Nonicoclolasos

Valborgsmässoafton igen. Inget fel i att fira vårens ankomst (vilket i mitt fall sker på Nalens restaurang). Men att sjunga med i Vintern rasat ut… där går gränsen! Denna låt innehåller nämligen den värsta sortens vurmande för naturen. Vers 2 lyder (och sjung nu för allt i världen inte den):

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Nej, jag kommer inte ut till landet eller fåglarne. Jag älskar inte björk och lindar, sjö och berg. Jag struntar i trastens sång och i vattenfågelns lek. Ja, sådan är jag. (Och adjunkt Vilhelm Persson.)

I figuren nedan ses antalet träffar på denna blogg månad för månad sedan starten i november 2007. Jag är mycket glad över den starka tillväxten i april!

Ad Reinhardt, Painting (1954—1958), 198,1 x 198,1 cm:

Jag har tidigare skrivit om vikten av att släppa den kristna etiksynen i frågor om liv och död — se här, här, här, här, här och här.

Ett aktuellt fall med en svårt hjärtsjuk pojke illustrerar att detta i hög grad gäller i livets början:

Eva och Per Selander ifrågasatte läkarvetenskapens iver att alltid rädda liv trots att det innebär svårt lidande.”

Som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics är den kristna etiken fokuserad på livets kvantitet, inte livets kvalitet. Människor ska leva, oavsett livskvalitet, och oavsett egna (eller, i fallet med foster, föräldrarnas) preferenser. En grym syn.

De progressiva kristdemokraterna Alf Svensson och Mikael Oscarsson har fått utrymme på DN Debatt. De säger sig förespråka en ”modern” familjepolitik:

En ny Sifo-undersökning visar att 87 procent anser det vara en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa. Andra studier visar att skilsmässor och separationer leder till ojämställdhet och barnfattigdom. Därför måste regeringen nu agera för att rädda kärnfamiljen. … En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning.

Så intressant. Ursäkta mig om jag har några invändningar.

Jag finner tvärsäkra påståenden om effekter av äktenskap obalanserade. Alf och Mikael borde handskas lite försiktigare med forskningsresultat om effekter av olika typer av familjebildning. Korrelation är inte detsamma som kausalitet. Att äktenskap håller längre än samboende indikerar t.ex. inte nödvändigtvis att detta beror på äktenskapet— det kan mycket väl vara så att de som gifter sig är de som är mest säkra på att hålla ihop. Man kan därför också ifrågasätta målet om att alla relationer ska hålla så länge som möjligt. Givet att en relation inte fungerar bra kan det vara bra för alla parter att den upplöses. Betsey Stevenson och Justin Wolfers uttrycker det på följande sätt:

While advocates hide behind correlations, the evidence that preventing divorce would benefit children is weak at best. Given that there is little evidence that the government can do a better job determining which marriages will be best for the children, a reasonable default rule might be to leave Mom and Dad to make the best decisions for their kids.

Dessutom kan det mycket väl vara så att skilsmässor leder till fler barn, vilket Alf och Mikael borde gilla. Den vetenskapliga grunden för Alf och Mikaels program är hursomhelst synnerligen svagt.

Jag finner det stötande att staten ska ha synpunkter på hur människor lever ihop och om de skaffar barn. Alf och Mikael godtar motvilligt att skilsmässor och separationer förekommer — men varför? Vore det inte följdriktigt att återgå till en traditionell syn på äktenskapet som oupplösligt? Eller är det rätt att överge traditionella regler runt äktenskapet på vissa områden? Alf och Mikael tycker vidare att staten ska ”verka för positiva attityder till barnafödande”. Jag tycker att sådana attityder ska formas utan inblandning av den offentliga makten, liksom beslut om barnalstring. Man anar förresten under ytan att Alf och Mikael beklagar den moderna utvecklingen med preventivmedel och abort. Fler barn ska det ju bli, kära nån! (Helst mycket subventionerade av oss som har fräckheten att inte bilda ”naturliga” familjer.)

Jag finner det missvisande att påstå att skilsmässa och separation framhålls som ideal. Såvitt jag vet framhåller ingen dessa företeelser som ideal — istället förespråkar de flesta att staten ska vara neutral till människors egna livsval. Det är något helt annat, och också något helt annat än det Alf och Mikael förespråkar.

Jag finner ordvalet ”naturlig familj” stötande. Det säger mycket om Alf och Mikaels ideologiska hemvist i katolsk sociallära. Ordet används för att stigmatisera; och det bygger på skakig filosofisk grund.

Jag finner det intressant vad som inte sägs. Alf och Mikael är, trots vad de torgför sig som, i själva verket inte alls moderna. Under ytan finns en reaktionär syn på hur människor ska leva sina liv, där samboende, relationer mellan personer av samma kön, nya familjekonstellationer av olika slag (t.ex. med barn som är adopterade, inseminerade och från tidigare familjebildningar) starkt ogillas.

På det hela taget står Alf och Mikael för en osmaklig, interventionistisk, otidsenlig syn på barn och samliv. Inte därför att det är något fel på den traditionella kärnfamiljen — tvärtom har jag själv vuxit upp i en mycket harmonisk sådan — utan därför att denna modell ska påföras alla.

Bonustips: Läs Stevenson och Wolfers uppsats ”Marriage and Divorce: Changes and Their Driving Forces” samt Tim Harfords ”Divorce Is Good for Women”. Alf och Mikael torde inte vara bekanta med resonemang och resultat i dessa alster.

Han-Na Chang excellerar på sin cello i slutet av Sjostakovitjs första cellokonsert (opus 107). Vilken inlevelse — hennes ansikte och kropp arbetar cellon!

Ibland blir jag glad över att bo i Sverige. Statsministern har aviserat att en proposition om en könsneutral äktenskapsbalk kommer i höst. Nu säger Mona att hon kommer att ta fram ett lagförslag hon också. Det sker alltså en politisk tävlan om en rättvisereform som omfattar en ganska liten minoritet. I hur många andra länder ser man politiker som beter sig så? Det indikerar dels att svenskar överlag har sunda värderingar, så att politiker vågar genomföra reformer utan att straffas med färre röster; dels att politiker inte bara styrs av snävt röstmaximerande, ty trots allt bryr sig inte så många väljare om denna fråga. Lite förvånande, mycket uppmuntrande.

New York Times Magazine skrev häromdagen om den nya trenden bland unga homosexuella par i USA, att gifta sig:

Many young gay men don’t see themselves as all that different from their heterosexual peers, and many profess to want what they’ve long seen espoused by mainstream American culture: a long-term relationship and the chance to start a family.

På bilden ses Benjamin McGuire och hans make Joshua Janson i deras hem i Boston. I Massachusetts får par av samma kön gifta sig sedan 2004. Och tänka sig, jorden har inte gått under!

Även om man inte drivs av godhet och altruism kan man ändå bete sig väl, om sådant beteende premieras av andra. För visst bryr vi oss om vad andra tycker om oss? Så här skriver Adam Smith i The Theory of Moral Sentiments (1759):

The success of such people, too, almost always depends upon the favour and good opinion of their neighbours and equals; and without a tolerably regular conduct these can very seldom be obtained. The good old proverb, therefore, That honesty is the best policy, holds, in such situations, almost always perfectly true. In such situations, therefore, we may generally expect a considerable degree of virtue; and, fortunately for the good morals of society, these are the situations of by far the greater part of mankind.”

Enligt BBC kräver muslimska vetenskapsmän och präster nu att Greenwich Mean Time ersätts av Mecka-tid som riktpunkt för världen :

Muslim scientists and clerics have called for the adoption of Mecca time to replace GMT, arguing that the Saudi city is the true centre of the Earth. … A prominent cleric, Sheikh Youssef al-Qaradawy, said modern science had at last provided evidence that Mecca was the true centre of the Earth.”

Om man ser tidsstandardens placering som en indikation på kulturell dominans föredrar jag definitivt Greenwich framför Mecka. Rule Britannia!

Det är något äckligt med gamla människors kroppar. De är förfulade, förslappade, halvt förruttnade, befläckade, illaluktande, skrynkliga — kort sagt, hidösa. Jag vill inte se dem.

Tyvärr lyckas jag inte alltid undvika det. Jag tänker särskilt på ”Liket”. Det är en man i 65-årsåldern som går till det badhus jag tidigare frekventerade. Jag var nästan rädd att simma efter honom av rädsla för att svälja hans kroppsavfällningar — eller av rädsla för att han faktiskt när som helst skulle kunna avlida. Oerhört blek, spinkig, skäggig, flintskallig. Döden nästa, utan tvekan.

