Jag dissar flaggan
Att montera en flaggstång och att hissa ett tygstycke symboliserandes den nation i vilken man råkade födas vore mig helt främmande, eftersom jag är anti-nationalist. I en bilaga till DI idag anges dessutom märkliga rekommendationer för flaggning, t.ex. att man inte ska låta flaggan hänga uppe över natten, att man inte ska flagga med en trasig, fransig eller urblekt flagga, att man inte ska sätta märken, bokstäver eller namn på flaggan, att man ska undvika att flaggan nuddar marken i samband med att den hissas och halas, att en uttjänt flagga ska brännas och att endast en flagga åt gången ska hissas på en flaggstång.
Vad är det för typ av människor som villigt följer föreskrifter av detta slag? Antagligen personer som, till skillnad från mig, inte finner yttranden som detta, från samma DI-bilaga, skrattretande:
Eftersom flaggan är en symbol för vår nation ska den användas och behandlas med respekt.”
En bra sak är dock att man numera inte kan straffas för att man skändar den svenska flaggan. Inte för att jag personligen vill skända den (det räcker gott, för min del, med att ignorera den och att förundras över andras vördnad för den), utan för att jag anser att man ska ha rätt att behandla det tygstycke som kallas flagga som man vill.
Utmärkt skrivet: flaggan utgör i främsta rummet ett tygstycke och den heder som ösas över detta tygstycke är ofta löjlig. Den punkt där jag skulle avvika är väl att detta tygstycke råkar vara en symbol för andra än dig och mig, Niclas, och att detta tygstycke därför av respekt för andra kanske inte aktivt skall skändas. Att skända en flagga är lika barnsligt som att bränna kors eller att skända kyrkogårdar (säger jag som antireligiös rationalist, som anser att vi efter livets slut utgör biologiskt avfall, inget mera).
Att straffbelägga flaggskändning skulle dock vara ett fullkomligt oacceptabelt brott mot yttrandefriheten.
Jakob: Jo, jag instämmer, jag har inte för avsikt att själv t.ex. hissa ned en flagga så att den nuddar marken eller att skriva bokstäver på en flagga. Man får ta hänsyn till sina medmänniskor, även när de innehar uppfattningar man själv finner lite märkliga.
“Jag dissar flaggan”
Är du göteborgare?
;)
Stackars, Niclas. Patriotismen är inte någonting för honom… :-(
Pontus: Nej, smålänning, men främst är terminologin del av min strävan att framstå som ungdomlig. :-)
PTH: Nej, i sanning inte. Men tyck inte synd om mig för det, jag är så lycklig utan patriotismen, tro mig.
Lite götrborgsk är du väl ändå med ordvitsar av den kalibern! :D
Det vackra och det sköna är irrationellt. (iaf sett ur ett positivistiskt perspektiv) … och jag förbehåller mig rätten att vara inkonsekvent.
Självklart ska man följa flaggningsregler och respektera flaggan! Allt annat är opatriotiskt!
Jag tycker att det är tråkigt att läsa något sådant. Jag anser at patriotism är något gott som även hjälper att skapa ett bättre samhälle. Det hälper att styrka sammanhållet som i en stor familj. Om man inte heller bryr sig om familjens värden har detta samma negativa effekt som i större fall för landet om man inte bryr sig om detta. Och att hedra flaggan hör till detta eftersom man därmed visar respekt för något.
Tobbe: Man visar enligt min mening definitivt inte respekt för ett land genom att bete sig konstigt gentemot ett stycke tyg. Tyget är en symbol för landet, men inte lika med landet.
Men vad skall det förresten betyda: “visa respekt för ett land”? Att inte kritisera det? Att anta att landet är trevligt? Har inte det senare kanske med dess befolkning och dess regering att göra, eftersom “landet” til syvende og sidst endast är ett genom historiska tillfälligheter utstakat territorium? Om jag skall visa befolkningen respekt, innebär det då att jag måste vara trevlig också gentemot de som jag anser vara oanständiga, inskränkta eller arroganta?
Och vad betyder egentligen “respekt” i sammanhanget? “Respekt” är ett så’nt där modeord som ofta används, men vars innebörd är högst undflyende.
Det hela är en schimär: det är en felaktig föreställning när vi likställer ett stycke tyg med ett territorium och territoriet med en viss befolkning. Tygstycket ändras (vilket skett med den svenska flaggan senast 1905), territorier vinns eller går förlorade (Skåne och Blekinge kom till, Tröndelag försvann, liksom Baltikum) och befolkningen förändras (genom invandring och utvandring, genom förändrade kulturella normer och genom externa politiska chocker).
Flaggan har ingen som helst förnuftig innebörd och bör inte hedras mer eller mindre än statsministerns byxor.
Tobbe: Jag har svårt att förstå dina tankar. Jag ser inte Sverige som en familj utan tar tvärtom avstånd fram samhörighet baserad på nationalitet. Varför ska jag bry mig mer om personer som råkar vara födda inom en viss stat än andra?
@jheidbrink - Med respekt för landet menar jag framförallt dess befolkning. Självklart förändras det. Lika mycket som en familj (nya föds, kanske tillkommer ett adoptivbarn eller någon blir ingift). Den gemenskapen somfinns i exempelvis en Familj, eller innom en föening hjälper till med att svetsa samman den och göra livet innom detta gemenskap mer trivsamt. Och det samma fungerar innom ett land. Och flaggan, tyck om den vad du vill, symboliserar detta landet. Och därmed gemenskapet.
