Att veta utan att veta
Jag förundras över en tendens hos många människor att postulera säker kunskap när ingen kunskap finns. Ett exempel ges av frågan om “liv efter döden”, där vissa har fått för sig att mycket specifika teorier måste vara sanna utan att någon av dem kan visas vara sann.
En besvärande omständighet, förutom frånvaron av bevis, är att dessa exakta uppfattningar i regel är oförenliga med varandra. Vissa hävdar med emfas att man återföds i någon form. Andra hävdar att man upphör att existera men att man väcks till liv vid ett senare datum. Ytterligare andra påstår att man kommer till en skärseld. Andra att man direkt kommer till himmel eller helvete.*
I själva verket tyder all vår kunskap om hur levande organismer fungerar på att all mental existens upphör vid dödens inträde. Den naturliga utgångspunkten är att så länge det inte läggs fram bevis, är det klokt att avstå från att förfäkta en bestämd uppfattning av magisk art och att utgå från en naturalistisk förståelse.** Så länge inget annat kan bevisas är utgångspunkten att när man dör upphör man att existera, och det som återstår, i form av en kropp, förruttnar sakta men säkert.
Som David Hume uttrycker det i “On the Immortality of the Soul”:
The weakness of the body and that of the mind in infancy are exactly proportioned; their vigour in manhood, their sympathetic disorder in sickness, their common gradual decay in old age. The step further seems unavoidable; their common dissolution in death.”
Bertrand Russell håller med (i “Soul and Body” i Religion and Science, s 143):
But in the present state of psychology and physiology, belief in immortality can, at any rate, claim no support from science, and such arguments as are possible on the subject point to the probable extinction of personality at death.”
Ett rationellt förhållningssätt är alltså minst sagt svårförenligt med tvärsäkra påståenden om att det finns “liv efter döden”.
_______________________
*Doktriner av detta slag kan förklaras som påhitt av religiösa företrädare för att vinna makt. Om de lyckas få folk att tro att saker och ting kommer att hända efter döden beroende på agerandet här och nu, kan de föreslå olika sätt på vilka engagemang i deras religiösa organisationer förbättrar utfallet efter döden. Denna typ av analys utvecklas t.ex. i Ekelund, R., Hébert, R. och Tollison, R. (1992). “The Economics of Sin and Redemption: Purgatory as a Market-Pull Innovation?” Journal of Economic Behavior & Organization 19(1): 1–15.
**Det går också att vetenskapligt fastslå inte bara hur det finns ett utbud av teorier om liv efter döden (se föregående not) utan också hur det finns en efterfrågan. Svaren torde finnas i psykologin. Å ena sidan tycks många ha svårt att acceptera sig själva som tidsbegränsade och som en oviktig del av historiens förlopp. “Om jag inte lever vidare är jag ju inte så viktig som jag anser att jag borde vara”. Å andra sidan längtar nog många efter en problemfri tillvaro och tänker sig själva i en sådan efter döden. Det gör livet mer uthärdligt här. Stämningen fångas väl av texten till Elvis låt “If I Can Dream”.
Jag som trodde det var ekonomernas egna lilla trick det där, med postulaten. Hela rational man-tanken i nationalekonomin är väl ett postulat?
Mårten: Här blir man ställd mot väggen, minsann! :-) Skämt åsido, det finns väl två olika svar man kan ge på ditt inlägg.
Å ena sidan finns det en inomvetenskaplig kritik mot vissa vanliga antaganden i modern nationalekonomisk teori, t.ex. gällande rationalitet och egenintresse. Det har anförts att sådana antaganden är “orealistiska” och därför olämpliga att använda. Som alternativ har teorier om “bounded rationality” vuxit fram, liksom den ansats i gränslandet mellan nationalekonomi och psykologi som brukar kallas “behavioral economics” (men det finns kritik också mot den).
