Nonicoclolasos

Gertrude Himmelfarb uttrycker stor oro över en synnerligen skrämmande utveckling:

As a professional trend spotter, I must report the latest manifestation of the end-of-civilization-as-we-have-known-it: the absence of footnotes in a growing number of scholarly books. Like all moral lapses, this one started on a slippery slope: the relegation of notes to the back of the book.

Jag instämmer helhjärtat (även om jag inte finner problemet särskilt stort inom nationalekonomin, där jag själv är verksam). En text är inte förtroendeigivande om den inte utvecklar och belägger detaljer i noter. Slutnoter bör undvikas, då dessa gör det svårare för läsaren att hitta fördjupande information. Slutligen bör de som säger fotnötter stötas ur den sociala gemenskapen.

Att höra min favoritsångerska Dame Joan Sutherland tillsammans med John Alexander i ”Al mia man alfin tu sei” ur Bellinis opera Norma (som handlar om en kärleksaffär mellan en gallisk prästinna och en romersk officer) ger lycka av orgasmiskt slag. De höga tonerna från ca 7.40 — notera Dame Joans höga E på slutet — är oöverträffade. Hela inspelningen kan köpas här. En perfekt julklapp till dig själv och sådana du tycker om.

Will Wilkinson recenserar Thaler och Sunsteins nya bok Nudge: Improving Decisions about Health, Wealth, and Happiness, som pläderar för libertariansk paternalism. Med detta avses försök att forma människors valsituationer så att de underlättar val som människor själva skulle ha valt om de hade haft perfekt information, perfekt kognitiv förmåga och perfekt viljestyrka. Antipaternalistister har oroat sig för att sådan paternalism, även om den är mildare och mjukare än traditionella former av paternalism, kan reducera människors valfrihet. Kanske har de oroat sig i onödan, eftersom Thaler och Sunstein i allmänhet förespråkar förekomst av alternativ och möjlighet att lämna vissa default-val som välmenande libertarianska paternalister har fått beslutsfattare att göra på individens vägnar.

I en innovativ del av recensionen funderar Wilkinson vidare på om inte idén med opt out, att lämna existerande regelverk, faktiskt kan användas till att öka människa valfrihet i de fall den idag är kraftigt beskuren:

But run-of-the-mill libertarians would be more reassured had Thaler and Sunstein done more to recommend ”choice-preserving” alternatives to existing hard-paternalist measures. As the George Mason University economist Bryan Caplan suggested to me, perhaps you could legally purchase cocaine if you wrote an essay for the Drug Enforcement Administration explaining that you grasp the risks but want to purchase some anyway. Maybe we could exempt ourselves from seat belt laws by watching an hour of bloody car crash videos. Surely there is some clever way to opt out of Food and Drug Administration restrictions in order to preserve dying patients” ability to choose experimental drugs and treatments. A liberty-minded ”libertarian paternalist” would focus more than Thaler and Sunstein do on reinstating choices that the state has already stripped away.

Med andra ord skulle man, inspirerad av libertariansk paternalism, kunna argumentera för att överge traditionell, förbudsinriktad paternalism på ett antal områden, dvs. för att öka människors frihet.

Se tidigare inlägg om libertariansk paternalism här och här.

Antag att någon finner dig attraktiv men att du finner personen i fråga oattraktiv. Då föreligger ett fall av asymmetrisk attraktion. Antagligen är detta ett vanligt fenomen. Det jag finner märkligt är att många reagerar negativt på andras attraktion, om de själva inte är attraherade tillbaka. Varför inte vara indifferent? I utilitaristisk anda bör man kunna inse att attraktion ger enorm lycka, och varför inte acceptera att ens eget utseende kan tilltala andra och göra dem lyckliga utan att kräva att man själva måste finna sina beundrare attraktiva? Jag njuter själv av att dagligen beskåda personer jag finner vackra, såväl i verkliga livet som på bild, men jag har inget emot om någon jag finner oattraktiv beskådar mig (om nu någon skulle finna mig attraktiv — jag säger om).

Särskilt tycker jag att strejta killar borde vara indifferenta när andra killar finner dem attraktiva, om de nu lägger märke till det. (Kanske är riktigt strejta killar indifferenta, medan de som blir upprörda, och t.o.m. våldsamma, inte är så strejta.) Ett färskt exempel på en person som reagerar negativt på andras attraktion är Benjamin Massing, en modell som inte vill figurera i gaysammanhang därför att han själv säger sig inte attraheras av killar.

Givetvis ska man inte direkt störa andra människor, dvs. jag förespråkar inte sexuella trakasserier, men en diskret blick eller två borde inte uppfattas som störande av någon, oavsett om man finner beskådaren attraktiv eller ej. Krav på symmetrisk attraktion bör överges omedelbart!

Hjalmar Söderberg i historietten ”Skuggan” (1898):

Jag vet icke om jag älskar eller hatar livet; men jag hänger fast vid det med hela min vilja och alla mina begär. Jag vill icke dö. Nej, jag vill icke dö: varken i dag eller i morgon, varken i år eller nästa år. Likväl hade jag en gång för många år sedan en dröm, som kom mig att önska att jag aldrig hade blivit född.

Ja, man kan anse att det hade varit bättre att inte börja existera samtidigt som man anser det bättre att fortsätta leva, givet att man har börjat existera.

Härom veckan disputerade Christer Gerdes på Stockholms universitet. Jag fann särskilt ett av hans avhandlingskapitel, ”The Impact of Immigration on the Size of Government: Empirical Evidence from Danish Municipalities” (preliminär version här), intressant:

This study examines whether the influx of immigrants of non-Western origin in Danish municipalities in the period from 1995 to 2001 affected the size of public spending. In the paper three measures of public expenditure are examined. The resulting regression estimates do not support those scholars who propose/predict a negative link between government spending and immigration in Western welfare states. On the contrary, an increase in the share of non-Western immigrants led to a small but significant increase in income tax payments.

Vissa välfärdsstatsförespråkare har oroat sig för att invandring leder till minskat stöd för en generös välfärdsstat. Idén har varit att inhemska väljare inte vill stödja ”de där andra”. Andra, mer marknadsliberala krafter har trott på samma samband men har välkomnat invandring just därför att den förväntades minska offentlig sektors storlek. Det verkar som om båda läger får tänka om.

Jag är, föga förvånande, sympatiskt inställd till Åsa Regnérs resonemang i SvD idag:

Mycket talar för att regeringen kommer att förorda den utredning som i mars 2007 föreslog att alla som vill ska ha rätt att gifta sig med varandra, oavsett könstillhörighet. … En sådan lagändring är bättre än den situation vi har idag. Men den har också brister. … Därför föreslår vi nu ett annat system: ta ifrån kyrkan och andra religiösa samfund rätten att viga folk. Återför myndighetsutövningen till staten, där den hör hemma, och sluta göra skillnad på människor.

Intressant nog är även vissa kristna för ett sådant förslag, t.ex. biskop Krook och pastor Hedin. Samt vissa jurister, t.ex. dr Heidbrink.

Det framkommer en hel del intressant om Tom Ford i en färsk intervju.

Är man ung och vacker öppnas lätt dörrar för en:

It was very easy to meet Andy [Warhol] and get into Studio 54 if you were a cute 17-year-old boy.

Han ser ung ut för sin ålder:

I haven’t had any plastic surgery – despite what people think, this is my nose. I have had Restylane and Botox, but I don’t think of that as plastic surgery any more. It’s true I can’t really frown, but I can move my eyebrows, so…

Vissa trivs med långvariga relationer:

Ford, who has been with his partner, former fashion editor Richard Buckley, for 23 years …

Man kan tjäna rejält med pengar om man är duktig i modevärlden:

[W]hen he left Gucci and YSL in 2004 he allegedly had £90m.

Annars beundrar jag en annan designer, Karl Lagerfeld.

Befinner du dig i London framöver, missa för för allt i världen inte den nya Rothko-utställningen på Tate Modern. Den pågår till 1 februari 2009.

Mark Rothko, Red on Maroon (1959), 266,7 x 238,8 cm:

Domaren i USA:s högsta domstol Antonin Scalia närvarade inte när de nio barnen spelade fotboll och piano:

You know, my parents never did it for me. And I didn’t take it personally. ”Oh Daddy, come to my softball game.” No, I mean, it’s my softball game. He has his work. I got my softball game.

En icke-daltande, osentimental syn på föräldrarollen som jag kan finna sympatisk (i en tid då de flesta småbarnsföräldrar tycks se det som ett obligatorium att avvika från jobbet runt kl 15 för att umgås med barnen i flera timmar). Ett rationellt barn bör likaledes kunna förstå den.

Uppdatering: Miljöpartiet, eller i varje fall svenska väljare, borde lyssna mer på domare Scalia.