Se vad Gombrowicz har att säga om åldrandets tragik.

Hur stor andel av svenskarna anser att det aldrig är rätt att bidragsfuska? Svaret för fyra olika tidsperioder ges i diagrammet*.

Andelen som starkt motsätter sig bidragsfusk minskar och ligger enligt senaste mätningen på 55,3 procent. Siffrorna rapporteras i en ny studie** som undersöker vad som påverkar människors inställning till bidragsfusk.

Det visar sig att ju större välfärdsstaten och arbetslösheten är, desto fler accepterar bidragsfusk. Likaså befinns födelseår vara negativt relaterat till bidragsmoralen — yngre är mer accepterande inför bidragsfusk än äldre.

Vad implicerar dessa resultat? Inte nödvändigtvis att välfärdsstaten kommer att gå under eller att den inte är önskvärd, när allt vägs samman, men att denna eroderade bidragsmoral är en kostnad som måste beaktas när den ekonomiska politiken utformas. Denna kostnad kan t.ex., för en given nivå på välfärdsstat och arbetslöshet, motverkas genom stramare regler och kontroller eller genom att göra bidrags- och ersättningssystemen mer generella.

______________________________________

*Närmare bestämt avses andelen svenskar som håller med om följande påstående: ”claiming government benefits to which you are not entitled is never justifiable.” Källa: World Values Survey.
**Heinemann, Friedrich (2008). ”Is the Welfare State Self-Destructive? A Study of Government Benefit Morale.” Kyklos, 61(2): 237—257.

Nu har Christopher Hitchens bok om religion, God Is Not Great: How Religion Poisions Everything, utkommit på svenska med titeln Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Han menar inte bara att religionen är falsk utan också att den är skadlig. Köp, läs och lär här.

I detta tv-inslag diskuterar han sin bok:

Måndag igen. Hjalmar Söderberg beskriver träffande i Martin Bircks ungdom hur livet kan te sig rätt trist många gånger:

Han kom till ämbetsrummet, han fick en plats vid ett bord och en tjock räkenskapsbok att granska. Han räknade igenom kolumn efter kolumn. Om summorna stämde, skulle han sätta kråkor i kanten; om de inte stämde skulle han göra anmärkning. Men de stämde alltid. Martin fick småningom den övertygelsen, att det aldrig förekom några fel i dessa räkenskaper, och när denna övertygelse en gång hunnit bli rotfast hos honom, slutade han alldeles upp att räkna och satte bara kråkor. Och emellanåt såg han upp från sitt verkliga eller låtsade arbete och lyssnade till flugornas surrande och regnets plask mot fönsterblecket, eller till de äldres samtal och gräl, eller till en blind man, som spelade flöjt på gården.

Och han sade till sig själv:
- Detta är alltså livet.

Ja, visst finns det sådana inslag i livet. Desto viktigare att försöka fylla det med sådant som lyfter upp och ger lycka, som kontrast till det gråa, trista, enahanda. Det gäller att inte resignera. Så — nu åter till räkenskapsboken, med entusiasm!

Tydligen var människan nära utrotning för ca 70 000 år sedan. Hade det varit hemskt om så skedde? De flesta svarar nog jakande på den frågan, men inte jag. Som jag ser det har något bara värde om det värderas av en levande, medveten varelse. Om det inte längre finns några sådana varelser, spelar inget någon roll — inte heller icke-existensen av människor.

Men, tänker kanske någon läsare, allt mänskligt liv de senaste 70 000 åren har väl innefattat lycka? Kan man inte säga att det är bättre att denna lycka har kunnat upplevas? Nej, eftersom resonemanget utgår från den felaktiga utgångspunkten att utebliven lycka kan beklagas av någon. Däremot är det förstås utmärkt, när vi nu faktiskt fortfarande existerar, att livet för de flesta ter sig lyckligt.

För övrigt lär människosläktet faktiskt försvinna en vacker dag, när solen börjar trixa. Det är inget som jag tycker bör beklagas. Ty ingen som bryr sig kommer att finnas kvar.

Efter en hård rugbymatch smakar förstås en baguette utmärkt! Här ses de franska spelarna Vincent Clerc och Aurélien Rougerie. Som synes på Auréliens knä är rugby en brutal sport.

Johan Norberg sällar sig till kritikerna av regeringens utnämningspolitik. Jag delar uppfattningen att regeringen har brutit ett vallöfte, och det är i sig allvarligt. Men jag tycker att kritiken är för hård, av två skäl.

1. Även om situationen inte är så bra som den skulle ha kunnat vara är den ändå bättre än tidigare.
2. Jag ifrågasätter målet om offentlig utlysning av samtliga statliga topptjänster. Tvärtom anser jag att en ny regering ska kicka de statliga chefer som handhar implementering av regeringspolitik om dessa inte förenar kompetens med ett explicit stöd för regeringens politik och välja ut nya. Därför anser jag att regeringens vallöfte var ett misstag. Utlysning bör tillämpas för mer ”opolitiska” tjänster, men inte för andra.

Uppdatering: Maria Abrahamsson verkar ha en liknande syn.

Regeringen ska låta utreda sexköpslagen — men ett avskaffande är från början märkligt nog uteslutet! Jag misstänker att Beatrice Ask, och andra förbudsförsvarare, inte har läst professor Martha Nussbaums utmärkta analys av prostitution:

In general we should be worried about poverty and lack of education. We should be worried that women have too few decent employment options and too little health and safety regulation in those that they do have. And we should be worried if men force women to do things sexually that they do not want to do. All these things are worth worrying about, and it is these things that sensible nations do worry about. But the idea that we ought to penalize women with few choices by removing one of the ones they do have is grotesque.

Dvs. Nussbaum förnekar inte att det finns många kvinnor som lever ett tufft liv, vilket också gäller många prostituerade, och att det finns inslag i deras tillvaro som behöver uppmärksammas och förbättras. Men att logiskt separera detta från prostitutionshandlingen som sådan tycks de flesta oförmögna till. Denna handling borde vara helt laglig.

Bonustips: Martha Nussbaum går i ”The Professor of Parody” till hårt angrepp mot den feministiska teoretikern Judith Butler.

Uppdatering: Se även Jakob Heidbrinks resonemang i frågan.

Joseph Goldberg, Flicker (2007), 61,0 x 76,2 cm:

Två saker förbryllar mig med den pågående sjuksköterskestrejken: krav på ”rättvis” lön och allmänhetens stöd.

Först till rättvisan. Vårdförbundets ordförande utropar:

Rättvis lön för ett livsviktigt arbete!

Men vad menas, vid närmare eftertanke, med rättvis lön? Jag tvivlar på att särskilt många av dem som använder begreppet skulle kunna definiera det. Om sjuksköterskor har minst 22 000 kr i månadslön, är det rättvist? Hur har man kommit fram till det? Varför inte 22 500 kr? Eller 42 000 kr? Eller 142 000 kr? Det rör ju sig om ett livsviktigt arbete. Nej, jag tror att begreppet används av retoriska skäl. I själva verket handlar det om att en yrkesgrupp vill förbättra sin egen materiella situation.

Min syn är att en rättvis lön är den som arbetsgivare och arbetstagare (eller deras ombud) frivilligt kommer överens om. Jag ser alltså rättvisa som ett proceduriellt kriterium i detta sammanhang. En viss lönestorlek kan inte i sig sägas vara rättvis eller orättvis — den är rättvis om den är resultatet av en frivillig överenskommelse.

Så till allmänhetens stöd. Det som förundrar mig är att människor har en uppfattning i frågan. Jag har inte det — jag varken stöder eller motsätter mig de aktuella lönekraven. Varför skulle jag det? Har människor en uppfattning om alla yrkesgruppers optimala lönenivå? Vad grundar de den uppfattningen på? Är det inte principiellt bisarrt att som utomstånde säga: ”En bilarbetare bör ha 62 500 kr per månad” eller ”En sjukskötersköta bör ha 17 000 kr per månad”? Nu undrar jag vad svenskarna tycker att ett fartygsbefäl ska ha.

Uppdatering: PJ diskuterar andra metoder än strejk för att få ökad lön, såsom fler arbetsgivare som konkurrerar om högkvalitativ arbetskraft.

Magdalena Ribbing:

[S]vart skjorta är fritids- eller gangsterklädsel.

