Nonicoclolasos

Markus Anhage berättar öppenhjärtigt i SvD om hur han gick från att vara tungomålstalande pingstvän till att bli ateist:

–Jag vet att det finns människor, men jag vet inte om det finns gudar. Därför utgår jag från människorna. Vetenskapen är begränsad och vårt förstånd är begränsat. Jag har många frågor och tomma hål, men jag stoppar inte in Gud, andar eller demoner i dem längre.

Se också det nätverk Markus har startat för tidigare kristna och för kristna som funderar på att lämna sin tro, Ex-kristen.

Hur kommer det sig att banktransaktioner inte utförs på helgdagar eller på vissa helgdagsaftnar? Rent tekniskt kan det väl inte vara något problem med att en betalning eller en överföring utförs på en lördag, en söndag eller på nyårsafton? Vad finns det för rationella förklaringar? Det är väl inte så att bankerna styrs av respekt för det tredje budet, 2 Mos. 20:8:

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig?

Du kanske tillhör den skara som ger nyårslöften om att banta? (Det gör inte jag, men det beror inte på att jag inte skulle vilja få bort lite magfläsk.) Om det inte lyckas så bra kanske du kan förbättra stämningsläget något genom att, likt Edina Monsoon, intala dig följande:

I am thin and gorgeous!

Och om inte det hjälper kanske shopping kan erbjuda tröst. Som Edinas väninna Patsy Stone uttrycker det:

You can never have enough hats, gloves and shoes.

Maria Callas var operans kanske största sångerska under 1900-talet, en sann diva. En sak som kännetecknade henne var en enorm professionalism och passion: det hon gjorde, det gjorde hon helhjärtat och i enlighet med sin fulla potential. I kombination med en enorm begåvning blev resultatet enastående.

Dock förstördes hennes karriär och liv av olycklig kärlek – ytterligare ett exempel på att romantisk kärlek har mycket höga potentiella, och ibland mycket höga faktiska, kostnader. I Callas fall ”dog hon på vilje”, enligt Germaine Greer, efter att ha blivit dumpad av skeppsredaren Onassis.

En av Callas största roller var som Tosca, som i sin mest berömda aria så passande sjunger:

Vissi d’arte, vissi d’amore.

Dvs: ”Jag levde för konsten, jag levde för kärleken.” Inte det sämsta, men utan att ha levt för kärleken hade Callas levt längre och mer fulländat för konsten, och hon hade antagligen varit lyckligare (netto).

De flesta filmer man ser utgör underhållning för stunden. Men en del blir man berörd av på djupet. Jag har just sett Beautiful Boxer, om en thaiboxare som byter kön från pojke till flicka efter att ha vunnit ihop tillräckligt med pengar.

Filmen, som baseras på en sann historia, illustrerar att man kan nå sina fundamentala livsmål om man arbetar hårt för dem – även om dessa mål kan tyckas avlägsna och även om man möter motstånd. Det är upplyftande med människor som vågar leva i enlighet med sina sanna preferenser men sorgligt, trots allt, att så många, såväl i Thailand som i Sverige, ser det som problematiskt med personer som vill byta och som byter kön.

(Se även vad jag skrev om filmen Red without Blue, på snarlikt tema men i en helt annan kulturell kontext.)

Religiösa människor har förstått att om de ska lyckas bibehålla och sprida sina religioner måste de övertyga barnen. Dels är det lätt att övertyga barn – det ligger i deras ”biologiska natur” att inhämta kunskap och att tro på det vuxna förebilder säger till dem – och dels bibehålls det mesta av vad man lär sig som ung upp i åren.

Det är mycket riktigt få anhängare av en given religion som har anslutit sig som vuxna; istället består den stora majoriteten av anhängare och utövare av personer som som barn fick höra, av föräldrar och andra, att ”gud si och så existerar” och ”det är ytterst väsentligt att vi tror på, dyrkar, följer och lyder honom och det som bok si och så säger att han har sagt”. Det är därför det finns dop- och omskärelseceremonier för barn och ungdomar, söndagsskolor, konfirmation, bar/bat mitzva etc., och dessa gör det mer sannolikt att ett barn till muslimer blir muslim, att ett barn till kristna blir kristen etc. Det är också därför religiösa föräldrar ofta älskar religiösa daghem och skolor, där ytterligare auktoritetspersoner (i form av lärare) kan påverka barnen.

Självaste Jesus förstod vikten av religiös indoktrinering i tidiga år. I Matt. 18:3 erkänner han att en barnslig, dvs. icke förnuftsbaserad, tro är att rekommendera – barn är ju så godtrogna:

Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.

Och i Matt. 19:14 säger han:

Låt barnen vara, och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de.

Detta med att indoktrinera barn i religiösa frågor är i sanning ett av de mest upprörande ting som vuxna människor sysslar med. Föräldrar som utsätter barn för religiösa budskap och cermonier bör kritiseras och skämmas. Och börjar det inte bli dags att på allvar ifrågasätta offentligt stöd till religiösa friskolor?

Läs mer om hur religiösa läror sprids som virus i Richard Dawkins uppsats ”Viruses of the Mind”; se även tv-programmet ”The Virus of Faith” samt kapitel 9 i The God Delusion.

Forskning om hur hormontillsatser kan förbättra tillvaron tycks omfattande. Tidigare har tillsatser av oxytocin i nässpray visat sig kunna stimulera tillit människor emellan; nu tycks det som om tillsatser av orexin A i nässpray kan göra trötta personer pigga.

Jag gillar denna typ av forskning och skulle, som eudaimonist, särskilt välkomna en nässpray med någon tillsats som ger lycka. Jag kommer osökt att tänka på Robert Nozicks upplevelsemaskin. Antag att vi kunde ansluta oss till en maskin (eller kanske inhalera en nässpray?) som gav oss upplevelsen av ett mycket lyckligare liv, trots att vi helt passiviseras och slutar leva ett vanligt liv. Nozick finner en sådan maskin förkastlig; själv är jag inte så säker. Visst, att ta nässpray som ger tillit och pigghet är en mild form av manipulation av hur kroppen, inklusive hjärnan, fungerar, medan en ”upplevelsenässpray” à la Nozick vore en radikal manipulation. Men kanske är en sådan spray (eller maskin) en del av a brave, new world?

Slår det snabbare om till grön gubbe om man trycker många gånger på knappen som signalerar att man vill gå över gatan? Jag är genuint okunnig i denna fråga.

Tony Blair har nu anslutit sig till Katolska kyrkan, denna bastion för rättrådighet och godhet. Han och andra katoliker är säkert glada över att påven nu trappar upp den andliga krigföringen mot djävulen. Vatikanens exorcismchef tycks i vilket fall nöjd:

Thanks be to God, we have a Pope who has decided to fight the Devil head-on.

Ja, vad ska man säga? En fantasiprodukts prelater bekämpar alltså en annan fantasiprodukts företrädare. Såväl kristendomen som satanismen bygger på den felaktiga utgångspunkten att det existerar andeväsen. Men det kanske är bra att de ägnar sin tid åt att bekämpa varandra istället för att angripa liberala synsätt i ekonomiska, sociala och etiska frågor.

(På bilden: Max von Sydow som Father Merrin i filmen Exorcisten.)

Jag tycker om opera, och nedan anger jag mina tio favoritoperor (i bokstavsordning, utan rangordning). Det var svårt att välja ut dessa tio (eller 13) verk, då jag också tycker om många andra operor. I vart och ett av fallen länkar jag till mina favoritinspelningar, från vilka smakprov kan avlyssnas.

• Death in Venice av Benjamin Britten (smakprov)
• Elektra av Richard Strauss (smakprov)
• Lucia di Lammermoor av Gaetano Donizetti (smakprov)
• Norma av Vincenzo Bellini (smakprov)
• Peter Grimes av Benjamin Britten (smakprov)
• Der Ring des Nibelungen (tetralogi, lite fusk, jag vet) av Richard Wagner (smakprov ur Die Walküre)
• Salome av Richard Strauss (smakprov)
• Tristan und Isolde av Richard Wagner (smakprov)
• Il Trovatore av Giuseppe Verdi (smakprov)
• Turandot av Giacomo Puccini (smakprov)

(Notera att ingen av Mozarts operor finns med på listan. Jag avskyr nämligen dessa.)

Läsare av denna blogg kanske har egna rekommendationer? Ange dem gärna i form av kommentarer.

Jag fann DN:s intervju med poeten* Jenny Tunedal uppfriskande:

Ingen borde behöva skämmas över sin ensamhet, anser Jenny Tunedal.

- Men alla är rädda för ensamhet, säger hon. Icke självvald avskildhet är något djupt skamligt i vår kultur. Man ska ha sex hundra vänner på Facebook och minst hunda gäster när man fyller fyrtio.”

