Är ånger ett tecken på irrationalitet?
När jag läste om ett lågkvalitativt tv-program slog det mig att ett uttalande av en deltagare utgör en bra utgångspunkt för en kort diskussion om irrationalitet:
Jag visste inte att det skulle bli så här. Med facit i hand så skulle jag absolut inte ha gjort det.
Dvs. hon fick ett erbjudande om att delta i ett tv-program. Hon valde frivilligt att tacka ja men ångrade sig ex post.
Har hon betett sig irrationellt? Det beror på hur man definierar begreppet. Om rationalitet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål tycks svaret jakande. Om hennes mål är lycka trodde hon antagligen först att medverkan skulle öka hennes lycka, men de facto minskade den.
Men man kan modifiera definitionen av rationalitet, så att begreppet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål givet en viss grad av information. Den aktuella kvinnan gjorde en bedömning av de förväntade effekterna av medverkan, men det visade sig att de var felaktiga. Var hon därför irrationell? Det beror på, återigen.
Å ena sidan kan man säga att om hon använde all möjlig information, och om hon gjorde en sannolikhetsbedömning på grundval av den som sedan visade sig felaktig, var hon rationell, trots allt. Hon gjorde den bästa möjliga bedömningen. Å andra sidan kan man säga att om hon använde mindre än all möjlig information, var hon irrationell. Dvs. mer information fanns att skaffa, men hon valde att inte göra det. Hade hon gjort det hade hon haft större chans att inse att lyckoeffekten av medverkan skulle bli negativ. Men kanske är även denna slutsats förhastad. Ty även om mer information fanns att skaffa skulle en rationell kalkyl kunna ge vid handen att ett annat användande av begränsade resurser gav större lycka, såväl ex ante som ex post, än om dessa hade använts för att samla mer information. Att samla information är nämligen kostsamt.
Nu känner jag inte kvinnan i fråga, så jag kan inte bedöma hur hon fattade sitt beslut att medverka i detta undermåliga program. Men det tycks mig inte alls orimligt att anse beslutet rationellt.
Varför är detta resonemang intressant? Främst, tycker jag, därför att många reflexmässigt tar ånger som intäkt för att människor är irrationella beslutsfattare, vilket inte alls är säkert. Och om det inte är säkert försvagas många argument för paternalism, regleringar och förbud, som ska “hjälpa” människor att fatta bra beslut. Men även om det vore så att ånger tveklöst implicerade irrationalitet följer inte att paternalism, regleringar och förbud är önskvärda. Att inse det är tecken på förmåga till rationellt tänkande.
Uppdatering: Robert Östling tar upp ett område där man skulle kunna tänka sig att vissa ångrar sig: arbetsmängden. Men implicerar ånger på ålderns höst att arbetsbesluten tidigare i livet var irrationella? Det är jag långt ifrån övertygad om. Varför ska jag-som-gammal få sätta sig till doms över jag-som-ung?
…och även om det inte vore så utesluter det inte regleringar och förbud, ty vår information är så gott som alltid begränsad.
För övrigt är vi alla lite småkorkade!
Mattias
5 maj 2008 vid 8:54
Som du skriver handlar det om förväntat utfall. Självklart behöver det inte vara irrationellt att ta risker. (Men oss rationalister emellan: nog kan vi väl, så här privat när ingen annan läser, tillstå att det faktiskt någon enstaka gång förekommer att folk fattar irrationella beslut och tar omotiverade risker? Sådan irrationalitet är inget bra argument för paternalism ändå, men det är en annan historia.
Du tar upp ett vanligt felslut: man tar en rationell risk, drar en nitlott, och hävdar sedan felaktigt att det var ett irrationellt beslut eftersom det råkade slutade illa. Men det motsatta misstaget är också vanligt: någon tar en omotiverad risk, råkar ha tur och landa med fötterna nedåt, och hävdar sedan felaktigt att beslutet var förnuftigt eftersom det (av en sinkadus) råkade sluta väl.
Peter S-W
5 maj 2008 vid 11:06
Peter: Jag måste lära mig att uttrycka mig så där koncist!
