Nonicoclolasos

Kvällen tillbringades tillsammans med dr Bergh och dr Santesson-Wilson (stackars dr Erlingsson tvangs frånvara pga. sjukdom) å Nalens restaurang. Vit sparris med luftigt citronsmör och forellrom; stekt majskyckling fylld med murklor från Dala Järna, potatisrulle med primörgrönsaker samt örtsallad; Nalens chokladtårta; därtill ett australiensiskt shiraz-vin. Mums! Konversation om reciprocitet som element i vänskap, prissättning av flyttjänster och hetero- kontra homosexuell parbildning.

Vid en militärparad 1987, när Margaret Thatcher var premiärminister, utspelade sig följande dialog mellan hennes assistent och make:

”Doesn’t the PM look fabulous today?”
”Crawf, she’s looked fabulous for the last 35 years.”

Och hon ser fortfarande bedårande ut, varför hon återfinns i julinumret av Vogue, fotograferad av Mario Testino. Som så ofta har hon en blåfärgad klänning: hon undviker alltid rött, eftersom det är socialismens färg.

Se tidigare inlägg om järnladyn här, här och här.

Nils Butler:

Jag har tidigare konstaterat att enkla människor har sin charm. Likaså har avancerade människor sina brister, vilket kan vara särskilt viktigt att påpeka, då dessa alltsomoftast har en uppblåst självbild och dessutom inflytande. Witold Gombrowicz tar i Dagboken 1—3 (s. 291) ned dem på jorden:

Kulturens historia visar ett enfalden är förnuftets tvillingsyster, den växer ymnigast, inte i den jungfruliga okunskapens mull utan på den åker som doktorerna och professorerna plöjer i sitt anletes svett. De stora absurditeterna uttänks inte av dem vilkas förnuft kretsar kring vardagliga spörsmål. Det är inte förvånande att det är just de intensivaste tänkarna som har producerat de största dumheterna …”

Det gäller alltså att ha distans också till ”stora tänkare” och att ha ett skeptiskt sinnelag. Måhända utmärks en riktigt avancerad människa bl.a. av en insikt om sina egna och andras tillkortakommanden och av en förmåga att inte ta livet (inklusive sig själv) på fullt allvar. Gombrowicz igen:

För egen del kan jag inte tänka mig att Sokrates, Spinoza eller Kant var i grunden och uteslutande allvarsamma personer. Jag vill påstå att ett överdrivet allvar är betingat av en överdriven brist på allvar.”

Katolska kyrkan vägrar att ordinera kvinnliga präster, i enlighet med bibeln (1 Kor. 14:34—35):

Gud är inte oordningens Gud utan fridens. Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten.

Visst är denna syn befängd, otidsenlig och nedvärderande mot kvinnor — men den är konsekvent. Andra kristna grupper, däremot, har kvinnliga präster i strid med bibeln men hänvisar ändå till bibeln som ett absolut rättesnöre i andra frågor. Sådana kristna bör man ställa mot väggen: Är det försvarbart att välja och vraka bland de bibliska förmaningarna? Och hur kan ni, med någon som helst trovärdighet, kritisera andra som bryter mot en viss biblisk förmaning? Är inte det rimliga att sluta anföra bibeln som absolut rättesnöre?

Se ett tidigare inlägg om Runar på samma tema.

Om man inte intresserar sig för damidrott, beror det på att man värderar kvinnor lägre än män enbart pga. kön? Inte nödvändigtvis. Jag kan tänka mig andra orsaker:

• Människor vill se på de sportutövare som är bäst, och män presterar oftast bättre än kvinnor. Av samma skäl föredrar de flesta att se landskamper snarare än matcher mellan lag från Norrköping och Jönköping. Om detta stämmer borde sporter där skillnaderna i prestation är relativt små vara mer populära.
• Sportintresse kan styras av estetik, och i den mån idrottande kvinnor inte befinns attraktiva kan det förklara ett svalt intresse. Om detta stämmer borde sporter med attraktiva kvinnor ha fler intresserade fans än sporter med mindre attraktiva kvinnor.
• Sättet att utöva sport kan skilja sig åt. Damfotboll kan t.ex. se annorlunda ut, rent spelmässigt, än herrfotboll, och man kan tilltalas mer  av den manliga spelstilen. Om detta stämmer borde damidrotter där spelstilen ligger lika männens vara mer populära än andra damidrotter.

Detta torde gå att testa. Men det kanske finns fler teorier?

(Denna diskussion har i hög grad stimulerats av mina kvinno- och damidrottsälskande kollegor Carl Magnus och Per, som dock inte är ansvariga för någon formulering eller åsikt här.)

Innehavare av lyxprodukter gillar inte när dessa kopieras hej vilt och säljs för en spottstyver på den lokala marknaden. Lyxprodukter ger först och främst nytta genom att vara exklusiva och otillgängliga. När vem som helst bär dem (eller kopior som vanligt folk inte förmår skilja från originalen) förtar det glädjen med inköpen. Det leder i sin tur till minskad försäljning av slika produkter, varför det är fullt begripligt varför företag som Louis Vuitton försöker motverka kopior av sina produkter.

Men att avbilda en av deras väskor på en t-shirt och affisch avsedda att generera pengar till Darfur, det ser jag inte som problematiskt. I detta håller jag med professor Johnson:

The obvious point is that Louis Vuitton must be out of their corporate minds. Even if they could claim that Plesner’s graphic depicts their product (which she, plausibly to my mind, denies) and if they could show that she somehow violated copyright (in what clearly is a parody), what sort of publicity do they think they are going to generate?”

Att sedan denna t-shirt och affisch inte kommer att hjälpa Darfur särskilt mycket, dels därför att huvudorsaken till lidandet är en fundamental, politisk konflikt och dels därför att bistånd och gåvor sällan löser fattigdomsproblem, är en annan sak. Besök gärna den danska konstnärens hemsida. Tack till modeoraklet Gissur för tipset!

Igår kväll lyssnade jag till professor Peter Singer, som kontrasterade religiös och sekulär etik. Bl.a. kom han in på en av sina favoritfrågor, hur människor behandlar djur. Han citerade Jeremy Bentham:

… the question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer? Why should the law refuse its protection to any sensitive being?

Jag har, som jag har påpekat tidigare, stor sympati för detta synsätt, men jag är inte säker på att Singers slutsats, att man bör bli vegetarian eller vegan, följer. Det är inte i sig fel att döda, men det är fel att skapa lidande. Därför kan jag tänka mig sträng lagstiftning — betydligt strängare än dagens svenska — som tillförsäkrar djur en riktigt god tid, så länge de lever. Det inkluderar den allra sista tiden före slakt, där många djur idag verkar behandlas illa även i vårt land. Förutom att detta skulle öka djurens lycka verkar en djurintressebaserad hantering i vissa avseenden även bra för oss människor.

Motstånd mot en sådan utveckling kan vara av religiöst slag: att människan tillhör den särskilt utvalda arten homo sapiens som har rätt att förfoga över djuren som hon vill. Eller så kan motstånd grundas i egoism, vana och lättja. Men finns det bra argument mot en djurvänligare linje?

Innan du målar om därhemma, notera noga dessa subtila omdömen från en ung inredningsexpert.

(Via Andrew Sullivan.)

Spelar det någon roll om man lever i demokrati eller diktatur? Nationalekonomen Ludwig von Mises har ett intressant svar: den förda politiken är snarlik eller identisk om man byter från demokrati till diktatur eller vice versa (men demokrati är att föredra, eftersom det systemet rymmer en fredlig, icke-våldsam metod för maktskiften).

Men stämmer det att politiken är densamma i ett givet land oavsett om demokrati eller diktatur råder? von Mises ansåg att makthavare alltid måste ta hänsyn till allmänhetens uppfattningar, annars riskerar de att tas ifrån makten. Detta sker i en demokrati genom val och i diktaturer genom revolutioner. Men i båda fallen finns mekanismer för att majoritetens vilja ska prägla vilken politik som förs.

Bryan Caplan granskar detta argument närmare* och finner att slutsatsen håller rätt bra men att von Mises överskattar möjligheten att göra sig av med diktatorer. Detta eftersom det finns ett collective action-problem: att vilja ha en revolution ger inte automatiskt individen incitament att försöka genomföra en. Därutöver finns kostnader att byta system. Detta gör det osannolikt att diktatorer måste följa allmänhetens uppfattningar för att sitta kvar.