Kvinnor och män prioriterar olika. När kvinnor fick rösträtt förändrades därför den förda politiken i vissa viktiga avseenden i USA. I synnerhet gynnade denna politiska reform barnen. Det visar Grant Miller i ”Women’s Suffrage, Political Responsiveness, and Child Survival in American History”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (tidigare gratisversion finns här). Sammanfattning:

Women’s choices appear to emphasize child welfare more than those of men. This paper presents new evidence on how suffrage rights for American women helped children to benefit from the scientific breakthroughs of the bacteriological revolution. Consistent with standard models of electoral competition, suffrage laws were followed by immediate shifts in legislative behavior and large, sudden increases in local public health spending. This growth in public health spending fueled large-scale door-to-door hygiene campaigns, and child mortality declined by 8–15% (or 20,000 annual child deaths nationwide) as cause-specific reductions occurred exclusively among infectious childhood killers sensitive to hygienic conditions.

Fortfarande dör tio miljoner barn årligen av sjukdom och undernäring. Miller menar att den historiska erfarenheten av att ge kvinnor större utrymme i den politiska processen bör stämma till eftertanke även idag.

Se tidigare inlägg om varför män delade med sig av makten, kvinnors politiska påverkan samt döttrars effekter på föräldrarnas politiska uppfattningar.

Skådespelaren Paul Newman har dött, 83 år gammal. En märklig sak är att bilder på personer som har avlidit oftast stammar från ungdomens dagar. Så använder sig t.ex. The Guardian av en bild på Newman från 1973. Det är inte den gamle, den skröplige, den nedbrutne och den halvt förruttnade som visas. Är det för att åldrandet föraktas och skrämmer — och att detta, när en person är död, utgör grund för att förtiga den lekamliga verklighet som personen levde i? Om en person som är i livet vid 83 års ålder omnämns i en tidning skulle ju ingen få för sig att visa en bild från när denne var 48. Men så fort någon dör blir det legitimt att visa upp en ung version. Mystiskt, det där.

Pigga upp dig med hjälp av Army of Lovers! Jag hade glömt bort den somriga låten La plage de Saint-Tropez. Den blir inte sämre av att de sjunger om chablis, det vita vin jag för närvarande tycker bäst om (t.ex. denna sort till vardags).

Det är mycket fokus på den manliga kroppen numera:

The share of undressed male models rose from 3 per cent in the 1950s to 35 per cent in the 1990s.

Detta sätter press på soffpotatisarna. I ”Why Is Muscularity Sexy?”, publicerad i Personality and Social Psychology Bulletin, konstateras:

As predicted, women rate muscular men as sexier, more physically dominant and volatile, and less committed to their mates than nonmuscular men. Consistent with the inverted-U hypothesis of masculine traits, men with moderate muscularity are rated most attractive. Consistent with past research on fitness cues, across two measures, women indicate that their most recent short-term sex partners were more muscular than their other sex partners … [M]uscular men rate their bodies as sexier to women … and report more lifetime sex partners …, short-term partners …, and more affairs with mated women.

Så lagom mycket muskler verkar bäst om man är ute efter en relation, vilket kan vara en tröst för dem som inte orkar träna hårt. Är man däremot ute efter sexuella äventyr verkar muskler kunna utgöra ett verksamt medel för att nå det målet.

Se även en studie som indikerar att muskelidealet är mindre framträdande i Asien än i väst.

Igår satt jag i betygskommittén i samband med Gustav Hanssons disputation vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Hans kreativa avhandling, Essays on Social Distance, Institutions, and Economic Growth, består av fyra uppsatser, som sammanfattas här. Uppsatsernas huvudresultat:

1. Ju större ett land är, desto lägre är kvaliteten på rättsstaten.
2. Sambandet mellan nationalism och hur effektivt staten bedriver sin politik ser ut som ett inverterat U: vid låga och höga nivåer av nationalism är staten ineffektiv, vid intermediära nivåer är den mer effektiv.
3. Västeuropeiska kolonialmakter hade inflytande på många länders institutionella kvalitet och därmed på ekonomisk utveckling, och detta inflytande fångas bäst av måtten latitud, andel som talar ett europeiskt språk och dödligheten hos kolonialisterna.
4. Det finns inte, trots en utbredd föreställning därom, robust stöd för att investeringar i maskiner och utrustning är positivt relaterade till ekonomisk tillväxt.

Jag fann det vara ett nöje att läsa och bedöma denna forskning och önskar Gustav, som nybliven doktor, lycka till på sin nya tjänst vid Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS).

Den tidigare brittiska premiärministern Sir John Major saknar inte sin gamla karriär:

I don’t miss politics. Can anyone name a world leader who people think is doing a good job?

Som jag har klargjort tidigare är jag själv inte särskilt insatt i den finansiella krisens orsaker och verkningar. Makroekonomen Erik Hurst verkar däremot kunnig. Han varnar för lättsinniga krav på (mer) regleringar:

But we need to be careful to avoid the knee-jerk reaction of policy makers to “re-regulate,” which will stifle innovation and competition. Any sensible proposal must give equal weight to both the costs and benefits of financial innovation. Unfortunately, politicians tend to emphasize only the cost side of the ledger in times of crisis. We must remember that, too often, financial regulation hurts the good banks more than the bad, and the needy borrowers more than the less needy. Doing nothing, it terms of regulation, may risk a precipitous financial crisis. Doing the wrong thing — and regulating too much — would undoubtedly yield even larger, albeit less immediate, risks.

Länkar till fler kommentarer återfinns här. Ekonomer är inte så tysta som Bo Rothstein tror.

Ole Sørensen, quite simply.

Gissur Erlingsson skriver om rösträtt för barn:

Aldrig att jag skulle vilja ge barn rösträtt. Vilket märkligt särintresse vi skulle skapa. “Slopa moms på Refreshers och klubbor!”; “Bygg lekplatser där istället för en ny företagspark” and so on and so forth.

Bryan Caplan citerar däremot med visst gillande ett förslag om att ställa upp vissa grundläggande kriterier för att få rösta som, om de är uppfyllda, gör en åldersgräns överflödig:

A state that required a bare minimum of intelligence and education – e.g., step into the polling booth and find that the computer has generated a new quadratic equation just for you. Solve it, the computer unlocks the voting machine, you vote. But get a wrong answer and the voting machine fails to unlock, a loud bell sounds, a red light goes on over the booth – and you slink out, face red, you having just proved yourself too stupid and/or ignorant to take part in the decisions of grownups. Better luck next election! No lower age limit in this system – smart 12-yr-old girls vote every election while some of their mothers – and fathers – decline to be humiliated twice.

Själv försökte jag som tolvåring få bli medlem i MUF, trots att åldersgränsen var 13 år. Pinsamt nog skrev jag brev till den lokala MUF-styrelsen och angav som argument att jag hade bra betyg.

Se även vad John Stuart Mill hade att säga om kunskaper och rösträtt.

Jag är tyvärr oförmögen att prestera prosa i klass med Finare Vinare, men jag vill ändå rekommendera ett vin inför helgens måltider: Bourgogne Pinot Noir (2005). Jag har druckit det två gånger nu, och det är helt enkelt utsökt. Idag köpte jag fyra flaskor på Systembolaget intill NK. Passa på — det säljs bara tillfälligt!

Jag har märkt att jag har en del smått utilitaristiska personlighetsdrag. Två exempel som har med tidsanvändning att göra:

1. Jag lämnar, både som cyklist och gående, bussar företräde även då jag inte behöver göra det, eftersom det är bättre att många människors restid minimeras än att en persons (dvs. min) restid minimeras.
2. Jag trycker ned hissen till entrévåningen, eftersom det mest sannolika är att nästa person som ska använda hissen återfinns där.

Fler borde tänka som jag och bespara sina medmänniskor tidsspillan. Se även ett tidigare inlägg om en ineffektiv trafikregel.

Om vi inte har fri vilja, vilket jag anser att vi inte har, är vi inte heller i genuin mening moraliskt ansvariga för våra handlingar. Då blir frågan hur det går att motivera att brottslingar straffas. Filosofiprofessorn Derek Pereboom för ett resonemang om detta med utgångspunkt i en analogi:

A view that would work draws an analogy between crime prevention and quarantine. Ferdinand Schoeman (1979) argues that if we have the right to quarantine people who are carriers of severe communicable diseases to protect society, then we also have the right to isolate the criminally dangerous to protect society. Schoeman’s claim is true independently of any legitimate attribution of strong accountability. If a child is infected with the Ebola virus because it has been passed on to her at birth by her parent, quarantine may nevertheless be justified. By analogy, suppose that someone poses a known danger to society by having demonstrated a sufficiently strong tendency to commit murder. Even if he is not in general a strongly accountable agent, society would nevertheless seem to have as much right to detain him as it does to quarantine a carrier of a deadly communicable disease who is not responsible for being a carrier.

Jag finner denna karantänsyn tilltalande. Till den kan dessutom läggas att straff har en avskräckande effekt, vilket utgör ytterligare en motivering till bestraffning även utan genuin moraliskt ansvar. Båda dessa grunder för straff tycks mig rationella, till skillnad från den primitiva syn som säger att det är rätt att straffa för att utkräva hämnd.

Brice Marden, Uxmal (1991—1993), 243,8 x 259,4 cm:

Venezuelas president Hugo Chavez kommenterar Bushs räddningsplan på 700 miljarder dollar. Mannen har ju humor:

”I nationalize strategic companies and get criticized, but when Bush does it, it’s OK,” Chavez said on weekly television program Sept. 21. ”Bush is turning socialist. How are you, comrade Bush?”

