Utrotning av människosläktet är inget problem
Tydligen var människan nära utrotning för ca 70 000 år sedan. Hade det varit hemskt om så skedde? De flesta svarar nog jakande på den frågan, men inte jag. Som jag ser det har något bara värde om det värderas av en levande, medveten varelse. Om det inte längre finns några sådana varelser, spelar inget någon roll — inte heller icke-existensen av människor.
Men, tänker kanske någon läsare, allt mänskligt liv de senaste 70 000 åren har väl innefattat lycka? Kan man inte säga att det är bättre att denna lycka har kunnat upplevas? Nej, eftersom resonemanget utgår från den felaktiga utgångspunkten att utebliven lycka kan beklagas av någon. Däremot är det förstås utmärkt, när vi nu faktiskt fortfarande existerar, att livet för de flesta ter sig lyckligt.
För övrigt lär människosläktet faktiskt försvinna en vacker dag, när solen börjar trixa. Det är inget som jag tycker bör beklagas. Ty ingen som bryr sig kommer att finnas kvar.
Länge leve atombomben. Den har har hållit mänskligheten vid liv paradoxalt nog. När man visste dess verkningar vågar ingen använda vapnet, inte ens en fientlig makt. Om de skulle använda kärnvapen visste de mycket väl att de skulle bli drabbade själva. Men bomben blev ett bra instrument att bevara fred. Ja, människan försvinner på grund av sin intelligens tror jag. Människan är en varelse som står högst i näringskedjan på jorden i alla fall. Denna varelse skiljer sig från andra livsformer att den vill ha mer än vad behoven täcker och det tär både på människa och miljö. I ditt inlägg om “Stark tillväxt” kan vara motsatsen till vår existens i framtiden. Det är en större fara än kärnvapen. Vi kommer ta död på oss själva på andra sätt, inte minst i ekonomiska aspekter. Det vore bättre om allt planade ut så man kunde softa sig fram här i livet utan krav och onödiga behov.
Hm, ännu bättre om vi hade stannat upp som encelliga djur vid livets begynnelse.