Nonicoclolasos

Gaspard Ulliel, tout simplement!

Det dröjer sig kvar ett tänkande i etiska frågor som jag starkt ogillar, nämligen att naturlighet är ett nödvändigt villkor för att ett fenomen ska vara moralisk godtagbart. “Nej, det där är onaturligt” anförs ibland, och implikationen är att det som kommenteras är moraliskt tveksamt.

Men som Eugene Volokh klargör är detta ett icke övertygande argument. Först och främst är det oklart vad som avses med “onaturligt”. Avses “finns inte i naturen”? Avses “är ett resultat av medveten design”? Avses “görs inte av de flesta människor i ett naturtillstånd”? Avses “görs inte av de flesta människor idag”? Avses “bidrar inte till fortplantning”? Eller avses något annat?

Även om begreppet definieras är frågan varför det har normativ tyngd. Är implicerar inte bör. Den som anför argumentet måste förklara hur det “onaturliga” motverkar något exogent specificerat mål. Men om så sker är frågan vad begreppet “onaturligt” tillför, ty för en konsekvensetiker är det faktum att ett positivt värderat mål motverkas i sig ett tillräckligt skäl för att anse något icke önskvärt (såvida inte något annat positivt mål gynnas ännu mer därigenom).

När ny reproduktionsteknik, som konstgjord befruktning, diskuteras dyker alltsomoftast påståenden om “onaturligt” upp. Dagen beskriver hur två personer av samma kön i framtiden sannolikt kommer att kunna skaffa barn med varandra. Är det “onaturligt”? På vilket sätt då? Och även om det är onaturligt i någon specificerad mening, varför ska vi anse detta ord ha normativ tyngd? Det enda som spelar roll, anser jag, är en bedömning av samlad lycka. Om tekniken möjliggör för fler att få barn förefaller detta, a priori, en god sak, givet att barn bidrar till lycka och givet att det är bättre för ett barn att finnas till än att inte finnas till alls.

Barnett Newman, Onement VI (1953):

Vissa hävdar att religion är nödvändig eftersom människor annars inte upplever att det finns moraliska regler som de behöver följa. Utan religion följer moralisk anarki, tycks tanken vara. Andra menar att människor upplever att det finns moraliska regler och att dessa förklaras bäst av existensen av en gud.

Harvard-forskaren Marc Hauser analyserar tvärtom frågan om moralens uppkomst på ett vetenskapligt sätt. Han menar att alla människor har en moralisk grammatik, ungefär som alla har en språkfunktion i hjärnan, och att denna är evolutionärt utvecklad. Hans forskargrupp har bl.a. funnit följande:

For example, in a large sample of moral dilemmas that involve questions concerning the permissibility of harming other individuals, we have found no significant differences in the pattern of moral judgments between people who are religious and people who are atheists.”

Se Marc Hausers bok Moral Minds: How Nature Designed Our Universal Sense of Right and Wrong.

Kristdemokraterna är regeringens svaga punkt, på åtminstone tre sätt.

1. Opinionsmässigt: Nu ligger kd på 3,0 procent, enligt den senaste opinionsmätningen. I och med fyraprocentspärren vore det rätt många bortkastade röster, som regeringen definitivt behöver för att kunna bli omvald 2010.
2. Inkompetens: Försäljningen av statliga företag, som en kd-minister har ansvar för, har kantats av problem, vilket har skadat regeringens och kristdemokraternas förtroende.
3. Obsoleta värderingar: Kd inbillar sig att deras atavistiska krist-moralistiska profil har framtiden för sig, men i själva verket visar statsvetare vid Göteborgs universitet att den typen av värderingar omfattas av trendmässigt färre svenskar. Det hybrisartade motståndet mot en könsneutral äktenskapsbalk illustrerar felbedömningen.

Kd är nu lika stora/små som Sverigdemokraterna.

Så vad göra? Det vore inte idealiskt med en “kamrat fyra procent”-lösning, som under vpk:s dagar, när socialdemokrater stödröstade på kommunisterna. Detta pga. punkt 3 ovan: det är bättre med borgerliga väljare i de andra partierna än borgerliga väljare i kd. Om kd kunde attrahera fler väljare från vänsterblocket vore det prima – kanske skulle det kunna funka för en del småbarnsföräldrar som gillar vårdnadsbidrag o.d. Men det allra bästa vore att de återstående kd-sympatisörerna helt övergav sitt parti och övergick till andra borgerliga partier. Det skulle också kunna leda till att borgerligheten attraherar vissa på vänstersidan som finner de obsoleta värderingarna (punkt 3 ovan) frånstötande.

På Kungliga Operan finns mycket skickliga och vackra dansare. På denna bild av Mats Bäcker från The Grey Area, med koreografi av David Dawson, ses Nikolaus Fotiadis och Nicole Rhodes. Vilka linjer! (Klicka här för större bild.)

Vad bestämmer den ekonomiska tillväxten i ett land? Många menar att humankapitalet spelar en viktig roll, men trots det har ett antal empiriska studier, där humankapital mäts med hjälp av utbildningens omfattning, svårt att finna stöd för den tesen.*

På senare år har det föreslagits att utbildningens omfattning är ett dåligt mått på humankapital och att intelligens är ett bättre mått. Och mycket riktigt tycks effekten av intelligens på tillväxt positiv. Jones och Schneider sammanfattar sin studie** på följande sätt:

Human capital plays an important role in the theory of economic growth, but it has been difficult to measure this abstract concept. We survey the psychological literature on cross-cultural IQ tests and conclude that intelligence tests provide one useful measure of human capital. Using a new database of national average IQ, we show that in growth regressions that include only robust control variables, IQ is statistically significant in 99.8% of these 1330 regressions, easily passing a Bayesian model-averaging robustness test. A 1 point increase in a nation’s average IQ is associated with a persistent 0.11% annual increase in GDP per capita.”

