Kvävande nationalism
Idag är det USA:s nationaldag. Men jag har svårt för sådana dagar av två skäl:
- Jag är vad man skulle kunna kalla en autonomist eller psykologisk atomist och ogillar allmänomfattande manifestationer av enighet och samsyn.
- Jag bedömer att nationalism i huvudsak har negativa sociala konsekvenser.
Vad skulle hända om någon protesterade mot flaggdyrkan på en amerikansk sportarena? Så här säger Jim Alexander, vars företag tillverkar enormt stora flaggor:
“People go ape when they see it. It’s a feeling. It’s a feeling that takes over a whole stadium. If anyone in the stands opened their mouth and objected, there would be hell to pay.”
Just det: om man inte deltar i masshysterin ses man som en svikare. Intressant nog fastslog USA:s högsta domstol 1943, pga. Jehovas vittnen, att amerikanska barn inte får tvingas att svära trohet till flaggan. Det är inte varje dag jag och JV står enade (om än av olika skäl)! Men fortfarande lever den sociala stigmatiseringen av den som vågar ifrågasätta nationalismen kvar.
Bertrand Russell insåg nationalismens bisarra (och farliga) karaktär:
“Americans and Englishmen, when they become acquainted with the Balkans, feel an astonished contempt when they study the mutual enmities of Bulgarians and Serbs, or Hungarians and Rumanians. It is evident to them that these enmities are absurd and that the belief of each little nation in its own superiority has no objective basis. But most of them are quite unable to see that the national pride of a Great Power is essentially as unjustifiable as that of a little Balkan country.”
Niclas – dina åsikter är välkända och det finns all anledning att diskutera offentliga manifestationer som har suggererande metoder och mål. (Jag har själv skrivit om detta i min magisteruppsats om Quebec-nationalismen.)
Men nu sysslar du (återigen, tvingas jag påpeka) med att bygga en klassisk straw man.
Du tar några bisarra uttalanden från en rapsodiskt hopsamlad skara människor till intäkt för vad som är nationalismens kärna, snarare än att utgå från en mer etablerad analys enligt teorier om primordialism, socialkonstruktivism eller etnosymbolism.
Dessutom, i ditt stycke ovan bör man invända att;
(1) är inte en förutsättning för utövande av nationalism och den analytiska sanningen i (2) är inte rimlig, eftersom du helt enkelt inte kan presentera en sådan uppskattning, annat än enligt din egen åsikt.
Observera också att nationalism och patriotism är inte nödvändigtvis samma sak, vilket DN:s krönikör verkar ha förstått:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=800928
Joakim
4 juli 2008 vid 14:07
Joakim: Jag håller med om att Jim Alexanders uttalande är bisarrt, men främst för det slags nationalism det uttrycker. Det jag vänder mig mot är just den typen av, som jag ser det, primitiv, okritisk inställning till det egna landet och dess symboler som jag uppfattar som typisk för de flesta människor i de länder jag är bekanta med.
Vad gäller punkt 2 skrev jag också “jag bedömer”, för att påpeka att det handlar om min uppfattning, men jag är ingalunda ensam om att göra en sådan bedömning, vilket Russell är ett exempel på. Jag ser nationalistiska känslor som primär orsak till många krig, protektionism och stängda gränser samt till en allmänt ogenerös inställning till personer och företeelser från andra länder. Allt detta ser jag som destruktivt.
nonicoclolasos
4 juli 2008 vid 17:22
“Jag ser nationalistiska känslor som primär orsak till många krig, protektionism och stängda gränser samt till en allmänt ogenerös inställning till personer och företeelser från andra länder. Allt detta ser jag som destruktivt.”
Niclas: Och du ska snacka om folk som glömmer intäktsidan i kostnadskalkylen! ;)
Nationalromantik rymmer så mycket annat – som ger positiva externaliteter: Rachmaninovs och Shostakovitchs musikaliska hyllningar till det egna landet, nationalistiska traditioner som midsommarfirande eller 4:e juli-grillfest – kort och gott mängder med saker som har nationalistiska förtecken som gör människor glada och positiva.
Joakim
4 juli 2008 vid 19:11
Niclas och Joakim: Är det inte i den här typen av debatt nödvändigt att göra en skillnad mellan nationalism och patriotism? Den senare skulle beteckna den hemtrevnadskänsla som den som länge har levt på ett och samma ställe kan känna i sin hembygd, där saker och ting är förtrogna. En sådan plats har man kanske mer än andra en tendens att ge “the benefit of the doubt” och försvara dess idiosynkratier mot andras kritik.
Nationalism, däremot, lever i mycket längre utsträckning dels på en definition mot andra grupper (vi är svenskar därför att vi inte är danskar – om denna avgränsning mot andra inte finns, finns inte heller gruppen) och dels på en hierarkisk skiktning av världen i bättre och sämre.
