Vilka tycker om dissonant musik?
De flesta ogillar dissonant musik — istället eftersträvas, precis som i filmer och böcker, harmoni och ett lyckligt slut. Jag tycker däremot ofta bra om disharmoni. Musik behöver, som jag ser det, inte vara vacker för att vara tilltalande utan kan också uppskattas för att den är intressant, för att den bjuder på motstånd, för att den säger något oväntat.
Nu visar det sig, enligt en studie publicerad i Brain: A Journal of Neurology, att endast hjärnskadade uppskattar dissonant musik:
Only patients with substantial resections of the left or right parahippocampal cortex (PHC) gave highly abnormal judgements to dissonant music; they rated dissonant music as slightly pleasant while controls found it unpleasant.
Vad säger det om mig? (Att jag är neurotisk visste jag sedan tidigare.)
För ett par smakprov på musik med tydligt dissonanta inslag kan jag rekommendera ett utdrag ur Variations on ”America” av Charles Ives (missa inte fotarbetet på orgeln!) och Prokofievs pianosonat nr 3.
Jag är hjärnskadad, eller har i alla fall varit. Jag var galen i andra Wienderskolan ett tag och speciellt Alban Berg, men även Schönberg gick utmärkt. Tydligen har hjärnskadan vuxit bort nu… Men så fort jag hör vissa av Bergs eller Schönbergs mest klämmiga dissonanser så blir jag glad (och hjärnskadad) igen…Märkligt
larvad
1 september 2008 vid 11:42
larvad: Om du skulle rekommendera ett dissonant/atonalt verk av respektive Berg och Schönberg, för personer som ev. är obekanta med dessa komponister, vilka skulle det vara? (Jag kan ju ha några hjärnskadade läsare som, likt dig och mig, gillar sådana alster.)
nonicoclolasos
1 september 2008 vid 11:46
Kul!!
För både Alban B. och Arnold S. finns vackra ungdomsverk. Dessa är bra att höra för att förstå att de fixar skriva sånt också.
Alban: Sieben frühe Lieder,
Arnold: Verklärte Nacht
När det sen gäller ”dissonant musik” från Alban, gäller
1, Pianosonat Op. 1,
och om man är modig: Altenberg Lieder eller hans Violinkonsert.
Schönberg är svårare genom sin kompromisslöshet: Jag skulle ändå rekommendera hans pytte-opera Erwartung, som för all del är tung, men kort. Sen har han gjort flera andra små vettiga orkestersviter. Jag återkommer senare på tisdagen med dessa.
Det viktiga är att man tar sig över tröskeln av ”vad-faen-är-det-jag-sysslar-med?”-känslorna när man lyssnar på deras musik.
Den öppnar sig efter några gånger, även om man aldrig kommer att gilla den, så öppnar den sig: Jag lovar!
Larvad
2 september 2008 vid 0:44
Larvad: Tack för tips – kanske får vi en skara dissonansfantaster bland bloggens läsare snart!
nonicoclolasos
2 september 2008 vid 8:29
Avgörande för tolkningen av forskningsresultaten är enligt mig beroende på hur man använder ordet dissonans. Är det en ton utanför tonarten, eller är det en ton vars svängning ”skär sig” men en annan ton? Ledtoner används ibland som exempel på dissonans, dvs en ton som ger spänning mot och vill upplösas i en annan ton/ackord. Ledtoner upplever en vanlig lyssnare knappast som plågsamma (ex en sjua på ett dominantackord). I folkmusik finns det kvartstoner som kan låta mycket underliga (falskt), men bara för de som inte är vana.
Dissonans, så som det avses i Brain, bör enligt mig definieras som en kombination toner som går utanför musikaliska vanemönster. Det är då inte underligt att testpersoner reagerar på dessa. Samtidigt uppskattas dessa av mer vana musiklyssnare då de bryter mot mönstret och därför upplevs som mer spännande. Att uppleva och uppskatta dissonans är därmed kontextberoende.
Det finns naturliga svängningar som passar bra tillsammans, men utöver detta är kombinationen av toner ganska så kulturellt betingad. Inom västerländs musik har man delat in en oktav i 12 toner. I andra kulturer har man fler eller färre. För att kunna spela i flera olika tonarter på tex ett piano är man tvungen att temperera tonerna, justera dem, eftersom varje ton har en inbördes relation till en tonart. Tonerna på ett piano är alltså alltid lite dissonanta i förhållande till varandra. Vi är vana vid detta, tycker att det låter bra och kallar det därför inte för dissonant.
Det finns också en skillnad mellan dissonans och något som är atonalt. Jag skulle ex hellre kalla Schönberg för atonal än dissonant. Även om hans musik innehåller dissonanter så präglas den kanske främst av att den är atonal. Även det exempel som artikeln tar upp http://brain.oxfordjournals.org/content/vol129/issue10/images/large/awl240f2.jpeg , skulle jag vilja klassificera som någon form av atonalt, men innehållande dissonanter. De har nämligen höjt melodin ett halvt tonsteg samtidigt som vänsterhanden ligger kvar i A-dur (två tonarter samtidigt).
Utifrån min egen kontext lät exempelmusiken i artikeln mycket illa, trots att jag i övrigt uppskattar både dissonanter och atonal musik. Jag spelade för övrigt exempelmusiken på ett tempererat elektriskt piano, fullt med oundvikliga dissonanser.
Calle
2 september 2008 vid 10:42
Calle: Tack för denna djuplodande och fascinerande expertkommentar! Jag har aldrig tidigare tänkt på dissonans i denna ”subjektiva”, kontextuella mening, men tror vid närmare eftertanke att du har en viktig poäng. Jag är avundsjuk på dig som kan spela: det skulle vara intressant att lyssna till den atonala (om vi kallar den det) varianten i experimentet.
nonicoclolasos
2 september 2008 vid 10:45
musiken skall vara melodisk for att kunna komma ihag. modern musik haller takten och dundrar men ar dissonanserat.
bethoven, brahms, strauss – detta ar en ricktigt musik.
latta musik: abba, lars berghagen, lena andersson, carola, lill babs.
jag ar inte svensk men jag alskar svensk musik och svenska kvinnor.
rick - holon - israel
2 september 2008 vid 15:45
Jag älskar abstrakt musik, kan lära mig atonala melodier ganska lätt osv… och har IQ på 140, så om folk måste vara ”hjärnskadade” för att njuta av atonal musik vet jag inte om jag håller med om.
Är en högfunktionell individ med asperger skadad? Ja, om man har en rigid tolkning av vad ”normalt” är. Samtidigt kan sådana individer vara väldigt nyttiga för samhället.
Annagreta
3 september 2008 vid 16:22