Weede och Kämpf finner i sin studie*** samma kvalitativa resultat:

Standard indicators of human capital endowment — like literacy, school enrollment ratios or years of schooling — suffer from a number of defects. They are crude. Mostly, they refer to input rather than output measures of human capital formation. Occasionally, they produce implausible effects. They are not robustly significant determinants of growth. Here, they are replaced by average intelligence. This variable consistently outperforms the other human capital indicators in spite of suffering from severe defects of its own. The immediate impact of institutional improvements, i.e., more government tolerance of private enterprise or economic freedom, on growth it is in the same order of magnitude as intelligence effects are.”

__________________________

*Se t.ex. s 138 ff i Temple, John (1999). “The New Growth Evidence.” Journal of Economic Literature 37(1): 112–156.

**Jones, Garett och Schneider, W. Joel (2006). “Intelligence, Human Capital, and Economic Growth: A Bayesian Averaging of Classical Estimates (BACE) Approach.” Journal of Economic Growth 11(1): 71–93.

***Weede, Erich och Kämpf, Sebastian (2002). “The Impact of Intelligence and Institutional Improvements on Economic Growth.” Kyklos 55(3): 361–380.

Följande lag, som har förbjudit försäljning av sexleksaker i Texas, har ogiltigförklarats av en federal domstol:

A person commits an offense if, knowing its content and character, he promotes or possesses with intent to promote any obscene material or obscene device.” (Penal Code sec. 43.23.)

Vad nu? Vem ska hädanefter upprätthålla moral och anständighet i Texas?

Är det bara jag som känner obehag inför människor som ler mycket och ständigt? Jag har fått för mig att de antingen är imbecilla eller skumma. Imbecilla torde le mycket därför att de tror att tillvaron är skojig och glädjefylld. De skumma torde le mycket för att dölja det mörker som finns under ytan.

Så trots att jag är svag för Dolly Parton kan jag inte hålla med om hennes ofta uttalade devis:

If you see someone without a smile, give them yours.”

Le gärna, lite smått och då och då. Mer än så kan aldrig vara bra.

John McLaughlin, JMD–3 (1962):

Man kan skilja på tre sorters ateister:

1. Pro-teistiska ateister: de som är i avsaknad av gudstro men som betraktar gudstro som något positivt.
2. Indifferenta ateister: de som är i avsaknad av gudstro men som varken ser gudstro som något positivt eller något negativt.
3. Anti-teistiska ateister: de som är i avsaknad av gudstro och som betraktar gudstro som något negativt.

Man behöver alltså inte vara anti-teist bara för att man är ateist. Själv är dock det, av de två skäl Bertrand Russell anger:

The objections to religion are of two sorts – intellectual and moral. The intellectual objection is that there is no reason to suppose any religion true; the moral objection is that religious precepts date from a time when men were more cruel than they are and therefore tend to perpetuate inhumanities which the moral conscience of the age would otherwise outgrow.”

Bland svenska statsvetare tycks det finnas förespråkare av medborgarlön.* Bland nationalekonomer har däremot idén i huvudsak förbigåtts med tystnad. Andreas Bergh är ett undantag, och han spekulerar om att tystnaden kan bero på att “dårfinkar” associeras med förslag på detta område. Nu tar en annan nationalekonom, Mattias Lundbäck, bladet från munnen och erkänner ett visst intresse för medborgarlön, som vanligt med insiktsfull utgångspunkt i olika effektivitetsaspekter.

Jag vill dock särskilt lyfta fram ett tänkande hos James Buchanan. Han förespråkar en generalitetsprincip för politiken, med vilket avses att alla politiska beslut måste behandla alla medborgare lika.** Utgångspunkten är en viss förståelse av hur den politiska processen fungerar. Om det anses vara ett problem att olika särintressen regelmässigt får genomslag för just sina krav i politiken, inte sällan på andras bekostnad, kan det ses som tilltalande att konstitutionellt begränsa möjligheten till olikabehandling.

Buchanan menar att en implikation av en generalitetsprincip är proportionella skatter och ett demograntsystem på bidragsområdet (dvs. ett system med en årlig klumpsummeöverföring, lika stor i kronor för alla). Kombinationen innebär ett mått av omfördelning, eftersom personer med högre inkomster betalar mer i skatt i kronor än personer med lägre inkomster och eftersom bidraget är lika stort för alla.

Även en klassisk liberal som Buchanan förespråkar alltså ett slags medborgarlön. Det är dags att sluta behandla förslaget som ett “dårfinksförslag”. (Därmed inte sagt att jag förespråkar det.***)

____________________________

*T.ex. Per Jansson och Simon Birnbaum.

**Se Buchanan, James M. och Congleton, Roger D. (1998). Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy. Cambridge: Cambridge University Press.

***Jag har själv bl.a. pekat på att det kan bli kostsamt om nivån är för hög: se Berggren, Niclas (2000). “Implementing Generality while Reducing the Risk for Fiscal Explosion.” Constitutional Political Economy 11(4): 353–369.

En 14-åring dog pga. en destruktiv, religiös etik:

Olga Lindberg förlorade sitt barnbarn Dennis i leukemi. Nu driver hon en enmanskampanj mot Jehovas vittne [sic] som lärde honom att blodtransfusion skulle innebära bannlysning från kyrkan och evig förtappelse*.”

Läs mer om det problematiska med kristen etik, med Jehovas vittnens syn i blodfrågan som exempel, här.

_____________________

*Det bör påpekas att Jehovas vittnen inte tror på helvetet:

The Bible, on the other hand, tells us that the dead are unconscious; they are in a condition best compared to sleep. (Ecclesiastes 9:5; John 11:11-14). Thus, we need not worry about what happens to us after death, any more than we worry when we see someone sleeping soundly.”

Ur denna sömntillvaro kommer sedan de flesta sanna efterföljare till Jehova att uppväckas till evigt liv på jorden och 144 000 till evigt liv i himlen. Resten av oss sover för alltid.

Har pingströrelsens ledare Sten-Gunnar Hedin måhända läst denna blogg?

