Kosmopolit på nationaldagen
De flesta helgdagar bereder mig ideologiska problem. Är de inte religiösa så är de socialistiska eller, som idag, nationalistiska.
Ty jag identifierar mig som kosmopolit, likt den antike filosofen Diogenes, som proklamerade:
Jag är en världsmedborgare.
Professor Martha Nussbaum beskriver stoikernas tilltalande syn:
Diogenes knew that the invitation to think as a world citizen was, in a sense, an invitation to be an exile from the comfort of patriotism and its easy sentiments, to see our own ways of life from the point of view of justice and the good. The accident of where one is born is just that, an accident; any human being might have been born in any nation. Recognizing this, his Stoic successors held, we should not allow differences of nationality or class or ethnic membership or even gender to erect barriers between us and our fellow human beings. We should recognize humanity wherever it occurs, and give its fundamental ingredients, reason and moral capacity, our first allegiance and respect.
Just så! Förutom att vara tilltalande på filosofiska grunder harmonierar denna typ av kosmopolitiska syn även väl med min psykologiska konstitution. Jag har starkt atomistiska drag och välkomnar den exil från gruppen som Nussbaum talar om — men jag inser också att tanken därpå skrämmer många. Jag kan i vilket fall inte undvika att se tendensen till kollektivistisk identifikation som ett slags svaghet, som ett sätt att dämpa rädslan för att stå själv i världen. Tyvärr leder denna rädsla och åtföljande kollektivstiska identifikation ofta till obehagliga konsekvenser: förminskandet av det icke-svenska och en strävan att gynna “det egna” och att missgynna “det andra”, såväl i kulturella som i ekonomiska frågor.
Jag dissar därför med lätthet nationaldagen, lyssnandes till Sjostakovitjs 11:e symfoni! Ingen nationalsång här inte.
JAg kan å andra sidan se de som kallar sig världsmedborgare som svaga och konturlösa – lite av att inte vilja/våga ta ställning.
Men här finns måhända en generationsklyfta som med tiden kommer att minska.
Ha en bra ledig dag!
Gubben
6 juni 2008 vid 7:57
Gubben: Frågan är vad som ska tas ställning till. Att det svenska är bättre än det icke-svenska? Ett sådant ställningstagande, a priori, förkastar jag. Vilket i sig är ett ställningstagande.
nonicoclolasos
6 juni 2008 vid 8:01
Jag har bott i många länder, och anser mig själv vara lite av en världsmedborgare. Inte i Diogenes destruktiva mening, men i en mer konstruktiv och modern sådan. En positiv syn på världens kulturer förbjuder mig att neka en kultur sina glädjeyttringar, och jag deltar gärna i de nationalfestligheter de länder jag spenderar min tid i har.
Att ha en negativ syn på människans behov för kultur och värnande om sin historia, både mörka och ljusa tider, är i mina ögon omöjligt utan att samtidigt döda själva fundamentet för ett världsmedborgarskap. Dessutom så tråkigt!
Nej, gläds och fira, lek och använd dagen till att lära dig mer om landets historia. Att låta massans skrällande och råmanden skrämma dig bort från det djupt mänskliga i kulturen är ett nederlag.
Nescio
6 juni 2008 vid 12:07
Nescio: Jag vill betona att jag givetvis är öppen för människans behov av kultur. Min poäng är att jag inte vill att kultur ska knytas till nationalitet. Jag njuter av den kultur jag finner bra utan att lägga vikt vid kulturens eller konstnärens ursprung. Som jag skriver i inlägget lyssnar jag idag på en rysk komponist men tänker enbart på den kraftfulla musiken, inte komponistens rationalitet.
Att lära sig historia har jag heller inget emot, tvärtom (även om jag personligen nog är mindre intresserad därav än genomsnittspersonen). Det jag har något emot är att låta historieskrivning och -läsning färgas av nationstillhörighet.
Det är alltså inte fenomenen i sig jag vänder mig emot – att läsa, lyssna, lära, skriva, titta etc. – utan nationalistiska konnotationer.
nonicoclolasos
6 juni 2008 vid 12:34
Kultur är ett så mycket större begrepp än bara kompositioner eller målningar.
Att lättsamt njuta av en färdig produkt är en sak, men att förstå dess innebörd och syfte ger ibland en helt annan upplevelse. När man sätter produkten i ett sammanhang är det i många fall omöjligt att inte fläktas av just nationalitetens, tidens och platsens betydelse.
Jag ser personligen inte poängen med att ta verket ur sitt sammanhang och göra det till en krympling, lika lite som jag önskar se människor amputerade från sina kulturer. Världsmedborgarskap är i min mening istället att tillägna sig fler än en nationalitet och fler än en kultur. Det är det jag menar med att jag förkastar destruktiviteten. Det Diogenes förespråkar låter mer i mina öron som ett försök till eremitliv (vilket får mig att småle med tanke på stoikernas i övrigt ofta dualistiska föreställningar när det gäller andra företeelser, se bara på Seneca d y och hans lärdomar vs liv).
