Nonicoclolasos

Valborgsmässoafton igen. Inget fel i att fira vårens ankomst (vilket i mitt fall sker på Nalens restaurang). Men att sjunga med i Vintern rasat ut… där går gränsen! Denna låt innehåller nämligen den värsta sortens vurmande för naturen. Vers 2 lyder (och sjung nu för allt i världen inte den):

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Nej, jag kommer inte ut till landet eller fåglarne. Jag älskar inte björk och lindar, sjö och berg. Jag struntar i trastens sång och i vattenfågelns lek. Ja, sådan är jag. (Och adjunkt Vilhelm Persson.)

I figuren nedan ses antalet träffar på denna blogg månad för månad sedan starten i november 2007. Jag är mycket glad över den starka tillväxten i april!

Ad Reinhardt, Painting (1954—1958), 198,1 x 198,1 cm:

Jag har tidigare skrivit om vikten av att släppa den kristna etiksynen i frågor om liv och död — se här, här, här, här, här och här.

Ett aktuellt fall med en svårt hjärtsjuk pojke illustrerar att detta i hög grad gäller i livets början:

Eva och Per Selander ifrågasatte läkarvetenskapens iver att alltid rädda liv trots att det innebär svårt lidande.”

Som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics är den kristna etiken fokuserad på livets kvantitet, inte livets kvalitet. Människor ska leva, oavsett livskvalitet, och oavsett egna (eller, i fallet med foster, föräldrarnas) preferenser. En grym syn.

De progressiva kristdemo-
kraterna Alf Svensson och Mikael Oscarsson har fått utrymme på DN Debatt. De säger sig förespråka en “modern” familjepolitik:

En ny Sifo-undersök-
ning visar att 87 procent anser det vara en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa. Andra studier visar att skilsmässor och separationer leder till ojämställdhet och barnfattigdom. Därför måste regeringen nu agera för att rädda kärnfamiljen. … En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning.”

Så intressant. Ursäkta mig om jag har några invändningar.

Jag finner tvärsäkra påståenden om effekter av äktenskap obalanserade. Alf och Mikael borde handskas lite försiktigare med forskningsresultat om effekter av olika typer av familjebildning. Korrelation är inte detsamma som kausalitet. Att äktenskap håller längre än samboende indikerar t.ex. inte nödvändigtvis att detta beror på äktenskapet— det kan mycket väl vara så att de som gifter sig är de som är mest säkra på att hålla ihop. Man kan därför också ifrågasätta målet om att alla relationer ska hålla så länge som möjligt. Givet att en relation inte fungerar bra kan det vara bra för alla parter att den upplöses. Betsey Stevenson och Justin Wolfers uttrycker det på följande sätt:

While advocates hide behind correlations, the evidence that preventing divorce would benefit children is weak at best. Given that there is little evidence that the government can do a better job determining which marriages will be best for the children, a reasonable default rule might be to leave Mom and Dad to make the best decisions for their kids.”

Dessutom kan det mycket väl vara så att skilsmässor leder till fler barn, vilket Alf och Mikael borde gilla. Den vetenskapliga grunden för Alf och Mikaels program är hursomhelst synnerligen svagt.

Jag finner det stötande att staten ska ha synpunkter på hur människor lever ihop och om de skaffar barn. Alf och Mikael godtar motvilligt att skilsmässor och separationer förekommer — men varför? Vore det inte följdriktigt att återgå till en traditionell syn på äktenskapet som oupplösligt? Eller är det rätt att överge traditionella regler runt äktenskapet på vissa områden? Alf och Mikael tycker vidare att staten ska “verka för positiva attityder till barnafödande”. Jag tycker att sådana attityder ska formas utan inblandning av den offentliga makten, liksom beslut om barnalstring. Man anar förresten under ytan att Alf och Mikael beklagar den moderna utvecklingen med preventivmedel och abort. Fler barn ska det ju bli, kära nån! (Helst mycket subventionerade av oss som har fräckheten att inte bilda “naturliga” familjer.)

Jag finner det missvisande att påstå att skilsmässa och separation framhålls som ideal. Såvitt jag vet framhåller ingen dessa företeelser som ideal — istället förespråkar de flesta att staten ska vara neutral till människors egna livsval. Det är något helt annat, och också något helt annat än det Alf och Mikael förespråkar.

Jag finner ordvalet “naturlig familj” stötande. Det säger mycket om Alf och Mikaels ideologiska hemvist i katolsk sociallära. Ordet används för att stigmatisera; och det bygger på skakig filosofisk grund.

Jag finner det intressant vad som inte sägs. Alf och Mikael är, trots vad de torgför sig som, i själva verket inte alls moderna. Under ytan finns en reaktionär syn på hur människor ska leva sina liv, där samboende, relationer mellan personer av samma kön, nya familjekonstellationer av olika slag (t.ex. med barn som är adopterade, inseminerade och från tidigare familjebildningar) starkt ogillas.

På det hela taget står Alf och Mikael för en osmaklig, interventionistisk, otidsenlig syn på barn och samliv. Inte därför att det är något fel på den traditionella kärnfamiljen — tvärtom har jag själv vuxit upp i en mycket harmonisk sådan — utan därför att denna modell ska påföras alla.

