Varning till vissa flickor
W. H. Auden utfärdar en varning till faktiska och potentiella fag hags, som …
… go around with a social group of queers. All right, the people are more amusing, the conversation wittier, but it does terrible things for the girls’ egos because they find themselves in a society where they are not really needed.
Ur Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 245.
Minskar bistånd fattigdom?
Forskningen har haft svårt att finna belägg för att bistånd bidrar till en bättre välståndsutveckling i fattiga länder. Men kanske har biståndet minskat inkomstojämlikhet och fattigdom? En ny studie, ”Can Foreign Aid Reduce Income Inequality and Poverty?”, publicerad i Public Choice, finner följande:
[W]e find that aid by itself does not appear to have a statistically significant effect on inequality and poverty reduction. While both our simple cross-section approach and our dynamic panel estimation seem to suggest that good institutions may be necessary for aid to reach the poor, we fail to detect any robust impact of foreign aid in this regard, even when institutional quality is taken into consideration.
Nedslående.
Barbarerna i den islamiska republiken
Sex unga män är på väg att avrättas i Iran:
Jag tror inte att jag skulle trivas i det landet.
Låt kyrkans medlemmar betala
Svenska kyrkan har mage att klaga över att den nu föreslås betala skatt som alla andra. Dess företrädare påstår att skatten hotar många kyrkobyggnaders fortsatta existens. Givetvis ska finansministern strunta i dessa klagomål. Lösningen är enkel. Om Svenska kyrkan så gärna vill bevara alla sina byggnader kan den höja kyrkoavgiften. Då får de som har valt att vara medlemmar betala, vilket tycks mig rättvist. Idag inbringar kyrkoavgiften ca 9 miljarder kronor per år. Det nya förslaget innebär att Svenska kyrkan får betala ca 150 miljoner kronor mer i skatt till staten per år. Det motsvarar en höjning av kyrkoavgiften med 150/9000=1,67 procent. Den genomsnittliga kyrkoavgiften är nu 1,18 procent, och efter höjningen skulle den ligga på 1,20 procent. Det är en genomsnittlig höjning per betalande kyrkomedlem på 33 kronor per år. Alternativt kan kyrkan prioritera om bland sina årliga inkomster om totalt 11 miljarder kronor.
Så vad gnäller Svenska kyrkan om? Den kan lätt lösa sina egna ekonomiska problem utan att kräva undantag från skattereglerna.
Se även de tidigare inläggen ”Oanständig favorisering av kyrka”, ”Sluta gynna Svenska kyrkan”, ”Låt kyrkan sköta sig själv” och ”Låt kyrkan betala skatt” samt Jakob Heidbrinks inlägg ”Skattelättnader för kulturarvet”. Media: SvD.
Risken med regleringar
Den finansiella krisen illustrerar, anser många, att marknadsekonomins aktörer lätt gör fel när det gäller att ta risker. Det må så vara, men erbjuder nya regleringar hopp om färre misstag framöver? Jeffrey Friedman och Wladimir Kraus förhåller sig tveksamma till det:
One lesson of the financial crisis, then, is that regulators, like bankers, are human. Nobody can flawlessly predict the future, but regulators—like bankers and other businesspeople—have no choice but to try.
There is a difference, however. Competing businesses may pursue a variety of strategies based on divergent risk/reward assessments. … By behaving heterogeneously in order to compete with each other, capitalists spread society’s bets among a variety of ideas about the location of risk and reward.
Capitalists as a group aren’t smarter or better at predicting the future than regulators are, and when capitalists fall victim to the herd mentality, they may homogeneously converge on a mistaken prediction. This is a danger, but regulations aggravate it. Of necessity, a regulation homogenizes capitalists’ behavior. Prudential bank regulation, for instance, imposes one idea about risk on the whole banking system, skewing the various risk/reward calculations of all bankers in a direction the regulators deem safe. If the regulators turn out to be mistaken, as they were in 2001, they put the whole system at risk.
Tänkvärt.
Sexuell egocentricitet
Kulturantropologen Gayle Rubin, i ”Thinking Sex: Notes for a Radical Theory of the Politics of Sexuality”:
Most people find it difficult to grasp that whatever they like to do sexually will be thoroughly repulsive to someone else, and that whatever repels them sexually will be the most treasured delight of someone, somewhere… Most people mistake their sexual preferences for a universal system that will or should work for everyone.
Se även inlägget ”Sexuella hierarkier”.
Nobelpristagare om den kristna guden
Nobelpristagaren i litteratur José Saramago skräder inte orden:
This time his target is the Bible itself, which he describes as ”a manual of bad morals,” and a ”catalogue of cruelties and of the worst of human nature.” … It took ”a thousand years and dozens of generations” to write the Bible, which depicts a ”cruel, spiteful, vengeful, jealous and unbearable God,” said the writer, who recommended people not to trust ”the God depicted in the Bible.” He said he would not have to settle accounts with God, because ”the human brain is a great creator of absurd notions, and God is the most absurd one of all.”
Så klartänkt, så uppfriskande!
Jag ville slippa gymnastiken
Jag var inte alls förtjust i ämnet gymnastik under min skoltid. Jag förstod inte poängen med att slösa bort tid på trista övningar och sporter när man istället kunde läsa mer matematik och svenska. När jag gick i femte klass var måttet rågat. Jag och min bästis Johan skrev ett brev till skolminister Britt Mogård (m). Det vi inte hade räknat med var att lokaltidningen Tranås-Posten skulle skriva om vårt brev:
Det blev lite pinsamt i skolan när alla förstod vilka som hade skrivit brevet. Min uppfattning om gymnastiken var välkänd.
Råd till unga nationalekonomer
Professorn i nationalekonomi Hal Varian ger i ”How to Build an Economic Model in Your Spare Time” goda råd till sina yngre kollegor. Ett sådant rör när man ska skicka in en uppsats till en vetenskaplig tidskrift:
You can tell when your work is getting ready for publication by the reactions in the seminars: people stop asking questions. (Or at least, the people who have read your paper stop asking questions.) If you’ve followed my advice, you’ve already asked their questions and answered them in your paper.
Varian var för övrigt författare till min första lärobok i mikroekonomi på grundutbildningen på Handelshögskolan, liksom till min första lärobok i mikroekonomi på forskarutbildningen. Han har satt sin prägel på mitt professionella liv – genom sina råd i ovan citerade alster kanske även på ditt.
Etiska principer är inte så viktiga
Ofta ansluter sig människor till etiska principer, som de menar utgör grund för olika ställningstagande i moraliska frågor. Men stämmer det att det är principerna som styr, eller är principerna ett sätt att beskriva det man av andra skäl redan tycker? Ja, det verkar så. En ny experimentell studie, ”The Motivated Use of Moral Principles”, publicerad i Judgment and Decision Making, finner bl.a. följande:
Five studies demonstrated that people selectively use general moral principles to rationalize preferred moral conclusions. In Studies 1a and 1b, college students and community respondents were presented with variations on a traditional moral scenario that asked whether it was permissible to sacrifice one innocent man in order to save a greater number of people. Political liberals, but not relatively more conservative participants, were more likely to endorse consequentialism when the victim had a stereotypically White American name than when the victim had a stereotypically Black American name.
När mannen som kunde offras hette ”Tyrone Payton” (ett typiskt svart namn) var konservativa mer villiga att offra honom; när han hette ”Chip Ellsworth III” (ett typiskt vitt överklassnamn) var liberaler (i amerikansk mening) mer villiga att offra honom.