Efter det hemska dådet i Finland, där ett antal skolbarn sköts ihjäl, höjs nu krav på hårdare reglering av vapeninnehav. Men stämmer det att färre vapen reducerar brottsligheten? I en kontroversiell bok, More Guns, Less Crime, hävdar John Lott motsatsen: det finns, anför han, belägg för ett negativt kausalt samband mellan förekomst av vapen och brottslighet. En viktig förklaring anser han vara att brottslingar avskräcks av att många människor bär vapen.

Vissa vapenromantiker finner Lotts resultat tilltalande, men de är säkert mindre tilltalade av den kritik som Lotts studie har stött på och som jag och Henrik Jordahl kort sammanfattar här. (Ett lite komiskt inslag som vi nämner är att Lott, under det falska namnet Mary Rosh, skrev ett antal inlägg på nätet som prisade den egna forskningen.)

Ian Ayres och John Donahue III undersöker Lotts resultat i ”Shooting Down the ”More Guns, Less Crime” Hypothesis” , publicerad i Stanford Law Review, och finner följande:

While we do not want to overstate the strength of the conclusions that can be drawn from the extremely variable results emerging from the statistical analysis, if anything, there is stronger evidence for the conclusion that these laws increase crime than there is for the conclusion that they decrease it.

Mot den bakgrunden ter sig inte kraven på mer restriktiva vapenlagar orimliga, även om vapenlagar inte utgör någon mirakellösning. Se Steven Levitts analys av vad som faktiskt har reducerat brottsligheten i USA.

En för tillfället populär inriktning inom nationalekonomin, beteendeekonomi*, belägger att preferenser ofta är inkoherenta. Med detta avses att de är instabila och kontextberoende. Om t.ex. en kaféägare ställer fram kakor framför frukten kommer många att ha en preferens för kakor — men gör han tvärtom kommer många att ha en preferens för frukt. Preferenser existerar i så motto inte före en konsuments val utan formas i själva valsituationen, beroende på hur den ser ut.

Ofta tar beteendeekonomer dessa belägg som intäkt för att förespråka ”mjuk” eller ”libertariansk” paternalism.** Dvs. ekonomins aktörer kan och bör ”knuffas” i rätt riktning av staten eller av dem som erbjuder dem olika varor och tjänster. Med ”rätt riktning” menas i riktning mot de val ekonomins aktörer själva skulle fatta om de hade perfekt information, perfekta kognitiva förmågor och perfekt viljestyrka. I fallet med kaféägaren bör t.ex. denna ställa fram den nyttiga frukten framför de onyttiga kakorna.

I en ny artikel , ”Why Incoherent Preferences Do Not Justify Paternalism”, problematiserar Robert Sugden detta vurmande för att påverka människors val:

How, without making normative judgements, do we determine what counts as complete information, unlimited cognition, or complete willpower? Even if we can specify what it would mean to have these supernatural powers, how do we discover how some ordinary human being would act if he were somehow to acquire them? And what reason do we have to suppose that this behaviour would reveal coherent preferences? Information, cognition and willpower are inert unless the individual has preferences to which they can be applied; but the whole problem is that the real human being lacks stable preferences.***

Sugden utgår istället från att det rimliga för kaféägaren och andra är att vinstmaximera och att tillfredsställa de preferenser som kommer till faktiskt uttryck:

This property of markets can be described as the privileging of the preferences of the acting self—the self as buyer, seller and consumer, rather than the self as the maker of plans or as the source of reflective judgements about the well-being of the continuing person. Or, more accurately, the market privileges the preferences of acting selves. It does not require consistency between the preferences of selves acting at different moments; it responds to the preferences of all acting selves by facilitating mutually advantageous transactions between them.

Se ytterligare kritik av beteendeekonomi och mjuk paternalism av Ed Glaeser, Ed Glaeser (igen!), Steven Levitt, Ariel Rubinstein och Vernon Smith.

__________________________

*Eng. behavioral economics. För en introduktion, se här. Ledande forskare på området är Cass Sunstein och Richard Thaler. Robert Östling skriver i positiva ordalag om deras argument här.
**Den senare termen har kritiserats av bl.a. Daniel Klein (med svar från Sunstein och svar från Klein), en annan kritik av Gregory Mitchell (med svar från Sunstein och Thaler) samt en kommentar av Gary Becker.
***Alex Tabarrok påpekar det centrala problem som uppstår när paternalisten ska avgöra vilket beteende som motsvarar det som individen skulle välja under Nirvana-lika omständigheter.

Så här resonerar den tongivande muslimske kreationisten Harun Yahya:

And if we look at the present day, we see that all terrorists – even those who consider themselves to be Muslims – are actually Darwinists and atheists.

Även i Sverige är kreationisterna aktiva. Den kristne aktivisten Mats Selander, som har undervisat i kreationism (under namnet ”intelligent design”) på en kristen friskola, hävdar t.ex. att denna religiösa dogm krävs för att förhindra pedofili och våldtäkt.

Charles Darwin har mycket på sitt samvete, tycks det. Dagens biologi måste betraktas som syndig.

Hur ska man se på lögner i politiken? Å ena sidan kan man nog säga att politiken till sin karaktär är sådan att budskap förskönas och att inte alla faktiska detaljer alltid redovisas. Det är relativt oförargligt och något annat är inte att vänta. Å andra sidan förekommer stundtals regelrätta lögner. Det anser jag själv (till skillnad från vissa andra) vara allvarligt, i politiken såväl som på andra samhällsarenor, även om många lögner avslöjas och drabbar lögnaren hårt.

Vi får se hur vicepresidentkandidat Sarah Palin drabbas av att ha blivit belagd med åtminstone tolv lögner. Om inte väljarna straffar henne lär Jahve göra det.

Dolce & Gabbana säljer armbandsklockor. Med hjälp av obscen reklam!

Friedrich Nietzsche var en färgstark person. Från Stanford Encyclopedia of Philosophy:

He begins this fateful intellectual autobiography — he was to lose his mind little more than a month later — with three eyebrow-raising sections entitled, “Why I Am So Wise,” “Why I Am So Clever,” and “Why I Write Such Good Books.” Nietzsche claims to be wise as a consequence of his acute aesthetic sensitivity to nuances of health and sickness in people’s attitudes and characters; he claims to be clever because he knows how to choose the right nutrition, climate, residence and recreation for himself; he claims to write such good books because they allegedly adventurously open up, at least for a very select group of readers, a new series of noble and delicate experiences. After examining each of his published works, Nietzsche concludes Ecce Homo with the section, “Why I Am a Destiny.” He claims that he is a destiny because he regards his anti-moral truths as having the annihilating power of intellectual dynamite; he expects them to topple the morality born of sickness which he perceives to have been reigning within Western culture for the last two thousand years. In this way, Nietzsche expresses his hope that Dionysus, the god of life’s exuberance, would replace Jesus, the god of the heavenly otherworld, as the premier cultural standard for future millennia.

Utan liknelser i övrigt ser jag lite grann denna blogg som ett försök att bjuda på små intellektuella äventyr, men till skillnad från Nietzsche ser jag dessa som underhållning, både för mig själv och andra, utan större förmåga att utgöra intellektuell dynamit. Jag tror inte att jag kan påverka skeendena i världen på något påtagligt sätt, och i vilket fall bryr jag mig inte särskilt mycket om huruvida jag lyckas med det eller ej. Jag har lätt nihilistiska drag. En del därav innefattar att, likt Nietzsche, hylla Dionysos.

Två svenska statsvetare proklamerar idag:

Problemet är att det inte alls är självklart att ekonomiska framsteg medför demokratisk utveckling.

Detta är dock ingen nyhet. I juninumret av American Economic Review återfinns artikeln ”Income and Democracy” av Daron Acemoglu m.fl. i vilken detta beläggs:

Resultatet beläggs också för den längre tidsperioden 1900—2000 (se diagram). Forskarna nöjer sig dock inte med att konstatera att det inte tycks föreligga något positivt samband — de använder sig också av två instrumentalvariabler för att ekonometriskt undersöka inkomstens eventuellt kausala effekt på demokratin:

Our second major result is that both IV strategies show no evidence of a causal effect of income on democracy.

Dock konstaterar de att det finns ett positivt samband mellan nivån på inkomst och nivån på demokrati (se diagram) och ett positivt samband över en 500-årsperiod mellan förändring i inkomst och förändring i demokrati. Hur kan det förstås? Deras hypotes är att bakomliggande historiska händelser förklarar dessa samband:

These results raise the question of why there is a positive cross-country correlation between income and democracy today. We provided evidence that this is likely to be because the political and economic development paths are interwoven. Some countries appear to have embarked upon a development path associated with democracy and economic growth, while others pursued a path based on dictatorship, repression, and more limited growth. Consistent with this, we have showed that historical sources of variation in development paths are responsible for much of the statistical association between long-run economic and political changes.

Resultaten antyder, i linje med de svenska statsvetarnas resonemang, att det inte finns någon automatisk utveckling från ökat välstånd till demokratisering och att båda dessa faktorers bestämningsfaktorer kan ligga mycket långt tillbaka i tiden.