I förhållande till idealbilden ser jag homosexualitet som avvikande, precis som skilsmässa, omgifte, samboförhållanden med mera. I de senare fallen är vi mer tillåtande nuförtiden, det är själavårdsärenden snarare än församlingsärenden numera, och jag tycker att vi borde ha ett rejält samtal kring om inte det också borde gälla kring homosexualitet.”

En annan pastor, Stanley Sjöberg, är också mer öppen för homosexuella medlemmar än tidigare. Men vad är det för villkor han ställer?

Jo, det finns en gräns. För mig går den vid att brottas med sin egen situation, att vilja leva rätt men inte klara av det, jämfört med att säga: ‘jag har rätt och Bibeln har fel’.”

Det är alltså OK att vara medlem om man lever i något slags hat till sin egen läggning och försöker bekämpa den kärlek och attraktion man känner. En psykiskt osund tillvaro, skulle jag säga. Det är för övrigt intressant att Sjöberg inte överväger möjligheten att han själv har fel om vad bibeln säger om homosexualitet.

Det finns en implicit norm att man bör fälla ned toalettsitsen efter sig. Jag har just läst några analyser som har övertygat mig om att denna norm, som vi kan kalla alltid ned, bör förskjutas till förmån för normen ändra vid behov. Lämna alltså toalettsitsen som den är när du går därifrån hädanefter (eller se till att förhandla fram en sådan norm), så får nästa besökare ändra vid behov.

Gil Milbauers analys visar följande:

So, it seems that CWN [ändra vid behov] is superior to AD [alltid ned] with respect to both seat-adjustment effort, and a more equitable sharing of the seat-adjustment burden. AD [alltid ned] imposes the entire burden on the males, and the burden is higher than what CWN [ändra vid behov] divides between the genders.”

Och Richard Harter kommer fram till detta:

It is readily seen that … that the joint total cost is optimized by strategy J [ändra vid behov].”

Han menar dock att detta kriterium är suspekt eftersom det gynnar män; men Glen Whitman kommenterar och menar att förhandlingar kommer att kunna leda till att ändra vid behov accepteras av alla till slut, så att optimum råder:

As Ronald Coase observed, we can reach efficient outcomes through voluntary transactions so long as the parties are free to bargain. In this case, let’s suppose Richard’s equitable solution defines the initial allocation of duties. Then both parties can be made better off if they switch to the CWN [ändra vid behov] rule and the man gives the woman some form of compensation – perhaps more frequent gifts, extra foot rubs, or straight-up cash payments.”

Och när vi ändå avhandlar detta pikanta tema vill jag meddela att källan till problemet är att Jahve har bestämt att män ska stå upp och kissa:

Ibland hävdas att den ekonomiska integrationen i världen, ofta kallad globaliseringen, underminerar välfärdsstaten. Tanken är att konkurrens om skattebaser leder till att skattesatserna sänks, vilket leder till sänkta välfärdsutgifter. Men har denna effekt kunnat konstateras?

Min kollega Andreas Bergh har förtjänstfullt sammanfattat och diskuterat forskningen om hur globaliseringen och institutionell konkurrens påverkar välfärdsstaten i detta bidrag till Globaliseringsrådet. Bl.a. presenterar han denna tabell (s 18), som visar att välfärdsutgifterna är fortsatt relativt höga:

Globaliseringen tycks i vilket fall inte omöjliggöra ambitiösa offentliga välfärdssatsningar. Denna slutsats finner också stöd i ny forskning* som undersöker om sammansättningen av de offentliga utgifterna har ändrats till följd av globaliseringen (s 284):

Our econometric analyzes did not reveal any robust globalization-induced effects. We therefore conclude that globalization has not affected the composition of government expenditures. There are three potential explanations for this result. First, taking a Public Choice perspective, the efficiency and compensation effects might neutralize each other, implying that the marginal increase in political support deriving from extending the size and scope of compensation programs is offset by the marginal loss in political support associated with raising the requisite additional funds. Second, the effects of globalization might be blurred by potential indirect effects between different expenditure categories. And third, the effects of globalization might be exaggerated in the popular discussion and might simply not exist.”

_______________________________

*Dreher, Axel, Sturm, Jan-Egbert och Ursprung, Heinrich W. (2008). “The Impact of Globalization on the Composition of Government Expenditures: Evidence from Panel Data.” Public Choice 134(3–4): 263–292.

Ett reklamfoto som skakar om; av Steven Meisel; för Dsquared2.

Nu bekräftas tidigare indikationer på att borgerlig begravning blir alltmer poppis:

På tio år har de borgerliga begravningarna fyrfaldigats i Sverige, uppger TT. 7.500 av de 92.000 som avled förra året begravdes borgerligt.”

Detta är en utveckling att välkomna. Människor gör sig alltmer av med religiösa föreställningar och ser livet och döden för vad de är. (Själv vill jag dock inte ha någon begravning alls.)

Arthur Schopenhauer deltog 1839 i en uppsatstävling om den fria viljan anordnad av Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab. I sitt bidrag “On the Freedom of the Will” förnekar Schopenhauer existensen av fri vilja:

I can do what I will: I can, if I will, give everything I have to the poor and thus become poor myself — if I will! But I cannot will this, because the opposing motives have much too much power over me for me to be able to. On the other hand, if I had a different character, even to the extent that I were a saint, then I would be able to will it. But then I could not keep from willing it, and hence I would have to do so. … [A]s little as a ball on a billiard table can move before receiving an impact, so little can a man get up from his chair before being drawn or driven by a motive. But then his getting up is as necessary and inevitable as the rolling of a ball after the impact. And to expect that anyone will do something to which absolutely no interest impels them is the same as to expect that a piece of wood shall move toward me without being pulled by a string.”

Se ett tidigare inlägg om den fria viljan.

Franz Kline, Painting Number 2 (1954):

Igår kväll såg jag den finska filmen Hymypoika (Young Gods). Inte hade jag väntat mig att i den få James Buchanans syn på egendom koncist sammanfattad. En boupptecknare sa nämligen (översatt):

Property is freedom.”

