Nonicoclolasos

En kvoterad föräldraförsäkring, som socialdemokraterna vill införa, kan välkomnas på egoistisk grund av två grupper:

1. Mödrar som vill ut i arbetslivet och som har män som inte vill stanna hemma.
2. Män utan barn/med äldre barn, som skulle möta försvagad konkurrens i arbetslivet från nya fäder, som skulle ”tvingas” bort från karriärspelet en längre tid.

Günter Fruhtrunk, Farbbewegungen (1969), 82 x 68 cm:

Professor Levitt har utlyst en haiku-tävling med nationalekonomiskt tema.* Följande två bidrag tyckte jag särskilt bra om:

Sales of ice cream seem
To correlate with crime rate?
Simply summer heat.

och

Can we work it out
If there aren’t transaction costs?
But of Coase we can.**

Uppdatering: Vinnaren är utsedd.

_____________________

*Här finns mer information om vad som kännetecknar en haiku.
**Ronald Coase klassiska artikel ”The Problem of Social Cost” kan läsas här.

Gynnad barnfamilj (foto: Katrin Jakobsen)

Många vill lägga sig i barnfamiljernas inre liv. Alliansen har infört en jämställdhetsbonus; socialdemokraterna vill kvotera föräldraförsäkringen; och TCO vill subventionera hushållsnära tjänster kraftigt, så att jämställdheten kan öka.

Hur ska man se på dessa styrförsök? PJ, Göran Hägglund och andra protesterar, och visst kan man göra det. Men de som nu protesterar ser, enligt min mening, inte grandet i sitt eget öga. Det stora styrförsöket handlar om att styra människor till barnafödande genom att överföra enorma materiella resurser till dem som skaffar barn, och detta styrande tycks ingen ifrågasätta. Mer upprörande än att staten inte är neutral när villkoren för fördelningen av dessa enorma resurser fördelas, är att staten inte är neutral mellan barnfamiljer och dem som inte vill eller kan skaffa barn.

Från ett rent analytiskt perspektiv är det rentav så att det är att förvänta att staten försöker styra och ställa närhelst den fördelar förmåner. Vill man slippa styrande och ställande föreslår jag att man argumenterar för sänkt skatt (för alla) samt avskaffade subventioner, bidrag och ersättningar istället.

C. C. Bloom:

But enough about me, let’s talk about you. What do you think of me?

Människor vill omfördela inkomster olika mycket, men det är inte bara så att dessa skillnader i preferenser existerar inom länder, de existerar även mellan länder. En ny studie undersöker hur inställningen till omfördelning kan förklaras:

To separate the effect of culture from the effect of the economic and institutional environment (”context”), we relate immigrants” preferences for redistribution to the average preference in their birth countries, controlling extensively for individual characteristics and country-of-residence fixed effects. We find a strong positive relationship. This cultural effect is larger for non-voters, those with shorter tenure in the country of residence, and those who move to countries with a large number of immigrants from their own birth countries. Immigrants from countries with a higher preference for redistribution are also more likely to vote for a more pro-redistribution political party. The effect of culture persists strongly into the second generation.

Resultaten, som givetvis är ekonometriskt belagda, illustreras i följande figur:

Dvs. det finns ett positivt samband mellan inställningen till omfördelning i hemlandet och inställningen till omfördelning bland invandrare från det landet, vilket antyder att kultur, inte enbart ekonomiska omständigheter på plats, utövar inflytande. Invandrare från Sverige verkar intressant nog ha ungefär samma preferens för omfördelning som de infödda i de länder de har flyttat till. Jag hade väntat mig en preferens för mer omfördelning från svenskarnas sida, men å andra sidan kanske svenskar huvudsakligen flyttar till grannländer med liknande preferenser. Invandrare från Portugal vill ha betydligt mer omfördelning än de infödda i de länder de har flyttat till. En förvånande sak för mig är att skandinaver inte verkar vilja ha så värst mycket omfördelning i sina egna länder jämfört med personer i södra Europa.

Ett par reflexioner:

1. Vad bestämmer hur en nationell kultur ser ut? Varför vill t.ex. bulgarer omfördela mer än de flesta andra folk? Detta vet vi mycket lite om. Att kultur spelar roll verkar klart, men hur en viss kultur har uppkommit eller om den kan påverkas tycks i långa stycken oklart.
2. Resultaten har implikationer för invandringspolitik. Om man oroas över stigande välfärdskostnader för invandring kan man kanske välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för lite omfördelning. Och vice versa, om man vill stärka väljarstödet för omfördelning kan man välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för mycket omfördelning.
   

Göran Skytte beklagar utvecklingen:

Men samtidigt och parallellt hände något annat och helt nytt: sexualiseringen flyttade successivt in i medierna, ett annat offentligt rum.

Själv tycker jag att moraliserandet på kristen grund i det offentliga rummet, och den historiskt sett betydande inskränkningen i människors frihet, inte bara i det offentliga utan också i det privata rummet, är ett betydligt större problem än den eventuella* sexualiseringen.

Skytte noterar att hans kristna moraliserande väcker uppmärksamhet:

Problemet finns, hundratals engagerade läsare skriver, dussintals mer eller mindre begåvade bloggare bloggar.

Jag undrar om Nonicoclolasos är mer eller mindre begåvad. I vilket fall går det att läsa tidigare inlägg om det kristna moraliserandets grand maître här, här, här, här, här, här, här och här.

_______________________

*Som Guero påpekar har sexverksamhet knappast flyttat från gatan till media utan till särskilda platser på nätet.

Professor Daniel Hamermesh:

[T]here is substantial evidence suggesting that uglier women marry men with less human capital — men who earn less.

Vår favoritmodell återfinns till höger på båda bilderna. Han tittar intensivt. Och vi tittar intensivt tillbaka.

Titta mer på Trace Riff här och här.

Dödad älg

Enligt DI ökar nu antalet jägare, inte minst bland kvinnor och ungdomar.

Vad är det för typ av människor som tycker om att döda älgar i skogen? Jag finner det hela barbariskt. Som intresse betraktat, hur kan det förstås? Vad får vissa att överge läsningen i fåtöljen därhemma, eller för den delen lugna naturpromenader, för att istället döda djur?

Jag säger inte att det i sig är fel att döda djur. Jag undrar bara hur det kommer sig att vissa aktivt strävar efter att göra det. En psykologisk, snarare än en moralisk, fråga.

Uppdatering: Den republikanska vicepresidentkanditaten Sarah Palin dödar djur — se bild fyra uppifrån.

Vad har påven och Kubas kommunistledare gemensamt? De försöker, gärna med hjälp av lagens långa arm, kväsa kulturella yttringar som utgör ”hädelse” eller ”social fara”.

Påven ger t.ex. nu sitt stöd till dem som vill få ett museum för modern konst i norra Italien att ta bort detta konstverk:

"Zuerst die Füsse" av Martin Kippenberger

Samtidigt åtalas punkrockaren Gorki Aguila för att utmana ”kommunistisk moral” på Kuba.

Ja, yttrandefriheten känns hotfull när man inte kan försvara sig med rationella argument. Då måste man svartmåla, stoppa och förtrycka. Själv dissar jag såväl katolsk som kommunistisk moral på många punkter, och jag känner mig glad över att bo i ett land där sådan kritik, även i utmanande former, är tillåten*.

Se ett tidigare inlägg om en staty av Jesus med erektion.

___________________

*I Sverige argumenterar emellertid den kristne aktivisten Tuve Skånberg för att hädelse ska bli straffbart.

Nu är Barack Obama officiellt Demokraternas presidentkandidat. I sitt tal i natt sa han följande om sin skattepolitik:

I will cut taxes for 95 percent of all working families. Because in an economy like this, the last thing we should do is raise taxes on the middle class.

Det stämmer att Obamas skatteplan sänker den genomsnittliga inkomstskatten för de flesta. Vad som däremot inte nämndes i talet är att marginalskatten kommer att öka, med negativa effekter på den ekonomiska effektiviteten. Illustration:

Som Alan Viard påpekar:

Obama’s tax cuts are designed in ways that raise marginal tax rates (the extra tax paid on an extra dollar of income) and therefore reduce incentives to earn income. The marginal rate rises because the size of the tax cut falls as income rises.

I Sverige sänker regeringen både den genomsnittliga inkomstskatten och marginalskatten.

Tips: Greg Mankiw.

En 18-årig norsk determinist förklarar hur det ligger till med den fria viljan. Låt oss säga att han är okonventionell för att vara filosof. Men icke desto mindre övertygande!