Enligt Caplan finns det tre mekanismer, till skillnad från den von Mises anför, som kan förklara varför förd politik inte skiljer sig mycket mellan demokrati och diktatur:

1. Stationära banditer: Diktatorer gynnas av att det går bra för landet de styr, och därför har de intresse av att ta hänsyn till människors uppfattningar.
2. Delade preferenser: Diktatorer tycker ganska lika människor i allmänhet.
3. Omvänd kausalitet: Människor föredrar pga. status quo bias den politik de är vana vid.

Så von Mises hade rätt intuition, menar Caplan: det finns en samstämmighet mellan människors uppfattningar och förd politik i såväl demokrati och diktatur, men inte i så hög grad av det skäl von Mises trodde.

_______________________________________

*Caplan, Bryan (2008). ”Mises’ Democracy-Dictatorship Equivalence Theorem: A Critique.” Review of Austrian Economics, 21(1): 45—59.

När jag såg rubriken ”Ge Sverige ny sexualmoral” i SvD idag förväntade jag mig ett sedvanligt konservativt klagande på att människor njuter av sexuella övningar med varandra på sätt som avviker från missionärsställningen mellan gift man och kvinna. Men tvärtom innehöll artikeln idel kloka synpunkter: ett bejakande av sexuell frihet men en betoning av att detta bör ske under ansvar, dvs. med användning av preventivmedel. (Såvida syftet inte är att alstra barn, förstås, men det är det ju oftast inte.)

Ställ detta i kontrast till den medeltida kristna synen på sex. Då gällde det att hålla fast vid en gammal sexualmoral, annars…! Eller vad sägs om dessa förbud mot omoraliska aktiviteter, med åtföljande tidsbestämda straff (i form av abstinens, vatten och bröd)?

• Sex med kvinnan ovanpå: tre år
• Sex från sidan, sittande, stående eller bakifrån: 40 dagar
• Ömsesidig onani: 30 dagar
• Ejakulation mellan benen: 40 dagar
• Analsex: tre år (med vuxen), två år (med pojke), sju år (om regelbunden), tio år (med präst)

Den nya sexualmoral som efterfrågas i SvD idag torde vara att föredra.

DI rapporterar idag att det höga bensinpriset har lett till minskad bensinkonsumtion och att efterfrågan på andra drivmedel har ökat:

Färsk statistik visar samtidigt att försäljningen av bensin minskar i Sverige. Under april sjönk bensinförsäljningen med cirka 4,5 procent parallellt med att försäljningsvolymerna för etanol, E85, fortsätter att rusa i höjden.”

Tänk att man får en liten lektion i nationalekonomi vid frukostläsningen! Dels att efterfrågekurvan är nedåtlutande (dvs. ett ökat pris minskar efterfrågan) och att det finns korspriselasticiteter (dvs. ett ändrat pris på en vara leder till ändrad efterfrågan på en annan vara).

Många nationalekonomer välkomnar ett högre bensinpris, kanske för att det så fint illustrerar nationalekonomiska begrepp in action.

Uppdatering: Se även Greg Mankiw och Jonas Vlachos om detta.

Chriss Pagani, Abstract Black & White #3 (2008), 91,4 x 127 cm:

Är det inte konstigt hur religiösa människor förhåller sig till jordbävningar och andra naturkatastrofer som orsakar enormt mycket död och lidande? Kristna kan delas in i två grupper: de som ser sådana katastrofer som hemska och de som ser dem som initierade av Jahve och, därmed, per definition goda. Båda grupperna förfärar mig.

Den första gruppen menar väl men är intellektuellt ogenomtänkt. Dessa kristna tror på en allgod, allsmäktig och allvetande gud men gör allt för att förtränga det faktum att sådana händelser indikerar att en sådan gud inte existerar. Ofta talas det om att det som har hänt är ett ”mysterium” men att vi måste tro på Jahve ändå. Denna typ av blind tro inger inte respekt.

Den andra gruppen menar inte väl: den godtar vilka grymheter som helst i religionens namn och dyrkar alltså inte en god gud. Att små barn dör i drivor bekommer dem inte — det är Jahves rättvisa straff. Så här sa t.ex. Åke Green i sin famösa predikan:

Vad är det som säger att vi inte kan få en jordbävning som gör att hundratusentals människor kan dö i ett ögonblick? Vad är det som säger att vi inte kan få monsunregn som fördränker tusentals människor i vårt land? Vad är det som säger att inte andra katastrofer kan nå fram till Skandinavien? … Gud kan vända på det, så att inbyggarna i vårt land kan få uppleva precis det här, de kan utspys ur landet på grund utav att man har lämnat Gud.”

Men även buddhister är obehagliga. Blogge påpekar att buddhisten Sharon Stone förklarar jordbävningen i Kina, inklusive alla barn som plågades och dog, med ”karma”:

Och så händer den här jordbävningen och allt annat händer. Och jag börjar fundera, handlar det om karma? När man inte är snäll drabbas man av dåliga saker.”

Se hur nära religionerna ligger varandra! Det som förenar är en oförmåga att se verkligheten som den är, som rent naturlig, med vissa inslag som vi gillar och andra inslag som vi inte gillar. Nej, istället postuleras att det finns något slags kraft bakom det som sker i naturen, precis som våra förfäder trodde att Tor slog med hammaren när det åskade. Så primitivt, så puerilt — och så grymt.

Bryan Caplan menar att han inte har någon större nytta av principer i sitt liv:

1. If you’re dealing with reasonable people, Principle rarely comes up because reasonable people can amicably reach good outcomes on a case-by-case basis.
2. If you’re dealing with unreasonable people, Principle is of little help, because unreasonable people … usually stubbornly hew to their own bizarre principles.

Detta får mig att tänka på att många har en övertro på objektiv moral. En vanlig föreställning är att man endast kan påverka andra människor att bete sig ”rätt” genom att hänvisa till en sådan moral. Men Caplans andra punkt är relevant för att visa att detta torde vara en felaktig föreställning.

Ty om man stöter på någon som har en annan moralisk uppfattning än en själv är sannolikheten stor att denne inte alls är intresserad av att ändra uppfattning bara för att man själv tycker det. Antag att man då drämmer till med ”Men min moraluppfattning är objektivt riktig”. Hjälper det? Antingen anser den andre att det finns en objektiv moral eller så anser han att en sådan moral inte finns.

• Om han anser att en objektiv moral finns får man anta att han anser att hans egen moraluppfattning är objektivt riktig, varför andras försök att ändra den avvisas. Man skulle kunna tänka sig att två personer som tror att en objektiv moral skulle kunna lösa en moralisk konflikt, men så tycks inte vara fallet. Ty även om en objektiv moral anses existera finns det epistemologiska problem med att fastställa vilken den objektiva moralen är. Om enighet inte föreligger om hur den förmodat objektiva moralen kan fastställas är tro på objektiv moral inte till hjälp för att påverka beteende.
• Om han anser att en objektiv moral inte finns imponeras han förstås inte av att någon påstår att hans moraluppfattning är objektivt felaktig.

Det spelar alltså ingen roll om man påstår moralen vara objektiv eller subjektiv. Som Bertrand Russell klargör i sin Nobelföreläsning är moraluppfattningar i själva verket av emotionell karaktär, och ska man påverka dem, oavsett om de kallas objektiva eller subjektiva, måste man påverka personens man vänder sig till grundläggande känslor inför det de moraliska uppfattningarna berör:

All human activity is prompted by desire. There is a wholly fallacious theory, advanced by some earnest moralists, to the effect that it is possible to resist desire in the interest of duty and moral principle. I say this is fallacious, not because no man ever acts from a sense of duty, but because duty has no hold on him unless he desires to be dutiful.

Det är alltså inte bara så att en objektiv moral inte existerar. Den skulle inte hjälpa till att lösa moraliska konflikter ens om den existerade, eftersom det inte skulle gå att fastställa vilken den är.

Idag återfanns fyra av mina favoriter i nyhetsflödet:

• Carin Jämtin (s) är upprörd över att det är kö till hyreslägenheter i Stockholm. Om hon hade den mest grundläggande förståelse av begreppet marknadsklarering skulle hon inse att problemet är det system hon själv stöder, med ett pris som är satt under jämviktspriset. Det ger alltid köer. Att det byggs fler bostadsrätter har inte mycket med saken att göra, eftersom grundfrågan är vilka incitament bostadsföretagen har. Med artificiellt låg hyra lönar sig hyreslägenheter sämre. Läs mer här.
• Mikael Oscarsson (kd) slår in öppna dörrar när han argumenterar för skolavslutning i kyrkan. Han påpekar att det inte är förbjudet, men det har, mig veterligt, ingen heller hävdat. Frågan är om det är lämpligt och, i så fall, under vilka former. Läs mer här.
• Göran Hägglund (kd) kan tänka sig en könsneutral samlevnadslagstiftning, som det verkar, bara ordet äktenskap tas bort. Alltid något. Jag har ingen särskild förkärlek för ordet äktenskap — det viktiga för mig är att samlevnadslagstiftningen inte gör vare sig materiell eller begreppslig skillnad på par av samma kön och par av olika kön. Det som talar emot förslaget är dock att det kan ses som en politisk eftergift till religiösa grupper som vill behålla en exkluderande tolkning av begreppet äktenskap. Och det skälet får mig att avvisa förslaget. Kör över kd! Läs mer här och här.
• Och slutligen: hur kan man klandra någon för att inte kunna motstå Cristiano Ronaldo? Läs mer här.