Detta stämmer väl överens med Buchanans uppfattning såsom den uttrycks i Property as a Guarantor of Liberty. Privat egendom kan motiveras både av effektivitetsskäl och därför att individer tenderar att eftersträva frihet.* I boken betonar han just det senare, att privat egendom ger oberoende och autonomi, vilket han ser som ekvivalent med frihet. Ju mer man äger, desto större blir den egna beslutssfären och ju mindre blir beroendet av andra. Buchanan betonar att marknadssamhället ofta faktiskt innebär beroende av andra och i den meningen beskuren frihet (s 240–241):

Private property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible, and this evaluation will persist regardless of the degree of competition in particular markets.”

Här finns en spänning. Det finns inslag i marknader som minskar oberoende och autonomi, men marknader ger också upphov till ett högre allmänt välstånd än autarki, vilket i sig ger nytta och vilket också indirekt kan bidra till ökat oberoende och autonomi. Idealet torde vara ett deltagande i marknadssamhället och ett stort eget ägande att falla tillbaka på vid behov. Kanske är detta vad som avses med “fuck you money”.

________________________

*För en översikt av forskningen om sambandet mellan skydd av privat ägande och ekonomisk tillväxt, se detta bokkapitel av Daniel Waldenström.

Se Tyler Cowens avslappnande råd om hur man ska bete sig och tänka för att få ut mer av besök på museer*. En viktig sak:

A key general principle is to stop self-deceiving and admit to yourself that you don’t just love ‘art for art’s sake.’ You also like art for the role it plays in your life, for its signaling value, and for how it complements other things you value, such as relationships and your self-image.”

Själv finner jag de flesta museer synnerligen tråkiga och har i stort sett slutat att besöka dem (undantag: museer med modern konst och United States Holocaust Memorial Museum). Tidigare besökte jag i hög grad museer för att det var “fint” och för att imponera på andra. Numera bryr jag mig mindre om vad andra tycker om mig, därav min begränsade besökslust.

__________________________

*Från Språkrådet:

Skall böjningsformer av museum skrivas med accent?
Nej, eftersom grundformen museum skrivs utan accent skall också böjningsformerna skrivas utan accent: museet, museer, museerna. Detsamma gäller förleden musei- i sammansättningar, t.ex. museichef.

Merete Mazzarella skriver om de svåra val som måste göras när gamla människor blir allt äldre:

Men det finns fall där den ena männi­skans behov inte kan uppfyllas utan att någon annans måste åsidosättas. Om 85-åriga herr X önskar att bli vårdad i hemmet av sin dotter är det uppenbart att det han uppfattar som sina behov utgör ett hot mot dotterns autonomi.”

Dvs. en konflikt uppstår mellan den yngre och den äldre, där jag själv sympatiserar med den yngre. Ingen kan kräva uppoffring av familj och vänner. Därför är jag stor vän av vårdande boendeformer där professionell personal tar hand om dem som inte förmår att ta hand om sig själva, och jag är glad över att bo i ett land där sådana finns och ses som naturliga. I andra delar av världen ligger omsorgsbördan på familjen. En hemsk ordning.

Vidare citeras gerontologen D. Callahan:

Åldrande och död är oundvikliga och det måste finnas gränser för hur mycket av allmänna medel som satsas på att bekämpa dem. Vad gäller hälsovård måste ett samhälles första uppgift vara att se till att de unga får möjlighet att bli gamla. Den uppgiften måste alltid prioriteras framom uppgiften att med stora utgifter hjälpa de redan gamla att bli ännu äldre.”

Jag håller helt med, inspirerad som jag är av Witold Gombrowicz syn på åldrandets tragik och dödshus.

Bibeln innehåller en berättelse om hur städerna Sodom och Gomorra förstördes av Jahve.* Pet Shop Boys har en relativt ny låt som heter just “The Sodom and Gomorrah Show”. Man kan ansluta sig till denna show, men ett anslutande rymmer både fröjder och faror. I låten får en ung man följande fråga och information:

Are you gonna go
to the Sodom and Gomorrah Show?
It’s got everything you need for your complete
entertainment and instruction.
Sun, sex, sin, divine intervention,
death and destruction.
The Sodom and Gomorrah Show
is a once-in-a-lifetime production.”

_______________________

*John Boswell argumenterar i Christianity, Social Tolerance, and Homosexuality (University of Chicago Press, 1980, s 92 ff) för att berättelsen inte handlar om homosexualitet utan mer sannolikt om våldtäkt och ogästvänlighet. I vilket fall har ortsnamnet Sodom sedermera givit upphov till ordet sodomi.

Jag förundras över en tendens hos många människor att postulera säker kunskap när ingen kunskap finns. Ett exempel ges av frågan om “liv efter döden”, där vissa har fått för sig att mycket specifika teorier måste vara sanna utan att någon av dem kan visas vara sann.

En besvärande omständighet, förutom frånvaron av bevis, är att dessa exakta uppfattningar i regel är oförenliga med varandra. Vissa hävdar med emfas att man återföds i någon form. Andra hävdar att man upphör att existera men att man väcks till liv vid ett senare datum. Ytterligare andra påstår att man kommer till en skärseld. Andra att man direkt kommer till himmel eller helvete.*

I själva verket tyder all vår kunskap om hur levande organismer fungerar på att all mental existens upphör vid dödens inträde. Den naturliga utgångspunkten är att så länge det inte läggs fram bevis, är det klokt att avstå från att förfäkta en bestämd uppfattning av magisk art och att utgå från en naturalistisk förståelse.** Så länge inget annat kan bevisas är utgångspunkten att när man dör upphör man att existera, och det som återstår, i form av en kropp, förruttnar sakta men säkert.

Som David Hume uttrycker det i “On the Immortality of the Soul”:

The weakness of the body and that of the mind in infancy are exactly proportioned; their vigour in manhood, their sympathetic disorder in sickness, their common gradual decay in old age. The step further seems unavoidable; their common dissolution in death.”

Bertrand Russell håller med (i “Soul and Body” i Religion and Science, s 143):

But in the present state of psychology and physiology, belief in immortality can, at any rate, claim no support from science, and such arguments as are possible on the subject point to the probable extinction of personality at death.”