Det kan alltså vara så att de (emotionellt baserade) ställningstaganden som vi kallar moraliska inte riktigt kan erkännas vara subjektiva, varken för en själv eller för andra, varför försök att åberopa principer ofta görs. Men eftersom moraliska ställningtaganden de facto är subjektiva, vore det inte på tiden att sluta hänvisa till etiska principer som det ändå inte går att argumentera om?
Ateistisk vetenskap
Professorn i evolutionär biologi J. B. S. Haldane, i Fact and Faith (1934):
My practice as a scientist is atheistic. That is to say, when I set up an experiment I assume that no god, angel or devil is going to interfere with its course; and this assumption has been justified by such success as I have achieved in my professional career. I should therefore be intellectually dishonest if I were not also atheistic in the affairs of the world.
En restaurang att undvika
James Ensor, The Dangerous Cooks (1896), 25,0 x 20,0 cm:
(Tavlan får mig att tänka på Richard Strauss opera Salome – se bild från en uppsättning på The Royal Opera House.)
Pengar för studentexamen?
Hur ska man förbättra prestationerna i skolan? En möjlig metod är att belöna elever som gör väl ifrån sig med pengar. En ny studie, ”The Effects of High Stakes High School Achievement Awards: Evidence from a Randomized Trial”, publicerad i American Economic Review (preliminär gratisversion här), visar på positiva effekter för flickor av ett sådant belöningssystem:
The experiment used a school-based randomization design offering awards to all who passed their exams in treated schools. This led to a substantial increase in certification rates for girls but had no effect on boys. Affected girls had a relatively high ex ante chance of certification. The increase in girls’ matriculation rates translated into an increased likelihood of college attendance. Female matriculation rates increased partly because treated girls devoted extra time to exam preparation.
Den summa en elev erhöll vid klarad studentexamen motsvarade ca 10 000 kronor. Forskarna gör också en samhällsekonomisk kalkyl och finner att ett program av det här slaget troligen är motiverad i ett sådant perspektiv.
Se även inläggen ”Belöning i skolan” och ”Bättre prestationer i skolan” samt docent Vlachos om lärarnas betydelse. Media: SvD1, SvD2, SvD3.
Religiösa högtider faller i glömska
Denna konversation från buss 771 från Mölndal till Göteborg rapporterades just på ett forum jag läser:
Några killar ~ 20 pratar om helgen som precis har varit. Kille 1 berättar om en fest han har varit på med mycket utklädda människor, tivoli, dans och mycket sprit.
Kille 1: Vad har ni gjort då?
Kille 2: Vi var mest hemma. Vi gick bara och tände ljus på gravarna.
Kille 1: Tände ljus på gravarna? Vad har det med Halloween att göra?
Precis som fallet med julen illustrerar, glöms högtiders religiösa ursprung numera ofta bort. Istället fylls högtiderna med nytt, modernt innehåll, mer strikt inriktat på socialt umgänge. Uppfriskande! Därmed inte sagt att det är fel att tända ljus för att minnas de som har dött – liksom det inte behöver vara fel att fira jul. Men om det sker utan koppling till vidskepelse är det ett stort steg framåt.
Se även Peter Santesson-Wilson i denna fråga samt, för motsatt uppfattning, Johan Wennström.
Vänskapens företräde
Jag har förkastat den romantiska kärleken och sätter vänskapen högst. Edmund White uttrycker det väl, i City Boy (s. 118):
Love is a source of anxiety until it is a source of boredom; only friendship feeds the spirit. Love raises great expectations in us that it never satisfies; the hopes based on friendship are milder and in the present and they exist only because they have already been rewarded. Love is a script about just a few repeated themes we have had a hard time following, though we make every effort to conform to its tone. Friendship is a permis de séjour that enables us to go anywhere and do anything exactly as our whims dictate.
Se även inläggen ”Vänskap”, ”Förstörd av kärlek” och ”Dödlig kärlek”.
Politikers extrainkomster
Thomas Bodströms arbete som advokat har uppmärksamats på senare tid. Vissa har kritiserat honom för advokatarbetet, då de anser det stjäla tid och kraft från det politiska förtroendeuppdraget; andra har funnit det berömvärt med en politiker som har en fot kvar i den så kallade verkligheten. Oavsett hur man värderar detta med dubbla arbeten (det finns argument för att de både kan öka och minska politikers kvalitet) visar en ny studie, ”Politicians’ Outside Earnings and Electoral Competition”, publicerad i Public Choice (preliminär gratisversion här), att bland tyska politiker är förekomsten av ”externa uppdrag” negativt relaterad till graden av politisk konkurrens, med vilket avses skillnaden i röstandel mellan direktvalda förbundsdagsledamöter och de som kom tvåa.
Intuitionen om ett samband uttrycks på följande vis:
While voters usually cannot observe the amount of time devoted to outside work, they can punish politicians for neglecting their responsibilities and pursuing their private business by voting them out of office. Consequently, when deciding on the optimal level of private sector activities, elected politicians will weigh the gains from outside work against the increased risk of not being reelected. If political competition is weak, the probability of reelection is high, and the marginal benefit from political activity is low. In contrast, if competition strengthens and electoral races are close, the marginal benefit of political work tends to be high. Consequently, electoral competition affects the tradeoff between political activity and work in the private sector. If competition gets stronger, politicians reallocate time from outside work towards political activity, and outside earnings decrease. In this perspective, electoral competition limits political rents and/or shirking.
Det empiriska resultat är i linje med detta resonemang:
We find that a ten-percentage-point decrease in the vote margin decreases annual outside income over a four-year term by about 17,000 Euros on average.
En metod för att påverka förekomsten av externa uppdrag är alltså att ändra graden av politisk konkurrens. Det kan vara bra att veta, såväl för Bodströms kritiker som för hans understödjare. Frågan är dock hur politisk konkurrens för en svensk riksdagskandidat, som verkar i ett annat valsystem än det tyska, ska definieras. En möjlighet är att se till partiernas interna ”primärvalsystem”, i den mån sådana tillämpas. En annan är att se till andelen personröster. En tredje är att se till konkurrensen mellan listor. Det kanske finns andra, och bättre, ansatser?
Olyckliga egalitarianer
Vissa definierar rättvisa i termer av inkomststkillnader. Att bry sig om sådana skillnader kanske emellertid inte är att rekommendera. Enligt den nya studien ”Life Satisfaction and Relative Income” gäller nämligen detta:
Subjects who judge comparisons to be important are … significantly less happy than subjects who see income comparisons as unimportant.
Keynesianerna får smisk
Ekonomipristagaren Edmund Phelps är inte förtjust i krav på mer stimulansåtgärder:
The fallacy of the ”Keynesians” is their premise that all slumps, all of the time, are entirely the result of ”co-ordination problems” – mis-expectations causing a deficiency of demand. Having modelled the effects of expectations decades ago, I know they have consequences. I agree that companies appeared to underestimate the cutbacks and price cuts of competitors on the way down. That excessive optimism signalled deficient demand for goods and labour. So any stimulus then may have had a Keynesian effect. By now, though, such optimism has surely been wrung out of the system. To pump up consumer or government demand would force interest rates up and asset prices down, possibly by enough to destroy more jobs than are created.
Förvisso ger han även neoklassikerna en smäll. Han rekommenderar keynesianer att läsa mer Keynes och neoklassiker att läsa mer Hayek.* Han är dessutom pessimist och tror inte på en snar ekonomisk återhämtning.
*Varför inte börja med ”Economics and Knowledge” och ”The Use of Knowledge in Society”?
