Kristen etik och Downs syndrom
Är det etiskt riktigt att erbjuda gravida test för att se om fostret har Downs syndrom? Självklart, säger jag; nej, säger katolikerna. Effekten av att erbjuda testet är tydlig:
I Danmark erbjuds kub till alla gravida kvinnor sedan några år. Där har antalet barn som föds med Downs syndrom halverats.”
Jag ser detta som positivt, då det ger full valfrihet till föräldrarna. Ingen behöver ta testet och ingen behöver genomgå abort, även om testet indikerar Downs syndrom. Men de föräldrar som vill ta testet och genomgå abort får det. Varför ska inte de få bestämma? Kristen etik styrs av en idé om livskvantitet, inte av en omsorg om livskvalitet, och är stötande. Se vidare Peter Singers resonemang om abort på foster med skador.
Uppdatering: Notera språkbruket i Dagens ledare: testet “riskerar att minimera antalet barn med Downs syndrom.” [Fetstil tillagd.] Det vissa ser som en risk ser andra som en möjlighet.
Jag har alltid tyckt att det är underligt att det är en allmänt spridd uppfattning att en abort pga sexuell obetänksamhet (dvs abort som preventivmedel) är mindre kontroversiellt än abort av foster som bär på ogynnsamma anlag (typ Downs syndrom). Det är alltså ok enligt mångas moraluppfattning att avbryta en graviditet för att gravideten var “ett misstag”, eller för att man “inte är redo att bli förälder” eller för att ett barn “inte passar i ens livssituation”, men inte för att bespara sig själv och fostret det lidande som t.ex. Downs syndrom innebär.
Bortsett från de etiska problemen med aborter som sådana har selektiva aborter ytterligare ett problem. Genom att välja bort vissa individer utfrån vissa egenskaper öppnar vi upp för synsätt som är mycket nära besläktade med dem som frodades på 30-talet.
“- vårt förakt för svaghet.”
Mattias
Göran: Jag har funderat i samma banor. För mig spelar det ingen roll på vilken grund en kvinna vill genomföra en abort. Det ska hon få göra om hon vill, oavsett orsak, anser jag.
Mattias: Jag tycker inte att ditt resonemang håller, för redan idag betraktas sjukdom allmänt som önskat, och vi försöker med alla tillgängliga medel att eliminera sjukdom. Ska vi sluta med det för att de som förblir sjuka därmed skulle nedvärderas? Den logiken håller inte. Självklart kan man anse att det är rätt att abortera ett foster med Downs syndrom och samtidigt hävda att om ett barn med Downs syndrom föds ska man ställa generösa vårdresurser till förfogande samt ställa krav på respektfylld behandling i alla skeden av livet.
Skillnaden är när du botar en sjukdom så väljer du inte bort en individ med vissa egenskaper. Oavsett om man anser att fostret ären människa eller ej, väljer du bort ett foster så väljer du bort en (potentiell?) individ med vissa egenskaper vid selektiva aborter. Detta leder till ett sluttande plan där männsikovärdet riskerar att urholkas successivt.
… en fråga: Hur ser du på att man i till exempel Indien och Kina aborterar foster pga kön eller om man i en framtid redan i fosterstadiet skulle kunna avgöra sexuelläggning och valde detta som grund för abort.
För mig är det lika fel att välja bort foster pga av Downs syndrom, även om jag kan ha förståelse för att det på individplanet förekommer att man väljer abort när man upptäcker svåra handikapp.
Mattias: Men analogin är att man ogillar en viss företeelse (sjukdom) i båda fallen, man eliminerar den i båda fallen och frågan är om det påverkar synen på personer som fortfarande har sjukdomen. Jag ser inte att det följer. Jag kan alltså anse det helt riktigt att abortera ett foster med egenskap x och samtidigt värna om personer med egenskap x. Och det är precis så jag själv ser på saken.
Och jag har inga som helst principiella problem med att ett foster aborteras pga. kön eller sexuell läggning. Det får föräldrarna bestämma. Jag skulle kunna argumentera för att vissa egenskaper inte bör värderas negativt, men om föräldrarna trots det värderar dem negativt anser jag att de ska få besluta om abort.
Jag vet inte riktigt vad du menar med ordet “människovärde”.
Mattias:
“Sluttande plan- argumentationen” eller “Slippery slope” (som det också kallas) är inte speciellt övertygande. Det finns nämligen ingenting som säger att vi genom att genomföra en viss förändring av någonting “närmar” oss en förändring av “nästa entitet”.
Analogi: Bara för att vi kopplar av den sista vagnen på tåget följer det inte att vi kommer att koppla av den (från början) näst sista vagnen i ett senare skede.
Nä och enligt Hume håller inte induktionsprincipen heller. Alltså kan vi i princip inte veta någonting.
