Skeptisk till bojkotter
LUF:s förbundsordförande Frida Johansson Metso skräder inte orden (i P1 Morgon):
Stefan Holm är en god människa och goda människor åker inte till diktaturer och hoppar runt i idrottsarenor som tidigare har varit arenor där människor slaktas.”
I skarp kontrast motsätter jag mig såväl ekonomiska som kulturella, politiska och idrottsliga bojkotter av länder. Trots att t.ex. Kina, Nordkorea och Kuba har avskyvärda politiska system anser jag att bojkotter mot dessa länder icke desto mindre bör undvikas, eftersom dessa med stor sannolikhet riskerar att vara kontraproduktiva. (Det är inte säkert att en bojkott mot Kina ens är genomförbar.) Om man istället låter människor i dessa länder få olika slags kontakt med människor från demokratier tror jag att chanserna för goda reformer förstärks. Statsminister Reinfeldt gör alltså helt rätt som åker till Kina, som planerat.
En ny uppsats av Casey Mulligan och Kevin Tsui förklarar teoretiskt hur handelssanktioner som syftar till att stimulera demokrati faktiskt kan få motsatt effekt (s 25):
If we are right that dictators are not leviathans, foreign policies designed to punish them may have the unintended consequences of postponing regime change and lowering citizens’ incomes. The fact that the value of governing is limited by competition, and not the technology of tax collection, means that dictators are not 100% marginal claimants on government revenues and pass on their punishments, at least in part, to citizens and competitors.”
Se också denna uppsats, som ger empiriskt stöd för tesen att handel och öppenhet stimulerar demokratisering.
Uppdatering: För ett (för svenska mediakonsumenter) annorlunda perspektiv på Tibetkonflikten, rekommenderar jag även denna text av Blogge Bloggelito.
Detta har ingenting med inlägget att göra, men jag tror att den här länken kan intressera dig, Niclas. Jag tror man kan ifrågasätta resultaten på flera sätt men det kan man ju ofta. Jag hoppas att du inte har skrivit om det innan..
http://stumblingandmumbling.typepad.com/stumbling_and_mumbling/2008/03/gays-and-house.html
Peter
19 mars 2008 vid 18:27
Peter: Mycket intressant, jag hade inte läst om denna studie, än mindre bloggat om den. Jag kanske gör det inom kort, efter att ha läst den.
nonicoclolasos
19 mars 2008 vid 19:57
Men är det inte skillnad på att handla med ett land vilket nästan alltid leder till förbättrad ekonomi och bättre koll på mänskliga rättigheter (även om det inte är något universalvapen, se Singapore) och att ge världens största diktatur alla de propaganda möjligheter som OS ger? Idrottarna får ju inte ens ha en pin på sig med ett politiskt budskap, så det blir knappast något kulturellt utbyte. Däremot en möjlighet för diktaturens ledare att sola sig i glansen från världens största idrottstävling.
Johan
26 mars 2008 vid 23:50
Johan: Jo, visst finns skillnader, men jag ser kontakterna med Kina som helhet som gynnsamma, på sikt, för en demokratisering. Alla handel som äger rum, och det välstånd och de internationella kontakter den genererar, kommer, predikterar jag, att leda till att kineser efterfrågar demokrati efter hand. Genom OS skapas ytterligare en känsla av samhörighet som jag tror leder till att kineser ser sig som en del av världen som helhet, där ju demokrati är en framgångssaga. Jag har svårt att se att OS leder till att förtryck uppskattas mer av det kinesiska folket.
Jag har för övrigt svårt för “mänskliga rättigheter“.
nonicoclolasos
27 mars 2008 vid 7:03
Burma Tibet Förtryck mänskliga rättigheter Kina OS
Idrott och politik är två vitt skilda ting, säger vissa folk.. Är inte ett ovanligt korkat sätt att försvara sina egna intressen!?
DÅ: OS i Berlin 1936 var ett gigantiskt propagandajippo för nazismens Tyskland. Bakom järnridån var medaljer i de största internationella turneringarna viktiga symboler för kommunismens överlägsenhet som ideologi. Men till vilket pris?
NU: Det väckte uppseende när USA helt nyligen strök Kina från utrikesministeriets svarta lista över de tio länder i världen som är sämst på att respektera mänskliga rättigheter. Tre dagar senare bryter helvetet ut i Tibet, när buddistiska munkar och vanliga medborgare demonstrerar mot Kinas förtryck, med livet som insats. Ett hundratal människor uppges ha omkommit i kravallerna.
USA och EU uttrycker sig oerhört försiktigt och idrottsrörelsen uttrycker sig inte alls. De enda som gör sina röster hörda är opolitisk bundna medborgarrättsrörelser som Amnesty International och Avaaz.
Det har inte alltid varit så här. 1980 beslöt USA att bojkotta sommar-OS i Moskva i protest mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan och fick andra länder med sig.
Alltså tiger vi och lider och blir därmed medbrottslingar.
Kanske är det då ingen som längre minns de döda munkarna i Tibet och Burma, när Kina visar upp sina bländverk för världens inbjudna stats- och regeringschefer den 8 augusti.
Officiellt var det väl meningen att Kina skulle organisera OS på mänsklig frihets villkor?! Nu blir det i stället resten av världen som får acceptera ett högst tvivelaktigt OS på diktaturens villkor. En värld, en dröm, lyder mottot. Vems dröm? Vilken dröm? En dröm om accepterat förtryck och egoism utan helhetssyn?
Suss
29 mars 2008 vid 11:21
[...] en total bojkott är nog fel väg att gå. För det första är det svårt att med bojkotter uppnå de önskade målen. För det andra är det tämligen grymt att offra många idrottares höjdpunkt i [...]
Din högst personliga bojkott « Ekonomistas
9 april 2008 vid 11:56