Idoler med obehagliga sidor
Då jag berättade att jag gillar Timbuktus musik meddelade mig en vän att denne tydligen hyser vänsterextrema åsikter. Jag är osäker på i vilken grad det påståendet stämmer, men det väcker en intressant principiell fråga, nämligen: Bör man tycka om verken av en konstnär vars åsikter man i något avseende fundamentalt ogillar? Kan man t.ex. gilla Wagners musikdramer trots att han var antisemit?
En komplicerad fråga, men min egen tentativa syn är att man mycket väl med gott samvete kan njuta av en sådan konstnärs verk så länge just de verk man njuter av inte explicit torgför de åsikter som man i något avseende fundamentalt ogillar.
Jag anser det dock tvivelaktigt att stödja en sådan konstnär med pengar om denne explicit och på ett återkommande sätt torgför sådana åsikter (i eller vid sidan av sina verk). I Timbuktus fall använder jag mig därför av YouTube istället för att köpa hans skivor; i Wagners fall är problemet lättlöst: han är död och tjänar inte längre några pengar.
Men jag är inte helt säker på min uppfattning här, för om man inte stödjer en sådan konstnär med pengar kanske han helt upphör att producera. Då får man väga risken för att all produktion upphör mot risken för att personen ges stöd för att torgföra obehagliga åsikter.
Slutligen en relaterad fråga: Bör man tycka om medicin som uppfunnits av en person vars åsikter man i något fundamentalt avseende ogillar? Om en ledande nazist hade uppfunnit penicillinet, skulle det göra det tveksamt att använda detta läkemedel?
Jag är personligen ett stort fan av Ebba Grön/Thåström. Jag älskar staten och kapitalet , även om till och med den enskilda låten torgför åsikter jag inte delar. Finns det egentligen någon bra populärmusik för liberaler? TIll och från kommer det ju vackra låtar om frihet som verkligen talar till en, men sen inser man via intervjuer, etc med bandet att de med frihet menar fascism. :(
Erik
23 december 2007 vid 8:40
Jämförelsen med nazimedicin är inte klockren. Där skulle prestationen ligga inom ett helt annat intellektuellt domän än lytet.
Precis som både dig och Erik gillar jag mycket kultur som egentligen för fram åsikter jag inte alls delar. Jag väljer att se förbi det, men det stör mig som en sten i skon: ”Borde jag verkligen gilla detta? Finns det i själva verket något vulgärt här som jag har missat?” Knut Hamsun är en sådan gulity pleasure för min del.
Vad vill du uppnå med din bojkott-plus-konsumtion? Vill du att produktionen ska upphöra eller inte?
Men visst borde det kunna finnas situationer där det är rationellt att förvisso önska att produktionen skulle upphöra, men samtidigt passa på att konsumera varan så länge produktionen fortgår som en second best-lösning. Många känner nog så inför SVT, exempelvis.
Peter S-W
23 december 2007 vid 10:32
Peter: Poängen med att ta upp nazimedicinen är väl att visa på frågans komplexitet. Dels i fråga om detta med pengar – i båda fallen kan man gynna någon vars åsikter man starkt ogillar. Dels i fråga om detta hur nära prestationen ligger lytet: detta är sällan en dikotom variabel utan varierar i olika grad. T.ex. känner jag på denna grund större tveksamhet till Mästersångarna i Nürnberg, som enligt många har ett nästan explicit antisemitiskt tema, än till Den flygande holländaren, som tycks fritt från ett sådant tema. Wagner är ju komponist i båda fall.
nonicoclolasos
23 december 2007 vid 15:13
Att timbuktu är tokvänster kan befräftas. Hade debatterade tillochmed mot Erik Sziga (rättstavat?) på aftonbladet.se en gång.
pontus
23 december 2007 vid 16:18
Tokvänster vs. tokhöger (Zsiaga stavas det)? Juryn är nog ute på vem jag skulle hålla på i en debatt, men jag vet vem jag hellre skulle ta en bajer med efter debatten.
Genom induktiva antropologiska studier under snart 18 års tid är min uppfattning att vänsterkulturella – trots att de så ofta har fel i sina ekonomisk-politiska analyser – är så mycket, mycket trevligare än högermänniskor. Varför är det så, tror ni?
remissinstansen
25 december 2007 vid 11:39
Remissinstansen vidgar frågeställningen: Bör man umgås med dem vars åsikter man i någon fundamental mening finner obehagliga? Skulle man kunna umgås med en urtrevlig nazist som förespråkar genocid på judar? Med en kommunist som fann Stalins fångläger uppiggande? Var går gränsen?
