Mineralvatten
DN:s Krogkommission skrev nyligen följande:
Att dessutom i tider av galopperande miljöångest genomgående servera hitforslat italienskt Surgiva-vatten för sextio(!) kronor 75-centilitersflaskan till maten är att be om badwill. Är det någon som verkligen efterfrågar sådant i dag utan att skämmas?
Ja, jag skäms inte det minsta. Jag tycker däremot att DN:s Krogkommission bör skämmas. Ty de ifrågasätter inte att italienska viner serveras på samma restaurang. De ifrågasätter inte att papper används för att tillverka tidningar som de kan skriva i. De ifrågasätter inte köttätande. Nej, de har valt att godtyckligt attackera en preferens med negativ miljöpåverkan men inte en miljon andra preferenser med samma eller värre effekt. Och media och allmänhet hänger på, utan vidare reflexion.
hmmm… hade man haft italiensk vin i kranen och en papperstillverkarmaskin på kontoret så hade dina argument varit lite mer relevanta… Frågan är varför du föredrar buteljerat kranvatten när det finns obuteljerat? Speciellt när det är dyrare än bensin
Lunken
3 juli 2008 vid 15:49
Lunken: Som jag klargör i tidigare inlägg (länkade ovan) är det just din attityd jag vänder mig emot: dvs. underkännandet av en viss preferens. Du kanske föredrar kranvatten före apelsinjuice och mineralvatten, men jag gör det ibland inte. Och varför stigmatisera andras preferenser bara för att man själv råkar se vissa varor som substitut? Det intressanta, om man nu är intresserad av miljön, kan inte vara att stigmatisera en viss typ av dryckeskonsumtion, i synnerhet inte sådan som är mindre miljöförstörande än annan dryckeskonsumtion. T.ex. cyklar jag istället för att köra bil, vilket torde göra mig till en relativt miljövänlig person trots att jag dricker mineralvatten. Att välja ut en detalj, en preferens, och attackera den finner jag osmakligt.
nonicoclolasos
4 juli 2008 vid 8:07
Med samma logik: om man lever extremt, extremt miljövänligt 364 dagar om året, har man då rätt att hälla ut en tunna bensin i skärgården den 365:e dagen, om den sammantagna miljöförstöringen man då ställer till med per år inte blir större än genomsnittssvenskens? Har varje svensk en viss begränsad rätt att förstöra miljön, som han/hon får fördela hur han/hon vill över året/månaden/decenniet/seklet? Eller finns det ingen övre gräns? Har man (enligt dig, moraliskt) rätt att hälla ut en tunna bensin i skärgården VARJE dag om man känner för det? Om inte, har man rätt att göra det om man i gengäld lyckats omvända 364 andra, tidigare miljöförstörande svenskar till att börja leva extremt miljövänligt, så att andra kompenserar för ens miljöförstöring?
M.K.
7 augusti 2010 vid 18:36
Ett företag tjänar pengar på att sälja dyrt vatten, en tidning tjänar pengar på att moralisera över det, en bloggare marknadsför sig genom att klaga på moraliserandet, en kommentator leker smart genom att notera alltihop.
William
7 augusti 2010 vid 18:57
M.K.: I princip har jag sympati för idén att etablera ett visst mål för miljöpåverkan, att därifrån härleda vilken miljöpåverkan som varje individ får göra – lika för alla – och att sedan möjliggöra handel med “miljöpåverkanrätter”. Det implicerar att jag anser att det viktiga är den totala miljöpåverkan, inte hur en individ väljer sina miljöpåverkande aktiviteter eller vem som utför miljöpåverkande aktiviteter.
Sedan är detta praktiskt svårt att genomföra, och second-best-lösningar får diskuteras.
Niclas Berggren
7 augusti 2010 vid 22:58