Jag skulle vilja komplettera med att säga att självvald avskildhet också ses negativt i vår kultur. Kanske inte som något skamligt, men som något suspekt. Jag har själv stort behov av ensamhet, vilket har att göra med min autonomism – en drivkraft att känna mig fri och obunden och att vara den som själv formar mitt liv. Jag vill minimera mitt beroende av andra, vilket t.ex. har fått mig att förkasta den romantiska kärleken. Jag föredrar vänskap som relationsform, som är mindre intensiv, mer respekterande, mindre påträngande.

Jenny säger vidare:

Kärleken är vårt mest desperata försök att bekämpa den outhärdliga känslan av ensamhet, hävdade författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Varje samlag är två i grunden övergivna människors förtvivlade försök att smälta samman, ansåg han, och i känslan av tomhet efter akten såg han beviset för att kärleken aldrig kan bota ensamheten.”

Detta fann jag fånigt. Dels behöver känslan av ensamhet inte vara outhärdlig; dels tror jag lite elementära kunskaper i biologi skulle ha gjort Sartre gott. Tala om social konstruktivism när man börjar tolka en simpel fortplantningsdrift som ett ”förtvivlat försök att smälta samman”.

*Säger man inte poetissa längre?

Björn Ulvaeus i Humanisten:

Jag är så oerhört trött på att man ska hysa respekt för en massa villfarelser och tokiga idéer bara för att det kallas religion.”

Den amerikanska traditionen med visning av lik i öppna kistor finner jag osmaklig. Inte för att det är något märkligt med döden i sig – tvärtom finner jag den, som sådan, odramatisk och naturlig. Men jag ogillar arrangemang runt döda, såsom dödsannonser, begravningsceremonier, dödsrunor, tal, gravstenar, kistinköp etc., eftersom döda inte längre existerar.

(På bilden: liket efter James Brown, som dog tidigare i år.)

Själv vill jag inte att någon dödsannons ska publiceras efter min död. Jag vill inte ha någon begravningsceremoni. Inga dödsrunor. Inga tal. Ingen gravsten. Ingen kista. Tvärtemot blomsternamnet förgätmigej säger jag: glöm mig när jag är död.

Hur kommer det sig att jag avviker från de flestas tänkande på detta område? Jag misstänker att det kan bero på att de flesta har någon oartikulerad längtan efter odödlighet. ”Inte kan det vara slut efter blott 75 år?” Jo, det kan det. 50 år efter ens död minns ingen vem man var i alla fall. Det är högmod att tro något annat – och att vilja ha arrangemang runt sin döda kropp är ett dyrt och fullkomligt onödigt sätt att vilja få detta högmod manifesterat.

(På denna nytagna bild kan jag beskådas å Tranås griftegård, bredvid min farfars, farmors och gammelmorfars grav.)

Någon kanske invänder: ”Arrangemangen är till för de kvarlevande, de behöver säga farväl.” Men snälla nån, säga farväl till något dött? En död kropp hör inte vad någon säger.

Andy Roddick:

Jag har ont i nedre delen av rumpan.”

Apropå höstens incidenter där jägare har blivit attackerade av björnar:

One day a forest ranger and his young trainee go up into the mountains to check on some isolated campgrounds. Up near the tree line, they take a break for lunch. While sitting on boulders in a clearing and enjoying the vast panorama below, a giant grizzly bear comes lurching out of the woods, heading right for them.

Reaching into his pack, the forest ranger pulls out a pair of running shoes. He casually puts his sandwich down, takes off his hiking boots, and ties up the Nikes. The bear, sniffing hungrily, lurches closer, its giant yellow claws exposed and ready. Blood is in the air.

”Dude, what are you doing?” asks the trainee, scared shitless. ”We all know you can’t outrun a grizzly bear!”

”But I don’t have to outrun him,” the forest ranger says. ”I just have to outrun you.”

Ibland ser man på och berättar om sig själv på ett sätt som kanske inte är helt korrekt. Man vill att man ska vara och uppfattas på ett visst sätt, även om man någonstans inser att det inte är ett rättvisande sätt. Man preferensförfalskar, medvetet eller omedvetet, för att uppnå sociala fördelar. Och ibland t.o.m. attackerar man det man ogillar i sig själv för att ännu tydligare försöka framstå som det motsatta.

Man kan t.ex. ha en homosexuell läggning utan att identifiera sig som homosexuell. Apropå ex-senator Larry Craig, som hävdar att ”I am not gay”.

En amerikansk forskare kartlade på 1960-talet män som hade sex med andra män på offentliga toaletter. Han fann bl.a. följande:

… that 54 percent of the men were married and living with their wives. He found 38 percent considered themselves neither bisexual nor homosexual. The men wanted a sexual release that was quick and would not endanger their standing with their family or society. Just 14 percent of the men identified themselves as living-in-the-open homosexuals.

Greg Mankiw rapporterar att disciplin tycks dubbelt så viktigt som IQ för att uppnå akademisk framgång.

Livet ter sig ibland så grått och trist. Man arbetar plikttroget på, men utan större entusiasm. Därför är det understundom viktigt med sann passion i livet, så att man känner att man lever och av det slaget att man riskerar något för att uppleva den till fullo.

Precis det ”drabbade” Theodore Koch i Edmund Whites senaste roman Hotel de Dream, som jag har läst under julhelgen med stor behållning. Ett omskakande alster! Theodore är en gift bankman med två barn som plötsligt en dag blir fullkomligt överrumplad av plötslig och intensiv kärlek till tonårspojken Elliot. Han riskerar allt – ekonomi, jobb, äktenskap, status – för att fullfölja denna passion, som han liknar vid ett narkotikaberoende. Jag berättar inte hur det slutar.

När kände man att man levde på det sättet senast?

Ofta påstås att ”eftersom vi inte vet så kan vi lika gärna utgå från att x är sant,” där x är någon godtycklig uppfattning, såsom ”Jahve existerar” eller ”vi upphör inte att existera när vi dör.” Ofta innehas dessutom uppfattningar av det här slaget med en förbluffande trosvisshet.

Så skönt att som kontrast stöta på rationell analys:

But in probability theory, absence of evidence is always evidence of absence.”

En grupp som kallar sig Liberala kvinnor vill sätta upp belysning, övervakningskameror och avskräckande skyltar där prostitution tros förekomma. Språket förvanskas inte lite när några som kallar sig ”liberaler” inte bara försvarar kriminalisering av frivilliga transaktioner människor emellan utan också vill trappa upp förföljelsen av dem som köper och säljer sexuella tjänster. Den enda liberala linje jag kan se är att verka för sexköpslagens omedelbara avskaffande.

Se förresten den politiska språkbarometern angående hur begrepp av detta slag används olika mycket över tid i riksdagen.

Uppdatering: Se även Blogge Bloggelitos frejdiga inlägg i frågan.

Inte bara Lord Henry Wotton insåg ungdomens primat. Witold Gombrowicz:

Se bara på den ålder där barnet slutat och den vuxne ännu inte riktigt har börjat, från fjorton till tjugofyra års ålder, då det är människan givet att blomstra. Det är den enda skönhetsfyllda tid som människan har. Det finns hos henne ett odödligt förråd av skönhet och behag, men – tyvärr, tyvärr! – är det förbundet med ungdomen.

Jag har respekt för vegetarianismen. Djurs välfärd bör beaktas och ges viss vikt när politik utformas och när personliga konsumtionsbeslut fattas. Men det är inte dödandet eller ätandet av djur jag motsätter mig utan, likt Jeremy Bentham, att djur erfar lidande. Därför tvekar jag trots allt inför att bli vegetarian (och än mer inför att bli vegan).

Som Tyler Cowen argumenterar för i ”Market Failure for the Treatment of Animals” finns det många beslut som skulle kunna minska djurs lidande. Däremot klargör han att gott uppsåt inte alltid innefattar rationell analys. En fråga man t.ex. bör ställa sig är om det blir färre djur om alla blir vegetarianer eller veganer och om detta är önskvärt, från djurens eget perspektiv. Är det bättre att existera i en bra djurhållning som leder till döden därför att människor vill äta djurkött än att inte existera alls?

Abstract:

I examine the welfare economics of how humans treat animals, using ordinal welfare economics and the standard of willingness to pay.  I therefore assume that animals count in the social welfare function only insofar as human animal lovers care about them.  I do not defend these assumptions as the best available moral theory, but rather treat them as a minimalistic approach that counts animals as little as possible and looks for robust conclusions.  Even under these assumptions we find systematic and significant market failure in the treatment and allocation of animals.  Many of the common recommendations of animal rights advocates, however, fail to consider secondary consequences and therefore may decrease animal welfare.  The effects of mandatory animal care standards, subsidies to animal care, and taxes on meat consumption all differ.  Piecemeal and systematic reforms do not generally have the same effects on animal welfare.  The results of this paper do not require any particular judgments as to exactly how much animal welfare counts, relative to human welfare.