Bonustips: Läs Stevenson och Wolfers uppsats “Marriage and Divorce: Changes and Their Driving Forces” samt Tim Harfords “Divorce Is Good for Women”. Alf och Mikael torde inte vara bekanta med resonemang och resultat i dessa alster.

Han-Na Chang excellerar på sin cello i slutet av Sjostakovitjs första cellokonsert (opus 107). Vilken inlevelse — hennes ansikte och kropp arbetar cellon!

Ibland blir jag glad över att bo i Sverige. Statsministern har aviserat att en proposition om en könsneutral äktenskapsbalk kommer i höst. Nu säger Mona att hon kommer att ta fram ett lagförslag hon också. Det sker alltså en politisk tävlan om en rättvisereform som omfattar en ganska liten minoritet. I hur många andra länder ser man politiker som beter sig så? Det indikerar dels att svenskar överlag har sunda värderingar, så att politiker vågar genomföra reformer utan att straffas med färre röster; dels att politiker inte bara styrs av snävt röstmaximerande, ty trots allt bryr sig inte så många väljare om denna fråga. Lite förvånande, mycket uppmuntrande.

New York Times Magazine skrev häromdagen om den nya trenden bland unga homosexuella par i USA, att gifta sig:

Many young gay men don’t see themselves as all that different from their heterosexual peers, and many profess to want what they’ve long seen espoused by mainstream American culture: a long-term relationship and the chance to start a family.”

På bilden ses Benjamin McGuire och hans make Joshua Janson i deras hem i Boston. I Massachusetts får par av samma kön gifta sig sedan 2004. Och tänka sig, jorden har inte gått under!

Även om man inte drivs av godhet och altruism kan man ändå bete sig väl, om sådant beteende premieras av andra. För visst bryr vi oss om vad andra tycker om oss? Så här skriver Adam Smith i The Theory of Moral Sentiments (1759):

The success of such people, too, almost always depends upon the favour and good opinion of their neighbours and equals; and without a tolerably regular conduct these can very seldom be obtained. The good old proverb, therefore, That honesty is the best policy, holds, in such situations, almost always perfectly true. In such situations, therefore, we may generally expect a considerable degree of virtue; and, fortunately for the good morals of society, these are the situations of by far the greater part of mankind.”

Enligt BBC kräver muslimska vetenskapsmän och präster nu att Greenwich Mean Time ersätts av Mecka-tid som riktpunkt för världen :

Muslim scientists and clerics have called for the adoption of Mecca time to replace GMT, arguing that the Saudi city is the true centre of the Earth. … A prominent cleric, Sheikh Youssef al-Qaradawy, said modern science had at last provided evidence that Mecca was the true centre of the Earth.”

Om man ser tidsstandardens placering som en indikation på kulturell dominans föredrar jag definitivt Greenwich framför Mecka. Rule Britannia!

Det är något äckligt med gamla människors kroppar. De är förfulade, förslappade, halvt förruttnade, befläckade, illaluktande, skrynkliga — kort sagt, hidösa. Jag vill inte se dem.

Tyvärr lyckas jag inte alltid undvika det. Jag tänker särskilt på “Liket”. Det är en man i 65-årsåldern som går till det badhus jag tidigare frekventerade. Jag var nästan rädd att simma efter honom av rädsla för att svälja hans kroppsavfällningar — eller av rädsla för att han faktiskt när som helst skulle kunna avlida. Oerhört blek, spinkig, skäggig, flintskallig. Döden nästa, utan tvekan.

Se vad Gombrowicz har att säga om åldrandets tragik.

Hur stor andel av svenskarna anser att det aldrig är rätt att bidragsfuska? Svaret för fyra olika tidsperioder ges i diagrammet*.

Andelen som starkt motsätter sig bidragsfusk minskar och ligger enligt senaste mätningen på 55,3 procent. Siffrorna rapporteras i en ny studie** som undersöker vad som påverkar människors inställning till bidragsfusk.

Det visar sig att ju större välfärdsstaten och arbetslösheten är, desto fler accepterar bidragsfusk. Likaså befinns födelseår vara negativt relaterat till bidragsmoralen — yngre är mer accepterande inför bidragsfusk än äldre.

Vad implicerar dessa resultat? Inte nödvändigtvis att välfärdsstaten kommer att gå under eller att den inte är önskvärd, när allt vägs samman, men att denna eroderade bidragsmoral är en kostnad som måste beaktas när den ekonomiska politiken utformas. Denna kostnad kan t.ex., för en given nivå på välfärdsstat och arbetslöshet, motverkas genom stramare regler och kontroller eller genom att göra bidrags- och ersättningssystemen mer generella.

______________________________________

*Närmare bestämt avses andelen svenskar som håller med om följande påstående: “claiming government benefits to which you are not entitled is never justifiable.” Källa: World Values Survey.
**Heinemann, Friedrich (2008). “Is the Welfare State Self-Destructive? A Study of Government Benefit Morale.” Kyklos, 61(2): 237—257.

Nu har Christopher Hitchens bok om religion, God Is Not Great: How Religion Poisions Everything, utkommit på svenska med titeln Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Han menar inte bara att religionen är falsk utan också att den är skadlig. Köp, läs och lär här.

