Nonicoclolasos

Medan jag sprang på löpband ikväll kunde jag observera tränande simhoppare. Å, vad löpningen gick lätt – jag blev helt fascinerad av dessa idrottares stora skönhet och skicklighet!

På bilden: den kanadensiske simhopparen Alexandre Despatie. Som vanligt har Peter Jihde fel: sport och skönhet hör ihop.

Biståndet är en ständig trätofråga i politiken. Nu senast är det frikyrkliga Diakonia som angriper regeringen för att en liten del av biståndet används till skuldavskrivning (0,5 miljarder) och flyktingar (2,5 miljarder). Av de senaste sex årens ökning av biståndet med 16 miljarder, till totalt 32 miljarder, går alltså 3 miljarder till nyss nämnda ändamål, vilket innebär att ”traditionellt” bistånd fortfarande uppgår till 29 miljarder, en ökning med mer än 13 miljarder sedan 2002. Detta torde vara i linje med åtminste första delen av Diakonias slogan ”Mer och bättre bistånd”.

Problemet är bara att bistånd i många fall är bortkastade, och t.o.m. kontraproduktiva, pengar. Min gode vän och kollega Christian Bjørnskov vid Handelshögskolan i Århus har forskat om biståndets effekter. I ett kraftfullt inlägg påpekar han följande:

1) Ulandshjælp udløser Hollandsk Syge, dvs. appreciering af den reale valutakurs, så konkurrenceevnen tager skade, og jo mere hjælp, jo mere skade. 2) Jo mere ulandshjælp et land får, jo svagere bliver politikernes incitamenter til at lave reformer i blandt andet retsvæsenet, en faktor der er meget vigtig i landes udvikling og hvor de fleste ulande klarer sig rigtigt dårligt. 3) Ulandshjælpen fører til en væsentligt større og tungere offentlige sektor, der sluger en væsentlig del af landenes meget lave nationalindkomst. At noget af den allernyeste forskning også peger på, at hjælpen holder demokratiserende reformer tilbage, er helt uden virkning på menneskerettighederne i ulande, og kan skævvride indkomstfordelingen når landene alligevel demokratiserer, er blot flere argumenter for at skære ned eller måske endda helt afskaffe ulandsbistanden.

Mindre bistånd verkar alltså, trots vad Diakonia hävdar, vara bättre bistånd. Gunilla Carlsson verkar ha förstått mycket av detta, till skillnad från sin danska kollega Ulla Tørnæs, och hon skulle kunna föreslå kraftiga biståndsminskningar. Om det inte vore för Birgitta Ohlsson et alii.

Jag har tidigare skrivit om detta tema och lyft fram ekonomipristagaren Robert Lucas kloka insikt samt Xavier Sala-í-Martins resultat, att fattigdomen har minskat i världen pga. tillväxt.

Äntligen en slogan jag gillar i den infekterade vattendebatten:

De två nationalekonomerna Johan Almenberg och Anna Dreber undersöker i en ny uppsats, ”Lady and the Trump: Status and Wealth in the Marriage Market”, om personer med adliga namn förmår öka sin förmögenhet genom att gifta sig rikt. Sammanfattning:

Om status och ekonomiskt välstånd kompletterar varandra, kan man förvänta sig att individer med hög status men låg förmögenhet i hög utsträckning söker sig till individer med låg status men hög förmögenhet. Men hur mäts status? Vi använder oss av en mätbar statusmarkör, ett adligt efternamn, för att undersöka huruvida individer med dessa efternamn har högre chanser att ”gifta sig rikt”. Ett omfattande dataunderlag över svenska äktenskap under 1985–2004 visar på att så är fallet.”

Så trots att adeln inte längre, tack och lov, har formella privilegier i vårt samhälle har den ändå fördel av sina högstatusnamn.

Enligt Högsta domstolen i New Hampshire utgör vaginalsamlag (coitus) ett nödvändigt villkor för otrohet. Om en gift man har oral- eller analsex med en annan man eller med en annan kvinna än den han är gift med är han alltså inte otrogen – i alla fall inte i denna amerikanska delstat.

Jag har mycket lite till övers för George W. Bush och ser fram emot att en ny president tar vid om knappt ett år. Men han har gjort en bra sak, Bush: han har satsat resurser på att hjälpa aidssjuka i fattiga länder, så att dyra läkemedel görs tillgängliga:

So far, roughly 1.4 million AIDS patients have received lifesaving medicine paid for with American dollars, up from 50,000 before the initiative.”

Det är just så jag anser att västvärlden ska agera när det gäller bromsmediciner, istället för att demonisera läkemedelsbolag och underminera deras patent.

Det senare är inte ett bra sätt att hjälpa aidssjuka, eftersom det eroderar läkemedelsbolagens incitament att forska fram nya mediciner med enorma utvecklingskostnader. Om bolagen inte kan förvänta sig att få igen satsade medel kommer de inte att satsa några medel.

Eartha Kitt, mina damer och herrar:

 Blaise Pascal i Pensées:

Men never do evil so completely and cheerfully as when they do it from religious conviction.

Min tidigare matematiklärare på Handelshögskolan Lena Edlund, numera vid Columbia University i New York, bedriver mycket spännande forskning. I en ny uppsats, ”More Men, More Crime: Evidence from China’s One-Child Policy”, finner hon och några medförfattare att av den ökade brottsligheten i Kina under 1988–2004 beror 28–38 procent på att den manliga delen av befolkningen har ökat. Abstract:

Crime rates almost doubled in China between 1992 and 2004. Over the same period, sex ratios (males to females) in the crime-prone ages of 16-25 years rose sharply, from 1.053 to 1.093. Although scarcity of females is commonly believed to be a source of male antisocial behavior, a causal link has been difficult to establish. Sex-ratio variation is typically either small or related to social conditions liable to also affect crime rates. This paper exploits two unique features of the Chinese experience: the change in the sex ratio was both large and mainly in response to the implementation of the one-child policy. Using annual province-level data covering the years 1988-2004, we find that a 0.01 increase in the sex ratio raised the violent and property crime rates by some 5-6%, suggesting that the increasing maleness of the young adult population may account for as much as a third of the overall rise in crime.”

Alla människor är förstås djur; men (vissa) män kanske är mer djur än andra?

Uppdatering: Se även Eva Mörks inlägg på detta tema.

Sofia Nerbrand utropade häromdagen i SvD att hon är republikan. Även om jag själv ibland har mer sympati för republikaner än för demokrater har jag svårt att känna någon större entusiasm ens för de ”vettiga” republikaner Nerbrand pekar ut: Giuliani och McCain.

Den senare vann gårdagens primärval i Florida, vilket lär innebära slutet för den förres försök att vinna republikanernas nominering. Hursomhelst, min poäng här är att jag inte kan känna någon större entusiasm för McCain, av fyra skäl.

1. Han är mycket positiv till amerikanska krigsaktioner utomlands.
2. Han verka stå för en i vissa avseenden tvivelaktig ekonomisk politik.
3. Han kritiserar sin konkurrent Romney för att denne inte har varit konsekvent i sitt motstånd mot aborter och rättigheter för homosexuella. (Inkonsekvens är förvisso dåligt, men ett hemskt sakinnehåll är det också.)
4. Hans höga ålder.

(Ju större storlek på ämnet, desto fler inlägg handlar om det.)

I lördags följde jag med en god vän för att köpa en regionfri dvd-spelare. Dessvärre glömde vi att fråga efter denna variant i affären:

Är det något jag avskyr är det fenomenet sommarstuga. Jag skulle inte vilja ha en sommarstuga ens om jag fick den gratis (jo, kanske, men i så fall bara för att sälja den pronto); och jag vill inte heller besöka andra i deras sommarstugor.