(Jag vill tillägga att jag inte alls är förtjust i köttkonst.)

Greg Mankiw visar ett diagram som antyder att ju bättre ekonomisk utveckling, desto större framgång får sittande presidenter i val i USA:

Detta resultat stöds av en hel del forskning – se Douglas Hibbs forskningsöversikt.

Men gäller inte detta samband i Sverige? I så fall undrar man om regeringen Reinfeldt inte snart bör börja få ökat stöd i opinionen. Ekonomin går ju bättre än på mycket länge. Det bör mer än väl kompensera för en del tabbar på andra områden, tycker jag.

Igår tittade jag på Bingolottos uppesittarkväll och blev upprörd. Bl.a. lottades en apparat ut som kolsyrar kranvatten. Denna framhölls som bra eftersom mineralvatten på flaska ”förstör miljön”. Vi som konsumerar mineralvatten demoniserades ett flertal gånger under programmets gång.

Det som stör mig är inte att människor bryr sig om miljön utan bristen på redigt tänkande. Vill man uppnå ett visst miljömål, t.ex. en sänkning av koldioxidutsläppen med x procent, bör man fråga sig hur det målet bäst och mest rättvist uppnås. Nu har mediadebatten snöat in (om uttrycket tillåts så här års) på ett perifert fenomen, mineralvattendrickande. Samtidigt ignoreras mycket större miljöproblem, t.ex. privatbilismen. Bingolotto demoniserar mineralvattendrickande men lottar utan minsta kritik ut 27 bilar och två motorcyklar, samt en massa annat vars produktion inte direkt gynnar miljön, i programmet. Hyckleri eller dumhet?

Min poäng är att om koldioxidutsläppen ska minskas bör det ske genom att de aktiviteter som orsakar störst problem diskuteras kritiskt. Men eftersom de flestas preferenser är sådana att de inte vill gynna miljön om det drabbar dem själva alltför mycket ignoreras t.ex. problem med bilåkande helt. Andras preferenser struntar man däremot helt i. ”Förbjud mineralvatten, det är ändå en onödig produkt”. Vissa av oss anser faktiskt inte det.

Kanske bör varje person tillåtas orsaka y kg koldioxidutsläpp per år? I så fall kanske vi som inte har bil kan få dricka mineralvatten medan de som kör bil måste dra ner på en massa annan miljöförstörande verksamhet, såsom mineralvattendrickande, köp av bingolotter (vars produktion förstör miljön), köp av platt-tv (vars materialutvinning och produktion förstör miljön) och tittande på tv (som kräver el som förstör miljön).

Jag har tidigare upprört klagat på DN:s Krogkommission i samma fråga.

Är det möjligt att inte fascineras av Nigella Lawson? Finns en mer vacker, stilfull och lågmält karismatisk kvinna att tillgå?

Jag kan för övrigt varmt rekommendera hennes recept på gooey chocolate pudding samt notera att hon är dotter till Nigel Lawson, finansminister under Margaret Thatcher.

Då jag berättade att jag gillar Timbuktus musik meddelade mig en vän att denne tydligen hyser vänsterextrema åsikter. Jag är osäker på i vilken grad det påståendet stämmer, men det väcker en intressant principiell fråga, nämligen: Bör man tycka om verken av en konstnär vars åsikter man i något avseende fundamentalt ogillar? Kan man t.ex. gilla Wagners musikdramer trots att han var antisemit?

En komplicerad fråga, men min egen tentativa syn är att man mycket väl med gott samvete kan njuta av en sådan konstnärs verk så länge just de verk man njuter av inte explicit torgför de åsikter som man i något avseende fundamentalt ogillar.

Jag anser det dock tvivelaktigt att stödja en sådan konstnär med pengar om denne explicit och på ett återkommande sätt torgför sådana åsikter (i eller vid sidan av sina verk). I Timbuktus fall använder jag mig därför av YouTube istället för att köpa hans skivor; i Wagners fall är problemet lättlöst: han är död och tjänar inte längre några pengar.

Men jag är inte helt säker på min uppfattning här, för om man inte stödjer en sådan konstnär med pengar kanske han helt upphör att producera. Då får man väga risken för att all produktion upphör mot risken för att personen ges stöd för att torgföra obehagliga åsikter.

Slutligen en relaterad fråga: Bör man tycka om medicin som uppfunnits av en person vars åsikter man i något fundamentalt avseende ogillar? Om en ledande nazist hade uppfunnit penicillinet, skulle det göra det tveksamt att använda detta läkemedel?

Ofta oroar man sig för saker och ting. I sådana situationer har jag funnit det lugnande att lyssna till Timbuktu:

Det kommer ordna sig, det gör det alltid
Jo, det löser sig, så brukar allt bli
det kommer fixa sig till slut
det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur
och flera mil ifrån, det ordnar sig.

Se honom framföra sången här:

Jag avger aldrig nyårslöften – nej, inte löften överhuvudtaget (om jag inte avkrävs dem på ett väldigt insisterande sätt, i vilket fall jag ibland kan lova saker av strikt pragmatiska skäl). Skälet är att jag ser mitt jag idag och mitt jag imorgon som två olika personer, och jag kan inte gå i god för vad jag imorgon vill göra, lika lite som jag kan gå i god för vad någon annan vill göra. Jag finner därför inte bara nyårslöften lätt osmakliga utan även s.k. vigsellöften. Det går helt enkelt inte att trovärdigt lova att vara någon trogen hela livet.

Möjligen kan ett löfte göra det något mer sannolikt att en viss handling utförs/inte utförs jämfört med om ett löfte inte avges, i den mån jag imorgon bryr mig om mitt rykte. Men  jag idag, eller någon annan, vet inte om eller i vilken mån jag imorgon gör det. Och det känns i vilket fall bedrägligt att lova något vars realisering endast därigenom blir något mer sannolik.

Förresten: Den analytiska uppdelningen på jag idag och jag imorgon kan förklara beteenden som man ångrar. Jag idag vill äta godis men jag imorgon (som har blivit tjock) tycker inte att det var en bra idé. Det är dock inte självklart vilket jag som bör bestämma. Paternalister utgår alltid ifrån att preferenserna hos jag imorgon ska ha lexikografiskt företräde, men är det rimligt?

Jag läste häromdagen ”Mot poeterna” av Witold Gombrowicz – och blev upplyft:

Tesen i denna skiss: att nästan ingen tycker om dikter och att verspoesins värld är en fiktiv och förljugen värld.

Jag blev upplyft eftersom jag inte tycker om dikter särskilt mycket (men det finns undantag) och eftersom jag tilltalas av Gombrowicz ständiga förmåga att påpeka att kejsaren faktiskt är naken. Han ser bortom yta och konvention – hans analys penetrerar falskhet och förljugenhet varhelst de uppträder.

Jag fascineras av skejtarkulturen. Inte så att jag känner minsta längtan att själv ansluta mig till den; det räcker utmärkt med att observera den, IRL och på film. Skälet till min fascination är att denna kultur är ung, pigg, individualistisk och fräsch – raka motsatsen till den konventionella, stela, tillrättalagda, icke-reflekterande, glädjefattiga och kvävande livsform som är typisk för de flesta människor. Det är fria, unga människor med attityd, passion och egen stil (hängbyxor!) som skejtar. De kastar sig ut och tar för sig av livet. Det gör mig lycklig att betrakta dem.

Därför var det med särskild glädje jag på Filmfestivalen såg Gus Van Sants nya film Paranoid Park. Så här skrev en god vän som jag såg filmen med om den:

Börja med en Postafen. Sedan kan du hänga med i handkamerans alla svängar i skejtrampen utan vidare! Efter någon minut återgår dock kameran till en vanlig antiskakvariant, och tur är väl det. Filmen är en hisnande färd in i den tonårige skejtkillens värld, med en del överraskningar och oväntade vändningar. Ganska mörk bakgrund men med en hoppfull yta sedd ur den unge skejtarens ögon. Ett moraliskt dilemma med skuldkänslor över saker man kanske inte alltid råder över. Vissa saker kanske händer ändå. En film med mycket snyggt foto, inte minst tack vare huvudrollsinnehavaren. De högst varierande musiksekvenserna tillför dessutom filmen en tredje dimension. Kort sagt är detta en film att se, att begrunda, att hänföras till!”