Det finns en skapande kraft bakom nationalitet och kulturell tillhörighet som inte kan eller bör förnekas. Sverige och svenskarna har i dag och sedan några få decennier tillbaka en ful ovana att förkasta sin nationalitet som om det vore något fult så snart som ett konkret exempel inom landet är på tal, samtidigt som vi försöker bygga ett ansikte utåt med sval svensk design, köttbullar och gravlax. Det rimmar så falskt.
Nescio
6 juni 2008 vid 12:54
Nescio: Vi har uppenbarligen skilda synsätt i denna fråga. Som jag bl.a. utvecklar här och här förespråkar jag just en abstrakt eller ren konst, i möjligaste mån ofärgad av konkreta referenser till sådant som nationer. Det handlar på intet sätt om att göra verk till “krymplingar” utan tvärtom att se konsten för konstens skull, istället för att se konsten som instrumentell med en funktion att ge tröst till personer som känner sig vilsna utan kollektiv identitet.
nonicoclolasos
6 juni 2008 vid 13:02
Jag skulle gärna vilja ha några exempel på sådan abstrakt och “ren” konst som inte färgats av kulturellt sammanhang?
Nescio
6 juni 2008 vid 13:23
Nescio: Det hela har två dimensioner: dels hur konsten i sig gestaltas, dels hur konsten i sig avläses. Konst kan i sig vara abtrakt/ren/atomistisk – och konst kan uppfattas så, oavsett ursprunglig tanke. Jag uppskattar den konst som är abstrakt/ren/atomistisk och försöker i övrigt “rena” all konst jag tar del av i det ljuset, i mitt sätt att avläsa den.
Jag har två favoritexempel på konst som närmar sig detta mitt ideal: målad konst inom abstrakt expressionism och abstrakta baletter. Här finns lite faktiska exempel.
Men jag kan även anknyta till Sjostakovitjs 11:e symfoni, som jag lyssar på idag. Den skrevs förvisso med 1905 års ryska revolution i åtanke, men dels kan musiken tolkas och avnjutas helt fritt från den kopplingen och dels, i den mån kopplingen görs, kan den ses som rent emotionell – dvs. bara som ett fångande av en känsla i ett konkret sammanhang, men det konkreta sammanhanget i sig behöver inte fästas avseende vid – eller som bortkopplad från normativa hållningar – dvs. jag som lyssnare är medveten om kopplingen och kan fästa uppmärksamhet vid den, men jag värderar den inte utan ser den som deskriptiv.
Allt detta är konst som ger mening utan minsta koppling till en identitet som “svensk” eller något annat som tenderar att göra konsten, ja, smutsig.
nonicoclolasos
6 juni 2008 vid 13:31
Jag ber om exempel, och det enda du kan ge mig är något som du själv medger är färgat av just en historisk händelse i ett specifikt land.
Ideologi och luftslott i all ära, men ibland måste man tänka efter om det man förutspråkar har någon som helst förankring i verkligheten. Är svaret nej, är det mest logiska att fråga sig varför. Svaret i det här fallet är att tankegången varken är vacker, sannolik eller eftersträvansvärd trots de inledande vackra tongångarna.
Snarare handlar det i ditt fall om en osäkerhet och rädsla, kanske en känsla av utanförskap. Det finns något som du desperat försöker dölja bakom en mask av individualism.
En individ blir inte säkrare för att man rycker undan marken han står på. Du ger mig bilden av en treåring som ilsket bankar på gräsmattan under ett äppelträd och önskar att han kunde stå upp själv och nå frukterna. Acceptera din kulturella bakgrund som en grundläggande förutsats för att du ska kunna stå upp och nå högre, så löser du problemet.
Nescio
6 juni 2008 vid 13:46
Haha, akademiker alltså. Jag kan försäkra dig om att ni “kosmopoliter” är de första som hamnar mot väggen när det knäpper till igen i Europa.
rae
6 juni 2008 vid 14:20
Om du någon blir verklig kosmoplolit, dvs bor utomlands, kommer du snart fatta hur svensk du är…
David
6 juni 2008 vid 15:36
Jag instämmer 100% med David. Jag har aldrig varit så svensk som nu när jag bor utomlands. Jag och andra svenskar här (Montreal, Canada) firar nationaldag och midsommar tillsammans.
Micke
6 juni 2008 vid 18:31
David och Micke: Jag har förvisso också bott utomlands utan att specifikt tänka så mycket på att jag är svensk. Det är klart att saker och ting är annorlunda än det man är van vid, men det är mer en observation än något som utgör grund för en aktiv identifikation med det svenska, än mindre utgör det grund för att hylla det svenska bara för att det är svenskt. Tvärtom tycker jag att utlandsvistelser klargör det önskvärda i att betrakta saker och personer på deras egna meriter, inte för att de råkar emanera från en viss nation.