Långa personer tjänar mer. Men vad beror det på? En studie* som snart publiceras ger ett enkelt svar:

On average, taller people earn more because they are smarter. As early as age 3 — before schooling has had a chance to play a role — and throughout childhood, taller children perform significantly better on cognitive tests. … [W]e find that the height premium in adult earnings can be explained by childhood scores on cognitive tests.”

Själv är jag 187 cm lång. IQ kan ni ju gissa er till. ;-)

____________________________

*Case, Anne och Paxson, Christina (2008). ”Stature and Status: Height, Ability, and Labor Market Outcomes.” Journal of Political Economy, kommande. Tips från Steven Dubner.

Ture Sventon brukar säga:

Ständigt denna Vessla!

Jag säger: Ständigt dessa präster!

Jag blir upprörd när präster ges officiell status av den offentliga makten. Det hör inte hemma i en modern, upplyst demokrati, att staten favoriserar religion av något slag. Inte nog med att det fortfarande finns skolpräster i offentliga, svenska skolor. Därutöver finns det fältpräster, dvs. präster som verkar i det militära, och sjukhuspräster, som verkar i sjukvården. Staten betalar också utbildningen av Svenska kyrkans präster, och kyrkan har fått stora förmögenheter samt statens speciella hjälp med att samla in sina medlemsavgifter. Allt detta är inget annat än skandalöst.

Men även i det civila samhället nästlar sig präster in på alla möjliga områden. Nu ska ”idrottskaplaner” påverka idrottsutövare runtom i vårt land. Och inför fotbolls-EM dyker förstås en ”supporterpräst” upp som gubben i lådan!*

Att prästerna försöker tränga sig på är kanske inget att förvånas över. Men att bejaka dessa försök, från statens, landstings, kommuners och frivilliga organisationers sida, är klandervärt.

_____________________________

*Se tidigare inlägg i frågan om sport och religion här, här och här.

Och skrämmande tatueringar kanske hjälper de också. Sonny Bill Williams:

Supermakter har en tendens att lägga sig i andra länders angelägenheter, t.ex. genom att intervenera med militärmakt. En ny studie* finner att sådana interventioner i regel inte har gynnat demokrati i de länder som har invaderats, och det spelar ingen roll om supermakten i fråga själv var demokrati eller diktatur:

We find that superpower interventions are followed by significant declines in democracy, and that the substantive effects are large. Perhaps surprisingly, once endogeneity is addressed, US and Soviet interventions have equally detrimental effects on the subsequent level of democracy; both decrease democracy by about 33%. Our findings thus suggest that one should not expect significant differences in the adverse institutional consequences of superpower interventions based on whether the intervening superpower is a democracy or a dictatorship.”

Ytterligare något som talar för försiktighet med amerikanska militära ingripanden framöver. Pågående experiment i Afghanistan och Irak får utvisa om utifrån införda demokratiseringar i nutid kan bli beständiga. Och, därmed, om John McCains demokratiseringsplaner har framtiden för sig.

_____________________________

*Easterly, William, Satyanath, Shanker och Berger, Daniel (2008). ”Superpower Interventions and their Consequences for Democracy: An Empirical Investigation.” Brookings Global Economy & Development Working Paper nr. 17.

Äntligen en kur mot rökning som fungerar. Prisa herren!

Religiösa människor älskar att lägga rabarber på barn. Som Ordspråksboken 22:6 säger:

Led den unge in på den väg han bör gå, så följer han den även som gammal.”

Det blir ett samhälleligt problem när offentliga medel används för att ituta barn religiösa läror som står i strid med vetenskaplighet. Ett typexempel på det tas upp i recensioner i SvD och DN av Per Kornhalls nya bok Skapelsekonspirationen. Kornhall var under 17 år med i Livets Ord och undervisade i biologi på dess skola. I boken klargörs hur kristna försöker smyga in skapelseberättelsen i biologiundervisningen.

Men kan inte offentliga medel till religiösa skolor accepteras, när nu Skolverket inspekterar och övervakar? Det tycks som om de religiösa skolorna är duktiga på att dölja vissa delar av sin undervisning. Från SvD:

Per Kornhall, om någon, vet hur det går till. Myndigheternas inspektioner kan man alltid kringgå. Ja, detta blir snarast en helig plikt eftersom målet är ‘oändligt gott’. Bibeltron leder ju till himlen; biologiska förklaringar till helvetet. Därför är snart sagt alla medel tillåtna.”

Det är dags att på allvar ifrågasätta om religiösa skolor ska kunna vara friskolor. I alla fall verkar kraven, både på inspektion och på försäkran om vetenskaplighet, behöva skärpas.

Se vad Richard Dawkins och Jerry Coynes har att säga om det farliga i att lära ut kristna sagor i biologin.

Ronald Reagan:

The first time I traveled in France, it was with an English couple, and though they lived just twenty miles away across the Channel, they didn’t know one word of French. We were coming to a town for lunch, and I tried to remember some French from high school. I mentally figured out how to ask about lunch — it was gendarme. Well, I rolled down the window of the car and said, ”Pardon, monsieur, j’ai grand faim. Où est le meilleur café?” And he told me where the best café was. As we started on, my friend who was driving said, ”What did he say?” And I said, ”I haven’t the slightest idea. I memorized the questions, never the answers.”

Så väl jag känner igen mig! Jag läste både franska och spanska i skolan och vågar nästan aldrig ställa frågor på de språken längre av rädsla för att inte förstå svaren. (Detsamma gäller för övrigt i Danmark, där jag därför föredrar att prata engelska. Där är det extra pinsamt att inte förstå.)

När det gäller hyror menar personer som bor i hyresrätter i Stockholms innerstad att det är orättvist att de, likt t.ex. bostadsrättsinnehavarna i huset brevid, ska betala ett marknadspris för sitt boende. De vill ha fortsatt artificiellt låg hyra och struntar i de samhällsekonomiska kostnader som systemet ger upphov till.

Nu visar en ny studie från Fastighetsägarna att hyresnivåerna är snarlika i Stockholms innerstad och i de betydligt mindre attraktiva ytterområdena:

Detta är förstås helt i linje med hur systemet är tänkt att fungera, men att påstå att det är rättvist känns minst sagt ansträngt. Då känns det modesta förslag till anpassning av hyrorna till efterfrågan som en utredning nyligen presenterade mycket rättvisare.

Studien visar också att andelen av disponibel inkomst som går till hyran är betydligt högre i ytterområdena. Medan en hyresgäst på Östermalm betalar 18 procent av sin inkomst till hyra, betalar en hyresgäst på Järvafältet 32 procent:

Rättvist? Se även Jonas Vlachos om hyresregleringens effekt på segregation.

Detta är er bloggare Nonicoclolasos på vårpromenad i ett soligt Stockholm tidigare idag. I bakgrunden ses det nya Clarion Hotel Sign. (Klicka för större bild.)

På senare tid har jag stött på en politisk attityd och retorik som jag trodde var utdöd. Så här skriver Petter:

[P]å min lista kommer svartfot överst av de saker man kan göra under sitt liv som i samma sekund fråntar en all värdighet och hederlighet.”

Och så här skriver Nicklas:

Strejkbrytaren är en opålitlig, gemen liten varelse som tror sig stå över resten av arbetarklassen eller ha behov som särskiljer sig från restens. Genom att svika sina kamrater och hugga kniven i ryggen på dem, genom att bevisa för dem att deras kamp betyder noll och ingenting och jobba under konflikt visar strejkbrytaren sitt rätta jag. … Också tackar de smutsiga kräken för allt de fått gratis genom att göra på det här viset. … Och i en strid kan det bli offer. Särskilt för små skadeinsekter som strejkbrytare. … Det finns inga godtagbara skäl för att bli strejkbrytare. Och det finns inga godtagbara skäl för kamraterna att inte förakta och frysa ut en sådan när konflikten är över. Han eller hon har visat att han pissar på er. Varför ska inte ni pissa på honom?”

Vad ska man säga? Vilket hat. Vilken aggression. Vilket försök att med språk och handling förnedra politiska och fackliga motståndare.

