Hejar Gud på Sverige?
Idag spelar Sverige EM-match i fotboll mot Grekland, och den dubiösa sportnationalismen dyker därmed upp.* Sport-
nationalism kombinerad med religion blir extra märklig. ”EM-prästen” Ingo:
Varenda grek ber för sitt landslag och Grekland har ett kraftigt stöd av ortodoxa kyrkan. Vi svenskar borde göra samma sak. Som kristna vet vi att bön är en stor hjälp för våra fotbollskillar att få ut sitt bästa.
Denna syn är intressant, ur två aspekter.
- En gud med obegripliga prioriteringar. Kristna tror på en gud som bryr sig om och griper in i fotboll men som inte bryr sig om och griper in och stoppar naturkatastrofer som dödar och skadar tusentals människor. Är detta en intellektuellt försvarbar gudsbild?
- En orättvis gud. Om Jahve hjälper de lag som människor ber för, blir frågan hur rättvist det är. Har spelare i lag vars supporters inte ber för dem gjort sig mindre förtjänta av att vinna? Ska de straffas för att andra inte ber? De kanske rentav har tränat hårdare än det lag som Jahve hjälper.
Uppdatering: Ja, Gud hejar på Sverige. Han är god!
_______________________________
*Istället för att heja på det egna landets lag förespråkar jag att man hejar på det lag vars vinst ger störst lycka, alternativt det lag som har snyggast spelare (dvs. Portugal, vilket också skönhetsexperten Gissur har insett).
En irriterande företeelse är relaterad till aspekt 2 som du tar upp: de som vinner stora mästerskap ofta tackar Gud, men vid förluster aldrig bannar Densamme eller säger att man accepterar Dennes utslag. Jag har faktiskt aldrig hört uttalanden av typen ”Gud ville annorlunda” vid nederlag. Vid vinster däremot, ljuder det endast i linje med ”jag är tacksam för att min Gud har givit mig denna gåva”.
Där ser man vilken manipulation prästerskapet lyckats med; gör något bra – tacka Gud för att Han lät dig lyckas, gör något mindre bra – skyll dig själv för dina tillkortakommanden/din brist på bön. Allt för inte ifrågasätta storheten i Gud.
Petter
10 juni 2008 vid 9:53
Petter: Samma sak tycker jag kan noteras efter hemska olyckor. Då tackar ofta överlevande någon gud för att denne gud räddade just dem. Att en massa andra dog eller skadades klandras aldrig denne gud för.
nonicoclolasos
10 juni 2008 vid 9:57
Niclas: Måste man ha en acceptabel förklaring till varför det land vars vinst ger störst lycka ger störst lycka? Eller räcker det med att konstatera, att Sveriges vinst ger mig mest lycka. Det är ju inte ofta man har en aning om varför man blir lycklig. Känns lite väl allvarsamt att tvingas till psykoanalys för att få bli glad under fotbolls-EM.
Peter
10 juni 2008 vid 10:46
Peter: Du måste ingenting vad mig anbelangar. :-) Men för att utveckla min syn något:
1. Som du märker i min lilla asterisknot ovan är jag inte helt klar över vilket kriterium jag ser som det bästa för att välja ett lag att heja på. Om man utgår från lycka kan man antingen tänka individualistiskt eller universellt. Jag tenderar ofta att tänka universellt, och då hejar jag på det lag som ger flest människor glädje. Det implicerar hejande på lag från stora länder och/eller från länder vars invånare behöver något extra att glädjas över (kanske ett fattigt land).
2. Man kan tänka sig att heja på det lag som har snyggast spelare (vilket snarast är att betrakta som ett specialfall av det individualistiska lyckokriteriet).
3. Man kan satsa pengar på det lag man bedömer ger högst förväntad avkastning, vilket ger ett materiellt skäl att heja på ett visst lag (också ett specialfall av det individualistiska lyckokriteriet).
4. Man kan heja på ett lag för att man råkar komma från samma geografiska enhet som laget i fråga. Detta är den i mina ögon minst attraktiva synen, då jag allmänt är skeptiskt inställd till identifikation på nationsbasis (se tidigare inlägg om nationalism). Men man kan tänka sig ett universalistiskt lyckoresonemang till försvar för denna syn. Man skulle kunna hävda att den ”utilitaristiska” utgångspunkten i 1 ovan inte ger högst lycka, eftersom människor inte förmår uppbåda entusiasm på basis av abstrakta bedömningar av det slaget, vilket ger lägre lycka av att titta på sport totalt sett. Om alla istället följer sina (primitiva) känslor och hejar på sitt eget lands lag kanske alla totalt sett blir lyckligast.
