Behåll generella barnbidrag
I grunden är jag tveksam till barnbidrag som företeelse – det tycks mig som om barnfamiljer får alldeles för mycket i bidrag och subventioner – men om ett sådant bidrag ska finnas förespråkar jag ett generellt system. Med det menar jag att det utgår lika för alla barnfamiljer, utan inkomstprövning.
Centern föreslår nu en omläggning, där höginkomsttagare inte längre ska erhålla detta bidrag. Det kan tyckas “rättvist” vid första påseende, men i själva verket skulle en sådan reform vrida välfärdssystemet ytterligare i icke-generell riktning. Påverkad som jag är av Buchanans generalitetsprincip är jag tveksam till en sådan utveckling. Gör man ytterligare avsteg från likabehandling kommer, predikterar jag, som ett brev på posten än fler krav på att vissa grupper ska gynnas särskilt. Det riskerar att skapa ett osammanhängande, ineffektivt, kostsamt och orättvist system, som helhet betraktat.
Det är en av Buchanans poänger, att man inte kan studera ett förslag i isolering och att man inte enbart kan titta på ett slags konsekvenser, om de totala och långsiktiga konsekvenserna ska förstås. Man måste också beakta den politiska dynamiken, givet egenintresserade aktörer, och hur systemet som helhet utvecklas.
Se tidigare inlägg om generalitet här och här.
Uppdatering: Den kloke dr Bergh påpekar, och SvD:s ledarsida upprepar, att centerns förslag ger upphov till obehagliga marginaleffekter. Docent Schultz ger dock centern sitt stöd. Det gör dock inte övriga Allianspartier.
Trots att jag är ytterst liberal anser jag att staten bör subventionera barnalstring. Adam Smith menade att staten hade en roll i att understödja sådant som låg i samhällets intresse, under förutsättning att den privata sektorn inte ha någon ekonomisk nytta av tillhandahålla företeeelsen.
Folk har ingen ekonomisk nytta av att sätta barn till världen, men det ligger i samhällets intresse att det föds barn. Alltså bör staten subventionera barnalstring.
Flavian
25 mars 2008 vid 13:50
Flavian: Några synpunkter:
1) Jag tror att det föreligger privata (dvs. genetiska) incitament för människor att skaffa barn, även utan statliga subventioner och bidrag. Trots allt har mänskligheten överlevt och vuxit utan sådana inslag fram till förra seklet.
2) Även om statliga subventioner och bidrag skulle ge ökad barnalstring blir frågan vilken nivå som är optimal. Är en så stor barnalstring som är fysiskt möjlig önskvärd?
3) Och givet en precisering om optimal nivå och om denna är högre än dagens, ska subventionerna och bidragen öka ytterligare? Även med insikt om att pengarna har en alternativkostnad? Dvs. måste inte en sådan hållning föregås av en analys där alternativa användningsområden undersöks (där sänkta skatter är ett sådant)? Kanske finns annat som ligger ännu mer i “samhällets intresse” än att öka barnalstringen.
nonicoclolasos
25 mars 2008 vid 14:21
100 % medhåll i ditt resonemang
Anders B Westin
25 mars 2008 vid 16:28
Varför kan inte svenska politiker börja think outside the box? Avskaffa ALLA bidrag, inför istället skattelättnader: d.v.s. de som skulle få del av systemet vore de som hade arbete, alla andra skulle nog tänka 75 gånger innan de skaffade barn. Säg 10% mindre skatt för första barnet, 10% mindre även för nästa, och de med 3 barn eller fler skulle bli o-taxerare. Vad vore det finurliga med detta s.k. impositiva system? Jo, färre byråkrater, mindre statligt överförmynderi och så skulle de grupper som attraheras av bidragsberoende tänka efter många gånger innan de skaffade barn – inget jobb – inga pengar.
Olbap
25 mars 2008 vid 16:53
Ja, det ligger i människans väsen att vilja ha barn, men det är förenat med stora kostnader och möda att ge barn vad de behöver. Av det skälet och vissa andra skäl alstras inte så många barn i de högutvecklade samhällena att dessa av egen kraft reproduceras.