@nonicoclolasos - Du frågar varför du skall bry dig mer om personer som råkar vara födda inom en viss stat mer än andra. Då måste jag fråga dig varför du skall bry dig mer om dina föräldrar eller barn mer än andra. För jag är säker på att du gör det.
Svaret på din fråga kan vara att människan strävar efter socialt omgänge och trygghet innom en grupp. Det är ingen tillfällighet att vi är atraherade mer av människor som är mer lika oss själva än andra. Det finns många studier innom detta området som kan ge bättre förklaring än vad jag kan. Ingen tillfällighet att man lättare kan ragga upp någon genom s.k. mirroring exempelvis.
Tobbe: Är implicerar inte bör. Det faktum att många har en (i mitt tycke) primitiv drift att identifiera sig med sin grupp/klan - grunden för vilken beskrivs bra av F. A. Hayek i “The Atavism of Social Justice” - innebär inte att denna drift är önskvärd. Den utvecklades under en tid då människan levde i små grupper vars sammanhållning var central för överlevnad. Nu lever vi i vad Hayek kallar “the Great Society”, och där finns inte alls det behovet. Tvärtom, skulle jag säga: speciell identifiering med den egna gruppen tenderar snarast att skapa friktioner visavi andra grupper. Istället bör människan sätta sig över denna drift och inte på något särskilt sätt hylla en nation bara för att man råkade födas inom ramen för densamma.
När det gäller omsorg om den egna familjen finns det, som jag ser det, åtminstone två skäl till varför det kan motiveras, till skillnad från nationalism. Dels är denna omsorg sannolikt den mest effektiva metoden för att människor ska få stöd att utvecklas och blomstra. De flesta mår bra av att ha närstående “supporters” - och att själv vara det. Dels är denna omsorg starkare än omsorg om personer som råkar ha samma nationalitet - den genetiska grunden är stark och kan sannolikt i de flesta fall inte åsidosättas. Därmed inte sagt att en omsorg av detta slag behöver utövas eller emottas av alla. Den kan variera, efter individuella förutsättningar.
När jag var barn kunde jag känna enorm eufori när Sverige gjorde mål, men sen insåg man ju det primitiva i allt detta. Nu har jag inte brytt mig om sport på många år men nu har jag kommit till en punkt då jag försöker blunda för det rationella. Det primitiva och irrationella kan vara så mycket roligare.
Petter: Ja, ibland ställer jag mig också frågan om det, givet ett mål om lycka, är rationellt att vara rationell (eller rationalistisk, kanske man bör säga). Men bara ibland.
Herregud, var kommer alla dessa så kallade “anti-nationalister” ifrån? Dålig uppfostran? Skulle nog anta det eftersom att fosterlandet inte verkar viktigt för dem, det enda de kan göra är att sälja vårt land.. Personligen tycker jag att den anti-nationalistiska regeringen skall avsättas och en ny nationalistisk regering skall till makten!
Länge leve nationalismen!
Emil: På något sätt känns det följdriktigt att en nationalist talar om “uppfostran”. Här ska tuktas, allt för det kollektivistiska idealets uppnående.
Problemet med patriotismen och nationalismen är enligt min mening att de med nödvändighet måste definieras MOT andra. Svenskar är bara svenskar i jämförelse med andra som inte är svenskar. Om man sedan kräver att denna negativt definierade grupp skall “hedras” - som Tobbe säger - då blir det alltför lätt en ganska obehagligt aggressiv sak av det hela, vilket bland annat visas i hur lätt det är i Kina att piska upp antitibetanska eller antijapanska stämningar när det passar regimen. Kina är inte ensamt, utan samma sak händer hela tiden.
Nationalismen är dessutom en mycket sent påkommen företeelse: den uppkom på 1800-talet. Före dess var det regionerna som gälllde, vilket i Sverige ännu avspeglar sig i nationerna: man hade mer gemensamt med folk från trakten än med de som kom bara några kilometer därifrån. Grupptillhörigheten är inlärd - som Emil säger, en del av uppfostran - och kan därför manipuleras så enormt lätt att den är skrämmande.
Jämförelsen med familjen är synnerligen avslöjande för någon som liksom jag kommer från en rätt så dysfunktionell familj. Jag har aldrig riktigt förstått varför jag skall vara så himla nära exempelvis min far, när jag under långa perioder tycker att han är ett riktigt svin. Jag kan väl sträcka mig så långt att jag inte kan helt undvika att förhålla mig till honom - även om jag skulle bryta kontakten, skulle det ju vara ett medvetet beslut - och i den utsträckningen kan jag acceptera att jag kanske har en större plikt att förhålla mig till landet Sverige mer än till exempelvis Tyskland, där jag tidigare var medborgare. Jag har dock ingen förpliktelse att uppskatta Sverige mer än Mongoliet, och jag är definitivt inte beredd att hedra en symbol som bland många goda saker också står för utrikespolitisk feghet, en historiskt sett bristande respekt för människors individualitet, tvångssteriliseringar och frånvaro av religionsfrihet.