Så även om man tänker enligt 1 kanske din hållning är den bästa. Men i vilket fall blir inte jag personligen lycklig av att heja på Sverige, och för dem för vilka så är fallet förefaller mina andra kriterier vara tänkvärda alternativ.
nonicoclolasos
10 juni 2008 vid 11:02
Hela upplevelsen i samband med idrottsarrangemang av denna typ betsår i att alla på något sätt kommer överens om att heja på olika lag. Utan detta element blir upplevelsen torftig. När många människor är involverade är det svårt med koordinationen vilket gör att en fokalpunkt för intresset kan vara av värde. Nu är fokalpunkten nationen men i en annan värld kanske det varit spelarnas utseende (mycket tyder väl på att den än mer kommersiella klubbfotbollen gått ditåt). Alltså; lyckan blir störst om folk samordnar sina ställningstaganden men det spelar ingen roll hur detta sker.
Jonas
10 juni 2008 vid 13:41
Jonas: Jag kanske är alltför mycket av en atomist för att förstå att det är som du säger. Är det inte roligare att heja på lag i en kontext där olika stödtruppers hejarop bryts mot varandra (om man nu nödvändigt ska heja)? Eller tänker de flesta i ”vi mot dem”-termer, en manifestation av ett slags atavistiskt behov av att ena stammen mot fiender (där vår ”stam” är nationen numera)?
Nå, även om det ger mer lycka med fokalpunktsbaserat hejande kan jag inte undgå att finna denna grund lite lätt primitiv och värd att ifrågasätta. Men visst, det är inte lätt att vara kontrarian när fokalpunkter etablerar sig. Det kanske är futilt att försöka ändra fokalpunkt – eller att verka för en laghejargrund som är mer individualistisk.
nonicoclolasos
10 juni 2008 vid 13:48
Är det inte lite lätt primitivt att heja på det snyggaste laget?
Peter
10 juni 2008 vid 14:33
Peter: Jo, men bara lite lätt.
nonicoclolasos
10 juni 2008 vid 14:35
Om i nu skall tala om att vara intelektuellt hederlig så kanske i skall läsa som det står. Det stod inte att Vår Herre skulle hjälpa Serige till vinst utan att hjälpa di svenske att få ut sitt bästa.
Mattias
10 juni 2008 vid 14:49
Mattias: i) Han må vara din ”Herre”, men han är inte ”vår”. ii) Min text utgår inte från att Jahve hälper Sverige (eller Grekland – betänk att hela den ortodoxa kyrkan ber ikväll!) att vinna utan att han hjälper det svenska laget att bli bättre än vad det eljest skulle ha varit. (Vilket i och för sig kan vara tillräckligt för att generera vinst, men det är inte nödvändigt för att mina påpekanden ska vara giltiga.)
nonicoclolasos
10 juni 2008 vid 14:53
räknas det inte som doping om gud gör spelarna bättre?
Erica
10 juni 2008 vid 19:49
Erica: En träffande liknelse. Inte heller doping garanterar vinst men förhöjer prestationen jämfört med en situation utan doping.
nonicoclolasos
10 juni 2008 vid 19:53
alltså jag älskar fotboll och Zlatan har ännu en gång bevisat att han är en fotbollsgud…men vår ”riktiga gud”, tja…jag tror bara att han har viktigare saker för sig…om han/hon nu existerar…
momenttwentytwo
10 juni 2008 vid 22:56
Hmmm… – Den enda ärligt raka företeelsen i MaktElitens religoner är Djävulen – i mitt mer än 67-årade livsperspektiv sett i vart fall. Djävulen tar väl hand om ALLA dom som MaktElitens gudDomar anser ej håller måttet – för att komma in i sina himlar, verkligen… :-)
Josef Boberg
11 juni 2008 vid 9:30
Jo då, Gud är Vår Herre, på samma sätt som Reinfeldt är vår statsminister oavsett om vi känner till det eller ej…
… och ur mitt perspektiv är det därför helt korrekt att skriva så.
Mattias
13 juni 2008 vid 19:18
Så om en muslim skriver att Allah är Vår Herre (också Din Herre), är det okey??
Jacob
14 juni 2008 vid 9:46
Typ – men han har ju fel ;-)
El. egentligen inte för Allah betyder Gud fast på arabiska.
Mattias
17 juni 2008 vid 21:45
Gud avskyr sverige!!!! 0-2
Matte
21 juni 2008 vid 13:10
Matte: Ja, däremot verkar han älskar Turkiet för tillfället, vilket antyder att Allah regerar.
nonicoclolasos
21 juni 2008 vid 13:13