Det som upprör mig är dock inte bara den svulstiga och nedvärderande retoriken utan också hållningen i sak. Jag anser att människor ska ha rätt att strejka — men också att inte strejka. De som väljer att arbeta när andra, vars organisation av ”kamrater” man inte tillhör, inte arbetar ska inte trakasseras för det. Ingen är skyldig att offra egna förmåner för andras ekonomiska vinning.

Ledaren för Liberaldemokraterna i Storbritannien, Nick Clegg, fick nyligen frågan hur många sexpartner han hade haft. Hans svar:

No more than 30… a lot less than that.”

Detta gav stor uppmärksamhet i media, där den allmänna reaktionen var förundran över detta höga antal.

Men varför spelar det någon roll hur många sexpartner någon har haft? Det kan förstås vara intressant för en potentiell partner att känna till en persons praxis på det sexuella området. Likaså kan det vara intressant som skvaller betraktat — vem kittlas inte lite av sexuell information om andra? Men grundfrågan tycker jag ändå är om det är relevant för att bedöma en person professionellt. Det har jag mycket svårt att se.

Klimathotet framställs i media som akut och överhängande, värt att bekämpa till varje pris. Att det är värt att bekämpa torde de flesta hålla med om, men att noga fundera igenom vilka åtgärder som är mest effektiva verkar sällsynt. Ett undantag: professor William Nordhaus.

I sin nya bok A Question of Balance: Weighing the Options of Global Warming påpekar han att de långtgående förslag som har presenterats är oerhört kostsamma och att det finns överlägsna alternativ. En recension i New York Review of Books sammanfattar Nordhaus rangordning av alternativen:

(1) Avoid the ambitious proposals. (2) Develop the science and technology for a low-cost backstop. (3) Negotiate an international treaty coming as close as possible to the optimal policy, in case the low-cost backstop fails. (4) Avoid an international treaty making the Kyoto Protocol policy permanent.

Med ”low-cost backstop” avser Nordhaus bl.a. utvecklingen av genetiskt modifierade träd, som ”äter” koldioxid. Innovativt tänkande, vilket särskilt behövs i frågor där ett hysteriskt tonläge ofta kväser nytänkande.

Se ett tidigare inlägg om överdriven klimatoro.

Skönhet verkar ha viss betydelse för vilka politiker som får flest röster. Inte så att man väljer parti och ideologi utifrån utseende, men givet parti och ideologi kan utseende fälla avgörandet. Gäller samma sak i musiktävlingar?

Jag skulle tro det. I ESC-omröstningen igår fann jag fem låtar ungefär lika bra, och av dessa röstade jag på den ryska pga. Dima Bilans läckra utseende.

Låt mig, i samma anda, anföra en teori om varför det gick så dåligt för Sverige: de två hidösa manliga körsångarna!

Damon Soule, Eye Note Nothing (n.a.), 35,6 x 27,9 cm:

Ett av de starkaste argumenten mot John McCain är hans höga ålder. Klarar en så gammal man av världens mest krävande jobb, kroppsligt och mentalt?

Även om McCain kommer att vara fysiskt frisk under mandatperioden, vilket är långt ifrån säkert, finns stor risk för långsammare tankeförmåga. Det finns rent allmänt något i ett gammalt sinnelag som jag finner motbjudande. När McCain lyfter fram sin ”erfarenhet” tänker jag på att hans världsbild formades för mycket länge sedan och att han sannolikt inte har förmåga att tänka nytt och flexibelt. De flesta äldre som jag har kommit i kontakt med tror att de är så intressanta — de har ju ”erfarenhet”. Det är ett annat sätt att säga att man repeterar det som man kom fram till för femtio år sedan. Om och om igen. Ad nauseam.

Ingen förnekar att viss erfarenhet är bra — därför måste man vara 35 år för att kunna bli USA:s president. Men personer som har lagom mycket erfarenhet behöver inte tala om erfarenhet som tillgång — det gör bara de som har för mycket därav.

Se tidigare inlägg om ungdomens primat och åldrandets tragik.

Uppdatering: PJ tycks inte hålla med.

Nyligen kritiserade Madeleine Onne kvaliteten på Kungliga Svenska Balettskolans avgångselever. Alltför många som inte är tillräckligt bra har tagits in och förespeglats att de kommer att kunna bli balettdansare. Vad detta illustrerar är att alla elever inte är lika bra på allting. Vi måste våga erkänna att talang varierar, inte bara på dansens eller sportens område, där det idag finns elitutbildningar, utan också på teoretiska områden. Därför finner jag elitskolor i matematik vara en utmärkt idé. Ytterligare ett bra beslut av nuvarande regering.

Socialdemokraterna säger dock nej, ty deras credo tycks vara att alla är lika bra på allting. Då behövs inga specialsatsningar. Men detta är ett önsketänkande som drabbar dem med potential att utveckla en stor talang. (Det märkliga är dock att elitsatsningar accepteras på det idrottsliga området!)

Socialdemokraterna skulle behöva ta till sig lite tankar från Adam Smith och David Ricardo. Från Smith: insikten att arbetsdelning och arbetsspecialisering ger större färdigheter och en bättre välståndsutveckling. Från Ricardo: insikten att alla är relativt bra på något, och att om man satsar på det man är relativt bra på vinner både man själv och andra på det.

Trots att man kan finna demokratin bristfällig i många avseenden — bl.a. förefaller väljarna okunniga om mycket (se t.ex. här, här och här) — finns det starka argument till dess försvar. Statsvetarna Peter Santesson-Wilson och Gissur Ó. Erlingsson påpekar t.ex. att allmän rösträtt utgör ett skydd mot förtryck och att förlorare i ett demokratiskt system accepterar sin lott, istället för att bli våldsamma.

Ytterligare stöd för demokrati ges i en ny studie*. I ett experiment finner forskarna att människor är betydligt mer benägna att samarbeta med varandra om spelets regler beslutas demokratiskt, jämfört med om de införs exogent. Studien är dessutom klurigt utförd, eftersom den kontrollerar för selektionseffekter (att de som deltar i det demokratiska beslutet är mer samarbetsinriktade till att börja med).

Så institutioner spelar roll. Att få vara delaktig i beslutsfattandet, om än imperfekt och utan stora möjligheter att påverka som individ, påverkar människors syn på varandra, på samvaro och på samarbete. Till det bättre.

________________________________

*Dal Bó, Pedro, Foster, Andrew och Putterman, Louis (2008). ”Institutions and Behavior: Experimental Evidence on the Effects of Democracy.” NBER Working Paper nr. 13999.

Kerry Degman, varken mer eller mindre! (Klicka för större bilder.)

I svensk politisk debatt används ofta begreppet ”nyliberal”, men i regel som skällsord utan djupare koppling till politisk filosofi. Vissa vänsterdebattörer etiketterar friskt sådana de ogillar som nyliberaler, oavsett om det rör sig om fascister, konservativa eller liberaler som är aningen mer frihetliga än folkpartiet.

Jag förstår begreppet som synonymt med libertarian. Professor Daniel Klein försöker, i ett kort bidrag till International Encyclopedia of the Social Sciences, klargöra vad libertarianismen handlar om:

From the customs of liberal society and the writings of John Locke (1632–1704), David Hume (1711–1776), Adam Smith (1723–1790), and myriad others, there emerged an ideological sensibility dubious of government activism, leery of collectivist urges, and resistant of nationalistic sentiments. It learned to accept commercial society and cosmopolitanism, and even celebrate them. It maintains a presumption of individual liberty.”

Själv kallar jag mig inte libertarian eller nyliberal, mestadels därför att jag inte delar de flesta libertarianers filosofiska utgångspunkter. Jag avfärdar idéer om ”naturliga”, ”mänskliga” eller ”objektiva” rättigheter och är i grunden nihilistiskt, hedonistiskt och konsekvensetiskt orienterad. Men i policyfrågor ligger jag ofta nära libertarianer: på nästan alla områden är jag positivt inställd till en mer begränsad statsmakt än den vi ser idag.

Uppdatering: Stefan Karlsson tar upp frågan om det är rätt för en libertarian (om man nu är en) att ta emot bidrag.

Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg ska låta utreda hur imamer ska kunna utbildas inom ramen för svenskt skol- eller högskoleväsende. Ett mycket märkligt tilltag, men i och för sig inte förvånande, med tanke på att universiteten fortfarande rymmer teologiska fakulteter. Om skattemedel avsätts för att utbilda präster, varför inte också imamer? Hursomhelst vore det riktiga att lägga ned all offentlig religiös utbildning istället för att utvidga utbildningen av torgförare av vidskepelse.

