Ska staten påverka lyckans grunder?
Om politik ska syfta till människors lycka kan tre ansatser urskiljas:
- Det som gör människor lyckliga tas för givet, och politiken utformas så att människors aktuella preferenser tillfredsställs.
- Det som gör människor lyckliga tas för givet, men politiken utformas så att människors “ädlare” preferenser tillfredsställs (i högre grad än andra preferenser).*
- Det som gör människor lyckliga tas inte för givet, och politiken utformas så att människors preferenser ändras, i syfte att inte behöva genomföra den politik som annars skulle ha genomförts.
Vi kan exemplifiera med inkomstomfördelning från hög- till låginkomsttagare.
1. Om det som gör människor lyckliga tas för givet, och om de allra flesta blir lyckligare av inkomstomfördelning, ska politiken genomföra en sådan omfördelning.
2. Men grunden för att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning varierar. Några alternativ:
- En genomtänkt rättvisesyn. Man kan anse att det är fel att människor tjänar olika mycket om detta beror på faktorer som ingen kan påverka, t.ex. genetik.
- Positiva konsekvenser. Man kan anse att ett samhälle får större social harmoni med små inkomstskillnader.
- Egoism. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar en själv.
- Omtanke. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar andra som man bryr sig om.
- Avund. Man vill ha omfördelning därför att man är missunnsam.
Antag att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning pga. egoism. Ska den lycka som följer av ett sådant motiv beaktas i lyckokalkylen — och om den ska det, ska den väga lika tungt som den lycka som t.ex. följer av en genomtänkt rättvisesyn?
3. Ett alternativ är att försöka ändra det som gör människor lyckliga. Det kanske är ett mer kostnadseffektivt sätt att öka lyckan/minska olyckan än att omfördela (alternativ 1 ovan), och kanske undviks därigenom det troliga missnöje som följer av att vissa preferenser ignoreras (alternativ 2 ovan). Att försöka ändra grunden för lycka kan vara särskilt gångbar om denna grund är ogenomtänkt och om den bygger på ofullständig kunskap om alla konsekvenser.
Istället för omfördelning satsar staten då att minska egoism och avundsjuka, kanske i skolan eller i form av kraftigt subventionerade retreats där människor lär sig att acceptera andras framgångar. Eller om den genomtänkta rättvisesynen inte visar sig vara så genomtänkt kan en utbildning i filosofi, psykologi och ekonomi — eller kanske i kritiskt tänkande — ändra vad människor anser rättvist och, därmed, hur deras lycka påverkas av inkomstskillnader.
Ett praktiskt problem kan vara att bestämma vilka grunder för lycka som är mindre “ädla” än andra och vilka preferenser som ska försöka påverkas. Att bråka om det kanske ger allmän olycka…
____________________________________
*Ja, jag har John Stuart Mills idé om “higher and lower pleasures” i bakhuvudet.
Hmm, “ofullständig kunskap om alla konsekvenser”…
Jag tillhör nog den skolbildning som skulle hävda att människor aldrig har fullständig kunskap om alla konsekvenser eftersom vår perceptionsförmåga och våra hjärnor tyvärr fungerar alltför bristfälligt för att åstadkomma detta. Våra val görs nog alltid mot bakgrund av ofullständig kunskap är jag rädd för - vilket dock inte innebär att vi agerar helt oförutsägbart eller utan att försöka tillfredställa våra preferenser.
Ett alternativt sätt att resonera kring lycka och politikens roll är att angripa frågan från ett annat perspektiv. Om man snarare frågor sig: “Hur ska man begränsa människors olycka?” kan policyutformningen få en lite annan karaktär. (Vete katten om inte Popper har tänkt något liknande?!)
Förmodligen är det lättare att bli överens om vad som ger olycka i livet än att bestämma eller definiera olycka. Lycka tenderar att vara mer individuellt än olycka. Åtminstone tycker jag mig märka utifrån egna erfarenheter att människor har mer gemensamma uppfattningar om olycka.
Av den anledningen bör nog staten undvika att planera och korrigera människors livsprojekt för att optimera lyckan, men däremot ägna sig åt att lyfta bort hinder som på ett påtagligt sätt begränsar människors livschanser.
Niclas, du skriver: “Om politik ska syfta till människors lycka…”
Är inte det ett ganska stort OM? Som jag ser det är idén om det goda samhället en förlängning av idén om det goda livet, d.v.s. det handlar i slutändan om etik. Det finns visserligen en etisk grundsyn som fokuserar på lyckomaximerande - hedonismen - men den är ju långt ifrån dominerande.
Henrik: En värdefull kommentar - det är viktigt att ifrågasätta lyckomaximering som direkt grund för politik, kanske för att det inte är en bra grund (all things considered), kanske för att det även om det är en bra grund är en grund som behöver problematiseras. Och ja, den syn du förespråkar verkar ligga nära Poppers negativa utilitarism.
Johan: Jag håller med. Även om jag själv nog betraktar mig som ett slags hedonist är jag inte alls säker på att lyckomaximering är en bra politisk princip. Jag är i och för sig inte helt övertygad om motsatsen heller, men jag finner principen i den politiska sfären lite väl enkelt behandlad av en del lyckoforskare, som t.ex. Layard.