Uppdatering: Biståndsminister Gunilla Carlsson menar att bistånd kan bidra till demokratisering.

Regeringen har idag presenterat sin ekonomiska politik för kommande år. Från budgetpropositionen (s. 166):

Mellan 2006 och 2011 beräknas skattetrycket sjunka med 3,3 procentenheter eller med 7 procent. Apropå min syn att borgerliga sympatisörer bör sluta dissa Alliansen.

Kolumnisten Lars Berge hävdar följande:

För mycket ägande lamslår i själva verket ekonomin, förhindrar innovation och kostar mänskligt liv och lidande.

Det han i själva verket talar om är inte ägande i allmänhet utan patent, dvs. av staten skapade tillfälliga monopol. Visst finns det problem av det slag han beskriver, men det är inte hela bilden. Som Daniel Waldenström skriver i en forskningsöversikt:

När det gäller forskningen om den intellektuella äganderätten och tillväxten är bilden något mindre entydig. Delvis beror detta på att ekonomisk teori faktiskt inte ger lika entydigt positiva förutsägelser om tillväxteffekterna, bl.a. orsakat av den monopolmakt som patentlagstiftningen ger upphov till. Icke desto mindre betvivlar få idag att grunden för långsiktig teknologisk utveckling är en välfungerande intellektuell äganderätt, något som huvuddelen av den ekonomisk-historiska forskningen också ger vid handen. Teknikflöden och innovationsmönster är möjligen mer komplexa i dagens globaliserade värld, men även resultaten för nutida ekonomisk tillväxt är uteslutande positiva eller icke-signifikanta, och aldrig negativa.

Se också en färsk studie av Walter Park och Douglas Lippoldt som belägger ett flertal positiva ekonomiska effekter av patent. Därmed inte sagt att patentinstitutet är utan problem och att det inte behöver reformeras (kanske kan det kompletteras med patentuppköp?), men det är inte utan sina positiva sidor.

Aha, nu förstår jag varför jag är singel. Fredrik Eklund förklarar i DIEGO (22/9):

Jag förstår inte hur intelligenta människor kan låta sina kroppar förfalla. Med regelbunden träning lever du längre, mår bättre, sover bättre. Men det är klart att det handlar om fåfänga också. I min mikroskopiska bögvärld ska man se ut på ett visst sätt.

Eklund är i nuläget en lysande stjärna i New Yorks fastighetsmäklarvärld. När jag läste intervjun kom jag dock, pessimist som jag är, att tänka på det Guy Burgess sa om Julian Bell:

Isn’t he beautiful? His name’s Julian Bell. He frightens me because he burns so brightly. Bright beautiful flames burn out.

(Om du intresserar dig för en del av Fredrik Eklunds tidigare karriär, se denna film, som jag faktiskt råkar ha i min ägo.)

I fredags gick Stockholmsbörsen upp med 8,2 procent. DI rapporterar att rusningar av det slaget, åtminstone efter 1979, har tenderat att följas av mer varaktiga börsuppgångar:

Många tycks sälja aktier och värdepapper under nedgångstider. Det har jag aldrig gjort. Då ska man köpa och vänta på uppgång. Kanske är nästa uppgång närmare än de flesta tror.

Jag har hittills inte skrivit något om den pågående finanskrisen, vilket beror på att jag delar professor Levitts personliga insikt:

As an economist, I am supposed to have something intelligent to say about the current financial crisis. To be honest, however, I haven’t got the foggiest idea what this all means.

Om det man inte vet så mycket ska man hålla relativt tyst. Min allmänna hållning är att kriser med viss regularitet återkommer i marknadsekonomin. Inget konstigt med det. Vi har sett många bubblor förr. Därför tar jag det lugnt och inväntar bättre tider. Men låt mig hänvisa till några som verkar kunniga om detaljerna i det som sker nu:

• Professor Diamond och professor Kashyap svarar på vanliga frågor.
• Professor Lindgren menar att historien upprepar sig: ”Det här är en traditionell finanskris i många avseenden. Jämförelsen är slående lik krisen år 1931. Det är ändrade regler för kreditgivning som gör att man lånar ut pengar som folk sedan inte kan betala tillbaka. Det är nästan löjligt hur likt det är.”
• Professor Cowen menar att krisen inte beror på för få, utan för ineffektiva, regleringar.
• Professor Becker och domare Posner diskuterar om detta är en kris för den globala kapitalismen och om statens roll.
• Professor Hayek kommenterar 30-talskrisen.
  

Det finns säkert mycket mer att säga. Ett problem kan vara att mycket av det som sägs är spekulativt.

Markus Rosenberg gör succé. DN har helt rätt:

Rosenberg het i skrällseger.

SvD har ännu mer rätt när de beskriver honom som

… rykande het i klubblaget.

Felet de gör är att begränsa hans hethet till skrällsegrar och klubblaget. Markus är het, alltid och överallt. Se även ett tidigare inlägg där han figurerar.

Filosofiprofessorn Christoph Fehige argumenterar* för antifrustrationism, dvs. att det viktiga är icke-existensen av icke tillfredsställda preferenser. Som han uttrycker det (s. 518):

Maximizers of preference satisfaction should instead call themselves minimizers of preference frustration.

Han menar att en icke tillfredsställd preferens är dålig, att en tillfredsställd preferens är bra och att en tillfredsställd preferens är lika bra som en icke existerande preferens. Synen kan sammanfattas i denna figur:

Den centrala utgångspunkten är det normativa likställandet mellan en tillfredsställd preferens och en icke existerande preferens. Fehige ställer frågan varför det skulle vara bra att få nya tillfredsställda preferenser (vilket, nota bene, inte är detsamma som att existerande preferenser blir tillfredsställda, vilket är bra). Ett sätt att argumentra för denna utgångspunkt är att säga att en preferens börjar med att vara otillfredsställd. Detta skapar frustration, men om vi efterhand blir tillfredsställda förs vi tillbaka till utgångspunkten, som motsvarar situationen där vi inte hade preferensen. Det är bra att frustrationen försvinner, men det hade varit lika bra att inte få den nya preferensen — och det hade t.o.m. varit bättre att inte få den, i den mån den innefattar initial eller permanent otillfredsställelse. 

Att tillfredsställa existerande preferenser är alltså bra; att skapa nya ger oss ingen vinst om de blir tillfredsställda men däremot en förlust om de inte blir tillfredsställda. En implikation av synsättet är att det vore bättre att inte skapa nya människor. Eftersom nya, tillfredsställda preferenser är lika bra som icke existerande preferenser och eftersom existens medför förekomsten av icke tillfredsställda preferenser är det bättre att inte börja existera. Se ett tidigare inlägg om en liknande syn, framförd av professor David Benatar.

___________________________

*Fehige, Christoph (1998). ”A Pareto Principle for Possible People.” I Fehige, Christoph och Wessels, Ulla (red.) Preferences. Berlin: Walter de Gruyter.

Ska man tro på att Bo Balderson de facto är den som har låtit sig intervjuas av SvD? I vilket fall tillhör han en av mina favoritförfattare. Dessutom får denna hans syn mig att gilla honom ännu mer:

Jag tycker illa om religion, inte minst kristendomen, med helvetespredikanten Jesus i spetsen. 

Se tidigare inlägg om Baldersons härliga litterära figur adjunkt Vilhelm Persson här, här och här.

Yves Klein, IKB 79 (1959), 139,7 x 119,7 cm:

Det är mycket tal om att olika fisksorter håller på att dö ut, inte minst pga. utfiskning. Denna effekt är inte förvånande om reglerna är sådana att alla har rätt att fiska så mycket de vill — ett lysande exempel på vad som kallas the tragedy of the commons. Hur kan problemet lösas? Svaret lyder: privatisering!

I synnerhet har ett system med individuellt överförbara fiskekvoter (ITQs) visat sig vara mycket framgångsrikt för att undvika utfiskning. Detta klargörs i ”Can Catch Shares Prevent Fisheries Collapse?” i senaste numret av Science, vars abstract lyder:

Recent reports suggest that most of the world’s commercial fisheries could collapse within decades. Although poor fisheries governance is often implicated, evaluation of solutions remains rare. Bioeconomic theory and case studies suggest that rights-based catch shares can provide individual incentives for sustainable harvest that is less prone to collapse. To test whether catch-share fishery reforms achieve these hypothetical benefits, we have compiled a global database of fisheries institutions and catch statistics in 11,135 fisheries from 1950 to 2003. Implementation of catchshares halts, and even reverses, the global trend toward widespread collapse. Institutional change has the potential for greatly altering the future of global fisheries. 

Systemet med individuellt överförbara kvoter har dock inte införts på så många ställen, vilket framgår av denna karta:

Detta kan bero på många faktorer: okunskap är säkert en faktor, en ideologisk aversion mot marknadslösningar inom naturresursområdet kan vara en annan. Men det finns också fördelningsskäl till varför vissa motsätter sig kvoter — frågan är, anser de, varför vissa privatpersoner ska få rätten att för personlig del få sig tilldelad en lönsam kvot som exkluderar andra.

