Nonicoclolasos

Kan hämndbegäret inte tämjas?

Apropå Mattias Flink och dubbelmord. Den klurige Jakob Heidbrink framför ett argument som får mig att skruva på mig:

Det som vi dock i vilket fall som helst behöver är en debatt om hur vi hanterar offrens hämndbegär, eller med andra ord hur vid hanterar vedergällningsfunktionen i straffet. Om vi fortsätter att låtsas som om den funktionen inte hade något värde, skulle jag inte bli förvånad om vi snart skulle få se lynchmord.

Jakob tycks mena att eftersom det ligger i människans natur att vilja hämnas på någon som beter sig illa, bör lagstiftaren ta hänsyn till detta, vilket implicerar strängare straff, allt annat lika. Men om man som jag anser att människan inte har en fri vilja och att hon därför inte kan hållas moraliskt ansvarig för någon handling, skulle det innebära en kapitulation inför en i grunden primitiv känsla. Som Richard Dawkins uttrycker det:

Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour. As scientists, we believe that human brains, though they may not work in the same way as man-made computers, are as surely governed by the laws of physics.

Så det ligger något djupt otillfredsställande i att acceptera vedergällning som grund för straff.

Men detta kanske är en förhastad slutsats. Ty även determinister som jag accepterar straff för att hålla brottslingar borta från ”vanligt folk” och för att avskräcka från brott. Om straff accepteras av de skälen trots att brottslingar inte är moraliskt ansvariga, varför kan inte straff accepteras utifrån en allmän önskan om vedergällning? Jag tvekar av två skäl.

i) Jag är inte säker på att konsekvenserna är positiva. Jag tror nämligen att det kan vara farligt att bejaka primitiva känslor. Efter att ha läst Njals saga inser jag att ett samhälle som accepterar vedergällning kan råka riktigt illa ut.

ii) Jag tror inte att hämndbegär är helt opåverkbart. I detta ges jag stöd av Joshua Greene och Jonathan Cohen, som i artikeln ”For the Law, Neuroscience Changes Nothing and Everything” skriver:

New neuroscience will change the law, not by undermining its current assumptions, but by transforming people’s moral intuitions about free will and responsibility. This change in moral outlook will result not from the discovery of crucial new facts or clever new arguments, but from a new appreciation of old arguments, bolstered by vivid new illustrations provided by cognitive neuroscience. We foresee, and recommend, a shift away from punishment aimed at retribution in favour of a more progressive, consequentialist approach to the criminal law.

Dvs. jag hoppas och tror att människor kan påverkas så att de inte okritiskt accepterar sina egna hämndbegär.

Avslutningsvis: Om hämndbegär ska accepteras (okritiskt) som grund för straff, vad händer om detta är extremt? Säg att folket kräver tortyr? Om inte det ska accepteras, vem ska avgöra vilka hämndbegär som lagstiftaren ska ta hänsyn till? Och om en avgränsning accepteras, varför inte helt strunta i hämndbegär?

Uppdatering: Jakob Heidbrink resonerar vidare utifrån ett krav på högre straff från en vänsterpartist. Och Jonas Vlachos kommer med en som vanligt tänkvärd kommentar.

About these ads

Written by Niclas Berggren

2 juni 2008 at 21:43

29 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Niclas
    Jag gillar dina resonemang.
    Jag vill hävda, möjligen pga av min naiva vilja att skapa ett Funktionellt Humanistiskt samhälle att man skall kunna bygga ett samhälle på kunskap.

    Jag hade en debatt tidigare med Jakob där jag hävdar att vi med rationell kunskap kan dekonstruera hur verkligheten fungerar och dessutom sprida denna kunskap.

    Vi måste kunna få ett samhälle där man kan skilja på handlingen och personen. Samhället måste förstå att det faktum att en specifik person gör en handling är en statistisk fråga på samma sätt som att man bara råkar träffa en granne på en semester i Södra Italien. Det handlar om sannolikhet baserat på miljarder av rationella processer och förlopp.
    Att man råkar träffa grannen är också bara en statistisk fråga även om många människor gärna vill bygga metafysiska förklaringar.

