Att ångra ett brott
En sak jag tycker om med rättssystemet är att det uträttar sina sysslor utan att bry sig om människors inställning. Har man gjort x så utmäts straffet y, oavsett om ett brottsoffer är upprört och oavsett om en gärningsman visar prov på ånger.
Detta med ånger kan man betrakta från två utgångspunkter. I det ena fallet finner jag det tilltalande, i det andra inte. Den första utgångspunkten är att se ånger som ett uttryck för en ändrad inställning hos en gärningsman, vilket kan tolkas som en minskad sannolikhet för fler brott från denne framöver. Utmärkt. Den andra utgångspunkten är att se ånger som en personlig upprättelse för brottsoffret. “Om han bara kunde ångra sig, då blir effekten av hans brott något mer uthärdlig. Om han bara kunde be om förlåtelse.” Detta förstår jag inte alls. Effekten av brottet har redan inträffat. Inget blir bättre på ett personligt plan av att någon ångrar sig. Pernilla Hellgrens pappa verkar hålla med mig.
Men i ingetdera fallet anser jag att straffutmätningen ska påverkas av uttalad ånger. Detta må uppfattas som cyniskt, men hur kan man lita på uttalad ånger? Om gärningsmannen vet att straffet reduceras om han ber om förlåtelse e.d. finns det väl ingen som inte skulle be om förlåtelse?
Jo, kanske en: Meursault, huvudpersonen i Albert Camus roman The Outsider. Åklagaren går till angrepp:
“‘Has he even expressed any regrets? Never, gentlemen. Not once in front of the examining magistrate did he show any emotion with regard to his abominable crime.’ At that point he turned towards me, pointed his finger at me and went on showering me with accusations without me really understanding why. Of, course I couldn’t help admitting that he was right. I didn’t much regret what I’d done. But I was surprised that he was so furious about it. I’d have liked to explain to him in a friendly way, almost affectionately, that I’d never really been able to regret anything.”
Jag föredrar den ärliga sortens brottsling framför hycklande snyftare. Och det borde brottsoffer också.
“Den andra utgångspunkten är att se ånger som en personlig upprättelse för brottsoffret. “Om han bara kunde ångra sig, då blir effekten av hans brott något mer uthärdlig. Om han bara kunde be om förlåtelse.” Detta förstår jag inte alls.”
Kan det vara så (jag spekulerar bara) att det var en bra strategi förr att kräva att se ånger hos den som begått ett brott mot dig? Den här strategin används för att veta om det går att umgås med personen i frågan utan att vara rädd för sin säkerhet. Om han kan visa ånger för sitt brott: gott, han går att lita på, så släpp in han i gemenskapen igen. Om han inte kan visa ånger för sitt brott: umgås inte med honom, han kanske skadar dig igen i framtiden. Och sedan utvecklas det hela till känslor som vi fortsätter följa.
I bakgrunden så sker det en utveckling på hur bra vi blev på att ljuga och hur bra vi blev på att se när någon ljuger.
“Men i ingetdera fallet anser jag att straffutmätningen ska påverkas av uttalad ånger. Detta må uppfattas som cyniskt, men hur kan man lita på uttalad ånger? Om gärningsmannen vet att straffet reduceras om han ber om förlåtelse e.d. finns det väl ingen som inte skulle be om förlåtelse?”
I Bruce L. Bensons “To Serve and Protect” berättar han om hur den japanska processen fungerar just så: visar du ånger och betalar pengar till brottsoffret så kan de gå med på att sänka straffet. Brottslingen vet alltså att han får lägre straff om han uppträder ångerfull. Han hade inga solklara bevis för det, men Benson argumenterade för att den här processen var en av anledningarna till att återfallsbrottsligheten (eller annan indikator på brott, minns inte exakt vad det var) i Japan hade sjunkit stabilt sedan andra världskriget. Det kanske inte är så fel att uppmuntra brottslingarna att visa att de ångrar sig, om inte annat så för att de lyckas lura sig själv att de har gjort fel och inte vill göra om det.
CarlJ
23 juli 2008 vid 21:26
Carl: Om ånger leder till minskad sannolikhet för fler brott är ånger bra, som jag skriver i mitt inlägg. Men jag undrar hur man kan veta att uttalad ånger är genuin? Varför skulle inte alla säga att de ångrar sig om det minskar straffsatsen? Jag är inte lika optimistisk om hur människor fungerar som Benson och du. Jag tror inte att “ångerfulla” brottslingar lurar sig själva utan andra.
nonicoclolasos
24 juli 2008 vid 15:11
Hur kan man veta när folk ljuger, är alltså frågan? Jag har ingen kunskap om det, men jag antog att det finns folk som är bättre på det än vad jag är.
Jag tog och läste om Benson nu och jag hade uppenbarligen glömt bort hans argument. Det var främst ett argument för att övergå från fängelsestraff till kompensation av offret. Ångerfullheten kommer till som en del av brottslingen för att försöka få offret att godta dennes ursäkt, och därigenom få lägre straff. Så det är inte enbart ånger som ger lägre straff, utan även kosing. Men samtidigt dyker frågan upp om de i Japan är tvungna att ta emot en ursäkt från någon som inte visar ångerfullhet. Om det är så att man kan neka ett sådant “erbjudande” för att brottslingen inte ens försöker visa ångerfullhet finns det däremot ett argument för att låta detta påverka straffet (givet att det är en del av en process med kompensation).
Så jag får hålla med om att, allt annat lika, så är enbart uppvisning av ånger inget bra skäl för att sänka straffet (med vissa reservationer), men när det är en nödvändig del för att antingen få kompensation eller för att hjälpa brottslingen återanpassa sig i samhället, så ser jag det som okej att straffet sänks.
CarlJ
24 juli 2008 vid 20:19
Carl: Jag finner Bensons idé om restitution intressant och tackar dig för att du påminde mig om den. (Jag läste om den för kanske femton år sedan.) Jag ska tänka lite mer på den nu.
nonicoclolasos
24 juli 2008 vid 21:11