Jurist med insikt om moral
Professor Torben Spaak vid Uppsala universitet är en jurist/rättsfilosof i min smak. I en färsk artikel* diskuterar han bl.a. det viktiga begreppet moralisk antirealism. Begreppet implicerar, som namnet antyder, avvisandet av moralisk realism, dvs. uppfattningen att “moraliska fakta är begreppsligt (eller metafysiskt) oberoende av människors moraliska uppfattningar”. Enkelt uttryckt avvisas, i den antirealistiska hållningen, existensen av en objektiv moral. Två argument anförs till stöd för detta synsätt:
Jag menar nu att moralisk antirealism är en rimlig teori. För det första utgör förekomsten av utbredd moralisk oenighet visst stöd för uppfattningen att det inte finns några moraliska fakta som är begreppsligt oberoende av människors moraliska uppfattningar. … Som John Mackie påpekar kan man inte rimligen anse att moralisk oenighet beror på spekulativa slutledningar eller på hypoteser som baseras på otillräcklig eller bristfällig evidens. Mackies uppfattning är i stället att ‘[d]isagreement about moral codes seems to reflect people’s adherence to and participation in different ways of life’. Jag delar denna uppfattning. För det andra kan man tycka att vi borde ha kunnat komma överens om något slags metod för lösande av moralisk oenighet, om det nu hade funnits moraliska fakta som varit oberoende av människors moraliska uppfattningar. Men hittills har vi inte lyckats komma överens om någon sådan metod.” [Fetstil tillagd.]
Jag kan bara instämma. Och det tycks mig som om det vanligast förekommande argumentet till stöd för den moraliska realismen är att man vill att det ska finnas en objektiv moral. Ett mindre bra argument.
___________________________________
*Spaak, Torben (2007). “Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.
Jag tycker förvisso också att moralisk realism är ohållbar, men ändå övertygar inte hans andra argument. För det finns faktiskt en metod, med vilken man ibland (men inte alltid) kan lösa moralisk oenighet. Och det är med hjälp av rationell argumentering. Det är främst vid två typer av fall: (1) När man inte är reellt oeniga, utan oenigheten är semantisk, och (2) då man inte tänkt igenom konsekvenserna av sin (moraliska) uppfattning, och då någon konsekvens motsäger en annan värdering man har, som är mer grundläggande och som man inte vill överge. Det andra fallet kräver iofsg inte bara att man har en överordnad önskan att inte hysa motsegälsefulla uppfattningar, utan även en intellektuell hederlighet som gör att man är prestigelös nog att ändra uppfattning, när man inser att ens moraliska uppfattningar inte går ihop. Men det händer ibland.
Marcus: Jag tror att du och prof. Spaak talar om två olika saker. Han skulle nog hålla med dig om dina två punkter. Men om det ändå är så, till sist, när semantiken är klar och när inga motsägelser föreligger, att en värdering står mot en annan finns det inget sätt att klargöra vilken som skulle vara “korrekt”.
Det håller jag med om. Men en del drar ifrån det påståendet, den (i mina ögon) felaktiga slutsatsen att man *aldrig* kan argumentera rationellt i moralfrågor.
Marcus: Jag håller helt med om din poäng här. Jag har faktiskt argumenterat ungefär som du i denna artikel [s 13-16 (i pdf-filen); s 80-83 (i artikeln)].
Aha, ska kolla.
Metoden att argumentera rationellt gäller enligt min mening för alla livets områden. I den meningen är filosofin - som försöker förklara vad som är rationella argument och vad som inte är det - alla vetenskapers moder.
I slutändan vet vi nämligen inte så värst mycket: som den engelska neurobiokemisten Steven Rose uttrycker saken “…for ultimately what we know is not the world but our perception of it” (Steven Rose, The 21st Century Brain, Vintage 2005). Det som vi människor har gemensamt är gemensamma förutsättningar för vårt sätt att varsebli - allt annat (även utsagor om hur vår perception är beskaffad) är i slutändan spekulation. Vi måste leva med att vi inte kan veta om vi gör rätt eller fel, vi kan bara försöka så gott vi kan i den tid och på den plats vi lever på. Att göra så gott vi kan innebär nog att spela med hederliga och logiska kort, men i det ligger ju absolut inget argument för någon objektiv moral.
