Nonicoclolasos

Monica Zetterlund tilltalade mig aldrig som sångerska — jag fann hennes röst alltför registermässigt begränsad. Men hon hade ett mustigt språk:

“Tom Alandh: Är du nöjd nu, med ditt liv?
Monica Zetterlund: Neej, jag blir ALDRIG nöjd med mitt liv och det hoppas jag vid Gud att ingen blir som det ser ut idag. Herre Gud! Ska du vara nöjd, då det ser ut som det gör? Va?
TA: Har du några drömmar kvar?
MZ: Åååh, de är så många, de kan jag inte räkna upp på en gång… Ja, visst har jag väl drömmar! Jag har drömmar… om en bättre framtid för alla… stackars jävlar.”