I vilket fall är resultatet, att införandet av ett slags privat ”ägande” till fisk ger incitament att hålla fiskstockarna intakta, mycket intressant, inte bara för dem som bryr sig om fisk utan också mer allmänt. Ekonomipristagaren Douglass North menar t.ex. att privat äganderätt var central för att västvärlden skulle kunna utvecklas ekonomiskt. En ekonomi fungerar olika bra beroende på vilka regler som inramar den. Det gäller att sträva efter regler som gör privata intressen förenliga med allmänna intressen.

Se även en ledarkommentar och en artikel från The Economist om studien ovan samt The Privatization of the Oceans, en bok bl.a. om det isländska fallet med individuellt överförbara fiskekvoter.

Arthur Schopenhauer i The World as Will and Idea (s. 420):

I cannot here withhold the statement that optimism, where it is not merely the thoughtless talk of those who harbor nothing but words under their shallow foreheads, seems to me to be not merely an absurd, but also a really a wicked way of thinking, a bitter mockery of the unspeakable sufferings of mankind.  

Själv ogillar jag skarpt optimistiska personer — jag kommer att tänka på försäljare, framgångsteologer, pyramidspelsvärvare, kommunikationskonsulter, livscoacher — som kommer med käcka tillrop som trivialiserar tillvaron. Jag finner Schopenhauers indelning korrekt: det finns optimister som är ytliga pladdrare och det finns optimister som inser att grunden för optimism är liten men som ända, i fiktionalistisk anda, talar som om grunden för optimism är stor. De förra — och min känsla är att de flesta optimister tillhör denna kategori — föraktar jag. De senare kan jag stå ut med, men bara en kort stund.

Det gäller att välja sitt umgänge. En ny studie, publicerad i Journal of Economic Perspectives, visar att det som student gäller att se upp för dem som har druckit alkohol före studiernas start:

Our results suggest that males who were assigned roommates who drank alcohol prior to college obtained on average a lower grade point average than those assigned to nondrinking roommates. In contrast, we found no effect of roommates’ academic or socioeconomic background on grade point averages. … Males’ GPAs are reduced by 0.28 points by having a roommate who drank frequently in the year prior to college and by 0.26 points by having a roommate who drank occasionally.*

Ingen statistiskt signifikant effekt kan konstateras för kvinnliga studenter. De kan, som det verkar, bo ihop med tidiga drinkare utan att drabbas av sämre betyg. 

Som student bör man även fundera på att undvika dataspelare. Spel och sprit — ett fördärv, tycks det, för de unga.

______________________

*Maximalt betygsmedelvärde, Grade Point Average (GPA), är 4,0.

Witold Gombrowicz kraftfulla kritik av dem vill hålla människan vid liv till varje pris — av dem som på vidskeplighetens grund upphöjer livet till undantagslös norm och dogm —  måste läsas. (Inlägget är långt, jag vet, men om jag orkade skriva in det för hand orkar du läsa det.) Från Dagboken 1—3 (s. 462—464):

Religionerna? Å denna religion… som idag bannlyser självmordet och igår lika högljutt förbjöd smärtlindring… som i förrgår godkände slavhandel och förföljde Copernicus och Galilei… denna Kyrka som dundrade likt åskan och sedan diskret tog tillbaka, i all tysthet…, vad har ni för garantier att inte bannlysningen av självmordet om tjugo trettio år kommer att luckras upp och rinna ut i sanden. Och till dess ska vi dö som hundar i ryckningar och rosslingar — tålmodigt ska vi vänta och beströ denna väg med miljoner fasansfulla dödsvåndor, om vilka man brukar skriva i dödsrunorna: ”… efter ett långt och svårt lidande”! Nej, räkningen för denna ”interpretation” av de heliga texterna är redan på tok för hög och blodig, så det bästa vore om kyrkan avsade sig en skolastik som alltför godtyckligt nästlat sig in i livet.

Om en troende katolik vill dö en svår död så är det väl hans ensak. Men hur kommer det sig att ni ateister, eller ni som bara är löst knutna till kyrkan, inte vågar er på någonting så enkelt som att organisera er egen död? Vad är det ni ryggar för? Ni har gjort vad som måste göras för att utan svårighet kunna flytta er från det ena stället till det andra, när ni byter boplats, men när det gäller flyttningen till hinsidan, då vill ni att den ska gå till som förr i världen, enligt den urgamla metoden att kola av. Så obegripligt valhänta ni är! Och ändå vet varenda en så väl att ingen av hans närstående kommer undan dödsvåndan, om han inte möter den exceptionella lyckan av att få dö en plötslig och oväntad död; var och en ska förstöras bit för bit tills hans ansikte en dag har blivit oigenkännligt — och trots att ni vet detta och känner detta oundvikliga öde, så rör ni inte ett finger för att bespara er plågan. Vad är ni rädda för? Att för mycket folk ska slinka iväg om man gläntar för mycket på porten? Låt dem som väljer döden dö. Tvinga ingen till ett liv med dödens vedermödor — det är alltför gement.

Den utpressning som består i att på konstlad väg försvåra döendet är ett svineri som kränker den värdefullaste mänskliga friheten. Ty min högsta frihet består i att varje sekund kunna ställa mig Hamlets fråga ”att vara eller inte vara” — och obehindrat svara på den. Det liv som jag har dömts till kan trampa ner mig och skända mig med vilddjurens bestialitet, men jag besitter ett perfekt och suveränt instrument — att själv kunna ta livet av mig. Om jag vill kan jag upphöra att leva. Jag har inte bett om att få komma till världen, men det står mig åtminstone fritt att kunna gå min väg… och det är fundamentet för min frihet. Också för min värdighet (ty att leva i värdighet betyder att leva frivilligt).

Men människans fundamentala rätt till döden, som borde införas i konstitutionen, har undan för undan omärkligt dragits in — för säkerhets skull har ni ordnat det så att det ska vara så svårt som möjligt… och så hemskt som möjligt… att det ska vara svårare och hemskare än det borde vara med tanke på dagens tekniska nivå. Detta är inte bara ett uttryck för ert blinda bejakande av livet, av en rent djurisk dimension — det är framför allt ett uttryck för ett oerhört kallsinne gentemot smärtan, den smärta som ni ännu inte har upplevt, den dödskamp som ännu inte är er — det är detta enfaldiga lättsinne att tåla döendet så länge det är någon annans. Alla dessa omtankar och betänkligheter — som bygger på dogmer, nationalism, praxis — hela denna teori, hela denna praktik, spänner upp sig som en påfågelsstjärt… långt från döden. Så långt som möjligt.

Se även ett tidigare inlägg om dödshus.

Det är förkylningstider, vilket inskärper betydelsen av att inte vidröra andra människor och att undvika att komma i kontakt med handtag, knappar etc. Dr S-W tipsar om the handler, en förnämlig produkt för oss som prioriterar hälsa. Med den slippar man komma i kontakt med de läskiga ytor där bakterier frodas. Nackdel: den går bara att beställa i USA. Jag undrar om Kim Jong-Il har en vän där som kan fixa en beställning.

Nu är vår väntan över: Cristiano Ronaldo is back! Förvisso är han tjusig i kostym, som när han tidigare i år lät sig fotograferas av amerikanska Vogue i uppenbart förtjust sällskap av den kanadensiska modellen Daria Werbowy, men det är ändå på plan vi vill se honom.

Det finns kristna som förnekar evolutionsläran, men det finns andra — t.ex. i Church of England och i Katolska kyrkan — som accepterar den. Darwin själv skrev:

It seems to me absurd to doubt that a man may be an ardent Theist & an evolutionist.*

En något mer avvaktande hållning formuleras av nobelpristagaren i fysik Steven Weinberg. Han höll tal vid Harvard tidigare i år, i vilket han menade att det finns fyra allvarliga spänningar mellan religion och vetenskap:

1. ”[R]eligion originally gained much of its strength from the observation of mysterious phenomena—thunder, earthquakes, disease—that seemed to require the intervention of some divine being.”
2. ”[Scientific] explanations have cast increasing doubt on the special role of man, as an actor created by God to play a starring part in a great cosmic drama of sin and salvation.”
3. ”Around 1100, the Sufi philosopher Abu Hamid al-Ghazzali argued against the very idea of laws of nature, on the grounds that any such law would put God’s hands in chains.”
4. ”Traditional religions generally rely on authority, whether the authority is an infallible leader, such as a prophet or a pope or an imam, or a body of sacred writings, a Bible or a Koran.”

Fastän Weinberg på detta sätt varnar för religion uppfattar jag honom som mindre hätsk än många andra ateister, mig själv inberäknad. Han erkänner att religion har vissa förtjänster, men påpekar också att många av dessa kan upplevas på annat sätt: genom sådant som humor, njutning och konst. Ett lågmält och skarpt inlägg i en evig debatt.

_________________
*Se ett tidigare inlägg om den farliga evolutionsteorin i vars kommentarfält jag, trots Darwins egen syn, anger några skäl till varför jag har svårt för att se hur kristna kan acceptera evolutionsläran.

