Det ska inte vara vackert
Oscar Wilde i Intentions (1891):
“Art finds her own perfection within, and not outside of herself. She is not to be judged by any external standard of resemblance. She is a veil, rather than a mirror.”
En av de de minst tilltalande delarna av en konventionell syn på konst är att den ska vara vacker. Betraktaren eller lyssnaren ska få en varm och lite mysig känsla inombords. Han eller hon ska känna igen sig, inte utmanas att beträda ny mark. Melodier ska vara tonala, helst också trallvänliga; tavlor ska porträttera konkreta ting och ha ett tydligt och fint budskap; filmer ska ha ett lyckligt slut. Inget fel på det, nödvändigtvis, men vacker konst är (för mig) oftast tråkig konst. Fram för den utmanande, oväntade, abstrakta — ja, kanske t.o.m. fula — konsten! Och framför allt: uppskatta konsten för konstens skull, inte för att den fyller ett konventionellt syfte.
Ett exempel på icke-vacker men mycket stimulerande konst: komponisten Steve Martlands verk. Lyssna på flera för att få en känsla av hans stil. Man somnar inte!
Alternativt kan man utvidga begreppet “vackert” till att även omfatta det barocka, det asymmetriska etc. Då blir parollen istället att “det ska vara vackert, inte sentimentalt”.
Kanske dags för en debatt på denna blogg om våra konstmuseer? Jag skulle gärna höra din syn på t ex Nationalmuseum, detta bombastiska tempel tillägnat sentimental, svulstig och nationalromantisk konst. Eller Moderna Museet, där Jan Håfström får lika mycket utrymme som Picasso.
Johan A
19 juni 2008 vid 15:46