Obegriplig sorg
I och med mordet på 10-åriga Engla aktualiseras några tankar jag har haft tidigare, bl.a. i samband med prinsessan Dianas död och tsunamikatastrofen. Jag är helt enkelt oförstående inför vissa aspekter av människors sätt att känna och visa sorg i samband med hemska händelser. Mer konkret:
- Sorg i grupp: Människor verkar ha behov av kollektiva sorgemanifestationer. Det har inte jag. I den mån jag känner sorg vill jag hålla den för mig själv. Jag skulle finna det särskilt obehagligt att mötas i en kyrka för att uttrycka sorg med andra.
- Offentlig sorg: Människor verkar ha behov av att visa sin sorg i och genom media, liksom att ta del av andras sorg på det sättet. Det har inte jag, tvärtom finner jag i regel sådant osmakligt.
- Sorg för okända: Människor verkar känna sorg också för personer de inte kände eller hade träffat, om bara media har skrivit mycket om dem. (Men viss anknytning tycks krävas, t.ex. gemensam nationalitet.) Jag kan ibland känna antydan till sorg i sådana fall, men i huvudsak för personer jag har haft någon typ av uppskattning av, t.ex. en viss politiker eller artist.
- Präster som tröstare: Som gubben i lådan dyker alltid präster upp som några allmänna tröstare vid hemska händelser. Jag skulle aldrig ty mig till en präst i fall av sorg; tvärtom finner jag prästers försök att framstå som särskilt lämpade tröstare stötande.
Ibland kan man hålla inne med sina åsikter.
Har man egna barn så känner man starkt för alla anhöriga till Engla i detta fall.
Vad den här besten har gjort med Engla vill man inte tänka på.
Att du använder detta som slagträ för att visa att andras empati inte betyder något för dig och samtidigt angripa prästers engagemang.
Du gör mig otroligt besviken, stäng ner dig blog.
Niclas: jag har funderat i samma banor många gånger själv. Framförallt det här med känsloyttringarnas viktning efter avstånd tycker jag är intressant. Hur kommer det sig att man förväntas känna glädje med ett nationellt fotbollslag (vars medlemmar man aldrig träffat) eller sorg med någon familj i Dalarna som man aldrig stött på? Och varför är det viktigare om familjen är svensk än exempelvis tysk eller spansk? Är det så enkelt som att det har att göra med nyhetsvärderingar, dvs att det som händer närmast oss anses viktigast och får mest spaltutrymme, vilket orsakar mest kollektivt tandagnissel?
Oavsett vilket så känns dessa kollektiva känsloyttringar känns väldigt konstiga och i någon mån producerade. Hela händelsen är förstås djupt tragisk, och jag kan känna en medkänsla med de drabbade eftersom jag översköljts med information om det hela. Men vad kommer det sig att folk som inte är involverade går och pratar om det och ältar det hela, analyserar det i media osv, och liksom river så djupt de kan i såret för att få ännu mera anledning att sörja? Det har lite drag av självplågeri..
HansT: Gnällspik.
HansT: Jag vill, likt Karl, klargöra att det som har hänt utan tvekan är en fasansfull händelse, och givetvis känner man för de anhöriga. Det är mer vissa sociologiska/psykologiska aspekter av sorgeuttryck jag försöker mig på att ta upp till diskussion och problematisera, vilket inte ska förväxlas med frånvaro av empati.
Prästers engagemang stör mig främst pga. filosofiska skäl. De proklamerar i kraft av sin yrkesroll förekomsten av Jahve, som de påstår är allsmäktig, allgod och allvetande. Givetvis går en sådan proklamation inte ihop med bestialiska händelser som mord på 10-åriga flickor, vilket de inser på ett plan. Därför talar de alltid om “mysterium” och “outgrundliga äro Herrens vägar”, när det självklara vore att förkasta de vidskepliga dogmerna. Men så sker inte, ty de har ju investerat hela sin yrkesroll i att proklamera dem. Det är detta, inte ett personligt engagemang, som jag starkt ogillar med präster som tröstare. Som tur är finns andra med ett personligt och/eller professionellt engagemang som kan bistå, vid behov.
Nu är det nog kanske dags att Niclas tar ansvar för vad han faktiskt skriver och inte försöker att gömma sig bakom förment empatiska utsagor när Hans T kritiserar hans skriverier. Det är inte så lite dubbelmoral som studsar på den här bloggen just nu.