Sommarstuga innefattar isolering, låg standard, en massa praktiska bestyr, kostnader, en press att åka dit närhelst man är ledig, närhet till djur och natur och en massa annat läskigt. Salva me domine!

Tydligen konfirmerar sig fortfarande runt 35 procent av landets 15-åringar. En ny stor undersökning av dessa konfirmander visar att hela 13 procent av dem inte tror att det finns någon gud, övernaturlig makt eller kraft och att 35 procent inte vet vad de ska tro. Sammanlagt 48 procent av dem verkar alltså vara ateister eller agnostiker.

Faktum är att bara åtta procent tror att det finns en gud i traditionell mening. Förvånansvärt tilltalande resultat! Resten tror att gud finns inom varje människa (21 procent) eller att det finns en högre kraft eller energi som finns överallt (23 procent).

Följande resultat gjorde mig dock något förbryllad:

Nio av tio säger sig inte tro på Gud i traditionell mening, men nästan hälften säger att Jesus är Guds son.

Lärs inte grundläggande logik ut i konfirmandundervisningen? Om Jahve inte existerar, hur kan han ha en son?

Ibland får man intryck av att miljödebatten helt saknar rationella inslag: trots att tidigare miljölarm ofta har visat sig felaktiga tycks få tänka kritiskt på detta område. När ett miljöhot har identiferats anser vissa att det genast måste åtgärdas, och dessutom att det måste åtgärdas helt oavsett kostnader. Det som ofta glöms bort är det mycket viktiga begreppet alternativkostnad. När resurser avsätts för ett visst ändamål kan dessa resurser inte användas till något annat ändamål, som kanske skulle vara mer verksamt för att uppnå givna mål.

Denna fundamentala insikt vägleder emellertid den danske miljöexperten Bjørn Lomborg. Se honom intervjuas av Stina Dabrowski, som uppenbarligen blir helt förvirrad av att höra koldioxidminskningsdogmatismen ifrågasättas.

Här skriver också Lomborg om denna fråga i Washington Post.

Min vän och kollega dr Pennington i London hävdar med emfas att han upplever stora förtjänster av att äta en stor mängd blåbär varje dag. Inte nog med att de ger ett tillskott av en massa nyttigheter – de ger också, enligt uppgift, ökad lust och förmåga till mer intima aktiviteter!

Den vanligaste meningen i svenska språket är visst ”jag vet inte”. Apropå detta kom jag att tänka på följande uttalande av Bertrand Russell (från ”Christian Ethics” i Marriage and Morals):

The fundamental cause of trouble in the world today is that the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt.

Berlingske Tidene rapporterar att en skatterereform är på gång i Danmark med sikte på sänkt marginalskatt:

Regeringen har i hvert fald udpeget en gruppe eksperter, som har til opgave at komme med et udspil til en skattereform, der ordret skal ”sigte mod en markant reduktion af skatten på arbejdsindkomst, herunder ved at sænke skatten på den sidst tjente krone.

Det är dylika ambitioner jag har saknat hos den nuvarande svenska regeringen: värnskatten ska vara kvar, enligt finansministern. Jobbskatteavdraget är utmärkt men ger en inkomsteffekt som snarast stimulerar till mindre arbete för höginkomsttagare. Det behöver pareras med marginalskattesänkningar. Det tycks Anders Borgs danska kollegor glädjande nog ha tagit fasta på.

Den danska artikeln talar också om dynamiska effekter:

En lavere skat på arbejde øger også lysten til at knokle, mens mange vælger fritid frem for arbejde, når skatten er høj. Nye analyser viser ligefrem, at lavere skat på den sidst tjente krone som følge af dette kan give overskud og blive en økonomisk gevinst for samfundet.

Angående detta, se t.ex. Martin Feldsteins ”The Effect of Marginal Tax Rates on Taxable Income: A Panel Study of the 1986 Tax Reform Act”.

Jag har varit på stan och noterade två konstigheter.

1. Hur kommer det sig att elektronikkedjor som El-Giganten fortfarande skriver ut kvitton i kassan med matrisskrivare? Sist jag såg en sådan på annat håll var på 1980-talet, tror jag.
2. Swedbank skriver, angående pensionssparande, om hur man ”i det orange kuvertet” kan läsa om sin allmänna pension. Är det grammatiskt korrekt? Vad sägs om orangea eller möjligen oranga?

Jag bara undrar.

Margaret Thatcher i ett tal till the Zurich Economic Society, University of Zurich, den 14 mars 1977, efter att ha citerat Joseph Schumpeter:

Continuing benefits depend upon innovation. It is innovation which lies at the heart of economic progress, and only the free economy can provide the conditions in which it will flourish.

Min kollega Dan Johansson har i en granskning av läroböckerna i nationalekonomi på forskarutbildningsnivå funnit att ord som ”entreprenör” och ”innovation” i stort sett helt lyser med sin frånvaro, och i den mån de förekommer har de en snäv och urvattnad betydelse. Det Margaret Thatcher insåg – att ekonomisk utveckling grundas i innovationer och att politikens uppgift, i den mån ekonomisk dynamik och utveckling eftersträvas, är att ge vissa grundläggande institutionella förutsättningar, inte detaljstyrda regleringar, allmänna FoU-satsningar eller specialsatsningar på ”vinnarbranscher” – har tyvärr långtifrån alla nationalekonomer greppat.

(Förvisso har forskningsfronten utvecklats på ett sätt som läroböckerna än så länge inte till fullo återspeglar, vilket särskilt visas av den framträdande roll den institutionella forskningen har fått genom forskare som Douglass North, Daron Acemoglu, Dani Rodrik, Robert Barro och Ed Glaeser.)

Epidemiolog Yvonne Andersson på Smittskyddsinstitutet:

Om folk inte envisades med att skaka hand skulle vi hålla oss friskare.

(Och leve Kim Jong-Il!)

Nya skådespelarstjärnan Zac Efron visar upp en tilltalande klädstil:

George Bernard Shaw till Winston Churchill:

I am enclosing two tickets to the first night of my new play, bring a friend… if you have one.”

 Winston Churchill till svar:

Cannot possibly attend first night, will attend second… if there is one.”

Oavsett vad man tycker om Barack Obamas sakpolitiska program är det svårt att inte anse hans segertal i South Carolina*, där han vann över Hillary Clinton med 55 mot 27 procent, storslaget, värdigt en president:

New York Times rapportering återfinns här.

___________________________

*Eller bör man säga Syd-Karolina?

Kathleen Battle och Jessye Norman i en härlig spiritual-duett om skvaller och skandaler i kyrkans värld:

(Tyler Cowen klargör dock att skvaller kan fylla en social funktion.)

Forskarna Betsey Stevenson och Justin Wolfers noterar att äktenskapets karaktär har ändrats på senare år:

[M]odern marriage is about love and companionship. … Returning to the language of economics, the key today is consumption complementarities — activities that are not only enjoyable, but are more enjoyable when shared with a spouse. We call this new model of sharing our lives ‘hedonic marriage’. … Hedonic marriage leads people to be more likely to marry someone of their similar age, educational background, and even occupation. As likes are increasingly marrying likes, it isn’t surprising that we see increasing political pressure to expand marriage to same-sex couples.”

De noterar också att skilsmässofrekvensen har gått ned på senare år: 

Yet the high divorce rates among those marrying in the 1970s reflected a transition, as many married the right partner for the old specialization model of marriage, only to find that pairing hopelessly inadequate in the modern hedonic marriage.

Denna utveckling finner jag mycket intressant. Nuförtiden gifter man sig, enligt författarna, mer av personliga och därmed långsiktigt hållbara skäl – för att man trivs med och tycker om varandra – inte bara för att man ska gifta sig enligt en social norm. Äktenskapet har blivit en symbol för gemenskap, samhörighet och kärlek (och med denna symboliska syn på äktenskapet finns det stor förståelse för, vilket författarna men också DN och SvD noterar, att också två personer av samma kön ska få ta del av denna institution).