Se även ett tidigare etikettråd från fru Ribbing.

Ska man respektera religiösa företrädare som moraliska vägledare? Nej, tvärtom är de särskilt olämpade för detta, och Bertrand Russell förklarar varför.

Han menar att en handlings moraliska karaktär avgörs av vilka konsekvenser den ger upphov till, inte av om den tillhör en grupp av handlingar som etiketteras ”syndiga” eller ”dygdiga” utan hänsyn till konsekvenser. Om denna etikettering äger rum på basis av ett traditionellt tabu eller en påstått övernaturlig uppenbarelse kallar han synsättet för vidskeplig moral. Han varnar rätteligen för den:

The main argument against superstitious ethics is that they come down to us from less civilized times and embody a harshness from which we should try to escape. Affection towards intimate and kindly feeling toward the world at large are the sentiments most likely to lead to right conduct. Traditional precepts have quite other sources. Why is birth control wicked? Because the Lord struck Onan dead. Why is homosexuality wicked? Because the Lord destroyed Sodom and Gomorrah. Why is adultery wicked? Because of the Seventh Commandment. I am not saying that there may not be better reasons for some at least of these prohibitions. What I am saying is that the traditional reasons are invalid and should be forgotten.*

Därför bör präster och andra religiösa företrädare inte tillfrågas i etiska spörsmål, varken privat eller offentligt, vilket inbegriper statliga, etiska kommittéer.

Läs gärna mer om Sodom och Gomorra och om de tio budorden, förresten.

__________________________________

*Russell, Bertrand (1954/1992). ”Superstitious Ethics.” I Human Society in Ethics and Politics. London: Routledge: 142—143.

Jim Croce hade en väldigt fin sångröst, något som ibland nuförtiden får stå tillbaka för allmän utstrålning. Tyvärr dog Jim i en flygolycka 1973, blott 30 år gammal. Här sjunger han sin hitlåt om en buse, Leroy Brown:

Tommy Körberg polisanmäldes för ett tag sedan för att han kallade kristna för schizofrena. Men hur ska man se på påståenden om att man hör en röst från någon annan inombords? Dogge Doggelito säger:

Så länge jag kan minnas har Gud snackat inom mig. Jag har inte alltid lyssnat förstås, men rösten har ändå fortsatt. Nu när jag blivit lite mera gubbe har jag bättre koll på vad det är han menar.

Förutom det suspekta i att höra röster — i normala fall tolkas det med rätta som en indikation på något slags psykiskt problem — finner jag även Dogges resonemang om denne gud i samband med sin hustrus död svårbegripliga:

Och bara kort efter det dog min fru. Då var Gud absolut där. Jag trodde länge att Leonidas död var Guds sätt att ta ner mig på jorden. Att det var ett straff för att jag trodde att jag var något större än vad jag var. Det var som om Gud sa åt mig att jag visserligen var en stjärna på jorden men knappast i himlen. Jag kunde inte förstå det där. Inte då.

Det märkliga är att åberopa en gud i detta sammanhang, särskilt om Jahve avses, som allmänt anses allgod, allsmäktig och allvetande. Dvs. när hemska ting händer borde en person som tror på en sådan gud ställa sig frågan: Hur är det som händer förenligt med en sådan guds existens? Svar: Det är det inte. Någon sådan gud existerar inte, ty om han gjorde det skulle hemska saker av det slaget inte äga rum. Däremot kan förstås en ondskefull, allsmäkig och allvetande gud existera. Men ska man i så fall lyssna till dennes röst?

Jag har förkastat den romantiska kärleken och fann, mot den bakgrunden, följande textrad på Dollys nya skiva främmande för mitt sätt att tänka:

I wanna be somebody’s everything.

Det vill inte jag. Säger man ”kärlek” tolkar de flesta det som romantisk kärlek, kopplad till (en önskan om) en varaktig, exklusiv relation som erbjuder ”allt”: attraktion, vänskap, stöd, sex, stimulans, lycka. Men jag vill inte binda mig till en person, och tror inte heller att en person kan erbjuda ”allt”. Det är en illusion.

Men det finns fyra andra sorters kärlek som jag tycker om och erfar. Personer som, liksom jag, överväger att frigöra sig från idealet om romantisk kärlek, som alla förväntas sträva efter, kan möjligen finna inspiration i att beakta och eftersöka dessa som alternativ.

1. Familjekärlek: att älska och bli älskad av sina föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, syskonbarn m.fl. Detta är en automatisk och obetingad kärlek som ger stor trygghet i livet.
2. Vänskapskärlek: att komma mycket nära en annan människa, att dela det mesta av vardag och fest, grundad i reciprocitet, men utan romantik och sex. En stimulerande typ av kärlek, som inte riskerar att undermineras av känslostormar eller romantikens tendens att dö ut.
3. Sexuell kärlek: att njuta av och med andra utan bindning. En livsbejakande kärlek, byggd på ömsesidighet, men utan illusioner om delat liv eller annan närhet än den rent fysiska.
4. Attraktionskärlek: att uppfyllas av lycka vid åsynen av någon som berör. En rent fysisk attraktion, präglad av skönhet och kraft. Det kan vara en person man ser när man gymmar, någon på tv, någon på gatan. Man uppslukas och trollbinds. En ensidig, tillfällig och icke-reciprok typ av kärlek.

Visst kan man även ha och se dessa fyra typer av kärlek som komplement till romantisk kärlek, men jag tror att de i regel inte kan utvecklas och blomma ut till fullo om tillvaron är styrd av romantisk kärlek, som tränger undan nästan allt annat. Dolly skulle säkert inte hålla med, but I love her anyway.

Bahrain tycks nu komma att försöka utrota homosexualitet genom att hålla koll på barnen:

School students could soon be spied on under a campaign to stamp out homosexuality, under demands made by MPs yesterday. … It also called for monitoring in schools and for pupils who veer towards homosexuality to be punished.”

Ja, vad ska man säga? Fascism!

Intet nytt under solen, som Predikaren så klokt uttrycker det. Den politiska kampen om röster pågår, trots att det är mellanvalsperiod, och är det inte pensionärerna som ska gynnas lite extra så är det studenterna. Som i Centerns nya utspel om höjda studiemedel. Det ska förvisso tilläggas att förslaget rymmer en bra del, i det att fribeloppet föreslås höjas från 100 000 kr till 150 000 kr per år och på sikt avskaffas.

Men om man verkligen vill hjälpa studenterna skulle jag prioritera något annat än en studiemedelshöjning, nämligen avskaffad värnskatt. Det skulle öka utbildningspremien och den disponibla livsinkomsten, vilket gör det mer lönande att studera.

I en reklamkampanj från Tysklands Olympiska Kommitté visas denna bild, med budskapet:

If you don’t move, you get fat.

Originalet, Michelangelos David, kan beskådas här.

Ikväll blir det 5,5 km på löpbandet!

Om människor tenderar att begå misstag på marknaden, pga. olika psykologiska egenskaper som får dem att inte beakta viktig information och långsiktiga konsekvenser, är det ett argument för att staten ska styra mer? I en viktig uppsats påpekar professor Ed Glaeser följande:

The behavioral economists’ most profound attack on the neoclassical paradigm is in the area of welfare economics, where the selfcontrol literature suggests more freedom is not necessarily better … [W]hile the behavioral economists have ably illustrated the flaws inherent in consumer decisions, policy decisions require weighing the losses from error in the market with the losses from errors in the political sphere. After all, we don’t have the option of a perfectly informed, social planner who maximizes our welfare. Psychological errors in the political market will tend to be far more severe than errors in the product market. As a result, increased psychological realism will probably tend to make us more, not less, wary of government intervention.”

Detta är en insikt som många ”beteendeekonomer”, som utgår från människan som en imperfekt beslutsfattare, tenderar att glömma bort alltför ofta, men som fler ekonomer än Glaeser har.

Se även ett tidigare inlägg om Glaeser och paternalism.

En regering kan utvärderas på två sätt: på basis av vad de beslutar att göra och på basis av vad de beslutar att inte göra. Det senare är ibland nog så viktigt. Det illustreras av den utmärkta Nyamko Sabunis besked idag att regeringen avvisar det undermåliga förslaget om en lag mot könsdiskriminerande reklam:

Som minister med ansvar både för jämställdhets- och demokratifrågor vill jag inte inskränka en grundläggande mänsklig fri- och rättighet för en symbollagstiftning vars effektivitet jag ifrågasätter. Så vinner vi inte slaget om jämställdheten.”