Å andra sidan finns ett försvar mot kritik av nyss nämnt slag, främst formulerad av Milton Friedman i “The Methodology of Positive Economics” i Essays in Positive Economics (University of Chicago Press, 1953). Grundidén är att ett antagandes överensstämmelse med verkligheten är ointressant; det viktiga är hur antagandena samlat förmår prediktera verkliga utfall (jämfört med alternativa uppsättningar antaganden). Som han uttrycker det på s 15: “To put the point less paradoxically, the relevant question to ask asbout the ‘assumptions’ of a theory is not whether they are descriptively ‘realistic,’ for they never are, but whether they are sufficiently good approximations for the purpose in hand. And this question can be answered only by seeing whether the theory works, which means whether it yields sufficiently accurate predictions.” Man kanske kan säga att postulerandet i nationalekonomin är ett “intermediärt” postulerande med syfte att faktiskt nå empirisk kunskap (genom testande), medan det postulerande jag kritiserar postulerar just kunskap per se.
Sschhhhh, Niclas! Vems sida står du på, egentligen? Du vet väl om att som anhängare av kapitalism så måste vi låta proletariatet leva i föreställningen om att lyckan kommer i efterlivet. Det är det enda som gör att de orkar träla på i sitt anletes svett, så vi kan äta oss feta. Som det så fint heter i dängan Svarta präster:
Svarta präster står opp titt och tätt
Lär dej skilja på synd och på rätt,
men begär du ett torrt stycke bröd,
sjunger kören i trossäker glöd
Du får mat, o kamrat,
uti himmelens härliga stat!
Svält förnöjd! O var fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd!
Du blir gammal och bräcklig och grå,
du blir körd från ditt arbete då,
du får folkpension lagom till snus,
men din framtid är ljuvlig och ljus!
Du får mat, o kamrat,
uti himmelens härliga stat!
Svält förnöjd! O var fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd!
Du står arbetslös på trottoarn,
du får svälta med hustru och barn.
Men var tålig, som Herren befallt
ty, där ovan där ordnar sej allt!
Du får mat, o kamrat,
uti himmelens härliga stat!
Svält förnöjd! O var fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd!
Alla frälsta här tränger sig på,
ber och för ett förfärligt hallå,
skänk åt Jesus en slant, pling, pling, plång!
Han ska bota all sjukdom en gång!
Du får mat, o kamrat,
uti himmelens härliga stat!
Svält förnöjd! O var fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd!
Bränner nöden därhemma, så vet
Varje jul finns det välgörenhet!
Om du bugar dej djupt, kan du få
en kopp kaffe att fortsätta på.
Du får fik, bolsjevik,
uti himmelens rådsrepublik!
Hugg din ved! Svält och bed!
Så får du kalvstek i himlen du med!
Så är du snäll och tar bort den här blogg och inte rubbar den här jämvikten. Det är opiatet, religionen, som håller dem i schack och produktiva.
Gissur!
Ironi, cynism, förbannat hårdhet eller bara en gullig branschjargong ?
Om den tesen håller, borde inte mellanöstern uppvisa en enorm produktivitet? Och borde inte produktiviteten i väst ha minskat i takt med sekulariseringen? Men det är en bra slogan, det ska erkännas.
Anders B - jag vet faktiskt inte. Den fina dängan “Svarta präster” började ringa i mitt huvud när jag läste Niclas inlägg, så skrev jag det mest på skoj. Därefter började jag fundera mer allvarligt på det, och tänka i subjektivt rationella banor: om folk nu ska ta sig igenom dessa 74 år (eller vad ni den förväntade livslängden månde vara), vilka är vi att slå deras irrationella dröm ur hågen att det finns ett härligare liv efter detta? Jag är helt för att folk ska få bygga in vilka tossigheter som helst i sina nyttokalkyler (även om det innebär tro på knytt, tomtar och troll) så länge de inte inkräktar på andra människors försök att förverkliga sina livsprojekt.
Hej Gissur
Ett annat alternativ är vad jag själv brukar benämna “Funktionell Humanism” vilket helt enkelt utgår från den naturvetenskapliga insikten att stolthet bara är en illusion. Det genetiska lotteriet är det som avgör. Således inget rationell anledning till att vara “för mer än andra”. Bara tacka och buga till “slumpgeneratorn” evolutionen. Med denna insikt som ryggrad inser man vad “Funktionell Humanism” är. Dvs att försöka hjälpa dom som inte hade samma tur. Det svarta hålet har vi alla tillsammans.
Gissur: Jag är en glädjedödare (för dem som hade hoppats på evig och total lycka efter döden) och en glädjespridare (för dem som hade fruktat evig och total olycka efter döden).