Personligen har jag förkastat den romantiska kärleken, men kan inte denna hållning ses som en vidareutveckling av ”det hedoniska äktenskapet”? Dvs. att förkasta den sociala normen att gifta sig ”bara för att man ska det” och att forma relationer på basis av långsiktig lycka, men utifrån insikten att olika personer fyller olika funktioner i ens liv. Traditionellt äktenskap → hedoniskt äktenskap → den ovigda kärleken? Då torde skilsmässofrekvensen sjunka ytterligare, när de som helt tvekar inför äktenskap istället för att gifta sig får sina sociala behov tillfredsställda på nya, mångfasetterade sätt.

Se också Stevenson och Wolfers mer djuplodande uppsats ”Marriage and Divorce: Changes and Their Driving Forces”.

Under en behaglig lördagspromenad i Vasastan här i Stockholm idag passade jag på att med min mobilkamera fotografera två byggnader. (Bilderna nedan kan ses i större storlek om man klickar på dem.)

Dels den i vilken min tandläkare huserar, Eastmaninstitutet, en härlig funkisbyggnad:

Och dels Adolf Fredriks skola:

Förvisso också en tjusig byggnad på sitt sätt, men jag finner det upprörande att denna offentliga skola överst till vänster har ett kors som symbol på fasaden. Det borde snarast bytas ut mot en icke-religiös symbol. Vad sägs om en uggla?

Det är tur att man ibland tittar i Svenska Akademiens ordlista, så att ens dåliga ordförråd kan utökas. För ett tag sedan lärde jag mig två nya ord:

shingel s. -n damfrisyr med kortklippt, mot nacken allt kortare hår (shingla v. -de klippa i shingel)

shoddy s. -n konstull av ovalkad helyllelump m.m.

Désirée Pethrus (kd):

Att köpa en annan människas kropp, oavsett om denne säger sig göra det frivilligt eller inte, kan aldrig vara acceptabelt i dagens Sverige.” (Min kursivering.)

Och här möts kristna moralkonservativa och radikalfeminister i ett totalt underkännande av den enskilda människans möjlighet att själv besluta om hur livet ska levas. Vågar någon stå upp för ett liberalt budskap i frågan?

Tor Billgren uppmärksammar att en ny kristen tankesmedja har bildats i Sverige, Claphaminstitutet. Den leds av förre kd-riksdagsmannen och pastorn Tuve Skånberg.* Denne man la för några år sedan fram en motion i riksdagen (1999/2000:K286) i vilken han krävde att yttrandefriheten ska begränsas:

Lagen om hets mot folkgrupp har visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa se sin tro eller trosutövning kränkt. Därför bör återigen en lag om trosfrid införas.

Särskilt framhålls den s.k. blasfemiparagrafen i norsk lagstiftning som en förebild:

§ 142. Den som i ord eller handling offentlig forhåner eller på en krenkende eller sårende måte viser ringeakt for nogen trosbekjennelse hvis utøvelse her i riket er tillatt eller noget lovlig her bestående religionssamfunds troslærdommer eller gudsdyrkelse, eller som medvirker hertil, straffes med bøter eller med hefte eller fengsel inntil 6 måneder.

Skånberg vill alltså kriminalisera ”kränkningar” av religioner. En högst oliberal man. Vi får se vad Claphaminstitutet kan tänkas komma med för djärva förslag framöver.

Uppdatering: Även ärkebiskopen av Canterbury vill förbjuda vissa typer av religionskritiska yttranden. Professor Eugene Volokh ger svar på tal här och här.

Uppdatering II: Tor Billgren rapporterar att Skånberg nu tycks något mer ödmjuk i sin titelanvändning.

___________________________________

*Skånberg titulerar sig ”professor” men är inte utnämnd till professor. Han har enbart varit gästprofessor och adjungerad professor vid några utländska lärosäten. Som professor Lars Calmfors säger:

När denne (det har hittills uteslutande varit fråga om män) sedan utnämnts till adjungerad professor brukar epitetet adjungerad snabbt glömmas bort. I stället uppträder den adjungerade professorn i olika sammanhang som vetenskapligt meriterad professor och ger därmed helt fel signal till omgivningen om sina kunskaper. Detta är ett allvarligt problem, eftersom det leder till att vetenskapligt dåligt underbyggda slutsatser ofta förs fram som ”vetenskapliga sanningar”. (s 487)

SvD rapporterar idag om det rekordstora gapet mellan regering och opposition i den senaste opinionsmätningen. Illustration från DN:

Jag börjar nu tvivla på att regeringen kan vinna nästa val. Jag misstänker att de kommer att försöka genom att flirta med socialdemokratiskt sinnade väljare på olika sätt. Tandvårdsreformen är ett första steg; nu tror jag att en rad sociala utgiftsökningar kommer att följa.

Men om det, som jag börjar tro, är hopplöst att vinna valet 2010 blir frågan: Är det då inte lika bra att sluta med all taktisk politik och genomföra en riktigt radikal politik, helt utan att bry sig om väljarnas reaktioner? Avskaffa inte bara värnskatten utan hela den statliga inkomstskatten. Avskaffa LAS. Sänk bolagsskatten kraftigt. Sälj alla statliga företag. Etc. Även om socialdemokraterna sedan kommer att återställa en del, förskjuts i alla fall tyngdpunkten i den ekonomisk-politiska verkligheten bort från socialdemokraternas sätt att se på tillvaron.

Implikationen av en näst intill säker förlust 2010: full throttle ahead!

Den enda risk jag ser med denna strategi är att väljarna förblir sura också i kommande val, 2014 och framåt, och att de inte litar på alliansen (om den består till dess). Men är inte väljarnas minne kort?

Uppdatering: Se Blogges diagram över hur partiernas väljarstöd har förändrats i procent (inte procentenheter) sedan valet 2006.

Det verkar som om de mest framgångsrika i yrkeslivet dricker mer alkohol än andra:

Chief executives of big companies and public sector organisations are coping with their stressful positions by drinking the equivalent of almost three bottles of wine a week, new research shows.”

Men hur är det med kausaliteten: blir man framgångsrik av att dricka eller dricker man för att man är framgångsrik?

New York Times rapporterar om ett stort finanspolitiskt stimulanspaket som president Bush och Kongressen nu tycks eniga om, omfattande 150 miljarder dollar. Jag är skeptisk till dessa åtgärder, påverkad som jag är av makarna Romers artikel ”What Ends Recessions?”. Abstract:

We analyze the contributions of monetary and fiscal policy to postwar economic recoveries. We find that the Federal Reserve typically responds to downturns with prompt and large reductions in interest rates. Discretionary fiscal policy, in contrast, rarely reacts before the trough in economic activity, and even then the responses are usually small. Simulations using multipliers from both simple regressions and a large macroeconomic model show that the interest rate falls account for nearly all of the above average growth that occurs early in recoveries.

Se också Greg Mankiws kloka kommentar.

Docent Mårten Schultz inlägg om dödsstraffet får mig att fundera på varför jag själv är motståndare till denna form av straff. Svaret är att jag tvivlar på straffets effektivitet – jag ser straff som en nödvändig del av ett civiliserat samhälle, och straffens funktion är att uppnå ett visst mål om brottsminimering. Som Donahue och Wolfers skriver i ”Uses and Abuses of Empirical Evidence in the Death Penalty Debate”:

We conclude that existing estimates appear to reflect a small and unrepresentative sample of the estimates that arise from alternative approaches. Sampling from the broader universe of plausible approaches suggests not just ‘reasonable doubt’ about whether there is any deterrent effect of the death penalty, but profound uncertainty — even about its sign.

Att det inte tycks gå att belägga en negativ effekt har kanske inte bara metodologisk grund; döden kanske inte är särskilt avskräckande för samhällets olycksbarn?