Allmänt sett finner jag det viktigt att skilja på vara och böra. Dvs. även om man har en tendens ibland att identifiera sig med en nation – som Hayek påpekar finns det kollektiva känslor av atavistisk karaktär hos många – implicerar inte det att den känslan är önskvärd eller ska stimuleras.
nonicoclolasos
6 juni 2008 vid 18:45
Nescio skriver: “samtidigt som vi försöker bygga ett ansikte utåt med sval svensk design, köttbullar och gravlax”. Jaså, gör VI det? Visst finns det en styrka i ett kulturellt arv men när detta arv ska preciseras och konkretiseras i kollektiv form så blir det inte sällan teater av alltihop. Våra “traditioner” är ofta inte särskilt gamla och ofta inte heller särskilt svenska. Själv förespråkar jag en mildare form av Niclas ståndpunkt: låt var och en glädjas åt sin egen bild av det svenska, och fira det gärna – men gör det privat.
Johan A
6 juni 2008 vid 19:16
Japp, Sverige är ett varumärke och marknadsförs genom sina ambassader, IKEA och mängder andra industrier. För att inte tala om individuella svenskar utomlands, som jag själv och som Micke ovan, som tar sina traditioner med sig utomlands och där ofta erkänner för sig själva att de betyder något. En stor butik fem minuter från mig i London säljer gravlax med gravlaxsås, inlagd sill och scan’s köttbullar, perfekt exempel på både ett behov av svenskars små snuttefiltar (som naturligtvis vänner och bekanta bjuds in på) och industrins önskan att sprida varumärket.
Det är knappast teater. folk tjänar pengar på det, Sverige får in pengar via turism som generas, och svenskar utomlands får sin ibland behövda hemkänsla.
Naturligtvis kan inte hela landets totala kultur marknadsföras och släpas utomlands på en gång. Vissa rätt allmängiltiga drag, så som de nämnda ovan och andra som du kan se om då går till visitsweden.com, eller swedenabroad.com som länkar till Sveriges alla ambassader.
Råkar du nu tro att jag drar alla svenskar över en kam, har du fel. Alla har en egen bild av det svenska, det är inget som behöver tillåtas eller för den delen uppmuntras utan snarare en följd av att de vuxit upp med vissa delar av kulturen som de antingen förkastat, tagit till sig eller på något annat sätt haft ett förhållande till. Det som stör mig med orginalinlägget är det totala förnekandet, som sedan kläds ut som en önskan till ett världsmedborgarskap.
Sverige har många saker vi kan vara stolta över. Tolerans, rätt bra jämlikhet, jävligt god sommarmat. Det är en bra start för många, jag valde att använda den till att ta mig ut i världen och lära mig mer. Bara för att Sverige är bra, behöver det inte betyda att det inte finns annat bra där ute! Där är kärnan.
Nescio
6 juni 2008 vid 23:32
Kan man vara stolt över sina barn? Kan man vara stolt över sina föräldrar? Kan man vara stolt över sin egen prestation? Hur kan du vara stolt över resultaten av den miljö du växt upp i? Hur kan du vara stolt över det dina föräldrars uppfostran resulterat i? Hur kan du vara stolt över dina gener och den hjärnkemi du har? Är det inte de sakerna som idag styr dina handlingar och vad du kan prestera?
Hur kan man vara stolt över en idrottsprestation? Beror inte den på de gener man har? Visst man kanske har tränat mycket men det beror endast på det sätt man blivit uppfostrad och den hjärnkemi man har. Inget man själv rår för. Vad kan man egentligen vara stolt över? Är inte du som alla andra som är stolta över fotbollslag eller sitt land fast på andra områden? Du försöker höja dig över alla andra när du gör precis samma saker. Ungefär som en kristen som klagar på att en astrolog sysslar med vidskepligheter.
Frank
7 juni 2008 vid 0:14
Frank: Ett utmanande inlägg – vars tema jag har berört här. Dvs. jag anser det märkligt att vara stolt över något man själv (eller någon annan) är, t.ex. svensk. Om man nu ska tala om stolthet tycker jag att det bör röra sådant man själv (eller någon annan) gör.
Sedan, på ett djupare plan, har du rätt i att vi egentligen inte har grund för att känna stolthet över det vi gör heller, eftersom stolthet, som jag ser det, förutsätter att man kunde ha agerat annorlunda än man faktiskt gjorde, vilket är en illusion.
nonicoclolasos
7 juni 2008 vid 8:03
[...] Jag är svensk på det viset att jag fysiskt befinner mig här, men i övrigt betraktar jag mig som kosmopolit. Och därmed också som osvensk, vad det [...]
Jag är inte svensk | Sänd mina rötter regn
11 mars 2009 vid 9:05
Nonicoclolasos, det var intressant att läsa din åsikt och tråkigt att se hur det ska skapas ett sånt rabalder över ett ställningstagande du kan stå fast vid. Ingen behöver känna sig som en svensk eller världsmedborgare, vi gör precis hur vi vill allihopa och om man försöker omvända andra personer till sitt synsätt genom att nedvärdera varandra så tror jag inte att man kommer lyckas särskilt väl. Jag tror att jag har förstått din idé och jag tycker att den låter superfin. Alla är vi lika mycket värda, det kvittar vartifrån vi kommer eller vart vi är på väg.
Ida
6 juni 2009 vid 11:03