Torben Spaak är för övrigt riktigt, riktigt bra även i annat han skrivit. Jag hoppas att han är verksam länge än och att han får det inflytande som han enligt min mening förtjänar.
Jakob: Instämmer i det mesta av det du skriver. Jag skulle personligen kanske inte uttrycka det som att vi inte vet om vi gör rätt eller fel, eftersom det kan uppfattas som att man godtar moralisk realism i kombination med epistemologiska begränsningar som gör att man inte kan klargöra vilken den objektiva moralen är. Det man möjligen kan mena, med en moralisk antirealism som grund, skulle vara att vi inte kan veta om våra handlingar befrämjar de av oss kända värderingarna eftersom vi är osäkra på konsekvenserna av våra handlingar. Men då är det fakta, inte värderingar, vi inte har (perfekt) kunskap om. Jag tycker till sist om det du skriver om Torben Spaak - en duktig, klipsk forskare som tar sig an djupa, intressanta frågor och som dessutom är oerhört sympatisk och ödmjuk som person.
Niclas: Jag är definitivt ingen moralisk realist. För mig är snarast poängen att allt vårt vetande - inte bara om moralen, utan även om annat - i grunden utgörs av spekulationer. Min bror (som är teoretisk fysiker) gjorde detta tydligt för mig när jag klagade på juridikens förmenta ovetenskaplighet. Hans svar var att han försöker göra mening av de saker som han ser i fysiken: om han har rätt eller inte, vet han inte, men han kan visa att det funkar gång på gång. Vi vet inte om vår hållfasthetslära stämmer, sade han, men den hjälper oss att bygga broar som inte rasar ihop. Jag tyckte det var en bra illustration på problemet: vi vet mycket om epistomologi, men ingenting om ontologin. Med andra ord är all ontologi metafysisk och därmed inte objektiv.
Intressant inlägg.
Jag har några punkter jag vill ta upp i anslutning till en del av det som skrivits ovan. “The argument from disagreement” som Spaak använder sig av är enligt min mening inte speciellt övertygande. Jag skrev faktiskt en uppsats för ett par år sedan som handlade om just detta. Det finns så många “störningar” när det gäller samtal, störningar som gör att de flesta etiska oenigheter egentligen inte är reella oenigheter. Parterna skulle således vara eniga om störningarna inte skulle vara närvarande. Folke Tersman skriver i ‘Moral Disagreement’ om just detta. Han menar, trots att han är antirealist, att “argumentet från oenighet” inte säger så mycket om själva frågan. Man brukar peka på två typer av störningar: Kognitiva tillkortakommanden och det faktum att två oeniga parter ofta härleder sina ståndpunkter ur olika omständigheter. Hur som helst, antirealister brukar även peka på den bristande konvergensen sett över tid, beträffande upplösta etiska oenigheter. Man brukar hänvisa till exempelvis naturvetenskaperna - inom naturvetenskaperna tenderar oenigheter att lösas i större utsträckning. Problemet är ju att vi har seriösa svårigheter inom humaniora när det gäller våra metodologiska verktyg. Området i detta fall - mänskligt liv, mänskliga interaktioner, osv. osv. - är ju så oerhört mycket mer komlext jämfört med området för naturlagar.
Jag är personligen inte realist när det gäller moralen. Åtminstone inte enligt defintionen ovan. Jag har svårt att se varifrån realismen ska kunna hämta sitt rättfärdigande. Som jag tänker mig det hela behövs det en gud ellerr liknande. Men gudar tror jag inte på och om de skulle finnas så skulle jag inte tro på det som de förkunnar.
När det gäller realismen av idag måste jag påpeka att den ofta inte är riktigt så “stark” som du, Niclas, påstår. Eller, jag menar att du hänvisar till en slags urtyp av realism som hävdar existensen av värdefakta som är helt oberoende av mänskliga subjekt. I samklang med detta är det inte konstigt att Mackie funtade “The argument from queerness” - det verkar märkligt att värdefakta skulle existera i objekten i världen helt oberoende av oss. Det finns dock, och det är ganska vanligt, med lite “svagare” realistiska hållningar. Dessa realistiska positioner brukar tala om så kallade “secondary qualities”. John Rachels förklarar i “Ethical Theory 1- The Question of Objectivity” hur vi ska förstå dessa:
“What does it mean for something to be sour? A lemon is sour because, when we put it into our tongues, we experience a certain kind of taste. What is sour for humans might not be sour for animals with different kinds of sense-organs; and if we were made differently, lemons might not be sour for us. Moreover, what is sour for one human being might not be sour for another - although we do have a notion of what is ‘normal’ for our species in this regard. But, despite all this, to say that lemons are sour is not a ’subjective’ remark. It is a perfectly objective fact that lemons have the power to produce the sensation in us. Whether they are sour is not merely a matter of opinion.”
