De heliga barnen
Det går inte, utan att straffas hårt, att ifrågasätta de enorma belopp som barnfamiljer erhåller från oss andra i bidrag, ersättning och subventioner. Därför är det kanske inte förvånande att både Aftonbladet och SvD idag ställer följande läsarfråga med två svarsalterantiv i samband med att socialdemokraterna föreslår förlängd föräldraledighet:
Vad föredrar du? o Vårdnadsbidrag o Förlängd föräldraledighet”
Mitt svarsalternativ — “ingetdera” — lyser helt med sin frånvaro. Det är som om de flesta är okunniga om att barn inte ger lycka. Och dessutom verkar få inse sambandet mellan att staten subventionerar och att staten lägger sig i. De som klagar på det senare borde klaga på det förra.
Utan barn stannar Sverige! Vem ska betala din pension, vård och omsorg när du blir gammal? Varje barn genererar många gånger sina egna kostnader i skattepengar.
Befolkningspyramiden
David Winther
17 maj 2008 vid 9:54
David: Jag vet att jag är radikal, för att inte säga omstörtande, men jag tänker mig att människor kommer att skaffa barn även utan bidrag och subventioner. Så tycks vara fallet historiskt, liksom i många länder idag runtom i världen.
nonicoclolasos
17 maj 2008 vid 10:03
Niclas: Jag brukar ju alltsom oftast hålla med dig, men här tror jag att du talar om ett område som man till fullo (faktiskt) endast kan förstå om man själv har barn.
Jag kan hålla med dig om att subventionerna till barnfamiljer kan diskuteras, men som David kommenterat, finns det ett samhällsintresse att barn föds, vilket också innebär att det här principiellt är ett område där subventioner kan vara förnuftiga.
Att ha barn kostar, inte bara i reda pengar, utan också i “opportunity costs” – man har helt enkelt ingen möjlighet att satsa lika hårt på jobbet när man har en småtting hemma som kräver omvårdnad och uppmärksamhet. Att beräkna “lyckan” – som är en individuell upplevelse – med procentenheter är i mina ögon smått löljigt, eftersom det inte finns någon realistisk måttstock för lycka. Upplevelsen av lycka skiftar dag för dag, och det som folk rapporterar om sin upplevda lycka är så beroende av en mängd olika faktorer att det inte finns någon godtagbar metod för att isolera just “barnlyckan”, eller “äktenskaplyckan”.
Som förälder kan jag säga att barn är stressiga, ansträngande, kostar möda och energi som man gärna skulle vilja lägga på annat – och leder till stunder av sådan oblandad lycka att ingen förälskelse i världen slår just barn. Dessa stunder må inte leda till att mitt liv som helhet betraktat blivit bättre, men de ger mig energi att stå ut med andra saker som jag annars inte skulle ha haft.
Som sagt, subventionerna kan diskuteras – det finns många goda ändamål att subventionera – men med tanke på Sveriges utmärkta statistik över nyfödda barn och landets förmåga att involvera nästan samtliga kvinnor i arbetsmarknaden (också det en nationalekonomisk vinst) anser jag helt självisk att någon form av subvention är berättigad. Visst kommer folk att skaffa barn även utan subventioner, men Tyskland och Japan är bra exempel på vad som händer när det allmänna inte hjälper till: man riskerar att hamna i en riktigt elak demografisk kris.
Jag anser att både regeringen och sossarna kör med kostsamt röstfiske, och att systemet är utmärkt som det är (i synnerhet i internationell jämförelse). Din radikala position har jag dock relativt lite förståelse för.
jheidbrink
17 maj 2008 vid 10:26
Niclas
Ibland är du extremt skärpt och ser det där som ligger bakom hörnet.
I denna inlaga och en del andra fattar jag noll. Du är ju docent i nationalekonomi. Går det inte enkelt att göra pedagogiska analogier och gränssnitts-transformatorer mellan realkapital och humankapital. Ordet investering måste väl vara välbekant för dig.
Att skapa kulturella avkommor som du gör på denna blogg är ändå förhållandevis enkelt i relation till skapandet av välfungerande biologiska avkommor. Dessutom har ju kulturella avkommor inga egna minnen och saknar dessutom självkodande register.
Vi får väl diskutera vilket samhälle vi successivt vill föra vidare. Andelen våldtäktsmän eller självskadande personer kan ju ses som “indikatorer” på i vilket position det normalfördelade kollektiva schemat är placerat.
Tvärtemot dig vill jag satsa betydligt mer pengar på den biologiska avkomman. Rätt skött resulterar detta med stor sannolikhet i en större mängd positiv kulturell avkomma om några årtionden. Problemet är väl det klassiska att orka se en framtid som ligger 30-50 år bort.
Ibland kan jag uppleva dig som : Alt 1: En iskall hårding. Alt2: En naiv frihetsromantiker.
Men ändå väldigt rolig att läsa eftersom du har förmågan / lusten att provocera. Om provokationen är ett pedagogiskt verktyg så fungerar det ganska bra. Men om du faktiskt tycker vissa saker du skriver så känner åtminstone jag känslan av : Iskyla.
Anders B Westin
17 maj 2008 vid 10:37
Ska man ha statsbidrag till allt annat i livet kan man väl ha det för barn. Som många säger är de ju viktiga ur en pragmatiskt, kall och hård samhällsanalys. Även om det skulle råka vara orättvist på ett personligt plan att ta ifrån folk som inte vill skaffa barn och ge till de som gör det, så att de som inte ville tillslut kanske vill skaffa barn. Jag försöker för tillfället dock avhålla mig från att värdera huruvida det är kallt beräknande och orättvist eller inte. Att det är pragmatiskt smart att ge barnbidrag ur ett samhällsekonomiskt perspektiv håller jag dock för troligt.