Effekterna av rättvisemärkning
Nyligen tog jag denna bild utanför Hemköp i Tranås:
Som läsare av denna blogg känner till är jag dock skeptisk till rättvisemärkning som metod för att förbättra tillvaron för världens fattiga (se här och här). Nu har fil dr Helena Johansson analyserat frågan, i rapporten ”Vad uppnås med rättvisemärkning?”.
Rapporten tycks mig balanserad. Den pekar på en del positiva effekter av rättvisemärkning, som att de som omfattas av den i viss mån skyddas mot fall i världsmarknadspriser, att förhandlingsstyrkan hos jordbrukarna stärks gentemot uppköparna och att resurser till bl.a. skolor tillkommer. Men betydande nackdelar finns också, t.ex. att rättvisemärkningen aldrig kommer att kunna omfatta mer än en liten andel jordbrukare, att systemet konserverar en ineffektiv, småskalig jordbruksstruktur och att de jordbrukare som inte omfattas (de kanske allra fattigaste) kan få det ännu sämre.
Ett viktigt påpekande:
Det är dessutom viktigt att rättvisemärkning inte förleder människor att tro att vanlig handel är till nackdel för uländerna. Konventionell handel har, på grund av sin omfattning, möjlighet att lyfta många fler människor ur fattigdom än Fairtrade. Skulle rättvisemärkning leda till att konsumenterna avstår från att köpa arbetsintensiva varor som importerats från utvecklingsländerna får det en negativ effekt på fattiga jordbrukares och arbetares inkomster och försörjningsmöjligheter.
Jag köper inte rättvisemärkta varor. Även om vissa positiva effekter uppnås genom märkningen, har den också negativa effekter. Därtill ska alternativkostnadsperspektivet läggas: De extra pengar som läggs på dyra rättvisemärkta produkter kan användas på andra sätt till gagn för världens fattiga, t.ex. donationer till Läkare utan gränser och Hand in Hand.
Kortare kvinnor om 300 år
Professor Jerry Coyne diskuterar, med utgångspunkt i en ny studie baserad på 5000 kvinnor, om evolution av människor fortfarande pågår. En prediktion som förvånade mig:
Height: we’re getting shorter projecting a drop of 1.3% (2.1 cm) in ten generations.
Marknaden för manlig prostitution fungerar väl
Inom nationalekonomin uppmärksammas ofta förekomsten av asymmetrisk information, men också att formella institutioner, i form av lagregler och rättssystem, kan få marknader att fungera väl ändå. Nu visar ny forskning av Trevon Logan och Manisha Shah på ett något udda område, manlig prostitution, att det ibland kan vara tillräckligt med informella institutioner för att säkerställa ärlighet i transaktioner och en fungerande prisbildning. Studien heter ”Face Value: Information and Signaling in an Illegal Market”, och i en populärvetenskaplig kommenterar rapporterar forskarna:
We found … that the market for male sex work is well regulated, informally, by the principals. Clients police escorts in two ways – through posts to independent client-owned forums and through detailed reviews of escort services on the escort websites, which are linked to the respective escort’s specific advertisement. … While informal enforcement is ubiquitous, is it enough to get the prices right? We found that it is. We find that this illegal market values information just as much as legal markets where truth-in-advertising and subsequent contracts are rigorously enforced. Interestingly, the price premium we estimate for the total number of pictures in escort advertisements (about a 1.5% increase in the price for every picture) is quite similar to the premium for pictures estimated by Gregory Lewis (2009) for used automobiles on eBay.com. That information has a value in any market is quite intuitive, but that it has such a large value in an illegal market is unexpected. In particular, we find that the market does not respond to all types of information – the premium to information in this market is driven entirely by face pictures, which command a premium in excess of 3% per face picture.
Slutsatsen är att marknader kan fungera även vid asymmetrisk information och utan formellt juridiskt skydd så länge information kan delas och spridas på ett effektivt sätt, i det här fallet via Internet. Fascinerande, om än inte förvånande.
Demokratier leds av välutbildade
Påverkas den politik som förs i ett land av vem som för tillfället leder landet? I så fall blir ledarnas kvalitet av stor betydelse. I en ny studie av Tim Besley och Marta Reynal-Querol, ”Do Democracies Select More Educated Leaders?”, undersöks hur demokratier och diktaturer skiljer sig åt i termer av hur välutbildade ledare de har. Deras resultat:
This paper presents evidence that political selection with respect to education differs between autocracies and democracies. The evidence is drawn from a wide range of countries over more than 150 years and is identified from within country variation in political institutions. The results suggest that democratically elected leaders are around 25% more likely to be highly educated than those who are picked in autocracies. This finding is robust to a wide range of specifications and different ways of measuring education and democracy. The results provide convincing evidence that there is a difference between political institutions in the characteristics of those selected to be leader.
Med ”högutbildad” menas att minst ha motsvarande magisterexamen. Två frågor infinner sig:
- Är utbildning och ledares kvalitet verkligen nära (och positivt) korrelerade?
- Finns det även institutionella förklaringar till utbildningsskillnader mellan demokratiska ledare? T.ex. har nu USA två ledare som är juris doctor; och Tyskland leds av en doktor i fysik och en doktor i juridik.
Se även inlägget ”Samma politik i demokrati och diktatur”.
Schism mellan ateister
De nya ateisterna, bl.a. Richard Dawkins, Sam Harris, Daniel Dennett, Christopher Hitchens, P. Z. Myers och Jerry Coyne, faller inte alla i smaken. Det finns faktiskt ateister som ogillar dem och deras höga svansföring. Två exempel:
Professorn i filosofi Michael Ruse: ”[H]ow dare we be so condescending? I don’t have faith. I really don’t. Rowan Williams does as do many of my fellow philosophers like Alvin Plantinga (a Protestant) and Ernan McMullin (a Catholic). I think they are wrong; they think I am wrong. But they are not stupid or bad or whatever. … I don’t think I am wrong, but the worth and integrity of so many believers makes me modest in my unbelief.”
Professorn i matematik Michael Green: ”I get angry with people who are wildly atheist, because they sort of deny any humanity whatsoever. They deny the poetry – and they talk as if we understand everything, including love, and actually there are beautiful things which can move you in ways that presumably can be understood entirely in terms of complex pathways in the brain, but that’s still not a useful way of thinking of them. So I get annoyed by ultra-atheists who aren’t willing to tolerate anything – I suppose I’m less atheist than that.”
Själv står jag på de nya ateisternas sida: jag är med andra ord inte bara ateist utan även anti-teist. Precis som Richard Dawkins är jag trött på attityden att religion ska betraktas som något intellektuellt respektabelt, som man tyst ska acceptera. Den tiden är förbi.
Högsäsong
Franz Ackermann, Untitled (Mental Map: Peak Season) (2003), 69,9 x 100,3 cm:
Intellektuella och fotboll
Jag förundras varje gång jag stöter på intellektuella som tar fotboll på allvar — i synnerhet när de favoriserar ett visst lag och, likt barn, fullständigt lever sig in i dess fram- och motgångar. Jag har noterat flera exempel efter AIK:s SM-vinst.
Även mycket framstående tänkare tycks kunna fungera på detta sätt. Jag drar mig till minnes att filosofen A.J. Ayer hade en slik passion för Tottenham Hotspur. Från biografin A.J. Ayer: A Life (s. 239–240):
Although Ayer’s future wife, Dee, remembered him pointing out the patterns the players made on the field — ”Pretty, aren’t they?” — there was nothing especially high-minded or aesthetic in Ayer’s appreciation of football: the pleasure in the game, as in life, was to immerse oneself in it, to identify with one’s chosen team — and his enjoyment was sincere and unselfconscious. Julian, not uncritical of his father, recalled that he would roar himself hoarse during a match in a genuine display of excitement and then, sharing a cab with other supporters, ”would argue all the way home, at it hammer and tongs”.