    Jag tycker att Jakob underskattar människans förmåga att med sitt kognitiva system besegra det limbiska systemets kortsiktighet.
    Jag anser att det är den välutbildade juristkåren har ett ansvar att pedagogiskt utbilda befolkningen i rationellt tänkande och inte försvara en medeltida föreställning om hur tillvaron fungerar. Juridiken måste likväl som religionen anpassas till den naturvetenskapliga verklighetsbild som mer och mer växer fram, med stöd av ett gigantiskt forskningsarbete över hela världen.

    Detta innebär inte på något sätt att vi skall ha farliga personer ute i det fria, utan enbart att vi skall ha en juridik och en kriminalvård som baseras på hur verkligheten fungerar och inte byggd på hur vi tror att den fungerar.
    Niclas visst finns det här ett släktskap med den religiösa föreställningen om den ingripande Guden. Dvs föreställningen att förövaren hade en möjlighet att göra på något annat sätt än vad han faktiskt gjorde. (Metafysik)

    Anders B Westin

    2 juni 2008 at 22:32

  2. Varför känns det alltid aningen paradoxalt att resonera om den fria viljan?

    pontus

    2 juni 2008 at 23:19

  3. Rimligen borde ett mord på en person som inte har några anhöriga, och som ingen bryr sig om, leda till samma straff som ett mord på en person som har många anhöriga, allt annat lika?

    Det är ju bara i det senare fallet det finns någon som kan ha ett hämndbegär. Alltså kan vi inte ta hänsyn till hämndbegär. Om vi ruckar på principen att samma gärning ska ge samma straff, då öppnar vi ju dörren för alla möjliga former av godtycke.

    Kristian

    3 juni 2008 at 0:03

  4. Hämnd är det normala sättet att handskas med brott och funktionen är ju framförallt att avskräcka. När rättstaterna växte fram tog staten över ansvaret för hämnden från individerna (och släkterna), men hämndens funktion är fortfarande densamma, den ska avskräcka förövaren, och andra, från att begå nya brott.

    Hämnden kan också kännas ljuv men det är bara biologins drivkraft för att få oss att försvara oss.

    Vad jag förstår är rättssamhällets primära uppgift att hämnas så innan någon kommer på något smartare så måste rättsamhället fortsätta med det. Man kan visserligen kalla hämnden för straff men i grunden är det samma sak.

    Sen det här med fria viljan, jag tror inte det spelar någon roll om viljan är fri eller ofri, hämnden har en funktion hur som helst. Det kanske är mer ”synd” om förövaran om han har gjort något med en ofri vilja. Jag vet inte, precis som pontus tycker jag det känns paradoxalt.

    Daniel

    3 juni 2008 at 0:55

  5. Vaddå hämndbegär? Det är inte den primära frågan! Så länge samhället är ett rättsamhälle så är statens uppgift och ansvar att bestraffa brottslighet. Just för att offentligt markera sitt avståndstagande från brottsligheten.

    Att man ens börjar tala om lynchningar och privata hämndaktioner är ju ett tecken på att rättsamhället håller på att kollapsa. Det borde du bekymra dig mer om än människors eventuella ”primitiva” hämndbegär. Utan att rättsamhälle florerar allsköns brottslighet inklusive sådant som Flink gjorde sig skyldig till.

    JG

    3 juni 2008 at 7:13

  6. JG: Jag tror ingen, allra minst jag, har ifrågasatt vikten av en rättsstat som bestraffar brott. Men som Jakob utvecklar i sitt inlägg finns åtminstone tre separata motiveringar för uppfattningen att brott ska bestraffas. Om man accepterar den tredje, hämndbegäret, eller ej får, som jag ser det, konsekvenser som jag inte är säker på är positiva. Jag tänker främst på straffets längd och form. Om man tar det senare kan hämndbegäret kräva hårda former av straff, t.ex. tortyr, skampåle på torget, avrättning (t.ex. offentlig sådan). Sådana primitiva drifter anser jag inte ska beaktas när rättssystemet utformas. Med ett förkastande av hämndbegäret kommer också en syn på brottslingen, inte som ”ond” utan som i behov av hjälp för att återgå till en prosocial bana. Detta är en väsentlig skillnad. Däremot anser jag rättsstaten utomordentligt viktig, men den kan motiveras på de två andra sätten, vilket påverkar straffens längd och form på ett sätt som jag tror ger mer positiva konsekvenser överlag.

    nonicoclolasos

    3 juni 2008 at 8:32

  7. Niclas, du nämner Njals saga som ett exempel på hur det kan gå på röven i samhällen som accepterar vedergällning. Om jag inte totalt misstolkar Jon Elsters (1990) ”Norms of Revenge”, för han ett omvänt resonemang: hotet om massiv vedergällning håller uppe i ordningen och relationer mellan bergsbyar och släkter trots frånvaro av polis, domstol och formellt nedtecknade lagar.

