Ingen gravsten, tack
Den amerikanska traditionen med visning av lik i öppna kistor finner jag osmaklig. Inte för att det är något märkligt med döden i sig – tvärtom finner jag den, som sådan, odramatisk och naturlig. Men jag ogillar arrangemang runt döda, såsom dödsannonser, begravningsceremonier, dödsrunor, tal, gravstenar, kistinköp etc., eftersom döda inte längre existerar.
(På bilden: liket efter James Brown, som dog tidigare i år.)
Själv vill jag inte att någon dödsannons ska publiceras efter min död. Jag vill inte ha någon begravningsceremoni. Inga dödsrunor. Inga tal. Ingen gravsten. Ingen kista. Tvärtemot blomsternamnet förgätmigej säger jag: glöm mig när jag är död.
Hur kommer det sig att jag avviker från de flestas tänkande på detta område? Jag misstänker att det kan bero på att de flesta har någon oartikulerad längtan efter odödlighet. “Inte kan det vara slut efter blott 75 år?” Jo, det kan det. 50 år efter ens död minns ingen vem man var i alla fall. Det är högmod att tro något annat – och att vilja ha arrangemang runt sin döda kropp är ett dyrt och fullkomligt onödigt sätt att vilja få detta högmod manifesterat.
(På denna nytagna bild kan jag beskådas å Tranås griftegård, bredvid min farfars, farmors och gammelmorfars grav.)
Någon kanske invänder: “Arrangemangen är till för de kvarlevande, de behöver säga farväl.” Men snälla nån, säga farväl till något dött? En död kropp hör inte vad någon säger.
“Men jag ogillar arrangemang runt döda, såsom dödsannonser, begravningsceremonier, dödsrunor, tal, gravstenar, kistinköp etc., eftersom döda inte längre existerar.”
Men varför i så fall ha någon uppfattning alls om vad som händer efter ens död? Menar du inte att du ogillar att själv tvingas ordna arrangemang runt döda, men däremot är likgiltig inför vad folk hittar på när du själv inte längre finns?
Peter: Jag ogillar definitivt att tvingas ordna arrangemang runt döda, men jag ogillar också tanken på att saker arrangeras runt mitt lik och namn när jag är död, liksom jag ogillar att saker arrangeras runt andras lik och namn.
Givetvis kommer jag inte att kunna bry mig om någon reser en gravsten med mitt namn på efter min död. Faktum är att min hållning egentligen är att det som maximerar de efterlevandes “nytta” bör genomföras. Dock tror jag att jag genom att tillkännage vad jag idag känner inför tanken att arrangemang ordnas kan påverka argumenten i de efterlevandes nyttofunktion.
Farväl och Tack
Arrangemang och ceremonier kring den döde är väl snarare ett ‘tack och farväl’ till den döde som de anhöriga vill göra - som att följa någon till stationen och vinka av denne.
Arrangemangen behöver dock inte ske kring den döde bokstavligen, man kan ha en ‘minnes-ceremoni’ helt utan kista/urna, en middag på ‘lokal’ eller liknande.
Det vore väl tråkigt om Du försvann (ie dog) och inte någon brydde sig något om detta.
(PS jag är kanske ‘jävig’ då jag jobbar på begravningsbyrå - om alla tänker som Du blir jag arbetslös)
“Faktum är att min hållning egentligen är att det som maximerar de efterlevandes “nytta” bör genomföras.”
Jo, att vilja sänka deras nytta vore en otrevlig inställning. Men detta att man /alls/ har en hållning, det har jag också, f.ö., har jag svårt att motivera rationellt. Jag har det ändå, oförmögen att tänka annorlunda. (Vem skulle exempelvis vara likgiltig inför vad som /faktiskt/ händer med ens barn efter man dött, och strikt insistera på att man bara bryr sig om /tanken/ på vad som händer med dem?)
En fråga på samma tema: är det förenligt med din livssyn (eller dödssyn, snarare) att skriva ett testamente? Motsvarar inte även det ett slags magisk efter-döden-ritual som förnekar att man verkligen är Död när man dött?
Peter: Ytterst intressant problematisering. Jag har, uppenbarligen och likt dig, svårt att inte ha synpunkter på hur min kropp och mitt namn hanteras efter döden, och jag måste erkänna att frågan varför vi har det är svårbesvarad. Kan det vara så att vi av evolutionära skäl har utvecklat preferenser in i framtiden, kanske framförallt när det gäller barn, så att vi tänker på att vilja utrusta vår avkomma med så bra utgångsläge som möjligt, oavsett om vi själva lever kvar eller ej? Det skulle kunna förklara testamenten. Då är förklaringen inte en som har med magi att göra, utan vi har helt enkelt en biologisk tendens att vilja gynna våra geners överlevnad.
Kan ett sådant tänkande också förklara synen på ritualer kring ens eget lik och namn? Kanske är det en biprodukt? Oavsett vilket, är det en biprodukt man bör försöka göra sig av med? Och säga: “Jag är indifferent till gravsten” snarare än “Gravsten, nej tack”? Men är inte detta att inta en hållning i så fall det problematiska, inte vilken hållning man intar? I så fall är väl indifferens lika problematisk, i den mån det är en genomtänkt hållning? Är det kanske godtyckligt eller oväsentligt vilken hållning man har, oavsett om den innefattar indifferens mot eller fientlighet eller kärlek till gravsten?
Detta tål att tänkas mer på!
Just frågan om testamente har en liten twist, slår det mig. Möjligheten att bestraffa anhöriga efter sin död kan användas för att tvinga fram bättre behandling redan i detta liv. Något som anhöriga till bittra arvtanter får erfara.
Tänk hur annorlunda miljödebatten skulle vara om ingen hade preferenser som utsträckte sig bortom det egna livsslutet.
Oh, don´t even go there med dr Nic.
Svenska ungdomar tycks faktiskt inte bry sig om miljön särskilt mycket. Pågår ett stort mått av preferensförfalskning i miljödebatten? Många människor kanske är helt indifferenta inför vad som händer efter deras död? Och kan inte det ses som rationellt?