På väg bort

Jag har förkastat den romantiska kärleken men noterar ny forskning som antyder att personer som lever i parrelationer löper mindre risk att drabbas av demenssjukdomar. Bör jag tänka om och etablera en parrelation? Jag tror inte det, av två skäl.

Dels visar forskningen att risken att drabbas är ännu större om en parrelation upphör:

De som levt som singel hela livet löper dubbelt så stor risk medan de som skilt sig i medelåldern och därefter levt som singel löper tre gånger så stor risk. Allra störst risk att drabbas av demenssjukdomar löper de som förlorat sin partner innan de nått medelåldern och därefter fortsatt leva som änka eller änkling. Jämfört med gruppen gifta par löper de mer än sex gånger större risk att utveckla Alzheimers.

Dels måste fördelarna av en parrelation vägas mot nackdelarna, och för min del, som autonomist-atomist, innebär upplåsningen till en annan person en stor psykologisk kostnad.

Men för dem som ingår i en parrelation som blir beständig är förstås dessa nya resultat goda nyheter.

Tips: Gissur Erlingsson.

Katedral i Padua

En av mina favoritförfattare*, den tidigare tory-politikern Jeffrey Archer, noterade följande i samband med sommarens semester i Italien:

However, cathedrals nowadays seem to have turned into museums. I well remember in my youth, services taking place and nuns and young priests roaming around, but now – nothing but tourists. What will it be like in fifty years?

En utveckling att hälsa med glädje! Kyrkobyggnader är ofta fina och imponerande (även om jag själv föredrar vissa typer av modern arkitektur), och det är utmärkt om själva byggnaderna ger estetisk stimulans samtidigt som religionen dör.

__________________________

*Det bästa av Jeffrey Archer är hans novellsamlingar samt hans tre självbiografier från fängelset. Rafflande läsning, alltsammans!

Inkomstklyftorna rapporteras ha ökat. Under socialdemokratiskt styre, märk väl. (Se en prognos för i år här.) Ungdomar tycks ha fått det direkt sämre, i alla fall i Stockholm:

Svårigheter att få fast jobb och hög arbetslöshet spelar stor roll för de ungas låga inkomster.

Hur ska detta lösas? Nationalekonomen Per Skedinger har gått igenom all forskning om arbetsrättens betydelse för sysselsättningen. Magnus Henrekson och han sammanfattar:

En tydlig slutsats av forskningen är att en arbetsmarknad präglad av omfattande regleringar sänker sysselsättningsgraden för ungdomar och invandrare, precis de grupper som regeringen säger sig vara mest angelägen om att värna.

Men inte har Carin Jämtin tagit in detta budskap. Inte regeringen heller, även om den faktiskt gör en hel del annat nyttigt, som t.ex. inför jobbskatteavdrag. Nå Ungdomsstyrelsens generaldirektör Per Nilsson förstår också att lösningen inte ligger i att satsa på mer bidrag:

Man måste se till att unga får komma i arbete så att de kan försörja sig själva.

Dr. Erlingsson konstaterar att människor tror fel när de tror att de offentliga välfärdsutgifterna har minskat:

Även när man kontrollerar för den demografiska utvecklingen visar det sig att välfärdssatsningarna har ökat kraftigt. Tydligen är det så att kostnadsökningen av välfärdstjänsterna har ökat med hela 50 procent mellan 1980 och 2005.

Se även ett tidigare inlägg om att globaliseringen inte har underminerat välfärdsstaten.

I sin doktorsavhandling i psykologi finner Heather Murphy att det, trots ökad öppenhet och acceptans, inte alltid är så lätt att vara homo- eller bisexuell:

These students identified themselves as heterosexual, but also reported being attracted to people of the same sex or engaging in same-sex behavior. This group was three times as likely as heterosexuals to have made a plan to commit suicide in the past year and six times more likely to have actually attempted suicide in the same period.

Resultaten kan sammanfattas i denna tabell:

Jag ser det som viktigt att man, särskilt som vuxen i förhållande till barn och ungdomar, är öppen, accepterande och, faktiskt, icke-heterosexistisk. Utgå inte från att alla är heterosexuella. Fråga inte flickan om hon har träffat en pojke, fråga om hon har träffat någon. Och om hon träffar en flicka, välkomna det. Och låt henne känna innan hon träffar en flicka att du välkomnar det, om det skulle ske. Det är frånvaron av det självklara accepterandet av kärlek mellan personer av samma kön som jag tror utgör grunden till den olycka som Heather Murphy identifierar. Det är en sådan frånvaro som hos många homo- och bisexuella skapar en känsla av alienation och utanförskap.

Jag talar här inte om politik eller offentliga proklamationer i första hand, utan om attityder och bemötande i den lilla världen, gentemot dem som finns i ens närhet. Se ett tidigare inlägg om föräldrars rädsla för att deras barn ska visa sig vara homosexuella.

Erik Fischl, Bad Boy (1981), 167,5 x 244,0 cm:

SvD:s ledarsida, president Bush, Carl Bildt och andra morrar mot Ryssland. Om mer än morrande är en klok strategi för väst är jag tveksam till. Ryssland är inte att leka med. Hursomhelst är situationen obehaglig och komplex, bl.a. eftersom det inte finns någon enighet om när en ny stat ska erkännas. Professor Eric Posner utvecklar:

For one thing, we can look at their elder sibling, Kosovo. Recognized by western countries but not by Russia or China, it declared independence from Serbia in 2008. Russia has made much of this precedent. “If you can decide that Kosovo is a state over our objections, we can decide that South Ossetia is a state over yours!” International law has little to say about the creation of states. … People should be more worried than they are by the fragmentation of states. Consider that shortly after World War II, there were around 60 states. Today, there are almost 200 (depending on how one counts quasi-states like Kosovo, and weird cases like Taiwan, which everyone has agreed is both a state (because it clearly has independence) and that is not a state (to mollify China), and there are even stranger beasts). A lot of this increase is due to decolonization, but in recent years, the main cause has been, essentially, ethnic separatism.

Kan man få drömma om en värld i vilken människor lever i harmoni och inte identifierar sig med sin etniska grupp och med sin nation?

Polis jagar huliganer

Nu har huliganer burit sig illa åt i samband med en fotbollsmatch igen. Det finns säkert många metoder som kan prövas för att reducera denna typ av sportrelaterat gruppvåld, men en väldigt viktig faktor är polisens resurser. En studie av nationalekonomerna Panu Poutvaara och Mikael Priks visar att när polisinsatserna i Stockholm minskade, ökade huliganvåldet kraftigt:

This paper isolates the causal effect of policing on group violence, using unique panel data on self-reported crime by soccer and ice hockey hooligans. The problem of reverse causality from violence to policing is solved by two drastic reallocations of the Stockholm Supporter Police unit to other activities following the 9/11 terrorist attack in September 2001 and the Tsunami catastrophe in December 2004. Difference-in-difference analysis reveals that Stockholm-related hooligan violence increased dramatically during these periods.

En viktig insikt för dem som vill reducera brottslighet.

Två män har dömts till ett års villkorlig dom för att ha korrigerat stavfel på en historisk skylt i en nationalpark:

[I]nvestigators learned of the vandalism from an Internet site operated by Deck on behalf of the Typo Eradication Advancement League, or TEAL. According to the Internet posting, TEAL members agreed to stamp out as many typos as they could find in public signage and other venues.

Jeff Deck från TEAL lägger till en apostrof med Tipp-Ex

Visst kan jag förstå en strävan efter att upprätthålla en god språklig standard —jag irriterar mig ofta själv på såväl stavfel som felaktig grammatik* — men TEAL verkar ta språket på lite väl stort allvar. Om man t.ex. skulle korrigera alla reklamskyltar som innehöll språkfel skulle man inte ha tid till mycket annat. Och man skulle faktiskt ägna sig åt vandalism.

_______________________

*Det är alltid riskabelt att skriva sådant här — nu väntar jag bara på att någon ska påpeka något språkfel i detta inlägg.

James Buchanan menar att en rädsla för frihet och ansvar leder till efterfrågan på en välfärdsstat. Andreas Bergh påpekar att en välfärdsstat kan förenas med en hög grad av ekonomisk frihet. En ny studie knyter samman dessa stora tänkare och visar att demokratisering ger ökat stöd för ekonomisk frihet just därigenom att demokratier omfördelar. Från studiens abstract:

Using a new set of micro evidence from an original survey of 28 transition countries, we show that democracy increases citizens’ support for the market by guaranteeing income redistribution  … This is true, in particular, of inequality-averse agents, provided that they trust political institutions.