Rafael Nadal och Novak Djokovic har klätt upp sig för att gå på casino i Monte Carlo. Se mer här.

Direkt från de öländska vidderna: Barbro Green! Mer om hennes kompis i Mellanöstern finns att läsa här.

Professor Torben Spaak vid Uppsala universitet är en jurist/rättsfilosof i min smak. I en färsk artikel* diskuterar han bl.a. det viktiga begreppet moralisk antirealism. Begreppet implicerar, som namnet antyder, avvisandet av moralisk realism, dvs. uppfattningen att ”moraliska fakta är begreppsligt (eller metafysiskt) oberoende av människors moraliska uppfattningar”. Enkelt uttryckt avvisas, i den antirealistiska hållningen, existensen av en objektiv moral. Två argument anförs till stöd för detta synsätt:

Jag menar nu att moralisk antirealism är en rimlig teori. För det första utgör förekomsten av utbredd moralisk oenighet visst stöd för uppfattningen att det inte finns några moraliska fakta som är begreppsligt oberoende av människors moraliska uppfattningar. … Som John Mackie påpekar kan man inte rimligen anse att moralisk oenighet beror på spekulativa slutledningar eller på hypoteser som baseras på otillräcklig eller bristfällig evidens. Mackies uppfattning är i stället att ”[d]isagreement about moral codes seems to reflect people’s adherence to and participation in different ways of life’. Jag delar denna uppfattning. För det andra kan man tycka att vi borde ha kunnat komma överens om något slags metod för lösande av moralisk oenighet, om det nu hade funnits moraliska fakta som varit oberoende av människors moraliska uppfattningar. Men hittills har vi inte lyckats komma överens om någon sådan metod.” [Fetstil tillagd.]

Jag kan bara instämma. Och det tycks mig som om det vanligast förekommande argumentet till stöd för den moraliska realismen är att man vill att det ska finnas en objektiv moral. Ett mindre bra argument.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). ”Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Åsa Linderborg anför, såvitt jag förstår, ett moraliskt argument för demogranter (dvs. ett system där alla nuvarande socialförsäkrings- och bidragssystem ersätts av ett system där alla får lika mycket per år i kronor i kraft av sitt medborgarskap) genom att försvara barnbidrag även till välbeställda:

Genom ett generellt barnbidrag markerar man att alla barn är lika mycket värda.”

Ty om detta är ett giltigt argument för barnbidrag, varför inte för alla bidrag och ersättningar? Generalitet, i betydelsen lika stora bidrag, krävs för att staten ska markera att alla medborgare är lika mycket värda, tycks Linderborgs resonemang implicera.

Nå, om jag skulle försvara ett helt generellt system skulle jag föredra andra argument, som att välfärdssystemet då inte riskerar att styras av särintressen och att fusk och felaktigheter kan undvikas. Tal om ”lika värde” är nästan alltid svårbegripligt, vagt och diffust.

Varför inte säga det rent ut: Det finns ingen sanning, det finns bara åsikter.

Det ges tydligen utbildning numera i hur man raggar. Någon sådan verkar inte John Maynard Keynes, en av 1900-talets mest framstående nationalekonomer, ha behövt. Han var, åtminstone i sin ungdom, uppenbarligen framgångsrik på den s.k. köttmarknaden, vilket han dokumenterade i två dagböcker:

In earlier days, though, from 1901 to 1915 when he was mostly a 20-something, he cruised constantly and kept two sex diaries of his success. … Keynes obsessively counted and tabulated almost everything; it was a life-long habit. As a child, he counted the number of front steps of every house on his street. Later he kept a running record (not surprisingly) of his expenses and his golf scores. He also counted and tabulated his sex life. .. The first diary is easy: Keynes lists his sexual partners, either by their initials (GLS for Lytton Strachey, DG for Duncan Grant) or their nicknames (”Tressider,” for J. T. Sheppard, the King’s College Provost). … You might say that Keynes was at least as invested in the sex market as the stock market.

De kristna moralisterna darrar nog av upprördhet. Kanske även av Keynes moralsyn. Och då har vi inte ens kommit in på hans omstridda nationalekonomiska teser!

Juventus förre sportchef:

En homosexuell spelare kan inte göra en fotbollsspelares jobb. Fotbollsvärlden är inte gjord för dem. Det finns en speciell stämning då man står naken i duschen.”

Det är märkligt hur känsliga vissa heterosexuella män är. Samma argument används i USA för att förmena homosexuella möjligheten att verka i det militära. Dessa heteromän ska klara av pressen att spela VM-match och att döda irakier. Men att bli beskådad i duschen! Ja, där går gränsen.

Ikväll studerade jag två simpojkar i simhallen. De gick självsäkert, medvetna om sin skönhet, skrattandes. De utstrålade en sådan naturlig, okonstlad livsglädje, att jag fann mig helt fascinerad. Som Bertrand Russell framhåller i The Conquest of Happiness är zest — att vara nyfiken på det mesta, att känna genuin fascination över tillvaron, att ha förmåga att njuta och känna uppskattning — något som i högsta grad ger lycka i livet. Dessa pojkar var levande exempel på personer med zest — och de gav i sin tur mig zest!

Russell beskriver i boken vad det handlar om med exemplet barn:

Young children are interested in everything that they see and hear; the world is full of surprises to them, and they are perpetually engaged with ardour in the pursuit of knowledge, not, of course, of scholastic knowledge, but of the sort that consists in acquiring familiarity with the objects that attract their attention.

Motsatsen till denna sinnesstämning är kanske att vara blasé. Personer som är det sprider inte lycka omkring sig, och dem undviker jag helst.

Hur ska vi undvika fusk och andra felaktigheter i de s.k. trygghetssystemen? Kontroller på jobben kan vara en metod; men det slår mig att problemen i hög grad hör samman med den typ av trygghetssystem som Sverige har valt. Trots allt tal om en generell välfärdsstat finns många icke-generella inslag, där människor erhåller olika ersättning och bidrag beroende på en rad faktorer.

Om man istället tänkte sig det Buchanan och Congleton förespråkar — ett helt generellt system med proportionell beskattning och omfördelning i form av demogranter (dvs. att alla får en exakt lika stor kontantsumma per år) — skulle fusk och felaktigheter så gott som helt omöjliggöras. Demogranten är nämligen inte kopplad till att du är sjuk eller frisk e.d. utan till medborgarskapet. Jag säger inte att ett helt generellt system är att föredra framför dagens men noterar att frånvaro av fusk och fel är en faktor som talar till det förra systemets fördel.

Se ett tidigare inlägg om medborgarlön.

Jennifer Diamanti, Expression 2 (n.a.), 33,0 x 25,4 cm:

Daniel Waldenström föreslår, liksom PJ, att staten ska sälja ut Svenska Spel, att privata aktörer ska sköta spelmarknaden och att staten ska beskatta spelandet för att motverka problem med beroende.

Jag instämmer — och tycker att det är konstigt att beskattning som alternativ till monopol har framförts som förslag av så få (i ett land där många annars är så förtjusta i just beskattning). I diskussionen om Svenska Spel tycks alla tvärtom utgå ifrån att spelberoende enbart uppvisar irrationella drag och att det enda som kan hålla spelberoendet i schack därför är en återhållsam, statlig speloperatör.

Men det finns tvärtom såväl teoretiska som empiriska belägg* för att beroende rent allmänt kan vara ett för individen rationellt fenomen, i betydelsen att beroendebeteende kan förstås som en del av en konsekvent och långsiktig nyttomaximeringsplan. Forskningen implicerar bl.a. att beroende människor är långsiktigt priskänsliga — sannolikheten att bli beroende och graden av konsumtion påverkas bl.a. av det totala priset, i vilket en skatt kan ingå.

Som Becker et al. (1991: 240) konstaterar:

The evidence from smoking, heavy drinking, and gambling rather strongly supports our model of rational addiction. In particular, long-run price elasticities are sizable and much bigger than short-run elasticities, higher future as well as past prices reduce current consumption, lower-income persons respond more to changes in prices of addictive goods than do higher-income persons, whereas the latter respond more to changes in future harmful effects, and younger persons respond more to price changes than older persons.