    ___________
    Elster, Jon (1990). ”Norms of Revenge”, Ethics 100, 565-582.

    Gissur

    3 juni 2008 at 8:44

  8. Gissur: Jo, det stämmer, och andra har framfört liknande argument – t.ex. David Friedman. Och visst är det sant att vedergällning tycks förmå upprätthålla ordning och ”makrostabilitet” under ganska lång tid, i alla fall i mindre grupper. Men min poäng är att systemet, såsom det utövas, är ett fruktansvärt system, med ständiga blodsfejder, som inte sällan eskalerar bortom all sans och balans och som dessutom ställer hårda krav på enskilda att själva utmäta straff. Det kan ge ordning – i alla fall för en tid – men är systemet tilltalande i andra dimensioner? Det har jag mycket svårt att se, i synnerhet jämfört med rättssystem likt dagens svenska. Jag blev skräckslagen när jag läste Njals saga, vilket har färgat min syn på vedergällning som grund för rättsordningen (även om min primära argumentation är av filosofisk karaktär).

    Friedman, David D. (1979). ”Private Creation and Enforcement of Law – A Historical Case.Journal of Legal Studies, 8(2): 399-415.

    nonicoclolasos

    3 juni 2008 at 8:59

  9. Man vet att man läser en akademikerblogg när kommentarerna och argumenten förstärks med hänvisningar till studier och artiklar. :-)

    Marcus

    3 juni 2008 at 9:17

  10. Niclas: Jag håller ju i princip med dig om det obehagliga i vedergällningstanken, men jag har svårt med Dawkins argument också. Faktum är att vi just precis börjat förstå de mest simpla kognitiva processerna, och att vi i de flesta avseenden inte ens har någon rimlig hypotes om hur hjärnan fungerar. Även om det skulle röra sig om någon algorytm (vilket nog är antagligt), medför hjärnans plasticitet att denna algorytm kommer att variera över olika individer och således kommer att vara mycket svårt att fastställa i varje individuellt fall. Utan att vi känner till algorytmen kan vi dock inte behandla brottslingar och få de prosociala. (En liten aside är att jag aldrig sett den motsvarigheten till ”antisocial”, men det är ett bra ord.)

    Jag tror att vi kommer att få vänta länge än förran allmänheten accepterar att vedergällning inte är vägen att gå. Till dess måste vi hantera kraven på vedergällning på ett sätt som inte innebär att den bildade eliten (however defined) slår dövörat till.

    jheidbrink

    3 juni 2008 at 10:08

  11. Om man bortser från vedergällningstanken, och låter allmänprevention och individualprevention stå i förgrunden, kan man kanske få svårsmälta lösningar, eller? Vad sägs om följande straffskala:

    Fortkörning: 1-5 år (allmänpreventivt och individualpreventivt – utav bara helvete)
    Våldtäkt: Dagsböter (i den mån man kan fastställa mycket liten återfallsrisk, de flesta studier visar ju att våldtäksmän är mycket litet imponerade av höga straffskalor)
    Mord: 0 år (såvida mordet var riktat, och mördaden således har mördat färdigt. På samma vis som ovan visar studier ett oväntat lågt samband mellan höga straffskalor och allmänpreventiva effekter)

    Peter

    3 juni 2008 at 10:52

  12. Jakob: Jag finner din hållning intresseväckande – därav mitt inlägg – därför att du förespråkar att man ska ta hänsyn till hämndbegäret samtidigt som du, liksom jag, tycker att det inte har någon giltig moralfilosofisk grund (om jag tolkar dig rätt). Argumentet är istället pragmatiskt/konsekvensetiskt, vilket i princip gör det acceptabelt även för mig. Men av de två skäl jag anger ovan tycker jag trots allt att den bildade eliten bör slå dövörat till, kombinerat med försök att påverka allmänheten, förstås.

