Åldrandets tragik preciserad
Witold Gombrowicz, denne storslagne analytiker av människans predikament:
Under hela begravningen kände jag fulheten i den långsamma död vi kallar åldrande tynga mig som ett flyttblock, och det var ett absolut och ofrånkomligt flyttblock, ett flyttblock sans phrases. Jag funderade också på mystifikationen i det hela. Ty bland människorna finns det inte, kan det inte finnas, en större motsats än den mellan en inträdande och en utträdande biografi, mellan utveckling och förfall, mellan en människa över trettio som redan börjar ta slut och en människa under trettio i full utveckling. Det är som eld och vatten, här förändras någonting i människans innersta väsen. Vad har ynglingen gemensamt med åldringen, de är ju komponerade i var sin tonart? Det borde alltså finnas två olika språk, tycks det: ett för dem vilkas liv tilltar och ett annat för dem hos vilka livet avtar. Men denna kontrast har förbigåtts med tystnad, de åldrande låtsas att de fortfarande lever, ingen har varit i stånd att skapa ett särskilt ord för människor som anträder döendet.
Försöker du göda min åldersnojja till den milda grad att jag brister ut i tårar? =(
Erik
16 februari 2008 vid 10:48
Erik: Jag vill endast vara orsak till glädjetårar! Men verkligheten är som den är. Jag försöker ta fasta på det positiva (utan att förneka det negativa). Det positiva är ungdom och skönhet, som åtminstone ger mig daglig glädje och energi.
nonicoclolasos
16 februari 2008 vid 11:01
Jag är benägen att dela dina åsikter i frågan, men det där citatet var brutalt. Sant och riktigt, men brutalt.
Erik
16 februari 2008 vid 12:16
Fruktansvärt hur man kan uttrycka sig på detta viset. Som om det inte finns nog av åldersdskriminering i vårt rike. Vi blir alla gamla och bör, som i Asien, respektera och högakta våra äldre, som har gått före oss och byggt landet.
Mauritz
1 december 2010 vid 10:15
Det finns redan minst två språk Det unga och det gamla. Det unga, förutsättningslösa och äventyrliga, det gamla, erfarna, luttrade och skoningslöst ärliga.
Att sedan bedöma det utifrån sin personliga måttstock är tämligen fritt, men jag kan lova Dig Niclas, att ju äldre man blir, desto mer uppskattar man det brutalt ärliga Stephen Fry-språket…
Kristian Grönqvist
1 december 2010 vid 11:59