Det tycks alltså ligga något i socialdemokraternas retorik om att trygghet ger öppenhet för förändring. Frågan är hur mycket trygghet som är optimal. Man får inte glömma att trygghet också kan medföra kostnader.

Henrik Berggren skriver idag om sitt splittrade förhållande till Svenska kyrkan. Han tror inte men dras ändå till dess ritualer:

Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.

Var och en blir förstås salig på sin fason, så om Henrik vill låta sina barn genomgå en ceremoni vars grund han själv erkänner är av hokuspokus-karaktär ska han givetvis få göra det. Men är detta en respektingivande hållning? Jag tycker inte det — av det enkla skälet att man därigenom offrar intellektuell hederlighet och respekt för sanning för en känslomässig upplevelse. Bör inte religion (och även annat) tas på mer allvar än så?

Henrik dras också till religiösa begravningsceremonier:

De borgerliga begravningar jag varit på har ofta präglats av ett slags obehaglig förvirring, en osäkerhet om själva den rituella ordningen som gör att sorgen har svårt att få fäste.

Själv tycker jag att begravningsceremonier helt kan skippas.

Vad Henrik beskriver, kort sagt, är ett psykologiskt behov av ritualer, och eftersom han inte problematiserar eller försöker dekonstruera detta behov förmår han inte riktigt värja sig mot kyrkans skådespel. Det ser jag som ett svaghetstecken.

I ett tidigare inlägg skiljer jag på på tre typer av ateister beroende på deras inställning till religion som fenomen.

Thomas Ivasaki, i egen hög person:

I en enkät i somras svarade 153 unga pingstvänner på vad de ansåg vara, och inte vara, synd. Ett skrämmande exempel på hur de svarade:

Är det synd att tro på evolutionsteorin i stället för Bibelns skapelseberättelse? Ja 61 procent – nej 39 procent.

Dock ansåg blott nio procent att det är synd att slå ihjäl getingar. Själv förkastar jag, till skillnad från de unga pingstvännerna, själva begreppet synd.

Martina (Foto: Dan Hansson)

Tydligen protesterar politiker från båda blocken, liksom andra, mot det privata barnsjukhuset Martina. Birgitta Rydberg (fp):

Stockholmarna ska inte behöva betala två gånger för vård, först via landstingsskatten och sedan via en privat försäkring. Då är vi inne på en farlig väg.

Och Dag Larsson (s) håller med men konstaterar något intressant:

Det slår sönder solidariteten mellan medborgarna. Samtidigt; om folk väljer att gå till Martina är det en fruktansvärd kritik mot de politiker som ansvarar för den offentliga vården.

Som i andra branscher ser jag det som väsentligt att konsumenterna ska kunna välja mellan olika alternativ. De som är missnöjda med offentlig sjukvård ska kunna nyttja privat sjukvård, om de är beredda att betala för det. Det handlar inte, som Birgitta Rydberg påstår, om att stockholmarna ”behöver” betala två gånger för vård — det är ett frivilligt val. Om en familj vill lägga 2 500 kr per år på en försäkring istället för på en cykel ska de, enligt min uppfattning, få göra det.

Men har inte politikerna rätt i att de som börjar betala för privat sjukvård vid sidan om det offentliga systemet blir mindre solidariska med det senare? Måhända. Men mekanismen måste vara: minskad solidaritet hos privata vårdkonsumenter → tryck på politiker att sänka landstingsskatten → politiska beslut att kraftigt sänka landstingsskatten. Om politikerna inte vill tillgodose de privata vårdkonsumenternas krav, vilket de inte tycks vilja, finns det ingen anledning att tro att Martina kommer att försämra den offentliga vården.

Tvärtom kan privata alternativ, som Martina, inte bara konkurrera med utan också avlasta den offentligt finansierade vården, vilket kan göra den vården bättre och mer tillgänglig för dem som enbart nyttjar det systemet. Så jag har svårt för att förstå upprördheten.

Se även Eva Mörks linguistiska analys.

Dorothy Parker vet hur man får ut så mycket som möjligt av ett party:

I like to have a martini,
Two at the very most.
After three I’m under the table,
After four I’m under my host.

Jag uppskattar i hög grad abstrakt konst, som regelbundna läsare av denna blogg nog har kunnat konstatera. Men vad är det för typ av människor som gillar abstrakt konst? En studie i European Journal of Personality har svaret:

This study was concerned with the question of which personality variables are most predictive of judgements of particular types of painting. … Thrill and Adventure Seeking was positively correlated with a liking of representational art while Disinhibition was associated with positive ratings of abstract art and pop art. Neuroticism was positively correlated with positive ratings of abstract and pop art, while conscientiousness was linked to liking of representational art.

De som föredrar avbildande konst tycks alltså söka spänning och äventyr samt vara noggranna. Vi som föredrar abstrakt konst är neurotiska och ohämmade. Bara så ni vet.

Källa till individualism?

Hur påverkar pengar oss människor? En artikel i Science ger detta svar:

The results of nine experiments suggest that money brings about a self-sufficient orientation in which people prefer to be free of dependency and dependents. Reminders of money, relative to nonmoney reminders, led to reduced requests for help and reduced helpfulness toward others. Relative to participants primed with neutral concepts, participants primed with money preferred to play alone, work alone, and put more physical distance between themselves and a new acquaintance.

Dvs. när människor påminns om pengar blir de mer individualistiska och mindre samarbetsvilliga. Hur kan det förklaras? Peter Singer kommenterar:

Vohs and her colleagues suggest that as societies began to use money, the necessity of relying on family and friends diminished, and people were able to become more self-sufficient. “In this way,” they conclude, “money enhanced individualism but diminished communal motivations, an effect that is still apparent in people’s responses today.”

De flesta ser nog denna effekt av pengar som något negativt, även om de i allmänhet ändå godtar pengar pga. deras fördelar, som torde överväga. Men jag ser snarast effekten som en ytterligare fördel! Jag har starkt atomistiska drag och vill inte vara bunden till andra människor. Pengar ger möjlighet till distans, vilket jag värdesätter.

I samma anda, se två tidigare inlägg om min skepsis mot vurmandet för tillit och samarbete.

Tips: Greg Mankiw.

Den kraftfulla Margaret Thatcher

Jag betraktar åldrandet som hemskt, både därför att den unga kroppen gradvis bryts ned, steg för steg, på väg mot förruttnelse, och därför att det vitala sinnet gradvis bryts ned, steg för steg, på väg mot att upphöra att existera. Men det som tröstar mig när jag kontemplerar detta är dels att man kan minnas forna tider — hur någon såg ut eller var — och dels att det hela tiden kommer nya kroppar och nya sinnen som ger glädje och stimulans.

Så även fast det är nedslående när personer med stora sinnen, som Margaret Thatcher, har blivit dementa, kan vi minnas deras kraftfullhet och se fram emot nya personer med liknande kvaliteter.

Få berättelser har gripit mig lika starkt som nedanstående berättelse ur Witold Gombrowicz dagbok, om vad som hände när han en dag låg och vilade i solen. Den illustrerar, bättre än något annat jag har läst, spänningen mellan det man gör och det man bör göra, och hur vi tvingas kompromettera, eller i alla fall omdefiniera, vår etik för att orka leva. Vi internaliserar likgiltigheten för att kunna vara lyckliga. Läs och begrunda:

Skalbaggar i sanden

Någon sorts skalbaggar — jag vet inte vad jag ska kalla dem — pilade febrilt över denna öken mot okända mål. Och en av dem låg inom räckhåll för min hand med benen i vädret. Vinden hade stjälpt den. Solen stekte buken på den, vilket säkerligen var ytterst obehagligt med tanke på att samma buk vant sig vid att ständigt befinna sig i skuggan — den låg och sprattlade med benen, och jag visste att det enda som återstod för den var detta enahanda och förtvivlade bensprattel — utmattad av att kanske ha legat så i timmar låg den nu och dog.

Jag, en jätte, oåtkomlig för baggen i min väldighet, en väldighet som gjorde mig ickenärvarande för den — jag låg och tittade på detta sprattlande… och sträckte ut handen och befriade den ur martyriet. Den satte av, på en sekund återbördad till livet.

Knappt hade jag gjort detta förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge i identisk belägenhet. Också den sprattlade med benen. Jag hade ingen lust att flytta på mig… Men — varför rädda den där andra och inte den här?… Varför den där… när den här…? Du har lyckliggjort den ena och den andra måste plågas? Jag tog en pinne, sträckte ut armen — och räddade den.

