Att strunta i sociala konventioner
Albert Camus bok The Outsider är intressant på många sätt och plan (alltså inte bara för att den innefattar en rationell syn på döden). Ett tema i boken som tilltalar mig mycket är huvudpersonen Meursaults förhållande till sociala konventioner. Hans personlighet är sådan att han alltid säger vad han tycker och att han aldrig säger något han inte tycker. Han har, skulle man kunna säga, en (naiv) passion för sanning.
När hans mamma dör visar han t.ex. ingen direkt sorg, eftersom han inte känner någon direkt sorg. Omvärlden chockeras. Och när en domare och senare en präst försöker få honom att bekänna sina synder avvisar han dem oförstående, då han inte accepterar begreppet synd. Omvärlden chockeras återigen.
Jag har sympati för detta personlighetsdrag: att ifrågasätta, att inte acceptera, att stå för sin egen hållning. Även om det sociala (och i Meursaults fall också det juridiska) priset kan bli högt.
Folk gillar nog mest sanningen som teori. Praktiskt tillämpad innebär den ofta onödigt lidande.
När jag läste boken (L’Étranger heter den egentligen) för tio år sedan tyckte jag att Camus skildrar den så kallade moderna människan. Människan som saknar empati, intresse för andra (han dödar en oskyldig arabpojke om jag kommer ihåg rätt) och inte har någon som helst moral. På trettiotalet och fyrtiotalet (då boken var skriven) var sådana skildringar ganska ofta - det var en viss civilisationskritisk paradigm, if you will. (I svensk och rysk literatur är Söderberg och Dostojevskij tidiga exempel.)
Att vara förtjust i sanningen för sanningens skull är… rätt intressant tolkning av L’Étranger, men jag föredrar La Peste som är mycket mer optimistisk om människas förmåga att definiera någon slags etiska principer och hålla vid de redan etablerade principer då de verkar helt onödiga, absurda och sanslösa.
PTH: Jag menar inte att Meursault har en filosofisk teori om sanning utan att han, på ett nästintill automatiskt sätt, har en psykologisk karaktär som är sådan att han inte förställer sig.