Nu använder sig Leijonborg av argumentet att imamerna kommer att bli mer moderata och demokratiskt sinnade om de får ta del av offentlig, svensk undervisning. För det första finner jag det märkligt att starta utbildningar för att påverka en specifik grupps politiska uppfattningar. För det andra betvivlar jag starkt att utbildningen kommer att ha avsedd effekt. De imamer som redan är moderata kommer säkert att dominera utbildningen; de som är mer fundamentalistiskt sinnade kommer att hålla sig borta eller att motstå svenska statens försök att ändra deras världsbild.

Detta är en utredning som aldrig borde ha tillsatts.

Läs mer om vad en imam är här. Se ett tidigare inlägg om att terrorister i regel inte är fattiga och lågutbildade här.

Jag är imponerad av Alliansen: över dess tillkomst, dess lansering och dess sammanhållning. Men mest imponerad är jag över att den, i form av en koalitionsregering, har lyckats så väl med de offentliga finanserna. Forskning visar nämligen att koalitionsregeringar i regel har varit förknippade med en försämrad, eller mindre framgångsrikt hanterad, offentlig ekonomi. Några exempel:

• De har svårare att förbli inom sina budgetramar efter en negativ ekonomisk chock, de har högre budgetunderskott och statsskulden växer snabbare (de Haan m fl 1999, Volkerink och de Haan 2001).
• De förmår med lägre sannolikhet implementera framgångsrik budgetkonsolidering (Alesina m fl 1998).
• Ju mer fragmenterad regeringen är, desto längre tid tar det för skattestrukturen ocn inflationstakten att återgå till det önskade utseendet efter en ekonomisk chock (Ashworth och Heyndels 2001, Veiga 2000).

Detta kan förklaras med att koalitioner bygger på förhandlingar mellan partier, där varje parti måste kunna visa väljarna att just de fyller en funktion, och att koalitionsregeringar är mindre handlingskraftiga, eftersom fler partier måste komma överens.

Nu utmanas den framgångsrika Alliansen av de tre vänsterpartierna. Jag predikterar att de kommer att få svårare att enas om en regeringspolitik — socialdemokraterna är inte vana att i förväg förhandla om politikens innehåll och vänsterpartiet består fortfarande i hög grad av kommunister, med en politisk agenda som många socialdemokrater och miljöpartister har svårt för. Men framförallt befarar jag att en vänsterkoalition, om de enas och om de vinner, kommer att ha svårt att bedriva en ansvarsfull finanspolitik. Den tidigare associeringen mellan borgerliga koalitionsregeringar och budgetunderskott kan komma att förbytas i en associering mellan socialistiska koalitionsregeringar och budgetunderskott.

Ikväll såg jag och Anders dansföreställningen Breaking Boundaries, med avgångselever från Kungliga Svenska Balettskolan och Balettakademin. Mycket imponerande insatser. Det som slog mig är att jag framförallt uppskattar ”atomistisk dans”, dvs. dans utan handling och anknytning, dans som är ren från kulturell kontext och som bara manifesterar teknik, rörelse, känsla. Dansens syfte, enligt denna syn, är inte att jag ska känna igen mig och bekräftas utan att jag ska få en direkt upplevelse av dansen som sådan.

Dans med handling kan jag tycka om, men då i regel trots handlingen, inte på grund av den. Ett bra exempel är John Neumeiers balett Peer Gynt, som har (en bekant) handling men som framför allt innehåller enormt starka rörelser och rörelsemönster som i sig ger (åtminstone mig) enorm livsglädje.

Denna syn går helt på tvärs mot vad som skulle kunna kallas en konservativ kultursyn, där kulturen ses som ett redskap för att förmedla en kulturell samhörighet och distinkta, traditionella budskap. Sådant avvisar jag: det distraherar och förstör den rena konstupplevelsen.

Se ett tidigare inlägg om min konstsyn.

På bilden: Caroline Cavallo i William Forsythes In the Middle, Somewhat Elevated. En koreografi för en ny tid! (Foto: Martin Mydtskov Rønne.)

Vet du vad endonymer och exonymer är? Det visste inte jag heller, tills för några veckor sedan, då jag upplystes av min gode vän Henrik Jordahl. Han och jag diskuterade med en gemensam finsk vän hur det kommer sig att vissa utländska ortnamn bibehåller sina namn på originalspråket också i andra språk, medan vissa ortnamn ändras. Å ena sidan säger vi London och Paris, å andra sidan säger vi Köpenhamn (inte København) och Bryssel (inte Bruxelles). De förra är endonymer, de senare är exonymer. Endonymer är ortnamn som inte byter namn i andra språk; exonymer är ortnamn som skiljer sig från dem som används i originalspråket. Jag föredrar ökad användning av endonymer.

Det är dock fortfarande oklart för mig varför vissa namn översätts medan andra bibehålls. Liksom varför tidigare översättningar (såsom Syd-Karolina) ibland överges. Teorier?

(Källa: Wikipedia.)

Det finns i de flesta demokratier en tendens att betrakta den enkla majoritetsregeln som helig. När (N/2)+1 av N ledamöter i en politisk församling röstar för ett förslag anses det reflektera folkviljan (eller något snarlikt begrepp). Men är denna regels helighet önskvärd?

James Buchanan och Gordon Tullock svarar nekande. I The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy argumenterar de för att den optimala politiska beslutsregeln bara undantagsvis sammanfaller med den enkla majoritetsregeln. Den optimala regeln är den som minimerar summan av två kostnader:

• externa kostnader (C), dvs. kostnader av att beslut som man själv ogillar fattas;
• beslutskostnader (D), dvs. kostnader för att komma fram till ett kollektivt beslut.

De externa kostnaderna är lägre ju mer inklusiv beslutsregeln här — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de noll, eftersom inget kollektivt beslut kan fattas som någon ogillar. Beslutskostnaderna är högre ju mer inklusiv beslutsregeln är — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de extremt höga, eftersom alla måste vara överens och eftersom vissa alltid kan trilskas för att få förmånliga villkor. Lägger man ihop dessa båda kostnader får man kurvan i detta diagram:

Den optimala beslutsregeln är den som kräver att K/N av den beslutande församlingen röstar för ett förslag. Och det är som sagt osannolikt att detta uppfylls av den enkla majoritetsregeln. Den bör ifrågasättas mer än den gör. Intressant nog kom även den svenska nationalekonomen Knut Wicksell till den slutsatsen, vilket Buchanan bl.a. lyfter fram här.

Den nya svenska artisten Alfred Olsson har en poplåt som jag hör i mitt inre såväl natt som dag. Det är en låt som fastnar, annorlunda uttryckt (vilket är mycket ovanligt för min del, vad gäller svenska poplåtar). Den heter ”Varit där” och kan avlyssnas på Alfreds MySpace-sida: klicka på låtens titel längst ned i boxen uppe till höger. (Det är alltså inte den låt som börjar spelas när man kommer in på sidan.) Inte minst den första textraden tilltalar en akademiker:

Du har en hjärna, som du har använt precis varje dag.

Jag förkastar det första budordet (2 Mos. 20:3):

Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Istället för Jahve har jag två gudar: Zlatan och Cristiano Ronaldo. De är mycket mer tilltalande! Och duktiga, som när Cristiano ikväll gjorde Manchester Uniteds enda ordinarie mål. Se hur kraftfull, rentav allsmäktig, han ser ut:

Den alltid så charmiga Vatikanen har nu slagit fast att personer med ”starka homosexuella tendenser” inte får bli präster, munkar eller nunnor. Ty:

Sådana personer befinner sig i en situation som allvarligt hindrar dem från att relatera till kvinnor och män på rätt sätt.”

De vet så mycket, de där prästerna i Rom.

Peter Santesson-Wilson citerar Tage Erlander:

I en demokrati får det inte finnas spärrar, som omöjliggör att folkviljan kan förverkligas snabbt och effektivt.”

Vilken naiv syn på politiken! Vilken simplistisk förståelse av begreppet folkvilja! En fara, som jag ser det, med denna demokratiuppfattning, är att intressegruppers inflytande negligeras eller ses som ofarligt. Om det konstitutionella systemet utformas utan spärrar kan en enkel majoritet mycket lätt fatta beslut som inte ligger i de flesta människors intresse. David Brooks lyfter fram den aspekten i en analys av amerikansk jordbrukspolitik:

In 1965, Mancur Olson wrote a classic book called ‘The Logic of Collective Action,’ which pointed out that large, amorphous groups are often less powerful politically than small, organized ones. … The $307 billion farm bill that rolled through Congress is a perfect example of the pattern. Farm net income is up 56 percent over the past two years, yet the farm bill plows subsidies into agribusinesses, thoroughbred breeders and the rest. The growers of nearly every crop will get more money.”