Bertrand Russell säger följande i Portraits from Memory and Other Essays:

I think the essence of wisdom is emancipation, as far as possible, from the tyranny of the here and the now.

Människor som sitter fast i sitt ”här och nu” är i regel outhärdligt trista och ostimulerande. Att kunna röra sig utanför sitt vardagsliv, att vara en del av en levande intellektuell kontext, att kunna ifrågasätta sig själv, allt detta gör en människa intressant.

Men uttalandet kan också relateras till synen på konst. Många blir ängsliga inför konst som inte uppenbart porträtterar något. De flesta tycks vilja ha konkretion – så att de förstår konstens ”här och nu”. Att själv få tolka, eller att inte ens ha som ambition att tolka, utgör en för stor utmaning för många.

Medan jag springer på löpband observerar jag när en simklubb tränar. Simmarna har mycket fina och vältränade kroppar, men de tre tränarna är samtliga småfeta och plufsiga. Utgör inte det en nackdel för en simtränare? Respekterar hårt tränande simmare tränare som själva inte ens orkar hålla kroppen i normaltrim? Utgör de goda förebilder?

Jag är inte säker på svaret. Jag tror att det kan finnas en negativ effekt av fetman, allt annat lika. Men allt annat är förstås inte lika. Man kan mycket väl tänka sig att en korpulent simtränare har överlägsna teoretiska kunskaper om hur simträning mest effektivt bedrivs. Han behöver ju inte behöva simma själv för att veta hur andra bäst ska bli snabba simmare. Icke desto mindre tror jag att idealet är en vältränad och teoretiskt kunnig tränare.

(Jag undrar om kraftiga tränare är vanligt förekommande även i andra sporter.)

Detta fick mig också att fundera på forskningens värld. Är det t.ex. så att personer som kommenterar andras arbeten själva behöver vara framgångsrika forskare för att förtjäna att tas på allvar? Jag tror, i analogi med fallet med simtränarna, att en kommentator av akademiska arbeten får större respekt om han själv publicerar sina arbeten i prestigefyllda tidskrifter och på framstående förlag. Men det finns förstås inget som säger att en person som inte publicerar sig på det viset inte kan ha teoretiska kunskaper om hur andra bör skriva för att nå framgång. Idealet är nog även här en välpublicerad och teoretiskt kunnig kommentator.

Så man bör inte a priori avfärda rundhylta simtränare eller opublicerade forskarkollegor. De kan ha mycket att tillföra de också, även om de nog skulle respekteras mer med fin kropp och med ett mer imponerande cv.

Jag har tidigare klagat på att skådespelare inte är särskilt intressanta och att de får för mycket utrymme i media. Men det finns undantag. Mer av Stellan Skarsgård, tack!

- Jag bestämde mig för att jag skulle läsa Bibeln och när jag hade gjort det läste jag även Koranen. Och bägge böckerna är, om man väljer att ta dem på allvar, förskräckliga. Hemska sagor och förskräckliga historier. Följer du inte religionen ska du brinna i helvetet i evighet. Amen.
Med bakgrund av sin granskning är han därför, milt sagt, kritisk till religion. Överhuvudtaget.
- Därför är jag inte det minsta religiös. För mig är det ungefär som att tro på tomten. Och nu efter att ha lusläst både bibel och koran och dessutom inte haft någon av dessa böcker med mig med modersmjölken är jag negativt inställd till religioner.”

Min nye vän, filosofen Ralf, är inte bara nykterist på kantiansk grund utan också anti-nationalist. När jag frågade om han huvudsakligen såg sig som tysk (han är född i Tyskland) eller engelsk (han är uppvuxen och har gått i skola i England) blev han förnärmad, eftersom han såg det som irrationellt att identifiera sig med ett visst land. Han menade istället att en förnuftig individ inte låter sig bindas av nationella hänsyn utan alltid styr kosan dit förnuftet blomstrar mest och där ens potential utnyttjas till fullo. Han är ett slags elitistisk kosmopolit. (Just nu befinner han sig vid Stanford University.)

Han skickade mig detta citat av Schopenhauer, ur Parerga und Paralipomena, för att understryka denna övertygelse:

The cheapest type of pride, however, is that of national pride. It indicates in the subject the lack of any individual qualities of which he could be proud, insofar as he would not otherwise grasp for that which he shares with so many million. He who possesses significant personal traits will rather identify most clearly the mistakes of his own nation because they are constantly before his eyes. But every miserable fool, who does not have anything in the world whereof he could be proud, takes the last means by being proud of the nation to which he currently happens to belong: by means of this he recovers and is now thankfully ready to defend all the mistakes and idiocies that belong to it with his hands and feet.

Måhända har jag gjort en och annan kristen läsare av denna blogg frustrerad genom min återkommande kritik av allt som har med religion att göra. Den typen av kritik kommer att fortsätta. Men jag vill ändå ge lite tröst åt de kristna, och glädje åt musikälskare i allmänhet, genom att presentera ett kort utdrag ur Andrew Lloyd-Webbers Requiem. En mästerlig Plácido Domingo (en av få manliga operasångare jag njuter av att lyssna till) framför här ”Hosanna” (vid 3.00):

Andreas Lundstedt meddelar att han är hiv-positiv. Det är starkt att våga gå ut med en sådan sak – fortfarande är stigmatiseringen av hiv-positiva och okunskapen om hiv upprörande stor. Jag kommer att tänka på alla dem som dog i aids före bromsmedicinernas tillkomst – däribland storslagna individer som dansaren Rudolf Nurejev, historikern John Boswell, filosofen Michel Foucault, sångaren Freddie Mercury och fotografen Robert Mapplethorpe.

(På bilden: Robert Mapplethorpe, självporträtt)

Det intressanta är att det är tack vare läkemedelsindustrin, som primärt är ute efter att maximera sina vinster, som bromsmedicinerna har kunnat produceras. Som Andrew Sullivan klargör:

The reason we have a treatment for HIV is not the angelic brilliance of anyone per se but the free-market system that rewards serious research with serious money.”

Det är värt att minnas en dag som denna. Till stor del tack vare dessa ”giriga” företag kan nu många människor slippa dö en fruktansvärd, plågsam död.

När jag gick i låg- och mellanstadiet fick man lära sig att skriva med skrivstil. Jag var ganska bra på det. Men vad har hänt med skrivstilsskrivandet? Jag bidrar inte längre till det, och jag tycker aldrig att jag ser någon annan göra det heller. Alla dessa övningar tycks ha varit förgäves.

Witold Gombrowicz:

Å! Jag är dödligt förälskad i kroppen! Kroppen är för mig närapå det avgörande. Ingen ande kan gottgöra kroppslig fulhet, en fysiskt oattraktiv människa tillhör alltid monstrens ras, vore det också själva Sokrates!”

Glädjande nog återinrättas Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) i Finansdepartementet. De rapporter som redan har tagits fram kan alla hämtas här för läsning.

Om jag ska rekommendera en får det bli en rapport som två goda vänner och tidigare doktorandkollegor till mig på Handelshögskolan, Fredrik Bergström och Mikael Sandström, skrev 2001, ”Konkurrens bildar skola – en ESO-rapport om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna”. Den redovisar forskning, publicerad i Journal of Public Economics, som finner att friskolor tenderar att öka kvaliteten också i de kommunala skolorna genom konkurrens.

Jag förespråkar nedläggning av de teologiska fakulteterna. De tycks innefatta två typer av verksamhet: teologi (studier i religion) och studier av religion. Den förra typen finner jag bisarr och helt opassande i en modern universitetsvärld. Varför ska skattemedel finansiera inomkristna utredningar av för icke-troende helt irrelevanta lärosystem? Det är pinsamt att skattemedel finansierar professorer i ”systematisk teologi” och liknande. Det spelar här ingen roll om sådana professorer är kritiker eller försvarare av klassisk kristendom – uppenbarligen finns båda sorter – utan problemet är att de ägnar sig åt inomreligiös analys och pseudovetenskap.

Den senare typen av verksamhet, dvs. studier av religion, finner jag däremot vetenskaplig till sin karaktär och viktig att forska inom. Men sådan forskning bör inte bedrivas i särskilda teologiska fakulteter utan, vilket redan sker, på annat håll. Sociologer kan studera religiösa organisationers och normers karaktär; nationalekonomer kan studera den religiösa marknadens karaktär och religiösa reglers effekter på mänsklig beteende; psykologer kan studera varför vissa blir religiösa fanatiker; biologer och neurovetare kan undersöka om religiösa behov har utvecklats evolutionärt och om religiösa upplevelser beror på hjärnans sätt att fungera.

Regeringen lade klokt nog ned Arbetslivsinstitutet. Nu är det dags att fortsätta nedläggningsarbetet, för att slippa lägga medel på irrelevant eller i social mening negativ inomreligiös ”forskning” och för att stärka studiet av religion som fenomen inom samhälls- och naturvetenskapliga discipliner.