Två reflexioner:
- Även om jag inte riktigt förstår fenomenet inser jag att det kan ha sina fördelar: även jag tycker att det är bra att ”immerse oneself” i saker och ting för att skapa lyckoupplevelser.
- Jag har dock svårt att värja mig från uppfattningen att det är aningen primitivt och atavistiskt att ingå i ett kollektiv på detta sätt och att stödja ett visst lag med frenesi på godtyckliga grunder. Om ändå det lag man hejade på valdes rationellt, utifrån klara kriterier — vilket också implicerar en möjlighet att byta lag att heja på — skulle jag finna det lättare att acceptera.
Se även inläggen ”Vilket lag ska man heja på?”, ”Sport och skönhet” och ”Värderingar och fakta”. Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr.
Ska arbetslösa straffas?
En del av regelverket för arbetslösa säger att man måste söka jobb för att få ersättning. Bryter man mot den regeln straffas man. Vad blir effekten för dem som straffas? En ny studie av Gerard van den Berg och Johan Vikström, ”Monitoring Job Offer Decisions, Punishments, Exit to Work, and Job Quality”, undersöker saken med svenska data:
We find that sanctions have adverse effects on post-unemployment outcomes. On average, they cause individuals to accept jobs with a lower hourly wage and less working hours per week. The estimated average reduction in the accepted wage is almost 4%. The probability to move into full-time employment decreases with about 15%. … Sanctions causally increase the likelihood of the acceptance of a job at a lower occupational level. Such decisions are to some extent irreversible, in which case they involve a permanent human capital loss. … Concerning the effects of sanctions on the transition rate into work, we find a significant positive effect. On average, this involves a 23% increase.
Kan detta ses som att regelverket framtvingar en avvägning mellan, å ena sidan, fortsatt arbetslöshet och väntan på ett ”bra” (välbetalt, heltidsbaserat och utbildningsmatchat) jobb och, å andra sidan, accepterande av ett ”mindre bra” jobb? I så fall, är det bra eller dåligt, i ett samhällsekonomiskt perspektiv, att individer leds att hitta och acceptera ”mindre bra” jobb?
Bör röstande i val offentliggöras?
Det finns en lång tradition av att låta människor rösta anonymt i demokratiska val, dvs. ingen får reda på vilka partier och kandidater som enskilda väljare röstar på. I ”Unveiling the Vote”, publicerad i British Journal of Political Science, utmanar Geoffrey Brennan och Philip Pettit denna tradition. De menar att röstande bör ske i enlighet med ett demokratiskt ideal som säger att väljaren bör utgå från en uppfattning om vad som ligger i allmänintresset.
Det finns tecken på att många väljare istället röstar enligt vad som är bäst för dem själva, eller på andra grunder som inte är relaterade till en uppfattning om vad som ligger i allmänintresset. Brennan och Pettit menar att detta till stor del beror på att rösterna är hemliga. Offentliggörande av hur man röstar kan styra människor att agera annorlunda:
We believe that the best way to promote people’s discursive preferences, and displace opposing pressures, is to unveil the vote. The reason is that if the vote is unveiled the desire for social acceptance will pay a larger role in your decision as to how to vote; and in a pluralistic society the surest way of winning social acceptance will be to vote in away that you can discursively support. The desire for social acceptance will ensure that the discursive preference for voting in a defensible manner will be given great prominence.
Genom att rösten inte är hemlig kommer väljaren att känna behov av att fundera igenom hur hans röst kan motiveras inför andra i termer av ett allmänintresse, och det kommer att föreligga starkare incitament till deliberation före valhandlingen, och dessa ting kommer att påverka röstvalet. Vad talar emot en reform av det här slaget? Försök att påverka väljarna kan bli mer framgångsrika, t.ex. genom mutor eller utpressning, och personer som väljer udda partier kan komma att utsättas för stigmatisering. Brennan och Pettit menar dock att detta är överkomliga problem.
Leva eller dö?
If we really want to live, we’d better start at once to try;/If we don’t, it doesn’t matter, but we’d better start to die.
Vem hjälper man helst?
Adam Smith noterade att människor tenderar att bry sig mer om sig själva och sina nära än människor i fjärran länder. Hans observation får nu stöd av studien ”Sex Differences in Violent versus Non-Violent Life-Threatening Altruism”, publicerad i Evolutionary Psychology, i vilken det undersöks hur män och kvinnor vill hjälpa andra i en vålds- och i en icke-våldssituation:
Results indicated that people were more likely to help siblings than cousins and friends in both the violent and non-violent hypothetical scenarios. Participants indicated a greater likelihood to help people in violent situations than in non-violent situations. Women indicated a greater estimated likelihood than men to help people in non-violent situations while men indicated a greater estimated likelihood than women to help people in violent situations. Both male and female participants indicated a greater estimated likelihood to help women than men in violent situations.
Å andra sidan kan män tänkas vara upphovsmän till de där våldsamma situationerna i högre grad än kvinnor. Nå, en undran jag har är om dessa tendenser går att påverka, eller är de (av biologiska skäl) ”huggna i sten”? Kan vi t.ex. lära oss att bry oss om kineser lika mycket som svenskar?
Husdjur är miljöbovar
[K]eeping a medium-sized dog has the same ecological impact as driving 10,000 km (6,213 miles) a year in a 4.6 liter Land Cruiser.
Själv har jag varken husdjur eller bil. Då kanske jag kan få dricka mitt mineralvatten i fred?
Tips: David Ninnad.
Gynnas kreativiteten av långt upphovsrättsskydd?
Ett vanligt argument för ett starkt och långvarigt upphovsrättsskydd är att det stimulerar artister, konstnärer, författare och kompositörer att skapa nya verk som alla kan njuta av. Men är den effekten entydig? Inte enligt en ny analys i ”Artistic Creation and Intellectual Property” av Francisco Alcalá och Miguel Gonzalez-Maestre. Med ett långvarigt skydd gynnas ”superstjärnorna”, men dessa stjärnor kommer därför också att kunna och vilja göra det svårt för nya artister etc. att ta sig fram. Forskarna beskriver sin analys så här:
The paper builds an overlapping-generations model of artists with three features: (i) the number of highly talented artists in a given period is positively linked to the number of young artists starting the career in the previous period; (ii) artistic markets are superstar markets; iii) promotion expenditures play an important role in determining market shares. In this framework, the paper analyzes the consequences for high-quality artistic creation of changes in the length of the copyright term, increases in market size, and progress in some communication technologies. It is shown that increasing superstars’ returns do not always increase the expected return to starting an artistic career. As a result, in the long run, longer copyrights do not always stimulate artistic creation.
Det finns en tendens i debatten om upphovsrätt att inta dogmatiska hållningar, antingen att copyright etc. är entydigt gynnsam eller att copyright etc. är entydigt negativ för skapandet. Jag tror att det är dags för lite mer ödmjukhet.
Se även inläggen ”Splittring om fildelning” och ”Behövs upphovsrätt för musik?”.
Vad menas med rättvisa skatter?
Socialdemokraterna kritiserar regeringens skattesänkningar:
Skattesänkningarna har dessutom varit orättvisa. … Den tiondelen av befolkningen som tjänar bäst har fått mer än vad 60 procent av befolkningen fått tillsammans.