    nonicoclolasos

    3 juni 2008 at 11:13

  13. Niclas: Du förstår mig helt rätt, och jag har också stor förståelse för din position. Jag minns också Njals saga, men skillnaden mellan medeltidens Island och det moderna samhället är väl att vi i vårt moderna samhälle överlåter hämnden åt staten. Mitt resonemang går faktiskt åtminstone delvis ut på att vi riskerar att hamna i ett medeltidens Island om inte allmänheten upplever att staten tar hand om hämndfunktionen.

    Sedan tycker jag att Peters inlägg är riktigt intressant, eftersom han så tydligt visar på problematiken med en renodlad behandlingsideologi. Trots att jag försöker att komma ifrån de metafysiska begreppen, har jag lite svårt att acceptera långa fängelsestraff för något som fortkörning, i synnerhet när denna fortkörning inte lett till någon konkret skada. Straffrätten är ett område där det blir svårt att undvika metafysiken: den finns helt enkelt för djupt inne i oss.

    jheidbrink

    3 juni 2008 at 11:18

  14. Jakob: Det jag tycker att vårt utbyte har klargjort är att skillnaden i hållning mellan oss är av ett rent empiriskt, inte filosofiskt, slag. Det handlar om att bedöma i) konsekvenserna av att inte beakta hämndbegäret i straff och ii) möjligheten att påverka hämndbegärets omfattning. Du bedömer det som att risken för ett medeltida Island följer om staten inte beaktar hämndbegäret och att hämndbegäret inte går att påverka. Jag tror tvärtom att hämndbegäret går att påverka och att ett bejakande av det i bestämningen av straffen stimulerar det ytterligare, vilket jag på filosofisk grund inte finner önskvärt. Men om jag skulle motbevisas av flera väl utförda empiriska studier på dessa två punkter skulle jag vara beredd att ändra hållning. Det är fördelen med att vara oense pga. olika bedömningar i sak: oenigheten går i princip att avhjälpa genom mer forskning.

    Peter: Jag håller med Jakob om att ditt argument är intresseväckande, om än inte övertygande för min del. Som jag ser det kan det bedömas på två sätt – beroende på om du har rätt i din sakpåståenden och beroende på om du inte har rätt i dina sakpåståenden. Om du har rätt i dina sakpåståenden kan det vara rätt och riktigt att relationen mellan straffen ser ut som du föreslår. Att denna relation är ”svårsmält” är inget att förvånas över: tvärtom är ju argumentation från Dawkins (och mig) att vi inte är vana att tänka utan hämndbegär (men att det ändå är önskvärt att göra det). Dvs. att våra intuitioner, eller det vi är vana vid, utmanas är snarast sunt. Men om du inte har rätt i dina sakpåståenden, och det tvivlar jag på att du har, följer hursomhelst inte denna relation mellan straffen. För att ta ett exempel från ditt resonemang om mord: a) Hur vet vi att ett riktat mord inte upprepas? Jag misstänker att sannolikheten för att mörda igen, att rikta in sig på ett nytt offer, inte är liten i många fall. Det talar för ett straff. Detta talar för inlåsning. b) Att den avskräckande effekten inte skiljer sig mellan 0 och 10 års fängelse betvivlar jag mycket starkt. Detta talar för inlåsning. c) Du beaktar inte den vårdande aspekten: För att minska sannolikheten att ytterligare mord begås framöver behövs inlåsning och behandling (hur imperfekt denna än är).

    nonicoclolasos

    3 juni 2008 at 11:46

  15. Niclas: Detta är en mycket bra sammanfattning, och jag delar förstås din hållning att jag är beredd att ompröva mitt ställningstagande om och när empiriska resultat visar att jag har fel. Tack för en givande debatt.

    jheidbrink

    3 juni 2008 at 12:04

  16. Jakob: Du får en del stöd i Shaun Nichols artikel ”After incompatibilism: A naturalistic defense of the reactive attitudes” i Philosophical Perspectives.

    nonicoclolasos

    3 juni 2008 at 12:10

  17. Det är lätt att inse varför västvärlden håller på att kollapsa när man läser en sån här blogg. Här sitter några av de skarpaste hjärnorna i landet och skådar sig i naveln medan barbariet sprider sig i landet allt mer för var dag.