Däremot avvisar jag inte dödsstraffet på principiell grund: det är inte alltid fel att döda, och om jag skulle bli övertygad om att dödsstraffet har en betydligt större brottsminimerande effekt än alternativa straff, särskilt vad gäller antalet nettodödsfall, skulle jag inte vara emot det.

Jag håller avslutningsvis inte med Mårten Schultz när han skriver:

Straff är, som jag ser det, något man på moraliska grunder förtjänar i vissa situationer och i brist på andra institutioner så är det samhället som får verkställa det.

Ingen förtjänar dödsstraff (eller något annat straff, eftersom det inte finns någon fri vilja). Straff bör utmätas för att de ger upphov till goda sociala konsekvenser, inte av något annat (primitivt) skäl; och de straff som ger upphov till bäst konsekvenser ska väljas.

Witold Gombrowicz:

Döden blir allt mindre viktig för mig – både människornas och djurens död. Jag har allt svårare att förstå personer för vilka det hårdaste straffet är förlusten av liv. Jag förstår inte en hämnd som finner glädje i ett plötsligt nackskott – som om nacken ifråga kände någonting. Jag har blivit nästan alldeles likgiltig för döden (nu talar jag inte om min egen).”

Jag håller med om att döden blir allt mindre viktig för mig; men jag skulle vända på den sista meningen i citatet. Dvs. jag har blivit nästan alldeles likgiltig för min egen död men reagerar negativt på tanken att vissa andra kommer att dö. Jag tänker närmare bestämt på de personer jag tycker om samt på unga och vackra människor (även sådana jag inte känner).

Ja, det undrar åtminstone jag när jag läser detta:

Så när livet spårade ner i ångestdiket hörde hon rösten som sedan skulle bli så välbekant: Ingela, du behöver inte förstå. Sin gudstjänstgemenskap har hon funnit i Katarinastiftelsen. -Jag behöver en trasigare kyrka än pingströrelsen, säger hon, och så vill jag ha nattvarden ofta och bli förlåten. (Min kursivering.)

Jag finner två saker intressanta och lätt bisarra i citatet.

1. Agardhs religiösa tro baseras inte på förståelse. (Frågan är vad den baseras på. Känslor? Infall? Uppenbarelser från ovan?) Nå, det får mig hursomhelst att tänka på följande citat av Richard Dawkins:

If you ask people why they are convinced of the truth of their religion, they don’t appeal to heredity. Put like that it sounds too obviously stupid. Nor do they appeal to evidence. There isn’t any, and nowadays the better educated admit it. No, they appeal to faith. Faith is the great cop-out, the great excuse to evade the need to think and evaluate evidence. Faith is belief in spite of, even perhaps because of, the lack of evidence. The worst thing is that the rest of us are supposed to respect it: to treat it with kid gloves.

2. Agardh vill ”bli förlåten” av en gud som hon tror ofta blir putt på henne, antagligen pga. ”syndande”, och är man inte förlåten för sina ”synder” möter man det eviga straffet (Rom. 6:20–23). Men det är viktigt att inte acceptera, utan att tvärtom aktivt förkasta, begreppet ”synd”, och därmed behovet av att bli förlåten. Det finns ingen gud; det finns därför ingen ”synd” och ingen skuld gentemot någon gud; och det finns följaktligen inget att bli förlåten av en gud för.

Ingela! Du behöver faktiskt förstå.

Jag har noterat att vissa kunder på McDonald’s börjar äta av sina pommes frites innan de har satt sig, ibland t.o.m. så fort dessa läggs på brickan vid kassan.

Beteendet är lite glupskt, tycker jag; och jag undrar om personer som på detta sätt avslöjar att de inte kan behärska sin längtan efter pommes frites i genomsnitt är mindre akademiskt framgångsrika än andra.

Adam Smith år 1755:

Little else is requisite to carry a state to the highest degree of opulence from the lowest barbarism but peace, easy taxes and a tolerable administration of justice.”

Ny forskning tyder på att gaydar (dvs. förmågan att identifiera personers sexuella läggning utifrån okulär inspektion) existerar:

Ambady and colleague Nicholas Rule, both at Tufts University in Medford, Massachusetts, wondered about sexual orientation. They showed men and women photos of 90 faces belonging to homosexual men and heterosexual men for intervals ranging from 33 milliseconds to 10 seconds. When given 100 milliseconds or more to view a face, participants correctly identified sexual orientation nearly 70% of the time.

Hur kan detta förklaras? Har homosexuella män mer feminina drag? Eller hade de homosexuella män som deltog i studien mer feminina drag? Har det med hudvårdsprodukter, hårvård/frisyr, grooming eller smink att göra? Eller finns det något annat hos homosexuella män som noteras? Gäller det även smygisar? I så fall blir bortförklaringar och försök att dölja sin sanna läggning förstås mindre trovärdiga.

_______________________

Rule, N. O. och Ambady, N. (2008). ”Brief Exposures: Male Sexual Orientation Is Accurately Perceived at 50 ms.” Journal of Experimental Social Psychology, 44: 1100–1105.

Jo, Blogge Bloggelito brukar utmana – han ifrågasätter, avslöjar, kritiserar, dissikerar och levererar oblygt sanningar om än det ena, än det andra. Men denna gång handlar utmanandet om att han ber en del andra bloggare att ange sju stycken personliga sanningar. Här följer mina. Den första skäms jag för; nummer två och tre är kanske inte helt optimala; men nummer fyra till sju är jag synnerligen nöjd med.

1. Jag har ett förflutet som pingstvän. Men i mitten av 1990-talet såg jag ljuset och blev rabiat ateist.

2. Jag är småsnål i vardagen. Jag älskar Lidl och äter nästan aldrig lunch ute. I så fall helst på McDonald’s.

3. Jag är introvert. Jag har svårt för att små- och mingelprata, särskilt med personer jag inte känner, och värdesätter en hel del ensamhet.

4. Jag är elitist. Eliten bör styra (eller besluta att andra får styra själva), och jag ser mig som en del av den.

5. Jag bekymras av bukfetma. Därför har jag övergått till löpband; tidigare simmade jag, med otillräcklig kaloriförbrännande effekt.

6. Jag dyrkar ungdom. Ålderdomlig ”erfarenhet” och ”visdom” imponerar inte på mig. Ålderdom innebär förfall av kropp och själ.

7. Jag är homosexualist. Ja, en sann sodomit, helt enkelt.

Så här ser jag dessutom ut (känsliga själar varnas!):

Ekonom-historikern Henrik Lindberg och statsvetaren Joakim Nilsson menar (1.30 in i programmet) att svenska media är partiska i sin nyhetsrapportering från amerikansk politik: demokraterna gynnas systematiskt. Mitt intryck är att de har rätt. Det är därför jag främst tar del av amerikansk nyhetsrapportering, huvudsakligen Andrew Sullivan och Drudge Report.

Två gripande filmer, Mitt liv i rosa och The Blossoming of Maximo Oliveros, har fått mig att undra över det starka könstänkandet. När barn bryter mot invanda könsroller tycks många vuxna reagera våldsamt. Stackars lille Ludovic i den förra filmen plågas av såväl grannar som föräldrar, på ett sätt som gjorde mig djupt upprörd. Här kan han ses tvångsklippt (han ville ha kvar sitt lite längre hår):

Hur kommer det sig att människor reagerar på detta starka sätt? Jag förstår det inte. Vad exakt är så hotfullt med att en pojke uppvisar feminina drag och kanske vill bli en flicka? Varför är vaktslåendet om pojke och flicka, om han och hon, så angeläget? Jag frågar mig om det finns rationella argument eller om primitiva känslor styr, om en simplistisk drift att enkelt kunna se tillvaron svartvitt och dikotomt ligger bakom.