I detta tv-inslag diskuterar han sin bok:

Måndag igen. Hjalmar Söderberg beskriver träffande i Martin Bircks ungdom hur livet kan te sig rätt trist många gånger:

Han kom till ämbetsrummet, han fick en plats vid ett bord och en tjock räkenskapsbok att granska. Han räknade igenom kolumn efter kolumn. Om summorna stämde, skulle han sätta kråkor i kanten; om de inte stämde skulle han göra anmärkning. Men de stämde alltid. Martin fick småningom den övertygelsen, att det aldrig förekom några fel i dessa räkenskaper, och när denna övertygelse en gång hunnit bli rotfast hos honom, slutade han alldeles upp att räkna och satte bara kråkor. Och emellanåt såg han upp från sitt verkliga eller låtsade arbete och lyssnade till flugornas surrande och regnets plask mot fönsterblecket, eller till de äldres samtal och gräl, eller till en blind man, som spelade flöjt på gården.

Och han sade till sig själv:
- Detta är alltså livet.”

Ja, visst finns det sådana inslag i livet. Desto viktigare att försöka fylla det med sådant som lyfter upp och ger lycka, som kontrast till det gråa, trista, enahanda. Det gäller att inte resignera. Så — nu åter till räkenskapsboken, med entusiasm!

Tydligen var människan nära utrotning för ca 70 000 år sedan. Hade det varit hemskt om så skedde? De flesta svarar nog jakande på den frågan, men inte jag. Som jag ser det har något bara värde om det värderas av en levande, medveten varelse. Om det inte längre finns några sådana varelser, spelar inget någon roll — inte heller icke-existensen av människor.

Men, tänker kanske någon läsare, allt mänskligt liv de senaste 70 000 åren har väl innefattat lycka? Kan man inte säga att det är bättre att denna lycka har kunnat upplevas? Nej, eftersom resonemanget utgår från den felaktiga utgångspunkten att utebliven lycka kan beklagas av någon. Däremot är det förstås utmärkt, när vi nu faktiskt fortfarande existerar, att livet för de flesta ter sig lyckligt.

För övrigt lär människosläktet faktiskt försvinna en vacker dag, när solen börjar trixa. Det är inget som jag tycker bör beklagas. Ty ingen som bryr sig kommer att finnas kvar.

Efter en hård rugbymatch smakar förstås en baguette utmärkt! Här ses de franska spelarna Vincent Clerc och Aurélien Rougerie. Som synes på Auréliens knä är rugby en brutal sport.

Johan Norberg sällar sig till kritikerna av regeringens utnämningspolitik. Jag delar uppfattningen att regeringen har brutit ett vallöfte, och det är i sig allvarligt. Men jag tycker att kritiken är för hård, av två skäl.

1. Även om situationen inte är så bra som den skulle ha kunnat vara är den ändå bättre än tidigare.
2. Jag ifrågasätter målet om offentlig utlysning av samtliga statliga topptjänster. Tvärtom anser jag att en ny regering ska kicka de statliga chefer som handhar implementering av regeringspolitik om dessa inte förenar kompetens med ett explicit stöd för regeringens politik och välja ut nya. Därför anser jag att regeringens vallöfte var ett misstag. Utlysning bör tillämpas för mer “opolitiska” tjänster, men inte för andra.

Uppdatering: Maria Abrahamsson verkar ha en liknande syn.

Regeringen ska låta utreda sexköpslagen — men ett avskaffande är från början märkligt nog uteslutet! Jag misstänker att Beatrice Ask, och andra förbudsförsvarare, inte har läst professor Martha Nussbaums utmärkta analys av prostitution:

In general we should be worried about poverty and lack of education. We should be worried that women have too few decent employment options and too little health and safety regulation in those that they do have. And we should be worried if men force women to do things sexually that they do not want to do. All these things are worth worrying about, and it is these things that sensible nations do worry about. But the idea that we ought to penalize women with few choices by removing one of the ones they do have is grotesque.”

Dvs. Nussbaum förnekar inte att det finns många kvinnor som lever ett tufft liv, vilket också gäller många prostituerade, och att det finns inslag i deras tillvaro som behöver uppmärksammas och förbättras. Men att logiskt separera detta från prostitutionshandlingen som sådan tycks de flesta oförmögna till. Denna handling borde vara helt laglig.

Bonustips: Martha Nussbaum går i “The Professor of Parody” till hårt angrepp mot den feministiska teoretikern Judith Butler.

Uppdatering: Se även Jakob Heidbrinks resonemang i frågan.

Joseph Goldberg, Flicker (2007), 61,0 x 76,2 cm:

Två saker förbryllar mig med den pågående sjuksköterskestrejken: krav på “rättvis” lön och allmänhetens stöd.

Först till rättvisan. Vårdförbundets ordförande utropar:

Rättvis lön för ett livsviktigt arbete!”

Men vad menas, vid närmare eftertanke, med rättvis lön? Jag tvivlar på att särskilt många av dem som använder begreppet skulle kunna definiera det. Om sjuksköterskor har minst 22 000 kr i månadslön, är det rättvist? Hur har man kommit fram till det? Varför inte 22 500 kr? Eller 42 000 kr? Eller 142 000 kr? Det rör ju sig om ett livsviktigt arbete. Nej, jag tror att begreppet används av retoriska skäl. I själva verket handlar det om att en yrkesgrupp vill förbättra sin egen materiella situation.

Min syn är att en rättvis lön är den som arbetsgivare och arbetstagare (eller deras ombud) frivilligt kommer överens om. Jag ser alltså rättvisa som ett proceduriellt kriterium i detta sammanhang. En viss lönestorlek kan inte i sig sägas vara rättvis eller orättvis — den är rättvis om den är resultatet av en frivillig överenskommelse.