    Hela Svenska Folket

    3 juni 2008 at 12:51

  18. Niclas: Tyvärr kan jag inte på rak arm redogöra för den forskning som ger stöd åt mina antaganden – men det finns sådan forskning, och det har på senare år i juridisk litteratur tagits upp som ett problem, såväl inom straffrätten som inom skadeståndsrätten, att allmänpreventiva funktioner är överskattade. Ett exempel jag hittade relativt snabbt är http://www.ratt.cc/images/R_TT_nr4e.pdf. Sen är det naturligtvis som du säger, att om jag (eller den av mig påstådda forskningen) har fel, så faller argumenten. Min tes är däremot att jag har rätt, och att hänvisningar till påstådda effekter av straff, är ett sätt att dölja vedergällningsaspekten i debattsammanhang (därmed inte sagt att vedergällning ligger mig varmt om hjärtat).

    Vårdaspekten ger i dagsläget mycket övrigt att önska. Och skall man ta sin utgångspunkt i den, såsom kriminalvården ser ut idag, bör man nog straffa i betydligt lägre omfattning. De inkriminaliserande effekterna av fängelsevistelser är väl dokumenterade, framförallt i norska och amerikanska studier. Dålig vård är emellertid från my point of view inte ett argument mot straff, utan ett argument för ytterligare forskning om hur man kan hjälpa brottslingar komma ur sitt samhällsskadliga beteende och ökade resurser åt kriminalvården. För att uttrycka sig med floskler.

    Peter

    3 juni 2008 at 13:15

  19. Peter: Jag instämmer i mycket som du säger. Jag tror inte ett dyft på allmänpreventionen: allmänpreventionen skulle ju ha något slags moralbildande kraft, och det enda svenska exemplet som jag känner till där detta fungerat är barnagalagen. Innan barnaga förbjöds, var majoriteten av svenska folket emot ett förbud, efter förbudets införande vände snart opinonen till den vi har idag.

    Däremot har rattfylleri i decennier rutinmässigt lett till fängelse utan att vi skulle ha märkt någon markant minskning av rattfylleriet. Narkotikabrott leder rutinmässigt till fängelse både i Sverige och i USA – i USA är det numera nästan en social konvention att emellanåt ta sig en joint tillsammans, medan det i Sverige är ett skällsord att kallas för drogliberal. I grunden samma lagstiftning sammanfaller alltså med olika effekter, vilket rimligen betyder att lagstiftningen inte spelar någon roll.

    Individualpreventionen är väl det enda som har någon effekt över huvud taget, men även denna är slumpmässig. Som jag tidigare sagt anser jag att vi, så länge vi inte vet hur hjärnan i detalj fungerar och vilka mekanismer som ligger bakom samhällsskadligt beteende, inte har någon möjlighet att ”vårda” (omkonfigurera skulle väl vara ett bättre ord) brottslingar. Mitt intryck är att i detta läge allmänheten blivit tämligen cynisk och att vedergällningsfunktionen är den enda som faktiskt något så när fungerar.

    Detta är trist och grymt, men jag har svårt att se situationen i något annat ljus. Frågan är alltså hur vi kan få straff att få en funktion som allmänheten känner igen och som får oss att slippa dessa evinnerliga rop efter ”hårdare straff” som remedium på snart sagt varje samhällsproblem.

    jheidbrink

    3 juni 2008 at 15:28

  20. Jakob
    Din sista kommentar blir jag verkligen förvånad över. Du påstår att rättsamhällets brottsbeivran inte har någon allmänpreventiv funktion. Nu måste du väl skriva fel.
    Hela systemet med böter och frihetsberövanden har väl självklart en allmänpreventiv funktion.
    Om det är som du säger, så skulle andelen brott vara lika om vi tog bort alla samhällets reprimander. Det kan du väl inte tro på. Du måste mena något annat.