En ledare i DI klargör dock följande:
Den tiondel som har fått 23,6 procent av regeringens skattesänkningar betalar trots sänkningen 33 procent av de samlade inkomstskatterna. … De 10 procent som tjänar mest betalar ojämförligt mest skatt – faktiskt mer än vad de 60 procent som tjänar minst betalar tillsammans.
Det leder fram till frågan hur rättvisa skatter ska definieras. När Socialdemokraterna säger att det är orättvist att de tio procent som tjänar mest betalar 33 procent av de totala inkomstskatterna, undrar man hur stor del de anser att denna decil ska stå för. Finns det någon formel i bakgrunden som kan preciseras? Är siffran 50 procent? 90 procent? Hur beräknas rättviseoptimum? Eller handlar detta om tom retorik?
Är ansikte eller kropp viktigast?
När vi finner någon vacker, baseras det främst på en bedömning av ansiktet eller kroppen i övrigt? Ny forskning, i form av studien ”The Relative Importance of the Face and Body in Judgments of Human Physical Attractiveness”, publicerad i Evolution and Human Behavior, ger svaret:
In this study, we assessed the relative importance of the face and body in judgments of human physical attractiveness. … Images of the face and the body were rated independently before participants were shown and asked to rate the combined face and body images. Face ratings were found to be the best predictor of the ratings of combined images for both sexes …
Det är därför kanske inte särskilt förvånande att skönheten i politikers ansikten är relaterad till deras valframgångar.
Självständig 10-åring
I USA låter de skolbarn recitera den s.k. pledge of allegiance:
I pledge allegiance to the flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.
Jag finner denna praxis obehaglig, av åtminstone två skäl: dels är den nationalistisk-kollektivistisk och dels är den pro-religiös. Att försöka påverka barn med hemska läror ser jag som klandervärt. Nå, det finns tydligen personer i USA som håller med mig, som en protesterande 10-åring:
Their son told them last weekend he had decided to no longer stand and recite the Pledge of Allegiance at school because he didn’t believe there is liberty and justice for all, especially when it comes to gay rights.
Ytterligare ett skäl att ogilla denna ramsa.
Tips: Peter Santesson-Wilson.
Ska statuskonsumtion minskas?
Robert Frank och andra (se länkar nedan) hävdar att konsumenter bryr sig om status och att det leder till en tävlan med negativa välfärdseffekter. Därför bör staten, anser de, införa progressiva konsumtions- eller inkomstskatter, som dämpar arbets- och konsumtionshetsen, för allas bästa.
Nu visar Kenneth Arrow och Partha Dasgupta, i ”Conspicuous Consumption, Inconscpicuous Leisure”, publicerad i Economic Journal (preliminär gratisversion här), att detta är en förenklad analys:
It is commonly argued that because relative consumption appears to matter to people, they must be involved in a ”rat race”: people work harder and consume more than they would have were optimum public policies in place. But although consuming more today would improve one’s relative consumption now, it would worsen one’s relative consumption in the future. In this article we identify the structure of felicity functions for which the two effects offset each other exactly. The finding goes some way toward explaining why, while household surveys suggest that relative consumption matters, the consumption behaviour of households has not pointed unambiguously to the presence of relative consumption effects.
En lärdom tycker jag är att nationalekonomer bör vara försiktiga med att förespråka policyrekommendationer när den teoretiska grunden är outvecklad och när de empiriska resultaten inte är tydliga i någon viss riktning.
Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?”, ”Att få det bättre än andra”, ”Ska sport och smink beskattas?”, ”Statustävlan kan gynna miljön”, ”Två typer av egenkärlek” och ”Ett samhälle utan social rörlighet”.
Hur påverkar kulturella olikheter ekonomin?
Man kan tänka sig både positiva och negativa ekonomiska effekter av kulturella olikheter i en region. På den positiva sidan kan olikheter leda till att fler perspektiv och innovationer kommer fram; på den negativa sidan kan olikheter leda till konflikter och antagonism, vilket försvårar samarbete.
En ny studie, ”Cultural Diversity and Economic Performance: Evidence from European Regions”, undersöker saken empiriskt. Två mått på olikhet används: dels andelen utlänningar i en region, dels ett fraktionaliserings-
index som mäter sannolikheten för att två slumpmässigt valda individer är av olika grupptillhörighet. Resultat för undersökta regioner inom EU-15:
[W]e find that diversity is positively correlated with productivity. Moreover, we find evidence that causation runs from the former to the latter.
Det verkar som om en blandad befolkning inte är något att rädas från ett effektivitetsperspektiv.
Forskningsresultat för Mona Sahlin
Dit [till ökad sysselsättning] når inte Sverige genom att låna till skattesänkningar, mest till den rikaste tiondelen av befolkningen. Det är ansvarslöst. Vi socialdemokrater sätter i stället jobben först.
Jag rekommenderar Mona att läsa Finanspolitiska rådets kommentar till regeringens budgetproposition:
En förstärkning av jobbskatteavdraget utgör ett centralt förslag i budgetpropositionen. Vi har i våra två årsrapporter analyserat de tidigare jobbskatteavdragen och då delat regeringens bedömning att de är en effektiv metod att öka sysselsättningen på lång sikt. Erfarenheterna av jobbskatteavdrag från särskilt USA och Storbritannien är goda: ett antal utvärderingar tyder på att sådana skattesänkningar varit verkningsfulla. Det finns också makroekonomisk forskning som kan tolkas som att jobbskatteavdrag kan minska risken för att en tillfällig konjunkturnedgång ska leda till bestående högre arbetslöshet.
Därtill borde Mona bekanta sig med forskning som visar att skattesänkningar kan stimulera ekonomin (i BNP-termer) minst lika bra som utgiftsökningar.
Man kan mot bakgrund av denna forskning fråga sig varför det är ”ansvarslöst” att ”låna till skattesänkningar” som ökar sysselsättningen medan det tydligen inte är ansvarslöst att, som Socialdemokraterna föreslår, låna till skattesänkningar till pensionärerna och till höjd a-kassa, två åtgärder som kan förväntas minska sysselsättningen.
Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expr.
Se även Den hälsosamme ekonomisten om utanförskapets storlek.
Fyra liter te per dag
Det är inte att rekommendera, i alla fall inte om sorten är earl gray och om man ogillar kramper:
A 44-year-old man presented in May, 2001, with muscle cramps. He had no medical history of note, but volunteered the fact that he had been drinking up to 4 L of black tea per day over the past 25 years.
Skälet var att earl gray innehåller bergamottolja som ingrediens, och den är giftig i större doser. Själv dricker jag te istället för kaffe, men maximalt en liter per vecka. Oftast darjeeling.
Verklighetens folk
Göran Hägglund talar numera om ”verklighetens folk”. Den skarpaste politiska analysen så långt ges av Igitur:
Vad är verkligast här: den utsträckta handen eller idén om den utsträckta handen eller intentionen med den utsträckta handen? Den likbenta triangeln av den metafysiska uppställningen inkapslar Hägglunds vilsegångenhet. Vägen som leder till vägen överrumplar dig, kommer från ingenstans, röjer allt i sin väg.
Skattesänkningar stimulerar
Trots vad många, inte minst Mona Sahlin och Thomas Östros, hävdar finns goda belägg i forskningen för att skattesänkningar förmår stimulera ekonomin minst lika bra som utgiftsökningar. Nu finns ytterligare en studie, av Harvard-ekonomerna Alberto Alesina och Silvia Ardagna, ”Large Changes in Fiscal Policy: Taxes Versus Spending”, som fastslår detta:
We examine the evidence on episodes of large stances in fiscal policy, both in cases of fiscal stimuli and in that of fiscal adjustments in OECD countries from 1970 to 2007. Fiscal stimuli based upon tax cuts are more likely to increase growth than those based upon spending increases.
Politisk retorik som går på tvärs med aktuell forskning, hur ska man se på sådan?
Bättre än bonus?
Bonusdebattens vågor går höga. I Dagens Industri (22 oktober, s. 9) säger Jacob Palmstierna:
Man ska helst vänta fem år med att betala ut bonus men helst skulle jag se ett system med bonuskonton som inte utfaller förrän vid pension och absolut inte om man slutar. Det garanterar långsiktigt värdebyggande.
Nu kommer ett nytt förslag, i linje med detta tänkande, på hur man ska kunna ge företagsledare incitament att driva företag på ett långsiktigt gynnsamt sätt: dynamiska incitamentskonton! Vad menas?
The CEO’s expected pay is escrowed into an account, a fraction of which is invested in the firm’s stock and the remainder in cash. The account features state-dependent rebalancing and time-dependent vesting. It is constantly rebalanced so that the equity fraction remains above a certain threshold; this threshold sensitivity is typically increasing over time even in the absence of career concerns. The account vests gradually both during the CEO’s employment and after he quits, to deter short-termist actions before retirement.
Fördelen här är bl.a. att kontots värde påverkas av företagets utveckling på lång sikt, även efter det att företagsledaren har lämnat det, i och med att hon bara kan få ut en viss andel av kontot i varje tidsperiod. Kan detta (fint teoretiskt härledda) förslag fungera i praktiken?
Se även inlägget ”Bidrog bankbonusar till krisen?” (med efterföljande diskussion).
Värnpliktens politiska grunder
Vad förklarar värnpliktens fortsatta användande i många länder, trots negativa effekter på högre utbildning och tillväxt? I en tillgänglig översikt, ”The Political Economy of Conscription”, som kommer att ingå i The Handbook on the Political Economy of War, presenterar Panu Poutvaara och Andreas Wagener nationalekonomisk forskning som hjälper till att besvara frågan:
Political economy explanations for the use of conscription in democratic regimes have a somewhat mixed record. While some evidence suggests that conscription is welcomed as a way to shift a tax burden to a minority, the changes in public opinion suggest that this is only part of voter considerations. … In democratic systems, the military draft continues to be maintained not least due to some inertia in the political process. The draft cannot be abolished in an intergenerationally Pareto-improving manner and special interest groups voice their ”concerns” against its abolition loudly which contributes to the maintenance of the status quo.
Men med bas i omsorg om humankapitalbildning och välståndsutveckling, samt med grund i ett moraliskt ifrågasättande, har allt fler kommit att ifrågasätta värnplikten, och allt fler länder avskaffar eller begränsar den nu. Det är inte alltid de högljudda intressegrupperna lyckas blockera reformer.
Effekter av privatiseringar
En klassisk vänster-högerkonflikt rör ägande av företag. Under de kommunistiska decennierna i östra Europa ägde och drev staten en stor mängd företag, som sedan i de flesta fall kom att privatiseras. Även i Kina har en del privatiseringar skett. Hur har det gått för företagen sedan dess? En ny studie, ”The Effects of Privatization and Ownership in Transition Economies”, publicerad i Journal of Economic Literature, finner följande:
The effect of privatization is mostly positive in Central Europe, but quantitatively smaller than that to foreign owners and greater in the later than earlier transition period. In the Commonwealth of Independent States, privatization to foreign owners yields a positive or insignificant effect while privatization to domestic owners generates a negative or insignificant effect. The available papers on China find diverse results, with the effect of nonstate ownership on total factor productivity being mostly positive but sometimes insignificant or negative.
Effekterna varierar alltså, beroende på om de privata ägarna är utländska eller inhemska, beroende på vilket land privatiseringen äger rum i och beroende på tidsperiod. Att det har gått bättre i östeuropeiska länder än i Ryssland och andra tidigare sovjetstater kan, menar forskarna, ha att göra med den institutionella kvaliteten: de förra länderna har t.ex. närmat sig EU, har en starkare rättsstat och har lägre korruption. Att utländska ägare ger bättre utfall kan bero på att de har bättre kunskaper och fler erfarenheter, samt att de står friare i förhållande till den inhemska politiska makten. Privatiseringar kan alltså vara gynnsamma, men bara under vissa villkor.
Se även inläggen ”Ska staten köpa Volvo?” och ”Handlar privatiseringar om ideologi?”.
Människokännaren Hemingway
Ernest Hemingway:
The only thing that could spoil a day was people. People were always the limiters of happiness except for the very few that were as good as spring itself.
Tips: Johan Eklund.
Varför lockar socialismen intellektuella?
F. A. Hayek menar, i ”The Intellectuals and Socialism”, att det i hög grad beror på socialismens utopiska karaktär:
Speculations about the possible entire reconstruction of society give the intellectual a fare much more to his taste than the more practical and short-run considerations of those who aim at a piecemeal improvement of the existing order. In particular, socialist thought owes its appeal to the young largely to its visionary character; the very courage to indulge in Utopian thought is in this respect a source of strength to the socialists which traditional liberalism sadly lacks.
Man kan t.ex. tänka sig att den intellektuelle lockas av storslagna planer och styrning av hela samhället därför att en sådan ekonomisk-politisk ordning ger honom en viktig roll, medan ett mer decentraliserat system (t.ex. i form av en marknadsekonomi) ger honom en betydligt mer oklar ställning. Men det behöver, som Hayek också påpekar, inte röra sig om ett snävt egenintresse: den socialistiskt inklinerade intellektuelle torde i regel tro att den storslagna ordning han förespråkar också är till gagn för människor i allmänhet. Denna typ av intellektuell är den systemman Adam Smith talar om.
Jag tror att det ligger en del i Hayeks tes, liksom i Robert Nozicks kompletterande tes, men jag är trots allt lite undrande inför detta med utopismens dragningskraft. Inser inte intellektuella, likt Popper, dess faror? Och hur förklaras variationen över tid i den andel av intellektuella som stöder socialismen med denna tes?
Bör kanske liberalismen formuleras i mer utopiska termer? Går det?
Rationell monsterskräck
Jag har tidigare skrivit om det märkliga fenomenet, att få tårar i ögonen av en bok eller film – trots att man vet att det rör sig om fiktion. Kan en sådan reaktion betraktas som rationell? Är det rationellt att bli rädd av att se Frankensteins monster härja i en film? Richard Joyce hävdar i ”Rational Fear of Monsters”, publicerad i British Journal of Aesthetics, att det mycket väl kan vara det:
The proposition that I have endeavoured to present with plausibility is that in certain circumstances—those corresponding roughly to our emotional encounters with fictions—the mechanism underlying emotions is within our control. In other circumstances, no doubt, emotions are outside our control, but fiction seems a model example of where we can, within rough limits, command them (indeed, it might well be argued that this is the whole point of our interest in fiction). If, when we have these emotions, it is the norms of instrumental practical rationality that hold sway, then all that remains to be shown is that there are circumstances in which a person can be justified in thinking that having such an emotion will be to her good.
Detta är ett instrumentellt försvar av känsloreaktioner av fiktion: det rör sig om känslor som vi vill, och i förväg förstår att vi kommer att, uppleva. Därför kan de betraktas som rationella, om de också i slutändan bedöms vara till nytta av individen som upplever dem. En fråga man då kan ställa sig är varför människor vill uppleva starka känslor på detta sätt. Lindrar det livets tristess? Är det ett led i att ”behandla”, frigöra eller neutralisera andra, redan existerande känslor, som har med verkliga skeenden att göra? Eller finns andra förklaringar? Vidare kvarstår den psykologiska frågan: Hur kan människor bli känslomässigt berörda av något de vet är påhittat?
Ska man ingå i en cirkel?
Jag förespråkar atomistisk sammanhållning: att umgås med personer som berikar ens liv, att bara umgås med sådana, att (kunna) välja bort alla andra och att trivas med och stå stark även i ensamhet. Med andra ord: vänskap grundad i autonomi och reciprocitet. Kanske är det något sådant Edmund White har i tankarna när han skriver följande i sin bok City Boy (s. 27):
Maybe because I spent my forties and fifties in Paris, I later came to embrace the importance of the ”milieu.” I could see that our American brand of Romantic individualism didn’t really amount to much; one was only as good as one’s circle, and a superior, stimulating milieu could raise the level of conversation, of sophistication, even of moral discrimination and esthetic refinement, certainly of ambition and accomplishment.
Se även inlägget ”Vänskap”.
Pojke med ambitioner
Salvador Dalí:
At the age of six I wanted to be a cook. At seven I wanted to be Napoleon. And my ambition has been growing steadily ever since.
Är offentliganställda godare människor?
Skiljer sig offentliganställda från anställda i privat sektor? Är de mer altruistiska och vill göra gott för sina medmänniskor? Är de mindre benägna att ta risker och, därför, offentliganställda, där konkurrensen och lönevariationen är mindre? Dessa frågor undersöks i den nya nederländska studien ”Public Sector Employees: Risk Averse and Altruistic?”. De intressanta resultaten:
Respondents of a large-scale survey were offered a substantial reward and could choose between a widely redeemable gift certificate, a lottery ticket, or making a donation to a charity. Our analysis shows that public sector employees are significantly less likely to choose the risky option (lottery) and, at the start of their career, significantly more likely to choose the pro-social option (charity). However, when tenure increases, this difference in pro-social inclinations disappears and, later on, even reverses. Our results further suggest that quite a few public sector employees do not contribute to charity because they feel that they already contribute enough to society at work for too little pay.
Det finns alltså överlag inte skäl att utgå från att anställda i offentlig sektor i genomsnitt är särskilt mycket mer generösa i sina handlingar och mer ädla i sina motiv än andra. Det får mig att tänka på Elinor och Vincent Ostroms artikel ”Public Choice: A Different Approach to the Study of Public Administration”.
Varför jag inte spelar dataspel
Edmund White skriver följande i City Boy (s. 21):
I did nothing often. As though I knew how compulsive I could be, I was almost afraid of developing habits.
Så tänker jag när det gäller dataspel (och kanske kaffedrickande). Jag har aldrig vågat prova.
Min framtid tillhör inte mig
Professor Galen Strawson presenterar en syn på liv och död som jag finner korrekt:
If, in any normal, non-depressed period of life, I ask myself whether I’d rather be alive than dead tomorrow morning, and completely put aside the fact that some people would be unhappy if I were dead, I find I have no preference either way. The fact that I’m trying to finish a book, or about to go on holiday, or happy, or in love, or looking forward to something, makes no difference. More specifically: when I put this question to myself and suppose that my death is going to be a matter of instant annihilation, completely unexperienced, completely unforeseen, it seems plain to me that I—the human being that I am now, GS—would lose nothing. My future life or experience doesn’t belong to me in such a way that it’s something that can be taken away from me. It can’t be thought of as possession in that way. To think that it’s something that can be taken away from me is like thinking that life could be deprived of life, or that something is taken away from an existing piece of string by the fact that it isn’t longer than it is. It’s just a mistake, like thinking that Paris is the capital of Argentina.
Några möjliga implikationer: det är futilt att sträva efter att leva så länge som möjligt; det är inte den egna döden som bör försöka undvikas, det är det plågsamma döendet; det gäller att leva i nuet; det är inte värre för ett barn än för en gammal person att dö; dödshjälp bör tillåtas även om det finns risk för missbruk.
Strawson påpekar att de flesta finner hans syn absurd men att vissa direkt ser den som självklar. Jag tillhör alltså det senare lägret. Gör du?
Tänk om Sverigedemokraterna har rätt?
Inte helt oväntat har Jimmie Åkessons utspel mot muslimska invandrare skapat rabalder. Mycket kraft har lagts på att försöka belägga honom med faktafel. Jag tvivlar inte på att sådana finns i hans artikel, men jag undrar följande: Om han hade haft rätt i det han skriver, skulle det ha utgjort tillräckligt skäl för att motsätta sig invandring till Sverige? Sverigedemokraterna svarar förstås ja. Men vad svarar övriga? Jag svarar nej.
Var har livskvaliteten ökat mest?
FN har släppt den senaste versionen av Human Development Index (HDI), som är tänkt att mäta livskvalitet i olika länder på basis av välstånd, hälsa och utbildning. The Economist skriver:
Of the 116 nations for which there are data, Mozambique has improved the most, scoring almost 50% higher in the 2007 index than it did in 1990. Many other African countries have also seen increases in their quality of life. China has seen its score rise by 27% on the back of strong economic growth.
Här är en figur:
Det är förstås glädjande att så många afrikanska länder har utvecklats positivt på senare år – det visar att situationen inte är hopplös där.
Se dock Justin Wolfers och Bryan Caplans problematiseringar av HDI som mått.
Är rika socialister inkonsekventa?
Edmund White skriver följande i sin nya bok City Boy (s. 18):
We ”socialists” were so naïve that we thought no one with progressive politics should drive an expensive car or live in a big house; if he did, we accused him of hypocrisy, not realizing that an individual’s personal wealth has no relevance to his politics once he’s freed himself of self-serving arguments.
Vad ska man säga om detta resonemang? Det verkar harmoniera med uppfattningar som John Rawls och Ronald Dworkin har framfört, enligt vilka frågor om distributiv rättvisa är statens, inte individers, att hantera. Efter att ha läst G. A. Cohens problematisering av dessa uppfattningar i bokkapitlet ”Political Philosophy and Personal Behavior” har jag dock svårt att se hur man kan vara en rik egalitarian utan att vara inkonsekvent. Visst ligger det en del i de argument som har framförts, t.ex. att det är rimligt för en egalitarian att förespråka statlig omfördelning (och att i första hand fokusera på det) samt att det inte hjälper mot de grundläggande problemen om bara en rik egalitarian delar ut sina pengar. Men detta betyder inte att man inte kan öka (sannolikheten för en ökning av) rättvisan, så som den uttolkas av en egalitarian, genom att donera sina pengar till fattiga eller till personer och partier som kan öka den statliga omfördelningen.
Att säga det allra värsta
En ny forskningsöversikt av Harvard-professorn i psykologi Daniel Wegner, ”How to Think, Say, or Do Precisely the Worst Thing for Any Occasion”, publicerad i Science, beskriver ironiska fel: hur det vi allra mest och medvetet försöker undvika inte kan undvikas av oss. Ett exempel:
[W]hen people are asked not to think about a target word while under pressure to respond quickly in a word association task, they become inclined to offer precisely that forbidden target word.
Ett annat exempel:
But the ironic process theory holds that unconscious urges to express such prejudices will be especially insistent when we try to control them under load. This possibility was initially documented in research that asked British participants to suppress their stereotypes of skinheads (white supremacists) and found that such stereotypes then rebounded—even leading experimental participants to sit far away from a skinhead in a waiting room.
För att undvika pinsamheter av detta slag, som att inte säga saker man på förhand har bestämt sig för att inte säga, kan man satsa på att bli mindre av kontrollmänniska:
Strategies people use to relax excessive striving for control, for example, show promise in reducing the severity of ironic effects. Potentially effective strategies include accepting symptoms rather than attempting to control them … and disclosing problems rather than keeping them secret.
Psykologisk forskning kan vara rafflande.
Olikhet i välfärdsstaten
Hur påverkar etniska skillnader i befolkningen människors inställning till omfördelning? En ny litteraturöversikt av Holger Stichnoth och Karine Van der Straeten, ”Ethnic Diversity and Attitudes Towards Redistribution: A Review of the Literature”, som särskilt tar upp de senaste årens experimentella resultat, fastslår följande:
[A]lthough numerous studies document a negative and statistically significant relationship, most of these studies do not point to a quantitatively important role for ethnic diversity in shaping natives’ preferences for redistribution. In most studies, the association is much weaker than for other factors such as own income (current or expected) or beliefs about the role of effort versus luck in determining this income.
Att inte bara lägga vikt vid statistisk signifikans utan också vid storleken på de skattade koefficienterna är helt i linje med Deirdre McCloskeys och Stephen Ziliaks återkommande råd. Att etniska skillnader spelar roll men en liten roll för stödet för omfördelning är viktigt att klargöra. Personer som vurmar för välfärdsstaten bör därför inte i särskilt hög grad rädas invandring, i alla fall inte av detta skäl.
Måste man kunna för att böra?
Jag tar del av följande notis på Filosofisk Tidskrifts hemsida (från 15 oktober 2008):
En vanlig föreställning – ofta förknippad med Kants filosofi – är att ”bör” implicerar ”kan”. Om man bör göra något, så kan man också göra det; man kan inte ha någon förpliktelse att utföra en handling som är omöjlig att utföra. Detta låter ju helt rimligt. Men anta att jag har lånat en miljon kronor av en person mot löfte att betala tillbaka nästa vecka, men att jag sedan spelar bort alla pengarna på nätpoker, så att jag inte kan betala tillbaka. Kan jag då (med hänvisning till Kant) hävda att jag inte längre bör betala tillbaka pengarna, eftersom jag inte kan göra det? Eller mer generellt: kan jag slingra mig undan otrevliga förpliktelser, genom att se till att jag inte kan uppfylla dem? Här kan man förstås påpeka att jag inte bör se till att jag inte kan uppfylla förpliktelserna. Det stämmer väl, men om jag nu ändå har gjort det, har jag då samtidigt slingrat mig undan dem? Har mina fordringsägare inte längre något att fordra av mig?
Det var en liten nöt att knäcka för kantianerna, det.
Subjektiva poliser
Ibland föreställer man sig att rättssystemets företrädare alltid gör sitt bästa för att upprätthålla lag och ordning utan hänsyn till person eller faktorer av ekonomiskt eller politiskt slag. Det verkar inte stämma helt och hållet. I den nya studien ”Political Economy at Any Speed: What Determines Traffic Citations?” av Michael Makowsky och Thomas Stratmann, publicerad i American Economic Review (preliminär gratisversion här), konstateras följande:
Fines for speeding are not solely determined by an objective standard of law enforcement. We find evidence that the likelihood and dollar amounts of fines are decreasing functions of local property tax revenue. Further, the likelihood of receiving a speeding fine is higher in towns that are in a fiscal crunch caused by a rejected increase in the property tax limit. We show that officers use drivers’ differences in opportunity costs of contesting a fine as a criterion for whether to issue a speeding ticket, and, in the event of a ticket, the dollar amount of the fine. We also present evidence that officers are not completely race and gender blind in issuing tickets.
Nu är förstås polissystemen i USA och Sverige annorlunda organiserade, men resultaten tyder bl.a. på att den lokala polisen tar hänsyn till kommunens ekonomisk-politiska situation. Även delstatspolisen är mer benägen att bötfälla trafikanter från andra delstater. Talar detta mot att kommunalisera den svenska polisen? Om polisen är statlig kanske det leder till större likabehandling.
Se även inlägget ”Optimala straff efterlyses”.
Sänkt kapitalskatt kan ge högre skatteintäkter
Den s.k. Laffer-kurvan illustrerar att skattesatser kan vara så höga att en sänkning kan öka skatteintäkterna:
Frågan är om skattesatserna ligger till höger eller vänster om de nivåer, t*, som maximerar skatteintäkterna. En ny studie av Mathias Trabandt och Harald Uhlig, ”How Far Are We From the Slippery Slope? The Laffer Curve Revisited”, finner att skattesatserna för både arbets- och kapitalinkomster ligger till vänster om t* i USA och EU-14. Dvs. höjningar av de skattesatserna där skulle höja skatteintäkterna. Dock finner forskarna att kapitalinkomster i Danmark och Sverige beskattas hårdare än t* – en sänkning skulle alltså ge högre skatteintäkter. Förvisso kan man ifrågasätta målet att maximera skatteintäkterna, men om man nu av något outgrundlig anledning skulle vilja göra det är det bra att veta i vilken riktning skattesatserna ska ändras.
Att satsa på orealistiska mål
Enligt den nya studien ”Alcohol Breeds Empty Goal Commitments”, publicerad i Journal of Abnormal Psychology, påverkas vi i våra ambitioner av alkoholkonsumtion:
The authors hypothesized that alcohol leads individuals to strongly commit to their goals without considering information about the probability of goal attainment. In Study 1, participants named their most important interpersonal goal, indicated their expectations of successfully attaining it, and then consumed either alcohol or a placebo. In contrast to participants who consumed a placebo, intoxicated participants felt strongly committed to their goals despite low expectations of attaining them. In Study 2, goal-directed actions were measured over time. Once sober again, intoxicated participants with low expectations did not follow up on their strong commitments. Apparently, when prospects are bleak, alcohol produces empty goal commitments, as commitments are not based on individuals’ expectations of attaining their goals and do not foster goal striving over time.
Problemet här är väl att uthålligheten falnar i takt med att berusningen avtar; annars är kanske detta med att ställa upp storslagna mål inte så dumt. Jag föreställer mig att många människor är riskaverta och timida i livet och att de sällan vill sätta upp mål som är svåra att nå. Alkohol verkar kunna ge lite mod och ambitioner – lite optimism bias.
Tips: Mind Hacks.
Vad gav välstånd: arbetsetik eller läskunnighet?
Max Weber menade i The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism att protestantismens betoning av en strikt arbetsetik i hög grad förklarar protestantiska länders tidiga ekonomiska framgångar. En ny studie, ”Was Weber Wrong? A Human Capital Theory of Protestant Economic History”, publicerad i QJE, presenterar en alternativ teori:
Protestant economies prospered because instruction in reading the Bible generated the human capital crucial to economic prosperity. We test the theory using county-level data from late-nineteenth-century Prussia, exploiting the initial concentric dispersion of the Reformation to use distance to Wittenberg as an instrument for Protestantism. We find that Protestantism indeed led to higher economic prosperity, but also to better education. Our results are consistent with Protestants’ higher literacy accounting for most of the gap in economic prosperity.
Detta resultat stämmer väl överens med Ed Glaesers konstaterande:
[N]o variable from 1900 better explains success in 2000 than investment in education.
Läskunnighet och utbildning är följaktligen synnerligen viktiga för långsiktig ekonomisk framgång.
Tips: Henrik Jordahl.
