Kistor krossas
Jag tycker att människor beter sig konstigt när döden kommer på tal. Man planerar begravningar, man vill ha gravstenar, man vill bli omnämnd i tidningen — som om något av detta spelar roll när man är död. Jag avvisar allt detta för egen del. Min gissning är att många fasar inför att bli bortglömda, för då känns livet nu meningslöst. Därför vill man iscensätta allt det teatraliska. Jag håller inte med. Livets grad av mening beror inte på att man blir ihågkommen utan på att man, medan man lever, upplever lycka.
Men ceremonier och teater kanske spelar roll för de efterlevande? Ja, kanske det, men de borde också se lite mer avslappnat på det hela. Vad spelar det t.ex. för roll hur en kista behandlas när den är gravsatt? Den kommer ändå att ruttna bort, liksom dess innehåll. Att tala om “oetisk” behandling av kistor finner jag bisarrt. Det konstiga är att folk alls vill ha kistor och begravningar.
Sant. Vi är nog många som blivit smått förbryllade av vad som skulle vara så solklart “oetiskt” med att trycka ihop kistorna efter begravningen. Visst, det är inget kul för de anhöriga att tänka på, men det finns många element i den där processen som man helst slipper att ta del av. (Oetiskt att obducera?) På vilket sätt skulle det vara “etiskt” överlägset att låta kistan ruttna (och graven sjunka ihop efter något halvår, den olustiga bieffekt som man vill undvika genom att krossa kistan)? Nu väntar vi bara på skandalrubriker om att man, hör och häpna, /tänder eld/ på kistor i krematorier. Fruktansvärt oetiskt! Den enda “värdiga” begravningsformen är månne enperfekt genomförd balsamering.
Peter S-W
7 maj 2008 vid 9:29
Kanske kan man vänta en våg av benbrott på kyrkogårdar om några år, när anhöriga gravbesökare trampar igenom underminerad jord.
Anders
7 maj 2008 vid 10:38
Det er OK at afvise sentimentale følelser, som knytter sig til en tid, hvor man alligevel ikke selv eksisterer.
Jeg mener dog, at det er naturligt at hylde livet ved have ritualer for livets afslutning. Ikke for den dødes skyld, men for de levende, der er tilbage. Kan man ikke sige, at minderne om mennesker, som man har været glade for, er en vigtig del af den “fiktionalistiske lykke”?
Anders S
7 maj 2008 vid 11:36
Anders S: Jo, till viss del håller jag med om din tanke på slutet. Om man blir lycklig av ceremonier för att de hjälper en att minnas en person som gjorde en glad, kan man mycket väl genomföra dem, tycker jag. Men då tycker jag fokus bör ligga på minnena, inte formalia, som hur en kista behandlas.
Återigen menar jag dock att man kan bli lycklig över de människor man har tyckt om men som har dött på andra sätt än genom ritualer; dock är detta förstås en personlig fråga. Blir man lycklig av ritualer så blir man. Gott så.
nonicoclolasos
7 maj 2008 vid 11:42
Alltså rent teoretisk tycker jag denna kisthysteri är lite löjlig. Men hade det varit någon av mina nära och kära som krossades inne i kistan när man ska se till att marken är slät och fin i framtiden så hade jag förmodligen blivit ganska ledsen. Det är på sätt och vis som en skändning. Visst, personerna är redan döda och de kommer att ruttna och allt det där, men det gör nog ont ändå för de kvarvarande.
Jag vill varken bli skändad eller instängd – kremering för mig tack!
momenttwentytwo
7 maj 2008 vid 13:49
[...] t ex svd och Dagen, tar upp detta med värdig hantering av avlidna. Ett flertal bloggar, t ex Niclas Berggren mfl. ger uttryck för bristande förståelse för [...]
Begravningsplats - kyrkogård « Markus Wallgren
7 maj 2008 vid 15:40
momenttwentytwo: Visst förstår jag den känslomässiga reaktionen, men jag tror att det är ett misstag att döma känslomässigt i det här fallet. Som du ju är inne på: kistan kommer obönhörligen att krossas inom ett antal månader oavsett om det sker genom grävskopa eller genom kollaps, och det som ligger i kistan är inget vackert lik-i-kostym mer än någon vecka eller så. De anhöriga vill nog gärna tänka sig att morfar ligger fin och ren och “sover” i kistan tills en dag när han plötsligt har förvandlas till jord – och så ser inte verkligheten ut, vad vi än tycker om saken.
Tänk dig mormors reaktion när hon kommer till graven en måndagmorgon och upptäcker att graven har satt sig 40 cm… Jag tror inte att kistkrossandet beror på att kyrkogårdsvaktmästarna är så slöa att de drar sig för att fylla på en skottkärra jord när graven säckat ihop. /Så/ mycket arbete handlar det trots allt inte om. Däremot tycker de nog att det är måttligt lattjo att ta diskussionen med mormor som är uppriven när hon ser gropen som uppstått under helgen.