Dvs. konsumenterna påverkas var och en i liten grad av jordbruksstöd, vilket ger dem små incitament att motverka stödet, och de har dessutom stora svårigheter att organisera sig, om de nu skulle vilja det. Bönderna påverkas däremot var och en i hög grad av jordbruksstöd, vilket ger dem starka incitament att påverka politiker, och de har dessutom, genom gruppens litenhet och väldefinierade karaktär, lätt att organisera sig. Inte heller EU:s jordbrukspolitik kan förstås på annat sätt än som resultatet av intressegruppers verksamhet. Folkviljan lyser med sin frånvaro.

Eftersom en objektiv moral inte existerar går det förstås heller inte att införskaffa kunskap om vad som ytterst är rätt och fel att göra. Men som Bertrand Russell utvecklar behöver vi ändå inhämta kunskap för att klargöra hur givna mål (enligt vår egen uppfattning) bäst uppnås:

When I speak of knowledge as an ingredient of the good life, I am not thinking of ethical knowledge but of scientific knowledge and knowledge of particular facts. I do not think there is, strictly speaking, such a thing as ethical knowledge. If we desire to achieve some end, knowledge may show us the means, and this knowledge may loosely pass as ethical. But I do not believe that we can decide what sort of conduct is right or wrong except by reference to its probable consequences. Given an end to be achieved, it is a question for science to discover how to achieve it. All moral rules must be tested by examining whether they tend to realize ends that we desire. I say ends that we desire, not ends that we ought to desire. What we ‘ought’ to desire is merely what someone else wishes us to desire.”*

____________________________________

*Russell, Bertrand (1957). ”What I Believe.” I Why I Am Not a Christian and Other Essays on Religion and Related Subjects. London: George Allen & Unwin: 60.

En ny studie* indikerar att kvinnlig rösträtt och kvinnligt valdeltagande påverkar politikens utformning. Sociala utgifter som andel av BNP ökade på kort sikt med 0,6—1,2 procentenheter när kvinnor fick rösträtt (i Belgien, Danmark, Frankrike, Norge, Storbritannien och Sverige), och på lång sikt med tre till åtta gånger så mycket. Givetvis kontrollerar studien för en rad andra tänkbara påverkansfaktorer.

I diagrammet visas hur sociala utgifter som andel av BNP utvecklas före och efter kvinnor fick rösträtt (år 0):

En vidare fråga — evig, svårbesvarad och kontroversiell — är hur det kommer sig att kvinnor och män i genomsnitt tycks ha ganska olika politiska preferenser. Är kvinnor ”mjuka” och män ”hårda” eller vad?

_____________________________

*Aidt, Toke S. och Dallal, Bianca (2008). ”Female Voting Power: The Contribution of Women’s Suffrage to the Growth of Social Spending in Western Europe (1869—1960)”. Public Choice, 134(3—4): 391—417.

Greg Lamarche, Outflow Blue (n.a.), 26,7 x 20,3 cm:

Jag tror inte jag förlägger min semester till Gambia i år:

Gambian President Yahya Jammeh says he will ”cut off the head” of any homosexual caught in his country.

Skolavslutningen i Östhammar kommer inte att hållas i kyrkan i år. Skolområdeschefen motiverar beslutet:

Vi vill förebygga att elever känner sig kränkta eller diskriminerade. Det råder skolplikt och skolavslutningen ingår i undervisningen, vilket innebär att alla elever ska kunna vara med.”

I grunden sympatiserar jag med denna syn. De som vill tillgodogöra sig religiösa lokaler och ceremonier, under ledning av prelater, är fria att göra det på sin fritid. Den offentliga skolan ska vara religiöst neutral, och ingen elev ska genom att skolan väljer en religiös inramning få signaler om att kristendomen är något särskilt rätt, riktigt eller viktigt.

Skolverket klargör emellertid följande:

Utformas skolavslutningen så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och inte på religiösa inslag kan skolavslutning i kyrkan anses vara försvarligt. Möjlighet finns till befrielse i undantagsfall.”

Jag tycker, med viss tvekan, att detta är en acceptabel ordning. Det centrala är att inget religiöst budskap förmedlas, att ceremonin leds av skolans företrädare, inte av en präst, och att de som inte vill delta i en ceremoni i en kyrka ska kunna slippa det. Jämför med Richard Dawkins syn på julfirande.

Tillägg: Alf Svensson är upprörd.

Jag dricker inte öl. Min känsliga tunga kommer inte så bra överens med dryckens beskhet. Men därutöver finns det något i öldrickarmentaliteten som inte passar ihop med min introverta personlighet. Här ligger jag nära Nietzsches syn, såsom den beskrivs av H.L. Mencken:

The days of his youth — of his carefree, merry gamboling — were over. Hereafter he was all solemnity and all seriousness. ”From these early experiences,” says his sister, ”there remained with him a life-long aversion to smoking, beer-drinking and the whole biergemütlichkeit …” He maintained that people who drank beer and smoked pipes were absolutely incapable of understanding him. Such people, he thought lacked the delicacy and clearness of perception necessary to grasp profound and subtle propositions.

Denna syn påminner mig om min vän Ralfs grund för helnykterhet.

Jag blev positivt överraskad av beskedet att samtliga allianspartier och miljöpartier är eniga om en rad viktiga grundlagsreformer. Konstitutionella frågor är sorgligt nedvärderade i vårt land, och det är i sig inspirerande att de nu kommer i fokus. Att dessutom innehållet i det som nu föreslås är i linje med vad jag själv anser önskvärt gör inte saken sämre:

• Lagprövning genom en nyinrättad författningsdomstol.
• Tydliggörande av vanliga domstolars ställning och oberoende genom ett särskilt kapitel i grundlagen.
• Stärkt inslag av personval genom att spärrarna helt slopas.
• Automatisk prövning av regeringen i riksdagen efter val.
• Skilda valdagar för riksdagsval och lokalval.
• Avlägsnande av konstitutionella hinder för trängselskatter.
• Möjlighet till kommunala extraval samt stärkta inslag av folkomröstningar.

Jag är för allt detta men saknar bl.a. följande:

• Minskad proportionalitet i valsystemet (jag är för majoritetsval).
• Tvåkammarriksdag.
• Modernisering av Successionsordningen (monarkin i sig borde också ifrågasättas, men det har Grundlagsutredningen inte fått göra).
• Borttagande av floskelformuleringar om vissa positiva rättigheter som nu återfinns i Regeringsformen.

Skulle de idag framlagda reformerna genomföras skulle man nog nästan kunna tala om en konstitutionell revolution. Tyvärr finns en tradition av att låta socialdemokraterna ha vetorätt i konstitutionella frågor, så vi får se var Grundlagsutredningen landar till slut. Att så många är öppna för förändring är dock mycket uppiggande.

Uppdatering: Se även Jakob Heidbrinks, PJ:s och DN:s kommentarer.

Nicholas Espinoza och Johan Holmström formulerar kloka regler för discodans i DIEGO (nr 4/2008, s 57), bl.a.:

Luftgitarr är inte tillåtet. Att trumma på ett imaginärt trumset kan accepteras, men det bör ske sparsamt. Det är inte heller tillåtet att dansa malplacerade danser såsom bugg, kosackdans eller tango till vanlig musik. Förbudet inkluderar egentligen all form av pardans, utom när det gäller gamla människor. De får dansa vilken gammal dans de vill, precis när som helst. Det är ändå ingen som bryr sig.”

Jag är nog inte ateist längre. Se hur han svävar. Det är Zlatan som nu har blivit gud i Italien efter sin starka insats i en fotbollsmatch. Så trevligt. Jag föredrar Zlatan som gud framför alla av mig kända alternativ (Jahve, Allah, Zeus, Tor och Ganesha inkluderade). Om jag ska be till någon gud på min dödsbädd får det bli till Zlatan.

Forskning tyder på att ekonomiska aktörer inte är helt rationella. Men det är inte politiska aktörer heller — vilket kan vara viktigt inte minst för marknadsekonomins kritiker att ha i åtanke. Justin Wolfers finner i en ny studie att väljare tenderar att belöna eller bestraffa sittande politiker på basis av händelser som de inte har kunnat påverka:

More sophisticated tests reveal that voters in oil-producing states tend to re-elect incumbent governors during oil price rises, and vote them out of office when the oil price drops. Similarly, voters in pro-cyclical states are consistently fooled into re-electing incumbents during national booms, only to dump them during national recessions. Consistent with an emerging behavioral literature, this suggests that voters make systematic attribution errors and are best characterized as quasi-rational.”