Viktigare tycker jag dock att det är att Niclas visar ett sorgligt exempel på likriktningen i samhället att alternativet “ingetdera” inte finns med i frågan som Niclas refererar till. Tycka vad man tycka vill om barnbidrag hit och dit, men det borde aldrig ses som en ickefråga huruvida staten ska lägga sig i enskilda delar av individernas liv.
Som sagt, min åsikt i sakfrågan är att i dagens samhälle så bör det nog finnas dagbidrag – eftersom vi ändå är ett helt bidrags och subventionsbaserat samhälle. Det ändrar dock inte att jag tycker att alternativet: “inga bidrag” måste få mer utrymme i folks mentala modeller av möjliga verkligheter än det har idag.
Mac
17 maj 2008 vid 12:19
Mac: Smart sagt – jag håller helt och hållet med dig.
jheidbrink
17 maj 2008 vid 12:22
Även om jag tycker att alldeles för många par skaffar barn reflexmässigt utan att överväga alternativen, tycker jag ändå att ett visst offentligt stöd till de som valt att bli föräldrar är OK. Men det är viktigt att det föräldrarna själva kan välja i vilken form det ska utgå: föräldrapenning, vårdnadsbidrag, subventionerade dagis, pengar till barnflicka osv osv. Låt hundra blommor blomma och ,framförallt, låt föräldrarna bestämma vad som är bäst för dem. Det vet de mycket bättre än politikerna!
Lasse2
17 maj 2008 vid 23:07
Att ett visst barnafödande är att välkomna torde få förneka, inte heller jag. Frågan är a) om ett så stort barnafödande som möjligt är eftersträvansvärt, b) om inte, vilket det optimala barnafödandet är och c) hur detta bäst uppnås.
Tydligen argumenterar Jeffrey Sachs för att 2,1 barn per familj är optimalt. Jag har svårt att tro att en sådan siffra inte skulle uppnås utan enorma subventioner, som idag. Man ska minnas att utan dessa subventioner kan skatterna sänkas, även för barnfamiljer.
Det som stör mig tror jag är den status quo bias som tycks prägla diskussionen. Få tycks förmögna att ta ett steg bakåt och se frågan på ett distanserat sätt (särskilt inte när det egna intresset berörs). Det är alltid mer som krävs, aldrig mindre. Jag tror att mindre vore att föredra.
nonicoclolasos
18 maj 2008 vid 22:46
Niclas: De flesta västeuropeiska staterna har mycket svårt att uppnå ens 2,1 barn per kvinna. Sveriges födelsestatistik brukar ligga i toppnivå i Europa, utan att vi skulle komma nämnvärt över 2,1 barn per kvinna. Med tanke på Sveriges kulturella närhet till länder som Tyskland, där barnafödande i avsaknad av subventioner leder till mycket svåra ekonomiska omständigheter i synnerhet för kvinnor, anser jag att empirin talar mot din förmodan, utan att motbevisa den.
jheidbrink
19 maj 2008 vid 14:23
I övrigt har du förresten fullkomligt rätt när du stör dig på det faktiskas normativa verkan, men den verkan har det faktiska nu en gång för alla i de flesta sammanhang.
jheidbrink
19 maj 2008 vid 14:24
Jakob: Det skulle vara intressant att veta i) hur barnafödande är relaterat till ekonomiskt stöd till föräldrar och ii) hur en kostnads-intäktskalkyl ser ut, givet i). Man kan förstås tänka sig att det påverkar vissa familjer, att skaffa tre snarare än två barn, t.ex., om stöd utgår. Men jag skulle ändå gissa att totalsambandet mellan satsade pengar och antal födda barn per genomsnittlig familj är rätt svagt. Även om ett positivt samband föreligger blir frågan om det är önskvärt med så många barn som möjligt, dels därför att resurserna kanske ger högre avkastning om de satsas på annat håll och dels därför att barn, som väl Sachs är inne på, i sig också medför en samhällsekonomisk kostnad (kanske t.o.m. en nettokostnad, över ett visst antal). Eftersom alla tycks utgå från status quo är frågan hur dagens nivå har kommit att betraktas som helig och optimal (möjligen vill en del att stödet till barnfamiljerna ska öka något). Om nu ett positivt samband föreligger och maximalt antal barn är önskvärt, varför inte satsa 100 miljarder mer på barnfamiljerna? Jag bara undrar hur den rationella (!) kalkylen ser ut.
nonicoclolasos
19 maj 2008 vid 14:33
Niclas: Den frågan ställer jag också, och erkänner att jag inte har något givet svar. Enligt min mening pekar dock ofullständig evidens på att subventionerna har en effekt.
jheidbrink
19 maj 2008 vid 16:00
Jakob: Barnsatsningar tycks i vilket fall locka forskare till Sverige.
nonicoclolasos
19 maj 2008 vid 17:10
Niclas: Jag känner själv utländska forskare som satsat på Sverige för att det är så billigt att få barn här (båda personerna är kvinnor). Nästa fråga är ju då huruvida det är nationalekonomiskt bra eller dåligt, eller ett nollsummespel. Av den tyska erfarenheten att döma skulle jag anta att det är en fördel.
jheidbrink
19 maj 2008 vid 17:15