Så till allmänhetens stöd. Det som förundrar mig är att människor har en uppfattning i frågan. Jag har inte det — jag varken stöder eller motsätter mig de aktuella lönekraven. Varför skulle jag det? Har människor en uppfattning om alla yrkesgruppers optimala lönenivå? Vad grundar de den uppfattningen på? Är det inte principiellt bisarrt att som utomstånde säga: “En bilarbetare bör ha 62 500 kr per månad” eller “En sjukskötersköta bör ha 17 000 kr per månad”? Nu undrar jag vad svenskarna tycker att ett fartygsbefäl ska ha.

Uppdatering: PJ diskuterar andra metoder än strejk för att få ökad lön, såsom fler arbetsgivare som konkurrerar om högkvalitativ arbetskraft.

Magdalena Ribbing:

[S]vart skjorta är fritids- eller gangsterklädsel.”

Se även ett tidigare etikettråd från fru Ribbing.

Ska man respektera religiösa företrädare som moraliska vägledare? Nej, tvärtom är de särskilt olämpade för detta, och Bertrand Russell förklarar varför.

Han menar att en handlings moraliska karaktär avgörs av vilka konsekvenser den ger upphov till, inte av om den tillhör en grupp av handlingar som etiketteras “syndiga” eller “dygdiga” utan hänsyn till konsekvenser. Om denna etikettering äger rum på basis av ett traditionellt tabu eller en påstått övernaturlig uppenbarelse kallar han synsättet för vidskeplig moral. Han varnar rätteligen för den:

The main argument against superstitious ethics is that they come down to us from less civilized times and embody a harshness from which we should try to escape. Affection towards intimate and kindly feeling toward the world at large are the sentiments most likely to lead to right conduct. Traditional precepts have quite other sources. Why is birth control wicked? Because the Lord struck Onan dead. Why is homosexuality wicked? Because the Lord destroyed Sodom and Gomorrah. Why is adultery wicked? Because of the Seventh Commandment. I am not saying that there may not be better reasons for some at least of these prohibitions. What I am saying is that the traditional reasons are invalid and should be forgotten.”*

Därför bör präster och andra religiösa företrädare inte tillfrågas i etiska spörsmål, varken privat eller offentligt, vilket inbegriper statliga, etiska kommittéer.

Läs gärna mer om Sodom och Gomorra och om de tio budorden, förresten.

__________________________________

*Russell, Bertrand (1954/1992). “Superstitious Ethics.” I Human Society in Ethics and Politics. London: Routledge: 142—143.

Jim Croce hade en väldigt fin sångröst, något som ibland nuförtiden får stå tillbaka för allmän utstrålning. Tyvärr dog Jim i en flygolycka 1973, blott 30 år gammal. Här sjunger han sin hitlåt om en buse, Leroy Brown:

Tommy Körberg polisanmäldes för ett tag sedan för att han kallade kristna för schizofrena. Men hur ska man se på påståenden om att man hör en röst från någon annan inombords? Dogge Doggelito säger:

Så länge jag kan minnas har Gud snackat inom mig. Jag har inte alltid lyssnat förstås, men rösten har ändå fortsatt. Nu när jag blivit lite mera gubbe har jag bättre koll på vad det är han menar.”

Förutom det suspekta i att höra röster — i normala fall tolkas det med rätta som en indikation på något slags psykiskt problem — finner jag även Dogges resonemang om denne gud i samband med sin hustrus död svårbegripliga:

Och bara kort efter det dog min fru. Då var Gud absolut där. Jag trodde länge att Leonidas död var Guds sätt att ta ner mig på jorden. Att det var ett straff för att jag trodde att jag var något större än vad jag var. Det var som om Gud sa åt mig att jag visserligen var en stjärna på jorden men knappast i himlen. Jag kunde inte förstå det där. Inte då.”

Det märkliga är att åberopa en gud i detta sammanhang, särskilt om Jahve avses, som allmänt anses allgod, allsmäktig och allvetande. Dvs. när hemska ting händer borde en person som tror på en sådan gud ställa sig frågan: Hur är det som händer förenligt med en sådan guds existens? Svar: Det är det inte. Någon sådan gud existerar inte, ty om han gjorde det skulle hemska saker av det slaget inte äga rum. Däremot kan förstås en ondskefull, allsmäkig och allvetande gud existera. Men ska man i så fall lyssna till dennes röst?

Jag har förkastat den romantiska kärleken och fann, mot den bakgrunden, följande textrad på Dollys nya skiva främmande för mitt sätt att tänka:

I wanna be somebody’s everything.”

Det vill inte jag. Säger man “kärlek” tolkar de flesta det som romantisk kärlek, kopplad till (en önskan om) en varaktig, exklusiv relation som erbjuder “allt”: attraktion, vänskap, stöd, sex, stimulans, lycka. Men jag vill inte binda mig till en person, och tror inte heller att en person kan erbjuda “allt”. Det är en illusion.

Men det finns fyra andra sorters kärlek som jag tycker om och erfar. Personer som, liksom jag, överväger att frigöra sig från idealet om romantisk kärlek, som alla förväntas sträva efter, kan möjligen finna inspiration i att beakta och eftersöka dessa som alternativ.

