Dolly på Stadion
En härlig kväll: Dolly Parton på Stockholms Stadion! Några reflexioner:
- Dolly är en extraordinär artist vars röst och sånger gör mig mycket lycklig.
- Dolly ser fräschare ut än jag, trots att hon är lika gammal som min far.
- Publiken var udda. 75 procent var vad Hyacinth Bucket skulle kalla riff-raff. 24 procent var homo-gay. 1 procent var prinsessan Madeleine med kompisar.
- Dolly hade en värmefläkt. Det hade inte vi. *skak*
- Dolly är varmt troende, vilket hon berättade om vid flera tillfällen. Även solen har sina fläckar.
- Alla Dollys medarbetare på scen var fula. Därför att Dolly strikt utgår från musikalisk kompetens? Eller därför att Dolly därigenom framstår som ännu vackrare?
Här kan Joshua avnjutas (men Dolly har snyggare peruker numera):
Varför är hon så populär hos homosexuella?
Dessutom har jag märkt att många svenska feminister har tagit Dolly till sina hjärtan. Jag förstår inte alls varför. Vet du?
Trevligt att du har en kul kväll!
pontus
14 juni 2008 vid 9:44
Pontus: För att homosexuella har bra smak? ;-) Skämt åsido, jag tror att många homosexuella tilltalas av hennes extravagans, av att hon framgångsrikt har skapat en viss bild av sig själv (dvs. man är inte fast i den bild man åsätts av omgivningen utan kan frigöra sig från den) och av hennes sorgliga kärleksteman.
Feministerna får svara för sig själva. En gissning kanske kan vara att hon faktiskt är en stark, framgångsrik kvinna – helt enkelt en personlig förebild. Eller vad tror du?
nonicoclolasos
14 juni 2008 vid 9:53
Rimlig förklaringen för gay-delen!
Tja, jag vet faktiskt inte. Finns det inte många andra starka, framgångsrika kvinnor som också hade funkat bra som förebild. Som dessutom inte har silikonbröst och platinablont hår?
Kan det ha att göra med hennes ålder? Att hon trots sin ålder är nån form av sexobjekt?
Vi får höra med Kielos!
pontus
14 juni 2008 vid 11:13
Pontus: En intressant aspekt med Dolly, som du berör, är just att hon framhäver utseendets betydelse – och att utseendet med fördel kan konstrueras. Hon nämnde igår att hon använder sig av plastkirurgi närhelst något hänger på kroppen. Och inte nog med det, utseendet kan konstrueras så att det framhäver tydligt feminina sidor (som stora bröst), vilket kan tänkas tilltala den heterosexuelle mannen. Detta borde kunna vara kontroversiellt bland feminister. Fast man kan kanske vända på det och se det som att Dolly på ett insiktsfullt sätt exploaterar människans värdesättande av ett visst slags utseende – det är inte hon som är offret, så att säga.
nonicoclolasos
14 juni 2008 vid 11:20
Även solen har sina fläckar ja. Det skulle ju vara att det var så många homofiler som äcklade mig med sin närvaro. Jag fattar inte heller varför de tycker om henne. Det verkar som att det är just bara den extravaganta (och numera tyvärr sönderopererade) ytan de gillar, vilket visserligen är korkat, men också på ett sätt bra – det betyder ju att homofilerna inte gillar Dolly av samma anledningar som jag.
För mig handlar allt om hennes insida, och det skapande den tar sig uttryck i – vilket till stor del är ett resultat av att hon är just varmt troende. Det finns få jag hellre lyssnar på tala om Gud än Dolly. Och att hon gjorde det inför en till stora delar gudsförgäten svensk publik var ännu härligare. Jag hoppas att de ateister och det övriga sekulära pack som var närvarande gick därifrån och kände sig riktigt värdelösa, för det är just vad de är. Och det inkluderar nollor som klagar på Dollys Gudstro i dussinbloggar på nätet.
Michael
15 juni 2008 vid 23:23
Åh, vad avundsjuk jag är på er som fick se Dolly! Själv sitter jag hemma och väntar på ett barn och försöker lära mig att leva det icke schemalagda livet…
Jag är feminist, och jag har tagit Dolly till mitt hjärta. Det beror helt och hållet på att jag älskar hennes musik, och ingenting annat: Kielos är kanske för övrigt inte helt representativ för alla feminister i allmänhet – hon har visserligen mycket vettigt att säga, men det verkar finnas en del som har svårt för det att hon är så liberal när det kommer till utseende och sex och sådär.
I övrigt instämmer jag i att det är tråkigt om Dolly låter religion överskugga någonting annat, menmen. För den musiken är det ett pris värt att betala. =)
Helen
16 juni 2008 vid 0:35
[...] Grannbloggaren Niclas Bergren gillade också Dolly-konserten. Tyvärr kommer inte Tore Ellingsens och Assar Lindbecks utmärkta föredrag vid prisutdelningen [...]
Levande legender « Ekonomistas
17 juni 2008 vid 9:27
Jag vet att det här är en gammal tråd men jag ville bara slänga in några rader om Dollan och feminism. Jag kallar mig själv för feminist och för Dolly Parton-fan och ibland går dessa roller hand i hand, och ibland får jag det svårt att gå ihop.
Dolly Parton var redan som tonåring motiverad och driven och arbetade hårt för att komma komma ifrån det lilla samhälle uppe i bergen som hon växte upp i. Hon har sagt att hon aldrig ville ha ”goda råd”, hon ville ha fakta. Trots att hon gifte sig innan hon han få ett stort skivkontrakt (en gift kvinna var förvånansvärt nog inte lika lockande som en som var singel) lyckades hon på ren talang (och professionell övertalningsförmåga) få skivkontrakt, bygga upp en karriär som duettpartner till Porter Wagoner och sedan till sist bli framgångsrik soloartist. Precis som hon tidigare vägradt att vara begränsad av att växa upp fattigt på landet, vägrade hon då att vara begränsad till att ”bara” vara countryartist.
Jag svårare att förstå varför hon ändrat sitt utseende så mycket. Jag kan förstå att hon är estet och har ett behov av att leka med sin roll och sitt utseende, jag antar att jag inte förstår varför hon valde att leka med den storbystade blonda rollen. Men det kanske mest är mina egna förutfattade meningar som blir motbevisade. För mig har Dollan aldrig varit en sexsymbol lika mycket som hon varit en karaktär.
Jag antar att det jag beundrar hon Dolly är att hon aldrig låtit någon annan definiera henne eller begränsa hennes möjligheter. Och det är något som ligger mig som feminist väldigt varmt om hjärtat. Sedan så älskar jag såklart hennes talang som sångare och låtskrivare och är tacksam över att hon lyckats nå ut så långt.
Linda
9 december 2010 vid 0:44