Här är Maximo, i den senare filmen, på bild med den polis han är kär i:

Se ett tidigare inlägg i denna fråga.

Bertrand Russell slår ett slag för skepticism (som allmän filosofisk hållning) men varnar för den extrema variant som den antika skepticismens grundare stod för:

A story is told of Pyrrho, the founder of Pyrrhonism (which was the old name for scepticism). He maintained that we never know enough to be sure that one course of action is wiser than another. In his youth, when he was taking his constitutional one afternoon, he saw his teacher in philosophy (from whom he had imbibed his principles) with his head stuck in a ditch, unable to get out. After contemplating him for some time, he walked on, maintaining that there was no sufficient ground for thinking he would do any good by pulling the man out. Others, less sceptical, effected a rescue, and blamed Pyrrho for his heartlessness. But his teacher, true to his principles, praised him for his consistency.

Heath Ledger, 28, har hittats död i New York. Här kan man läsa lite om hans korta karriär. När jag hörde nyheten på CNN igår kom jag direkt att tänka på vad Guy Burgess sa om Julian Bell (som dog 29 år gammal):

Isn’t he beautiful? His name’s Julian Bell. He frightens me because he burns so brightly. Bright beautiful flames burn out.

Ta en lågmäld titt på Ledger i Brokeback Mountain:

(Men säg för allt i världen inte ”R.I.P. Heath”.)

Johan Henric Kellgren:

Att tro, är det samma för de flesta människor, som att ej tänka därpå. De göra med sin Religion, som man gör med sin Mätress: man fruktar en undersökning; man blundar, och är lycklig.”

Tidningen Dagen fortsätter sitt motstånd mot en könsneutral äktenskapsbalk genom att hävda följande:

Att den statliga utredaren Hans Regner över huvud taget inte har tagit sig an barnperspektivet i utredningen är en skam som underkänner hela processen.”

Detta är ett vulgärargument som behöver tillbakavisas. Som klargörs i utredningens sektion 2.5 hanteras frågor om barn och föräldraskap i Föräldrabalken, inte Äktenskapsbalken, och reglerna är i stort sett redan likställda mellan par av samma och par av olika kön.* Huvudpoängen är hursomhelst denna: Ingen av dessa regler påverkas av införandet av en könsneutral äktenskapsbalk. Reglerna gäller redan för registrerade partner och deras eventuella barn. Det finns alltså inget barnperspektiv att ta sig an i den fråga Hans Regner har utrett, eftersom ingen regel som påverkar barn skulle ändras vid en reform.

Varför påstår Dagen då det? Det kan bero på okunskap eller på ett medvetet försök att stoppa en reform med ett argument som låter bestickande – vem vill inte tänka på barnen? Men är man intellektuellt hederlig erkänner man att den föreslagna reformen inte alls rör barnen; och vill man inte att homosexuella par ska kunna prövas för assisterad befruktning eller adoption får man kräva en ändring av Föräldrabalken. En sådan ändring kan genomföras nu (med partnerskapslagen) eller senare (med en könsneutral äktenskapsbalk). Frågorna är separata.

Uppdatering: Göran Hägglund (kd) fortsätter att tala om barnen.

_________________________________________

*Den enda skillnaden rör presumtion om föräldraskap, men som Hans Regner klargör har utredningen inte tagit sig an den frågan av en viss anledning:

I direktiven för utredningsarbetet anges uttryckligen att det inte ligger i uppdraget att utreda frågor om assisterad befruktning och föräldraskap till barn som kommer till genom sådan befruktning. Dessa frågor har nyligen behandlats av en särskild utredning och är föremål för överväganden inom Regeringskansliet.” (s 242; min kursivering)

Dvs. denna fråga avgörs separat, helt oberoende av om det finns en partnerskapslag eller en könsneutral äktenskapsbalk.

Grundlagsutredningen ska senast den 31 december i år föreslå reformer av den svenska grundlagen. Dessvärre tycks dess arbete mest mötas av gäspningar. Har du hittills varit ointresserad av grundlagsfrågor uppmanar jag dig att tänka om.

Jag är präglad av James Buchanans forskningsinriktning constitutional economics, som t.ex. presenteras i artikeln ”The Domain of Constitutional Economics”. Abstract:

Constitutional political economy is a research program that directs inquiry to the working properties of rules, and institutions within which individuals interact, and the processes through which these rules and institutions are chosen or come into being. The emphasis on the choice of constraints distinguishes this research program from conventional economics, while the emphasis on cooperative rather than conflictual interaction distinguishes the program from much of conventional political science. Methodological individualism and rational choice may be identified as elements in the hard core of the research program.”

Jag ser grundlagen som ett fundamentalt dokument, den överordnade politiska institution som i hög grad avgör hur den vardagliga politiken fungerar. Denna insikt tycks saknas i breda lager. Än mer okänt tycks vara att grundlagens utformning också påverkar ekonomins funktionssätt. I en kort forskningsöversikt utvecklar jag och en kollega hur det sker – vilket utgör ytterligare en anledning att intressera sig för grundlagsfrågor. Abstract:

Konstitutionens utformning påverkar vilken typ av politiska beslut som fattas och därmed hur ekonomin fungerar. Trots det har hittills ingen tonvikt lagts vid konstitutioners ekonomiska konsekvenser i den pågående Grundlagsutredningens arbete. I denna artikel presenteras aktuell empirisk forskning som indikerar att utformningen av grundlagen har tydliga ekonomiska effekter. Dessutom presenteras förslag på konstitutionella reformer som har potential att förbättra förutsättningarna för budgetdisciplin och ekonomisk tillväxt i Sverige, nämligen förstärkt äganderätt, ökat oberoende för domstolarna samt minskad proportionalitet i valsystemet.”

Enkla människor är ofta tilltalande med sin naiva livsglädje och oförställdhet. Som Oscar Wilde skriver i De Profundis:

The Philistine element in life is not the failure to understand Art. Charming people such as fishermen, shepherds, ploughboys, peasants and the like know nothing about Art, and are the very salt of the earth.”

Är det något jag har svårt för är det akademiker som tror att deras titlar eller prestationer gör dem intressanta. Ofta har de sysslat med fullkomligt ointressanta saker, och ofta är de pretentiösa, uppblåsta och repetitiva. Värst av allt är de av ålderdom förfallna, som tror att akademiska meriter (eller ”livserfarenhet”) kompenserar för det fysiska. I’ll pick a simple, young and beautiful person over them any day.

Uppdatering: Drew är ett bra exempel på en enkel och mycket tilltalande människa:

Helt plötsligt händer något som i grunden ändrar ens perspektiv och syn på sig själv och världen. En insikt tränger sig på. Är det inte detta som är livet, upplevt de profundis? Att gå utanför rutinen, att höja sig över sig själv och omgivningen, att uppleva något genuint nytt, att plötsligt se saker och ting som de verkligen är?

I både Die Walküre och i Parsifal inträffar en sådan diskontinuitet eller epifani. Som när Siegmund åkallar Wälse, utbrister ”Siegmund heiss’ ich und Siegmund bin ich!” och döper svärdet till Notung. Han inser plötsligt och klart vem han är och vad hans uppgift är. Och som när Parsifal svarar Kundry: ”Tot? Meine Mutter? Wer sagt’s?”. Han förstår plötsligt sin identitet och vad han ska ägna sig åt hädanefter.

Men inte bara Wagner fångar denna känsla; Britten och Auden gör det likaså i Paul Bunyan:

But once in a while the odd thing happens,
Once in a while the dream comes true,
And the whole pattern of life is altered,
Once in a while the moon turns blue.

Jag ryser och ser så klart livets karaktär (som vore jag en extern observatör) när jag tar del av dessa skildringar. De påminner mig lite om när jag insåg att determinismen är sann. Å, vilken kraft!