Uppdatering: Dr Vlachos delar min syn.

Som liberal är jag emot statlig inblandning i religion, på alla sätt och plan. Som ateist är jag emot en levande religion, som fångar människor emotionellt. Problemet är att forskning visar att statlig inblandning i religion, med minskad konkurrens mellan religiösa grupper som följd, leder till att religionen blir icke-levande, stagnerande och ointressant för människor. Abstract:

Traditional religious research fails to recognize religion as a market phenomenon. It especially overlooks supply-side factors that shape the incentives and opportunities of religious firms, emphasizing instead demand-side shifts in the perceptions, tastes, and needs of consumers. This paper reviews the effects of government actions that alter religious supply. Our examples demonstrate that simple deregulation lies at the root of major religious trends and that the vitality of a religious market depends critically upon its competitiveness.

(Se även här och här.)

Bör man som liberal ateist därför förespråka statlig inblandning i religionen, t.ex. i form av en statskyrka? Då tenderar ju religionen – som levande kraft – att spela mindre roll i samhället.

Nej, jag anser trots allt inte att statskyrkan ska återinföras. Men dess avskaffande kanske medför en kostnad i form av ökad religiositet på sikt i takt med att konkurrensen om de stackars svenskarnas själar intensifieras.

Witold Gombrowicz, denne kloke man:

Jag kräver Dödshus, där var och en skulle förfoga över moderna medel för ett lindrigt frånfälle. Där skulle man kunna dö lätt och ledigt, utan att behöva kasta sig under ett tåg eller hänga sig i en krok. Där en utled, förbrukad och utmattad människa kunde överlämna sig i specialistens vänliga vård och garanteras en död utan skam och tortyr. Varför inte, frågar jag – varför inte? Vem förbjuder er att civilisera döden?

Naomi Kleins nya bok Chockdoktrinen har uppmärksammats mycket i media. Johan Norberg skriver i DI idag om den:

Naomi Kleins tes är enkel: Nyliberalism och fria marknader är djupt impopulära, så därför kan de bara drivas igenom när befolkningar är chockade och desorienterade av en naturkatastrof, ett krig eller en militärkupp. Så över hela världen har liberala reformer gått hand i hand med väldig brutalitet och hänsynslöshet – från Chile till Kina – för att företagen ska kunna sko sig på de fattigas bekostnad. Och mannen bakom konspirationen är den amerikanske ekonomen Milton Friedman.

Men ligger det inte något i det Klein säger? Inte förstås i hennes bisarra anklagelser mot Milton Friedman; men är det inte i kriser som en potential för liberaliserande reformer finns, när folk inser att något måste göras för att förbättra situationen?

Bryan Caplan argumenterar i ”The Idea Trap” för att detta är en felsyn:

If I am right about the idea trap, then advocates of free-market reforms should always root for good times and marginal improvements. … Depression and disarray benefit the Lenins of the world. That is when the public is most receptive to nonsense, to scapegoating sneaky foreigners and greedy corporations. The voice of reason, in contrast, gets its most sympathetic hearing when things are running smoothly, so the public is calm enough to think rationally about how to improve on the status quo, and maybe even appreciate how much their favorite scapegoats do for them.

Det är, menar Caplan, idéer som spelar roll för vilken politik som förs, och goda idéer tas bäst emot i goda, lugna tider.

Läs också Tyler Cowens recension av boken.

Judi Dench i filmen Mrs Henderson Presents:

You’re a very irritating generation. You’re always looking for love. Well, we did very well without it, thank you very much!”

Ibland hävdas att orsaken till terrorism är fattigdom; och inte sällan kopplas detta påstående till krav på mer bistånd till områden där terrorism tenderar att uppkomma. Nå, dags att tänka om. Claude Berrebi finner i den nya studien ”Evidence about the Link between Education, Poverty and Terrorism among Palestinians” att högre levnadsstandard är positivt relaterad till att bli självmordsbombare. Abstract:

This paper investigates the ways in which terrorism is linked to education and poverty using data newly culled from Hamas and Palestinian Islamic Jihad (PIJ) documentary sources. The paper presents a statistical analysis of the determinants of participation in terrorist activities by members of the Hamas and PIJ between the late 1980s and May 2002. The resulting evidence suggests that both higher education and standard of living are positively associated with participation in Hamas or PIJ and with becoming a suicide bomber, while being married significantly reduces the probability of participation in terrorist activities.”

Marx har en idé, bl.a. utvecklad i The Economic and Philosophic Manuscripts of 1844, om att pengar har en alienerande effekt.

Han skriver:

That which I am unable to do as a man … I am able to do by means of money. Money, then, appears as this overturning power both against the individual and against the bonds of society. … Assume man to be man and and his relationship to the world to be a human one: then you can exchange love only for love, trust for trust, etc.”

Ett konstigt synsätt. Jag tror tvärtom att pengar bidrar till livets ultimata mål, lycka. Pengar kan kompensera för olycka på andra områden. Och det är inte alls fel att människor som interagerar och gör byten (i vid mening) värderar helt olika saker, så länge allt sker frivilligt. Kanske väljer två personer att ingå en relation där den ene uppskattar den andres pengar och där den andre uppskattar den andres kropp. Marknadssamhället ger stora möjligheter att substituera olika saker. Det krävs inte att man erbjuder kärlek för att få kärlek. Men det krävs att man erbjuder något. Marx kompartmentalisering är för simplistisk, naiv och i hög grad oönskad.

Lästips: Ekonomipristagaren Gary Beckers nobelföreläsning, som bl.a. handlar om en nationalekonomisk analys av familjen.

Sjung gärna denna fina visa, riktad inte minst till kristna fanatiker som vill införa kreationism (numera kallad ”intelligent design”) på skolschemat, också i Sverige.

Melodi: ”The Battle Hymn of the Republic”

My bones proclaim a story of incompetent design.
My back still hurts, my sinus clogs, my teeth just won’t align.
If I had drawn the blueprint, I would cer-tain-ly resign.
Incompetent Design!
Evo-Evo-Evo-lution! Design is but a mere illusion.
Darwin sparked our revolution. Science shall prevail!

Vill du ha ackompanjemang av en bastuba medan du sjunger? Klicka:

Så här sa Alf Svensson 1990:

Homosexäktenskap slår sönder grunden för hela familjerätten. … Har man väl accepterat homosexäktenskap återstår inte längre några rationella skäl att inte tillåta månggifte – polygami. [SvD 1990-06-20]

Detta sas i diskussionen om partnerskapslagen, som kristdemokraterna våldsamt motsatte sig (men nu, märkligt nog, accepterar). Samma argument upprepas nu av Göran Hägglund i diskussionen om en könsneutral äktenskapsbalk. Men stämmer argumentet?

Det finns två skäl att förvänta sig att det inte stämmer och ett skäl att anse det svagt även om det stämmer.

Primo: Det finns rationella argument för och emot olika ändringar av äktenskapsbalken. Att acceptera en ändring innebär inte att man per automatik accepterar, eller bör acceptera, en annan ändring. När det gäller polygama äktenskap har argument framförts för och emot sådana, och dessa bör utvärderas separat från argument för och emot äktenskap mellan två personer av samma kön. T.ex. brukar framföras att polygama relationer i regel bygger på exploatering av den svagare parten, kvinnorna, och att polygama relationer tenderar att leda till social oro, genom att det en del män blir utan kvinna och därmed blir allmänt asociala och bråkiga. Inget av dessa argument gäller för könsneutrala äktenskap: man kan acceptera sådana äktenskap utan att acceptera polygama äktenskap, på rationell grund.

Secundo: Även om det inte funnes rationella argument mot polygama äktenskap är det osannolikt att de skulle införas i Sverige, av sociala skäl. En grundläggande politisk reform uppkommer inte hursomhelst utan kräver något slags rörelse med tilltal hos eller förankring i makteliten. Det tycks inte finnas några starka grupper som kräver polygami i Sverige idag. Se vidare ”Same-Sex Marriage and Slippery Slopes” av professor Eugene Volokh.

Tertio: Personligen anser jag alltså att det finns rationella argument mot polygama äktenskap som inte är applicerbara på äktenskap mellan två personer av samma kön och att det av rent sociala skäl inte är sannolikt att polygama äktenskap kommer att införas i Sverige inom överskådlig tid, ens om det inte funnes rationella argument mot sådana äktenskap. Men jag anser också att de rationella argumenten mot polygama äktenskap är svaga. Dvs. om polygama äktenskap skulle införas tror jag inte att det skulle medföra några större kostnader (ty de som vill leva polygamt gör det sannolikt även utan en lag; antagligen kommer mycket få att leva polygamt även med en lag; jag ser inte kvinnor som viljelösa offer och tvång kan hursomhelst beivras) – däremot fördelar för dem som önskar leva så och deras barn. Se vidare Bryan Caplans argumentation i denna fråga.

