Staten styr och ställer
Gynnad barnfamilj (foto: Katrin Jakobsen)
Många vill lägga sig i barnfamiljernas inre liv. Alliansen har infört en jämställdhetsbonus; socialdemokraterna vill kvotera föräldraförsäkringen; och TCO vill subventionera hushållsnära tjänster kraftigt, så att jämställdheten kan öka.
Hur ska man se på dessa styrförsök? PJ, Göran Hägglund och andra protesterar, och visst kan man göra det. Men de som nu protesterar ser, enligt min mening, inte grandet i sitt eget öga. Det stora styrförsöket handlar om att styra människor till barnafödande genom att överföra enorma materiella resurser till dem som skaffar barn, och detta styrande tycks ingen ifrågasätta. Mer upprörande än att staten inte är neutral när villkoren för fördelningen av dessa enorma resurser fördelas, är att staten inte är neutral mellan barnfamiljer och dem som inte vill eller kan skaffa barn.
Från ett rent analytiskt perspektiv är det rentav så att det är att förvänta att staten försöker styra och ställa närhelst den fördelar förmåner. Vill man slippa styrande och ställande föreslår jag att man argumenterar för sänkt skatt (för alla) samt avskaffade subventioner, bidrag och ersättningar istället.
Du har så rätt… Varför ska klåfingriga politiker lägga sig i och styra fördelningen av dagar? Är det inte en väldigt pessimistisk syn på föräldras förmåga att tänka själva och fatta egna beslut utifrån vad som passar dem bäst?
Gubben
31 augusti 2008 vid 10:34
Som jag ser det är barnfamiljer inte alls gynnade, om man ser hela bilden. I ett samhälle utan statligt finansierad välfärd så blir man beroende av sina familjemedlemmar i större utsträckning, det har vi diskuterat förr. I ett sådant samhälle är det en investering och långsiktig trygghet att skaffa barn.
Men i dagens samhälle så är det staten som tjänar på att folk skaffar barn, tiden och pengarna föräldrarna lägger på ett barn är en investering som föräldrarna gör men som staten ultimat tjänar på eftersom det är staten som tar skattepengar av barnet när det växer upp. Dessa skattepengar går till välfärd bland annat till gamla gubbar som inte har några barn och som inte skulle haft någon garanterad välfärd i ett lågskattesamhälle.
En gammal gubbe som inte har några egna barn måste lita på att få välfärd av någon annans barn och det är staten som bekostar detta. Den gamla gubben tycker kanske att han har moralisk rätt till denna välfärd om han har betalat mycket skatt, och om han har betalat lite skatt så är han förmodligen sosse och tycker i alla fall att han har moralisk rätt till välfärd.
Det här med moral och skatt och vem som tjänar på det är inte helt enkelt att diskutera. Att barnfamiljer är gynnade, det ställer jag mig mycket frågande till.
Som jag ser det så vill jag gärna slopa skatterna och låta de gamla gubbarna få bekosta sin välfärd själva. Då får vi se vem som är gynnad.
Men att slopa skatterna är såklart orealistiskt, att ens nämna det som ett förslag är ju meningslöst, om man vill bry sig så måste man ju påverka det som går att påverka.
offroff
31 augusti 2008 vid 12:09
offroff: i) Även om barnfamiljer är mycket gynnade utesluter inte det att andra grupper också är gynnade.
ii) Det är inte bara gamla utan barn som gynnas. Gamla med barn får lika stor del av förmånerna.
iii) I ett samhälle utan offentlig välfärd kan man fortfarande ha utomfamiljär välfärd: man kan betala en privat vårdgivare för att få bo på ett hem, t.ex.
iv) Visst är det orealistiskt att skatterna sänks så kraftigt som jag pläderar för, men det är inte fel, som jag ser det, att formulera en vision som man gradvis kan närma sig. Utan mål vet man inte vart man ska gå.
nonicoclolasos
31 augusti 2008 vid 12:18
i) Jag tycker som sagt att du inte har visat att en barnfamilj på det hela taget är gynnad. Föräldrarna genererar ett barn och lägger ner tid och pengar på att uppfostra barnet, när sedan barnet blir vuxet blir barnet i praktiken delvis en slav åt staten. Staten tjänar på barnfamiljerna som jag ser det.
ii)Gamla med barn får inte alls lika stor del av förmånerna, och vad jag förstår är det en aktiv strategi från landstingens sida att om någon kan få vård inom familjen så får de inte lika mycket vård av landstinget.
iv) Nja, om det man vill är helt orealistiskt så ska man inte sträva mot det, då är det bättre att vilja något annat som är realistiskt. Eller att inte bry sig.
offroff
31 augusti 2008 vid 12:47
Måste bara, när du nu länkar till mig, bedyra att jag verkligen inte är någon vän av ”familjepolitik” ens i utopisk icke-paternalistisk form och att jag i stort håller med dig. Men det finns åtminstone två komplicerande faktorer. Den ena, långtråkiga, är att rådande system skapat en inlåsningseffekt av herkuliska mått. Svenska familjer är idag inte planerade med hänsyn tagen till hur barnen i den bidragslösa verkligheten ska försörjas. Den rävsaxen tar man sig inte ur med ett elegant plåsterryck.
Den lite intressantare komplikationen är att det – trots att du har rätt i att det här sker en omfördelning mellan individer och livsstilar, inte bara över livscykeln – är svårt att peka ut individuella vinnare och förlorare. Med vilken säkerhet kan du förutsäga dina livsval om femton år? Det är först i ett relativt sent skede man kan konstatera vilka som förblir barnlösa livet ut. Totalt handlar den gruppen om cirka 15 % av befolkningen.
http://www.scb.se/templates/tableOrChart____142445.asp
Kanske sker en ännu större ekonomisk omfördelning från enbarnsfamiljer till flerbarnsfamiljer? Men även där är det svårt att hitta bra statistik på hur många och mycket det handlar om, eftersom varje två+barnsfamilj debuterar som enbarnsfamilj.
Peter S-W
1 september 2008 vid 11:03
Peter S-W: Jag håller förstås med om att man inte kan byta system över en natt, men att börja ta steg i riktning mot mindre bidrag/ersättningar/subventioner ser jag som önskvärt. Man kan också tänka sig andra system som alternativ (längs vägen), t.ex. avdragsrätt och välfärdskonton, även om jag inte är någon varm förespråkare av sådana system heller. Eller möjligen en helt annorlunda ansats: generalitet!
Jag håller sedan med om att det vore mycket intressant med fakta om de omfördelande flödenas storlek mellan grupper, även som sådana fakta antagligen är mycket komplicerade att ta fram (om man ska beakta nettoeffekten av ett barn på statsfinanser eller t.ex. ensamstående under hela livslängder). Jag vet inte om sådan statistik finns.
nonicoclolasos
1 september 2008 vid 11:44
Niclas,
jag förstår att du vänder dig mot i princip all form av reglering, styrning et.c. från staten men kan du inte se ett värde av att staten ser till att det föds tillräckligt många barn? SCB har en gång beräknat kostnaden att föda upp ett barn till ca 1 000 000 kr, och då har de nog inte tagit med inkomstminskningen som ”den förlorade karriären” innebär. Undrar om de subventioner som barnfamiljer åtnjuter uppväger det.
/Stefan
Stefan
1 september 2008 vid 11:58
Bo Rothstein föreslår att föräldrar med barn ska få extra röster i valen. Då tror jag faktiskt det blir mer bidrag och subventioner.
http://www.expressen.se/debatt/1.2301724/bo-rothstein-lat-foraldrarna-rosta-at-barnen
Markus
23 januari 2011 vid 10:08