Knappt hade jag gjort det förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge, i identisk belägenhet. Som sprattlade med benen. Och solen brände dess buk.

Skulle jag förvandla min siesta till ambulans åt döende skalbaggar? Men jag hade redan blivit alltför hemtam med dessa skalbaggar, deras groteska värnlösa sprattel… och ni förstår säkert att när jag väl hade satt igång denna räddningsmanöver så hade jag ingen rätt att avbryta den. Det skulle ha varit alltför grymt mot den tredje skalbaggen — att hejda sig på tröskeln till just hans undergång… alltför hemskt och liksom omöjligt, otänkbart… Jo! Om det bara mellan honom och dem som jag hade räddat hade funnit någon sorts gräns, någonting som kunde ha gett mig fullmakt att sluta — men ingenting sådant fanns, bara ytterligare en decimeter sand, ständigt samma sandvidder, ”lite längre bort” visserligen, men bara ”lite”. Och han sprattlade med benen på precis samma sätt! Men så såg jag mig omkring och upptäckte ”lite” längre bort ytterligare fyra skalbaggar som låg och viftade och stektes av solen — jag fann mig ingen råd, jag reste mig i hela min väldighet och räddade samtliga. De satte av.

Då fastnade min blick på den glänsande hetsandiga slänten på kullen intill och på fem eller sex små sprattlande punkter: skalbaggar. Utryckning. Jag befriade dem. Och jag hade nu bränt mig så på deras plåga, genomsyrats av den, att jag när jag längre bort såg nya skalbaggar på slätterna, i passen och hålvägarna, som torterade kvisslor, började jag flänga runt i sanden som en galning, för att hjälpa, hjälpa, hjälpa! Men jag visste ju att det inte kunde pågå för evigt — det var ju inte bara den här stranden, utan hela kusten så långt ögat kunde nå var översållad med dem, så det ögonblick måste komma då jag skulle säga ”nu får det vara nog”, och det måste komma en första skalbagge som inte blev räddad. Vilken? Vilken då? Vilken då då? Titt och tätt sade jag till mig själv ”den där” — och räddade den ändå eftersom jag inte kunde förmå mig till detta hemska, nästan skändliga godtycke — för varför den, varför just den? Tills det slutligen liksom bröts i mig, plötsligt och behändigt stängde jag av medkänslan i mig. Jag stannade och tänkte likgiltigt ”nu får det vara nog”, såg mig omkring och tänkte ”vad varmt” och ”jag måste tillbaka”, och jag samlade ihop mig och gav mig av. Och skalbaggen, den skalbagge vid vilken jag hade lagt av, låg kvar där och sprattlade med benen (vilket nu gjorde mig detsamma, som om jag hade fattat motvilja för det hela — men jag visste att likgiltigheten hade påtvingats mig av omständigheterna, och bar den inom mig som en främmande tingest).

Apropå gråtande idrottsutövare bör det inte förglömmas att tårar inte behöver vara tecken på sorg. 20-årige Matthew Mitcham (som för övrigt kom ut som homo-gay tidigare i år) vann idag OS-guld i simhopp. Han blev glad.

Jag har svårt för att se på OS-sändningarna i SVT. Skälet är reportrarnas nationalism, som jag finner outhärdlig. Så fort en svensk dyker upp i en tävling hejar reportrarna på denne, ofta dessutom i emotionella fomer, med tillrop, pustanden och stönanden. Jag såg t.ex. en bordtennismatch, och när den kines som mötte en svensk förlorade en boll utbrast reportern:

Det tackar vi för!

Vad är detta för oprofessionalism och primitivt, atavistiskt grupptänkande? Min bestämda uppfattning är att en sportreporter ska delge tittaren kunskaper — om sporten, om de tävlande, om tidigare resultat, om vad som händer under tävlingen och hur det kan förstås — inte sina egna värderingar. När två svenska fotbollslag tävlar mot varandra i Allsvenskan anses det inte acceptabelt att en reporter öppet och entusiastiskt hejar på ett av lagen — men när det svenska landslaget möter ett annat landslag tycks ingen se det som problematiskt att öppet och frejdigt heja på svenskarna.

Sportnationalismen är inte den allvarligaste formen av nationalism, men den är påträngande och påminner om hur vi människor i hög grad fortfarande tänker i klantermer. Det är ”vi” mot ”dem”. Och jag är rädd för att sportnationalism cementerar och kanske också förstärker den sortens tänkande. Jag står för något annat.

För vidare läsning: Domare Posner har varnat för OS-nationalismen, Steven Levitt påpekar att den påverkar medaljrapporteringen och jag har tidigare noterat sportreporternationalism.

Epke Zonderland, nederländsk gymnast, visar en trippelkombination:

I en ny studie undersöker Muriel Niederle och Alexandra Yestrumskas hur det kommer sig att kvinnor ofta är underrepresenterade på toppjobb. Tidigare förklaringar har pekat på olika preferenser mellan könen gällande arbetsmängd och typ av arbetsuppgift, på olika förmåga och på diskriminering. Utan att förneka att dessa faktorer spelar roll finner de följande:

[I]n this paper we have examined an environment in which women and men perform equally well, and in which issues of discrimination, or time spent on the job do not have any explanatory power. Nonetheless, we find large gender differences in the propensity to choose challenging tasks. It appears that these differences are driven by gender differences in risk aversion, and certainty in the ability to perform in a harder and new task.

Den tyska affärskvinnan Maria-Elisabeth Schaeffler

Högpresterande kvinnor är alltså relativt obenägna att välja komplicerade uppgifter pga. en ovilja att ta risker och bristande självförtroende. Lågpresterande män, å andra sedan, präglas av övermod.

Men forskarna finner också att utfallet kan påverkas av spelets regler. När experimentet ändrades i mer flexibel riktning, med mindre press att binda sig för ett visst handlingsalternativ, försvann i stort sett könsskillnaderna mellan högpresterande män och kvinnor:

Furthermore, we predict that gender differences should be reduced when the environment allows for participants to try out various tasks, without a strong initial commitment.

Frågan är hur denna insikt kan omsättas i praktisk handling på arbetsmarknaden. Det förefaller viktigt att försöka utnyttja den potential av högpresterande kvinnor som, med annorlunda spelregler, i högre grad skulle vilja och våga ta för sig.

Många ekonomer förespråkar höjd bensinskatt, huvudsakligen av miljömässiga skäl. Nu har bensinpriset ökat pga. oljeprisets uppgång, vilket minskar behovet av skattehöjningar. Genom denna interaktiva karta kan man se hur högt bensinpriset är i olika länder. Sverige har billigare bensin än Norge, Finland och Danmark, visar det sig. Fastän amerikaner klagar på höjningarna där, är deras bensinpris bara 43 procent av det svenska. Priset per liter i Saudiarabien är 78 öre! (För att få fram priset i kronor per liter, multiplicera de angivna priserna med 1,66.)

Tips: Andrew Sullivan.

Jag är tveksam till avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer, av tre skäl:

1. Icke-neutralitet. Varför ska staten ange att det är bättre att använda pengar till gåvor till ideella organisationer än till annat? Om jag vill ge pengar till en vän eller köpa en cykel för pengarna ska det inte missgynnas relativt gåvogivande till ideella organisationer, anser jag.
2. Kostnad. Förslaget kostar pengar, dels i uteblivna skatteintäkter och dels i form av byråkrati, och alternativkostnaden, i form av att andra angelägna reformer inte kan genomföras, måste beaktas. Jag anser att en allmän skattesänkning vore att föredra.
3. Religionsstöd. Anledningen till att Mikael Oscarsson (kd) och andra kristdemokrater med särskild kraft driver frågan är att de vill stimulera pengagivande till religiösa organisationer. Det anser jag inte att staten ska medverka till.

OS i Beijing i all ära, men den mer imponerande olympiaden ägde rum i Madrid i juli, i form av den 49:e internationella matematiska olympiaden, som av många anses vara den svåraste mattetävlingen i världen. Kina kom etta, Ryssland två och USA trea. Sverige kom på 53:e plats (av 101 länder).

Om du har tid över idag rekommenderar jag dig att ge dig i kast med årets tävlingsuppgift. Sex nätta små problem!

En snabb granskning av resultatlistan indikerar att pojkar dominerade olympiaden: blott 10,5 procent av deltagarna och 4,3 procent av guldmedaljörerna var flickor. Se ett tidigare inlägg om kön och matematik.