Frågan om en könsneutral äktenskapsbalk handlar i hög grad om ett ord. Äktenskap. I dagens Sverige har homosexuella par (med något litet undantag) redan samma rättig- och skyldigheter på samlevnadens område som heterosexuella par. Den nu föreslagna reformen handlar därför i hög grad om ett ord. Äktenskap. Så varför bråka om det? Jo, därför att ord har betydelse. De kan sända normativa signaler. De kan inkludera eller exkludera. Andrew Sullivan förklarar:

When people talk about gay marriage, they miss the point. This isn’t about gay marriage. It’s about marriage. It’s about family. It’s about love. It isn’t about religion. It’s about civil marriage licenses. Churches can and should have the right to say no to marriage for gays in their congregations, just as Catholics say no to divorce, but divorce is still a civil option. These family values are not options for a happy and stable life. They are necessities. Putting gay relationships in some other category — civil unions, domestic partnerships, whatever — may alleviate real human needs, but by their very euphemism, by their very separateness, they actually build a wall between gay people and their families. They put back the barrier many of us have spent a lifetime trying to erase.

I Norge har de förstått.

När jag nyligen såg om tv-serien Brideshead Revisited berördes jag illa av det sista avsnittet, i vilket Lord Marchmain ligger för döden. Inte för att jag tycker döden i sig är läskig, utan därför att han så intensivt drevs, av sin religiösa familj, att bekänna sina synder. Prästen tillkallades gång på gång för den sista smörjelsen. Och till slut gav den tidigare anti-religiöse lorden upp och gjorde något som kunde tolkas som ett korstecken. Smörjelsen genomfördes.*

Apropå denna scen är Nietzsches syn på dödsbäddsbekännelser (uttryckt i Menschliches allzu Menschliches) av stort intresse:

The way in which a man thinks of death, in the full bloom of his life and strength, is certainly a good index of his general character and habits of mind, but at the hour of death itself his attitude is of little importance or significance. The exhaustion of the last hours — especially when an old man is dying — the irregular or insufficient nourishment of the brain, the occasional spasms of severe physical pain, the horror and novelty of the whole situation, the atavistic return of early impressions and superstitions, and the feeling that death is a thing unutterably vast and important and that bridges of an awful kind are about to be crossed — all of these things make it irrational to accept a man’s attitude at death as an indication of his character during life. Moreover, it is not true that a dying man is more honest than a man in full vigor. On the contrary, almost every dying man is led, by the solemnity of those at his bedside, and by their restrained or flowing torrents of tears, to conscious or unconscious conceit and make-believe. He becomes, in brief, an actor in a comedy.

______________________

*Se vidare Tor Billgrens analys av katolicismens plats i Brideshead Revisited.

Sean O’Pry, mina damer och herrar:

Gunnar Örn påpekar något intressant och viktigt: att välfärdsstaten verkar präglas av asymmetrisk information.

Å ena sidan tenderar väljarna att inte notera skatteförändringar, vilket kan bero på en medveten strategi från politikernas sida, att skatter ska uppfattas så skonsamt som möjligt. Å andra sidan tenderar väljarna att notera bidragsförändringar, vilket också kan bero på en medveten strategi, att bidrag ska uppfattas tydligt. Skatter utgör ju kostnader och bidrag intäkter för väljarna, och politikerna kan antas vilja maximera sina röstetal genom att utforma systemen så att det positiva märks och så att det negativa inte märks.

Om denna asymmetri är korrekt har en regering som sänker skatter och sänker bidrag problem. Om få noterar de stora skattesänkningarna (vet du hur mycket du har fått i jobbskatteavdrag?*), och om många noterar bidrags- och ersättningssänkningarna (hjälpta därtill av media och oppostion), är kanske inte dåliga opinionssiffror särskilt förvånande. Klarar Anders Borg av att tydliggöra skattesänkningarna i god tid före valet 2010? Det räcker inte med bra politik. Bra pedagogik är därutöver ett måste.

Se ett tidigare inlägg om osynliga skatter.

___________________________

*På moderaternas hemsida kan man, uppe till höger, klicka för att räkna ut hur stort jobbskatteavdraget är. Men hur många väljare hittar dit?

Runar Sögaard ska nu gifta om sig. Det intressanta med det tycker jag är att det sker i strid med bibelns regler:

• Mark. 10:11-12: ”Han sa då till dem: När en man skiljer sig från sin hustru för att gifta sig med en annan kvinna, begår han äktenskapsbrott. Och om en hustru flyttar ifrån sin man och gifter om sig är det hon som begår äktenskapsbrott.”
• 1 Kor. 7:10-11: ”Till er som är gifta har jag en befallning, inte bara ett önskemål. Det är inte en order från mig, Herren själv har befallt det. En hustru får inte lämna sin man! Men om hon ändå gör det måste hon antingen leva ogift eller gå tillbaka till honom. Inte heller får en man skilja sig från sin hustru.”

Observera att en äktenskapsbrytare inte ska få ärva Guds rike (1 Kor. 6:9-10).

Det är intressant med personer som anser att vissa regler (särskilt sådana som inte berör dem själva, t.ex. mot homosexuella handlingar) måste följas till varje pris, medan andra fritt kan ignoreras. Inger det respekt?

För ett utvecklat argument, se gärna min lilla text ”Ett argument för kristet bejakande av homosexualitet”.

Min favoritlåt från Dolly Partons nya skiva Backwoods Barbie heter ”The Lonesomes”. Den 13 juni ska jag på konsert med henne på Stockholms stadion. Jag hoppas att hon framför denna låt där:

Det första genmodifierade mänskliga embryot har sett dagens ljus, med potentiellt viktiga, positiva konsekvenser:

The technology could potentially be used to correct genes which cause diseases such as cystic fibrosis, haemophilia and even cancer. In theory, any gene that has been identified could be added to embryos.”

Utmärkt! Men som så ofta försöker kristna, utifrån sin destruktiva moral, blockera forskning av detta slag, eftersom de ser embryot som ett ”okränkbart” liv. Att man kan minska mänskligt lidande genom att använda embryon som i vilket fall inte skulle leva vidare bryr de sig icke om.

Det går inte, utan att straffas hårt, att ifrågasätta de enorma belopp som barnfamiljer erhåller från oss andra i bidrag, ersättning och subventioner. Därför är det kanske inte förvånande att både Aftonbladet och SvD idag ställer följande läsarfråga med två svarsalterantiv i samband med att socialdemokraterna föreslår förlängd föräldraledighet:

Vad föredrar du? o Vårdnadsbidrag o Förlängd föräldraledighet”

Mitt svarsalternativ — ”ingetdera” — lyser helt med sin frånvaro. Det är som om de flesta är okunniga om att barn inte ger lycka. Och dessutom verkar få inse sambandet mellan att staten subventionerar och att staten lägger sig i. De som klagar på det senare borde klaga på det förra.

Witold Gombrowicz, sanningssägare:

Därför är det viktigt, ja mycket viktigt, att vi aldrig inom oss bryter med den människoålder där skönheten blir åtkomlig — det vill säga ungdomen. All skönhet som förvärvas i mogen ålder kommer alltid att vara en ofullständig skönhet, lida brist på ungdomlighet. Därför är den unga skönheten en naken skönhet, den enda som inte behöver skämmas för sig.

(Från Dagboken.)

Den 18 juni 1981 hälsade president Reagan på en man vid en träff med svarta borgmästare och sa:

How are you, Mr. Mayor? I’m glad to meet you. How are things in your city?”

Problemet var bara att mannen inte var någon borgmästare utan Samuel Pierce, Reagans egen bostadsminister.

Läs mer om Reagans presidentbibliotek.

Jag har ofta förundrats över hur viktig musik verkar vara för många människor. De lyssnar närhelst de får tillfälle och verkar genuint intresserade av melodier, texter och artister. Raymond Geuss skriver om filosofen Richard (“Dick”) Rorty:

We could also find no common ground in aesthetics because of my own obsession with the philosophy of music. Dick seemed not only, as I have mentioned, to be deeply unmusical, like Freud, but he sometimes seemed even slightly irritated by the very existence of music and certainly by the thought that someone could take it sufficiently seriously to try to think about it in a sustained and systematic way.”

Jag befinner mig någonstans mitt emellan musikälskarna och Rorty. Dvs. jag uppskattar musik då och då, men jag känner inget behov av att lyssna hela tiden (fem gånger i veckan räcker bra). Och jag undrar ibland om min uppskattning av musik inte är mer intellektuell än emotionell.

Katina Huston, Mechanical Repeat (2008), 91,4 x 91,4 cm:

USA:s folkrikaste delstat har inom kort könsneutral äktenskapslagstiftning, efter beslut i dess högsta domstol:

[T]o the extent the current California statutory provisions limit marriage to opposite-sex couples, these statutes are unconstitutional.