Detta säger grovt sett att objekt i världen inhyser egenskaper som “har kraften” att få oss att känna/varsebli o.s.v. X. Dessa egenskaper är emellertid inte värda skvatt om det inte finns någon/något som möter dem.
Notera att en realism av denna typ kan hävda att det existerar rätt och fel, objektivt, i en given situation. Men den kan inte med goda resultat hävda universellt giltiga moraliska principer. Man tänker enligt följande: Anta att jag får för mig att misshandla en kurskamrat utan någon föregiven provokation och att den misshandlade med detta upplever en stark smärta, lider psykiskt o.s.v. Anta också att jag inte mår bättre av detta jämfört med hur jag mådde tidigare, jag mår snarare sämre då jag får dåligt samvete eller liknande. Det verkar korrekt att hävda att jag, om jag misshandade kurskamraten o.s.v., handlade moraliskt fel. Detta härleds från alla för situationen relevanta aspekter - grad av smärta, samhälleliga normer, grad av tillfredsställelse, väder?, o.s.v. Just i denna situationen verkar det finnas väldigt mycket som talar för att jag handlade moraliskt fel. Och det är just detta som är kruxet med denna “svagare” realism, den är ofta kontextbunden. I andra kontexter finns annan information, allt i en given kontext påverkar utfallet av en handlings moraliska status.
Det blir på ett konstigt sätt en realism som är relativ.. Om samhället skulle vara mer som det s.k. naturtillståndet verkar mord vara mindre fel jämfört med vad det är i dagens samhälle.
Det är ofta de universella anspråken i normativa teorier som leder till att man anser dem ohållbara. Därför tänker man kanske helt naturligt att det inte finns objektiva rätt och fel. Men bortser man från den universella aspekten verkar det finnas situationer som är relativt självklara när man ska ta ställning.
Jag måste betona att man inom detta camp hävdar moraliska principer som är Ceteris Paribus.
Jag vet inte riktigt var jag står i frågan. En sak jag dock känner mig ganska säker på är att det inte finns objektiva rätt och fel som dessutom existerar i form av universella principer.
Patrik: Många intressant aspekter. Som jag tolkar det slår du ett slag för intersubjektivitet, dvs. samsyn i en viss kontext i vad som innebär moral, vilket du tolkar som ett slags moralisk realism. Att man kan vara enig om vad som är moraliskt rätt och fel utan att det finns en objektiv moral håller jag helt med om, och det blir helt begripligt om kultur och tradition delas, men också om moralen har en biologisk grund.
Niclas:
Ja, min kommentar innehåll väldigt många aspekter som dock inte fördjupades ytterligare.
Jag tror att jag slår ett slag för att den finns moraliska rätt och fel i vissa fall, som är objektiva.
Om vi först håller oss på det ontologiska planet och tänker på realism (som hävdar existensen av värdefakta oberoende av mänskliga subjekt) och antirealism (som hävdar att det är just subjekten som konstruerar etc. moralen och att värdefakta i den realistiska meningen inte finns) så menar jag med flera att denna dikotomi verkar vara falsk.
Jag är inte helt på det klara med min egen position egentligen. Men om vi låtsas för en stund att jag vill torgföra denna idé så skulle jag hävda att det finns sanna element i både realismen och antirealismen och att hybriden av dessa sanna element kommer närmare sanningen beträffande moralens betingelser.
