Förmögenhet som grund för entreprenörskap
Patrick Krassén skriver idag om “den goda kraften i förmögenheter” och betonar att filantropi förutsätter medel att donera. Men förmögenheter ger inte bara upphov till goda konsekvenser för forskning och kultur; Jenny Nykvist visar, i en ny artikel i Scandinavian Journal of Economics, att förmögenheter också stimulerar entreprenörskap:
“A positive relationship between wealth and entrepreneurship is found, which supports the liquidity constraints hypothesis. Alternative methods attempting to handle the endogeneity problem and distinguish between absolute decreasing risk aversion and liquidity constraints give further support to the hypothesis. The paper suggests that there exist liquidity constraints in Sweden, which are possibly more extensive than in the United States.”
Detta är i sin tur intressant eftersom forskning visar att entreprenörskap i sin tur är positivt relaterat till bl.a. skapandet av nya jobb.*
_____________________________
*Van Praag och Versloot (2008: 135) konstaterar:
“Entrepreneurs create more employment than their counterparts, relative to their size. This result is unambiguous. Small and young firms are required to boost employment.”
[...] Niclas Berggren kommenterar på sin blogg dagens ledare, och hänvisar till forskning som visar att förmögenhetsbildning är viktigt för [...]
Rapporteras i databaser
Och klagomålet bedömas utifrån empiri, faktaunderlaget (beprövad erfarenhet)
Och sen straff
Och sen
grundförsäkringen (samhällskontraktet)= om man bryter mot det upphör ens existens att gälla (brottsfrekvens tex “dåliga mamman från 70-talet” (som tjatat till sig brottsrekvisit= så stort beteendefel/inre hot att samhällets kontrakt upphör).
Dvs en dödsspruta hos läkaren.
Man bor ha i atanke att den beroende variabeln i denna studie - liksom i valdigt manga andra studier rorande “entreprenorskap” - ar att man ar egenforetagare. Vad studien visar ar att den som har mer pengar pa banken oftare ar sin egen. For all del plausibelt: konsumtion tar sig ju manga former, daribland detta att slippa sitta pa ett gratt kontor och dras med kollegor man inte fatt valja sjalv, bestamda tider, en chef som lagger sig i etc. Men att vara egenforetagare och att vara entreprenor i Schumpteriansk mening ar inte samma sak. Nar man pladerar for skattelattnader som ska “stimulera till entreprenorskap” pladerar man samtidigt for skattelattnader som stimulerar till fler plojjiga boutiquer pa Ostermalm m.m. Jag erfterlyser mer forskning pa lanken mellan egenforetagande (som vi kan mata) och entreprenorskap (som ar ytterst svart att mata)!
Johan: Funderade på att skriva en kommentar i linje med din - konsumtionsvärdet av att vara egenföretagare är något som ofta tenderar att glömmas bort i denna typ av studier. Men, Nykvist arbetar med 2 definitioner av av “entreprenörskap” där den ena är bredare än den enkla egenföretagardefinitioner. Dessutom tyder resultaten angående vilka branscher man ger sig in i på minskade kreditrestriktioner. Men i princip håller jag med dig om vad du skriver och det är även varför studier som exempevis kopplar lotterivinster till egenföretagande är högst oinformativa angående den egentliga mekanismen; är det minskade kreditrestriktioner eller konsumtionsföretagande vi observerar? För att tala ekonometrispråk är det inte säkert att instrumentet är exkluderbart.
Jonas: forvisso, men aven den lite bredare definitionen ar val ett matt pa egenforetagande? Jag gillar studien och tycker att slutsatsen ar trovardig: de med mer pengar ar mer benagna att agna sig at egenforetagande. Min invandning ar mer generell: att det ar langt ifrant sjalvklart att egenforetagande = entreprenorskap, atminstone om det senare definieras i Schumpeters anda. De som sysslar med produktutveckling pa storforetag ar entreprenorer enligt den definitionen, men ar inte egenforetagare. Den som driver en Benettonfranchise som gar med forlust ar daremot egenforetagare, men knappast entreprenor i Schumpeteriansk mening…
Johan och Jonas: Jag håller också med er. Nästan alla studier på området definierar entreprenörskap som “self-employment”, också t.ex. den färska från Åsa Hansson om sambandet mellan skatter och entreprenörskap som både jag och Jonas har kommenterat. (Men hon har ett argument att svenska data är särskilt bra, eftersom de möjliggör att man kontrollerar för rena skattearbitrageskäl för att sätta sig på bolag.) Som Johan skriver kan en egenföretagare vara entreprenör men behöver inte vara det; och en person som inte är egenföretagare kan dessutom också vara entreprenör (i Schumpeters mening). Det finns en överlappning, men hur stort är detta snitt?
Vissa studier använder sig av data från Global Entrepreneurship Monitor, men de är enkätbaserade och bygger på vaga frågor om man kan tänka sig att starta ett företag etc. Det är inte säkert att sådana data fångar entreprenörsbegreppet bättre än “hårda” data på egenföretagande.
Min gissning varför studier om egenföretagande använder sig av entreprenörskapsbegreppet: för att sälja in dem, apropå aktuella policydiskussioner.
För mig som egenföretagare och aspirerande entreprenör känns den här slutsatsen helt naturlig - jag vill jobba med mina egna projekt och idéer. När vi inte har egna pengar att plöja in i sådana projekt så får jag och mina kompanjoner ägna oss åt konsultverksamhet för att finansiera våra entreprenörsprojekt. Vi aktar oss för riskkapital. Hade vi istället haft egna pengar att lägga in i verksamheten hade det definitivt blivit mindre konsultande och mer entreprenörande - och garanterat en snabbare expansion också.