Den republikanske guvernörens kommentar:

I respect the Court’s decision and as Governor, I will uphold its ruling. Also, as I have said in the past, I will not support an amendment to the constitution that would overturn this state Supreme Court ruling.

Arnold och de nya moderaterna har ett och annat gemensamt. Och tiden springer ifrån påvar, kristdemokrater och andra bakåtsträvare.

Andy Roddick deltog i en turnering i Rom häromveckan:

Professor Steven Pinkers superba artikel ”The Stupidity of Dignity” rekommenderas. Däri granskas hur the President’s Council on Bioethics har tagits över av katolska filosofer och hur de använder begreppet ”värdighet” för att blockera forskning och utveckling som kan minska mänskligt lidande. Den nuvarande påven använde sig för övrigt just av det:

I ett samhälle som ser sex som en drog måste både kärlekens idé och den enskilda människans värdighet försvaras.

Detta begrepp får berättigad och stark kritik av Pinker (han kallar det ”a mess”), och hans slutsats om den kristna moralen sätter fingret på det väsentliga:

Worst of all, theocon bioethics flaunts a callousness toward the billions of non-geriatric people, born and unborn, whose lives or health could be saved by biomedical advances. Even if progress were delayed a mere decade by moratoria, red tape, and funding taboos (to say nothing of the threat of criminal prosecution), millions of people with degenerative diseases and failing organs would needlessly suffer and die. And that would be the biggest affront to human dignity of all.

Man kan bara glädja sig åt att prelaterna inte har kunnat ta över Statens medicinsk-etiska råd. Sverige har sina fördelar.

Regeringens utredare föreslår idag obligatoriskt medlemskap i a-kassan även för den miljon arbetstagare som idag står utanför. SvD argumenterar mot förslaget, och jag instämmer. Varför tvinga människor att betala 5 000 kr per år när de har visat att de inte vill? Knappast ett valvinnande förslag. Och inte heller ett förslag som gynnar arbetslinjen. Risken för en negativ effekt på sysselsättningen är påtaglig, i det att höjd skatt (vilket är vad förslaget de facto innebär) och höjd ersättning vid arbetslöshet samverkar till att försvaga drivkraften att arbeta för de berörda.

Men ett möjligt argument för förslaget skulle kunna vara att förmåner erhålls utan att man betalar för dem som utanförstående. Men det stämmer inte. Arbetslöshetsersättningen består av två delar: en grundersättning, som redan idag är obligatorisk, som betalas via arbetsgivaravgiften och som ungefär ligger på socialbidragsnivå, och en frivillig ersättning, som ger betydligt mer. Är man inte medlem får man inte den högre ersättningen. Den finansieras å andra sidan till stor del via skattsedeln, inte avgifter, så där kan man tala om att åka snålskjuts på andra.

Nej, vad detta nog handlar om är att Sven-Otto Littorin vill ha mer pengar till systemet från personer som a) ska betala mycket (motsvarande avgiften i den dyraste a-kassan) och b) sannolikt inte kommer att bli arbetslösa och kosta systemet något. En viktig orsak till att jag själv har valt att lämna Akademikernas Erkända Arbetslöshetskassa är just en bedömning att sannolikheten för arbetslöshet är mycket låg och en risk jag är villig att ta. Det beslutet bör jag ha fortsatt rätt att fatta.

Det kan finnas hopp. Statsministern tvekar. Och som finansministern sa i Ekots lördagsintervju härförleden:

Jag har aldrig varit en stark tillskyndare av att vi ska ha en obligatorisk a-kassa. Vi har diskuterat fram och tillbaka och nu landade vi i att vi skulle driva det förslaget. Men visar det sig tekniskt komplicerat och framför allt om det har dåliga effekter på sysselsättningen så får vi naturligtvis lyssna på den kritiken.

Här återfinns förslaget.

Kristnas sätt att beskriva hur de uppfattar Jahve upphör aldrig att förvåna:

Och katoliken Danny Saucedo är noga med att ge Gud äran.
- Gud har ju skrivit låtarna.
Han passar också på att tydliggöra både sin tro och att han känner sig lyckligt lottad.
- Jag är ju troende, och att ha fått den röst jag har är en välsignelse, säger Danny.”

Ja, kära nån. Jahve bryr sig alltså inte om jordbävningar och cykloner och allt det lidande dessa medför — men han engagerar sig i skrivandet av poplåtar och i att ge vissa en bättre sångröst än andra. Prisad vare Jahve!

AMS rapporterar:

I slutet av april var 2,9 procent av arbetskraften, eller 132 000 personer inskrivna som arbetslösa vid landets arbetsförmedlingar. Det är en minskning på ett år med 0,7 procentenheter, eller 34 000 personer. Nivån är den lägsta sedan våren 1991. … För ungdomar, mellan 18 och 24 år, uppgick arbetslösheten till drygt 22 000 personer, vilket är 7 000 färre än förra året.”

Arbetslösheten har alltså på ett år sjunkit med 20 procent och ungdomsarbetslösheten med 24 procent. Även om inte hela förbättringen beror på den förda ekonomiska politiken, torde den ha hjälpt till. Det borde väljarna belöna.

Ja, den frågan fick kronprins Frederik av en högstadielelev häromdagen då han besökte Island. Först hörde han inte vad eleven sa (“bøssefantasi”), så till slut ställdes frågan på engelska. Svaret blev ”probably not.” Den isländska presidentfrun frågade eleven var han hade lärt sig ordet ”gay” — om han hade slagit upp det i en ordbok! Ja, tänk. Men kronprinsen verkade ta frågan med ro. Ta en titt:

I Doktor Glas formulerar Hjalmar Söderberg åtskilliga filosofiska uppfattningar som, vad jag förstår, var chockerande då boken kom ut 1905. En del av dessa uppfattningar är nog fortfarande kontroversiella, men jag finner många av dem uppfriskande och tilltalande.

Här följer ett mycket intressant utdrag där doktorn resonerar, helt korrekt, anser jag, kring moralens karaktär:

Käre vän, moralen befinner sig, det vet du likaväl som jag, i flytande tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på de ilsnabba ögonblick som vi två ha levat i världen. Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min! Det är sant, i en mängd fall, kanske i de allra flesta och oftast förekommande, stämmer min åsikt om det rätta någorlunda överens med de andras, med ‘moralen’; och i en mängd andra fall finner jag divergensen mellan mitt jag och moralen icke vara värd de risker som en avvikelse kan draga med sig, och underordnar mig därför. På så sätt blir moralen för mig medvetet vad den i praktiken är för alla och envar, ehuru icke alla veta av det: – icke en fast och över allting bindande lag, men en i vardagslag brukbar modus vivendi i det ständiga krigstillståndet mellan jaget och världen. Jag vet och erkänner, att den gängse moralen så väl som den borgerliga lagen i sina stora allmänna grunddrag uttrycker en rättsuppfattning, som är frukten av oöverskådliga tiders från släkte till släkte ärvda, långsamt ökade och ändrade erfarenhet om de nödvändigaste villkoren för människors sammanlevnad med varandra. Jag vet, att i stort sett dessa lagar någorlunda allmänt måste respekteras, om livet alls skall kunna levas här på jorden av varelser sådana som vi, varelser, otänkbara inom varje annan ram än samhällsorganisationens och uppfödda med alla dess växlande rätter, bibliotek och museer, polis och vattenledning, ljus på gatorna, natthämtning, vaktparad, predikningar, operabalett och så vidare. Men jag vet också, att de människor som det har varit något bevänt med aldrig ha tagit dessa lagar pedantiskt. Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall begagnas med urskillning, ‘med ett litet saltkorn’. Det är klokt att ta seden dit man kommer; det är enfaldigt att göra det med övertygelse. Jag är en resande i världen; jag ser på människornas seder och tar upp vad jag har bruk för. Och moral kommer av ‘mores’, seder; den vilar helt och hållet på seden, bruket; den har ingen annan grund.”

Stephen Dubner skriver:

In a narrow but very compelling piece of research, John List argued that if you are trying to solicit donations door-to-door, the single best thing you can do to get large donations is to be an attractive blond woman.”

Så intressant. Helt i linje med detta avvisar jag själv regelmässigt alla som försöker stoppa mig på gatan för att be om donationer och stöd — om det inte är en sötis som försöker stoppa mig. Då stannar jag gärna och låtsas lyssna en stund. Kanske ger jag t.o.m. en slant. Och en gång släppte jag in två söta mormonska missionärer, inte för att höra dem tala om Mormons bok, utan för att njuta av deras utseende.