Frågan är vilket kriterium som ska vara uppfyllt för att man ska säga att någon har fattat ett irrationellt beslut. Ånger anser jag inte tillräckligt. (Är det ens nödvändigt?)
nonicoclolasos
5 maj 2008 vid 11:22
“Frågan är vilket kriterium som ska vara uppfyllt för att man ska säga att någon har fattat ett irrationellt beslut. Ånger anser jag inte tillräckligt. (Är det ens nödvändigt?)”
Det där en fråga som är rätt viktig för oss att hitta ett svar på. Om vi inte kan hitta något kriterium på vad som ens /skulle/ kunna vara ett irrationellt beslut, så blir rationalitetsantagandet tomt – en definitionsmässig sanning.
Har vi inte i själva verket att göra med två frågor här:
1. Vad *är* ett irrationellt beslut? Inte så svårt att svara på: något som inte maximerar förväntad nytta givet information, preferenser och valmöjligheteter. Standardsvar 1A…
2. Men hur kan vi *veta* att någon fattat ett irrationellt beslut? Betydligt svårare att svara på. Hur vet vi vad någon har för preferenser och information? Tja, vi ser hur de väljer. Sedan använder vi dessa förmodanden om preferenser och information för att förklara valhandlingen. Cirkeln är sluten.
Håller helt med dig om att ånger varken är tillräckligt eller nödvändigt kriterium. Många skulle “ångra” att de drog nitlotter i ett lotteri med fördelaktiga priser. Tvärtom kan nog frånvaro av ånger vara ett tecken på irrationalitet i det fall jag var inne på, där folk triumferar med att de minsann vann stort när de egentligen tog vansinniga risker.
Peter S-W
5 maj 2008 vid 11:53
Den som ger sig in i leken får lekan tåla.
Agilitydream
5 maj 2008 vid 12:19
Om man förväntar sig att ångra sig, då är man nog lite irrationell. ;)
pontus
5 maj 2008 vid 13:41
Pontus: LOL! Kul men djupsinnig poäng. Kanske kan interventionister av olika slag rikta in sig på den kategorin av beslutsfattare…
nonicoclolasos
5 maj 2008 vid 13:49
“när de egentligen tog vansinniga risker”
- Men att ta “vansinniga” risker behöver heller inte i sig vara ett tecken på irrationalitet. I min värld med mina preferenser är det galet dumt och irrationellt med stort risktagande. Men säg att vi har att göra med en starkt riskbenägen person som inte har något emot små förluster för att kunna vinna storkovan. Märk väl att risktagaren inte bara njuter av den högst eventuella vinsten, utan också risken/spelet i sig. (Är då hans preferens irrationell i sig?!)
Sedan är det en annan sak att många människor faktiskt tar vansinniga risker utan att betänka konsekvenserna: de låter sig ledas av grupptryck, gör felaktiga kalkyler på grund av okunskap om hur spelet fungerar, fattar sina beslut under svår stress osv.
Vi (åtminstone jag) utgår nästan alltid från våra egna tankar, preferenser och handlingar när vi stämplar andra som irrrationella i sitt beslutsfattande. Svårigheten ligger i att vår information om deras preferenser grundar sig på vilka val de gör (inte preferenserna i sig) alternativt har gjort historiskt – men då kommer vi till problemet att preferenser förändras över tid. Håller med om att frågan är svår att bena ut.
henrilin
5 maj 2008 vid 15:51
Vi kan ju aldrig förutspå framtiden så om man bara kollar på situationen “nu ska jag säga ja eller nej till att deltaga i ett TV-program” så är det väl inte ett irrationellt beslut i sig? Ånger tycker jag inte heller ger belägg för irrationalitet. Men handlar det om det där sanningsprogrammet som jag misstänker att det handlar om så kan man väl ganska lungt säga att det var ett dåligt/irrationellt beslut – men som Agilitydream sa – ger man sig in i leken får man leken tåla. Och särskilt när det handlar om sådana idiotiska program. Det har nog snarare med dumhet och mediakåthet att göra.
Moment 22 – http://www.momenttwentytwo.wordpress.com
momenttwentytwo
5 maj 2008 vid 19:07