1. Familjekärlek: att älska och bli älskad av sina föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, syskonbarn m.fl. Detta är en automatisk och obetingad kärlek som ger stor trygghet i livet.
2. Vänskapskärlek: att komma mycket nära en annan människa, att dela det mesta av vardag och fest, grundad i reciprocitet, men utan romantik och sex. En stimulerande typ av kärlek, som inte riskerar att undermineras av känslostormar eller romantikens tendens att dö ut.
3. Sexuell kärlek: att njuta av och med andra utan bindning. En livsbejakande kärlek, byggd på ömsesidighet, men utan illusioner om delat liv eller annan närhet än den rent fysiska.
4. Attraktionskärlek: att uppfyllas av lycka vid åsynen av någon som berör. En rent fysisk attraktion, präglad av skönhet och kraft. Det kan vara en person man ser när man gymmar, någon på tv, någon på gatan. Man uppslukas och trollbinds. En ensidig, tillfällig och icke-reciprok typ av kärlek.

Visst kan man även ha och se dessa fyra typer av kärlek som komplement till romantisk kärlek, men jag tror att de i regel inte kan utvecklas och blomma ut till fullo om tillvaron är styrd av romantisk kärlek, som tränger undan nästan allt annat. Dolly skulle säkert inte hålla med, but I love her anyway.

Bahrain tycks nu komma att försöka utrota homosexualitet genom att hålla koll på barnen:

School students could soon be spied on under a campaign to stamp out homosexuality, under demands made by MPs yesterday. … It also called for monitoring in schools and for pupils who veer towards homosexuality to be punished.”

Ja, vad ska man säga? Fascism!

Intet nytt under solen, som Predikaren så klokt uttrycker det. Den politiska kampen om röster pågår, trots att det är mellanvalsperiod, och är det inte pensionärerna som ska gynnas lite extra så är det studenterna. Som i Centerns nya utspel om höjda studiemedel. Det ska förvisso tilläggas att förslaget rymmer en bra del, i det att fribeloppet föreslås höjas från 100 000 kr till 150 000 kr per år och på sikt avskaffas.

Men om man verkligen vill hjälpa studenterna skulle jag prioritera något annat än en studiemedelshöjning, nämligen avskaffad värnskatt. Det skulle öka utbildningspremien och den disponibla livsinkomsten, vilket gör det mer lönande att studera.

I en reklamkampanj från Tysklands Olympiska Kommitté visas denna bild, med budskapet:

If you don’t move, you get fat.”

Originalet, Michelangelos David, kan beskådas här.

Ikväll blir det 5,5 km på löpbandet!

Om människor tenderar att begå misstag på marknaden, pga. olika psykologiska egenskaper som får dem att inte beakta viktig information och långsiktiga konsekvenser, är det ett argument för att staten ska styra mer? I en viktig uppsats påpekar professor Ed Glaeser följande:

The behavioral economists’ most profound attack on the neoclassical paradigm is in the area of welfare economics, where the selfcontrol literature suggests more freedom is not necessarily better … [W]hile the behavioral economists have ably illustrated the flaws inherent in consumer decisions, policy decisions require weighing the losses from error in the market with the losses from errors in the political sphere. After all, we don’t have the option of a perfectly informed, social planner who maximizes our welfare. Psychological errors in the political market will tend to be far more severe than errors in the product market. As a result, increased psychological realism will probably tend to make us more, not less, wary of government intervention.”

Detta är en insikt som många “beteendeekonomer”, som utgår från människan som en imperfekt beslutsfattare, tenderar att glömma bort alltför ofta, men som fler ekonomer än Glaeser har.

Se även ett tidigare inlägg om Glaeser och paternalism.

En regering kan utvärderas på två sätt: på basis av vad de beslutar att göra och på basis av vad de beslutar att inte göra. Det senare är ibland nog så viktigt. Det illustreras av den utmärkta Nyamko Sabunis besked idag att regeringen avvisar det undermåliga förslaget om en lag mot könsdiskriminerande reklam:

Som minister med ansvar både för jämställdhets- och demokratifrågor vill jag inte inskränka en grundläggande mänsklig fri- och rättighet för en symbollagstiftning vars effektivitet jag ifrågasätter. Så vinner vi inte slaget om jämställdheten.”

Rafael Nadal och Novak Djokovic har klätt upp sig för att gå på casino i Monte Carlo. Se mer här.

Direkt från de öländska vidderna: Barbro Green! Mer om hennes kompis i Mellanöstern finns att läsa här.

Professor Torben Spaak vid Uppsala universitet är en jurist/rättsfilosof i min smak. I en färsk artikel* diskuterar han bl.a. det viktiga begreppet moralisk antirealism. Begreppet implicerar, som namnet antyder, avvisandet av moralisk realism, dvs. uppfattningen att “moraliska fakta är begreppsligt (eller metafysiskt) oberoende av människors moraliska uppfattningar”. Enkelt uttryckt avvisas, i den antirealistiska hållningen, existensen av en objektiv moral. Två argument anförs till stöd för detta synsätt:

Jag menar nu att moralisk antirealism är en rimlig teori. För det första utgör förekomsten av utbredd moralisk oenighet visst stöd för uppfattningen att det inte finns några moraliska fakta som är begreppsligt oberoende av människors moraliska uppfattningar. … Som John Mackie påpekar kan man inte rimligen anse att moralisk oenighet beror på spekulativa slutledningar eller på hypoteser som baseras på otillräcklig eller bristfällig evidens. Mackies uppfattning är i stället att ‘[d]isagreement about moral codes seems to reflect people’s adherence to and participation in different ways of life’. Jag delar denna uppfattning. För det andra kan man tycka att vi borde ha kunnat komma överens om något slags metod för lösande av moralisk oenighet, om det nu hade funnits moraliska fakta som varit oberoende av människors moraliska uppfattningar. Men hittills har vi inte lyckats komma överens om någon sådan metod.” [Fetstil tillagd.]