Ett rationellt förhållningssätt är alltså minst sagt svårförenligt med tvärsäkra påståenden om att det finns “liv efter döden”.

_______________________

*Doktriner av detta slag kan förklaras som påhitt av religiösa företrädare för att vinna makt. Om de lyckas få folk att tro att saker och ting kommer att hända efter döden beroende på agerandet här och nu, kan de föreslå olika sätt på vilka engagemang i deras religiösa organisationer förbättrar utfallet efter döden. Denna typ av analys utvecklas t.ex. i Ekelund, R., Hébert, R. och Tollison, R. (1992). “The Economics of Sin and Redemption: Purgatory as a Market-Pull Innovation?” Journal of Economic Behavior & Organization 19(1): 1–15.

**Det går också att vetenskapligt fastslå inte bara hur det finns ett utbud av teorier om liv efter döden (se föregående not) utan också hur det finns en efterfrågan. Svaren torde finnas i psykologin. Å ena sidan tycks många ha svårt att acceptera sig själva som tidsbegränsade och som en oviktig del av historiens förlopp. “Om jag inte lever vidare är jag ju inte så viktig som jag anser att jag borde vara”. Å andra sidan längtar nog många efter en problemfri tillvaro och tänker sig själva i en sådan efter döden. Det gör livet mer uthärdligt här. Stämningen fångas väl av texten till Elvis låt “If I Can Dream”.

Det slog mig när jag tittade på Melodifestivalen igår att det inte alltid är bra att medverka, synas, noteras. Att medverka, synas, noteras kan gynna en själv och det man företräder om det man framför är bra, men endast då. Tag som exempel Eskobar, som kom sist i tävlingen efter ett dåligt framträdande med falsksång. Bandets “varumärke” måste anses allvarligt skadat. Det hade säkerligen varit bättre för dem att inte delta i tävlingen.

Denna lärdom tycker jag även att forskare bör ta till sig. Vissa verkar brinna för att medverka, synas, noteras – vilket kan gynna en själv och det man företräder om det som sägs baseras på fakta och vetenskaplig analys. Men det inger knappast respekt, varken för den egna personen eller för forskarsamhället som kollektiv, när en forskare qua forskare kommentarar allt mellan himmel och jord. Less is oftentimes more. Dock är det förstås inte heller bra när personer som baserar det de säger på fakta och vetenskaplig analys håller tyst. Denna lilla fyrfältare illustrerar min syn på saken:

Problemet är, som jag ser det, att dagens situation präglas av de två rutorna märkta “dåligt” i alltför hög grad, i linje med vad Bertrand Russell har observerat.

Witold Gombrowicz:

Men människa skapas ju utifrån och är därmed till sitt väsen ickeautentisk – hon är aldrig sig själv, eftersom hon definieras genom den form som uppstår mellan människor. Hennes ‘jag’ är avgränsat av denna ‘mellanmänsklighet’. En evig skådespelare, men en naturlig sådan, eftersom det konstlade är medfött hos henne, det utgör ett drag i hennes mänsklighet – att vara människa betyder att spela människa – att vara människa är att ‘bete sig’ som en människa utan att vara det på djupet – att vara människa är att deklamera mänsklighet.”

Texas är nu den delstat i USA där vindkraft används mest. Som oljeproducenten Boone Pickens uttrycker det:

I have the same feelings about wind as I had about the best oil field I ever found.”

Som framgår av bilden ovan är vindkraft det estetiskt mest tilltalande sättet att alstra energi.

Jag finner det aningen påfrestande att umgås med mycket intelligenta personer. Känslan fångas i följande citat av Bertrand Russell, som ansåg John Maynard Keynes vara den mest intelligenta person han hade träffat på:

Every time I argued with Keynes, I felt that I took my life in my hands, and I seldom emerged without feeling something of a fool.”

Per Gudmundson förespråkar ett starkare personvalsinslag i Sverige:

Men huvudargumentet är förstås att det är ett genomförbart sätt att vitalisera demokratin.”

Jag delar slutsatsen, att det vore vitaliserande för demokratin med ett större personvalsinslag. Själv är jag förespråkare av ett majoritetsvalsystem, som automatiskt har personval, men ett sådant är orealistiskt i Sverige. Som ett alternativ finner jag det finska systemet tilltalande, med ett obligatoriskt personval utifrån partilistor där kandidaterna anges i bokstavsordning.

För en översikt om erfarenheterna hittills av personvalssystemet rekommenderar jag statsvetaren Peder Nielsens forskarrapport till Grundlagsutredningen. Bl.a. framgår däri att de politiker som har valts in genom personval från en icke valbar plats är få:

Maciej Zaremba skriver i DN:

Av stilistiska skäl skall jag inte använda akronymen ‘hbt-personer’ (homosexuella, bisexuella och transpersoner*), som vissa menar att man måste göra för att visa insikt om mångfalden.”

Få har kunnat undgå att märka att HBT-akronymen har blivit poppis i Sverige. Den lanserades av Greger Eman i RFSL:s tidning Kom Ut (nr 4/2000), med syfte att göra homo- eller gayrörelsen (nu mer eller mindre utdöda begrepp!) mer inklusiv. Eman knöt därvidlag an till engelsktalande länders GLBT-akronym (Gay, Lesbian, Bisexual, Transgender).**

Nu menar dock vissa att HBT är exkluderande. Sveriges förenade gaystudenter kallar sig t.ex. numera Sveriges HBTQ-studenter, där q:et står för queer. Ja, varför ska inte queer-personer få vara med? I USA har det inte stannat där. Vissa förespråkar användandet av GLBPTQQI (Gay, Lesbian, Bisexual, Pansexual, Transgender, Queer, Questioning, Intersex), vilket väl på svenska skulle bli HBPTQFI. Det börjar bli knepigt att hålla reda på alla förkortningar (för att inte tala om vad fenomenen bakom förkortningarna innebär) – och man frågar sig om det logiska slutet inte är att inkludera alla utom de heteronormativa. Mycket riktigt kallades en ungdomsverksamhet inom RFSL Stockholm ett tag för “Icke-heteronormativ ungdom” (IHU), dvs. man definierade sig i termer av vad man inte är.

