Män som gråter
Det är märkligt att män tillåter sig att gråta offentligt just inom fotbollen. I viktiga matcher får man se tårar rinna på både förlorares och vinnares kinder. Hur kommer det sig? Och är det bra eller mest löjligt? Varför ser man inte män gråta i den akademiska världen, i poliskåren eller i affärsvärlden?
Som Edmund White så träffande skriver i My Lives:
Maybe women allow themselves to cry, though many feminists resent their own susceptibility to cruelty or rejection or sadness; they’d like to be tougher. Imagine how a man feels. When he cries, he’s a sissy, and no man, straight or gay, looking at him is touched or persuaded by the lovely sight of his face bathed in tears. He looks ridiculous. That’s all. When women cry they sometimes win arguments with their tears; when a man cries he’s unbalanced or a pain in the ass and people turn away in disgust.”
Er tiden kommet til at citere The Cure? ;)
Du har fel. I alla fall skrev jag en gång för ett par år sedan en artikel om trenden med den gråtande mannen. http://www.expressen.se/1.113285
I just fotbollssammanhang är det ju precis som du säger legio att spelare gråter, och inte får de surt för det, eller minskar i upplevd maskulinitet. Tvärtom.
Isobel: Jag hoppas att du har rätt - även män bör få gråta utan att betraktas som löjliga - men jag tror inte att normen utanför fotbollsplanen har ändrats i detta avseende. En gråtande manlig nationalekonom qua nationalekonom skulle inte väcka sympati, det kan jag nästan lova.
Testa, Nic! Testa på nästa seminarium! Vi strävar ju efter empirisk kunskap, och nu kan du ju faktiskt prova och se reaktionerna. Jag kör samma vända i statsvetarkretsar.