Om någon mot förmodan betvivlar dansens förmåga att uttrycka väsentligheter, se Twitch och Katee dansa denna koreografi av Mia Michaels (i So You Think You Can Dance):

Tiebout presenterade för drygt 50 år sedan en teori om att människor ”röstar med fötterna”.* Dvs. istället för att försöka påverka politiken där de bor kan de flytta till en annan plats, där livsvillkoren bättre stämmer överens med de egna preferenserna. I en ny studie** undersöks om människor faktiskt röstar med fötterna, baserat på variation i luftkvalitet mellan olika stadsområden i Californien:

[W]e provide the strongest evidence to date of the link between changes in environmental quality and local changes in community demographics. … We also find evidence of income effects that suggest that pollution in a given location is associated with the emigration of richer households and/or immigration of poorer households. Our results are consistent with the hypotheses generated from a simple Tiebout model and affirm Tiebout’s hypothesis that households do “vote with their feet” in response to local public goods. 

Två frågor infinner sig.

1. Är det önskvärt att människor röstar med fötterna? Det som talar för är ökad preferenstillfreds-
   ställelse. Om man inte är nöjd med mixen av skatter och förmåner där man bor kan man flytta dit denna mix bättre harmonierar med de egna önskemålen. Det som talar mot är ökad heterogenitet. Villkoren kommer att skilja sig åt mellan kommuner, vilket vissa kan anse orättvist, i den mån t.ex. olika välfärdstjänster ses som positiva rättigheter.
2. Röstar svenskarna med fötterna? Teorin bygger bl.a. på att flyttkostnaderna inte är alltför höga och att det faktiskt finns skillnader mellan olika platser. I Sverige är det senare antagandet inte uppfyllt i särskilt hög grad — genom statlig styrning och det kommunala utjämningssystemet är skillnaderna mellan kommunerna små, trots allt tal om kommunal självstyrelse. Är man inte nöjd med en kommun finns ofta inga verkligt annorlunda alternativ att flytta till — se en analys av statsvetarna Gissur Ó. Erlingsson och Jörgen Ödalen.*** Frågan är i och för sig om skillnaderna skulle vara särskilt stora utan statlig styrning och utjämningssystem — det kanske är så att svenskarnas preferenser är relativt homogena? Och även om skillnader förelåg skulle flyttkostnader i vid mening kunna göra att få röstar med fötterna i vilket fall.

________________________

*Tiebout, Charles M. (1956). ”A Pure Theory of Local Expenditures.” Journal of Political Economy, 64(5): 416—424.
**Banzhaf, H. Spencer och Walsh, Randall P. (2008). ”Do People Vote with Their Feet? An Empirical Test of Tiebout’s Mechanism.” American Economic Review, 98(3): 843—863.
***Erlingsson, Gissur Ó. och Ödalen, Jörgen (2007). ”Kommunstruktur, självstyrelse och rätten till självbestämmande.” I Nergelius, Joakim och Karlson, Nils (red.) Federalism på svenska. Stockholm: Ratio/Norstedts Akademiska Förlag.

OBS! Läs bara om du känner till eller vill få reda på en central del av handlingen i Mamma Mia.

Det ska till en jurist för att analysera Mamma Mia! Närmare bestämt är det Sarah Lawsky som relaterar problemet med att bestämma vem som är pappa till Sophie till två rättsfall:

Sophie’s mother admits, at the end of the movie, that she simply does not know which man is Sophie’s father. … ”Well, one-third of a child is more than I ever thought I would have,” one of the men says. Each of the other men then indicates that he too now views himself as having one-third of a child.

Lawsky frågar sig om man kan se detta problem som analogt till ett fall där tre män var på jakt tillsammans och en av dem skadades av ett skott utan att det gick att fastställa vem av de andra två som hade skjutit. Båda hölls ansvariga. Eller kanske det snarare påminner om ett fall där ett barn skadades av en substans som hennes mamma använde och där det inte gick att fastslå vilken producent som hade tillverkat det aktuella medlet. Företagen hölls ansvariga i förhållande till sin marknadsandel.

Kollektivt ansvar och storfamiljer med många föräldrar i all ära. Ett DNA-test verkar enklare.

Regeringen satsar på att utbilda ungdomar till entreprenörer. Kommer det att lyckas? Jag är tveksam.

Som Schumpeter klargör består den entreprenöriella funktionen av att introducera nya kombinationer i ekonomin. Det handlar om att göra något nytt eller att göra något gammalt på ett nytt sätt, om att vara perceptiv och se saker som andra tidigare inte har sett. Det handlar också om att se de ekonomiska möjligheterna i det nya som görs och om att kunna göra uppfinningar av olika slag kommersiellt framgångsrika. Detta torde kräva ett visst mått av riskbenägenhet, eftersom det ex ante är oklart hur en ny kombination tas emot av konsumenterna. Det finns alltså inslag av kreativitet, lyhördhet och djärvhet hos en entreprenör, som sannolikt inte låter sig påverkas i särskilt hög grad av skolundervisning. Undervisning kan möjligen hjälpa en person som redan har de entreprenöriella egenskaperna att nyttja dem bättre i ett givet ekonomiskt system — t.ex. är det säkert bra att känna till hur man startar ett företag, hur finansiering kan erhållas och hur redovisning går till.

Baumol antar att utbudet av entreprenörskap är fixt men att det kan kanaliseras, beroende på det ekonomiska regelverket, till produktiva, icke-produktiva eller destruktiva aktiviteter. Huvudfrågan är hur regelverket ska utformas för att produktivt entreprenörskap ska stimuleras. Att kunna det existerande regelverket är som sagt bra, men minst lika viktigt torde vara att  reformera detsamma så att det blir enklare och mer lönsamt att utnyttja de entreprenöriella talanger som människor har för produktiva ändamål. Det kan innefatta färre och enklare regler och kanske också sänkta skatter (vilket regeringen förvisso också gradvis inför).

För mer om entreprenörskap rekommenderar jag denna bok av professor Henrekson och dr Stenkula.

Uppdatering: PJ skriver om hur entreprenörskap och marknadsekonomi hittills har skildrats i läroböckerna. Även om jag inte tror att entreprenörskap kan läras ut tror jag att det är viktigt med en vid förståelse i samhället av entreprenörskapets roll för att skapa välstånd. Ett första steg vore därför att revidera de läroböcker som inte sprider sådan förståelse, t.ex med bas i ovan nämnda bok av Henrekson och Stenkula.

Eftersom jag är morgonpigg behöver jag nästan aldrig använda väckarklocka. Jag vaknar av mig själv, pigg och utvilad. Ibland nyttjar jag dock mobilens alarmfunktion, om jag måste gå upp riktigt tidigt för att hinna med ett flyg e.d. Varje gång tycker jag att det känns obehagligt att vakna av ett intensivt ljud. Hjärtat slår och bankar, och jag känner mig omskakad. Jag läste just om ett dödsfall pga. ett mobilalarm. Finns det inga vetenskapliga studier på området? Utgör inte väckarklockar regelrätta hälsofaror? Dör inte folk som flugor av dem? Bara en undran.

Storkyrkan (tom)

Riksmötet är nu öppnat. Inte utan märkliga inslag:

En gång om året visar riksdagsledamöter och regering vördnad för kungaparet och Gud. Traditionsenligt inleds riksmötets öppnande med gudstjänst i Stockholms domkyrka, Storkyrkan.

Där möttes riksdagsledamöterna av en präst som uppmanade dem att ”först söka Guds rike”. Vad är detta? Är det bara jag som anser det viktigt att staten ska vara neutral i förhållande till religion, vilket utesluter kollektiva arrangemang där kristen vidskepelse förkunnas för landets folkvalda? Vore jag riksdagsledamot skulle jag definitivt bojkotta evenemanget, men att det överhuvudtaget anordnas är anmärkningsvärt och stötande.

Jag har gått i en demonstration i mitt liv — i den mot löntagarfonder 1983. Anledningen till att demonstrationstill-fällena inte har blivit fler, och skälet till att jag trots motstånd mot FRA-lagen avstod från att demonstrera idag, är av psykologisk karaktär. Att demonstrera passar helt enkelt inte ihop med min introverta och atomistiska personlighet. Att gå tillsammans i ett kollektiv, att vara högljudd, att lyssna på appeller, att vara arg, att basunera ut ett stiliserat budskap, att observeras av andra — inget av detta harmonierar med den typ av person jag är. Jag vill läsa och skriva i min ensamhet istället.

Frågan mer allmänt är varför vänstermänniskor tenderar att demonstrera mer än högermänniskor. Det beror antagligen inte på att högermänniskor är introverta atomister som jag. Det kanske snarare ingår i en borgerlig livsstil och uppfostran, som antagligen i sin tur är positivt korrelerad med en borgerlig politisk uppfattning, att inte manifestera politiska åsikter i offentligt kringströvande grupper?

David Fair gör sig redo för lite basketboll:

Jag kommer att tänka på Pascal när jag läser om en ny lag i Iran:

Avfällighet, förolämpande av profeten samt spådom är brott som enligt lagförslaget obligatoriskt ska ge dödsstraff. I förslaget … ingår även dödsstraff för internetbrott som att etablera en hemsida där man propagerar för korruption, prostitution eller sin icke-muslimska religiösa övertygelse.

