Nonicoclolasos

Naomi Kleins nya bok Chockdoktrinen har uppmärksammats mycket i media. Johan Norberg skriver i DI idag om den:

Naomi Kleins tes är enkel: Nyliberalism och fria marknader är djupt impopulära, så därför kan de bara drivas igenom när befolkningar är chockade och desorienterade av en naturkatastrof, ett krig eller en militärkupp. Så över hela världen har liberala reformer gått hand i hand med väldig brutalitet och hänsynslöshet – från Chile till Kina – för att företagen ska kunna sko sig på de fattigas bekostnad. Och mannen bakom konspirationen är den amerikanske ekonomen Milton Friedman.

Men ligger det inte något i det Klein säger? Inte förstås i hennes bisarra anklagelser mot Milton Friedman; men är det inte i kriser som en potential för liberaliserande reformer finns, när folk inser att något måste göras för att förbättra situationen?

Bryan Caplan argumenterar i “The Idea Trap” för att detta är en felsyn:

If I am right about the idea trap, then advocates of free-market reforms should always root for good times and marginal improvements. … Depression and disarray benefit the Lenins of the world. That is when the public is most receptive to nonsense, to scapegoating sneaky foreigners and greedy corporations. The voice of reason, in contrast, gets its most sympathetic hearing when things are running smoothly, so the public is calm enough to think rationally about how to improve on the status quo, and maybe even appreciate how much their favorite scapegoats do for them.

Det är, menar Caplan, idéer som spelar roll för vilken politik som förs, och goda idéer tas bäst emot i goda, lugna tider.

Läs också Tyler Cowens recension av boken.