Alliansen får konkurrens

Jag är imponerad av Alliansen: över dess tillkomst, dess lansering och dess sammanhållning. Men mest imponerad är jag över att den, i form av en koalitionsregering, har lyckats så väl med de offentliga finanserna. Forskning visar nämligen att koalitionsregeringar i regel har varit förknippade med en försämrad, eller mindre framgångsrikt hanterad, offentlig ekonomi. Några exempel:

• De har svårare att förbli inom sina budgetramar efter en negativ ekonomisk chock, de har högre budgetunderskott och statsskulden växer snabbare (de Haan m fl 1999, Volkerink och de Haan 2001).
• De förmår med lägre sannolikhet implementera framgångsrik budgetkonsolidering (Alesina m fl 1998).
• Ju mer fragmenterad regeringen är, desto längre tid tar det för skattestrukturen ocn inflationstakten att återgå till det önskade utseendet efter en ekonomisk chock (Ashworth och Heyndels 2001, Veiga 2000).

Detta kan förklaras med att koalitioner bygger på förhandlingar mellan partier, där varje parti måste kunna visa väljarna att just de fyller en funktion, och att koalitionsregeringar är mindre handlingskraftiga, eftersom fler partier måste komma överens.

Nu utmanas den framgångsrika Alliansen av de tre vänsterpartierna. Jag predikterar att de kommer att få svårare att enas om en regeringspolitik — socialdemokraterna är inte vana att i förväg förhandla om politikens innehåll och vänsterpartiet består fortfarande i hög grad av kommunister, med en politisk agenda som många socialdemokrater och miljöpartister har svårt för. Men framförallt befarar jag att en vänsterkoalition, om de enas och om de vinner, kommer att ha svårt att bedriva en ansvarsfull finanspolitik. Den tidigare associeringen mellan borgerliga koalitionsregeringar och budgetunderskott kan komma att förbytas i en associering mellan socialistiska koalitionsregeringar och budgetunderskott.