Varning för vidskeplig moral
Ska man respektera religiösa företrädare som moraliska vägledare? Nej, tvärtom är de särskilt olämpade för detta, och Bertrand Russell förklarar varför.
Han menar att en handlings moraliska karaktär avgörs av vilka konsekvenser den ger upphov till, inte av om den tillhör en grupp av handlingar som etiketteras “syndiga” eller “dygdiga” utan hänsyn till konsekvenser. Om denna etikettering äger rum på basis av ett traditionellt tabu eller en påstått övernaturlig uppenbarelse kallar han synsättet för vidskeplig moral. Han varnar rätteligen för den:
The main argument against superstitious ethics is that they come down to us from less civilized times and embody a harshness from which we should try to escape. Affection towards intimate and kindly feeling toward the world at large are the sentiments most likely to lead to right conduct. Traditional precepts have quite other sources. Why is birth control wicked? Because the Lord struck Onan dead. Why is homosexuality wicked? Because the Lord destroyed Sodom and Gomorrah. Why is adultery wicked? Because of the Seventh Commandment. I am not saying that there may not be better reasons for some at least of these prohibitions. What I am saying is that the traditional reasons are invalid and should be forgotten.”*
Därför bör präster och andra religiösa företrädare inte tillfrågas i etiska spörsmål, varken privat eller offentligt, vilket inbegriper statliga, etiska kommittéer.
Läs gärna mer om Sodom och Gomorra och om de tio budorden, förresten.
__________________________________
*Russell, Bertrand (1954/1992). “Superstitious Ethics.” I Human Society in Ethics and Politics. London: Routledge: 142—143.
Här är jag helt med dig Niclas, även om jag problematiserade ditt tidigare inlägg om Dogge.
I detta fall görs tydlig skillnad på sak och person. De självpåtagna religiösa alfahannarna är i första hand maktobjekt istället för mänskliga subjekt.
När man försökt ersätta den religiöst motiverade (av övertygelse eller av tradition)moralen så avskräcker dessa exempel. Exempelvis: Kina sedan Maos maktövertagande, Sovjetunionen, Kambodja under Pol Pot, Tyskland under Hitler.
Visst har mycket otrevlig skett även i länder där moralen varit religiöst motiverad men inte så entydligt som i sammanhang där man försökt ersätta den förra med en ateistisk dito.
Mattias: För det första finns det ingen “ateistisk moral”: ateism är inget positivt lärosystem utan frånvaro av tro på gudar. Det innebär att en ateist kan ansluta sig till en grym, dogmatisk ideologi, typ kommunismen eller nazismen, eller till en fin normativ syn, t.ex. en som strävar efter lyckomaximering. För det andra innebär Russells argumentation inte en argumentation för nazism eller kommunism utan för konsekvensetik inriktad just mot mänskligt välmående. Problemet han identifierar med religiös etik, och som för övrigt denna i hög grad har gemensamt med nazism och kommunism (vilket Russell också skrev en hel del om, inte minst efter besök i Sovjetunionen), är att man definierar mål baserat på tabun, traditioner och “uppenbarelser” (som Mein Kampf eller bibeln) utan att ta hänsyn till mänskligt välmående. Etiken är så att säga ristad i sten med dessa synsätt. För det tredje ser jag dagens västeuropeiska synsätt som en bra illustration av den typ av etik som kan följa när människor inte längre följer religiös etik. Det finns fortfarande rester av religiöst tänkande, t.ex. på det medicinsk-etiska området och på samlevnadsområdet, där fler reformer behövs, men mycket framsteg har skett, i linje med Russells tänkande.
Jag skrev inte att det bara finns EN ateistisk moral, nazistisk och och kommunistisk etik är inte detsamma. Däremot så är de ( de främsta?) historiska exempel då man försökt införa ateitiskt grundad moral och som sådana är de avskräckande.
… och det finns inte heller EN religiös etik.
Mattias: Jag finner inte begreppet “ateistisk moral” fruktbart. Om man med det menar all moral som inte baseras i en religion refererar man till all världens moraluppfattningar i ett och samma begrepp, vilket är förvirrande. Min moralsyn, som ateist, har mycket lite gemensamt med Stalins eller Hitlers moralsyn. Och deras moralsyn var förkastlig, inte därför att den var “ateistisk”, utan därför att den inte gynnade mänskligt välmående. [Om nu Hitlers moralsyn var icke-religiös: det kan diskuteras! Han stöddes t.ex. av många katoliker...]