Hur ska man se på detta? Att använda sig av akronymer kan vara bra för att uttrycka något långt på ett koncist sätt, vilket talar för användandet av HBT i frågor som är gemensamma för homo- och bisexuella samt transpersoner. Men jag ser fyra problem:

1. HBT låter kliniskt och opersonligt, särskilt som etikett på människor. Vem vill vara en “HBT-person”? Ska akronymen användas verkar det bäst i politisk-sociala, inte privata, sammanhang.
2. Det finns frågor som inte är gemensamma för homo- och bisexuella samt transpersoner. Ibland är det riktigt att särskilja grupperna, vilket kan försvåras av en etablerad akronym.
3. Om målet är att alla som avviker från heteronormen ska inkluderas i den akronym som används blir det till slut lätt bisarrt. Det finns många bokstäver i alfabetet.
4. Är inte själva grundtänkandet (”oss kontra dem”, “inkluderad eller exkluderad”) i sig konfliktskapande?

Summa summarum använder jag mig inte själv av begreppet, då jag tycker nackdelarna överväger fördelarna. Och apropå Zaremba-citatet: man kan ha insikt om, och uppskatta, mångfalden ändå.
_______________________________

*Begreppet “transpersoner” är i sig omstritt. Vissa finner det kränkande.
**Dock finner vissa lesbiska GLBT kränkande och sexistiskt och förespråkar istället LGBT.

Quickstep är den standarddans jag tycker bäst om att titta på. Jag tycker särskilt om det höga tempot och de snygga benrörelserna, inte minst de återkommande kickarna. Här kan amatörvärldsmästarna Arunas Bizokas och Edita Daniute från Litauen beskådas i en intensiv och lite vild quickstep.

Maria Larsson, äldre- och folkhälsominister, säger:

Socialtjänsten kan aldrig abdikera från sitt uppdrag att uppfylla socialtjänstlagen, men jag tycker att det är positivt att man sam­arbetar med frivilligorganisationer och ger uppdrag till dem. Det är ett tecken på en klok offentlig förvaltning.”

Personligen tycker jag att det är oacceptabelt om offentliga myndigheter ger uppdrag till religiösa organisationer. Dels är långtifrån alla medborgare bekväma inför att möta religiösa torgförare då de behöver hjälp; dels kan religiösa torgförare utöva inflytande, genom agitation, på svaga, hjälpsökande medborgare. Sådant bör inte stödjas av skattepengar. Skattepengarna bör istället användas för att erbjuda hjälp som är religiöst neutral, i offentlig eller privat regi.

Tror du, till skillnad från mig och Lars Bergström, på existensen av fri vilja? Anser du den nödvändig för moral? I så fall kanske du stäms till eftertanke av denna analys av en av mina intellektuella idoler, Lord Russell, formulerad i Religion and Science (Oxford University Press, 1961), s 164:

Believers in free will always, in another mental compartment, believe simultaneously that volitions have causes. They think, for example, that virtue can be inculcated by a good upbringing, and that religious education is very useful to morals. They believe that sermons do good, and that moral exhortation may be beneficial. Now it is obvious that, if virtuous volitions are uncaused, we cannot do anything whatever to promote them. To the extent to which a man believes that it is in his power, or in any man’s power, to promote desirable behaviour in others, to that extent he believes in psychological causation and not in free will. In practice, the whole of our dealings with each other are based upon the assumption that men’s action results from antecedent circumstances. Political propaganda, the criminal law, the writing of books urging this or that line of action, would all lose their raison d’être if they had no effect upon what people do. The implications of the free-will doctrine are not realized by those who hold it.”

Ta gärna del av denna snarlika analys.

När jag imorse läste DI Weekend noterade jag bilder på bilhandskar (se till höger på sidan). Jag hade ingen aning om att denna produkt fanns kvar på marknaden, men upptäckten gjorde mig glad, främst av estetiska skäl. Jag finner bilhandskar tjusiga. (Påminner de inte om golfhandskar?) Däremot är frågan om de fyller någon praktisk funktion. Gör de det bekvämare att greppa ratten? Gör de det enklare att undvika att slinta när man vrider på ratten? Gör de den starkt blåsande luftkonditioneringen mer uthärdlig? Och fyller perforeringarna någon särskild funktion? I så fall, varför är andra sorters handskar i regel inte perforerade?

Jag rekommenderar även handskar vid annan typ av förflyttning än bilkörning. De är utmärkta vid cykling, då de dämpar risken för skrapsår vid fall. Och de är utmärkta vid nyttjande av kollektivtrafik, där de hjälper en att undvika att få otäcka bakterier och virus på händerna.

Nationalekonomin har ett underligt namn. Varför fokusera på nationen när ekonomiska spörsmål studeras? Som tur är har den akademiska nationalekonomin idag inte särskilt nationalistiska drag, men det nationalistiska perspektivet lever kvar i mycket av den ekonomisk-politiska diskussionen. På ett sätt är det inte så konstigt, eftersom ekonomisk politik i regel utformas på nationell nivå.

Men i ett mer normativt perspektiv är det märkligt. Det ses som självklart att svenskar ska beklaga när investeringar och arbetstillfällen “flyttar utomlands”. Sällan ställs frågan: Varför är det bättre om ett arbetstillfälle går till en svensk än till en engelsman eller kines eller liberian? Varför bryr en godtycklig svensk sig mer om en fabriksarbetare i Torslanda, som han aldrig har träffat, än en fabriksarbetare i Liverpool, Shanghai eller Monrovia, som han heller aldrig har träffat? För att vi som tycker så råkar vara svenskar och egoistiskt bryr oss om vår folkstam? Det intressanta borde, tycker jag, vara att maximera den globala välståndsutvecklingen.