Sett i detta perspektiv är kristdemokraternas argumentation märklig. De tycks säga: ”Det finns inga rationella argument mot polygama äktenskap, därför kommer de att införas”. Men om det inte finns några sådana argument (vilket det finns, även om jag anser dem svaga, men det behöver ju inte kristdemokrater anse), varför bör polygama äktenskap inte införas? Om de skulle införas trots starka rationella argument mot deras införande, pga. en social kraft av något slag, vore det förstås oroväckande, men som punkt ett och två ovan klargör är detta scenario inte plausibelt.

Så kristdemokraterna är helt fel ute i denna debatt. Polygama äktenskap kommer inte att införas på länge i Sverige; och även om de införs är det inget större problem.

Låt mig avsluta med att påpeka att jag finner det ohederligt av kristdemokraterna att använda incest- och polygamiargumenten mot en könsneutral äktenskapsbalk. De låtsas som om frågorna måste analyseras på samma sätt. Så är, som visats ovan, inte alls fallet. Man kan, som jag, komma fram till att flera förändringar är att föredra, men då på basis av rationell argumentation i varje enskilt fall. Antagligen uttrycker de sig som de gör för att försöka utnyttja människors emotionella antipati mot incent och polygami, nu när de märker att en majoritet av svenskarna är för en könsneutral äktenskapsbalk. ”Acceptera könsneutrala äktenskap och ni får allt det andra”. Ohederligt och osmakligt.

(Se gärna vidare min lilla text ”Det sluttande planet: köns- och antalsneutrala äktenskap”.)

Tre musiktips så här på söndagskvällen:

1. Urmotivet i Rhenguldet av Wagner har jag alltid älskat. Man riktigt känner hur allt liv och medvetande växer fram (evolutionärt?).
2. Utdraget ur detta pianoverk av Prokofiev får mig att tappa andan.
3. Och på den lite lättare fronten, lite charmig underhållning från Frankrike:
   (Pojkarna lugnar oss med följande försäkran: ”on est 100% hétéro!!!!!!!”)

Skruva upp volymen!

Fotbollsmålvakten Magnus Hedman säger följande i DI Weekend (14-15 december):

—Om du var allsmäktig för en dag, vad skulle du ändra på först?
—Jag skulle förinta cancern. Det är den mest orättvisa sjukdom som finns.

Det är givetvis inget fel med att vilja förinta cancern; men vad menas med orättvisa här? Om sjukdomar kan graderas i termer av orättvisa måste orättvisa definieras. Jag kan tänka mig två möjliga definitioner:

• En sjukdom är mer orättvis ju värre dess effekter är.
• En sjukdom är mer orättvis ju mindre den som drabbas av den har bidragit till dess uppkomst.

Om den första definitionen avses tycker jag att Hedmans uttalande är någorlunda rimligt (även om det nog finns ännu plågsammare och dödligare sjukdomar). Men språkbruket är ändå märkligt. Normalt sett brukar orättvisa ha att göra med en situation som har uppkommit genom beslut som hade kunnat se annorlunda ut. Endast om en situation är påverkbar kan man tala om rättvisa eller orättvisa. Men ingen fattar något beslut om att någon ska få en viss sjukdom. Därmed kan det inte finnas några beslut som hade kunnat se annorlunda ut. Att tala om sjukdomar som mer eller mindra orättvisa ter sig därför förvirrande – även om jag som sagt delar Hedmans uppfattning att effekterna av cancer är hemska.

Den andra definitionen avvisar jag helt, determinist som jag är. Ingen kan klandras för att ha bidragit till en sjukdoms uppkomst – inte rökaren som får lungcancer, inte chipsätaren som får hjärtattack, inte nymfomanen som får aids – vilket implicerar att sådana sjukdomar inte är mindre orättvisa än sjukdomar som uppkom helt oberoende av den drabbades handlingar.

(Foto: Claes-Göran Flinck.)

H. L. Mencken:

The most curious social convention is that religious opinions should be respected.”

Jag deltar i ett kollokvium och konverserade under gårdagskvällens middag med en annan deltagare, den unge tysk-engelske filosofen Ralf. Han är så gott som färdig med sin doktorsavhandling om Kants metafysik, ett ämne jag inte vet något om. Hursomhelst är Ralf en renlevnadsman, och han baserar sin syn på Kants diktum att man ska använda sina talanger till fullo och inte bedöva sinnena med alkohol. Han vill alltid kunna tänka utan hinder och med fullt förnuft. Han drack därför fruktjuice hela kvällen. En intressant grund för nykterhet, tyckte jag, och utan paternalistiska drag, till skillnad från så mycket svensk nykterhetsivran.

Han åt inte heller dessert, men jag vet inte om det berodde på Kant.

Nya justitierådet Stefan Lindskog vill modifiera äktenskapsbalken:

Lindskog vill skilja helt på juridiken och det moraliska och tycker att rättsstaten överhuvud taget inte ska lägga sig i vare sig religiösa eller privatmoraliska skäl för varför människor lever tillsammans.

Exakt min syn, influerad som jag är av David Boaz argumentation i ”Privatize Marriage”. Bäst vore att helt avskaffa äktenskapsbalken, men så länge den finns kvar är det för mig självklart att den ska vara könsneutral (apropå en aktuell politisk fråga).

Se ”de nya ateisterna” Dawkins, Dennett, Harris och Hitchens diskutera sina böcker och hur de har tagits emot:

In this conversation the group trades stories of the public’s reaction to their recent books, their unexpected successes, criticisms and common misrepresentations. They discuss the tough questions about religion that face the world today and propose new strategies for going forward.”

Den första timman:

Den andra timman: 

Se där, ett helgnöje för läsarna av denna blogg! (Från RichardDawkins.net.)

När planet till Kraków skulle lyfta noterade jag att flera polacker (och sannolikt därmed katoliker) ombord gjorde korstecknet. Sannolikt för att de därigenom trodde sig minska sannolikheten för en olycka. Jag fann detta handlande vidskepligt och lätt osmakligt. Mestadels för att de därmed offentligt proklamerade sin gudstro, men också för att det givet en gudstro ter sig bisarrt att tro sig kunna minska sannolikheten för en olycka på det sättet. Ty:

• Om det finns en allgod, allvetande och allsmäktig gud, skulle han överhuvudtaget tillåta olyckor? Det främsta argumentet mot existensen av en sådan gud är att han tillåter ondska.
• Om en sådan gud existerar och av outgrundlig anledning skulle tillåta olyckor, varför skulle han låta sig påverkas av en egoistisk längtan hos vissa att inte drabbas, manifesterad i en handrörelse över bröstkorgen? Är människor som utför denna handrörelse värda mer i denne ”allgode” guds ögon? Är de som drabbas i olyckor mer förtappade än andra?
• Om en person verkligen tror på den kristne guden och den oändliga lycka som himmelriket bjuder den som är kristen och dör, varför vill man då undvika att dö? Kanske tror många inte innerst inne?
• Om en olycka väl inträffar förklarar kristna alltid bort det hela med att ”outgrundliga äro Herrens vägar”, ”Gud är ett mysterium” e.d. – dvs. de förstår inte själva hur en allgod, allvetande och allsmäktig gud kunde tillåta det som hände. Ändå fortsätter de att tro.

I själva verket finns förstås inga gudar, och det som sker sker, oavsett korstecken.

Ännu mer störande är denna handling förresten i sportsammanhang. Skulle en gud som Jahve bry sig om vem som vinner en fotbollsmatch? När han uppenbarligen struntar i att hundratusentals människor plågas och dör av svält, malaria, jordbävningar och tsunami?

(På bilden: Cristiano Ronaldo tycks ägna sig åt något slags kommunikation med vad han tror är en gud av något slag; gissningvis berör kommunkationen fotbollsspelet.)

Allmänt sett har jag tenderat att försvara den amerikanska arbetsmarknadsmodellen pga. låga inträdeshinder för lågproduktiv arbetskraft, dvs. ”låga löner men många jobb”. Den europeiska modellen, i hög grad direkt påverkad av fackföreningars inflytande men också, i vissa länder, av lagstiftning, har istället inneburit höga lägstalöner och arbetslös, lågproduktiv arbetskraft. Jag tror att det i allmänhet ger högre välfärd att ha ett lågbetalt jobb än att leva på bidrag.