Förruttnelse är en av de där realiteterna vi helst vill slippa tänka på. Begravningsbyrån säljer en fiktion. Uppdrag granskning punkterar fiktionen. Kan de ge något bättre i dess ställe, något fint, vackert och etiskt som faktiskt är på riktigt? Näe. De bara påminner anhöriga om att morfar faktiskt ruttnar just nu och att den fina kistan aldrig kan vara fin mer än i någon vecka, krossad eller ej. Kontraproduktiv icke-nyhet, skulle jag säga.
Förlåt en lång kommentar, men det finns en fråga som nog ska tas upp här: vad betyder i så fall griftefrid och att behandla döda med respekt? Det kan inte betyda att bevara kroppar hela till varje pris – för det är omöjligt. Döda kroppar eldas upp, grävs ned för att ruttna bort och vi skär upp dem för att lära oss medicinska ting. Nej, respekten handlar inte om bevarande, utan snarare om att allt man gör med kroppen ska göras på djupt allvar, med ett angeläget syfte som står i proportion till det man gör. Gravbankning tycker jag ur det perspektivet är ett helt rimligt inslag i en jordbegravning – en del i ett undvikligt förlopp för en kropp+kista som förmultnar. Däremot skulle man kunna säga att anhöriga bör få frågan: “Föredrar tant att vi bankar ihop kistan och jord redan efter begravningen, eller vill ni hellre att graven ska få säcka ihop naturligt om ett år när kistan och kroppen ruttnat ihop alldeles?” Jag tror dock att många anhöriga i praktiken skulle föredra att aldrig ens bli tillfrågade och påminda.
Peter S-W
7 maj 2008 vid 15:56
OK du övertalade mig Peter…inte för att du behövde det, vi är på samma sida, men det var finfin argumentation som jag uppskattade ändå!
Moment 22
momenttwentytwo
7 maj 2008 vid 19:22
[...] skriver Dagens Nyheter idag på ledarplats. Vad gäller de moraliska aspekterna håller jag med Niclas Berggren: för mig är vi efter döden biologiskt avfall, så att jag har svårt att bry mig om huruvida [...]
Krossade kistor « Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum
9 maj 2008 vid 7:05
Föredrar tant att vi bankar ihop kistan och jord redan efter begravningen, eller vill ni hellre att graven ska få säcka ihop naturligt om ett år när kistan och kroppen ruttnat ihop alldeles?”
Att de flesta människor förstår att kroppens förmultning inte är någon vacker syn är inget skäl att ställa en sådan respektlös fråga, speciellt i raljant ton som får mig att misstänka att personen som uttalade den inte själv upplevt en nära anhörig begravning.
Kistkrossningen har utförts av kyrkogårdsvaktmästre som är för lata för att fixa det arbete som den döde har betalt för genom sin begravingsavgift. Återigen , att kroppen förmultnas, ruttnar och säkert inte är en vacker syn är inget skäl till att man ska slå sönder kistor för att kyrkvaktmästare inte orkar göra sitt jobb. På vilket sätt gravkrossning skulle vara ett tecken på att man hantera kroppen med djupaste allvar har jag mycket svårt att se.
Fredrik
9 maj 2008 vid 23:41
Fredrik: Man kan se på frågan om kistkrossning på två sätt: som en “intrisikal” fråga eller som en kontraktsfråga. Jag har uttalat mig om den förra frågan, dvs. om det ligger något oetiskt i sig i att krossa en kista. Det anser jag definitivt inte. Vad gäller den senare frågan har jag sympati för din syn. Om det är så att det finns ett kontrakt upprättat mellan anhöriga och begravningsmännen och om de senare avviker från vad som är överenskommet anser jag det moraliskt klandervärt. Men då är det kontraktsbrottet, inte kistkrossningen, som jag kritiserar. Jag ifrågasätter dock även de anhöriga som ingår sådana kontrakt till att börja med. Varför bry sig? Jag förstår det i alla fall inte. Men om sådana kontrakt icke desto mindre har ingåtts ska de förstås följas.
nonicoclolasos
10 maj 2008 vid 8:52
Fredrik: Det är som bekant svårt med ironi i skrift. Min poäng, som tydligen inte gick fram, är naturligtvis att den frågan omöjligen kan ställas just därför att den är väldigt grym och obehaglig – och att kistkrossandet faktiskt mycket väl kan ses som en omsorg om de anhöriga, som uppenbarligen tyvärr inte kan bli tillfrågade. Det händer emellanåt att gravar sjunker ihop och ses av folk innan någon hinner åtgärda dem, och det är en måttligt trevlig syn. Tror du verkligen att en kyrkogårdsvaktmästare är så till den grad avtrubbad att de tycker att det är mer olustigt att fylla på lite jord än att mosa ihop en kista? Det tycks mig rätt osannolikt.
Jodå, tyvärr har jag erfarenhet av att mista nära anhöriga. Och det har inte dett dugg med saken att göra.
Peter S-W
17 maj 2008 vid 17:45