Någon kanske menar att så sker om varje land, i konkurrens med andra om knappa resurser, försöker maximera sin egen välståndsutveckling. “Egoism ger upphov till positiva konsekvenser för ‘alla’”, är tanken. Jag tror, med tanke på institutionell konkurrens, att det kan stämma. Men om en kapitalägare i en given situation flyttar resurser från Sverige till ett annat land finner jag inte skäl att beklaga det. Om det leder till att situationen för kapitalägaren ändras, t.ex. genom en ändrad ekonomisk politik i Sverige, kanske han flyttar tillbaka sitt kapital. Då finner jag inte skäl att beklaga det.

Poängen är alltså att det i yttersta mening inte spelar någon roll var sysselsättning, investeringar och (framförallt) välstånd finns utan att dessa ting finns.

Men bör man då inte bry sig om hur det egna landets ekonomiska politik utformas? Jo, men inte för att det är bättre att det går bra för det egna landets medborgare än att det går bra för medborgare i andra länder, utan i så fall för att det kan ge upphov till ett bättre globalt ekonomiskt system präglat av institutionell konkurrens. Det är viktigt med varför man förespråkar något – atavistisk nationalism eller “allas” välmående. Och med den senare utgångspunkten kan man också bry sig om andra länders ekonomiska politik.

Jag förespråkar alltså ett icke-nationalistiskt ekonomiskt-politiskt tänkande. Och kanske ett namnbyte på nationalekonomin!

Uppdatering: Se även vad Jakob Heidbrink har att säga i denna fråga.

Den underbara boken The Line of Beauty av Alan Hollinghurst är nu översatt till svenska. Jag är väldigt förtjust i slutklämmen på Aftonbladets recension:

… är det någonting man kan lära sig av Skönhetens linje så är det att det faktiskt är tillåtet att gilla saker enbart för att de är vackra.”

Se ett mig kärt citat från boken och tv-serien.

Jag tar bestämt avstånd från kristendomens strikta syn på sex, såsom den kommer till uttryck i filmen från denna församling:

(Tack till Joakim N. för tipset.)

Det finns riktiga nazister i Sverige. Dels i Sverigedemokraterna, trots idoga försök att ge intryck av motsatsen; dels i öppet nazistiska organisationer. Jag fick just syn på detta flygblad från Svenska Motståndsrörelsen. Retoriken är intressant. Jag fann den komisk i sin kvasireligiösa svulstighet; men man får inte glömma att det finns människor i vårt land som inte bara tar den på allvar utan som också i hög grad sympatiserar med den.

Jag fann dessa formuleringar särskilt slagkraftiga:

Nationalsocialismen är ‘baserad på en oändlig kärlek till skapelsen i all sin mångfald.’ … Nationalsocialismen är en allomfattande lära som inte bara erkänner människan som en del av naturen utan även kan ge svar på alla grundläggande livsfrågor. … Svenska Motståndsrörelsen har beslutat sig för att bryta sionisternas strypgrepp om vårt folk, även om kampen för att åstadkomma detta kan bli en smärtsam process. … Istället för EU skall ett nordiskt rike, bestående av de nordiska länderna, skapas. … Svik inte ditt ursprung. Var en stolt nordisk man/kvinna. Bli en del av motståndet.”

Oändlig kärlek, minsann! Och en förmåga att ge svar på alla grundläggande livsfrågor därtill. Jag är mycket imponerad. Men det där om sionisternas strypgrepp lät lite mindre behagligt.

Jag är själv nöjd med singellivet, men om du inte är det kan jag rekommendera Kungliga Operans fyra singelkvällar.

Jag har tidigare påpekat att valdeltagande samvarierar med olika socioekonomiska utfall. Nu bekräftar en ny studie av Vincent Mahler* att valdeltagande är positivt relaterat till graden av inkomstomfördelning. Illustration:

______________________

*Mahler, Vincent A. (2008). “Electoral Turnout and Income Redistribution by the State: Cross-National Analysis of the Developed Democracies.” European Journal of Political Research, 47(2): 161–183.

Lord Russell i “Why I Am Not a Christian”:

Religion is based, I think, primarily and mainly upon fear. It is partly the terror of the unknown and partly, as I have said, the wish to feel that you have a kind of elder brother who will stand by you in all your troubles and disputes. Fear is the basis of the whole thing – fear of the mysterious, fear of defeat, fear of death. Fear is the parent of cruelty, and therefore it is no wonder if cruelty and religion have gone hand-in-hand. It is because fear is at the basis of those two things.”

Rapport berättar om hur stamcellsforskningen ger konkreta resultat:

Ett forskarlag vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge är bland de första i världen att behandla foster som lider av den ovanliga skelettsjukdomen osteogenesis imperfecta. Den drabbade har ett så skört skelett att en hostattack kan spräcka revbenen. De värst drabbade kan få 20-30 benbrott per år, uppger SVT:s Rapport. Forskarna behandlar sjukdomen genom att stamceller från en vävnadsbank tillförs fostret. … Stamcellerna tas från en vävnadsbank som rymmer donerade aborterade foster.”

Jag finner denna utveckling fantastisk. Men man bör inte glömma att det finns grupper som motsätter sig embryonal stamcellsforskning och aborter – t.ex. Katolska kyrkan. Den destruktiva etik denna kyrka företräder behöver tillbakavisas. Hade den fått sin vilja igenom skulle personer med osteogenesis imperfecta inte kunna botas. Redan födda, medvetna människors välmående väger lätt; omedvetna embryon och foster är däremot heliga.

Kenneth Callahan, Storm II:

Jag älskar det autonoma livet - dvs. att vara obunden och fri. Därför förkastar jag också den romantiska kärleken och relationer som grundas på den. Istället dyrkar jag skönhet varhelst och närhelst jag ser den – och kan inte tänka mig ett annat liv. Att exklusivt fokusera på en person, vars fysiska företräden dessutom eroderas med hast i takt med åldrandet, är mig främmande.

Jag har hört det sägas mer än en gång, att en ovilja att ingå i en relation handlar om “rädsla för intimitet”. Varför inte vända på steken och hävda att de som vurmar för relationer gör det av “rädsla för ensamhet” eller “rädsla för frihet”?