Medan alltså patriotism måhända är lite sött irrationellt och man med en förstående blick kan le åt den, är nationalismen av nödvändighet aggressiv och inåtvänd. Rysk musik, midsommarfirandet, 4 juli i vissa former (men inte i andra) och andra liknande övningar är alltså irrationella, men gulliga. Så snart man dock börjar snacka om att USA lärt andra vad frihet är, att den ryska själen är djupare än andra själar eller att bara svenskar förstår sig på naturens magi, är man illa ute och bör få på truten för sin dumhet.
jheidbrink
4 juli 2008 vid 19:26
http://peowagstrom.wordpress.com/2008/07/04/lisa-bjurwald/
PeO_W
4 juli 2008 vid 22:37
Heidbrink: Att anpassa sig till normgivande sammanslutningar kan vara ytterst rationellt, både individuellt och kollektivt.
Nationalismen som sådan bör nog framförallt beskrivas som äganderättsperspektivet eller den starka relationen mellan en folkgrupp (etniskt eller socialt beroende på omständigheterna) och ett givet geografiskt territorium.
I övrigt håller jag med om vikten av distinktion mellan nationalism och patriotism, vilket jag också skrev… från ursprungsinlägget till Niclas:
“Observera också att nationalism och patriotism är inte nödvändigtvis samma sak, vilket DN:s krönikör verkar ha förstått:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=800928“
Joakim
4 juli 2008 vid 23:18
Visst kan man göra en distinktion mellan patriotism och nationalism, ungefär som Jakob gör, men jag ser inte detta som väsensskilda ting utan som olika punkter på ett kontinuum. Jag ogillar båda företeelserna, men givetvis nationalism mer än patriotism. Jag ser också den emotionella grundinställningen i patriotismen som ett nödvändigt (men inte tillräckligt) villkor för nationalism, dvs. nationalism förutsätter patriotism, vilket talar till patriotismens nackdel. Mot dessa (enligt mitt synsätt primitiva) synsätt vill jag ställa ett kosmopolitiskt-universalistiskt ideal, som inte betraktar det land man råkar födas i som överlägset andra utan som istället värderar människor, idéer och fenomen på deras egna meriter oavsett härkomst.
Joakim: Du har förstås helt rätt i att en kostnadsintäktsanalys ska beakta kostnader och intäkter. Här får man skilja på en personlig utvärdering och en utilitaristisk kalkyl. Vad gäller den förra är midsommarfester och grillparty i anledning av 4 juli inget som tilltalar mig alls. Vad gäller den senare är det helt riktigt att många människor blir lyckliga av en kollektivistisk identitet grundad på nationstillhörighet. Jag hoppas kunna få över en av annan ur det lägret in i den universalistiska fållan (men inser att det är svårt, då jag ser nationalismen som en atavistisk, känslogrundad inställning). Så länge människor blir lyckliga av att bejaka sin egen nationsidentitet bör det beaktas i den utilitaristiska kalkylen. Men i vilket fall måste de estimerade intäkterna vägas mot de estimerade kostnaderna, och för egen del måste jag säga att jag finner det mycket sannolikt att kostnaderna vida överstiger intäkterna.
nonicoclolasos
5 juli 2008 vid 8:07
Niclas: Du har helt rätt att skillnaden mellan patriotism och nationalism är ytterlighetspunkter på en glidande skala – liksom för övrigt det mesta. Jag håller också helt med dig om att patriotism är en nödvändig ingrediens i nationalism, och att således även patriotism har sina farliga sidor.
Icke desto mindre kan jag nog för egen del acceptera patriotism, eftersom det man känner till väl är en kärt. Jag tror att det är så och att det inte kan förändras att vi alla har en tendens till det invanda och skräms av saker vi inte känner till. Jag själv tenderar mot din hållning, Niclas, men jag är cynisk och tror att de flesta av våra medmänniskor saknar kraft att leva med det helt igenom relativistiska koordinatsystem som vår hållning ger upphov till. I Camus sentens skulle jag betona följande: “Vi är DÖMDA till frihet” – de flesta människor kan inte förlika sig med den domen (varmed jag menar att de saknar förmåga att förlika sig med den domen).
En patriotism i Bertold Brechts anda kan jag således acceptera. Han skrev efter Tysklands delning 1949 en text som kunde sjungas med bägge Tysklands nationalsånger, och som började med: “Und nicht über und nicht unter/anderen Völkern woll’n wir sein” – vi vill inte stå över och inte under andra folk. I den tappningen kan jag acceptera att ens hemtrakt (kanske inte nödvändigtvis -land) är en kärast (fast det inte gäller för mig själv – bara för att undvika missförstånd).
jheidbrink
5 juli 2008 vid 12:17