Jag menar att staten bör subventionera barnalstring så mycket att befolkningen gott och väl reproduceras. Jag vet inte vad som skulle hända om man fick en miljon kronor i barnbidrag från och med åttonde barnet, men det framstår som uppenbart att det är önskvärt att befolkningstalen åtminstone hålls stabila och detta förutsätter sannolikt att staten ger dem med barn vissa fördelar i förhållande till dem utan barn.
Jag tänker då på föräldraförsäkring, barnbidrag och flerbarnstillägg. Att sätta barn till världen är samhällsnyttigt, men den enskildes vinst är känslomässig snarare än ekonomisk.
Flavian
25 mars 2008 vid 18:54
Ledarskribenten på SvD hade bestämt inte tid att tänka innan texten gick i tryck denna gång. Jag syftar på “Det bästa vore att införa ett rejält barnavdrag. Då skulle ingen behöva känna att någon annan står för barnens uppehälle.” Ett avdrag i deklarationen ger bäst effekt för den som har högst (marginal-)skatt, d v s de med högst inkomst, det vet ju alla. Även om man som jag är emot Maud Olofssons förslag att göra barnbidraget behovsprövat, så kan man inte ge sig till att vända upp och ned på idén, och ge störst förmån till dem som behöver stödet minst. Barnbidraget kom till på 40-talet och ersatte dåvarande barnavdrag just av detta skäl.
Sen bör man hålla i minnet att barnbidraget enbart avser att jämna ut den ekonomiska skillnaden mellan hushåll med barn och dem som är utan, och ingenting annat. Övrig jämlikhet får man om så önskas försöka främja på annat sätt.
Guff
26 mars 2008 vid 7:36
Från en lekman till Er som uppenbarligen kan det mesta om national ekonomi. Det som inträffar när en manniska producerar avkomma är att det tillkommer så pass mycket kringutgifter så att vi helt enkelt måste få bidrag. Se på detta sätt: Samhället (läs enskilda företag) tjänar så pass mycket på varje barnfamilj – det är rent ut sagt löjligt. En barnvagn är i och för sig en engångskostnad om familjen köper en “Kombi-vagn”, men då dessa är otroligt otympliga och väger minimum 17 kilo känns det inte relevant. Nej hellre då lägga pengarna på två vagnar: en liggmodell som används upp till halvåret och senare en sitt-/liggmodell. Redan här pratar vi och ca 12 000 SEK. Vid hemgång från sjukhuset får du inte släppas ut om du inte kan visa upp ett rejält Baby-skydd som nyfödingen ska spännas fast i i bilen à ca 700-800 kronor. Därtill tillkommer småbarnskläder, spjälsängar, mjölkersättning för dem som inte kan amma, blöjor, speciella barn- och badoljor, mediciner, speciella småbarnsnappar och detta bara i början av den lilla avkommans levnadsålder. Allt detta vinner Brio, Pampers, Semper och andra stora “barnhjälpmedels”-företagare stort på. Om det är någon i detta samhälle som behöver en hjälpande hand i ekonomisk väg så är det nog barnfamiljer. Dessutom pratar vi inte om särskilt mycket pengar – det rör sig trots allt om 1124 kronor per barn per månad. Min 11-åriga kille äter upp det på 1 vecka och det gör säkert du också.
Som ni säkert förstår av resonemanget ovan är vi barnfamiljer oerhört tacksamma för det bidrag vi får månatligt (som vi egentligen har betalat för via skatt o annat). folk håller ju på och gnäller på att de inte får subventionerad mat eller träningsmöjligheter på arbetet. Ska vi ta bort dessa möjligheter också då?
Lena C
26 mars 2008 vid 13:32
Sammanfattar det med en kort mening.
Avdrag på deklarationen för varje barn och platt skatt med 30% på allt förutom kulturmomsen som jag tycker känns rimlig på sina 6%.
Kalle
27 mars 2008 vid 0:34