Nå, vid mitt senaste besök i USA fick jag mig en funderare som gör mig mindre negativ till den europeiska modellen. När jag skulle byta flygplan på O’Hare möttes jag av lågproduktiv arbetskraft i bagagehanteringen. De verkade inte förstå eller bry sig om att jag var angelägen om att få med mitt bagage på den strax därefter avgående flighten till New Orleans. De bara stod och glodde. Då slog det mig att en fördel med den europeiska modellen är att man som konsument inte möter denna typ av inkompetent personal särskilt ofta. Här är denna typ av personer arbetslösa istället. Hemskt för dem, givetvis, men detta får vägas mot en högre kvalitet och produktivitet i produktionen av varor och tjänster. Som konsument vill jag inte möta total inkompetens.

Nå, jag är nog trots allt fortfarande mer förtjust i den amerikanska än i den europeiska modellen, men i mindre grad nu än tidigare.

Skådespelerskan Jodie Foster bekräftar att hon är lesbisk.

Varför är det egentligen av intresse? Jag tycker i grunden att frågan om sexuell läggning borde bemötas med indifferens. Varför bry sig om vilket kön det är på dem människor älskar, lever med och har sex med? Med detta menar jag inte att man ska dölja sin läggning – tvärtom är det en viktig del av en god livskvalitet att kunna vara ärlig om den man är inför vänner, familj och kollegor – utan bara att det vore önskvärt att ingen höjer på ögonbrynen vid kännedom om någons homosexualitet.

Så länge många värderar homosexualitet lägre än heterosexualitet tycker jag att det är extra viktigt att vara öppen om den man är – för att utgöra förebild för unga homosexuella (som ofta inte har det så lätt), för att motverka fördomar och för att kunna besvara frågor.

Av dessa skäl tycker jag att det är bra att Foster nu gör det hon gör.

Tilläggas kan att Foster och hennes kvinna har barn. Något att tänka på för dem som vill ”bevara äktenskapet” för att gynna barnen. Inte alla barn, tydligen.

John Stuart Mill sa:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Om man, som jag, eftersträvar lycka och tolkar lycka som preferenstillfredsställelse kan man alltså antingen bli lycklig genom att givna preferenser tillfredsställs eller genom att preferenserna justeras i mindre expansiv riktning. Det senare perspektivet tycks frånvarande både hos nationalekonomer (där preferenser nästan alltid ses som givna) och liberaler (som nästan aldrig vill påverka andras preferenser rörande det egna livets utforming och som dessutom i regel inte ser några problem med att vilja ha mer hela tiden).

Men man kan försöka påverka sina egna preferenser, i linje med Mills ambition.

Martha Nussbaum skriver om filosofen Bernard Williams:

Over the years I began to notice that he was never angry (whereas I am angry more or less all the time). Contempt, world-weariness, cynicism, even an irritability linked to the world-weariness, but never just anger, the sense that wrong has been done and that one had better go out and right it. I think his non-angry attitude to tragedy was of a piece with his critique of the Enlightenment: doing good for a bad world did not energize him, because his attitude to the world was at some deep level without hope. The world was a mess, and there was no saving or even improving it. It was childish, naïve, to suggest that improvement was possible. (His liberal politics were difficult to reconcile with this view, and this perhaps explains his increasing withdrawal from politics and even political thinking in later life.) Nietzsche called this attitude amor fati and connected this embracing of necessity with a kind of cheerfulness, the cheerfulness that comes when we abandon the hope of real change.”

Jag känner igen mig: jag blir nästan aldrig arg jag heller; och jag ser allt som händer som det enda som kunde hända, vilket gör att man lika väl kan (försöka att) ta det med ro.

Under tallens blad
Hörs kalkonens kvitter.
Detta gör mig glad,
Och därför är jag bitter.

En god vän informerar mig om Vulkan, en ny tjänst som möjliggör publikation av egna böcker (såväl i fysisk som i digital form).

Har du något fräscht manus i skrivbordslådan eller datorn kanske detta kan vara av intresse, i alla fall om Norstedt eller Studentlitteratur inte har nappat ännu eller om de inte lär göra det framöver heller.

Det finns konstruktiva sätt att se på och förhålla sig till prokrastinering, enligt professorn i filosofi vid Stanford University, John Perry:

All procrastinators put off things they have to do. Structured procrastination is the art of making this bad trait work for you. The key idea is that procrastinating does not mean doing absolutely nothing. Procrastinators seldom do absolutely nothing; they do marginally useful things, like gardening or sharpening pencils or making a diagram of how they will reorganize their files when they get around to it. Why does the procrastinator do these things? Because they are a way of not doing something more important. If all the procrastinator had left to do was to sharpen some pencils, no force on earth could get him do it. However, the procrastinator can be motivated to do difficult, timely and important tasks, as long as these tasks are a way of not doing something more important. Structured procrastination means shaping the structure of the tasks one has to do in a way that exploits this fact.

(Det faktum att du läser denna blogg istället för att göra viktigare ting kanske rentav klargör att du är en prokrastinerare? Se då åtminstone till att bli en strukturerad prokrastinerare.)

Som sagt, Peter Jihde hade fel. Sport har med skönhet att göra.

(På bilden: David Beckham i en ny kalsongkampanj för Armani.)

Är något på bilden möjligen retuscherat? ;-)

Som doktorand tog jag en kurs i rättsekonomi (law and economics på engelska) på Stockholms universitet, med de utmärkta professorerna Rober Cooter och Alvin Klevorick som lärare. Ett stimulerande ämne som, vågar jag påstå, ger juridiken ett nytt slags analytisk precision.

Jag slogs redan då av att det finns mycket få, om ens några, forskare som kan sägas vara verksamma inom detta hybridämne i Sverige – i alla fall nu när Ingemar Ståhl är professor emeritus. Kanske kan professorerna i nationalekonomi Per-Olof Bjuggren och Göran Skog sägas ägna sig en del åt rättsekonomi; men mig veterligt finns det ingen på en juridisk fakultet som gör det. Hur kommer det sig?

En ny studie av Oren Gazal-Ayal tyder på att det beror på vilka incitament som ges i ämnena juridik och nationalekonomi i olika länder. Vad krävs för att avancera och göra karriär i svensk juridik? Belönas nydanande teoretiska ansatser? Krävs att analysen handlar om Sverige? Sådant torde spela roll. Utdrag ur abstract:

The hypothesis of this paper is that academic incentives are a major factor in the level of participation in L&E scholarship. This ”incentives hypothesis” is presented and then examined empirically with data gathered from the list of authors in L&E journals and the list of participants in L&E conferences. The data generally support the hypothesis. In legal academia, the incentives to focus research on L&E topics are the strongest in Israel, weaker in North America, and weakest in Europe. In fact, the data reveal that lawyers’ authorship of L&E papers weighted by population is about ten times higher in Israel than in North America; while in Europe it is almost five times lower than in North America. By comparison, the weighted participation level of economists – who face relatively similar academic environments across countries – in L&E research is not significantly different across countries.”

_____________________________

Gazal-Ayal, O. (2007). ”Economic Analysis of Law in North America, Europe and Israel.” Review of Law & Economics 3(2): Article 11.

Det är märkligt att män tillåter sig att gråta offentligt just inom fotbollen. I viktiga matcher får man se tårar rinna på både förlorares och vinnares kinder. Hur kommer det sig? Och är det bra eller mest löjligt? Varför ser man inte män gråta i den akademiska världen, i poliskåren eller i affärsvärlden?

Som Edmund White så träffande skriver i My Lives:

Maybe women allow themselves to cry, though many feminists resent their own susceptibility to cruelty or rejection or sadness; they’d like to be tougher. Imagine how a man feels. When he cries, he’s a sissy, and no man, straight or gay, looking at him is touched or persuaded by the lovely sight of his face bathed in tears. He looks ridiculous. That’s all. When women cry they sometimes win arguments with their tears; when a man cries he’s unbalanced or a pain in the ass and people turn away in disgust.

Katoliken Erwin Bischofberger argumenterar mot att KUB-test, som indikerar om foster har Downs syndrom, ska erbjudas gravida mödrar. Föga förvånande, eftersom Katolska kyrkan står för den dogmatiska och obehagliga synen att ett befruktat människoägg har ”fullt människovärde”. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett foster utan självmedvetande eller vad föräldrarna tycker. Till varje pris ska fostret födas, oavsett handikapp och skador. Det är livskvantitet, inte livskvalitet, som räknas. Så uppfriskande att förkasta detta förlegade synsätt och istället ta del av Peter Singers argumentation i frågan.

(Katolska kyrkan godtar dock abort under vissa omständigheter, om moderns liv är i fara. I och för sig bra, men hycklande. Ibland duger tydligen den utilitaristiska kalkylen. När människors moraliska intuitioner står i alltför stark strid med dogmerna, kanske?)