Hyacinth Bucket:

I don’t think it’s quite nice to hear people breathing.”

Jag irriterar mig själv särskilt på personer som andas högljutt genom näsan.

Det spelar roll vad man säger. Därför irriteras jag av ett språkbruk som implicit erkänner religiösa föreställningar. Två exempel:

1. När nyhetsuppläsare talar om teckningar på profeten Muhammed, där användandet av ordet profet indikerar att man erkänner muslimers påstående att det finns en gud och att hans talesman heter Muhammed. Muhammed var ingen profet eftersom det inte finns någon gud.
2. När uttryck med Kristus används, t.ex. när någon talar om år 440 före Kristus. Kristus är grekiska för den smorde (vilket heter Messias på hebreiska), och använder man det indikerar det att man erkänner kristnas påstående att det finns en gud och att han har en utvald son som heter Jesus. Jesus var inte Kristus eftersom det inte finns någon gud.

Man bör istället enbart säga Muhammed och Jesus, i den mån dessa herrar alls omnämns.

Vad nu? Anser inte svenska folket att samhället går under och att vår civilisation hotas av att staten slutar göra skillnad på äktenskap och partnerskap? Stöder hela 71 procent en sådan superfarlig reform? Det måste bara finnas en förklaring:

– Jag tror att det finns en oerhörd okunskap, att folk inte riktigt förstår vad frågan handlar om, säger Enochson.”

Uppdatering: Självaste statsministern verkar okunnig om de katastrofala konsekvenserna av en reform på området! Hur ska detta sluta?

I Danmark är det tillåtet med insemination för ensamstående kvinnor, och jag anser att det bör tillåtas även i Sverige. Grunden för mitt synsätt är att det är bättre för ett barn att finnas till med en ensamstående mamma än att inte finnas till alls. Gitte Hansson, mamma till tvåårige Benjamin, som tillkommit genom assisterad befruktning, uttrycker det väl:

Han hade ju inte funnits om jag inte hade gjort det här.

Det är den enkla men viktiga insikt som går kristdemokraterna förbi när de motsätter sig en lagändring:

Ett barn, oavsett hur det har tillkommit, behöver en mamma och en pappa. Det har varit principen i Sverige under alla år. Ingen vuxen har rätt till barn, men barn har rätt till två föräldrar, säger Cathrine Pålsson Ahlgren, kd:s ledamot i socialutskottet.

Problemet är att Pålsson Ahlgren gör en felaktig jämförelse. Om U_i är ett barns livslånga välmående mot bakgrund av tillkomst- och uppväxtsituation i, allt annat lika, jämför hon U₁(födas efter insemination av ensamstående mor) med U₂(födas med två föräldrar) istället för att jämföra U₁(födas efter insemination av ensamstående mor) med U₃(inte existera).

Och eftersom hon utgår från ett barns livslånga välmående, vilket verkar helt rimligt, och eftersom hon bedömer att U₁<U₂, motsätter hon sig en lagändring.* Problemet är bara att hon bör jämföra U₁ och U₃ istället, och eftersom U₁ är positivt och U₃ noll bör slutsatsen istället bli att insemination för ensamstående kvinnor bör tillåtas i Sverige – om man utgår från barnets bästa och de faktiska alternativ som föreligger.**

Argumentationen för denna slutsats stärks ytterligare om U_1′(födas efter insemination av ensamstående mor och anonym donator)<U_1″(födas efter insemination av ensamstående mor och känd donator), eftersom fler barn då, genom den svenska lagstiftningen på området, kan få kunskap om vem donatorn är.

Ergo: Tänker man på barnets bästa och anser man att det är bättre att finnas till än att inte finnas till alls, då bör man tillåta insemination för ensamstående kvinnor. Anser man dessutom att barnet mår bättre av att kunna få reda på vem donatorn är (vilket jag själv inte är övertygad om) talar det ytterligare för en svensk reform på området. Ser man inte detta tror jag det beror på att man är drabbad av utopism-idealism (”kan vi inte uppnå det vi anser vara idealet, med två föräldrar, ska insemination inte tillåtas”).

_________________________________

*Man kan förstås ifrågasätta att barn mår bättre av två föräldrar än en, och om barn inte gör det faller Ahlgren Pålssons hela resonemang av det skälet allena. Men det är inte den poäng jag vill göra här, varför jag för argumentationens skull antar att hon har rätt på denna punkt.

**Pålsson Ahlgren skulle kunna argumentera emot genom att säga att kvinnan faktiskt skulle kunna skaffa sig en man istället och föda ett barn med två föräldrar närvarande. Detta övertygar emellertid inte, av tre skäl.

1. Om kvinnan hade kunnat och velat skaffa barn med en man istället hade hon givetvis gjort det.
2. Om förbud gäller i Sverige kan kvinnan hursomhelst låta sig insemineras i Danmark.
3. Även om kvinnan träffar en man efter en insemination och skaffar nya barn med honom ”på vanligt sätt” kvarstår faktum att det är bättre att det inseminerade barnet existerar än att det inte existerar alls; dessutom får det ju därigenom en faktisk far, som Pålsson Ahlgren ser som så eftersträvansvärt.

Min favorit i pågående Australian Open är Rafal Nadal. Han har glädjande nog just gått vidare.

Vi får hoppas att förra årets problem inte återkommer:

Jag har också ont i min berömda rumpa, säger Nadal och pekar mot ändalykten.

Frankrike var först ut med att införa det metriska måttsystemet, vilket skedde 1791. Ett mycket rationellt beslut! Två år senare infördes den republikanska kalendern (jämte en ny klocka med 100 000 sekunder per dag). Veckodagarnas namn: primidi, duodi, tridi, quartidi, quintidi, sextidi, septidi, octidi, nonidi och decadi.

Tyvärr avskaffades denna kalender 13 år senare av Napoleon I och spred sig inte heller till andra länder. En avkristnad kalender med tiodagarsveckor, det hade varit något det! Men det kanske inte är för sent med en reform?

Jag erbjuder, för den klassiskt sinnade, ett utdrag ur Faurés Requiem, närmare bestämt ”Libera me”:

Den mer popinriktade får njuta av Wham! i ”I’m Your Man” (där musiken börjar 1.20 in i videon):

Det finns en naiv syn bland många, att naturresurser automatiskt ger ekonomisk utveckling. T.ex. sägs ibland om Afrika, att eftersom där finns stora naturresurser är det ett mysterium att kontinenten överlag är så fattig. Men i nationalekonomisk forskning betonas tvärtom att naturresurser ofta kan vara förknippade med motsatsen, ett fenomen som kallas the resource curse. Tre svenska forskare ger i artikeln ”The Resource Curse or Not: A Question of Appropriability” belägg för fenomenet, med en intressant koppling till institutionell kvalitet. Abstract:

Whether natural resources are good or bad for a country’s development are shown to depend on the interaction between institutional setting and, crucially, the types of resources possessed by the country. Some natural resources are, for economical and technical reasons, more likely to cause problems such as rent-seeking and conflicts than others. This potential problem can, however, be countered by good institutional quality. In contrast to the traditional resource curse hypothesis, we show the impact of natural resources on economic growth to be non-monotonic in institutional quality, and increasingly so for certain types of resources. In particular, countries rich in minerals are cursed only if they have low-quality institutions, while the curse is reversed if institutions are sufficiently good. Furthermore, if countries are rich in diamonds and precious metals, these effects both positive and negative are larger.”