Mattias: Du använder dig av en sluttande planet-argumentation. Men indikerar inte det att varje avsteg från en absolut regel mot att tillåta dödande riskerar att leda till sådant dödande som få idag accepterar? Och frågan blir då om du motsätter dig varje sådant avsteg, t.ex. att tillåta aborter i vissa fall. Om du inte motsätter dig det, varför är ditt argument giltigt mot min syn men inte mot din?
Att utrota den mänskliga variant som vi kallar Downs syndrom är ett brott mot mänskligheten i ordets alla bemärkelser. Naturligtvis befinner vi oss på ett sluttande plan redan nu när man kan abortera flickfoster och snart även blåögda, om man vill. Men nu är det ändå så att man inte kan diagnostisera så mycket mer än Downs syndrom som i ett bra vsamhälle knappast är ett handikapp över huvud taget.
Om man erbjuds ett fosterdiagnostiskt test tror man som förälder att det är riktigt “farligt”. Nu handlar det inte om hur svårt det är att leva med Downs syndrom(i stort sett inte svårare än att leva med 46 kromosomer) utan om vad vetenskapen KAN diagnostisera. Det är mycket besvärligt att leva med allergier, som överviktig, utan att kunna gå osv. Men vi kan inte diagnostisera det ännu, som tur är, för då blir väl ännu fler “defekta” människor utrotade innan de föds.
Vi glömmer då också att de flesta funktionshinder inte syns vid födseln utan uppkommer senare och även genom olyckor och sjukdom. Ett samhälle som inte kan ta hand om människor med 47 kromosomer är ett samhälle för ingen alls. Alla blir vi förr eller senare beroende av hjälp. Eller förespråkar ni ättestupa också? Fast en del åsikter här verkar ju förespråka avlivning av sjuka, så varför inte? Jag vill i alla fall inte leva i ett sådant samhälle. Men Hitler hade förstås trivts.
Det är en himmelsvid skillnad på att välja bort att bli förälder och att välja bort en specifik individ, att bara vilja föda fram A-barn. Hur kan någon påstå något annat?
Håller till viss del med Alma Mater ovan:
http://en.wikipedia.org/wiki/Gattaca
Alma Mater och Jonatan: Låt oss ta det konkreta fall jag nämner: att KUB-testet har medfört att antalet barn som föds med Downs syndrom i Danmark har halverats. Håller ni med mig om att det är ett resultat att välkomna (eftersom föräldrar har beretts möjlighet att fatta beslut om att inte vilja ha ett barn med denna kromosomskada), eller håller ni med Dagen om att detta är att beklaga? Om ni håller med Dagen, på vilken grund då? Har ni t.ex. noterat att de barn som fortfarande föds med Downs syndrom behandlas sämre nu än tidigare (vilket knyter an till det filmtema Jonatan lyfter fram)?
Niclas:
Även om jag tycker att också aborter generellt är etikst problematiska menar jag att detta är en annan fråga.
Ovsett om du anser att fostret är en människa eller ej, när du gör en abort på grund av vissa egenskaper hos fostret,så väljer du bort en individ, inte bara ett liv/blivande liv i största allmänhet. Och det är där vi öppnar upp för idéer som ligger mycket nära dem tredje riket. Dvs vissa individer är inte värda att leva pga handikapp, ras, sexuell läggning, kön you name it.
…och även om du inter erkänner ett objektivt människovärde så kan vi väl i alla fall vara överens om, lite pragmatiskt så där; att “fjärde riket” inte är något att eftersträva, det kan bli så besvärligt.
Och angående det slutttande planet: Vi lever inte i den bästa av världar och ibland kanske? vi måste ta ett steg ut på det sluttande planet för att det är det minst dåliga(eller nåt liknande) men det säger ju inte att vi bör utmana ödet ytterligare och ta fler steg.
Jag håller så sakteliga på att skriva en Sida om abort som ett första steg i en serie svåra frågor - men den lär ta ett tag.
I princip håller jag med Dagen. Varför? En cell är en fabrik som innehåller all information som behövs för att reproducera sig. Flera cellers signaler skapar synergieffekter som påverkar enskilda cellers utveckling, och vi får organ, och till sist en människa (förutsatt att någon med Downs syndrom faller i kategorin - och med tanke både på föräldrar och den ringa skillnaden i DNA bör de ju göra det, eller hur?).
Att vårt samhälle inte är anpassat till att omhänderta potentiella barn som “terminerats” betyder inte att de har rätt att försöka leva.
Det finns tillstånd som innebär ett uttalat lidande eller klart livsodugliga foster. Det finns våldtagna kvinnor. Det finns undantag. I Sverige saknas en diskussion kring var det är rimligt att dra gränsen - och vilket ansvar det sekulariserade Sverige bör ha inför ofödda barn som kunnat adopterats och om det är rimligt att de kvinnor som utsätts för ett sådant trauma lämnas utan extra stöd.