Realismen är sann genom det jag citerade av Rachels ovan. Objekten i världen äger egenskaper som “have the power to produce sensations in us”. Det är ett objektivt fakta att en vass kniv kan få mänskligt skinn att brista, att mänskligt skinn som brister oftast är en obehaglig upplevelse för vederbörande o.s.v. Tanken är följande: Om en person inte önskar få sin egen hud att brista genom ett knivhugg utfört av någon annan, så är även detta ett objektivt faktum som kan spåras till den förstnämndas hjärnproceser. Och om detta nu är fallet, att personen mår dåligt, inte vill, samt att annan kontextuell information som t.ex. att den eventuellt knivhuggna inte är en diktator etc. så är det fel att knivhugga denne. Att det är _fel_ är i detta fall ett objektivt faktum. Det finns så att säga så mycket som talar för denna hållning. Det är objektivt sant att det är fel att knivhugga i exemplet ovan, utan att det för den delen är en _universell_ moralisk princip som ger hållningen näring.
Antirealismens bidrag utgörs av det subjektiva elementet: Av all relevant information som finnes i kontexten är ju de mänskliga preferenserna, önskningarna, betingelserna, farhågorna o.s.v. relevanta i allra högsta grad. Således blir det svårt att härleda universellt giltiga moraliska principer - människor och kontexter varierar.
Anledningen till att det går att tänka på detta sätt är att det råder en viss begreppsförvirring på området. Definitionerna varierar lite. Om vi vill reducera debatten till endast frågan om värdefaktas (eller värdeegenskapers) existens eller icke-existens så vill jag mena att detta är ett misstag. Det brukar hävdas att naturliga fakta är legitima att hävda och att värdefakta är konstiga eller liknande. Jag menar att detta är en lek med ord. Det vi menar med värdefakta, efter att vi har internaliserat idéerna ovan, är att det är fakta, kort och gott, och att det är fakta som handlar om saker som värderas på olika sätt av olika människor. Att jag föredrar makaroner framför spaghetti medan du föredrar spaghetti framför makaroner är exempelvis en faktor att ta hänsyn till för personen som i detta hypotetiska fall ska bjuda oss på en italiensk maträtt. Om denne person rent illvilligt, utan att må ens ett pinnhål bättre än innan, skulle ha valt att bjuda oss på rotmos, om denne visste att vi inte kunde förmå oss att förtära den minsta sked av det samtidigt som denne dessutom visste att vi var _väldigt_ hungriga skulle vi kanske kunna hävda att denne handlade fel. Särskilt om denne hade pasta hemma o.s.v.
Summan av allt detta blir att vi faktiskt kan hävda att det existerar kontextuella rätt och fel, och att detta inte endast handlar om mänskliga tyckanden eller liknande. Att detta inte endast handlar om mänskliga konstruktioner. Detta då objekten i världen, externa i förhållande till våra kroppar, har vissa bestämda egenskaper, som i sin tur har “kraften” att producera vissa sensationer i oss.
Här kan vi också tillfoga frågan om superveniens till bilden: Värdefakta föreligger _därför_ att vissa naturliga fakta föreligger. Psykologiska fakta är supervenienta på fysiologiska, kemiska egenskaper är supervenienta på fysikaliska o.s.v.
Det hela mynnar ut i att det existerar rätt och fel i “allt annat lika- termer”. Det är fel att misshandla andra utan anledning, allt annat lika. Man slipper att på världen applicera universella moraliska principer, som sägs alltid har varit, är, och alltid kommer att vara, sanna, och märka i konkreta fall att de faktiskt är malplacerade. Det verkar exempelvis inte vara fallet att det _alltid_ är fel att mörda.
Denna uppfattning är inte så vägledande som vissa andra etiska teorier. Den är trots allt inriktad på frågor som befinner sig inom området för metaetik snarare än för normativ etik. Den är också ganska “trubbig” på så sätt att vissa aspekter som antas ingå i mängden av en situations relevanta information är ganska svåra att få kunskap om, exempelvis lyckonivå. Därför ter sig exempelvis Habermas idealtyp för samtal som ett lämpligt verktyg att använda sig av när vi ska komma fram till vad som ska gälla, vad för moralisk status en viss handling har, vilket samhälle vi vill bo i o.s.v. Nu kan man emellertid ifrågasätta Habermas teori, men den påverkar i vilket fall som helst inte sanningsvärdet i den realism som kan använda sig av den.
Jag länkar till en lite mer genomtänkt och utförlig beskrivning av min uppfattning av metaetikens olika realistiska varianter här:
http://oooooooooooo.wordpress.com/2008/04/29/realism-moralisk/