Och det stavas Zsiga! :-)
nonicoclolasos
25 december 2007 vid 12:05
Det är mycket få av mina kompisar som har politiska åsikter som ligger i närheten av mina. Det är något man måste strunta i om man inte ska bli ensam.
Remissinstansen: är inte fenomenet ännu större? Jag skulle säga att vänstern dominerar totalt vad gäller schysst ungdoms- och populärkultur, och att storkonsumenter av sådan (därigenom?) tenderar att vara vänster.
Peter S-W
25 december 2007 vid 14:50
Det stämmer säkert. Men jag vill argt slå ifrån mig beskyllningen att jag vidgade någon frågeställning. Jag var rent deskriptiv. Med reservation för ett snedvridet urval i de människor jag träffat under mina 33 sorgliga golgatavandring (det tror jag i o f s stämmer, men att denna snedvridning bygger på social evolution, jag tenderar att välja bort trista-dogmatiska-tråkiga människor från min bekantskapsmeny och odla roliga-tankeflexibla-skojiga dito. Och jag vill påstå att statistiskt sett så ÄR människor som påstår sig vara ”vänster” roligare att umgås med en människor som säger sig vara ”höger”. Och det är 18 års empiri som ligger bakom.
Och det handlar inte om att jag e g e n t l i g e n ogillar vänster eller högermänniskor mer än någon av de andra (under tidigt 1990-tal klassade jag mig nog som vänster, men jag har röstat moderat respektive center respektive såsse i de två senaste valen, splittat på de olika nivåerna).
Kanske PSW har rätt, att om man är populärkulturellt intresserad, och vill ha något kul att prata om, så får man sängkamrater som är till vänster. Men varför gillar jag då PSW och dig, Nic?
remissinstansen
25 december 2007 vid 21:07
Någon måste ju ta på sig uppdraget att utgöra normalfördelningskurvans högersvans.
Peter S-W
25 december 2007 vid 21:51
Jag har nog gått miste om en del: jag har, såvitt jag vet, inga vänner som är vänsterinriktade. (Om man inte menar borgerliga personer som är mindre liberala än jag i ekonomiska och sociala frågor – då är nog alla jag umgås med vänster.)
Vilket får mig att undra ang. Remissinstansens empiriska observation: Är det vänstermänniskor i absolut mening som är trevligare eller är det personer som står till vänster om en själv, varhelst man råkar befinna sig på den politiska skalan?
nonicoclolasos
26 december 2007 vid 8:29
Förresten, om Nozicks tes om varför intellektuella tenderar att stå till vänster stämmer, borde inte framgångsrika popstjärnor stå mer till höger än icke-framgångsrika (dvs. smala och ”missförstådda”) musiker och låtskrivare? Även som så är fallet kan ju förstås även framgångsrika popstjärnor stå till vänster om t.ex. handelsstudenter.
nonicoclolasos
26 december 2007 vid 8:35
Jag menar nog i absoluta termer, inte relativa.
remissinstansen
26 december 2007 vid 9:34
Var det inte Marit Bergman som hotade att avslöja en svensk popstjärna som moderatsympatisör och sa att det skulle vara en karriärdödare om den politiska ståndpunkten blev känd?
Är det rent av så att en del popstjärnor låtsas vara vänster för att behålla sin publik?
Peter S-W
26 december 2007 vid 11:20
Hmmm. Detta väcker ju ännu en fråga: är det bara vänstermänniskor som konsumerar populärkultur? Varför skulle man annars skämmas för att gå ut med att man ”röstar moderat” (var det inte Anna Ternheim, eller minns jag fel?); för rimligen borde det vara rädslan att förlora potentiella skivköpare? Eller är det rädslan att förlora ”kredd” i indiepopkretsar? Jag begriper ingenting.
Hur är det förresten med svensk musik, var finns våra liberaler och konservativa inom populärkulturen? Wille Crafoord var väl någon slags ansikte utåt för moderaterna i 2006 års valrörelse? Och David Batra är väl gift med hon moderaten som tycker att lantisar är tomma i bollen? Och Promoe, han är väl kristdemokrati (obs, ironi).
remissinstansen
26 december 2007 vid 17:16
Du förenklar för mycket. Man kan inte sär skilja en människa från åsikterna. Du måste ta ansvar för vem du har som förebild.
Sociologist
20 augusti 2008 vid 17:41
Det beklagansvärda nuförtiden är väl att ”idoler” inte har några åsikter om någonting, de är bleka mediaprodukter som pratar non-sens.
Holger
10 juli 2009 vid 12:10