    Det som jag tror är förklaringen vid dina exempel av att tex köra i fyllan är att gällande straffsystem redan gjort den effekt som den kan göra på de människor som har förmågan att känna ett stigma.
    De personer som ändå kör i fyllan saknar denna stigmafunktion i stunden. Det kan tex bero på bristande Arbetsminne som är det normala hos personer som har sk neuropsykiatriska funktionshinder.
    I mångt och mycket görs många brott i dagens samhälle av personer som antingen har klara brister i Föräldraanknytning , arbetsminne, empatistörning, brister i riskbedömning eller personer med läggningen ”sensation seekers”, autism, borderline personlighetstörning samt personer med grava beroenden.

    För just de personer som jag räknat upp saknas sannolikt den Allmänpreventiva funktionen på grund av obalans i den kognitiva/ emotionella balansen.

    Men för den stora grupp människor som vi flesta tillhör och som har ett fungerande ”riskanalyscentra” och något att förlora på att ”göra fel” , så vågar jag hävda till min egen personlighets upplösning att den Allmänpreventiva effekten är markant och synnerligen viktig för en modern samhällskulturs fortlevnad.

    Att unga män mellan 15-25 år har en sämre riskbedömning beror enligt dagens forskning på att hjärnan helt enkelt inte är färdigutvecklad. Unga män har i alla tider använts som ”kanonmat” eftersom ”risk och empaticentrat” inte är färdigutvecklat.

    I en kultur utan samhällets stigmafunktioner så kommer med logisk nödvändighet den primitiva hämndfunktionen i limbiska systemet att få fritt spelrum.
    Är det inte det som händer i krig eller andra kulturella sammanbrott. Är inte Albanien, Honduras och delar av Brasilien exempel på detta bara för att ta några exempel.

    MVH

    Anders B Westin

    3 juni 2008 at 18:55

  21. Anders: Jag tror nog att du drar lite väl stora växlar på neurofysiologins nuvarande forskningsrön och gör det lite enkelt för dig i din uppräkning av grupper av brottslingar. För att ta ett exempel är mycket få autister brottslingar (och det där med föräldraanknytning är enligt min mening ett synnerligen dåligt valt exempel, då det inte passar in i din annars så neuroorienterade uppräkning). Jag bestrider inte att många brottslingar lider av de problem som du nämner, men eftersom de flesta som har dessa problem INTE är brottslingar, kan de neurofysiologiska svårigheter du räknar upp inte vara den centrala orsaken till brottsligt beteende.

    Det bör iakttas att den såkallade allmänpreventionen också har anknytning till vedergällningsfunktionen: allmänheten skall avskräckas från att begå brott genom att straff utdöms mot de som begått brott. Med andra ord skall den potentiella brottslingen se att ett ont kommer att vederfaras henne om hon inte håller sig på den styva linan. Vedergällningen i det enskilda fallet anses leda till avskräckning bland allmänheten.

    Jag ger dig dock rätt i att jag formulerat mig för starkt, eftersom ett samhälle där inget brott beivras inte heller fungerar. Med andra ord minskar alltså brottsligheten genom straff, men försvinner inte helt.

    Låt mig då omformulera: allmänpreventionen kommer enligt min mening på intet sätt minska den kvarvarande brottsligheten, då den bevisligen inte kommer åt den kvarvarande gruppen av brottslingar (gamla som nya). Allmänpreventionen fungerar inte heller vid brott som alltför många bland allmänheten tydligen inte anser böra kriminaliseras, såsom sexköpslagen (eller, vidhåller jag, rattfylleri). Alltså är tal om allmänprevention utöver dagens nivå överflödig, och vi bör koncentrera oss på andra sätt att komma åt den kvarvarande brottsligheten.