_____________________________________

*Se t.ex.
Becker, Gary S. och Murphy, Kevin M. (1991). ”A Theory of Rational Addiction.” Journal of Political Economy, 96(4): 675—700.
Becker, Gary S., Grossman, Michael och Murphy, Kevin M. (1991). ”Rational Addiction and the Effect of Price on Consumption.” American Economic Review, 81(2): 237—241.
Gruber, Jonathan och Koszegi, Botond (2001). ”Is Addiction ”Rational’? Theory and Evidence.” Quarterly Journal of Economics, 116(4), 1261—1303.
Mobilia, Patricia (1993). ”Gambling as a Rational Addiction.” Journal of Gambling Studies, 9(2): 121—151.

Visst kan man se på världen på väldigt olika sätt i den akademiska världen. Ofta föraktas och förtalas forskare i andra ämnen än det egna. Så verkar det ha varit redan på Strindbergs tid — eller vad sägs om detta härliga käbbel i Ett drömspel?

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
Sanningen är aldrig farlig.

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Vad är sanning?

DEKANUS FÖR JURIDISKA FAKULTETEN
Det som kan bevisas med två vittnen.

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Med två falska vittnen kan allting bevisas – för en lagvrängare.

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
Sanning är vishet, och visheten, vetandet är filosofien själv … Filosofien är vetenskapernas vetenskap, vetandets vetande, och alla andra vetenskaper äro filosofiens tjänare.

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Den enda vetenskapen är naturvetenskapen, filosofien är ingen vetenskap. Det är bara tomma spekulationer.

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Bravo!

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
[till Teol.] Du säger bravo! Vad är du för slag? Du är allt vetandes arvfiende, du är motsatsen mot vetenskap, du är okunnigheten och mörkret …

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Bravo!

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
[till Medic.] Du säger bravo, du, som inte ser längre än näsan räcker i förstoringsglaset, du som bara tror på dina bedrägliga sinnen, på ditt öga till exempel, som kan vara långsynt, kortsynt, blint, skumögt, vindögt, enögt, färgblint, rödblint, grönblint …

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Dumbom!

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Åsna!

För övrigt anser jag att de teologiska fakulteterna bör läggas ned. Och att Lordkanslern, som försökte medla i bråket ovan, har en skojig uppfattning om att ha åsikter. Han skulle nog inte ha tyckt vidare bra om att blogga…

LORDKANSLERN
Åsikter! Jag har inga åsikter. Jag är bara tillsatt av regeringen att se efter det ni inte bryter armar och ben av varandra i konsistorium … medan ni uppfostrar ungdomen. Åsikter? Nej, jag aktar mig, jag, för åsikter. Jag hade en gång några stycken, men de blevo genast vederlagda; åsikter bli genast vederlagda – av motståndaren förstås!

Det är den fråga Lane Kenworthy ställer utifrån hur människor i olika länder har valt mellan fem olika inkomstfördelningar. De flesta valde D eller E, och fler valde D än E. Som synes har dessa fördelningar en liknande struktur i botten; D har en jämnare fördelning; men inkomsterna är överlag högre i E. Kenworthys slutsats:

I wouldn’t go so far as to conclude from this that people tend to value low inequality over high incomes. Other ways of posing the question might yield different results. But it does suggest that inequality matters to people.

Will Wilkinson ifrågasätter denna slutsats och menar att människor rimligen inte har preferenser över aggregerade inkomstfördelningar:

But why think people actually have prior preferences about such things? The national income distribution is not experienced. The local income distribution isn’t experienced. Differences in local visible consumption may be experienced, and it seems plausible that people would have preferences about that. But that’s not what the question was about.

Han påpekar också det märkliga i att D föredras framför E, eftersom E är en värld där många har högre inkomst än i D och där ingen har lägre inkomst. Har människor ”Paretodestruktiva” preferenser?

En annan typ av kritik kan framföras utifrån bl.a. Christina Fongs forskning*:

People may prefer more redistribution to the poor if they believe that poverty is caused by circumstances beyond individual control. Therefore, beliefs about the causes of income may affect demand for redistribution.

Så även om man (tvärtemot Wilkinsons tes) har preferenser över inkomstfördelningar kan det vara missvisande eller intetsägande att fråga människor om dessa utan att det klargörs hur inkomstskillnader har uppkommit.

På det hela taget verkar det bäst att ta resultat av det slag Kenworthy presenterar med en stor nypa salt.

____________________________________

*Fong, Christina (2001). ”Social Preferences, Self-Interest, and the Demand for Redistribution.” Journal of Public Economics, 82(2): 225—246.

Jag klär mig ganska enkelt och avslappnat för det mesta, så jag fick lite att tänka på när jag idag läste goda och underhållande råd om klädstil och utseende. T.ex. detta:

Det är ett brott mot protokollet att ha på sig samma kläder för många dagar i rad. Vad som utgör för många dagar kan variera från arbetsplats till arbetsplats, en reklambyrå tenderar att vara strängare än en filosofiinstitution.”

Hela artikeln (på två sidor) kan läsas här och här.

Denna figur illustrerar ett positivt samband mellan inkomst och lycka, såväl mellan som (i de flesta fall) inom länder:

Läs mer om detaljerna i denna uppsats. För en sammanfattning, se New York Times. Och se ett tidigare inlägg på samma tema.

Uppdatering: En av uppsatsens författare, Justin Wolfers, har skrivit ett spännande blogginlägg om att höginkomsttagare är lyckligare än låginkomsttagare inom länder. Se även Daniel Waldenströms inlägg om studien.

Skönhet på en barr:

Det är mycket märkligt att Sveriges Television fortfarande regelbundet upplåter tid och plats åt religiös förkunnelse. Präster och pastorer får utan kritisk analys eller allsidig belysning framföra sitt i sak falska budskap. Nedläggning av tv-gudstjänstverksamheten rekommenderas pronto.

Bo Rothstein påpekar något viktigt om den svenska polisen:

En monopolverksamhet lik den svenska polisen som inte behöver bekymra sig om efterfrågan har en tendens att tappa sin innovationskraft. När efterfrågan är ­garanterad försvinner kreativiteten. Det kan låta konstigt med konkurrens inom polisväsendet …

Jag trodde först, när jag läste detta, att Rothstein hade låtit sig inspireras av Robert Nozick och hans beskrivning, i Anarchy, State, and Utopia (se t.ex. s 15-18, 108-109, 120-125), av konkurrerande beskyddarorganisationer. Nozick menar dock att om en fri marknad för beskydd och rättsskipning skulle etableras skulle en evolutionär process vidta som slutar i en monopolsituation (den minimala staten).

Men den slutsatsen kanske är förhastad. Edward Stringham föreslår ett hybridsystem mellan dagens rättsmonopol och ett system av det slag Nozick diskuterar.* Hans idé är att markägare, själva och i samarbete med andra markägare, upprättar rättssystem som fungerar som lokala monopol. På det viset erhålls många parallella rättsystem, som förvisso konkurrerar med varandra, men på geografiskt åtskilda ytor.

Bo Rothstein sätter, som han nästan alltid gör, fingret på en viktig frågeställning som diskuteras för lite: Hur kan den svenska polisen göras mer effektiv? Även om Nozick och Stringham har eleganta och teoretiskt intressanta analyser av en fri marknad för rättssystem, utgör nog trots allt Rothsteins mer begränsade förslag (deras brister till trots — se Jakob Heidbrinks kommentar) en mer fruktbar utgångspunkt för en vidare diskussion.

_____________________________

*Stringham, Edward (2006). ”Overlapping Jurisdictions, Proprietary Communities, and Competition in the Realm of Law.” Journal of Institutional and Theoretical Economics, 162(3): 516-534.

I Wagners opera Götterdämmerung ingår följande musikstycke, ofta kallat Siegfrieds begravningsmarsch, som för övrigt också spelades på Wagners egen begravning. Vill du ha en begravning som gör ett avtryck i de efterlevandes sinnen kan du välja detta musikstycke istället för timida svenska visor. Dessa basuner! Dessa pukor! Denna förstämning!

I Fassbinders film Querelle säger speakern följande om huvudpersonen:

Querelle’s inner harmony was indestructible because it was sealed in that heaven of heavens where beauty united with beauty.

Skönhet har stor kraft, vilket även Gustav von Aschenbach fick erfara.