Fler borde fira festivus istället för jul. Det är en högtid som Frank Costanza införde för att slippa ifrån julens religiösa och kommersiella aspekter:

Festivus for the rest of us!

Gore Vidal:

I’m a born-again atheist.

Martin Gustafsson skriver tänkvärt i SvD om nutidens starka tro på vetenskapen och hur denna tro tycks stå i konflikt med upplysningstidens ideal om att tänka själv och ifrågasätta:

Men idag, efter två århundraden av närmast ofattbara vetenskapliga framsteg, är det inte längre prästernas och adelsmännens idéer som folk tror på – åtminstone inte i stora delar av Europa. Vi har fått en ny auktoritet: den vetenskapliga experten. Min ­poäng är inte att beklaga detta, utan att påpeka att en spänning därmed har uppstått mellan syftet att få folk att tänka själva och viljan att informera dem om vetenskapens metoder och resultat. Ty sådan vetenskapsinformation kommer, tack vare vetenskapernas utveckling och specialisering, att vara något som ytterst få är kapabla att förhålla sig självständiga till. Man har helt enkelt att acceptera det experten säger, i tron på hans auktoritet – men därmed tycks just den strävan efter myndighet som Kant ser som det väsentliga i upplysningen gå förlorad!

Jag håller med om att även vetenskapens rön och resultat ska ifrågasättas – och så sker förstås i en mening konstant i den vetenskapliga processen. Detta är en intern process av ifrågasättande. Men Gustafsson avser nog snarare att vetenskapens primat och tolkningsförträde vid varje given tidpunkt ska (kunna) ifrågasättas externt, av personer utanför vetenskapssamhället. Jag håller till viss del med, men inte helt.

Visst ska man inte ta vetenskapens läror för sanna på ett helt okritiskt sätt. (Det finns t.ex. vetenskapsmän som har använt vetenskapen för att driva moraliskt tvivelaktiga linjer genom historiens gång, liksom det finns vetenskapsmän som ex post har visats ha haft fel.) Men samtidigt kan man inte säga att var och en har förmåga till kunskap om det vetenskapen uttalar sig om. Vetenskapen bygger på ackumulation av kunskap och den vetenskapliga processens metod, vilket bör inge respekt. Problemet med dem som ifrågasätter vetenskap är att de ofta är nutcases, t.ex. av religiös art, som hävdar att jorden är 5000 år gammal e.d. I valet mellan vetenskapligt framtagen kunskap och ”uppenbarelser” blir valet lätt. Och jag tycker inte att det är fel med ett raljerande tonläge mot slagrutetroende, parapsykologer, freudianer och kreationister.

Personligen utgår jag åtminstone ex ante från från att vetenskapens företrädare har förmåga att generera kunskap bättre än andra, i linje med Bryan Caplans milt elitistiska syn:

Yes, I’m an elitist: When laymen and experts disagree, my presumption is that the laymen are wrong and the experts are right. Whether the subject is economics, toxicology, or global warming, that’s my starting point (though not always my ending point).

Och ska man lyssna till några dissidenter föreslår jag de vetenskapsmän som är i minoritet inom sina egna fält. Medelsvensson och ovan nämnda fantasiläror ignoreras med fördel. 

(Tack till min kollega Mikael Stenkula, för tips om SvD-artikeln.)

I Sverige och i många andra länder anses en brottslig handling särskilt allvarlig och har ett högre straffvärde om den har motiverats av vissa typer av hat. Visst är hatbrott hemska – som ett färskt exempel och ännu ett färskt exempel från Stockholm klargör.

Men jag avvisar icke desto mindre synen att hatbrott ska bestraffas hårdare än motsvarande handlingar utan inslag av ”hat” – och jag gör det med större kraft än tidigare efter att ha läst Andrew Sullivans essä ”What’s So Bad About Hate?” i New York Times.

Han klargör bl.a. att vi ofta har en snäv och begränsad förståelse av fenomenet hat:

Hate, like much of human feeling, is not rational, but it usually has its reasons. And it cannot be understood, let alone condemned, without knowing them. Similarly, the hate that comes from knowledge is always different from the hate that comes from ignorance. It is one of the most foolish cliches of our time that prejudice is always rooted in ignorance, and can usually be overcome by familiarity with the objects of our loathing.”

Att försöka använda hatbegreppet för att kategorisera brott som mer eller mindre allvarliga blir svårt eller omöjligt och i vilket fall moraliskt tvivelaktigt:

The truth is, the distinction between a crime filled with personal hate and a crime filled with group hate is an essentially arbitrary one. It tells us nothing interesting about the psychological contours of the specific actor or his specific victim. It is a function primarily of politics, of special interest groups carving out particular protections for themselves, rather than a serious response to a serious criminal concern. In such an endeavor, hate-crime-law advocates cram an entire world of human motivations into an immutable, tiny box called hate, and hope to have solved a problem. But nothing has been solved; and some harm may even have been done.”

Det viktiga är att ha en stark rättsstat som beivrar brott, helt oavsett om ett visst slags hat finns med i bilden eller ej.

Jag har länge förundrats över regeringens dåliga stöd i opinionen. Dels kan det bero på en svag ledarstil hos statsministern; dels kan det bero på alla skandaler. Men sakpolitiskt tycker jag ändå att det mesta talar för regeringen. Särskilt den starka sysselsättningsutvecklingen, som torde noteras och uppskattas av de 260 000 som har fått eller får jobb 2005–2008 och deras anhöriga. Bara i år ökar sysselsättningen med 105 000 personer, den största ökningen sedan 1976. Och enligt Konjunkturinstitutet beror ungefär 1/3 av ökningen på regeringens åtgärder. Bör inte detta belönas?

Diagram från DI över förändringen av sysselsatta i tusental:

Tilläggas kan att denna sysselsättningsökning troligen är en stor förklaring till den väntade jämnare inkomstfördelningen, något som svenskar också brukar uppskatta.

Vad sägs om den fullständiga titeln på Ugandas tidigare diktator Idi Amin?

His Excellency President for Life, Field Marshal Al Hadji Doctor Idi Amin, VC, DSO, MC, Lord of All the Beasts of the Earth and Fishes of the Sea, Conqueror of the British Empire in Africa in General and Uganda in Particular, and King of Scotland.

Vad kan en simpel docent sätta emot denna imponerande uppräkning? Fast jag kanske i alla fall är lite mer godhjärtad.

Apropå diktatorer, se Bryan Caplans resonemang om vilka av dem som blir någorlunda populära. (I den skaran ingår nog inte Idi; däremot Vladimir.)

Mike Huckabee och Ron Paul aspirerar båda på att bli republikanernas presidentkandidat inför valet 2008. Huckabee är en fanatisk kristen, homofob och dessutom skattehöjare; Paul, däremot, är ”nyliberal”. Ingen tvekan om vem jag föredrar av dessa två. Se John Stossel intervjua Paul:

I The Picture of Dorian Gray formulerar Lord Henry Wotton följande om ungdomens primat:

Because you have the most marvellous youth, and youth is the one thing worth having. … Yes, Mr. Gray, the gods have been good to you. But what the gods give they quickly take away. You have only a few years in which to live really, perfectly, and fully. When your youth goes, your beauty will go with it, and then you will suddenly discover that there are no triumphs left for you, or have to content yourself with those mean triumphs that the memory of your past will make more bitter than defeats. … But we never get back our youth. The pulse of joy that beats in us at twenty becomes sluggish. Our limbs fail, our senses rot. We degenerate into hideous puppets, haunted by the memory of the passions of which we were too much afraid, and the exquisite temptations that we had not the courage to yield to. Youth! Youth! There is absolutely nothing in the world but youth!

Jag instämmer till fullo! Ålder och ”erfarenhet” är grovt överskattade, även i vår kultur. Det är i ungdomen som skönhet, livslust, fräschhet, nydanande och oräddhet återfinns. Trista åldringar som försöker imponera genom att berätta om allt de har gjort och vilka fina titlar de kan luta sig mot (ofta utan att ha gjort något av intresse sedan långt före titlarnas utdelande) har jag fått nog av. Den sprudlande 20-åringen däremot! Jag kan heller inte låta bli att se den gamla kroppen annat än som halvvägs på väg mot död och förruttnelse. I find it repulsive. Den unga kroppen däremot!

Nu talas det mest om Hillary, Barack, Mitt och Rudy. Du har väl inte glömt den förra presidentvalskampanjen i USA, där slaget stod mellan George W. Bush och John Kerry? Återuppliva minnet genom att se dem gemensamt sjunga den fina visan ”This Land”. (Hillary dyker förresten upp i videon hon också.)