Jag har alltid känt mig lite tveksam inför begreppet och fenomenet folkrätt. Alltsomoftast framträder folkrättsjurister i media och konstaterar att land si och så har brutit mot folkrätten, vilket allmänt verkar uppfattas som att något fasansfullt har ägt rum. Men som icke-jurist har jag inte kunnat precisera vari min tveksamhet består.

Professorn i juridik vid University of Chicago Eric Posner är bättre lämpad för uppgiften. I en artikel* angriper han den förhärskande och naiva synen att stater är moraliskt klandervärda om de bryter mot folkrätten. T.ex. menar han att det inte går att hävda att folkrätten är moraliskt bindande därför att den bygger på samtycke, vilket den inte gör. Det går heller inte att hävda att den är moraliskt bindande därför att den medför goda konsekvenser, eftersom dess utformning är ett resultat av agerande av stater som ofta inte bryr sig om sina egna medborgares välmående, och än mindre andra staters medborgares välmående. Slutsats:

In our world, we cannot say that if a particular state complies with international law … or even treated compliance as a presumptive duty, the world would be a better place.

Se ett tidigare inlägg om Eric Posners ifrågasättande av ”mänskliga rättigheter”.

Uppdatering: Se även hans analys av vissa problem med ICC i Haag.

___________________

*Posner, Eric A. (2003). ”Do States Have a Moral Obligation to Obey International Law?” Stanford Law Review, 55(5): 1901—1920.

Den amerikanska artisten Katy Perry sjunger följande i en ny låt:

I kissed a girl and I liked it.

Tidigare sjöng hon gospel. Hennes kristna mamma gillar inte den nya stilen:

Jag kan inte ens lyssna på den sången. Den första gången jag hörde den blev jag totalt chockad. När den spelas på radio böjer jag mitt huvud och ber.

Nej, det är i sanning chockerande med kärleksbetygelser två flickor emellan. Det tarvar bön!

Röda blodceller

Det råder blodbrist, varför två nyheter är av intresse:

1. Socialstyrelsen föreslår att män som har sex med män ska få donera blod sex månader efter sexuell aktivitet (idag får de inte ge blod alls). Det är bra, men eftersom tre månader är en tillräcklig tid för att kunna hivtesta blod borde gränsen sänkas till just tre månader. Se även Olof Lavessons kommentar.
2. Ny forskning indikerar att man kan komma att utvinna blod ur embryonala stamceller. Kristna motsätter sig denna typ av forskning, vilket återigen illustrerar hur destruktiv deras etik kan vara.

En tredje sak är att blodgivning verkar kunna fås att öka genom att erbjuda lotter som betalning.

Elisabeth Höglund, klimatdebattör

En debatt har blossat upp i klimatfrågan mellan, av alla människor, meteorologen Pär Holmgren och reportern Elisabeth Höglund. Jag tillbringade själv lördagsnatten (fram till 02.30) i en frän diskussion i just denna fråga. Den väcker känslor.

Men låt oss påminna oss Bertrand Russells kloka ord från ”On the Value of Scepticism”:

When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.

Målsättningen bör vara att närma oss klimatfrågan, som alla andra frågor, på ett rationellt sätt och att inte tysta, förtiga, förlöjliga eller reagera alltför affektivt. För min del innebär det:

• att acceptera majoritetsuppfattningen bland klimatexperter, att global uppvärmning är att vänta och att den till icke negligerbar del orsakas av koldioxidutsläpp;
• att ha en viss grad av osäkerhet i denna acceptans, eftersom det finns en minoritet av experter som inte håller med IPCC (och graden av osäkerhet bör vara en funktion av hur stor denna minoritet är);
• att inte acceptera policyslutsatser som inte bygger på noggrann kostnads-intäktsanalys — i linje med resonemang av miljöekonomer som Richard Tol och William Nordhaus; och
• att inte lyssna så mycket på amatörer och allmänna tyckare.

Kvällen har varit mycket stimulerande. Inte nog med att jag hade förmånen att dinera på Nalen* med Gissur, Andreas och Peter. Dessutom ingick Jack Knight och Mark Blyth i sällskapet! (De är här för att delta i ett kollokvium för unga samhällsvetare på min arbetsplats Ratio.) Båda är mycket skarpa statsvetare, och de har båda skrivit inom området institutionell förändring, dvs. vad som orsakar — och hindrar — politiska reformer.

Professor Jack Knight

Jag är särskilt förtjust i Knights teori om institutionell förändring som ett resultat av sociala konflikter. Som han skriver i Institutions and Social Conflict (s. 38):

Rather than focusing on collective goals, self-interested actors want institutions that produce those social outcomes that are best for them as individual strategic actors. This is not to say that social institutions do not produce benefits for all of the members of the group or community. … [T]hese benefits are merely a by-product of the pursuit of individual gain.

Detta har implikationer för hur man uppnår ekonomisk-politiska reformer. Det förefaller t.ex. naivt att tro att de primärt är resultatet av ”goda råd” från nationalekonomer eller andra.

_________________________

*Jag åt kräftsoppa med dillknäckebröd, kräft- och pilgrimmsmusseltimbal; grillad svensk oxfilé serverad med murkelsås, kanderad lök och potatispuré med whiskeyrökt oxbringa; samt Nalens chokladtårta med vispad grädde.

Modern elmätare

Jag har just fått en ny elmätare från Fortum, som läser av min elförbrukning kontinuerligt och som möjliggör månatlig debitering av faktisk förbrukning. Alltid något.

Men mätaren sitter i källaren, och jag orkar aldrig gå ner och titta på hur min elförbrukning utvecklas. När kommer denna nya elmätare, som man kan läsa av i realtid i datorn och som klargör hur olika apparaters elförbrukning ser ut? Jag väntar otåligt. För miljöns skull.

En ny studie visar att personer som får höra att vi inte har fri vilja fuskar mer än andra:

[P]articipants read excerpts that encouraged a belief in determinism (i.e., behavior as the consequence of environmental and genetic factors) or neutral text. Exposure to the deterministic message increased immoral behavior on a passive cheating task that involved allowing a flawed computer program to reveal answers to mathematical problems that participants should have been solving themselves. Moreover, increased cheating behavior was mediated by decreased belief in free will.

Antagligen beror resultatet på att personer som inte tror att vi har fri vilja inte heller anser att vi i yttersta mening är moraliskt ansvariga för vad vi gör. (Vilket inte jag anser att vi är.)

Detta resultat får mig att fundera på avvägningen mellan att säga sanningen och att undvika att göra det i de fall sanningen kan leda till negativa konsekvenser. Gör Strawson, Schopenhauer, Russell, Bergström och Dawkins fel när de (helt korrekt) berättar att vi inte har fri vilja, om resultatet är att människor fuskar mer och kanske beter sig mindre önskvärt på andra sätt? En svår fråga. Sanningen har ett stort värde, som jag ser det, men detta värde är inte oändligt. (Det är därför jag ibland ljuger när någon frågor mig vad jag tycker om deras nya frisyr, nya tröja eller utseende rent allmänt.)

I frågan om att berätta att vi inte har fri vilja gör jag trots allt bedömningen att de positiva konsekvenserna av att berätta sanningen övertrumfar de negativa. På plussidan måste, förutom värdet av att förstå hur tillvaron verkligen är beskaffad, bl.a. en human syn på brottslingar och en rofylld syn på livet noteras.

Philip Guston, Painting, Smoking, Eating (1972—1973), 197 x 263 cm:

Dolly Parton sjunger ”Color Me America” — en nationalistisk, religiös sång (text finns här) — och jag smälter:

Jag har smält för nationalistisk sångverksamhet tidigare, i form av ”Rule Britannia”. Glöm bara inte att jag har starkt fiktionalistiska drag.

Tillväxtsänkare?

Tillväxttakterna faller i Östeuropa. Kanske skulle utvecklingen kunna vändas om bara klädmodet bland ungdomar stramades upp? Dallas vice borgmästare framför i vilket fall teorin att hängbyxor sänker tillväxten:

”Vem vill öppna en mataffär, bank eller förstklassig restaurang i ett kvarter där folk går med häng på byxorna och visar baken?” frågar han oroat.

Jag har hittills inte sett variabeln ”andel av befolkningen med hängbyxor” i några tillväxtstudier, men tillåt mig tvivla på att ett samband föreligger.

Se tidigare inlägg om hängbyxor här, här, här och här.

De östeuropeiska ekonomierna har växt så det knakar ett tag, men The Economist presenterar detta diagram som antyder en tydlig avmattning:

Men trots allt ser det inte så dåligt ut för flera av länderna. Polen ligger t.ex. på en imponerande tillväxttakt av ca 6 procent. Sverige väntas, som jämförelse, växa med 2,1 procent 2008.

Handskakning

En ny studie, snart publicerad i Evolution & Human Behavior, visar att beröring ökar samarbetsviljan människor emellan:

Humans frequently sacrifice resources to help others—even strangers. The proximate mechanisms inducing such sacrifices are not well understood, and we hypothesized that touch might provoke a sacrifice of money to a stranger. We found that touch significantly elevated circulating oxytocin (OT) levels but only when it was followed by an intentional act of trust. Touch followed by trust increased monetary sacrifice by 243% relative to untouched controls. We also found that women were more susceptible than men to OT release and monetary sacrifice after touch. This suggests that touch draws on physiologic mechanisms that support cooperative behaviors in humans.*

Ett litet problem bara: jag ogillar beröring starkt. Allra värst är handskakning. Förhoppningsvis finns det andra sätt att få människor att samarbeta med mig. Kanske kan jag börja ge bort nässpray med oxytocin?

Se ett tidigare inlägg i samma anda, om att tillit människor emellan må vara bra, även om sätten som tillit uppkommer på inte alltid är det.

_______________________

*Se även en sammanfattning i The Economist.

Jamaica har vunnit guldmedalj i OS. Kristna på ön tror sig veta varför:

Gud har låtit detta ske när vi börjat känna att det inte finns något hopp för Jamaica.

Vilken god gud! Han låter vissa, men inte andra, vinna. Hur var det nu med fair play?

Hemmafru

Jag har inget alls emot kärnfamiljen — jag är själv uppvuxen i och del av en sådan, dessutom i en av det allra finaste slag. Men jag känner mig ändå obekväm med den familjesyn som proklameras av många kristna och konservativa, bl.a. i form av SvD:s krönikör Elise Claeson:

Allt färre amerikaner och britter tror att det är bra för familjelivet att kvinnor förvärvsarbetar. … [Socialliberaler] vågar inte tro att starka familjer är bättre välfärd än hög personaltäthet hos barnavårdscentralen, dagis och försäkringskassan.

Jag har några invändningar.

1. Är det inte lite suspekt med detta ständiga behov av att offentligt bekänna sin kärlek till familjen? För de flesta torde familjelivet fungera alldeles utmärkt utan att detta behöver verbaliseras ständigt och jämt. Jag föredrar praktisering av family values framför deklamering av desamma.
2. Det förefaller obalanserat att enbart betona fördelar och att förtiga att familjen inte är en perfekt inrättning för alla. Det är viktigt att erbjuda utvägar när familjen är dysfunktionell.
3. Jag ogillar försöket att etablera kärnfamiljen som norm. Jag har inget alls emot att man äktar kvinna och skaffar barn, och vill kvinnan vara hemmafru har jag inga problem med det heller, om det är ett uttryck för genuina preferenser. Men jag inser att den modellen inte passar alla, och därför bör inte den premieras socialt framför andra livsarrangemang (som t.ex. ensamboende, samboende, arbetande kvinnor och samkönade relationer).
4. Jag har också svårt för de politiska förslagen. Att försvåra kvinnors deltagande i arbetslivet och att vilja ersätta utomfamiljära välfärdstjänster med familjen ser jag som högst problematiskt. En sak jag tycker om med utomfamiljära välfärdstjänster är att de ger autonomi genom att inte binda familjemedlemmar alltför hårt till varandra.

Religiös etik handlar om att följa regler som någon annan har skrivit ned i en helt annan tidsålder. Det är dess grundläggande defekt. Som Alexander Herzen uttrycker det i From the Other Shore:

You want a book of rules, while I think that when one reaches a certain age one ought to be ashamed of having one to use [because] the truly free man creates his own morality.

Jämför med ekonomipristagaren James Buchanans syn.

Domare Richard Posner ser, liksom jag, negativt på fenomenet sportnationalism:

The nationalistic fervor and great-power aspirations that Olympic competition stimulates seem to me a negative externality.

Se mina tidigare inlägg i detta ämne här, här och här.

Niklas Ekdal

Niklas Ekdal slutar som politisk redaktör i DN och utvecklar varför:

Det är nästan tabu att påpeka det när man är ”höginkomsttagare”, men skattesystemet spelar en nyckelroll. Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur. Med skyhöga marginalskatter ovanpå det blir belöningen för det extra ansvaret – som rektor, avdelningschef eller klinikföreståndare – löjligt litet. … Den så kallade värnskatten är i det perspektivet en nationell katastrof. Att inför straffskatt på utbildning och ansvar precis när kunskapsekonomin exploderade var lika begåvat som att skära halsen av den guldäggsvärpande gåsen.

TCO och SACO tycks hålla med. Det är inte så konstigt med tanke på att värnskatten nog kan avskaffas utan någon större kostnad, enligt beräkningar av nationalekonomerna Bertil Holmund och Martin Söderström samt av SNS. Och även om ett avskaffande skulle kosta finns trots allt budgetmässigt utrymme för skattesänkningar. Det som talar emot en sänkning är väl det begränsade ”fördelningspolitiska utrymmet”. Vad det nu kan tänkas bestå av.

Min favorit Rafael Nadal besegrade idag Fernando González i OS-finalen i tennis. Och imorgon blir han världsetta på ATP-rankningen. Vilken strålande idrottsman!

En lekamen i toppform

OS-mästaren från Mallorca

Bestämd blick redan i unga år

Lord Russell, 92 år gammal

I essän ”Stoicism and Mental Health” (1929) beskriver Bertrand Russell tre sätt att se på döden:

1. Att försöka ignorera den, att aldrig nämna den och att försöka tänka på annat så fort den dyker upp i tankarna.
2. Att ständigt tänka på den och meditera över livets korthet. (”There was a Fellow of a Cambridge College who even went so far as to sleep with his coffin in the room, and who used to go out on the College lawns with a spade to cut worms in two, saying as he did so: ”Yah! you haven’t got me yet.’”)
3. Att inbilla sig själv att döden bara är porten till ett fortsatt eller nytt liv.

Han kritiserar vart och ett av dessa synsätt: de två första ser han som direkt mentalt ohälsosamma, och den tredje ser han dels som falsk och dels utan praktisk förmåga att minska rädslan för döden. Istället rekommenderar han en avdramtiserad och stoisk syn. Man bör inte ta upp ämnet särskilt ofta, och när ett barn frågar: ”Kommer jag att dö?” svarar man: ”Ja, men inte än på länge.”

Hans avslutande råd om vilken attityd man bör förmedla till barn:

They should be taught to endure misfortune, when it comes, by remembering that there are still things to live for; but they should not brood on possible misfortunes, even for the purpose of being prepared to meet them.

Mycket klokhet, tycks det mig, även om jag själv inte är det minsta rädd för döden. Varför skulle icke-existens skrämma?

När jag duschade i morse slog det mig: Är miljöanpassade duschmunstycken, med lägre vattentryck, verkligen bättre för miljön?

Förvisso släpps en mindre mängd vatten igenom per minut, men å andra sidan duschar jag i fler minuter när vattentrycket är lågt. Jag har behov av en given mängd vatten för att skölja bort schampo och duschkräm. Om fler beter sig som jag är det dags att börja kalla miljöanpassade duschmunstycken för något annat. Lågvattentrycksduschmunstycken-som-skapar-irritation-utan-att-gynna-miljön kanske?

Göran Skytte

Göran Skytte är förutsägbar, vilket i sig borde få en tidning som låter honom skriva krönikor att fundera på om han är lämplig för det uppdraget. Varannan krönika handlar om hur underbar den kristne guden är; varannan krönika handlar om hur hemskt det är att sociala normer inte bjuder människor att stigmatisera dem som inte lever som Göran tycker att man ska leva.

Idag angriper Göran journalistkåren:

Den som skulle förespråka till exempel sexuell avhållsamhet före äktenskapet och sexuell trohet inom äktenskapet löper risk att framställas som bigott och ”unken”. Medan det är ”chic” och ”kul” och ”nytt” och ”fräscht” att påstå att massgruppsex är en ny svensk trend.

Tre kommentarer:

1. Är det verkligen så att ”massgruppsex” framställs som norm och trend i svenska media? Jag har sett mycket lite av den saken. Snarare tycker jag romantiska reportage om giftermål är  betydligt vanligare — t.ex. återfinns bröllopsfoton varje dag i de flesta tidningar. Och vem har skrivit att personer som lever i avhållsamhet är ”bigotta” och ”unkna”? Jag tror att Göran ser spöken.
2. Problemet är att Göran vill ersätta den norm han inbillar sig finns med en annan norm. Precis som katoliken Bitte vill han styra och ställa och, precis som han gör i sin artikel, nedvärdera dem som inte lever som han vill att man ska leva. Det är osmakligt. Det är inte så, vilket han vill få det till, att media och vi som förespråkar frihet att leva som man vill anser det osmakligt att de som vill leva i avhållsamhet och monogami gör det. Nej, det osmakliga består i att vilja upphöja detta sätt att leva till allmän norm.
3. Är inte Göran en cry baby? ”Bu-hu, det är så hemskt att tidningar inte skriver det jag vill att de ska skriva.” Ja, Göran, livet är hårt. Men torka tårarna och gå vidare nu, skulle vara mitt råd.

Och går han inte vidare frivilligt kanske han behöver en puff? Göran skriver:

Journalister fungerar som grindvakter. Vi bestämmer vilka och vad som ska släppas igenom ut till publiken – och vilka och vad som skall hållas tillbaka genom att man stänger grinden.

Just det. Var håller SvD:s grindvakt hus?

Se även vad Blogge Bloggelito har att säga om Göran.

Domare Richard Posner (som för övrigt har skrivit den synnerligen stimulerande boken Sex and Reason) konstaterar att könsneutrala äktenskap inte orsakar samhällets undergång:

Marriage retains and will probably long retain tremendous symbolic significance in our society as a symbol of love and commitment (that is why cheating on a spouse attracts greater opprobrium than cheating on a person with whom one has a long-term, but not marital, sexual relationship), and it is likely to retain that significance even as gay marriage becomes more widespread, as it seems bound to do.

Gary Becker

Och ekonomipristagaren Gary Becker håller med, men skissar dessutom på något jag själv förespråkar, nämligen en ”privatisering” av äktenskapet:

I have proposed for many years that marriage should be basically a private contract between the men and women involved-they can add a religious ceremony if they so desire. There is no reason why the standard contract should be supplied by the government rather than by market forces. An explicit contract would be compulsory, even if it only has a minimum number of stipulations and rules. … Such contracts would be equally available to homosexuals, as they are already in some countries and many states of the United States.

Kloka herrar, det där.*

_____________________

*Man kan notera att Posner är född 1939 och Becker 1930. Bara för att man är en äldre man behöver man inte vara reaktionär. (Alf Svensson är född 1938.)

Karel Appel, Twins Maybe (1974):

Enligt min mening är Lars Lindblad den snyggaste riksdagsledamoten. Håller ni med?

Lars Lindblad

C. L. K. Aqurette korar, i bjärt kontrast, den fulaste politikern.

Tillitsindikator

Tyler Cowen föreslår ett test på hur mycket människor i ett land litar på varandra:

If sushi restaurants are new to a country, and are succeeding, buy shares in the stocks of that country. Raw fish, of course, can be toxic. Quality can be hard to monitor with the naked eye. Sushi consumption is a sign that people are starting to trust each other.

I Stockholm återfinns sushirestauranger i vart och vartannat gathörn numera. Tilliten människor emellan måste således vara mycket stark här. (Är det bra?)

Hursomhelst heter Stockholms bästa sushiställe Ki-Mama och ligger på Observatoriegatan 13 i Vasastan. Ett måste om du gillar sushi.

Det är inte ofta man läser saker som får en att tänka annorlunda. Men en analys* av nationalekonomerna Robert Tollison och Richard Wagner är av den karaktären. Grundidén är att effektivitetshöjande ekonomiska reformer inte är eftersträvansvärda eftersom dessa medför kostnader som i regel överstiger intäkterna. Den främsta kostnaden, som vanligtvis inte beaktas, uppkommer när de intressen som gynnas av den rådande ordningen använder resurser för att försöka förhindra reformer, istället för till produktiv verksamhet.

För att illustrera resonemanget kan man utgå från den vanliga välfärdsanalysen av monopol.

Den vanliga analysen identifierar H som ett monopols sociala kostnad, medan T är en transferering från konsumenter till producenter och alltså inte i sig en social kostnad. Antag nu att monopolet kan avskaffas genom en ekonomisk reform. Vad händer då? Vinsten H måste dels ställas mot kostnaden för att genomföra och upprätthålla reformen. Men reformförslaget kommer dessutom att få monopolisten att bjuda motstånd. De resurser han använder (upp till T>H) måste också dras av från H, vilket antyder att det är bättre att inte lägga fram reformförslaget. Som författarna uttrycker det:

Any expenditure less than T will leave the monopolist better off than he would be if he were reformed into a competitive industry. And any expenditure in excess of H by the monopolist will render the value of the reform negative to the utilitarian reformer.

Hur allmänt giltig är slutsatsen i analysen? Jag vet inte riktigt — kanske är den mindre hållbar om de som gynnas av en ineffektiv ordning före en reform inte utgörs av en tydlig, sammanhållen grupp som enkelt kan bjuda motstånd. Dessutom utgår den från ett utilitaristiskt perspektiv, och reformer kan förstås motiveras med andra utgångspunkter (vilket också framgår i artikeln). Hursomhelst gör analysen mig mindre benägen än tidigare att förespråka ekonomiska reformer. Vad kvarstår då för en samhällsförbättrare? Tollison och Wagner föreslår följande:

[O]ur analysis suggests that reformist activity should be directed toward the prevention of future deformities and not toward the eradication of past ones.

Kanske en ”reformagenda” så god som någon.

________________________

*Tollison, Robert D. och Wagner, Richard E. (1991). ”Romance, Realism, and Economic Reform.” Kyklos, 44(1): 57—70.
Jfr. McCormick, Robert E., Shughart II, William F. och Tollison, Robert D. (1988). ”The Disinterest in Deregulation.” American Economic Review, 74(5): 1075—1079.

Josefin Lillhage grät efter lagkappen i simning i OS. Det påminner en om att sportens värld är hård. Ungefär som modebranschen, enligt Heidi Klum kännetecknad av följande:

One day you’re in, the next day you’re out.*

Nå, sport är kul när man heter Michael Phelps, men inte lika kul när man inte når ändra fram. Som denne unge brottare — hård på utsidan, mjuk på insidan (från 2.36):

Fylls man inte av medlidande? Se gärna också ett tidigare inlägg om män som gråter.

___________________

*Det är därför jag är så imponerad av Karl Lagerfeld, som har hållit sig kvar på toppen i decennier.

Det finns ingen Gud och Dawkins är hans profet.*

___________________

*Detta är en moderniserad variant av H. S. Nybergs ”Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet”, som i sin tur är en moderniserad variant av den muslimska trosbekännelsen ”Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans profet”. Och här kan du läsa ett tidigare credo.

Patrick Krassén har helt rätt när han påpekar att lagstiftning inte ska ses som lösningen på alla problem, bl.a. därför att lagstiftning ofta har oavsedda konsekvenser:

Thaler och Sunsteins teori bortser också i hög utsträckning från att många av de “negativa” eller “oönskade” konsekvenserna av människors beteenden beror på lagar, regler och system som staten beslutat om och som människor anpassat sig till. … Ett annat exempel är den så kallade zebralagen, som infördes 2000 och innebär att bilister bär hela ansvaret för att undvika olyckor vid oövervakade övergångsställen. Flera studier har sedan dess visat att antalet olyckor vid just sådana övergångställen har ökat sedan lagen infördes.

Detta är en viktig insikt och bör stämma lagstiftare, och de som efterfrågar lagstiftning, till eftertanke.  Professor Tabarrok förklarar lagen om oavsedda konsekvenser på följande vis:

The law of unintended consequences is what happens when a simple system tries to regulate a complex system.  The political system is simple, it operates with limited information (rational ignorance), short time horizons, low feedback, and poor and misaligned incentives. Society in contrast is a complex, evolving, high-feedback, incentive-driven system. When a simple system tries to regulate a complex system you often get unintended consequences.

Effekterna av den farliga övergångsställelagen har jag uppmärksammat tidigare. I sanning ett exempel på när välmenande utgångspunkter kan leda fel. Angående beteendeekonomi (den inriktning av nationalekonomin som påpekar att människor ibland beter sig irrationellt och som ibland dessutom förespråkar lagstiftning för att komma till rätta med detta), se tidigare inlägg här, här, här och här.

Tom Cruise, känd scientolog

Ibland ingår vi riktigt långsiktiga kontrakt, t.ex. rörande bostadslån. Men inget kontrakt jag har hört talas om är längre än det elitmedlemmarna i Scientologikyrkan skriver på:

[S]ome core beliefs of Scientology are that every human being is really an immortal spiritual being known as a thetan and that the ”meat bodies” we inhabit are merely vessels we shed upon death. (Members of the elite church cadre known as Sea Org, for example, sign contracts that pledge a billion years of service throughout successive lives.)

Själv förhåller jag mig tveksam till att alls avge löften, ty hur kan jag veta vad jag-imorgon vill? Och vad jag-om-en-miljard-år vill? Man kan förstås fullfölja ett kontrakt om det finns starka incitament att respektera det, t.ex. lagliga åtgärder vid kontraktsbrott, och kanske drabbas thetanerna i fråga av något straff om de inte fullföljer sina åtaganden. Men tänk om man ångrar sig? Är man bunden att tjäna Scientologikyrkan i en miljard år? Det hela förefaller bisarrt. Särskilt mot denna bakgrund:

When a body dies, its thetan forgets the details of the former life.

Hur upprätthålls ett kontrakt som man inte minns att man ingick?

Naomi Klein

Naomi Kleins Chockdoktrinen, och hennes påstående att marknadsliberaler, inspirerade av Milton Friedman, orsakar och utnyttjar kriser för att driva igenom en politik som få egentligen vill ha, har rönt stor uppmärksamhet (vilket jag har skrivit om här och här). Själv har jag inte läst den men kan konstatera att vissa finner den osaklig — se t.ex. recensioner av Jonathan Chait och Tyler Cowen samt Johan Norbergs analys — medan andra hyllar den. Intressant nog återfinns två högst respektabla personer i hyllningskören: ekonomipristagaren Joseph Stiglitz och filosofen John Gray.

Stiglitz erkänner att Klein överförenklar, men tycks i grunden gilla hennes marknads- och USA-kritiska budskap:

Klein provides a rich description of the political machinations required to force unsavory economic policies on resisting countries, and of the human toll. She paints a disturbing portrait of hubris, not only on the part of Friedman but also of those who adopted his doctrines, sometimes to pursue more corporatist objectives.

Gray instämmer:

There are very few books that really help us understand the present. The Shock Doctrine is one of those books. Ranging across the world, Klein exposes the strikingly similar policies that enabled the imposition of free markets in countries as different as Pinochet’s Chile, Yeltsin’s Russia, China and post-Saddam Iraq.

När kloka personer av detta slag ger Klein sitt stöd börjar åtminstone jag att undra om det inte åtminstone ligger en del i det hon har att säga. Men problemet är att kloka personer uppenbarligen ibland kommer till helt skilda slutsatser, exemplifierade i det här fallet både av synen på marknadsekonomins möjligheter och begränsningar samt av synen på Kleins bok som sådan. Vem ska man lita på? Finns det delar av sanningen på båda sidor? Kan man avgöra saken genom att läsa själv? Svårt att säga.

I praktiken tror jag att de flesta, även akademiker, väljer sida i frågor av det här slaget utifrån ideologiska uppfattningar. Är vi lagda åt det marknadsliberala hållet lär vi tills vidare avvisa Klein (genom att lyfta fram det som uppenbart är fel i hennes resonemang och ignorera resten); är vi lagda åt vänsterhållet lär vi inta motsatt uppfattning (genom att lyfta fram det som uppenbart är rätt i hennes resonemang och ignorera resten). Utan alltför djupsinning analys. Finns det ingen marknadsliberal expert som säger något riktigt gillande om Klein? Eller någon vänsterorienterad expert som säger något riktigt kritiskt om Klein? Då skulle jag definitivt lyssna.

Uppdatering: Se även professor Brad DeLongs kommentar.

Kors på begravningsplats

I Stockholm och Tranås (min nuvarande och tidigare hemkommun) ansvarar kommunen för begravningsverksamheten; i övriga kommuner ansvarar Svenska kyrkan för densamma. Det senare finner jag vara en otidsenlig ordning som snarast borde ändras. Till dess så sker ska begravningsplatser inte utsmyckas med religiösa symboler, vilket också är synen i Nyköping:

Det är sockenrådet i Lids kyrka i Sörmland som nekats av Nyköpings kommun att sätta upp ett kors intill den nya minneslunden. Korset är en kristen symbol och att sätta upp en sådan intill minneslunden kan göra att de som har andra trosuppfattningar än den kristna inte vill använda platsen, anser begravningsombudet för Nyköpings och Oxelösunds kommun, Robert Tholén.

Detta borde vara helt självklart. För övrigt borde allmänna begravningsplatser inte heller kallas för ”kyrkogård”.

För egen del önskar jag ingen begravningsceremoni, när den dagen kommer. Jag är mer inne på kung Fahds linje.

Häromdagen såg jag en ung man i tv som kunde alla olympiska vinnare i alla grenar sedan 1896. Jag var inte imponerad — är inte detta värdelös kunskap, tänkte jag. (Varför är det förresten alltid manliga personer som lär sig rabbla resultattabeller?)

Nå, kanske var jag lite för snabb med att avvisa den unge mannen. Jag läste nämligen just Bertrand Russells essä ””Useless” Knowledge”, i vilken han argumenterar för att det inte bara är praktiskt användbar kunskap som är värdefull. Russell erkänner att praktiskt användbar kunskap är mycket värdefull och att en hel del kunskap som inte är praktiskt användbar är värdelös. Men han menar att många inte inser att det också finns en hel del kunskap som inte är praktiskt användbar som är värdefull.

Russell skriver:

Perhaps the most important advantage of ”useless” knowledge is that it promotes a contemplative habit of mind. … A habit of finding pleasure in thought rather than in action is a safeguard against unwisdom and excessive love of power, a means of preserving serenity in misfortune and peace of mind among worries.

Just detta att ens liv ses i ett större perspektiv och att man inte tar småsaker på så stort allvar när man besitter en viss typ av bildning exemplifierar han på följande sätt:

When assailed by people who are white with fury, it is pleasant to remember the chapter in Descartes” Treatise on the Passions entitled ”Why those who grow pale with rage are more to be feared than those who grow red.”

Lord Russell kunde mycket

Och vidare:

Curious learning not only makes unpleasant things less unpleasant, but also makes pleasant things more pleasant. I have enjoyed peaches and apricots more since I have known that they were first cultivated in China in the early days of the Han dynasty, that Chinese hostages held by the great King Kaniska introduced them into India, whence they spread to Persia, reaching the Roman Empire in the first century of our era; that the word ”apricot” is derived from the same Latin source as the word ”precious”, because the apricot ripens early; and that the A at the beginning was added by mistake, owing to a false etymology. All this makes the fruit taste much sweeter.

Men han menar också att ”värdelös” kunskap är som allra viktigast i förhållande till livets stora frågor, rörande krig, lidande och död:

It is from large perceptions combined with impersonal emotion that wisdom most readily springs.

Jag håller helt med! Det är så lätt att fastna i det partikulära, i det som händer just nu, att styras av tillfälliga känslostormar och att inte ta ett steg tillbaka och kontemplera och ha distans till sig själv och det som händer en. Jag försöker, med varierande grad av framgång, att undvika det, bl.a. genom att bejaka att ”värdelös” kunskap kan vara värdefull. Det är viktigt att ha large perceptions.

Ett återkommande inslag på denna blogg är förevisning av konst jag tycker om. Arthur Schopenhauer förklarar varför sådan förevisning är viktig, i Studies on Pessimism:

In a field of ripening corn I came to a place which had been trampled down by some ruthless foot; and as I glanced amongst the countless stalks, every one of them alike, standing there so erect and bearing the full weight of the ear, I saw a multitude of different flowers, red and blue and violet. How pretty they looked as they grew there so naturally with their little foliage! But, thought I, they are quite useless; they bear no fruit; they are mere weeds, suffered to remain only because there is no getting rid of them. And yet, but for these flowers, there would be nothing to charm the eye in that wilderness of stalks. They are emblematic of poetry and art, which, in civic life—so severe, but still useful and not without its fruit—play the same part as flowers in the corn.

De nyttiga inslagen, om nationalekonomi, politik och filosofi, är helt enkelt corn stalks som behöver balanseras av pretty flowers. (Poesi är jag dock mindre förtjust i, med något undantag.)

För omväxlings skull är det inte Cristiano Ronaldo jag har i åtanke, utan modellen Bruno Rosendo. Vilken profil!