Per Bauhn går i en artikel i Axess till storms mot radikaler som ”reser ragg närhelst de anar närvaron av normer som premierar vissa beteenden framför andra”. Han menar bl.a. att förspråkande av det normlösa samhället följer av moralisk relativism eller subjektivism, som beskrivs på följande vis:

Moraliska värderingar reduceras till uttryck för talarens känslor eller hans kulturella bakgrund. Omfattar man denna position, så får man nöja sig med det sociologiska eller antropologiska konstaterandet att det finns skillnader mellan olika gruppers värdesystem, men man kan inte säga att det ena värdesystemet förtjänar mer respekt än det andra. I stället blir det naturligt att betrakta varje försök från samhällets sida att hävda gemensamma värden som simpelt maktspråk. Men hur gör man när man ställs inför religiösa fundamentalister som anser att den som karikerar profeten Muhammed ska dö, eller som förbjuder sina döttrar att ha svenska pojkvänner? Hur konfronterar man sådana grupper, när man vant sig vid att behandla moral som en fråga om känslor och när man tror att krav på anpassning är förtryck? ”

Hans text stör mig lite, trots att jag håller med om att det är fel att förkasta alla normer, och det av två skäl:

1. Bauhn gör inte en viktig distinktion mellan förkastandet av alla normer och förkastandet av vissa normer. Ett samhälle helt utan normer är, som Brauhn, med referens till Hobbes, påpekar, inte särskilt trevligt. Men ett samhälle med strikta och helt rigida normer kan vara obehagligt det också. Den position jag anser att man bör förespråka är en noggrann prövning av normer och en utmaning av dem man finner inte bidrar till mänskligt välmående. Bara för att man avvisar total normlöshet innebär inte det att alla existerande normer ska accepteras.
2. Moralisk relativism eller subjektivism (om vi nu förenklat ska bunta ihop dessa begrepp) implicerar inte normlöshet eller tolerans av allt. Här har Bauhn (och, för den delen, en del förespråkare av total normlöshet) helt enkelt fel. Det kan nämligen vara en del av ens subjektiva värderingar att staten ska upprätthålla en viss norm, eller, för den delen, att den ska upprätthållas som del av ett informellt normsystem, i båda fallen med sanktioner för normöverträdare. Denna poäng betonas av såväl Chris Gowans som Torben Spaak*. Dessutom överskattar Bauhn alternativet. Vad tillför det att säga ”norm x är objektivt bra” jämfört med att säga att ”norm x är bra enligt min moraliska utgångspunkt” när den man talar till inte erkänner talaren som giltig uttolkare av moral?

Så normer bör ständigt ifrågasättas och utvärderas i förhållande till hur väl de bidrar till mänskligt välmående; vissa normer är bra och bör inte förkastas; och moralisk relativism eller subjektivism implicerar inte normlöshet.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). ”Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Hans Hofmann, The Vanquished (1959), 122,6 x 92,1 cm:

Människors längd varierar mellan länder. En studie* av tio länder i Europa visar detta tydligt:

Notera att längdökningen pågår överallt men att den är snabbare i södra Europa.

En intressant sak är att längd kanske kan ses som ett mått på mänskligt välmående, då skillnader i längd, såväl mellan som inom länder, är relaterade till sådant som kosthållning, fysiskt arbete och hälsa. Längd har också ett samband med materiellt välstånd:

Som artikelförfattaren** skriver:

Despite the large number of factors that may influence the relationship, Figure 3 shows a high correlation (about 0.82) between average height in a country and the log of per capita income. Although the figure illustrates the case for twelve-year-old boys, a similar relationship holds for girls and for adults. The figure makes clear that income has diminishing returns on average height. Once basic necessities are satisfied, higher income has less impact on health and physical growth. Thus, stature is good measure of deprivation but not opulence.”

_________________________________

*Garcia, Jaume och Quintana-Domeque, Climent (2007), ”The Evolution of Adult Height in Europe: A Brief Note.” Economics & Human Biology, 5(2): 340—349.
**Steckel, Richard H. (2008). ”Biological Measures of the Standard of Living.” Journal of Economic Perspectives, 22(1): 129—152.

Hockeyintresserad som jag är kom jag igår, när HV71 vann SM-guld, att fundera på vad detta namn egentligen står för. Svaret är att föreningen bildades 1971 som en sammanslagning av de mindre klubbarna Husqvarna IF och Vätterstads IK.

Här är HV:s back Nichlas Torp (f 1989), som på klubbens hemsida svarar följande på frågan vilka hans svagheter är:

Kan bli för het.

Professor Göran Lantz konstaterar klokt:

Idag är äktenskapet långt mer än barn­alstring. Homosexuella par, som redan idag kan ingå partnerskap under i stort sett samma regler som gäller för äktenskap, borde då också kunna få ingå äktenskap oberoende av ”hur det alltid har varit’.”

Faktum är att det går att hämta stöd hos F. A. Hayek för denna syn. Hayek betonade att han inte var konservativ och att han var öppen för utmaningar av traditioner på marginalen. Han värdesatte förvisso spontana, framvuxna ordningar, som han kallade cosmos, och var i grunden skeptisk till konstruerade, artificiella ordningar, som han kallade taxis. Men han erkände också att de förra kan behöva korrigeras ibland och att det, i en evolutionär process, är viktigt att traditionella regler utmanas och, stundtals, ersätts.

Jonathan Rauch utvecklar denna argumentation och citerar Hayek:

It may be due simply to the recognition that some past development was based on error or that it produced consequences later recognized as unjust. But the most frequent cause is probably that the development of the law has lain in the hands of members of a particular class whose traditional views made them regard as just what could not meet the more general requirements of justice. … Such occasions when it is recognized that some hereto accepted rules are unjust in the light of more general principles of justice may well require the revision not only of single rules but of whole sections of the established system of case law.”*

__________________________________

*Hayek, F. A. (1973). Law, Legislation, and Liberty: Rules and Order. London: Routledge: 89.

Den bästa hamburgaren i Stockholm serveras av Tures i Sturegallerian. Den avnjöt jag igår på en arbetslunch med mina kollegor docent Jordahl och professor Poutvaara. Priset är dock högt, 142 kr.

Den sämsta hamburgaren i Stockholm serveras av en hamburgarbar på Stockholmsmässan i Älvsjö. Den åt jag i söndags i samband med besök på Trädgårdsmässan med mor och far. Varning!

Mest prisvärda är nog trots allt Burger Kings Big King och McDonald’s Big Mac. Dem äter jag ofta och gärna.

Skönhet är en tillgång för politiker — men också på arbetsmarknaden. Det är numera väl dokumenterat att vackra människor tjänar mer än andra, allt annat lika. Men kan man göra något åt hur man uppfattas, t.ex. genom att köpa vissa typer av kläder och genom att använda smink?

Jodå. I studien ”Dressed for Success — Does Primping Pay?” visas att kinesiska kvinnor som lägger pengar på kläder och smink uppfattas som vackrare. Det ger i sin tur också högre lön. Men av de ökade utgifterna på skönhetsbefrämjande produkter fås enbart ca 15 procent tillbaka i form av högre lön. Närmare bestämt är relationen mellan investeringar i dessa produkter och löneökningar icke-linjär, vilket visas i detta diagram:

Författarna skriver:

At the mean level of spending (88 yuan), each additional yuan spend on beauty increases earnings by 13 cents. At the 90th percentile (200 yuan), the marginal effect on earnings is 14.5 cents, while at the maximum level of spending the marginal effect is reduced to 1.3 cents. The simulations make it absolutely clear that spending on beauty items generates only a small payoff in the form of higher wages.

Ska då dessa utgifter ses som i hög grad bortkastade? Nej, det vore en förhastad slutsats. Fina kläder och smink kan ju ses som ren konsumtion eller ge andra fördelar än hög lön.

Jag är ingen beundrare av Ayn Rand. Men en sak jag har fastnat för är hennes kritik, framförd i ett tal av John Galt i romanen Atlas Shrugged, av den extremt stötande och bisarra kristna idén om arvssynd.*

Innan jag presenterar kritiken är det på sin plats att klargöra vad som menas med arvssynd. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ”death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Men Ayn Rand ger alltså svar på tal. Ett utdrag:

The name of this monstrous absurdity is Original Sin. A sin without volition is a slap at morality and an insolent contradiction in terms: that which is outside the possibility of choice is outside the province of morality. If man is evil by birth, he has no will, no power to change it; if he has no will, he can be neither good nor evil; a robot is amoral. To hold, as man’s sin, a fact not open to his choice is a mockery of morality. To hold man’s nature as his sin is a mockery of nature. To punish him for a crime he committed before he was born is a mockery of justice. To hold him guilty in a matter where no innocence exists is a mockery of reason. To destroy morality, nature, justice and reason by means of a single concept is a feat of evil hardly to be matched. Yet that is the root of your code. … They call it a morality of mercy and a doctrine of love for man.