Se även ett tidigare inlägg i samma fråga: ensamhet kan vara önskvärd.

DN hävdar att trängselskatten i Stockholm har blivit ett ekonomiskt fiasko:

Men om ingenting görs blir det inget överskott förrän år 2011 visar DN:s genomgång. För projektkostnaderna under försöket blev minst dubbelt så höga, 1,8 miljarder. Det är en viktig orsak till att det inte blir några pengar över till kollektivtrafik och vägar förrän sex år efter att försöket startade.”

SvD/TT hänger på och kallar trängselskatten för “bakslag”.

Jag skulle vilja modifiera denna slutsats något.

• Det är helt klart att kostnaderna blev för höga. Men trots det är nuvärdet av projektet kraftigt positivt, vilket gör att orden “fiasko” och “bakslag” är helt opåkallade.
• Poängen med projektet är inte primärt att generera överskott. Det är snarast att betrakta som en bonus. (Därmed inte sagt att man inte ska försöka få ett så stort överskott som möjligt – kritiken mot höga konsult- och driftskostnader är berättigad.) Målet med skatten är istället att minska trängseln, vilket ger en samhällsekonomisk vinst. Studier tyder på att trafiken har minskat med ca 20 procent. Det är en framgång, inte ett fiasko.
• Ett förslag till förbättring: Höj trängselskatten med 50 procent. Det ger högre intäkter och mindre trängsel.

Om du tvekar om trängselskattens rationalitet, bör du lyssna till ett antal kloka nationalekonomer.

Uppdatering: SvD:s ledarsida fortsätter med klagolåten. Det är riktigt att såväl politiska som ekonomiska misstag har begåtts, och dem måste man lära av, men i grunden är trängselskatten en utmärkt idé, enligt min argumentation ovan. Också i Stockholm. Trots DN:s avslöjanden.

Från Dior Homme:

Bryan Caplan argumenterar för att människor som säger sig inte kunna kontrollera sitt eget beteende i själva verket ofta kan men inte vill. De värderar helt enkelt drickandet, ätandet, spelandet, sexandet etc. mer än annat. Men det kan de inte säga utan att framstå som egocentriska i omvärldens ögon. Jag tror att han har rätt i många fall. Det är ofta mycket bekvämt att gömma sig bakom beroendeepitetet. Då är det ju inte ens eget fel.

Se vad Peter Santesson-Wilson på ett relaterat tema skriver om nutidens diagnoshysteri.

En ny studie, “On the Effects of Fair-Trade on the Welfare of the Poor”, indikerar att rättvisemärkning kan förbättra välfärden för världens fattiga men att det sannolikt inte sker. Å ena sidan förbättras i regel situationen för de odlare som ansluter sig till rättvisemärkningssystemet; å andra sidan försämras i regel situationen för de odlare som inte ansluter sig (och de är ofta fattigare). Analysen visar att om odlarnas förhandlingsstyrka är någorlunda stark medför ett system med rättvisemärkning en nettoförlust i välfärd för de fattiga. En simulering visar följande, där y-axeln anger välfärdsskillnaden mellan rättvisehandel och vanlig handel och där x-axeln mäter odlarnas förhandlingsstyrka (β):

Författarna skriver:

To sum up, we can say that our simulation suggests that fair-trade only increases the aggregated producers’ welfare as long as their bargaining power is very small. If, in reality, this condition holds true tends to be an empirical question for each region in which fair-trade organizations are active.”

Se gärna också vad dr Vlachos tidigare har skrivt i frågan: här, här, här och här.

Min slutsats: Jag känner mig mycket tveksam inför att köpa rättvisemärkta produkter. Deras nettoeffekt på fattigas välfärd är oklar.

I danstävlingen Prix de Lausanne tog sig svenske Joakim Adeberg till final, där han bl.a. dansade ett fantastiskt solo ur John Neumeiers balett Nijinsky. Du kan se hans kraftfulla och tekniskt kompetenta framförande genom att klicka näst längst ned på denna sida.

ETC.se tycks mena att det är självklart att SL:s biljettkontroller ska upphöra:

40 miljoner kronor om året. Så mycket kostar det SL att utföra biljettkontroller för att komma åt fuskarna. 90 000 arbetstimmar lades ner förra året, för att se till att alla passagerare hade giltiga biljetter – denna satsning gav åtta miljoner kronor.”

Men är det korrekt att jämföra dessa 40 och åtta miljoner? Nej. Biljettkontroller ger nämligen inte bara upphov till tilläggsavgifter på åtta miljoner från de plankare som avslöjas – de har också en avskräckande effekt, som gör att fler betalar för sig. Detta ger större biljettinkomster än om biljettkontroller inte hade genomförts. Denna lilla aspekt låtsas ETC.se inte om.

En rationell utvärdering av biljettkontrollverksamheten måste därför jämföra utgifterna, i form av löner etc. på 40 miljoner, med summan av inkomsterna från tilläggsavgifter och de biljettinkomster som kommer sig av att passagerare som utan biljettkontroller skulle planka faktiskt betalar.* Problemet är att de senare är svåra att uppskatta, men att negligera dem är inte seriöst.

I själva verket är detta ett klassiskt optimeringsproblem. Vilken nivå av biljettpriser, tilläggsavgifter och biljettkontroll ger det bästa nettoutfallet? Det kan inte uteslutas a priori att ett system utan tilläggsavgifter och biljettkontroll ger ett bättre nettoutfall än idag, men jag skulle inte tro det.

_________________________

*Till saken hör att dessa två belopp är interdependenta: om kontroller har en avskräckande effekt på fuskåkning ger det högre reguljära inkomster från biljettförsäljning men samtidigt också lägre inkomster från tilläggsavgifter pga. det lägre antalet plankare. Så åtta miljoner kan mycket väl indikera att den avskräckande effekten, och den större inkomsten av reguljär biljettförsäljning, till följd av biljettkontroller är mycket