Det är inte bara inom islam denna typ av grymhet återfinns. De kristna ledarna Martin Luther och John Kalvin förespråkade båda dödsstraff för hädelse. Luther undertecknade t.ex. denna text 1536:

The worldly authority is obliged to suppress and to punish public blasphemy, curse and blasphemous oath, it should as well avert and punish public wrong teaching, undue worship and heresies in their territories and among its subdue people. … Therefore this commandment teaches us as well to avert wrong public teaching and to punish the stubborn. The text of Leviticus 24 serves the same cause: One who blasphemes the name of God shall be put to death.

Man får vara glad att dagens kristna aktivister nöjer sig med att kräva fängelsestraff.

I en ny studie undersöker Pamela Paxton och Stephen Knack vad som bestämmer stödet för bistånd bland medborgarna i givarländer. Tidigare studier har visat att detta stöd påverkar inte bara biståndets storlek utan också hur effektivt det används. T.ex. är politiker i länder med lågt stöd obenägna att ta risker och att låta internationella organ hantera biståndet. 

I studien konstaterar författarna att stödet för bistånd varierar betydligt mellan de olika givarländerna. De finner att variationen i i hög grad kan förklaras av vissa individuella och kontextuella faktorer:

For example, in the WVS, individuals who attend religious services, watch TV, believe the poor can escape poverty, and trust others are more likely to support foreign aid. Of note in the GI survey, individual trust in the United Nations and the World Bank appears more important to support for foreign aid than trust in one’s own government. Apart from these individual-level effects, the paper highlights the contextual embeddedness of attitudes about foreign aid. The country-level results suggest that wealth and existing development support matter for individual support of aid. For example, citizens in countries with high levels of existing aid express less support for increasing aid. Citizens from countries with a history of colonization also express more support for foreign aid on average.

Därtill är kvinnor och vänstersympatisörer mer positiva till ökat bistånd. Intressant att tv-tittande är associerat med en mer positiv attityd — kan det bero på att man har sett dokumentärer om hur svårt människor i tredje världen ofta har det?

Frågan är hur den pågående diskussionen om biståndets ineffektivitet påverkar människors inställning. SvD uppmärksammar att några reportageböcker identifierar tveksamheter i det svenska biståndet, men framförallt har forskning haft svårt att dokumentera positiva effekter på ekonomisk utveckling av bistånd.

Mark Rothko, No. 13 (White, Red, on Yellow) (1958), 242,2 x 206,7 cm:

Den nederländska operasångaren Eva-Maria Westbroek gör succé på Covent Garden, närmast med huvudrollen i Puccinis La fanciulla del West.

Som andra karriärkvinnor har hon funderat på detta med barn. Jag beundrar hennes hållning: 

And have children, too? “No thanks! I’d have to give this up and I love it too much. … But that’s fine.”

Min beundran har att göra med förmågan att ifrågasätta och sätta sig över såväl genetiska impluser som socialt tryck. Hon lever istället, som Tosca, för konsten. Dessutom kan det vara så att hennes beslut att skaffa barn inte bara är gynnsamt för henne själv utan också för de potentiella barn som inte börjar existera.

På DN Debatt argumenterar BRÅ för att fotbollsvåldet ska bekämpas med nya strategier:

Det finns likheter mellan de grupperingar av risksupportrar som kallas firmor och de grupperingar som exempelvis förser den svenska marknaden med narkotika.

De förslag som ges är väl värda att pröva. Men är kopplingen till bekämpandet av narkotika övertygande? Professor Robert Barro menar att den repressiva politiken på det området har varit ett misslyckande:

The experience with drug enforcement shows that prohibitions of recreational drugs drive up prices, stimulate illegal activity, have only a moderate negative effect on consumption, and impose unacceptable costs in terms of high crime, expansion of prison populations, and deterioration of relations with the foreign countries that supply the outlawed products. A better idea would be to leave intact the existing regulatory structure for cigarettes—which includes substantial but not outrageous tax rates and restrictions on sales to minors—and apply this apparatus to the currently illegal drugs.*

Ekonomipristagaren professor Gary Becker instämmer:

Legalizing drugs is far from a panacea for all the distress caused by drugs, but it will eliminate most of the profit and corruption from the drug trade. Ending Prohibition almost immediately cleaned up the liquor industry. To be sure, legalization will increase drug use by, among other things, lowering street prices, but that can be partially offset through sizable excise taxes on producers. In many nations, retail prices of cigarettes, alcohol, and gasoline are several hundred percent higher than their wholesale prices because of large “sin” taxes on them. The revenue collected from large taxes on drugs could be used to treat addicts and educate youngsters about the harmful effects of many drugs.**

Och professor Jeffrey Miron och professor Jeffery Zwiebel drar följande slutsats efter en genomgång av argumenten för och emot förbud mot narkotika:

The existing evidence relevant to drug policy is far from complete. Given the evidence, however, our conclusion is that a free market in drugs is likely to be a far superior policy to current policies of drug prohibition. A free market might lead to a substantial increase in the number of persons who use drugs and possibly to a significant increase in the total amount of drugs consumed. But that policy would also produce substantial reductions in the harmful effects of drug use on third parties through reduced violence, reduced property crime and a number of other channels. On net, the existing evidence suggests the social costs of drug prohibition are vastly greater than its benefits.***

Så medan fotbollsvåld entydigt bör vara förbjudet och bekämpas kraftfullt av lagens långa arm, är samma slutsats långtifrån självklar när det gäller narkotikahandel. 

Se ett tidigare inlägg om polisens betydelse för att reducera fotbollsvåld.

___________________________

*Barro, Robert J. (1997). Getting It Right: Markets and Choices in a Free Society. Cambridge, MA: The MIT Press: 143.
**Becker, Gary S. (2001). ”It’s Time to Give Up the War on Drugs.” Business Week, September 17: 32. För ett utvecklat argument till förmån för punktbeskattning snarare än förbud, se Becker, Gary S., Grossman, Michael och Murphy, Kevin M. (2004). ”The Economic Theory of Illegal Goods: The Case of Drugs.” NBER Working Paper nr 10976. Cambridge, MA: NBER.
***Miron, Jeffrey A. och Zwiebel, Jeffrey (1995).  ”The Economic Case Against Drug Prohibiton”. Journal of Economic Perspectives, 9(4): 175—192.

Jag vill rekommendera bloggen Finare Vinare, där kvalificerade vintips ges. Förutom de härliga tipsen tycker jag om texternas språkliga kvalitet. Jag vill också kunna skriva så här:

2005 Leon Barral Faugères har en öppen, givande, lustfylld doft som rullar upp en hel karta av associationer: salmiak, knallpulver, hästspillning, bondgård, eneträ, pinjebarr och kåda, hallon, körsbär, tranbär, björnbär, nivea hudkräm, kola och varvet runt tillbaka till lakrits. 

Knallpulver! Hästspillning! Nivea hudkräm! Detta vin måste jag köpa. Som författarna uttrycker det: ”det är ren rock’n'roll”.

Enligt Anna Maria Mayda och Dani Rodrik kan människors inställning till handel med andra länder förklaras av deras utbildningsnivå, hur handelsintensiv den sektor de arbetar i är och relativ ekonomisk status. Men därtill kommer följande:

Individuals who favor trade restrictions tend to have high attachments to their neighborhood and community, have a high degree of national pride, and believe that national interest should be paramount in making trade-offs. At the same time, individuals who have confidence in their country’s democracy are less likely to favor trade protection. In other words, communitarian-patriotic values tend to foster protectionist attitudes, but this tendency is moderated when the broader institutions of society are perceived to be working well.

Jag har tidigare uttryckt min negativa inställning till nationalism, och det beror just på att jag har bedömt det som sannolikt att nationalismen innefattar ett ”vi-och-dem”-tänkande som stimulerar till självgodhet. Man skulle kunna argumentera för att nationalister-protektionister i mindre grad än andra gynnar sitt eget land, eftersom frihandel tenderar att öka ett lands tillväxt. För att travestera Hayek skulle man kunna tala om nationalism: true and false. Frågan är om ”falska” nationalister är beredda att ompröva sin hållning, om de får fakta presenterade för sig, eller om deras inställning ligger djupare än så.

I gymnasiet stötte jag på följande citat av Russell Green:

The advantage of a classical education is that it enables you to despise the wealth which it prevents you from achieving.

Trots denna fördel valde jag att bli ekonom.

Enligt EU:s medborgare är dessa problem allvarligast för tillfället (s. 8/145):

Angående global uppvärmning/klimatförändring varierar svaren mellan EU-länderna (s. 9/145). Medan 92 procent av grekcyprioterna, 90 procent av grekerna och 74 procent av svenskarna anser att det problemet är allvarligt, anser bara 47 procent av italienarna och portugiserna det, och blott 45 procent av tjeckerna. Kanske beror de senares skepticism på president Klaus starka avvisande av klimatförändring som ett problem. Men vad beror grekernas klimatmedvetenhet på?