De kallar den det, ja. Men vi vet bättre — och förkastar denna religion.

______________________________

*Jag har tidigare skrivit om begreppet synd mer allmänt samt om en av Rands talanger.

Regeringens utredare föreslår relativt modesta förändringar av systemet för prissättning av hyresrätter:

Vi föreslår att stora skillnader mellan utbud och efterfrågan ska spela en roll vid hyressättningen. I bostadsområden där det krävs flerårigt köande för en hyresbostad ska hyrorna kunna öka med maximalt omkring fem procent per år tills man nått en mer balanserad situation. En sådan relativt långsam höjning av hyran kommer bara att beröra en liten minoritet av landets hyresgäster. För de flesta kommer hyran inte att höjas mer än i dag. Vi föreslår för övrigt generellt för alla hyresgäster att hyran inte ska kunna öka med mer än omkring fem procent per år, även om bruksvärdet skulle ha stigit mer än så. Ett sådant skydd finns inte i dag. Vi föreslår också att hyrorna ska kunna sjunka i bostadsområden med stora vakanser.

Det är ett bra förslag, vilket SvD och DN också konstaterar, även om jag personligen, förespråkar rena marknadshyror. Varför är förslaget ett steg i rätt riktning? Därför att dagens system medför stora kostnader utan att ge några större fördelar:

1. Stora köer uppstår, vilket gör att efterfrågan inte tillgodoses.
2. Incitamenten är lägre för bostadsföretag att bygga nya hus, vilket förstärker problemet med köer.
3. Lägenheter felallokeras, vilket ger upphov till en välfärdskostnad (se här).
4. Orättvisa uppstår när personer i attraktiva lägen får betala obetydligt mer än personer i oattraktiva lägen.
5. Segregationen minskar inte (se här och här).

Att Hyresgästföreningen reagerar med överdrifter, och att Mona ger den sitt stöd, är inget att förvånas över, men att Rapport fortsätter att fungera som megafon för denna intressegrupp av insiders på hyresmarknaden är märkligt. De fem punkterna ovan nämns inte alls.

Det som förvånar mig är att alla de som tycker om prisreglering inte förespråkar det på fler områden. Varför ska hus och bostadsrätter få prissättas på marknaden? Varför ska bilar få prissättas fritt? Det finns exempel från DDR på härliga köer för att få en Trabant. Rättvist och bra, alla betalar lika.

Danilo Ikodinović är en serbisk vattenpolospelare, som var med och vann silvermedalj i OS 2004. Kanske en ny sport att följa närmare?

Edward O. Wilson slår i ”The Biological Basis of Morality” ett slag för en empirisk förståelse av moral. Han ser inte moralen som transcendental, dvs. mystiskt bestämd utanför människorna, utan som en evolutionärt framväxt uppsättning inställningar som formas i mänskligt samspel.

Han beskriver dessa två alternativa synsätt så här:

The argument from transcendentalism takes the following general form: The order of nature contains supreme principles, either divine or intrinsic, and we will be wise to learn about them and find the means to conform to them. The general empiricist principle takes this form: Strong innate feeling and historical experience cause certain actions to be preferred; we have experienced them, and have weighed their consequences, and agree to conform with codes that express them. Let us take an oath upon the codes, invest our personal honor in them, and suffer punishment for their violation.” [Fetstil tillagd.]

Läs mer om hur han slår transcendentalister som Kant och Nozick på fingrarna. Det är dags för alla som uttalar sig om etikens grunder och karaktär att ta naturvetenskaplig forskning på allvar. Något som ytterligare inskärps av Marc Hausers forskning.

Att montera en flaggstång och att hissa ett tygstycke symboliserandes den nation i vilken man råkade födas vore mig helt främmande, eftersom jag är anti-nationalist. I en bilaga till DI idag anges dessutom märkliga rekommendationer för flaggning, t.ex. att man inte ska låta flaggan hänga uppe över natten, att man inte ska flagga med en trasig, fransig eller urblekt flagga, att man inte ska sätta märken, bokstäver eller namn på flaggan, att man ska undvika att flaggan nuddar marken i samband med att den hissas och halas, att en uttjänt flagga ska brännas och att endast en flagga åt gången ska hissas på en flaggstång.

Vad är det för typ av människor som villigt följer föreskrifter av detta slag? Antagligen personer som, till skillnad från mig, inte finner yttranden som detta, från samma DI-bilaga, skrattretande:

Eftersom flaggan är en symbol för vår nation ska den användas och behandlas med respekt.

En bra sak är dock att man numera inte kan straffas för att man skändar den svenska flaggan. Inte för att jag personligen vill skända den (det räcker gott, för min del, med att ignorera den och att förundras över andras vördnad för den), utan för att jag anser att man ska ha rätt att behandla det tygstycke som kallas flagga som man vill.

Det hävdas alltsomoftast att religion behövs för moralens skull. Att det inte stämmer är allmänt känt — i själva verket är religiös etik ofta destruktiv och omoralisk. Att religiösa företrädare dessutom personligen beter sig destruktivt och omoraliskt understryker poängen. Som exempel kan nämnas det stora antal incidenter där ungdomspastorer har begått sexuella övergrepp av olika slag.

Och de omfattande övergreppen av katolska präster, vilka har sopats under mattan i många år av deras överordnade, är en sann indikation på att religion på intet sätt garanterar en god moralisk praktik. Påven säger nu följande:

Jag skäms mycket och ska göra allt för att hindra att det upprepas.

Det var ju bra och det kan man ju hoppas. (Denna kampanj, där kyrkan söker ”riktiga män”, är säkert effektiv.) En utmärkt sak i sammanhanget är att påven noga skiljer på homosexualitet, som han också normalt annars bekämpar med näbbar och klor, och sexuella övergrepp.*

___________________

*Om vikten av att skilja på dessa ting, se professor Gregory Hereks klargörande text ”Facts about Homosexuality and Child Molestation”.

Albert Kotin, Untitled (1966), 61,0 x 50,8 cm:

Jag är alltsedan sommaren 1993, då jag gick en doktorandkurs på Stockholms universitet, förtjust i rättsekonomi, dvs. analys av juridiska frågor med hjälp av ekonomisk teori. Inte minst tycker jag om ämnets fokus på att reda ut konsekvenserna av olika sätt att utforma lagar och straff.

En färsk studie exemplifierar denna typ av analys. Ofta hävdas att hårdare straff är bra, eftersom det helt enkelt anses ”rätt” att brottslingar straffas. Men den rättsekonomiska analysen tittar på konsekvenserna av straff. Och nyss nämnda studie klargör att hårdare straff för försök att komma undan när man har begått brott sannolikt inte är en bra metod för att minska brottsligheten:

Efforts to avoid punishment are socially wasteful. Not only do they limit the deterrent effect of punishment, but they may actually lead to the paradoxical result that more severe punishment for crime induces more crime. … The main results of this paper are that (1) ex ante regulation, if feasible, reduces the incentives to engage in avoidance and consequently in crime; whereas (2) ex post punishment of avoidance may induce more avoidance and more crime. The intuitive reason for the latter result is twofold: ex post punishment of avoidance increases not only the costs but also the benefits of avoidance; and avoidance and crime are generally complements.”

Nu kan man som sagt tycka att hårdare straff är bra ändå, bara för brottslingar förtjänar hårda straff, men man ska då vara medveten om att detta kan leda till högre brottslighet.

Se tidigare inlägg om varför rättsekonomi är ett ganska litet ämne i bl.a. Sverige och om en primitiv syn på brottslingar.

Darin är tillbaka! Han sågs på klubben Solidaritet i Stockholm häromsistens. Så skönt, vi är många som har undrat vart han hade tagit vägen. Första gången jag såg honom blev jag lite kär:

Ekonomer brukar påpeka att skatter är ineffektiva i den mån de påverkar människor att bete sig annorlunda än om skatterna inte funnes på plats.* T.ex. kan en högre marginalskatt på arbete leda till ett lägre arbetsutbud. Detta resonemang utgår dock ifrån att ekonomiska aktörer känner till hur höga skatterna är. Och det finns tecken på att många underskattar skatternas storlek, dvs. att det finns fiskal illusion.

Min poäng här är att i den grad skatters storlek underskattas torde deras ineffektivitetskostnader bli lägre.** Om jag funderar på att arbeta mer än jag gör idag är min marginalskatt på arbetsinkomster en relevant faktor att beakta. Men om jag tror att den är 30 snarare än 55 procent, fastän den de facto är 55 procent, lär mitt arbetsutbud, allt annat lika, bli högre än om jag har korrekt kunskap.

