Vilken lycka, att inte längre stödja DN Kultur med sina pengar. I en recension av Naomi Kleins Chockdoktrinen och av Johan Norberg och Boris Benulics Allt om Naomi Kleins nakenchock skriver Lars Pålsson Syll bl.a. följande:
”Som jag ser det medför Kleins fixering vid Friedman och Chicagoskolan tyvärr att hon befriar nationalekonomins övriga företrädare från ansvar. Den människo- och vetenskapssyn som Friedman, Assar Lindbeck, Bo Södersten, Marian Radetzki och deras motsvarigheter runt om i världen står för och lär ut till studenter vid våra lärosäten är nämligen i grunden samma sak. För att befrämja tillväxten är ojämlikhet nödvändig. Om man genom välfärdspolitik och en skattefinansierad offentlig verksamhet minskar klyftorna, minskar ekonomins tillväxtpotential.”*
Men Pålsson Syll begår minst tre misstag, som jag ser det.
1. Sprider felaktiga uppgifter. Friedman är mycket riktigt för en liten välfärdsstat, men stämmer det för övriga av Pålsson Sylls namngivna och för nationalekonomer i allmänhet? Det är mycket tveksamt. Assar Lindbeck har t.ex. uttryckt sig på följande vis:
”[I]ndeed, it is largely because of various positive long-term consequences of welfare-state arrangements that I have often described the modern welfare state as ‘a triumph of modern civilisation.'”**
2. Skiljer inte på fakta och värderingar. Frågan om effekterna av en långt driven omfördelning handlar inte, vilket Pålsson Syll vill låta påskina, om värderingar utan om fakta. Även om man stödjer en välfärdsstat kan man anse att en långt driven omfördelning, t.ex. genom mycket höga marginalskatter, påverkar variabler som tillväxt. Man skulle kunna önska att så inte vore fallet, men om så befinns vara fallet är det tvärtom ärligt och beundransvärt att erkänna det. Och givetvis har de ekonomer som säger följande rätt: ”För att befrämja tillväxten är ojämlikhet nödvändig”. Ty om ingen ojämlikhet alls existerade, dvs. om alla hade exakt lika stor disponibel inkomst oavsett vad de gjorde, varför skulle någon ägna sig åt produktivt arbete?
3. Motsäger sig själv. Pålsson Syll fortsätter:
”Tillväxt och ökade klyftor har under de senaste trettio åren gått hand i hand.”
Nyss hävdade han att Lindbeck m.fl. ska klandras, eftersom de har sagt att tillväxt och ökade klyftor går hand i hand. Nu hävdar han att tillväxt och ökade klyftor de facto har gått hand i hand. Ska inte Pålsson Syll också klandras för att han torgför ett sådant budskap?
Slutligen: Klyftor behöver inte vara orättvisa. Och alla klyftor har inte ökat: inte i Sverige under Alliansen och inte mellan länder i världen.
___________________________
*Tack till Johan Almenberg för tipset.
**S. 9 i Lindbeck, Assar (1995). “Hazardous Welfare-State Dynamics.” American Economic Review, 85(2): 9—15.
Nonicoclolasos 