Se ett tidigare inlägg för min syn i klimatfrågan.

Göran Skytte förklarar i SvD i vilket avseende han är konservativ:

Skynda, men inte för fort. Det är de många som ska styra, inte extrema marginalgrupper. Allt ska inte bli som vanligt, men förändras långsamt och efter övervägda beslut.

Här nuddar Skytte vid en spänning i konservatismen, eller kanske rättare sagt mellan olika konservativa synsätt. Dels finns de, som likt Skytte, identifierar konservatismen med en försiktig eller avvisande attityd till förändring. Dels finns de som identifierar konservatism med ett politiskt-kulturellt program: de som vill att staten ska präglas av, uppmuntra till eller i alla fall inte på något sätt ta avstånd ifrån religion, monarki, hierarki och traditionalism i kultur och livsformer. 

Jag finner båda varianterna osmakliga. Den första har kritiserats kraftfullt av F.A. Hayek i ”Why I Am Not a Conservative”:

Let me now state what seems to me the decisive objection to any conservatism which deserves to be called such. It is that by its very nature it cannot offer an alternative to the direction in which we are moving. It may succeed by its resistance to current tendencies in slowing down undesirable developments, but, since it does not indicate another direction, it cannot prevent their continuance.

Den andra har kritiserats på senare tid av Andrew Sullivan i The Conservative Soul, i vilken han i synnerhet nagelfar den teokratiskt orienterade amerikanska konservativa rörelsen. Den är i vissa avseenden konservativ i Skyttes mening, ty den motsätter sig politiska, sociala och kulturella reformer som utmanar en kristen moral. Men den är radikal i andra avseenden, där dagens ordning inte är i enlighet med en kristen moral. Där förespråkas inte långsam, utan omedelbar, förändring, t.ex. i abortfrågan.

Frågan är vilken typ av konservativ Skytte egentligen är. Jag skulle i huvudsak placera honom i det andra facket. Att döma av hans tidigare skriverier är det inte förändring per se han motsätter sig — han verkar t.ex. inte ha något emot en ganska radikal omläggning av den ekonomiska politiken, iväg från den socialdemokratiska modellen, eller av den allmänna synen på samlevnadsmoral — utan han ogillar den förändring som utmanar hans kristna moral, tout simplement. Han har med andra ord en agenda, inte bara en attityd.

Hur stort är vårt medlidande? Vilka bryr vi oss om? Witold Gombrowicz kontrasterar i sin dagbok en gammal och en ny syn:

Men jag tror att det finns två skolor härvidlag. För folk av den äldre skolan är smärtan hos en närstående den allra värsta, näst efter den egna smärtan; dignitärens smärta är viktigare än bondens; bondens smärta är viktigare än bondpojkens; pojkens smärta är viktigare än hundens. De håller sig inom smärtans trängre krets. Men för folk av den nyare skolan är smärtan smärta, var den än uppträder, lika förfärande hos en människa som hos en fluga, det har uppstått en känsla för det rena lidandet, vårt helvete har blivit universellt. Jag betraktas till exempel av vissa som okänslig därför att jag har svårt att dölja att mina närmastes smärta ingalunda är min närmaste smärta. Hela min natur är inställd på att upptäcka lidande hos den andra — den lägre.

Detta rör det filosofen Peter Singer kallar ”a widening circle of compassion”, dvs. människans gradvisa utökning av den krets hon bryr sig om, från sig själv, till den egna familjen, den egna byn, den egna regionen, den egna nationen, den egna rasen, hela mänskligheten och till djur av olika slag. Men hur ser framtiden ut? Kommer fler att bli som Gombrowicz? Och är det önskvärt? Kanske är den universella omtanken praktiskt omöjlig?

Betrand Russell formulerar ett rationalistiskt förhållningssätt till världen:

I wish to propose a doctrine which may, I fear, appear wildly paradoxical and subversive. The doctrine in question is this: that it is undesirable to believe a proposition when there is no ground whatever for supposing it true. I must, of course, admit that if such an opinion became common it would completely transform our social life and our political system; since both are at present faultless, this must weigh against it. I am also aware (what is more serious) that it would tend to diminish the incomes of clairvoyants, bookmakers, bishops, and others who live on the irrational hopes of those who have done nothing to deserve good fortune here or hereafter.

Darra månde biskoparna!

Filosofer är inte eniga om huruvida determinismen är sann, men vanliga studenter tycks vara det, runtom i världen. Detta enligt en ny studie, ”Is Belief in Free Will Culturally Universal?” Först fick studenterna beskrivet för sig vad ett deterministiskt (A) och ett indeterministiskt universum (B) känntecknas av, vilket sammanfattades som:

The key difference, then, is that in Universe A every decision is completely caused by what happened before the decision – given the past, each decision has to happen the way that it does. By contrast, in Universe B, decisions are not completely caused by the past, and each human decision does not have to happen the way that it does.

Varefter följde denna fråga:

Which of these universes do you think is most like ours? (circle one)
Universe A Universe B

Så här såg svaren ut:

Givetvis är utbredd tro på indeterminism inte detsamma som att indeterminismen är sann. Som författarna till studien klargör kan man tänka sig att en uppfattning i denna fråga har evolutionär grund eller att den beror på praktiska erfarenheter som är snarlika i olika kulturer. En av determinismens förespråkare, filosofiprofessorn Galen Strawson, betonar att det tycks nästan omöjligt för de flesta att acceptera determinismen:

It seems that we cannot live or experience our choices as determined, even if determinism is true. But perhaps this is a human peculiarity, not an inescapable feature of any possible self-conscious agent. And perhaps it is not even universal among human beings.

Jo, det verkar ganska universellt.

Se ett tidigare inlägg om ett annat experiment om tron på den fria viljan.

Efter gårdagens delikata sushimiddag med dr Wohlgemuth (där jag stötte på en del fisksorter som jag inte hade sett tidigare) passerade vi flera spelhallar. Vi gick in för att ta oss en titt. Det visade sig att runt spelautomaterna, ett slags modern variant av enarmade banditer, satt vuxna män i kostym. Vann man strömmade små silverpärlor ut ur automaterna, och dessa samlades sedan i stora korgar. Musiken i lokalen var öronbedövande och brutal. Hur kan detta förklaras, att vuxna män sitter och spelar i denna typ av oljud? Min och dr W:s teori var att japanska affärsmän är så hårt hållna i hierarkiska strukturer på jobbet att de på detta sätt får utlopp för sina aggressioner. I Sverige behöver ingen underordna sig någon annan på samma sätt, och därför behövs inte heller denna typ av etablissemang i samma utsträckning.

Är inte SvD:s okritiska hyllningar av Sarah Palin märkliga? Jag säger inte det för att jag sympatiserar med demokraterna utan därför att jag anser att en viss minimal kompetensnivå är önskvärd för en person som med en icke negligerbar sannolikhet kan komma att leda världens enda supermakt inom några år. Som kontrast kallar Andrew Sullivan Palin, pga. hennes okunnighet i utrikesfrågor, för en ”absurditet”. En betydligt rimligare bedömning än den SvD levererar, tycks det mig.

John Kalvin

Jag har tidigare uppmärksammat att den kristne aktivisten Tuve Skånberg förespråkar att staten ska bestraffa dem som hädar religion. Han är i gott kristet sällskap. Kalvin hade samma inställning men förespråkade en tuffare straffskala än Tuve. När den spanske teologen Servetus hade hädat och dömts till döden försvarade Kalvin det på följande sätt, i Defensio orthodoxae fidei:

Whoever shall maintain that wrong is done to heretics and blasphemers in punishing them makes himself an accomplice in their crime and guilty as they are. There is no question here of man’s authority; it is God who speaks, and clear it is what law he will have kept in the church, even to the end of the world. Wherefore does he demand of us a so extreme severity, if not to show us that due honor is not paid him, so long as we set not his service above every human consideration, so that we spare not kin, nor blood of any, and forget all humanity when the matter is to combat for His glory.

En kärlekens och frihetens religion, i sanning!

Uppdatering: En italiensk komiker riskerar fängelsestraff för att ha smädat påven.

Tidigare studier har funnit att tillit människor emellan är bra för den ekonomiska tillväxten. Om man litar på andra blir transaktionskostnaderna för att ägna sig åt ekonomiska aktiviteter lägre, vilket leder till mer sådana aktiviteter och skapandet av större ekonomiska värden.

I artikeln ”Trust and Growth: A Shaky Relationship”, publicerad i det nya numret av Empirical Economics, visar jag, tillsammans med Mikael Elinder och Henrik Jordahl, att detta samband inte är särskilt robust:

We conduct an extensive robustness analysis of the relationship between trust and growth by investigating a later time period and a bigger sample than in previous studies. In addition to robustness tests that focus on model uncertainty, we systematize the investigation of outlier influence on the results by using the robust estimation technique Least Trimmed Squares. We find that when outliers (especially China) are removed, the trust-growth relationship is no longer robust. On average, the trust coefficient is half as large as in previous findings.

Tillitens fördelar ter sig alltså mer osäkra än vad många tidigare har hävdat. Mot fördelarna måste dessutom nackdelarna vägas.