Nyligen läste jag ett citat av Camille Paglia som har bitit sig fast i mitt sinne. Det är hämtat från boken Vamps & Tramps: New Essays (Vintage, 1994) och lyder så här:

Homosexuality is not ‘normal.’ On the contrary, it is a challenge to the norm; therein rests its eternally revolutionary character. Note I do not call it a challenge to the idea of the norm. Queer theorists – that wizened crew of flimflamming free-loaders – have tried to take the poststructuralist task of claiming that there is no norm, since everything is relative and contingent. This is the kind of silly bind that word-obsessed people get into when they are deaf, dumb, and blind to the outside world. Nature exists, whether academics like it or not. And in nature, procreation is the single, relentless rule. That is the norm. Our sexual bodies were designed for reproduction. Penis fits vagina: no fancy linguistic game-playing can change that basic fact. However, my libertarian view, here as in regard to abortion, is that we have not only the right, but the obligation to defy nature’s tyranny. The highest human identity consists precisely in such assertions of freedom against material limitation. Gays are heroes and martyrs who have given their lives in the greatest war of them all. (s 70-71)

Jag har ofta tänkt i liknande banor när det gäller barnafödande, denna händelse som enligt de flesta står över allt annat och som är upphöjd över all kritik. Vill man inte ha barn anses det föreligga något allvarligt fel på en. Men barnalstring är resultatet av en biologisk drift och därför inte särskilt heroisk alls. Det heroiska är att utveckla en förmåga att distansera sig ifrån, att disciplinera, att tygla denna simpla drift. Den som med sitt förnuft sätter sig över naturens automatiska impulser, han är heroisk.

H.L. Mencken:

There is, in fact, nothing about religious opinions that entitles them to any more respect than other opinions get. On the contrary, they tend to be noticeably silly.”

Det har slagit mig att det tycks finnas två huvudsakliga synsätt på hur regler ska utformas: ett utopistiskt-idealistiskt och ett konsekventialistiskt-realistiskt. Själv förespråkar jag förstås det senare. Som Mrs. Erlynne säger i Lady Windermere’s Fan:

Ideals are dangerous things. Realities are better.

Vad menar jag då, närmare bestämt?

Det utopistiskt-idealistiska synsättet innebär att konsekvenser och hur människor de facto fungerar blir ointressant: first-best-alternativen vad gäller reglers utformning ska genomföras, no matter what, för att det är rätt. Punkt slut. Som exempel kan nämnas abortförbud, barnarbetesförbud, förbud mot fildelning, prostitutionsförbud och en absolut plikt för bilister att stanna vid övergångsställen.

Det konsekventialistiskt-realistiska synsättet säger istället att absolutism och hörnlösningar sällan är optimala: istället bör regler utformas så att de ger upphov till de bästa konsekvenserna givet hur människor faktiskt tänker och beter sig.

Ett aktuellt exempel på hur dessa två synsätt är oförenliga ges av frågan om sprutbytesprogram för narkomaner. På ena sidan står utopist-idealister, som inte vill tillåta sådana program, eftersom de anses signalera att det kan vara acceptabelt att göra något som inte är rätt (dvs. knarka). På andra sidan står konsekventialist-realisterna, som vill tillåta sådana program om det finns ett samlat vetenskapligt underlag (vilket det för övrigt finns) som ger vid handen att de med stor sannolikhet minskar spridningen av sjukdomar och riskfyllt beteende bland narkomaner.

Men även utopist-idealisterna inser att man i en offentlig diskurs inte bara kan hävda att något är rätt, punkt slut, utan man måste försöka visa på goda konsekvenser av det man förespråkar. I denna fråga rekommenderas varmt läsning av statsvetaren Björn Johnson:

När fakta inte längre passar får alltså lögner duga istället. Sprutbytesmotståndarna låter ändamålet helga medlen, och i klassisk kollektivistisk anda får hypotetiska men obevisade skador för samhället gå före individernas – i det här fallet de enskilda narkomanernas – nytta.

En skola har fått för sig att ge elever med hängbyxor en reprimand. Upprörande! Ett typiskt exempel på när vuxna inte hänger med i utvecklingen av estetik och normer. Personer med trist och konservativ smak (och det handlar om smak, inget annat) försöker kväsa det nydanande (såväl i Stockholm som i Dallas).

Men äntligen lite vett och sans från en myndighet.

Uppdatering: Kolla in fotografen. Oh mama!

David Hume:

The great end of all human industry is the attainment of happiness. For this were arts invented, sciences cultivated, laws ordained, and societies modeled, by the most profound wisdom of patriots and legislators.”

Gus Van Sants nya film Paranoid Park har premiär idag. Jag såg den på Filmfestivalen i november och rekommenderar den starkt. Den får högsta betyg, 5, av Helena Lindblad i DN, som så träffande skriver:

Och visst, unga hudlösa män är aldrig så romantiskt och ömsint skildrade, så vackra och liksom flytande i tillvaron med smala midjor och tunna bröstkorgar i designade slacker-kläder som i van Sants filmer. Men samtidigt är det hos van Sant som den unga samtiden sjunger, viskar, drömmer, sörjer och dör allra mest personligt och vackert just nu.”

SvD:s recensent är också mycket positiv och ger filmen betyget 5 av 6.

Se ett utdrag här.

Oavsett vad man tycker om prostitution och dess legala status tycker jag att det är intressant att fundera på konsekvenser av olika regler på området.

Det finns t.ex. en tjeckisk bordell som tillhandahåller sexuella tjänster gratis. Dock måste man, som besökare, gå med på att låta sig filmas och att filmen läggs ut på nätet, där sedan andra mot betalning kan åse aktiviteterna.

Rent allmänt förefaller legala bordeller av det här slaget kunna utgöra en säkrare arbetsplats för prostituerade än gator och nätet. Inte bara genom att det finns andra i lokalerna; dessutom filmas allt som sker. En annan intressant aspekt gällande klientelet torde vara att det inte lär bestå av män som bedrar sina kvinnor, ty risken att upptäckas måste anses stor.

Se ett tidigare inlägg på liknande tema; och ta en titt på Dolly som bordellmamma.

Bibeln innehåller regler för hur människor ska och inte ska leva tillsammans. Många kristna anser därför homosexuella relationer moraliskt felaktiga, eftersom de menar att bibeln förbjuder sådana, t.ex. i Rom. 1:24–32. (Denna syn kan i och för sig ifrågasättas, men låt oss anta att den är korrekt, för argumentationens skull.) Och det är inte bara så att de begränsar sig till att upprätthålla en sådan syn i sina församlingar – de försöker också påverka lagstiftningen, med syftet att staten inte ska erkänna homosexuella relationer.

Det må så vara. Men om bibeln ska utgöra rättesnöre, hur kommer det sig att dessa kristna inte på samma sätt och med samma energi motsätter sig skilsmässa, såväl i församlingarna som i lagstiftningen? Om man vill bevara äktenskapet förefaller det långt viktigare än att hindra att några tusental homosexuella får gifta sig, och dessutom minst lika angeläget, på biblisk grund.

Låt mig citera Nya Testamentet:

Matt. 5:32: ”Men jag säger eder: Var och en som skiljer sig från sin hustru för någon annan saks skull än för otukt, han bliver orsak till att äktenskapsbrott begås med henne. Och den som tager en frånskild kvinna till hustru, han begår äktenskapsbrott.

1 Kor. 7:10,11: ”Men dem som äro gifta bjuder jag – dock icke jag, utan Herren; En hustru må icke skilja sig från sin man (om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin hustru.

Dessa bibelord följs inte strikt av kristna idag, och personer som skiljer sig av andra skäl eller gifter om sig fördöms inte. (Det finns några undantag, som Katolska kyrkan, men mig veterligt försöker den inte påverka lagstiftningen på området.)

Många kristna förefaller alltså vara selektiva i sin bibeltolkning. Det inger inte respekt. Nästa gång du stöter på kampanjen Bevara äktenskapet, fråga vad de gör för att förbjuda skilsmässor i kristna församlingar och i svensk lag. Svaret avslöjar om de verkligen vill bevara äktenskapet (på ett sätt som kan drabba dem själva!), eller om de är ute efter att stigmatisera och exkludera homosexuella.