Så till poängen. Det Russell identifierar som den religiösa etikens gemensamma defekt är att den utgår från en svunnen tids moraluppfattning, som tros vara “övernaturligt” fastlagd men som i själva verket bara reflekterar moraluppfattningar hos äldre män i en tid som har mycket lite gemensamt med vår. Den präglas alltså av dogmatism i kombination med en otidsenlighet. Därför bör vidskeplig moral förkastas, som system betraktat. Det betyder inte att alla moraluppfattningar i ett vidskepligt moralsystem är dåliga, men de bra sakerna kan man identifiera utan hjälp av religion. Det svåra är att bli av med de dåliga. Mot dem kämpar många av oss fortfarande, i den mån de finns kvar.
För att återkoppla till en tidigare diskussion. Tro det eller ej men jag håller faktiskt med dig om att man på ett filosofiskt plan kan komma fram till en moral utan att blanda in Gud, till exempel en naturrättsligt grundad moral, som istället för Gud tar sin utgångspunkt i “männikans natur” och där utgångspunkten är att man inte får kränka människors “naturliga” rättigheter.
Men även om vi på ett filosofiskt plan kan motivera detta, så är det väldigt svårt att motivera varför jag i det enskilda fallet skall följa denna moral i situationer då jag uppenbarligen tycks förlora på att följa denna moral.
Om det inte finns ett Rätt och Fel i bakgrunden relativeras moralen på ett olyckligt sätt som öppnar upp för människofientliga ideologier typ nazism och kommunism.
Något som jag faktiskt tycker att du bidrar med i en del artiklar här, till exempel de om selektiv fosterdiagnostik.
Mattias: Naturrätten, som ju har sin grund i katolskt tänkande, torde godtas av få som inte redan är religiösa. Jag gör det definitivt inte, och jag uppskattar att du sätter de där begreppen du använder inom citationstecken.
Du tycks för övrigt argumentera för en objektiv moral på konsekvensetisk grund: “Om vi tror att den finns får det goda effekter, därför tror vi att den finns”. Men det är i sig inget argument för att det finns en objektiv moral, det indikerar bara att du önskar att en sådan skulle finnas.
Själv anser jag inte någon sådan moral finns och saknar den inte heller, mycket därför att jag inte tror att den har de positiva effekter du tror att den har. Du och andra tror ju att den finns, men att ni påstår att den är objektiv påverkar ingen som inte redan är övertygad om att den är objektiv, och därmed är beskrivningen av moralen som objektiv i vilket fall överflödig.
Jo, våra etiska uppfattningar skiljer sig åt i vissa viktiga frågor. Men som Ayer och Russell påpekar, när så är fallet går det inte att argumentera om saken. Anser man att embryon och foster är skyddsvärda människor så gör man det. Anser man inte det så gör man inte det. Längre än så går inte att komma. Du försöker vinna sympati för din linje genom att associera mig med “människofientliga ideologier”. Jag försöker vinna sympati för min linje genom att peka på värdet i mänskligt välmående, inte i liv per se. Vi får se vem som påverkar andra mest.
“Om vi tror att den finns får det goda effekter, därför tror vi att den finns”. Nej jag tror att den finns för att den finns.
… och att det får dåliga effekter om man förnekar detta.
…och nej jag försöker inte vinna sympati genom att associera dig med människofientliga ideologier, däremot menar jag att den relativism du förespråkar öppnar för sådana.
Skall man vinna sympati skall man vara lagom trevlig och allmänt politiskt korrekt…
Mattias: i) Man måste rimligen börja med faktafrågan: Existerar objektiv moral? Om inte befinner vi oss i en värld där vi inte kan undgå den relativism (om ordet använts i vid mening) jag förespråkar. Att då vissa skulle påverkas av detta metaetiska faktum att förespråka människofientliga ideologier är irrelevant för den metaetiska diskussionen: finns ingen objektiv moral finns ingen objektiv moral, oavsett vilka konsekvenserna blir därav. Därför kan inte heller den som ärligt företräder en moralisk antirealism klandras om vissa människofientliga ideologier följer av det faktum att världen inte innehåller objektiv moral.
ii) Jag ifrågasätter hursomhelst ditt påstående att den relativism (om ordet används i vid mening) jag förespråkar öppnar för människofientliga ideologier mer än en objektiv moral. Som jag ser det ger inget av dessa metaetiska alternativ någon garanti för “människovänlighet”. En mängd personer som har trott sig företräda en objektiv moral har varit osedavanligt grymma; och själv ser jag dagens kristna som i vissa avseenden människofientliga. Tag Jehovas vittnen, som företräder en objektiv moral, och som låter ungdomar dö pga. en dogmatisk lära. Eller kristna som stigmatiserar homosexuella ungdomar. Exemplen kan mångfaldigas - och jag avstår just nu från att ta en titt på muslimska företrädare för en objektiv moral.