    jheidbrink

    3 juni 2008 at 21:20

  22. Jakob
    Det jag räknar upp är av oss människor skapade ord och diagnoser. Det gör vi för att förenkla verkligheten. Eftersom jag är naturvetare tror jag mig dock veta att allt är sk gradualiteter dvs inga sk ”brickwall gränser”. Autism skulle kanske ha benämnts autistiskt personlighetsspektra och med denna benämning kan du hitta mycket farliga personer på våra rättspsykiatriska kliniker.
    Du misstror våra diagnoser och det kan jag ge dig rätt i den bemärkelsen att det enbart är ord med grova psykologiska benämningar. Men i den verkliga verkligheten bakom vår kunskaps förmågor finns dom exakta förklaringarna. I den verkliga verkligheten styrs all verkan av orsaker. Jag kan garantera dig att det i dessa orsaker finns exakta om än komplexa biologiska orsaker kombinerat med miljöfaktorer. Anknytningsteorin beskriver det tidiga livets kodning, dvs då grundläggande programmen skall kodas och förberedas för livet. (Register som ligger tomma att anpassas för den situation som barnet föds till.)
    Här finns det seriös forskning över hela världen. Det finns bland annat en amerikansk kvinnlig forskare vid namn Patricia M. Crittenden som studerat olika kulturers anknytningsmönster. Hur tror du mödrarna beter sig mot sina söner på Haiti eller i Honduras. Omedvetet ger dom sina pojkar en för oss extrem typ C Anknytning just i syfte att maximera sin överlevnad i ett våldssamhälle.

    Jag tycker att du möjligen gör ett logiskt felslut i den bemärkelsen att bara därför psykologin inte är en exakt vetenskap som kan klassificera med decimaler så skulle biologin, anknytning och personliga egenskaper inte ha någon betydelse för hur människor hanterar livet.
    På något sätt blir det resultatet av ditt resonemang.

    Bara för att verkligheten är komplicerad kan vi väl inte förneka den.

    Eller.

    Anders B Westin

    3 juni 2008 at 21:59

  23. Peter och Jakob lämnar onekligen utmanande kommentarer, som har fått mig att skriva ett nytt blogginlägg, delvis som svar. Se ”Brott och straff” ovan.

    nonicoclolasos

    3 juni 2008 at 23:06

  24. [...] avgöra straffet Med anledning av att Mattias Flinks strafftid är uppe för prövning förs en intressant debatt om brottssoffrets rätt till vedergällning och hämnd. Även om åsikterna går [...]

  25. Liksom i varje tidigare debatt om brott och straff missar ni det viktigaste av allt; trygghetskänslan hos den stora massa som varken är förövare eller offer för det specifika brottet.

    Det är naturligtvis en central funktion i fängelsestraffet att förebygga återfall i brott. Har man en gång visat att man är kapabel att döda så måste vi väl ändå preliminärt bedöma den personen som väsentligt farligare än genomsnittet. Det må vara en fråga för medicinsk/psykiatrisk expertis, men inte ointressant för allmänheten. Vågar man lita på att någon som mördat inte gör det igen? Att man kan reta och provocera t.ex. Mattias Flink på samma sätt som man kan med andra kompisar, utan att han blir våldsam?!?

    Visst finns det ett stort humanistiskt värde i att förlåta och ge nya chanser. Men vi får inte glömma allmänhetens trygghet. Det är därför jag skulle vilja se livstids fotboja för alla grova våldsbrottslingar, t.ex. för alla brott som ger mer än 3 år i fängelse. Det är ingen garanti mot återfall, men det möjliggör övervakning, och direkt koppling till eventuella nya brott. Kanske blir det då lättare att acceptera frigivning och benådning?

    Strutsman

    9 juni 2008 at 9:16

  26. Vilken gallimatias!Offrens hämndbegär?Kan dom döda ha hämndbegär?

    Bertil

    9 juni 2008 at 10:15

  27. Bertil: Det finns andra brott än dem med dödlig utgång. Och även i fall där brottsoffer mördas finns anhöriga som kan ha hämndbegär.

    nonicoclolasos

    9 juni 2008 at 10:27

  28. [...] bygger dock på en syn på straffet som hämnd (en diskussion om straffet som hämnd pågick under försommaren). Det finns ju ingen rimlighet i att hämnas på en person vars brott egentligen är [...]

  29. Därför sliter jag i era nät, för att er vrede ska locka er ur era lögnhålor, och er hämnd må hoppa fram bakom ert ord ”rättvisa”. Ty att människan ska befrias från hämnden: det är för mig bron till den högsta förhoppningen och en regnbåge efter långa oväder.

    Friedrich Nietzsche (Så talade Zarathustra sid. 123)

    Carl V M

    17 juni 2009 at 1:13


Kommentarer inaktiverade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: