Nonicoclolasos

Överflödiga tabletter

Idag har jag fattat ett drastiskt beslut: att sluta äta en daglig multivitamintablett. Jag har tagit en per dag i minst tio år. Skälet till beslutet? Via utmärkta Orsakverkan hittade jag denna forskningsbaserade genomgång, som indikerar att det inte finns belägg för att sådana tabletter förbättrar hälsan för den allmänna befolkningen, samtidigt som det finns risk för negativa effekter.

Se även en artikel i The Guardian, forskningsöversikten från Cochrane som nämns däri samt ett tidigare inlägg om en vitaminmissbrukare.

Affärskvinna

Män är i allmänhet mer riskbenägna än kvinnor. Det har bl.a. visats i experiment med studenter. Men hur ser det ut bland fondförvaltare i investeringsbolag? Leder den typen av jobb till att skillnaderna försvinner? Daniela Beckmann och Lukas Menkhoff undersöker saken i en ny artikel, ”Will Women Be Women? Analyzing the Gender Difference Among Financial Experts” (gratis här):

”We analyze survey responses of 649 fund managers in the U.S., Germany, Italy and Thailand, and find that female fund managers tend to behave as expected from gender studies: they are more risk averse and shy away from competition in the tournament scenario. The expected lower degree of overconfidence by women is yet so small that it becomes insignificant in fund management.”

Författarnas hypotes var att just denna typ av yrke, som handlar om att hantera risk, skulle eliminera könsskillnader i riskattityd och konkurrensbeteende, men de fann alltså att så inte var fallet. De betonar dock att det inte finns belägg för att kvinnor är mindre effektiva i sina yrkesroller än män.

En annan studie finner att italienska kvinnor missgynnas av banker: de får betala mer för krediter än män, trots att de inte kan visas ta högre risker. Om något borde väl de resultat som framkommer i studien ovan utgöra grund för att kvinnor får lägre kreditkostnader.

Jag har på senare tid råkat ut för personer som stönar när de springer på löpbandet bredvid mitt. Det låter som om de får multipla orgasmer. Det hela är mycket irriterande när jag försöker koncentrera mitt tänkande på olika saker!

Hur ska man mer allmänt se på idrottsutövare som stönar? Saken har inte minst diskuterats inom tennisen:

Maria Sharapova

”At Wimbledon on Tuesday, defending champion Sharapova shattered her own personal record with a grunt of 101.2db – almost as loud as a police siren heard at close-quarters. She, like Seles and other grunters before her, denies that it is a tactical move to put off opponents. It is, they say, simply a natural release of pent-up energy as the ball is hit. But Mr Mills has told reporters that not only are these grunts deliberate, tennis coaches are teaching women players to grunt the loudest.”

I grunden är jag negativt inställd till stönandet, inte bara för att jag finner det störande utan också för att det kan påverka spelet till stönarens fördel.

Lyssna gärna på två riktiga stönare: Maria Sharapova och Rafael Nadal. Nu råkar de två vara väldigt vackra, så kanske kan man stå ut med just deras stön…

Uppdatering: Inga stön i OS: Sharapova är axelskadad.

I marxistisk analys står arbete och kapital i ständig och allvarlig konflikt med varandra. Att detta är missvisande framgår i en ny studie av avregleringar av kapitalmarknader i 18 u-länder. Den visar att sådana avregleringar har minskat kapitalkostnaderna, tillfälligt ökat investeringarna och permanent ökat BNP per capita. Abstract:

”For three years after the typical developing country opens its stock market to inflows of foreign capital, the average annual growth rate of the real wage in the manufacturing sector increases by a factor of seven. No such increase occurs in a control group of developing countries. The temporary increase in the growth rate of the real wage permanently drives up the level of average annual compensation for each worker in the sample by 752 US dollars — an increase equal to more than a quarter of their annual pre-liberalization salary. The increase in the growth rate of labor productivity in the aftermath of liberalization exceeds the increase in the growth rate of the real wage so that the increase in workers’ incomes actually coincides with a rise in manufacturing sector profitability.”

I figuren ses reallönens utveckling före och efter liberalisering i de liberaliserande och i de icke-liberaliserande länderna:

Reallönens utveckling före och efter avreglering

Studien omfattar bara tillverkningsindustrin, så hur effekterna ser ut på annat håll vet vi inte. Men att det föreligger någon slags automatisk konflikt mellan frihet för kapitalet och arbetarnas intressen, det är uppenbart falskt. Allt annat lika tycks avreglerade kapitalmarknader höja levnadsstandarden för en betydande andel av ett lands invånare.

Uppdatering: Se även Daniel Waldenströms presentation av ny forskning om effekterna av liberaliseringar av utrikeshandel.

Jag betvivlar att Bitte Assarmo har läst John Stuart Mills On Liberty. Om hon har gjort det gissar jag att den fyllde henne med vämjelse och avsky. Däri föreslår han nämligen detta radikala synsätt:

”The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, or mental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.”

Bitte vill däremot styra och ställa och lägga sig i. Hon vill beskära andras frihet genom att stigmatisera. Att Tiina Rosenberg och andra under Stockholm Pride menar att sex utan kärlek går an, det retar Bitte. Det går icke an!, menar hon. Det är ytligt. Det är mekaniskt. Det smutsar ner.

Så får Bitte, liksom t.ex. nationaldemokraterna, Elisabeth och Samuel i Dagen, prästen Markus och den Livets Ord närstående kvalitetstidskriften Världen Idag, förstås tycka. Men likaså får vi som tror på individens frihet markera att vi avvisar denna interventionistiska syn och istället betona respekten för individers egna val. Vissa — även homosexuella — vill gifta sig. Andra — även heterosexuella — vill ha sex utan kärlek. Hur man gör ska man få bestämma själv. Den tid är förbi då kyrka eller våldsverkare kan göra särskilt mycket åt saken. Det, om något, är värt att fira under Stockholm Pride.

Se även vad den kloke Tor Billgren har att säga om saken.

Det verkar inte helt osannolikt att börsen vänder inom en inte alltför avlägsen framtid (och då gäller det att vara med). DI konstaterar idag att flertalet börsras sedan 1987 har varit av storleksordningen 40 procent — och att Stockholmsbörsen nu ligger på minus 36 procent (minus 39 procent för två veckor sedan). Illustrerande tabell:

Jag är mycket förtjust i thaimat, och den bästa restaurangen på det området i Stockholm är enligt min mening Narknoi på Odengatan 94. Den är lite dyrare än de flesta andra thairestauranger men också bättre. Igår avnjöt jag deras Phad Prik Gai (kycklingfilé med färsk chilipeppar och färsk, söt thaibasilika). Två Coca Cola Light krävdes för att släcka törsten, förorsakad såväl av den varma Stockholmskvällen som av den delikat kryddade maten.

Blodgivning på gång

Dr Santesson-Wilson rapporterar att blodgivning inte styrs av altruism, vilket ofta påstås. Resultatet är intressant, eftersom det antyder att blodgivningens omfattning kan påverkas med materiella incitament. Och mycket riktigt visar en ny studie att fler blir blodgivare om de som ersättning får en lott. Något att tänka på nästa gång det blir blodbrist.

Se ett tidigare inlägg om att tillåta ersättning vid organdonation.

Morris Louis, Alpha Tau (1960—1961), 259,1 x 594,4 cm:

MTV sänder en förvånansvärt bra serie som heter True Life. Avsnitten skildrar vanliga människors liv, med fokus på olika teman. Jag ägnade delar av helgen åt att titta igenom flera avsnitt på nätet. De jag tyckte bäst om var:

• ”I Work in the Sex Industry”, där bl.a. Aaron berättar hur han som heterosexuell spelar in gayporr för pengarnas skull.
• ”I’m Getting Out of Prison”, där bl.a. 19-årige Chaz kommer ut ur ett fängelse i Texas efter tre år och ska försöka anpassa sig till ett vanligt liv.
• ”I’m Having a Summer Romance”, där bl.a. 16-årige Jake både vill och inte vill fortsätta sin sommarflört med den bitchiga Liz.
  

  Jake

• ”I’m Celibate”, där bl.a. Troy försöker leva i celibat av religiösa skäl.

Rakt igenom sevärda små dokumentärer, som ger insikt i liv som är mycket annorlunda ens eget.

Pendeltåg

Alois Stutzer och Bruno Frey finner i en ny studie (gratis här) att pendling sänker en individs lycka:

”People spend a lot of time commuting and often find it a burden. According to standard economics, the burden of commuting is chosen when compensated either on the labor or on the housing market so that individuals’ utility is equalized. However, in a direct test of this strong notion of equilibrium with panel data, we find that people with longer commuting time report systematically lower subjective well-being. This result is robust with regard to a number of alternative explanations. We mention several possibilities of an extended model of human behavior able to explain this ‘commuting paradox’.”

Det verkar alltså som om många pendlar trots att det gör dem mindre lyckliga ”netto” (dvs. när fördelarna med pendling, som bättre jobb och billgare boende, har beaktats). En del kan förklaras med flyttkostnader och marknadsstelheter, men bara en del. Författarna föreslår att ”resten” bör kunna förklaras utifrån teorier i gränslandet mellan nationalekonomi och psykologi, särskilt sådana som betonar att människor gör felbedömningar och har begränsad viljestyrka.

Själv bor jag nära jobbet. Lucky me.

Inledningen till akt 2 av Wagners musikdrama Parsifal får mig att tappa andan. Skruva upp volymen och låt dig förföras!

Den uppmärksammade studien i Science, som påstås visa att flickor och pojkar är lika bra på matematik, visar inte alls det. Som professor Alex Tabarrok klargör:

”All of these reports and many more like them are false. In fact, consistent with many earlier studies …, what this study found was that the ratio of male to female variance in ability was positive and significant, in other words we can expect that there will be more math geniuses and more dullards, among males than among females. … But what the authors don’t tell you is that the gender ratio will get larger the higher the percentile. … If you do the same type of calculation as the authors but now look at the expected gender ratio at 4 standard deviations from the mean you find a ratio of more than 3:1, i.e. just over 75 men for every 25 women should be expected at say a top-25 math or physics department on the basis of math ability alone.”

Rätt ska vara rätt. Som Alex påpekar innebär inte detta att det inte förekommer diskriminering mot kvinnor, men det innebär också att en lägre andel kvinnor inte med automatik innebär diskriminering.

Rafael Nadal vann även Rogers Cup i Toronto. Han måste betraktas som storfavorit inför OS, som liksom den kanadensiska tävlingen använder sig av hard court.

Rafael Nadal

Jag visste det: nationalekonomer är smartare än andra samhällsvetare! :-)

Baserat på GRE-testresultat erhålls dessa IQ-siffror* för universitetsstudenter på masternivå och högre i olika ämnen (med ett genomsnitt på 115):

• 130.0 Physics
• 129.0 Mathematics
• 128.5 Computer Science
• 128.0 Economics
• 127.5 Chemical engineering
• 127.0 Material science
• 126.0 Electrical engineering
• 125.5 Mechanical engineering
• 125.0 Philosophy
• 124.0 Chemistry
• 123.0 Earth sciences
• 122.0 Industrial engineering
• 122.0 Civil engineering
• 121.5 Biology
• 120.1 English/literature
• 120.0 Religion/theology
• 119.8 Political science
• 119.7 History
• 118.0 Art history
• 117.7 Anthropology/archeology
• 116.5 Architecture
• 116.0 Business
• 115.0 Sociology
• 114.0 Psychology
• 114.0 Medicine
• 112.0 Communication
• 109.0 Education
• 106.0 Public administration

Intressant att de som ska bli lärare har en IQ under studentmedel. Det har även läkarstudenter, vilket (däremot) förvånade mig.

Uppdatering: Peter Santesson-Wilsson plottar intelligens mot grad av politisk korrekthet i de olika ämnena.

__________________

*Om du är tveksam till IQ och IQ-test, se denna artikel från Scientific American.

Vad sägs om lite språklig förnyelse? Ett nytt pronomen har sett dagens ljus:

”På kulturtidskriften Ful (tidigare Femkul) tar man hbt-språket ett steg längre. Där har redaktionen konstaterat att språket är genomsyrat av en ideologi som är heterosexuell och baserad på ett tvåkönssystem. Orden hon/han har därför ersatts med hen.
– Det finns en kraft i att ha egna ord, säger redaktören Nasim Aghili.
Eftersom tidskriften är queerfeministisk så säger hon hbtq i stället för hbt.”

”Säger hen”, menar väl Sydsvenskan?

Se ett tidigare inlägg om alla dessa bokstäver.

Kalv slaktad enligt shechita

Jeremy Bentham sa följande om djur:

… the question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer? Why should the law refuse its protection to any sensitive being?

Så grundfrågan när det gäller rituell slakt av djur är: Lider djuren mer av sådan slakt än av annan slakt? Om svaret är ja finns det starka skäl för ett förbud. Och enligt Farm Animal Welfare Council, som ger råd till den brittiska regeringen i djurfrågor, finns det tydliga belägg för att djur lider mer av rituell slakt (s. 43—44):

We are persuaded that such a massive injury would result in very significant pain and distress in the period before insensibility supervenes. … Council considers that slaughter without pre-stunning is unacceptable and that the Government should repeal the current exemption.

Därför är jag en stark anhängare av dagens svenska förbud* mot såväl den judiska shechita som den muslimska dhabiha. När religiösa företrädare nu tar till orda för att denna typ av slakt ska få utföras i Sverige igen tar jag, likt författarna av dagens DN Debatt-artikel, bestämt avstånd.

__________________

*Se Djurskyddslagen.

Förintelseförnekarnas guru David Irving, som nyligen släpptes ur ett österrikiskt fängelse efter att ha avtjänat en tredjedel av ett treårigt straff just för Förintelseförnekelse*, besöker nu USA:

En sak som alltid har förbryllat mig med Förintelseförnekelse är att den uttalas av personer som uppenbarligen önskar att den hade ägt rum. Borde inte antisemiter av det mer hårdföra slaget vara stolta och glada över att flera miljoner judar dödades? Varför förneka?

Kanske därför att deras preferensordning ser ut på följande sätt:

1. Förintelsen har ägt rum, människor tror inte att den har ägt rum.
2. Förintelsen har ägt rum, människor tror att den har ägt rum.
3. Förintelsen har inte ägt rum, människor tror inte att den har ägt rum.
4. Förintelsen har inte ägt rum, människor, tror att den har ägt rum.

Dvs. de tycker om att judar förintas, men de inser att om människor i allmänhet känner till det kommer sympatierna för de kvarlevande judarna att vara mycket starka, vilket kommer att ge dessa judar olika fördelar, liksom de inser att attityderna mot dem själva kommer att bli betydligt mer negativa. Därför verkar det rimligt att hårdföra antisemiter förnekar Förintelsen, trots att de innerst inne är glada för att den ägde rum.

____________________

*Jag tycker att Förintelseförnekelse ska vara laglig. Sanningen gynnas inte, utan undermineras snarast, av den typ av inskränkningar i yttrandefriheten som bl.a. Österrike har infört. Peter Singer, själv jude med mor- och farföräldrar som dog i Förintelsen och liksom jag inspirerad av John Stuart Mill, håller med.

Andrei Beliakov, helt enkelt:

Mänskliga rättigheter är i ropet. Men frågan är vad begreppet betyder och hur — och inte minst om — det kan motiveras filosofiskt. De traditionella försöken att definiera och försvara det kritiseras i en ny uppsats av professor Joseph Raz, ”Human Rights without Foundations”.* Abstract:

”Using the accounts of Gewirth and Griffin as examples, the article criticises accounts of human rights as those are understood in human rights practices, which regard them as rights all human beings have in virtue of their humanity. Instead it suggests that (with Rawls) human rights set the limits to the sovereignty of the state, but criticises Rawls conflation of sovereignty with legitimate authority. The resulting conception takes human rights, like other rights, to be contingent on social conditions, and in particular on the nature of the international system.”

Se ett tidigare inlägg på detta tema.

________________________

*Kommande i Philosophy of International Law.

En mycket lång och enerverande bilkö

Opinionen i Stockholms län har svängt om trängselskatten:

”När Sifo på nytt frågar drygt 1000 invånare i länet om de tycker det ska vara avgiftsbelagt att köra in i Stockholms stad, så är resultatet det rakt motsatta. Sex av tio säger nu ja till trängelskatten.”

Som ja-röstare glädjer detta mig. En tredjedel vill dessutom höja skatten, vilket jag också vill. Se grafik över hur mycket biltrafiken har minskat.

En intressant fråga är vad den svängande opinionen implicerar för vår syn på folkomröstningar. Uppenbarligen ändrar människor sin syn på saker och ting, ibland ganska fort. I vanliga val får vi tillfälle vart fjärde år att ge uttryck för aktuella politiska preferenser, men resultat i folkomröstningar antas, verkar det som, giltiga ad infinitum. Man kan ta kärnkraftsomröstningen som exempel. Nu är det 28 år sedan den genomfördes. Idag finns en stor mängd människor med rösträtt som inte var med då, och dessutom är kunskapsläget ett helt annat vad gäller sådant som CO2-utsläpp. Bör resultatet i den omröstningen överhuvudtaget beaktas längre?

Och mer generellt: Känner någon till teoretiska arbeten som specificerar villkor för när folkomröstningsresultat inte längre ska beaktas och som kanske t.o.m. föreslår regelbundet återkommande folkomröstningar i samma fråga?

En del kanske tror att jag enbart ägnar mig åt bloggande och att läsa uppsatser av olika slag. Så är inte fallet. Häromdagen besökte jag t.ex. Skansen med min kära familj. Här syns jag och min lillasyster under en vilopaus:

Nonicoclolasos med lillasyster på Skansen

Men djur och natur är farliga saker, vilket har påpekats tidigare. Efter att ha klappat en get tillsammans med min niece slog jag huvudet i kanten på en lada och fick blödningar. Det får inte bli för ofta, det där med Skansen.

BWO har gjort årets Pride-låt, ”The Bells of Freedom”, som jag finner lagom lättlyssnad i värmen. I videon medverkar även gamla bekanta från Army of Lovers:

SvD publicerade för övrigt just en intervju med Alexander Bard. Vi är eniga om en del:

”För det första så hatar jag begreppet hbt-rörelsen, det är så vansinnigt dumt. Det kommer aldrig att komma utanför en liten politiskt korrekt akademisk krets.”

Själv är jag inte så pigg på Pride, även om jag, apropå frihet, är glad att leva i ett land där evenemanget är tillåtet. Jag brukar nöja mig med att titta på den underhållande paraden, vars främsta brist är frånvaron av en rejäl marschorkester (de bästa är av militärt slag).

Arkitekt Bergman

Igitur ser det hela klarare än alla andra:

”En eftersträvansvärd konst vill inget annat än med lånad spade gräva en grop i mytologins mylla genom att tillföra material. Den vill invertera – nej, upphäva – kannibalismens metafysik, etablera sin närvaro genom att simultant upprätta sig som både värd och parasit. Man frestas säga: genom att ingå i det mytiska genom att inte ingå. Den vill självhävdelse i självutplåningens namn. Bergman skapade ingen värld, utan lät en värld ta form utifrån en hällristning, en försiktig men bestämd och noggrant utvald påverkan på en befintligt topologi som törstar efter arkitekt. Konstigare än så är det inte.”

Nej, konstigare än så är det sannerligen inte.

Sprutbytesprogramförespråkare Ylva Johansson

För en gångs skull är jag överens med Ylva Johansson (s):

”Vi vill införa sprututbytesprogram i Stockholms län. … Det är skandal att ett ensamt borgerligt landstingsråd i Stockholm kan stoppa detta trots bred politisk majoritet i både kommunen och landstinget.”

Grunden för min del är enkel och empirisk: Om det finns belägg för att sprutbytesprogram minskar smittospridning utan negativa effekter på andra variabler är sådana program bra. Och det verkar finnas gott om sådana belägg.

• Enligt en forskningsgranskning av forskare vid Socialhögskolan i Lund.
• Enligt en rapport från Cochrane Collaborative Review Group on HIV Infection and AIDS:

”Effective HIV prevention interventions among injection drug users include peer outreach, methadone maintenance and needle exchange programs.”

• Enligt ett dokument från den amerikanska myndigheten Center for Disease Control and Prevention:

”An impressive body of evidence suggests powerful effects from needle exchange programs. … Studies show reduction in risk behavior as high as 80%, with estimates of a 30% or greater reduction of HIV in IDUs.”

• Enligt en översikt från det australiensiska Department of Health and Aging:

”There is abundant evidence from Australia and international research of the substantial public health benefits of Needle and Syringe Programs. The Australian Medical Association supports Needle and Syringe Programs as one of a number of measures which prevent the spread of HIV and other blood borne diseases.”*

Se ett tidigare inlägg om hur sprutbytesmotståndare är utopister, inte realister.

_______________________

*För den som vill fördjupa sig ytterligare kan bl.a. dessa studier nämnas:

Bastos, F. I. och Strathdee, S. A. (2000). ”Evaluating Effectiveness of Syringe Exchange Programs: Current Issues and Future Prospects.” Social Science & Medicine, 51(12): 1771—1782.

Des Jarlais, D. C., McKnight, C. och Milliken, J. (2004). “Public Funding of US Syringe Exchange Programs.” Journal of Urban Health: Bulletin of the New York Academy of Medicine, 81(1): 118—121.

Lurie, P. och Drucker, E. (1997). ”An Opportunity Lost: HIV Infections Associated with Lack of a National Needle Exchange Program in the USA.” The Lancet, 349(9062): 604—608.

MacDonald, M., Law, M., Kaldor, J., Hales, J. och Dore, G. J. (2003). ”Effectiveness of Needle and Syringe Programmes for Preventing HIV Transmission.” International Journal of Drug Policy, 14(5—6): 353—357.

Rich, J. D., McKenzie, M., Macalino, G. E., Taylor, L. E., Sanford-Colby, S., Wolf, F., McNamara, S., Mehrotra, M. och Stein, M. D. (2004). ”A Syringe Prescription Program to Prevent Infectious Disease and Improve Health of Injection Drug Users.” Journal of Urban Health: Bulletin of the New York Academy of Medicine, 81(1): 122—134.

En ny studie tyder på att barnens kön påverkar föräldrarnas politiska uppfattningar:

”Using nationally representative longitudinal data, we show that having daughters makes people more likely to vote for left-wing political parties. Having sons leads people to favor right-wing parties. The paper checks that our result is not an artifact of family stopping-rules, discusses the predictions from a simple economic model, and tests for possible reverse causality.”

Feministpappa Borg

Den teori som presenteras i uppsatsen säger att ogifta kvinnor tenderar att föredra högre inkomstskatt och högre offentliga utgifter än män (något som ges stöd i annan forskning). Skälet är att deras skattebörda är lägre och att deras marginalnytta av kollektiva varor är högre. Föräldrar med döttrar påverkas sedan, av omsorg om dessa, i politisk riktning vänsterut.*

Måhända är logiken densamma som när finansministern låter meddela att han är feminist pga. sina döttrar.

Uppdatering: Jonas Vlachos analyserar varför kvinnor röster mer åt vänster.

_____________________

*Den senare länken är väl den jag finner minst övertygande i den presenterade teorin, ty varför skulle en förälder förändra sina politiska preferenser bara för att en dotter i genomsnitt förespråkar mer vänsterorienterade lösningar när hon har vuxit upp? Det senare kan ju t.ex. bero på att dottern har mindre bra kunskaper om vilken politik som gynnar henne. Om dotterns nytta ingår i förälderns nyttofunktion, vilket inte verkar orimligt, borde föräldern väl forma en egen bedömning av vilken politik som bäst skulle gynna henne, inte automatiskt acceptera det vuxna kvinnor i genomsnitt tror gynnar dem? Nå, detta är en undran rörande den presenterade teorin, inte rörande den presenterade empirin.

I debatten om huruvida de flesta skilsmässor påverkar barn negativt tycks en självklar värdepremiss vara att barns lycka betyder mer än vuxnas. Men är denna värdepremiss självklar?

Antag att vi har en familj med två föräldrar och två barn och att de förra skiljer sig. Antag vidare att föräldrarnas totala ”nuvärdesberäknade” positiva nyttoförändring är större än barnens totala ”nuvärdesberäknade” negativa nyttoförändring (räknat på hela livet). Är skilsmässa då fel?*

Jag är inte helt säker på hur frågan ska besvaras, men jag ser absolut inte svaret som självklart, vilket nästan alla andra tycks göra, i alla fall i retoriken.

_________________

*Ett tänkbart scenario är att de främsta negativa effekterna på barnen (som vi här antar uppkommer) kommer när barnen är vuxna. Skulle det påverka nyttojämförelsen? Då jämför man effekterna på olika vuxnas nytta med varandra.

Trots att jag har argumenterat för den vetenskapliga metodens förträfflighet (t.ex. här och här) är jag innerst inne medveten om att den har sina brister. Bland dessa kan nämnas ibland förekommande kollusion mellan redaktörer för vetenskapliga tidskrifter och vissa forskare som är aktiva inom tidskrifternas fält samt undermålig granskning av de manuskript som skickas in till vetenskapliga tidskrifter. Dessa ”marknadsmisslyckanden” leder till att forskare ibland får artiklar publicerade trots att de inte är av särskilt hög kvalitet.

Intressant nog förekommer inte detta bara inom samhällsvetenskapens område, som jag personligen är bekant med, utan även inom matematiken, vilket jag inte alls kände till:

”Part of the problem is refereeing. Many (I think most) papers in most refereed journals are not refereed. There is a presumptive referee who looks at the paper, reads the introduction and the statements of the results, glances at the proofs, and, if everything seems okay, recommends publication. Some referees do check proofs line-by-line, but many do not. When I read a journal article, I often find mistakes. Whether I can fix them is irrelevant. The literature is unreliable.”

Därmed inte sagt att det finns någon bättre metod för att inhämta kunskap än den vetenskapliga.

Cristiano Ronaldo

Katolska kyrkans krav på celibat för präster tror jag kan förklara en hel del udda beteenden från dessa. Det kan inte vara sunt att tvingas avstå från att bejaka en i grunden sund och njutbar biologisk drift. Men inte bara i religionens värld, utan även i sportens, tillämpas sexförbud. Finns det studier som belägger att sexförbud ger bättre prestationer på andra områden, såsom på fotbollsplanen? Eller upprätthålls dylika regler på basis av gissningar och vidskepelse? Och hur övervakas spelarna?

W. H. Auden:

”The Enemy was and still is the politician, i.e. the person who wants to organise the lives of others and make them toe the line. I can recognise him instantly in any disguise, whether as a civil servant, a bishop, a schoolmaster, or a member of a political party, and I cannot meet him however casually without a feeling of fear and hatred and a longing to see him (or her, for the worst ones are women) publicly humiliated.”

Jag sympatiserar med denna kombination av autonomism — en vilja att leva sitt liv som man själv vill — och (det måste medges) motvilja mot dem som vill styra och ställa, oavsett om styrandet och ställandet är politiskt eller av annat slag.

Företrädare för det kristna Claphaminstitutet anser att staten bör försöka minska antalet skilsmässor. Själv förhåller jag mig avvisande till sådana försök att styra och ställa i människors liv. Men bör man inte tänka på barnen? Jo, men bilden är betydligt mer osäker och komplicerad än de kristna debattörerna låtsas om. Som Betsey Stevenson och Justin Wolfers klargör (s. 30—31):

There exists substantial controversy—and uncertainty—about the impact of divorce on children. While children from divorced households fare worse along a range of outcomes than those from intact households, this observation does not speak to the policy-relevant question of whether those children would have been better off if their parents had not divorced. The conflict in these households may be so severe that children are actually better served by their parents divorcing. Thus comparisons of the ”happily married” with the ”unhappily divorced” are likely irrelevant for those choosing between an unhappy marriage and an unhappy divorce. Moreover, the difficulty in establishing a causal link between divorce decisions and children’s outcomes is compounded by the possibility that the type of parents and households that end up divorced are likely to be different from those that do not. These differences may themselves lead to worse outcomes for children even if the parents were to remain married. Additionally,  unobserved negative shocks to the family may both lead to divorce, and to negative outcomes for children, further confounding attempts at causal inference.

Att de kristna debattörerna använder sig av forskning på ett tendentiöst sätt förvånar inte. Ty i grunden styrs de nog inte främst av en omsorg om barnen utan av sin dogmatiska etik, som säger att skilsmässa är moraliskt felaktigt. De skulle vilja minska skilsmässorna även om alla barn mådde bra av dem. Detta vågar de dock inte riktigt säga offentligt, eftersom de vet att svenska folket inte delar denna syn.

Uppdatering: SvD:s ledarblogg hävdar:

[V]i borde kunna vara ärliga nog att säga att det optimala för ett barn är att den familj som man fötts in i håller ihop.

Grundfrågan rör om vi vet att detta stämmer, givet att föräldrarna inte drar jämnt och önskar sluta sin samlevnad. Det hävdar Stevenson och Wolfers att vi inte vet. Och även om visste det är fortfarande frågan om staten ska lägga sig i beslut av denna karaktär. Jag anser inte det.

Påven döper ett barn

Det kan tyckas oskyldigt med barndop, men jag finner denna tradition osmaklig och uppmanar härmed föräldrar att undvika denna ceremoni.* Att låta släkt och vänner komma samman efter att ett barn har fötts under trevliga, även ceremoniella, former, det har jag inget alls emot. Men just den kristna inramningen finner jag stötande. De flesta svenskar bryr sig inte om den, det vet jag, men de kanske skulle göra det om de kände till dess grund.

Den kristna kyrkan lär nämligen att varje människa föds med arvssynd: genom att Adam och Eva, som kristna kallar de första människorna, syndade bestämde Jahve att alla människor ärver en syndig natur. Denna natur gör att ingen människa, inte ens ett nyfött barn, anses förtjänt av himlen efter döden. För att med säkerhet undvika det helvetesstraff som Jahve har bestämt för alla krävs frälsning genom dopet.

Som Katolska kyrkans katekes uttrycker det:

”1250 Born with a fallen human nature and tainted by original sin, children also have need of the new birth in Baptism to be freed from the power of darkness and brought into the realm of the freedom of the children of God, to which all men are called.”

Att ordna ett barndop innebär alltså att man, åtminstone implicit, ger sitt erkännande till den bisarra, kristna uppfattningen om en gud som bestämmer att alla ska präglas av synd och som vidare förordnar att den som inte ser till att det hälls vatten på ett barn i en kristen ritual riskerar det barnets eviga väl. Dessutom gör man sitt barn till medlem i en organisation utan dennes medgivande, vilket i sig är klandervärt. Lägg därtill att det är en religiös organisation, och min uppfattning är definitivt att det är oetiskt att pådyvla barn religiösa uppfattningar.

_____________________

*Om föräldrar trots allt väljer att ha ett barndop tycker jag att man som vän eller närstående bör delta, om möjligt. Gemenskap och firandet av ett barn är trots allt viktigare än principer.

Radovan Karadzic är gripen. Jag har alltid betraktat utövare av ”alternativmedicin” med stor skepsis:

”Karadzic had been using a ‘very persuasive’ false identity and was practising alternative medicine at a private GP’s surgery in the city.”

För mer om ”alternativmedicin”, se professor Colquhouns hemsida.

Patrick Krassén skriver idag om ”den goda kraften i förmögenheter” och betonar att filantropi förutsätter medel att donera. Men förmögenheter ger inte bara upphov till goda konsekvenser för forskning och kultur; Jenny Nykvist visar, i en ny artikel i Scandinavian Journal of Economics, att förmögenheter också stimulerar entreprenörskap:

”A positive relationship between wealth and entrepreneurship is found, which supports the liquidity constraints hypothesis. Alternative methods attempting to handle the endogeneity problem and distinguish between absolute decreasing risk aversion and liquidity constraints give further support to the hypothesis. The paper suggests that there exist liquidity constraints in Sweden, which are possibly more extensive than in the United States.”

Detta är i sin tur intressant eftersom forskning visar att entreprenörskap i sin tur är positivt relaterat till bl.a. skapandet av nya jobb.*

_____________________________

*Van Praag och Versloot (2008: 135) konstaterar:

”Entrepreneurs create more employment than their counterparts, relative to their size. This result is unambiguous. Small and young firms are required to boost employment.”

Piet Mondrian, No. 4 (1938—1942), 100,3 x 99,1 cm:

Bryan Caplan, väljarforskare:

Should we encourage everyone to vote? My answer, of course, is no. The average voter’s understanding of politics and policy is disappointing at best. But hard as it is to believe, the average voter is an above-average citizen. Voters are more educated and know more about economics, politics, science, and statistics than non-voters. So if you think that politicians are pandering to the lowest common denominator, think again. With 100% turnout, the denominator could and would get lower still.

Se hans bok The Myth of the Rational Voter samt tidigare inlägg i denna fråga.

En sak jag tycker om med rättssystemet är att det uträttar sina sysslor utan att bry sig om människors inställning. Har man gjort x så utmäts straffet y, oavsett om ett brottsoffer är upprört och oavsett om en gärningsman visar prov på ånger.

Detta med ånger kan man betrakta från två utgångspunkter. I det ena fallet finner jag det tilltalande, i det andra inte. Den första utgångspunkten är att se ånger som ett uttryck för en ändrad inställning hos en gärningsman, vilket kan tolkas som en minskad sannolikhet för fler brott från denne framöver. Utmärkt. Den andra utgångspunkten är att se ånger som en personlig upprättelse för brottsoffret. ”Om han bara kunde ångra sig, då blir effekten av hans brott något mer uthärdlig. Om han bara kunde be om förlåtelse.” Detta förstår jag inte alls. Effekten av brottet har redan inträffat. Inget blir bättre på ett personligt plan av att någon ångrar sig. Pernilla Hellgrens pappa verkar hålla med mig.

Men i ingetdera fallet anser jag att straffutmätningen ska påverkas av uttalad ånger. Detta må uppfattas som cyniskt, men hur kan man lita på uttalad ånger? Om gärningsmannen vet att straffet reduceras om han ber om förlåtelse e.d. finns det väl ingen som inte skulle be om förlåtelse?

Jo, kanske en: Meursault, huvudpersonen i Albert Camus roman The Outsider. Åklagaren går till angrepp:

”‘Has he even expressed any regrets? Never, gentlemen. Not once in front of the examining magistrate did he show any emotion with regard to his abominable crime.’ At that point he turned towards me, pointed his finger at me and went on showering me with accusations without me really understanding why. Of, course I couldn’t help admitting that he was right. I didn’t much regret what I’d done. But I was surprised that he was so furious about it. I’d have liked to explain to him in a friendly way, almost affectionately, that I’d never really been able to regret anything.”

Jag föredrar den ärliga sortens brottsling framför hycklande snyftare. Och det borde brottsoffer också.

Under mitt helgbesök i Berlin fascinerades jag särskilt av två byggnader intill Riksdagshuset: Marie-Elisabeth-Lüders-Haus och Paul-Löbe-Haus. Båda byggnaderna ingår i Förbundsdagen. Arkitekten heter Stephan Braunfels och är ett geni. Mastodontkänslan, de rena linjerna, de spännande detaljerna — så mycket mer tilltalande än äldre arkitektur, med dess inställsamma sirligheter och guldöverdragna svulstigheter. Jag blev kär, helt enkelt!

Birgitta Ohlsson och Barbro Westerberg föreslår att en utredning om surrogatmödraskap ska tillsättas. En god idé, anser jag. För mig är frågan empirisk. Om forskning ger belägg för att samtliga inblandade mår bra under och efter surrogatmödraskap, anser jag sådana mödraskap bör tillåtas. Särskilt viktigt förefaller det att undersöka om barn till surrogatmödrar utvecklas och mår lika bra som andra barn.

Den forskning jag fann tyder på att ingen av de inblandade parterna, inte heller barnen, påverkas negativt i sitt välmående av surrogatmödraskap:

• Barnen tycks må ungefär lika bra som andra barn vid sju års ålder (källa), vid tre års ålder (källa) och vid två års ålder (källa).
• Relationen mellan de uppdragsgivande föräldraparen och barnen under det första året förefaller bra. (Källa.)
• Det uppdragsgivande föräldraparet har goda erfarenheter. (Källa.)
• Surrogatmödrarna verkar hantera överlämnandet av barnet relativt väl, vilket Hanne Kjöller inte verkar tro. (Källa.)

Men även om barnen skulle påverkas negativt jämfört med barn i ”vanliga” familjer är det inte säkert att det talar för ett fortsatt förbud mot surrogatmödraskap, eftersom utfallet måste jämföras med realistiska alternativ. Dessa kanske är i) legalt surrogatmödraskap (finns ännu inte i Sverige), ii) illegalt surrogatmödraskap och iii) surrogatmödraskap i andra länder, t.ex. Indien, där fattiga kvinnor ofta verkar utnyttjas för ändamålet. Och i valet mellan dessa tre alternativ förefaller i) det bästa (eller minst dåliga, om man i grunden är negativ till surrogatmödraskap).

En utredning är alltså välkommen. Den bör göra en noggrann genomgång av all forskning på området samt av realistiska alternativ. Om den kommer fram till att surrogatmödraskap ska tillåtas i Sverige får den förstås också ta ställning till formerna för surrogatmödraskap (vilka typer som ska tillåtas, om betalning ska få förekomma, procedurer för tillåtelse etc).

En möjlig nisch för surrogatmödrar: homosexuella män, som i praktiken inte kan adoptera.

Keynes beskrev sig själv som ”immoralist”, med vilket han menade att han inte ansåg sig vara bunden av etablerade normer utan fri att forma sitt liv efter egna preferenser. Detta fick Hayek att gå i taket:

”It is fairly obvious that this kind of rationalism must lead to the destruction of all moral values and to the belief that the individual should be guided only by his personal evaluation of the particular ends he pursues.”*

Det verkar alltså som om det förelåg en konflikt mellan dessa nationalekonomiska giganter i synen på informella institutioner, rörande i vilken grad individer ska anses skyldiga att följa traditionella moralregler. Till skillnad från Keynes verkar Hayek förespråka allmän efterlevnad av etablerade normer, huvudsakligen därför att människans förnuft är begränsat och inte förmår skapa nya moralsystem för att ersätta de gamla utan att det fria samhällets grundval hotas.

I en ny uppsats (här i en WP-version), som jag just har fått accepterad för publicering i Constitutional Political Economy, analyserar jag spänningen mellan Keynes och Hayek på det här området. Min slutsats är att den inte är så stor som man först kan tro. Abstract:

”In the main, Hayek favored rules that apply equally to all and located such rules in tradition, beyond conscious construction. This led Hayek to attack Keynes’s immoralism, i.e. the position that one should be free to choose how to lead one’s life irrespective of the informal institutions in place. However, it is argued here that immoralism may be compatible with Hayek’s enterprise since Hayek misinterpreted Keynes, who did not advocate the dissolving of all informal rules for everybody. By avoiding this misinterpretation, immoralism can be seen as institutional experimentation at the margin, which Hayek himself favored.”

Dvs. både Hayek och Keynes accepterade individuella utmaningar av etablerade normer, om än med olika utgångspunkter. Keynes ♥ Hayek = sant, kind of, trots att Hayek inte insåg det. (Dock förelåg tydliga motsättningar dem emellan på det makroekonomiska området, men det får bli ämnet för ett annat inlägg.)

__________________________

*Hayek, F. A. (1967). Studies in Philosophy, Politics and Economics. London: Routledge: 91.

Gårdagskvällen tillbringades med mina nära vänner Anders och Magnus på Margaux, en restaurang i Berlin med en stjärna i Guide Michelin. Den rekommenderas varmt, trots att den inte är riktigt lika bra som formel B (som också har en stjärna av nyss nämnt slag). Är man lagd åt det perfektionistiska hållet — vilket allmänt inte rekommenderas — kan man t.ex. peka på följande små brister: en surrande bananfluga runt bordet, kork i ett av vinerna och en smaklös piggvar. Men på det hela taget var såväl mat, dryck som service av mycket hög klass, och kvällen var väl värd sitt höga pris.

Dessa rätter serverades:

"Barigoule à la Été"

Tuna with beetroots and peach
Bretonic lobster with melon
Turbot & ”Tocino Joselito”
”Barigoule à la Été” with cockles
Pigeon filled with olives
Le dessert voyage

Allt utom piggvaren var som sagt utsökt (och den var inte alls dålig, bara intetsägande). Inte minst var allt mycket fräscht tillagat, med en modern fransk stil utan tunga inslag. Allra bäst var nog den helt spektakulära desserten, som bestod av många delar. Som ett fyrverkeri!

Domare Oliver Wendell Holmes (i artikeln ”Natural Law” i Harvard Law Review, 1919):

Deep-seated preferences cannot be argued about — you cannot argue a man into liking a glass of beer — and therefore, when differences are sufficiently far reaching, we try to kill the other man rather than let him have his way. But that is perfectly consistent with admitting that, so far as appears, his grounds are just as good as ours.

Helt riktigt. Värderingar är subjektiva och går ytterst inte att rubba med rationell argumentation, eftersom de inte kan vara sanna eller falska.

Se två tidigare inlägg — här och här — om denne färgstarke och filosofiskt klartänkte domare samt ett tidigare inlägg om filosofen A. J. Ayers syn på saken.

Albert Camus bok The Outsider är intressant på många sätt och plan (alltså inte bara för att den innefattar en rationell syn på döden). Ett tema i boken som tilltalar mig mycket är huvudpersonen Meursaults förhållande till sociala konventioner. Hans personlighet är sådan att han alltid säger vad han tycker och att han aldrig säger något han inte tycker. Han har, skulle man kunna säga, en (naiv) passion för sanning.

När hans mamma dör visar han t.ex. ingen direkt sorg, eftersom han inte känner någon direkt sorg. Omvärlden chockeras. Och när en domare och senare en präst försöker få honom att bekänna sina synder avvisar han dem oförstående, då han inte accepterar begreppet synd. Omvärlden chockeras återigen.

Jag har sympati för detta personlighetsdrag: att ifrågasätta, att inte acceptera, att stå för sin egen hållning. Även om det sociala (och i Meursaults fall också det juridiska) priset kan bli högt.

Den amerikanske poeten Walt Whitman ger dessa råd i inledningen till Leaves of Grass (1855):

This is what you shall do: Love the earth and sun and the animals, despise riches, give alms to every one that asks, stand up for the stupid and crazy, devote your income and labor to others, hate tyrants, argue not concerning God, have patience and indulgence toward the people, take off your hat to nothing known or unknown or to any man or number of men, go freely with powerful uneducated persons and with the young and with the mothers of families, read these leaves in the open air every season of every year of your life, re-examine all you have been told at school or church or in any book, dismiss whatever insults your own soul, and your very flesh shall be a great poem and have the richest fluency not only in its words but in the silent lines of its lips and face and between the lashes of your eyes and in every motion and joint of your body.

Rent estetiskt är detta en härlig, rentav exalterande, uppradning (men i sak håller jag inte med om ungefär hälften — vad skulle det t.ex. bli av den här bloggen om vi inte skulle argumentera om Gud?).

Se ett tidigare inlägg om Whitman och djur.

Jag vet inte hur många barn jag har observerat under årens lopp på de badhus där jag motionerar som gråter och skriker när de får schampo i ögonen. Jag finner detta irriterande och undrar om det är föräldrar eller barn jag ska klandra. När jag ser det hela hända sker det nästan alltid på exakta samma sätt. Föräldern schamponerar och schampot finner sin väg ned till ögonen. Men när smärtan inträder står barnet still och skriker, med ögonen stängda, i regel bortom duschstrålarna.

Hur kommer det sig att barn inte förstår i) att man bör blunda för att undvika schampoinducerad smärta och ii) att man bör skölja ögonen när schampo finner sin väg in i dem? Antagligen har de varit med om detta massor av gånger tidigare, men ändå beter de sig irrationellt. Barn är smarta — det har jag noterat i andra sammanhang — så jag förstår inte varför de begår dessa misstag hela tiden. Och eftersom de gör det undrar jag vidare varför föräldrarna inte bistår dem och undervisar dem om hur man på smidigaste sätt tvättar håret. Om inget annat hjälper kanske de får inhandla denna produkt.

Forskare från olika discipliner har publicerat ett öppet brev i tidskriften Genome Biology i vilket de föreslår tio budord som rör frågor och forskning om ras och genetik. New Scientist rapporterar. Jag finner dem alla tänkvärda, inte minst i dessa sverigedemokratiska tider:

”1. All races are created equal.
2. An Argentinian and an Australian are more likely to have differences in their DNA than two Argentinians.
3. A person’s history isn’t written only in his or her genes.
4: Members of the same race may have different underlying genetics.
5. Both nature and nurture play important parts in our behaviors and abilities.
6. Researchers should be careful about using racial groups when designing experiments.
7. Medicine should focus on the individual, not the race.
8. The study of genetics requires cooperation between experts in many different fields.
9. Oversimplified science feeds popular misconceptions.
10. Genetics 101 should include a history of racism.”

Att människor begår misstag är inte särskilt kontroversiellt att hävda. Ibland tänker vi kortsiktigt och ångrar oss i efterhand. Men ibland tänker vi för långsiktigt! En ny studie finner stöd för att vi tenderar att njuta för lite av livet: att arbeta för mycket, att köpa för enkla produkter och att spara för mycket. Som den amerikanske senatorn Paul Tsongas uttryckte det:

“Nobody on his deathbed ever said, ‘I wish I had spent more time at the office.’”

Studien sammanfattas på följande sätt:

”This article proposes that supposedly farsighted (hyperopic) choices of virtue over vice evoke increasing regret over time. We demonstrate that greater temporal separation between a choice and its assessment enhances the regret (or anticipated regret) of virtuous decisions (e.g., choosing work over pleasure). We argue that this finding reflects the differential impact of time on the affective determinants of self-control regrets. In particular, we show that greater temporal perspective attenuates emotions of indulgence guilt but accentuates wistful feelings of missing out on the pleasures of life. We examine alternative explanations, including action versus inaction regrets and levels of construal.”

För en kort tid sedan skrev några kristna läkare en debattartikel i DN (som jag kommenterade här) där de bl.a. påstod följande:

”Utvecklingen de senaste åren är alarmerande med en accelererande ökning av samtliga sexuellt överförbara infektioner.”

Nu visar färsk statistik från Smittskyddsinstitutet att ökningen av hivsmitta har avtagit. Diagrammet visar antal hivsmittade upptäckta i Sverige under det första halvåret de senaste fem åren, uppdelat på olika smittvägar:

Tänk att antalet hivsmittade har kunnat minska utan att staten har predikat att människor ska sluta ha sex (vilket var vad de kristna läkarna förespråkade). Fortfarande är förstås situationen allvarlig, men dels ska man inte använda en överdriven, alarmistisk retorik, som i citatet ovan, och dels bör man fortsätta att informera om hur man skyddar sig när man väl har sex samt tillhandahålla kondomer. Varken mer eller mindre.

Jag är förtjust i Henry James berättelse The Private Life. Den handlar om den kände författaren Clare Vawdrey, som befinner sig med några andra engelsmän på ett schweiziskt hotell. Det konstiga är att Vawdrey är så annorlunda i verkligheten jämfört med sitt sätt att skriva. I skrift uttrycker han sig mästerligt, men i det sociala umgänget är han långt ifrån briljant och inte alls imponerande.

En av de andra gästerna upptäcker dock att det finns två ”Vawdrey”! Den riktige författaren sitter på sitt rum och skriver, medan hans stand-in, som alltså utger sig för att vara författaren, deltar i det social umgänget:

One goes out, the other stays at home. One is the genius, the other’s the bourgeois, and it’s only the bourgeois whom we personally know. He talks, he circulates, he’s awfully popular … for personal relations this admirable genius thought his second-best good enough. It was, no doubt, as society was made, but there was a contempt in the distinction which could not fail to be galling to an admirer. The world was vulgar and stupid, and the real man would have been a fool to come out for it when he could gossip and dine by deputy.

Berättelsen får mig att tänka på två saker:

1. Att människor ofta framstår väldigt annorlunda i skrift jämfört med IRL. Vissa skriver bra men uttrycker sig stakande och oprecist i socialt umgänge; andra skriver urdåligt men har talets gåva och personlig charm.
2. Att det vore skönt att ha en stand-in. Jag är relativt introvert och skulle föredra att sitta för mig själv och skriva istället för att delta i allmänt socialt umgänge.

Jeans för stranden, från Armani Exchange:

Förresten: hör Pet Shop Boys sjunga om Armani i ”Paninaro”!

I Anarchy, State, and Utopia introducerar Robert Nozick en upplevelsemaskin. Om man ansluter sig till den lämnar man det vanliga livet för ett virtuellt liv av lyckoupplevelser. Nozick trodde att få skulle vilja lämna det verkliga livet för maskinen, eftersom han menade att människor värderar så mycket mer än lyckoupplevelser.

I en ny experimentell studie, ”If You Like It, Does It Matter If It’s Real?”, finner Felipe de Brigard följande:

”The results of the reviewed study suggest that if one changes Nozick’s original thought-experiment by asking people whether or not they would disconnect had they learned that they were living a virtual life, the import of reality diminishes to a point where most of them prefer to remain connected. However, it seems as though people’s reluctance to disconnect from a life in which they are already connected to an experience machine does not depend either upon their preference for a pleasurable life over a life in the real world, as some hedonists may have it. What seems to account for these responses is a psychological bias toward the status quo which motivates people to appraise their current life, the life they are familiar with, before assessing other valuable things like pleasure and contact with reality.”

Så även om upplevelsemaskinen inte ter sig särskilt attraktiv för personer som, om de anslöt sig, skulle byta bort ett existerande liv, tycks den attraktiv för personer som redan är anslutna till den och som överväger att byta bort den mot ett ”riktigt” liv.

Resultatet är intressant av åtminstone två skäl, tycker jag. Dels därför att det indikerar att människor inte styrs så mycket av abstrakta storheter som ”lycka” eller ”genuina livsupplevelser”, utan de tenderar att vilja ha det de är vana vid. Dels därför att det visar att vissa föredrar ”konstgjord” lycka framför genuina livsupplevelser, särskilt om de senare förväntas vara av det mer negativa slaget. I valet mellan en lyckomaskin och en fängelsetillvaro väljer de flesta maskinen.

Frågan är, apropå ”konstgjord” lycka, hur många som skulle kunna tänka sig att nyttja en lyckobringande nässpray. (Troligen inte SvD:s Anna Larsson, som varnar för ”lyckofascism”!)

W. H. Auden:

”Offered a choice between becoming the most powerful man in the world and having the biggest cock in the world, most men would choose the latter.”

Professor Bhagwati är i fin form och anger hur en marknadsekonomi kan förbli stabil — genom att minst en av följande fem situationer är uppfyllda:

”1. First, the poor do not envy or resent the rich because they believe in the myth — in the U.S., the American dream — that they too can get rich. …
2. Second, even if the poor do not buy into the upward mobility myth, they do not notice the riches of others. …
3. Third, the poor feel that the riches are ‘deserved’ or ‘legitimate.’ …
4. Fourth, if wealth is used for intrusion into politics, it will be resented. …
5. Fifth, related to point two, the rich spend their moneys, not on themselves, but on social projects. …”

Resonemanget är intressant av åtminstone två skäl:

1. Det utgår inte ifrån att omfördelning behöver utjämna rikedom för att marknadsekonomin ska kunna förbli stabil utan fokuserar på rikas respektive fattigas attityder och uppfattningar. Det implicerar t.ex. att om många är missnöjda med en viss förmögenhetsomfördelning kan åtgärder som påverkar dessa attityder, eller grunden för dessa attityder, vara ett alternativ till att omfördela. (Jämför med punkt 3 i detta tidigare inlägg.)
2. Marknadsekonomins stabilitet anses bero på att systemets utfall accepteras av de allra flesta, inte minst det stora flertal som inte är förmögna. Det tror jag att det ligger mycket i, och det knyter an till ett kärt tema på denna blogg: att rättvisa inte rimligen kan bedömas genom att studera aggregat som inkomst- och förmögenhetsfördelningar utan att beakta hur dessa har uppkommit. Människor i allmänhet kan tänkas acceptera en skev förmögenhetsfördelning om några av Bhagwatis villkor är uppfyllda, t.ex. (Se tidigare inlägg på detta tema här och här.)

Sam Francis, Blue Balls (1960), 230,2 x 201,0 cm:

Professor Humlum

Ole Humlum är professor i fysisk geografi vid Universitetet i Oslo. Han tillhör dem som förhåller sig kritisk till den bild av de globala klimatförändringarna som FN:s klimatpanel (IPCC) torgför:

”IPCC anses officielt som grundig, afbalanceret og autoritativ i sin virksomhed, og der er tiltro til, at de udpegede forskere, der står bag IPCC, tegner billedet af en bred videnskabelig enighed om klimaudvikling. Det er et forståeligt håb, men det er ikke i samklang med virkeligheden. … Et ikke ubetydeligt antal forskere er i dag af den opfattelse, at det primært er vanddamp, skyer, vulkaner samt påvirkning fra sol og kosmisk stråling, der i hovedtræk bestemmer den globale klimaudvikling, mens CO2 ser ud til at have en mindre betydningsfuld rolle.”

Se även Ole Humlums klimatsajt Climate4you.

Professor William Nordhaus och professor Richard Tol är två andra forskare som har engagerat sig i klimatfrågan, med lite andra perspektiv och slutsatser än dem man vanligtvis hör i media.

(Tips från Christian Bjørnskov.)

Jesper Roine refererar en undersökning som visar att Stockholm anses vara världens sjunde bästa stad att bo i. Vad är det då som ger livskvalitet i en stad?

”[S]aker som fungerande kollektivtrafik, möjligheter att gå och cykla, bra miljö, bra sjukvård, bra arkitektur, miljömedveten och tolerant befolkning, etc. är sånt som höjer betyget. Och vad av detta är relativt dåligt i Stockholm? Jo, cykelmöjligheterna och diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden.”

Som cyklist i Stockholm håller jag med om att cykelbanorna bör bli ännu fler, och jag beklagar verkligen att den nuvarande borgerliga ledningen för staden har sänkt anslagen till byggande av sådana banor drastiskt.

Det jag tycker präglar synen på prostitution i vår politiska diskurs är simplifiering. När regeringen nu föreslår hårdare tag mot sexhandel görs t.ex. ingen skarp distinktion mellan människohandel och tvång, å ena sidan, och frivillig försäljning av sexuella tjänster, å den andra. Inte heller görs någon tydlig differentiering mellan olika typer av prostitution och att de bör förstås på olika sätt. Allt resonemang tycks, som Blogge påpekar, utgå från en axiomatisk, endimensionell syn som säger att prostitution är ondska, punkt slut.

Men detta är en religiös typ av synsätt, i det att en Sanning från ovan har uppenbarat vad som är rätt och fel, helt utan att beakta individers preferenser och utan att på ett fullödigt sätt beakta konsekvenser av alternativa handlingssätt.

Som tur är finns vetenskapliga försök att ta sig an fenomenet prostitution. Några färska resultat:

• Prostituerade i Chicago med hallickar har bättre villkor än andra prostituerade: de arbetar färre timmar, löper mindre risk att hamna i lag med organiserad brottslighet och får effektivitetslön. (”An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution”)
• Bordell- och gatubaserad prostitution i Ecuador kontrasteras, och risken för hivsmitta befinns högre i den senare typen. Forskarna finner att om målet är att minimera smitta bör insatser koncentreras mot gatuprostitution, inte mot bordellprositution. Om den senare sätts åt leder det till ökad förekomst av mer riskfylld sexhandel. (”Sex Work and Infection: What’s Law Enforcement Got to Do with It?”)
• Fyra typer av prostitution differentieras: eskort-, bordell-, hem- och gatubaserad. Givet ett mål om att minimera negativa externaliteter, menar forskarna att angrepssätten bör varieras mellan de fyra typerna, med legalisering och ingen särskild reglering av eskortverksamhet och med hårdast reglering av gatubaserad prostitution — för den förespråkas den svenska modellen. (”Regulating Prostitution: A Comparative Law and Economics Approach”)

Men i Sverige görs inga distinktioner, inga nyanser tillåts, Sanningen ska till varje pris genomdrivas.

Se ett tidigare inlägg om professor Martha Nussbaums syn på prostitution.

Börsen fortsätter sin nedgång och pessimismen sprider sig bland mina vänner och bekanta. Vissa säljer sina innehav, och få köper nya aktieposter. Men igår återfanns en intressant tabell i DI, som visar att efter de börsnedgångar på minst 20 procent som Sverige har upplevt de senaste decennierna har uppgången, när den väl har börjat, gått fort:

Nu ser det mörkt ut, men en ljusning kommer, och när den kommer är det bra att vara med. Jag säljer följaktligen själv inget och fortsätter mitt månadssparande i diverse fonder i lugn och ro.

Kalle Larsson (v) må frusta av upprördhet, men en ny forskningsöversikt om terrorismens orsaker har kommit. Den styrker bilden av att dessa orsaker inte har med fattigdom, låg utbildning eller låg grad av demokrati att göra:

”Popular beliefs link terrorism to economic, political and social underdevelopment. In this contribution, we comprehensively review the related, most relevant cross-country analyses to ascertain the true determinants of terrorism. The related theoretical underpinnings are presented and common analytical and methodological objections are discussed. In general, we find that terrorism is closely linked to political instability, sharp divides within the populace, country size and further demographic, institutional and international factors. Sound counter-terrorism policies should work on these prominent root causes of terrorism. Evidence is only marginal that economic performance, structural economic conditions, democratization, education or religious affiliation significantly interact with terrorism. Thus, we are skeptical towards popular policy advice that focuses on poverty alleviation, a promotion of economic development, democratization, education or the like.”

Se tidigare inlägg i denna fråga här och här.

Verdis Requiem är ett underbart verk som jag ofta återkommer till. Lyssna här när Leontyne Price sjunger ”Libera me” under ledning av Herbert von Karajan:

David Brooks låter riktigt hayekiansk* i New York Times idag:

”This age of tremendous scientific achievement has underlined an ancient philosophic truth — that there are severe limits to what we know and can know; that the best political actions are incremental, respectful toward accumulated practice and more attuned to particular circumstances than universal laws.”

Visst ligger det en del i detta, men jag tycker att det andas lite för mycket pessimism. Trots allt vet vi en hel del idag som vi inte visste tidigare, även om vi inte vet lika mycket som vissa trodde att vi skulle göra. Det gäller såväl på det område Brooks fokuserar på, hur gener påverkar känslor, egenskaper och beteende, som på det ekonomisk-politiska området. Vi vet t.ex. att institutioner är centrala för hur ekonomin fungerar, men som bl.a. Dani Rodrik påpekar, vet vi inte så mycket om hur de exakt bör utformas för att uppnå tillväxt och hur de samverkar med varandra och med omgivningen. Men att mer forskning kan förbättra kunskapsläget, det tror jag på — till skillnad, som det verkar, från Brooks:

”We can take people out of environments that (somehow) produce bad outcomes and try to immerse them into environments that (somehow) produce better ones. But we’re not close to understanding how A leads to B, and probably never will be.”

________________

*Se t.ex. Hayeks Nobelföreläsning ”The Pretence of Knowledge.”

En ny studie visar att ju ledsnare en person är, desto mer är denne villig att betala för saker och ting. Deltagarna i studien fick 10 dollar vardera och förevisades en sportig vattenflaska som de kunde köpa med de pengar de just hade fått. De ledsnare deltagarna tenderar att bjuda betydligt mer för flaskan. Så här ser forskarnas modell ut:

De finner stöd för denna modell i sitt experiment:

”Misery is not miserly: Sadness increases the amount of money that decision makers give up to acquire a commodity. … Consistent with our Jamesian hypothesis, results demonstrated that the misery-is-not-miserly effect occurs only when self-focus is high.”

Resultatet illustreras i detta diagram:

Man kanske ska vänta med den där shoppingrundan tills man känner sig glad. Å andra sidan kanske det är värt att betala mer för att få glädje av shopping när man är ledsen?

Jag har tidigare (med gillande) skrivit om domare Oliver Wendell Holmes syn på rättigheter. I artikeln ”Natural Law” (publicerad 1919 i Harvard Law Review) utvecklar han sin syn vidare:

”[A] right is only the hypostasis of a prophecy — the imagination of a substance supporting the fact that the public force will be brought to bear upon those who do things that contravene it — just as we talk of the force of gravitation accounting for the conduct of bodies in space.”

Dvs. begreppet ”rättighet” uttrycker det fakum att det finns vissa aktiviteter som domstolar, med en hög grad av förutsägbarhet, kommer att hindra andra parter att lägga sig i, precis som ”gravitation” uttrycker ett högst förutsägbart beteende. ”Rättighet” är alltså ett bekvämt sätt att uttrycka ett socialt fenomen och en social regularitet — en rättighet existerar inte ”i naturen” oberoende av ett rättssystem — som handlar om att med hot om korrigering ge incitament för människor att bete sig — eller snarare, att inte bete sig — på ett visst sätt.

Notera att man, även om man enbart ser rättigheter som ett socialt fenomen och en social regularitet, kan förespråka ett starkt rättighetsskydd. Inte därför att ”naturen” så bjuder, utan därför att man anser konsekvenserna därav goda.

Jag finner det stötande att Katolska kyrkan favoriseras ekonomiskt av statsmakterna i bl.a. Sverige och Italien. I vårt land får kyrkan använda sig av Skattemyndigheten för att samla in sina medlemsavgifter, och den använder sig, till skillnad från övriga samfund, inte av skriftligt godkännande från medlemmarna utan av ”samtycke via stadgarna”. Dvs. man blir medlem som spädbarn, och så fort man börjar tjäna pengar tar staten automatiskt en del av ens inkomst och skickar till de katolska prästerna. Är detta en rimlig ordning? Ska svenska skattepengar användas för detta ändamål? Varför ska i så fall inte icke-kristna organisationer få samma hjälp? I Italien är det ännu värre: där är kyrkan bl.a. befriad från fastighetsskatt.

Men trots denna favorisering går Katolska kyrkan nu med förlust, pga. den allt svagare dollarn. Om Sverige, Italien och andra stater slutade gynna religiösa organisationer, vilket är ett anständighetskrav, skulle det se ännu sämre ut. Dags att rätta mun efter matsäck, säger jag. Påven kanske får skippa röda skor från Prada framöver.

En kalender med tolv missionärer för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har sålt bra. Men kyrkan är inte förtjust:

”The creator of a calendar that featured shirtless Mormon missionaries was excommunicated Sunday after a disciplinary meeting with local church leaders in Las Vegas.”

De tolv missionärerna har varnats men slipper uteslutning, så nu kan de missionera vidare. Gärna hos mig. Vem vet, jag kanske blir omvänd. Om inte annat kunde det vara kul att läsa lite mer i mitt ganska oanvända exemplar av Mormons bok.

Alltfler borgerliga sympatisörer börjar nu vända sig emot regeringen, dels pga. ett missnöje med den ekonomiska politiken, som anses för ”socialdemokratisk”, och dels pga. ett missnöje med FRA-lagen.* Jag tycker att de överreagerar. Inte därför att det är något fel på deras uppfattningar i sakfrågorna — jag skulle själv föra en ganska annorlunda politik om jag hade politisk majoritet — utan av två andra skäl.

Deras första ”fel” tycker jag ligger i orealistiska förväntningar på Alliansen. I ett politiskt system med två politiska huvudalternativ kommer den förda politiken så gott som alltid att ligga i mitten. Detta förklaras av medianväljarteoremet:

”If candidates can freely choose policy positions to maximize their share of the votes, both candidates will attempt to adopt policy platforms that are closer to the ideal policies of the median voter than the other. Consequently, major party candidates will both tend to select platforms that are relatively close to the median voter’s preferred policies. Moreover, as each candidate competes for the favor of the median voter, the positions of both candidates converge toward the policy positions that maximize the median voter’s welfare.”

Att Alliansen inte vill genomföra ett systemskifte, trots att många liberala Allians-sympatisörer vill det, beror alltså på att ett sådant (rätteligen, tror jag) inte bedöms röstmaximerande. Av samma skäl driver inte socialdemokraterna en radikalt socialistisk politik när de sitter vid makten. Nu tror jag personligen att många väljare uppfattar det som att Alliansen faktiskt håller på med ett systemskifte, vilket kan förklara det svaga opinionsstödet — och om detta stämmer skulle en mer radikal borgerlig politik knappast leda till ett ökat, utan ett minskat, opinionsstöd.

Deras andra ”fel” tycker jag ligger i ett slags utopistisk utgångspunkt: endast om Alliansen uppnår ett visst, absolut kvalitetskriterium ska de stödjas. Själv nöjer jag mig med ett mer realistiskt, komparativt kvalitetskriterium för att ge mitt stöd, grundat i den enkla frågan: Är Alliansen eller oppositionen det bästa (eller minst dåliga) alternativet? Om svaret är att Alliansen är bättre än oppositionen, även om Alliansen inte gör mycket av det jag skulle vilja att den gjorde och även om Alliansen gör mycket av det jag skulle vilja att den inte gjorde, då ger jag den mitt stöd.

Men är inte mitt ”fel” att jag är för defaitistisk? Om man inte blir upprörd och protesterar och kanske t.o.m. helt drar tillbaka sitt stöd minskar väl sannolikheten för att positionsjusteringar i den riktning man önskar kommer till stånd? Jag är inte säker på det. Dels därför att det uppröda tonläget sällan övertygar; dels därför att jag faktiskt tror att politik i hög grad ytterst bestäms av medianväljaren. Och är det så, så är det så.

Men trots allt finns vissa skillnader blocken emellan (annars skulle det inte finns skäl att ha två block). Det utgör grund för att i saklig ton föreslå hur Alliansen kan bli ännu bättre (utifrån ens egna värderingar) och för att faktiskt också stödja Alliansen.

_____________________________

*För färska smakprov, se t.ex. Blogge Bloggelito, Jakob Heidbrink, Stefan Karlsson, Sofia Nerbrand och Jakob E:son Söderbaum.

Nicolas Sarkozy agerar för fred i Mellanöstern. Ett tecken på feminin mjukhet? Som Carla Bruni-Sarkozy, presidentens hustru, uttrycker det i en intervju i The Times:

”Carla, who has said that all the men she has loved had a strong feminine side, didn’t hesitate to say that Sarkozy was no exception. ‘My husband, who is so, so man in a certain sense, has a very feminine sensitivity. A man can have feminine values, he can be super-sensitive, without being feminine. Nicolas is very sentimental. That’s rare for a man in his position. Feelings are the most important thing in his life’.”

Min egen favorit-Sarkozy på den manliga sidan heter dock Pierre.

Det är inte varje dag jag säger detta: jag är förtjust i ett fackligt utspel! Närmare bestämt är det SACO:s Anna Ekström och TCO:s Sture Nordh som, enligt min mening, hamnar helt rätt i två avseenden.

För det första förespråkar de en återgång till en central princip i 1991 års skattereform:

”Principen om att högst 15 procent av skattebetalarna ska betala statlig skatt och högst 50 procent i marginalskatt är en rimlig kompromiss mellan effektivitet och fördelning i skattesystemet. Andelen inkomsttagare som betalar statlig skatt beräknas i år uppgå till ungefär 20 procent, vilket är långt ifrån skatte­reformens mål på 15 procent.”

I linje med detta anser jag själv t.ex. att värnskatten bör avskaffas och att regeringen är på rätt väg när den aviserar en höjd brytpunkt i skatteskalan.

För det andra förespråkar de generalitet i skattesystemet:

”Särlösningar kan var för sig vara välmotiverade, men riskerar att leda till snedvridningar av olika slag. Generella regler och lösningar är att föredra. Det skapar en förutsägbarhet som gynnar tillväxten.”

Detta är också något jag är sympatiskt inställd till.

Jag tillhör dem som tycker att regeringen har gjort mycket bra, t.ex. på skatteområdet, men det finns onekligen utrymme för ytterligare förbättringar. Facket ger härvidlag god vägledning!

Det verkar inte direkt hälsosamt att vara perfektionist, att döma av två nya studier i tidskriften Behaviour Research and Therapy. Den ena studien finner att perfektionism är relaterad till ångest och depression:

”Results indicated that other-oriented perfectionism predicted anxious symptoms, whereas socially prescribed perfectionism predicted both depressive and anxious symptoms.”

Den andra studien finner att en hög grad av perfektionism återfinns hos personer som är deprimerade, har ångest och har ätstörningar, men att olika aspekter av perfektionism förekommer i de tre problemtyperna:

”The present study compared patients with major depression, obsessive-compulsive disorder, and eating disorders on dimensions of perfectionism. Concern over Mistakes was elevated in each of the patient groups while Pure Personal Standards was only elevated in the eating disorder sample. Doubts about Actions was elevated in both patients with obsessive-compulsive disorder and eating disorders, but not in depressed patients. Analyses of covariance indicated that Concern over Mistakes accounted for most of the variance in the relationship of perfectionism to these forms of psychopathology.”

Att försöka se på sig själv och sina insatser på olika områden med viss distans, och att inte ta livet så allvarligt, är något jag strävar efter men vilket är svårt att uppnå. Föräldrar bör, enligt min mening, tänka på hur de uppfostrar sina barn i det här avseendet. Att kräva perfektion är sannolikt inte en väg till lycka för barnen.

Josef Albers, Homage to the Square: Wondering (1964), 121,9 x 121,9 cm:

Om den italienska körkortsmyndigheten hade lyssnat på Kambodjas premiärminister skulle den nu inte behöva betala 100 000 € i skadestånd till en man som tvangs ta om sitt körkortsprov pga. sin sexuella läggning.

Orsakverkan rapporterar om en student i Florida som har orsakat stor upprördhet bland katoliker därför att han lämnade kyrkan med en oblat. Katoliker ser oblaten i nattvarden som Jesu kropp, och den ska ätas upp, inte tas med ut.

Biologen och ateisten PZ Myers gav en hånfull kommentar, på vilken Andrew Sullivan reagerade:

”It is one thing to engage in free, if disrespectful, debate. It is another to repeatedly assault and ridicule and abuse something that is deeply sacred to a great many people. Calling the Holy Eucharist a ‘goddamned cracker’ isn’t about free speech; it’s really about some baseline civility. Myers’ rant is the rant of an anti-Catholic bigot. And atheists and agnostics can be bigots too.”

Fallet aktualiserar frågan om det är fel att håna religion. Min syn är:

• att det ska vara lagligt att håna religion;
• att jag inte vill kritisera hån av religion; och
• att jag själv inte vill håna religion.

Dvs. jag tycker att PZ Myers ska få uttrycka sig om nattvarden på ett sätt som av katoliker uppfattas som stötande; givetvis får katoliker (och andra) kritisera honom för det; jag vill inte kritisera honom för det; men jag vill själv inte håna. Jag har för övrigt exakt samma syn på skämtteckningarna av Muhammed i Jyllands-Posten: jag skulle själv inte skapa eller sprida sådana, men jag anser att det ska vara tillåtet att göra det, och jag vill inte kritisera dem som gör det.

Kanske uppfattar vissa kristna det som att jag hånar dem och deras religion i mina religionskritiska inlägg, på denna blogg och annorstädes, men det är åtminstone inte min avsikt. Min avsikt är att leverera på argument baserad kritik av religion, vilket jag ser som något annat än hån.

Men det är inte alla som ansluter sig till yttrandefrihet på detta område. Den kristna aktivisten Tuve Skånberg vill att den som hånar religion ska straffas.

Det är lätt att fångas av en negativ sinnesstämning när media rapporterar om tecken på recession (vilket kan definieras som en betydande och ihållande nedgång i ekonomisk aktivitet).* Det är för tidigt att bedöma hur den ekonomiska nedgång vi ser för tillfället kommer att utvecklas, men det kan vara värt att påminna sig om att recessionerna i USA tycks ha blivit färre och kortare på senare år, vilket framgår av de skuggade områdena i nedanstående diagram:

En annan sak att glädja sig åt är att BNP:s utveckling över längre tid är starkt positiv, vilket ibland glöms bort när den tillfälliga konjunktursituationen står i fokus.

Se även Martin Flodéns konstaterande att konjunktursvängningarna har minskat samt Christina och David Romers artikel ”What Ends Recessions?”.

__________________________

*Se här för ett klargörande av hur NBER identifierarar recensioner. Diagrammet baseras på dessa data.