Jag kan bara instämma. Och det tycks mig som om det vanligast förekommande argumentet till stöd för den moraliska realismen är att man vill att det ska finnas en objektiv moral. Ett mindre bra argument.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). “Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Åsa Linderborg anför, såvitt jag förstår, ett moraliskt argument för demogranter (dvs. ett system där alla nuvarande socialförsäkrings- och bidragssystem ersätts av ett system där alla får lika mycket per år i kronor i kraft av sitt medborgarskap) genom att försvara barnbidrag även till välbeställda:

Genom ett generellt barnbidrag markerar man att alla barn är lika mycket värda.”

Ty om detta är ett giltigt argument för barnbidrag, varför inte för alla bidrag och ersättningar? Generalitet, i betydelsen lika stora bidrag, krävs för att staten ska markera att alla medborgare är lika mycket värda, tycks Linderborgs resonemang implicera.

Nå, om jag skulle försvara ett helt generellt system skulle jag föredra andra argument, som att välfärdssystemet då inte riskerar att styras av särintressen och att fusk och felaktigheter kan undvikas. Tal om “lika värde” är nästan alltid svårbegripligt, vagt och diffust.

Varför inte säga det rent ut: Det finns ingen sanning, det finns bara åsikter.”

Det ges tydligen utbildning numera i hur man raggar. Någon sådan verkar inte John Maynard Keynes, en av 1900-talets mest framstående nationalekonomer, ha behövt. Han var, åtminstone i sin ungdom, uppenbarligen framgångsrik på den s.k. köttmarknaden, vilket han dokumenterade i två dagböcker:

In earlier days, though, from 1901 to 1915 when he was mostly a 20-something, he cruised constantly and kept two sex diaries of his success. … Keynes obsessively counted and tabulated almost everything; it was a life-long habit. As a child, he counted the number of front steps of every house on his street. Later he kept a running record (not surprisingly) of his expenses and his golf scores. He also counted and tabulated his sex life. .. The first diary is easy: Keynes lists his sexual partners, either by their initials (GLS for Lytton Strachey, DG for Duncan Grant) or their nicknames (’Tressider,’ for J. T. Sheppard, the King’s College Provost). … You might say that Keynes was at least as invested in the sex market as the stock market.”

De kristna moralisterna darrar nog av upprördhet. Kanske även av Keynes moralsyn. Och då har vi inte ens kommit in på hans omstridda nationalekonomiska teser!

Juventus förre sportchef:

En homosexuell spelare kan inte göra en fotbollsspelares jobb. Fotbollsvärlden är inte gjord för dem. Det finns en speciell stämning då man står naken i duschen.”

Det är märkligt hur känsliga vissa heterosexuella män är. Samma argument används i USA för att förmena homosexuella möjligheten att verka i det militära. Dessa heteromän ska klara av pressen att spela VM-match och att döda irakier. Men att bli beskådad i duschen! Ja, där går gränsen.

Ikväll studerade jag två simpojkar i simhallen. De gick självsäkert, medvetna om sin skönhet, skrattandes. De utstrålade en sådan naturlig, okonstlad livsglädje, att jag fann mig helt fascinerad. Som Bertrand Russell framhåller i The Conquest of Happiness är zest — att vara nyfiken på det mesta, att känna genuin fascination över tillvaron, att ha förmåga att njuta och känna uppskattning — något som i högsta grad ger lycka i livet. Dessa pojkar var levande exempel på personer med zest — och de gav i sin tur mig zest!

Russell beskriver i boken vad det handlar om med exemplet barn:

Young children are interested in everything that they see and hear; the world is full of surprises to them, and they are perpetually engaged with ardour in the pursuit of knowledge, not, of course, of scholastic knowledge, but of the sort that consists in acquiring familiarity with the objects that attract their attention.”

Motsatsen till denna sinnesstämning är kanske att vara blasé. Personer som är det sprider inte lycka omkring sig, och dem undviker jag helst.

Hur ska vi undvika fusk och andra felaktigheter i de s.k. trygghetssystemen? Kontroller på jobben kan vara en metod; men det slår mig att problemen i hög grad hör samman med den typ av trygghetssystem som Sverige har valt. Trots allt tal om en generell välfärdsstat finns många icke-generella inslag, där människor erhåller olika ersättning och bidrag beroende på en rad faktorer.

Om man istället tänkte sig det Buchanan och Congleton förespråkar — ett helt generellt system med proportionell beskattning och omfördelning i form av demogranter (dvs. att alla får en exakt lika stor kontantsumma per år) — skulle fusk och felaktigheter så gott som helt omöjliggöras. Demogranten är nämligen inte kopplad till att du är sjuk eller frisk e.d. utan till medborgarskapet. Jag säger inte att ett helt generellt system är att föredra framför dagens men noterar att frånvaro av fusk och fel är en faktor som talar till det förra systemets fördel.

