable within the politics inhabited by ordinary men and women, and not those that are appropriate only for idealized, omniscient, and benevolent beings.”

Givetvis finns det saker att diskutera med hans syn, t.ex. om total konsensus är ett användbart kriterium (han modifierar sin syn och godtar kvalificerad majoritet), om kompensation ska föreslås för att “alla” (även initiala förlorare) ska stödja ett förslag, hur representativ demokrati ska kunna förenas med detta perspektiv samt om detta kontraktarianska kriterium** är rimligt till att börja med.

Men trots problem finner jag perspektivt ovanligt och uppfriskande. Nationalekonomen ska först och främst skaffa kunskap om världen, och som en del i denna kunskap kan ingå att bedöma reformförslag utifrån människors vilja att acceptera dem. Det blir ett sätt för ekonomen att identifiera potentiella Paretoförbättringar utan att själv förespråka särskilda policyförslag.

__________________________________

*Buchanan, J. M. (1959). “Positive Economics, Welfare Economics, and Political Economy.” Journal of Law and Economics, 2 (October): 124—138.
**Se vidare Buchanan, J. M. (1975). The Limits of Liberty: Between Anarchy and Leviathan. Chicago: University of Chicago Press.

Det finns vissa musikstycken som får en att tappa andan. Prokofievs pianosonat nr 6 (opus 82), 4:e satsen, är ett exempel på det. Min favoritdel börjar vid 1.30. Trots att en ung Evgeny Kissin spelar lite fel under 1.32—1.34, tycker jag att hans framförande är underbart i sin livaktighet!

Häromdagen såg jag ett Seinfeld-avsnitt i vilket George och Elaine gick till Jerrys sjukgymnast för att få massage. När de kom dit visade det sig dock att hon enbart hade tid för Elaine, så George fick en manlig massör. Han kände sig mycket obekväm inför detta:

George: I can’t get a massage from a man.
Elaine: Why not?
George: What, are you crazy? I can’t have a man touching me. Switch with me.
Elaine: No, I don’t want the man either.
George: What’s the difference, you’re a woman. They’re supposed to be touching you.
Elaine: He’d just be touching your back.
George: He’d just be touching your back too.
Elaine: No, it could get sexual.
George: I know. That’s the point. If it’s gonna get sexual, it should get sexual with you.
Elaine: I wouldn’t be comfortable.
George: I would? What if something happens?
Elaine: What could happen?
George: What if it felt good?
Elaine: It’s supposed to feel good.
George: I don’t want it to feel good.”

Så olika man kan se på saker och ting. Historien påminner mig om en resa till Indien 2004, där jag beställde massage på hotellet. Det stod i broschyren att män enbart erbjöds massage av andra män, pga. “Indian values”. Jag tyckte om dessa indiska värderingar! Tyvärr visade sig massören vara ful.

Apropå The Myth of the Rational Voter så ropade, under valkampanjen 1956, en kvinna till den demokratiske presidentkandidaten Adlai Stevenson:

Senator, you have the vote of every thinking person!”

Varpå Stevenson replikerade:

That’s not enough, madam, we need a majority!”

Dr Benjamin Hippen förklarar varför Iran är ett föredöme:

[O]nly one country in the world does not suffer from an organ shortage: Iran. Although Iran clearly does not serve as a model for solving most of the world’s problems, its method for solving its organ shortage is well worth examining. Organ donation is ubiquitous throughout the world, but Iran is the only country that legally permits kidney vending, the sale of one individual’s kidney to another suffering from kidney failure.”

Även om den iranska modellen för njurförsäljningar har sina brister (t.ex. risk för att “sämre” njurar erhålls och risk för att donatorernas hälsa förämras), är det allmänna intrycket att den är en framgång. Problemet i Sverige är att många, av för mig obegriplig anledning, är principiellt avvisande till ett system med njurförsäljning. Det skulle kunna minska mycket mänskligt lidande och dessutom minska behandlingskostnaderna i sjukvården betydligt.

Ekonomipristagaren Gary Becker delar min förundran och har med en kollega beräknat att ett jämviktspris för en njure ligger på runt 90 000 kr. Och anmäl dig till donationsregistret bums!

Uppdatering: Marginella förslag till förbättringar kommer nu från både vänster och höger.

Mona Sahlin har talat. Förvisso har förtroendet för henne dalat, och det förvånar inte när man tittar närmare på vad hon har att säga.

• “Arbetslöshetsförsäkringen är inget bidrag utan en försäkring vi betalat.” Som Stefan Karlsson har påpekat är a-kassa mestadels bidrag, och de ökade inslag av försäkringsmässighet i systemet som regeringen har infört vill Mona ta bort.
• 80 procent av löntagarna ska få ut 80 procent av sin lön i a-kassa om (s) vinner nästa val. Varför nämnde inte Mona att hon därmed lovar höjd arbetslöshet?
• “Stockholms vårdval … gör att direktörens son och arbetarens dotter aldrig riskerar mötas i väntrummet på läkarmottagningen.” Ursäkta mig, men möttes de där tidigare? Och i vilket fall: som dr Lundbäck rapporterar tycks det ha skett en omfördelning från rika till fattiga i systemet.
  
• “För att rädda hyresrätten måste vi bli av med Odell som bostadsminister.” Så konstigt, många menar tvärtom att hyresrätten tryggas om fastighetsägare får bättre avkastning på sitt kapital. Dessutom skulle köer försvinna, men att en socialist som Mona inte talar om det nuvarande systemets kostnader förvånar inte.

Jag tycker att det börjar se allt ljusare ut för regeringen.

Johan Norberg skrev följande i Dagens Industri i tisdags:

För socialdemokratin handlar det också om profitintresse, men inte om statens, utan det egna. Uppgörelsen innebär nämligen att partiets A-lotterier fredas. I skydd av monopolet kan denna skandalöst privilgierade institution pumpa in runt hundra miljoner i socialdemokratiska partiet och SSU varje år — nästan 40 procent av den totala partibudgeten senast Dagens Nyheter räknade.”

Mycket riktigt. Dagens Nyheter visar hur spelmonopolet har inneburit att några få aktörer har fått mycket lukrativa tillstånd — och att socialdemokraterna har gynnats enormt. Allra värst är det på internetspelsidan:

Även på nätet har A-lotterierna en nyckelposition i försvaret av spelmonopolet. A-lotteriernas nätbolag heter Spero, och ägs gemensamt med IOGT-NTO och åländska PAF. Spero är, tillsammans med Svenska Spel och ATG, de enda som fått statens tillstånd att bedriva spel på nätet.” [Fetstil tillagd.]

Denna ordning är djupt stötande och i sig orsak att kraftfullt verka för ett avskaffande av monopolsystemet. Nu tycks inte det kunna ske i en handvändning, eftersom såväl finansministern som sosseriet värnar om sina spelintäkter. Tills vidare: köp inga av A-lotteriernas produkter. Och kritisera dina vänner och bekanta om de köper.

Bertrand Russell, i Human Society in Ethics and Politics:

There is something feeble and a little contemptible about a man who cannot face the perils of life without the help of comfortable myths. Almost inevitably some part of him is aware that they are myths and that he believes them only because they are comforting. But he dares not face this thought! Moreover, since he is aware, however dimly, that his opinions are not rational, he becomes furious when they are disputed.”

BBC rapporterar om en juridisk tvist:

Campaigners on the Greek island of Lesbos are to go to court in an attempt to stop a gay rights organisation from using the term ‘lesbian’. … The term lesbian originated from the poet Sappho, who was a native of Lesbos.”

Jag tror att jag i vissa avseenden föredrar de gamla framför de nya grekerna.

Eugene Volokh har gjort en samman-
ställning som visar när man får börja ha sex (med andra) utan att det är straffbart. Detta diagram visar hur stor andel av västvärldens befolkning på 750 miljoner som bor där man får ha sex fr.o.m. 13, 14, 15, 16, 17 respektive 18 års ålder. Andelarna är kumulerade.

Endast i Spanien får man ha sex fr.o.m. 13 års ålder. I Island, Italien, Portugal, Tyskland och Österrike går det för sig när man fyller 14. Danmark, Frankrike och Sverige har en 15-årsgräns, medan nästan alla andra jurisdiktioner har en 16-årsgräns. I Irland, Sydaustralien, Tasmanien och åtta amerikanska delstater måste man vara 17, och i tolv amerikanska delstater måste man vara 18. Men överallt är det fritt fram fr.o.m. 18 års ålder.

Detta gäller alltså västvärlden. I Jemen är det lagligt från nio års ålder, bara man är gift!

Uppdatering: Mer detaljer om lagarna på området i Europa.

Det gäller att kalka händerna innan man hoppar upp på den svårbearbetade barren:

Sverige är ett bättre land för företagarverksamhet än USA, enligt The Economist Intelligence Unit. Danmark är bäst i världen. Så här ligger olika länder till:

Rangordningen baseras på tio faktorer:

The business rankings model examines ten separate criteria or categories, covering the political environment, the macroeconomic environment, market opportunities, policy towards free enterprise and competition, policy towards foreign investment, foreign trade and exchange controls, taxes, financing, the labour market and infrastructure.”

Jag tror att Sverige kommer att förbättra sin placering ytterligare genom sänkt bolagsskatt.

Regeringen föreslår att även kvinnor ska finnas med på trafikskyltarna vid övergångsställen. Blogge har tagit fram ett förslag:

Annars skulle regeringen kunna ta sig an en livsfarlig trafikregel.

Valborgsmässoafton igen. Inget fel i att fira vårens ankomst (vilket i mitt fall sker på Nalens restaurang). Men att sjunga med i Vintern rasat ut… där går gränsen! Denna låt innehåller nämligen den värsta sortens vurmande för naturen. Vers 2 lyder (och sjung nu för allt i världen inte den):

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Nej, jag kommer inte ut till landet eller fåglarne. Jag älskar inte björk och lindar, sjö och berg. Jag struntar i trastens sång och i vattenfågelns lek. Ja, sådan är jag. (Och adjunkt Vilhelm Persson.)

I figuren nedan ses antalet träffar på denna blogg månad för månad sedan starten i november 2007. Jag är mycket glad över den starka tillväxten i april!

Ad Reinhardt, Painting (1954—1958), 198,1 x 198,1 cm:

Jag har tidigare skrivit om vikten av att släppa den kristna etiksynen i frågor om liv och död — se här, här, här, här, här och här.

Ett aktuellt fall med en svårt hjärtsjuk pojke illustrerar att detta i hög grad gäller i livets början:

Eva och Per Selander ifrågasatte läkarvetenskapens iver att alltid rädda liv trots att det innebär svårt lidande.”

Som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics är den kristna etiken fokuserad på livets kvantitet, inte livets kvalitet. Människor ska leva, oavsett livskvalitet, och oavsett egna (eller, i fallet med foster, föräldrarnas) preferenser. En grym syn.

De progressiva kristdemo-
kraterna Alf Svensson och Mikael Oscarsson har fått utrymme på DN Debatt. De säger sig förespråka en “modern” familjepolitik:

En ny Sifo-undersök-
ning visar att 87 procent anser det vara en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa. Andra studier visar att skilsmässor och separationer leder till ojämställdhet och barnfattigdom. Därför måste regeringen nu agera för att rädda kärnfamiljen. … En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning.”

Så intressant. Ursäkta mig om jag har några invändningar.

Jag finner tvärsäkra påståenden om effekter av äktenskap obalanserade. Alf och Mikael borde handskas lite försiktigare med forskningsresultat om effekter av olika typer av familjebildning. Korrelation är inte detsamma som kausalitet. Att äktenskap håller längre än samboende indikerar t.ex. inte nödvändigtvis att detta beror på äktenskapet— det kan mycket väl vara så att de som gifter sig är de som är mest säkra på att hålla ihop. Man kan därför också ifrågasätta målet om att alla relationer ska hålla så länge som möjligt. Givet att en relation inte fungerar bra kan det vara bra för alla parter att den upplöses. Betsey Stevenson och Justin Wolfers uttrycker det på följande sätt:

While advocates hide behind correlations, the evidence that preventing divorce would benefit children is weak at best. Given that there is little evidence that the government can do a better job determining which marriages will be best for the children, a reasonable default rule might be to leave Mom and Dad to make the best decisions for their kids.”

Dessutom kan det mycket väl vara så att skilsmässor leder till fler barn, vilket Alf och Mikael borde gilla. Den vetenskapliga grunden för Alf och Mikaels program är hursomhelst synnerligen svagt.

Jag finner det stötande att staten ska ha synpunkter på hur människor lever ihop och om de skaffar barn. Alf och Mikael godtar motvilligt att skilsmässor och separationer förekommer — men varför? Vore det inte följdriktigt att återgå till en traditionell syn på äktenskapet som oupplösligt? Eller är det rätt att överge traditionella regler runt äktenskapet på vissa områden? Alf och Mikael tycker vidare att staten ska “verka för positiva attityder till barnafödande”. Jag tycker att sådana attityder ska formas utan inblandning av den offentliga makten, liksom beslut om barnalstring. Man anar förresten under ytan att Alf och Mikael beklagar den moderna utvecklingen med preventivmedel och abort. Fler barn ska det ju bli, kära nån! (Helst mycket subventionerade av oss som har fräckheten att inte bilda “naturliga” familjer.)

Jag finner det missvisande att påstå att skilsmässa och separation framhålls som ideal. Såvitt jag vet framhåller ingen dessa företeelser som ideal — istället förespråkar de flesta att staten ska vara neutral till människors egna livsval. Det är något helt annat, och också något helt annat än det Alf och Mikael förespråkar.

Jag finner ordvalet “naturlig familj” stötande. Det säger mycket om Alf och Mikaels ideologiska hemvist i katolsk sociallära. Ordet används för att stigmatisera; och det bygger på skakig filosofisk grund.

Jag finner det intressant vad som inte sägs. Alf och Mikael är, trots vad de torgför sig som, i själva verket inte alls moderna. Under ytan finns en reaktionär syn på hur människor ska leva sina liv, där samboende, relationer mellan personer av samma kön, nya familjekonstellationer av olika slag (t.ex. med barn som är adopterade, inseminerade och från tidigare familjebildningar) starkt ogillas.

På det hela taget står Alf och Mikael för en osmaklig, interventionistisk, otidsenlig syn på barn och samliv. Inte därför att det är något fel på den traditionella kärnfamiljen — tvärtom har jag själv vuxit upp i en mycket harmonisk sådan — utan därför att denna modell ska påföras alla.

Bonustips: Läs Stevenson och Wolfers uppsats “Marriage and Divorce: Changes and Their Driving Forces” samt Tim Harfords “Divorce Is Good for Women”. Alf och Mikael torde inte vara bekanta med resonemang och resultat i dessa alster.

Han-Na Chang excellerar på sin cello i slutet av Sjostakovitjs första cellokonsert (opus 107). Vilken inlevelse — hennes ansikte och kropp arbetar cellon!

Ibland blir jag glad över att bo i Sverige. Statsministern har aviserat att en proposition om en könsneutral äktenskapsbalk kommer i höst. Nu säger Mona att hon kommer att ta fram ett lagförslag hon också. Det sker alltså en politisk tävlan om en rättvisereform som omfattar en ganska liten minoritet. I hur många andra länder ser man politiker som beter sig så? Det indikerar dels att svenskar överlag har sunda värderingar, så att politiker vågar genomföra reformer utan att straffas med färre röster; dels att politiker inte bara styrs av snävt röstmaximerande, ty trots allt bryr sig inte så många väljare om denna fråga. Lite förvånande, mycket uppmuntrande.

New York Times Magazine skrev häromdagen om den nya trenden bland unga homosexuella par i USA, att gifta sig:

Many young gay men don’t see themselves as all that different from their heterosexual peers, and many profess to want what they’ve long seen espoused by mainstream American culture: a long-term relationship and the chance to start a family.”

På bilden ses Benjamin McGuire och hans make Joshua Janson i deras hem i Boston. I Massachusetts får par av samma kön gifta sig sedan 2004. Och tänka sig, jorden har inte gått under!