Är detta ett skäl att försöka dölja skatternas storlek? Kanske, men mot denna positiva effekt av okunnighet får vägas åtminstone två negativa effekter. För det första kan skatter anses ha andra kostnader än ineffektivitet, t.ex. minskad möjlighet för människor att bygga upp ett sparkapital, och dessa kostnader är en funktion av faktiska, inte upplevda, skatter. För det andra finns det en demokratisk kostnad i att ha ett system som inte är transparent. Medborgare fattar då inte politiska beslut på basis av korrekt kunskap, vilket kan resultera i politiska beslut som de egentligen inte önskar sig.

Se även detta tidigare inlägg om synliga och osynliga skatter.

________________________

*En uppskattning tyder på att dessa ineffektivitetskostnader är höga, men de är svåra att operationalisera och mäta. Det bör också påpekas att skatter kan vara effektivitetshöjande om de korrigerar externa effekter.
** Buchanan [1967: 138] antyder denna möjliga konsekvens av fiskal illusion. Se
Buchanan, James M. (1967). Public Finance in Democratic Process: Fiscal Institutions and Individual Choice. Chapel Hill, NC: The University of North Carolina Press.

Påven är på besök i USA. Faktum är att i några av de frågor som skiljer påven och president Bush åt, är jag mer överens med den förre:

While the pope and Bush differ on such major issues on the Iraq war, capital punishment and the U.S. embargo against Cuba, they do find common ground in opposing abortion, gay marriage and stem cell research.

Men framförallt är det förstås trevligt att de kan enas i några frågor (kvinnofientlighet, stigmatisering av homosexuella och motverkande av medicinskt framåtskridande för att minska lidande). En annan viktig fråga rör rockmusik. Hur Bush ser på denna syndiga musikform vet jag inte, men påven har en sund inställning. Som kardinal varnade han, i The Spirit of the Liturgy, för rock & roll och beskrev den som

the expression of elemental passions.

Och sådana måste givetvis motverkas. Leve Benedikt XVI!*

_______________________

*Detta är den form av hans namn Katolska kyrkan i Sverige nyttjar.

Här har vi Tysklands förbundskansler Angela Merkel, på invigningen av den nya Operan i Oslo häromdagen. Norges statsminister verkar dock kunna hålla ögonen i styr.

Och här har vi ishockeymålvakten Henrik Lundqvist från en intressant vinkel.

Många borgerliga tyckare har kritiserat regeringen för att inte driva en tillräckligt liberal ekonomisk politik. I vissa avseenden håller jag med, särskilt när det gäller arbetsmarknadsregleringar och värnskatt, men jag tycker att kritiken överlag har varit obalanserad. En viktig indikation på att så är fallet ges av prognosen för skatternas andel av BNP i dagens vårproposition (s 17):

Notera att denna utveckling sker samtidigt som statsfinanserna är i mycket gott skick. Statsskuldens andel av BNP är på väg att mer än halveras (s 17):

Detta är en ny, ansvarsfull borgerlig politik som jag tycker att regeringen kan vara stolt över. Jag är gammal nog att minnas tidigare borgerliga regeringars oförmåga att hålla budgeten i balans. Nu är det nya tider, förvisso med sina problem, men med mindre sådana än tidigare.

Jeff Williamson är en ung man vars föräldrar skickade honom till en kristen terapeut som skulle ”bota” hans homosexualitet. Hans berättelse är intressant:

Jeff är uppenbarligen en stark och intelligent kille, som kunde stå emot de destruktiva försöken att ”bota” honom. Andra har det tuffare. Jag känner flera som har hemska erfarenheter, och i regel pga. kristna föräldrar.

Peter Santesson-Wilson diskuterar huruvida man ska bry sig om de få kristna som finns kvar i vårt sekulariserade samhälle. Fenomen som dessa, när kristna aktivt bidrar till att försöka förhindra kärlek och intimitet mellan personer av samma kön och faktiskt till att förstöra unga människors liv, stimulerar mig att inte bara vara ateist utan också anti-teist.

Läs gärna Johan Hiltons undercover-reportage från ett möte med den svenska versionen av den s.k. ex-gay- rörelsen samt ett tidigare inlägg om att byta sexuell läggning genom terapi.

Häromdagen såg jag en film i vilken Lorenzo blir uppraggad av en kvinna på ett tåg. Efter intimt umgänge berättar hon att hon har en fästman. Lorenzo undrar hur det då kom sig att hon hade sex med honom. Hennes svar:

You’re naïve, Lorenzo. I make love with whomever I please and whenever I please. As for pure feelings? They’re childish illusions.

Jämför med Gombrowicz förespråkande av den ovigda kärleken.

Varför röstar människor i politiska val? Det kan knappast bero på att de vill påverka politiken, eftersom en röst inte spelar någon roll. Istället kan man tänka sig att vissa röstar pga. en upplevd plikt och att andra röstar pga. ett socialt tryck. En ny studie* visar att den senare faktorn tycks ha störst förklaringsvärde. Abstract:

Voter turnout theories based on rational self-interested behavior generally fail to predict significant turnout unless they account for the utility that citizens receive from performing their civic duty. We distinguish between two aspects of this type of utility, intrinsic satisfaction from behaving in accordance with a norm and extrinsic incentives to comply, and test the effects of priming intrinsic motives and applying varying degrees of extrinsic pressure. A large-scale field experiment involving several hundred thousand registered voters used a series of mailings to gauge these effects. Substantially higher turnout was observed among those who received mailings promising to publicize their turnout to their household or their neighbors. These findings demonstrate the profound importance of social pressure as an inducement to political participation.

Frågan är dock om ett högt valdeltagande är eftersträvansvärt. Bör vi utöva social press på vänner och bekanta att gå och rösta? Det är inte alls självklart. Se mer om det här, här och här.

_____________________________

*Gerber, A. S., Green, D. P. och Larimer, C. W. (2008). ”Social Pressure and Voter Turnout: Evidence from a Large-Scale Field Experiment.” American Political Science Review 102(1): 33–48.

Det verkar inte finnas stöd för det i forskningen:

However, according to Krebs, an eminent scientist and principal of Jesus College, Oxford, there is still no reliable, peer-reviewed evidence to show that there is any clear health benefit to eating this ”green” produce.

Min gode vän Karl skrev en gång:

Bögar som odlar skägg hatar sig själva.

Idén är att skägg är ett attribut som hjälper den man som bär det att framstå som mer manlig. Att detta anses önskvärt har att göra med att manlighet premieras och att mindre manliga drag hos en man föraktas, såväl av andra män som av mannen själv. Det ligger nog en del i detta, men även heterosexuella män kan väl vilja förstärka sina manliga drag genom ansiktsbehåring? Ty har inte alla män vissa ”feminina” sidor? (Har man dålig skäggväxt kan man testa denna finska produkt.)

I och med mordet på 10-åriga Engla aktualiseras några tankar jag har haft tidigare, bl.a. i samband med prinsessan Dianas död och tsunamikatastrofen. Jag är helt enkelt oförstående inför vissa aspekter av människors sätt att känna och visa sorg i samband med hemska händelser. Mer konkret:

• Sorg i grupp: Människor verkar ha behov av kollektiva sorgemanifestationer. Det har inte jag. I den mån jag känner sorg vill jag hålla den för mig själv. Jag skulle finna det särskilt obehagligt att mötas i en kyrka för att uttrycka sorg med andra.
  
• Offentlig sorg: Människor verkar ha behov av att visa sin sorg i och genom media, liksom att ta del av andras sorg på det sättet. Det har inte jag, tvärtom finner jag i regel sådant osmakligt.
• Sorg för okända: Människor verkar känna sorg också för personer de inte kände eller hade träffat, om bara media har skrivit mycket om dem. (Men viss anknytning tycks krävas, t.ex. gemensam nationalitet.) Jag kan ibland känna antydan till sorg i sådana fall, men i huvudsak för personer jag har haft någon typ av uppskattning av, t.ex. en viss politiker eller artist.
• Präster som tröstare: Som gubben i lådan dyker alltid präster upp som några allmänna tröstare vid hemska händelser. Jag skulle aldrig ty mig till en präst i fall av sorg; tvärtom finner jag prästers försök att framstå som särskilt lämpade tröstare stötande.