Se ett tidigare inlägg om medborgarlön.

Jennifer Diamanti, Expression 2 (n.a.), 33,0 x 25,4 cm:

Daniel Waldenström föreslår, liksom PJ, att staten ska sälja ut Svenska Spel, att privata aktörer ska sköta spelmarknaden och att staten ska beskatta spelandet för att motverka problem med beroende.

Jag instämmer — och tycker att det är konstigt att beskattning som alternativ till monopol har framförts som förslag av så få (i ett land där många annars är så förtjusta i just beskattning). I diskussionen om Svenska Spel tycks alla tvärtom utgå ifrån att spelberoende enbart uppvisar irrationella drag och att det enda som kan hålla spelberoendet i schack därför är en återhållsam, statlig speloperatör.

Men det finns tvärtom såväl teoretiska som empiriska belägg* för att beroende rent allmänt kan vara ett för individen rationellt fenomen, i betydelsen att beroendebeteende kan förstås som en del av en konsekvent och långsiktig nyttomaximeringsplan. Forskningen implicerar bl.a. att beroende människor är långsiktigt priskänsliga — sannolikheten att bli beroende och graden av konsumtion påverkas bl.a. av det totala priset, i vilket en skatt kan ingå.

Som Becker et al. (1991: 240) konstaterar:

The evidence from smoking, heavy drinking, and gambling rather strongly supports our model of rational addiction. In particular, long-run price elasticities are sizable and much bigger than short-run elasticities, higher future as well as past prices reduce current consumption, lower-income persons respond more to changes in prices of addictive goods than do higher-income persons, whereas the latter respond more to changes in future harmful effects, and younger persons respond more to price changes than older persons.”

_____________________________________

*Se t.ex.
Becker, Gary S. och Murphy, Kevin M. (1991). “A Theory of Rational Addiction.” Journal of Political Economy, 96(4): 675—700.
Becker, Gary S., Grossman, Michael och Murphy, Kevin M. (1991). “Rational Addiction and the Effect of Price on Consumption.” American Economic Review, 81(2): 237—241.
Gruber, Jonathan och Koszegi, Botond (2001). “Is Addiction ‘Rational’? Theory and Evidence.” Quarterly Journal of Economics, 116(4), 1261—1303.
Mobilia, Patricia (1993). “Gambling as a Rational Addiction.” Journal of Gambling Studies, 9(2): 121—151.

Visst kan man se på världen på väldigt olika sätt i den akademiska världen. Ofta föraktas och förtalas forskare i andra ämnen än det egna. Så verkar det ha varit redan på Strindbergs tid — eller vad sägs om detta härliga käbbel i Ett drömspel?

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
Sanningen är aldrig farlig.

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Vad är sanning?

DEKANUS FÖR JURIDISKA FAKULTETEN
Det som kan bevisas med två vittnen.

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Med två falska vittnen kan allting bevisas - för en lagvrängare.

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
Sanning är vishet, och visheten, vetandet är filosofien själv … Filosofien är vetenskapernas vetenskap, vetandets vetande, och alla andra vetenskaper äro filosofiens tjänare.

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Den enda vetenskapen är naturvetenskapen, filosofien är ingen vetenskap. Det är bara tomma spekulationer.

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Bravo!

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
[till Teol.] Du säger bravo! Vad är du för slag? Du är allt vetandes arvfiende, du är motsatsen mot vetenskap, du är okunnigheten och mörkret …

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Bravo!

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
[till Medic.] Du säger bravo, du, som inte ser längre än näsan räcker i förstoringsglaset, du som bara tror på dina bedrägliga sinnen, på ditt öga till exempel, som kan vara långsynt, kortsynt, blint, skumögt, vindögt, enögt, färgblint, rödblint, grönblint …

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Dumbom!

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Åsna!”

För övrigt anser jag att de teologiska fakulteterna bör läggas ned. Och att Lordkanslern, som försökte medla i bråket ovan, har en skojig uppfattning om att ha åsikter. Han skulle nog inte ha tyckt vidare bra om att blogga…

LORDKANSLERN
Åsikter! Jag har inga åsikter. Jag är bara tillsatt av regeringen att se efter det ni inte bryter armar och ben av varandra i konsistorium … medan ni uppfostrar ungdomen. Åsikter? Nej, jag aktar mig, jag, för åsikter. Jag hade en gång några stycken, men de blevo genast vederlagda; åsikter bli genast vederlagda - av motståndaren förstås!”

Det är den fråga Lane Kenworthy ställer utifrån hur människor i olika länder har valt mellan fem olika inkomstfördelningar. De flesta valde D eller E, och fler valde D än E. Som synes har dessa fördelningar en liknande struktur i botten; D har en jämnare fördelning; men inkomsterna är överlag högre i E. Kenworthys slutsats:

I wouldn’t go so far as to conclude from this that people tend to value low inequality over high incomes. Other ways of posing the question might yield different results. But it does suggest that inequality matters to people.”

Will Wilkinson ifrågasätter denna slutsats och menar att människor rimligen inte har preferenser över aggregerade inkomstfördelningar:

But why think people actually have prior preferences about such things? The national income distribution is not experienced. The local income distribution isn’t experienced. Differences in local visible consumption may be experienced, and it seems plausible that people would have preferences about that. But that’s not what the question was about.”

Han påpekar också det märkliga i att D föredras framför E, eftersom E är en värld där många har högre inkomst än i D och där ingen har lägre inkomst. Har människor “Paretodestruktiva” preferenser?

En annan typ av kritik kan framföras utifrån bl.a. Christina Fongs forskning*:

People may prefer more redistribution to the poor if they believe that poverty is caused by circumstances beyond individual control. Therefore, beliefs about the causes of income may affect demand for redistribution.”

Så även om man (tvärtemot Wilkinsons tes) har preferenser över inkomstfördelningar kan det vara missvisande eller intetsägande att fråga människor om dessa utan att det klargörs hur inkomstskillnader har uppkommit.

På det hela taget verkar det bäst att ta resultat av det slag Kenworthy presenterar med en stor nypa salt.

____________________________________

*Fong, Christina (2001). “Social Preferences, Self-Interest, and the Demand for Redistribution.” Journal of Public Economics, 82(2): 225—246.

Jag klär mig ganska enkelt och avslappnat för det mesta, så jag fick lite att tänka på när jag idag läste goda och underhållande råd om klädstil och utseende. T.ex. detta:

Det är ett brott mot protokollet att ha på sig samma kläder för många dagar i rad. Vad som utgör för många dagar kan variera från arbetsplats till arbetsplats, en reklambyrå tenderar att vara strängare än en filosofiinstitution.”

Hela artikeln (på två sidor) kan läsas här och här.

Denna figur illustrerar ett positivt samband mellan inkomst och lycka, såväl mellan som (i de flesta fall) inom länder:

Läs mer om detaljerna i denna uppsats. För en sammanfattning, se New York Times. Och se ett tidigare inlägg på samma tema.

Uppdatering: En av uppsatsens författare, Justin Wolfers, har skrivit ett spännande blogginlägg om att höginkomsttagare är lyckligare än låginkomsttagare inom länder.

Skönhet på en barr:

Det är mycket märkligt att Sveriges Television fortfarande regelbundet upplåter tid och plats åt religiös förkunnelse. Präster och pastorer får utan kritisk analys eller allsidig belysning framföra sitt i sak falska budskap. Nedläggning av tv-gudstjänstverksamheten rekommenderas pronto.

Bo Rothstein påpekar något viktigt om den svenska polisen:

En monopolverksamhet lik den svenska polisen som inte behöver bekymra sig om efterfrågan har en tendens att tappa sin innovationskraft. När efterfrågan är ­garanterad försvinner kreativiteten. Det kan låta konstigt med konkurrens inom polisväsendet …”

Jag trodde först, när jag läste detta, att Rothstein hade låtit sig inspireras av Robert Nozick och hans beskrivning, i Anarchy, State, and Utopia (se t.ex. s 15-18, 108-109, 120-125), av konkurrerande beskyddarorganisationer. Nozick menar dock att om en fri marknad för beskydd och rättsskipning skulle etableras skulle en evolutionär process vidta som slutar i en monopolsituation (den minimala staten).

Men den slutsatsen kanske är förhastad. Edward Stringham föreslår ett hybridsystem mellan dagens rättsmonopol och ett system av det slag Nozick diskuterar.* Hans idé är att markägare, själva och i samarbete med andra markägare, upprättar rättssystem som fungerar som lokala monopol. På det viset erhålls många parallella rättsystem, som förvisso konkurrerar med varandra, men på geografiskt åtskilda ytor.

Bo Rothstein sätter, som han nästan alltid gör, fingret på en viktig frågeställning som diskuteras för lite: Hur kan den svenska polisen göras mer effektiv? Även om Nozick och Stringham har eleganta och teoretiskt intressanta analyser av en fri marknad för rättssystem, utgör nog trots allt Rothsteins mer begränsade förslag (deras brister till trots — se Jakob Heidbrinks kommentar) en mer fruktbar utgångspunkt för en vidare diskussion.

_____________________________

*Stringham, Edward (2006). “Overlapping Jurisdictions, Proprietary Communities, and Competition in the Realm of Law.” Journal of Institutional and Theoretical Economics, 162(3): 516-534.

I Wagners opera Götterdämmerung ingår följande musikstycke, ofta kallat Siegfrieds begravningsmarsch, som för övrigt också spelades på Wagners egen begravning. Vill du ha en begravning som gör ett avtryck i de efterlevandes sinnen kan du välja detta musikstycke istället för timida svenska visor. Dessa basuner! Dessa pukor! Denna förstämning!

I Fassbinders film Querelle säger speakern följande om huvudpersonen:

Querelle’s inner harmony was indestructible because it was sealed in that heaven of heavens where beauty united with beauty.”

Skönhet har stor kraft, vilket även Gustav von Aschenbach fick erfara.

Per Bauhn går i en artikel i Axess till storms mot radikaler som “reser ragg närhelst de anar närvaron av normer som premierar vissa beteenden framför andra”. Han menar bl.a. att förspråkande av det normlösa samhället följer av moralisk relativism eller subjektivism, som beskrivs på följande vis:

Moraliska värderingar reduceras till uttryck för talarens känslor eller hans kulturella bakgrund. Omfattar man denna position, så får man nöja sig med det sociologiska eller antropologiska konstaterandet att det finns skillnader mellan olika