Vardagslivets tristess
Måndag igen. Hjalmar Söderberg beskriver träffande i Martin Bircks ungdom hur livet kan te sig rätt trist många gånger:
Han kom till ämbetsrummet, han fick en plats vid ett bord och en tjock räkenskapsbok att granska. Han räknade igenom kolumn efter kolumn. Om summorna stämde, skulle han sätta kråkor i kanten; om de inte stämde skulle han göra anmärkning. Men de stämde alltid. Martin fick småningom den övertygelsen, att det aldrig förekom några fel i dessa räkenskaper, och när denna övertygelse en gång hunnit bli rotfast hos honom, slutade han alldeles upp att räkna och satte bara kråkor. Och emellanåt såg han upp från sitt verkliga eller låtsade arbete och lyssnade till flugornas surrande och regnets plask mot fönsterblecket, eller till de äldres samtal och gräl, eller till en blind man, som spelade flöjt på gården.
Och han sade till sig själv:
- Detta är alltså livet.
Ja, visst finns det sådana inslag i livet. Desto viktigare att försöka fylla det med sådant som lyfter upp och ger lycka, som kontrast till det gråa, trista, enahanda. Det gäller att inte resignera. Så — nu åter till räkenskapsboken, med entusiasm!
Det er både godt og skidt, at menneskets natur er som beskrevet i Camus ”Sisofosmyten”.
Selvom det ikke er meningsfyldt, at dagligt skubbe stenen op ad bjerget, så gør vi det alligevel.
Det er et paradoks, som giver stor glæde at erkende…..
Anders
28 april 2008 vid 13:37
Anders: En bra koppling. Camus slutar ju boken med ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig” – ett fiktionalistiskt synsätt som jag ansluter mig till.
nonicoclolasos
28 april 2008 vid 13:48
Även om du inte brukar kommentera mina kommentarer så är väl både denna blogg och även min egen, tecken på detta med vardagslivets tristess. Man söker något mer utanför dessa kolumner.
MVH
Anders B Westin
28 april 2008 vid 14:07
Ja, det är det. Inte mycket ett yvas över.
Filosofen
27 juli 2009 vid 15:34