I inlägg efter inlägg har Niclas, i hyllande ordalag, erkänt sig till värdenihilism (eller naturalism, eller preskriptivism, beroende på mer finstilta definitioner) , gärna med hänvisningar till plakatcitat från Bertrand Russell:
http://nonicoclolasos.wordpress.com/2008/03/29/moral-som-kansla/
Grundtesen är att rätt och fel endast kan existera som personliga känslor. Det kan inte finnas något objektivt sant och moraliskt fördelaktigt, annat än som en samhällelig konstruktion (Hägerströms positivism). Därför kan det heller inte finnas något som är - i rent objektiv bemärkelse - falskt, eller moraliskt förkastligt. Då är det på sin plats att påpeka att med denna utgångspunkt är det inte så lite märkligt att Niclas utbrister i att han vill “klargöra att det som har hänt utan tvekan är en fasansfull händelse”.
Varför är det det? Vad är det i mordet på Engla som är så fasansfullt? Om vi antar att Niclas inte för ett ögonblick avvikit från sina tidigare övertygelser, då är det sannolikt så att han endast ger uttryck för en högst personlig känsla, som - enligt hans egna filosofiska utgångspunkter - inte på något sätt ger grund för att hävda att mordet på Engla var moraliskt förkastligt.
För någon som jag själv, som tillhör det läger som Niclas så gärna bespottar - nämligen värdeobjektivismen - så är det vansinnigt mycket enklare att hävda att mordet på Engla var fel och fasansfullt. Men det förutsätter förstås att man tror på intrinsikala, universella människovärden. Niclas är att gratulera om han möjligen också börjat inse värdet av denna inställning till moralfilosofi.
Joakim: Jag tror att din bedömning att jag ger uttryck för dubbelmoral handlar om en missuppfattning. Jag skrev följande: “Jag vill, likt Karl, klargöra att det som har hänt utan tvekan är en fasansfull händelse.” Jag får göra dig besviken, apropå din sista mening, och meddela att jag inte menar annat än följande: “Jag vill, likt Karl, klargöra att det som har hänt av mig upplevs med emotionellt grundat ogillande”. Jag delar till fullo Russells metatiska syn; och, för den delen, Ayers.
“Jag är helt enkelt oförstående inför vissa aspekter av människors sätt att känna och vissa sorg i samband med hemska händelser”.
Ja, blogginnehavaren ger prov på det… att inte förstå.
Men ha tålamod. Empatin utvecklas i takt med att man överger självcentratet.
Sympatin också för den delen.
Niclas: Är tacksam för det klargörandet. Vad du emellertid inte explicit skriver, men som jag gärna vill betona, är att den metaetiska delen av Russells resonemang som du åsyftar, de facto inte gör det möjligt för dig att fördöma mordet som “moraliskt förkastligt” annat än utifrån att du själv känner dig illa till mods.
Jag tycker också att det är värt att reflektera över din mening i huvudinlägget:
“Jag är helt enkelt oförstående inför vissa aspekter av människors sätt att känna (…) sorg”
Din syn på andra människors rättsuppfattning bygger således enbart på en internaliseringsprocess. Ur detta resonemang kan vi härleda att du inte anser att man kan se något intrinsikalt förkastligt i mordet på Engla. Barnamord är barnamord, men endast om du själv kan känna olust inför det blir det ett omoraliskt handlande.
Joakim: Du beskriver i väsentliga avseenden min syn på ett korrekt sätt. Ett barnamord är inte fel för att det i något slags ontologisk mening är fel utan därför att människor på basis av känslor anser det vara fel.
Ska inte ge mig in alla dina frågor här.
Men jag har också funderat över den kollektiva sorgen. Speciellt unga människor kan ge sig fullständigt hän. Det handlar nog om andra inneboende sorger som plötsligt blir tillåtna. Det finns så mycket som unga idag inte får visa… kanske inte förr heller för den delen… Men så händer en katastrof eller en människa mördas… ibland är det bara en olycka… och all sorg blir plötsligt tillåten.
Jag har varit med om att avbrutit sorgemanifestationer, stänga kriscentrum mm just för att det så lätt fastnar… blir ett livsinnehåll… Två dagar, sen måste sorgen hitta andra vägar om man inte är anhörig. Då är det samtalens tid.
Präster… tja vi kyrkans folk har en skrämmande stor erfarenhet av människor i sorg. Det är väl bara det. Få andra kan erbjuda den erfarenheten. Vi sitter ju inte där berättar bibelberättelser precis… Men vi vet en del om hur man möter, lyssnar, frågar osv för att det inte ska gå helt fel. De flesta brukar vara tacksamma för den hjälp vi ger.
Minnesstunder och dylikt ligger lite vid sidan om det akuta krisarbetet. Men det är ju upp till var och en vad man vill vara med på… och vad man vill ta till sig.
Klockren analys. Kollektiv sorg..kollektivt massmord..kollektivt vansinne.
Till Hans T: Du är en mupp och en idiot. Du kan ta ditt pick och pack, stänga ned din epostadress och dra fort som helvete från internet.