Joakim Palme säger följande i DI Weekend idag (s 5):

Det hade också varit kul att höra hans [Olof Palmes] syn på utvecklingen i EU och världens totalt minskade fattigdom, men ökade klyftor.”

Har han rätt i sak? Ja, världens totala fattigdom har minskat, men klyftorna mellan länder har också minskat. Klyftorna har ökat inom vissa länder, t.ex. i Sverige, men intressant nog väntas klyftorna här minska med nuvarande regering. Det är viktigt att sprida korrekta uppgifter.

Göran Hägglund och Stefan Attefall (kd) påstår följande i sin argumentation för att äktenskapet enbart ska förstås som en förening mellan en man och en kvinna:

En institution som gällt i tusentals år och som omfattas av alla religioner och kulturer ska uppenbarligen förändras för att ”tiden är mogen”.

Intressant nog är argumentationen snarlik den amerikanska presidentkandidaten Mike Huckabees:

Marriage has historically, as long as there’s been human history, meant a man and a woman in a relationship for life. Once we change that definition, then where does it go from there?

Som professor Eugene Volokh påpekar är dessa påståenden faktiskt felaktiga. I den historiska kultur som skildras i bibeln var många polygamister, inklusive gudsmän som Abraham, Jakob, Esau, Moses och Salomon. Äktenskapet förstods de facto inte enbart som en förening mellan en man och en kvinna. Samma sak med islam, där ännu idag upp till fyra fruar tillåts i de flesta muslimska länder. Detta illustrerar att förståelsen av vad äktenskap innebär har sett olika ut under historiens gång.

Dock är det förstås så att är inte implicerar bör: även om äktenskapet historiskt sett enbart hade varit en förening mellan en man och en kvinna skulle det i sig förstås inte utgöra ett hållbart argument för varför det så ska förbli.

Se gärna också mitt tidigare inlägg ”Polygami nästa?”.

Kontaktannons i DN:

Jag är en ung, fräsch, nyfiken BS kille. Som önskar komma i kontakt med en annan fräsch, nyfiken BS kille, du ska vara under 25 år och se bra ut och vara sältränad precis som jag.”

Jag undrar om han syftar på själva kroppsformen eller på något slags dresserat beteende. (BS=bisexuell, för den oinvigde.)

Annars är jag konfunderad över att det finns människor som fortfarande sätter in kontaktannonser. Varför inte skaffa kontakter via nätet?

Thorstein Veblen, en känd norsk-amerikansk professor i nationalekonomi och sociologi (1857-1929), hade en syn på vad som skulle hända när han dog som jag känner stor personlig sympati för:

It is my wish, in case of death, to be cremated, if it can conveniently be done, as expeditiously and inexpensively as may be, without ritual or ceremony of any kind; that my ashes be thrown loose into the sea, or into some sizable stream running to the sea; that no tombstone, slab, epitaph, effigy, tablet, inscription, or monument of any name or nature, be set up in my memory or name in any place or at any time; that no obituary, memorial, portrait, or biography of me, nor any letters written to or by me be printed or published, or in any way reproduced, copied or circulated.”

Den enda modifikation jag skulle vilja göra rör det där med havet: askan efter mig kan läggas precis varsomhelst.

Det tycks vara en dogm bland politiska kommentatorer, att ett högt valdeltagande enbart är av godo. Men är det så säkert? Man kan utvärdera valdeltagande utifrån ett proceduriellt kriterium (där valdeltagande per definition är bra) och utifrån ett konsekvenskriterium (där det är en öppen fråga om valdeltagande är bra). Som jag ser det är det fel att inte beakta konsekvenserna när valdeltagande utvärderas.

En aspekt är att väljare verkar irrationella och oinformerade. Detta gör att man kan ifrågasätta värdet av högt valdeltagande, i alla fall om de som faller ifrån vid lågt valdeltagande är de mest irrationella och mest oinformerade.

Dennis Mueller och Thomas Stratmann visar i artikeln ”The Economic Effects of Democratic Participation” att valdeltagande är relaterat till vissa ekonomiska konsekvenser. Om man ogillar dem är det följdriktigt att bli mindre positivt inställd till högt valdeltagande. Abstract:

Considerable concern has been expressed in recent years about declines in voter participation rates in the United States and in several other major democratic countries. Some feel low participation rates introduce a ‘class bias’ into the political process and thereby worsen the outcomes from it. Little empirical work exists, however, that measures the effects of lower participation on the welfare of a country. This paper begins to fill this void. It presents cross-national evidence that high levels of democratic participation are associated with more equal distributions of income. The paper’s results also imply, however, that this reduction in income inequality comes at a cost. High participation rates are related to larger government sectors which in turn lead to slower economic growth. We also present evidence of the ‘capture’ of government by upper income groups in Latin and Central American countries.

På denna karta framkommer att Sveriges BNP är lika stor som BNP i North Carolina*. Och Frankrikes BNP motsvarar Californiens**. USA är imponerande.

*När jag var liten var det ganska många som skrev Nord-Karolina. Gör någon längre det? Eller har det blivit som med titlar på biofilmer, de engelska originaltitlarna bibehålls?

**Men varför skriver vi i så fall inte California i Sverige?

Jag gillar inte mycket av den popmusik jag hör. (Inte för att jag hör så mycket.) Ett undantag är Christina Aguileras ”Candyman”. Jag tror t.ex. att den vore riktigt kul att bugga till!

(Scenografin i videon påminner för övrigt starkt om Kungliga Operans något udda scenografi till operan Kärleksdrycken häromåret.)

I TV4:s morgonprogram talade sig Hillevi Larsson (s) föga förvånande varm för förslaget att kriminalisera ”könsdiskriminerande” reklam, och hennes huvudargument tycktes vara att flickor mår dåligt av sådan reklam. (Även av reklam med sexualiserade män, undrar jag?) Låt oss, trots att jag tror att det empiriska stödet är obefintligt, anta att flickor mår dåligt av reklam i vilken kvinnor sexualiseras.

Man kan då se frågan från två håll: förbjud ”könsdiskriminerande” reklam (och allt som flickor mår dåligt av?) eller försök hjälpa flickor att ha självförtroende och styrka så att de inte tar reklam och andra framställningar som får dem att må dåligt på så stort allvar. Det är det senare perspektivet som Camille Paglia torgför och som jag tycker saknas helt i debatten. Flickor ses som hjälplösa offer, och frågan är vem det gynnar.

Se gärna också min lilla text ”Valuing Human Beauty: A Philosophical Defense”.

Uppdatering: SvD:s krönikör verkar inte alls sympatisera med Paglia.

Mormonen Mitt Romney vann republikanernas primärval i Michigan.

Ska man tolka det som att ängeln Moroni och hans uppdragsgivare Jahve stod på hans sida? Vad säger Huckabee?

Enligt Fonus har andelen borgerliga begravningar nästan fördubblats sedan 2001:

Borgerliga begravningar ökar nu mer än någonsin av flera skäl, berättar Bo Forslund, informationschef på Fonus. Ett skäl är att fler och fler inte längre tillhör Svenska kyrkan. Ett annat viktigt skäl är att ju fler borgerliga begravningar som sker ju fler begravningsgäster får insyn i hur det går till. Många uppskattar då den fria formen och väljer själv en borgerlig begravning när det är dags. Ökningen av borgerliga begravningar får en spiraleffekt, kan man säga.”

En glädjande utveckling (i den mån begravningar alls ska hållas, förstås). Men hur kan 92 procent fortfarande vilja begravas i en religiös ceremoni, förrättad av människor som tror att den som inte har bekänt Jesus som sin herre kommer till helvetet efter döden? Vill du det?

Om du funderar på att gå ur Svenska kyrkan, läs mer här.