Nonicoclolasos

Att veta när man inte vet

med 9 kommentarer

Sokrates exemplifierar vad vishet kan bestå i (Apology, 21d):

And so, as I was going away, I was thinking to myself that I was wiser than this man, for starters. It’s likely that neither of us knows anything worthwhile, but whereas he thinks he knows something when he doesn’t know it, I, when I don’t know something, don’t think I know it either. It’s likely, then, that by this I am indeed wiser in some small way than this man, in that I don’t think myself to know what I don’t know.

Bertrand Russell utfärdar ett beklagande i samma anda; och visst kommer man att tänka på F. A. Hayeks varning för konstruktivistisk rationalism.*

_____________________

*Se t.ex. Hayek, F. A. (1973). “Reason and Evolution.” I Law, Legislation and Liberty: Rules and Order. London: Routledge, och Hayeks Nobelföreläsning “The Pretence of Knowledge”.

Written by nonicoclolasos

5 september 2008 vid 11:06

Postat i kunskap, rationalitet, vishet

« Varför går Sarah Palin hem?
Martini-instruktion »

9 kommentarer

Subscribe to comments with RSS.

  1. Då borde ambivalens (i vissa avseenden) vara ett tecken på visdom och intelligens?

    Peter

    5 september 2008 vid 13:22

  2. Peter: En djup fråga. Jag har själv funderat på problemet med att veta när man inte vet. Hur kan man veta att man vet att man inte vet?

    nonicoclolasos

    5 september 2008 vid 14:01

  3. Det vet man inte.

    Rubriken kanske borde vara “att ana när man inte vet”.

    Peter

    5 september 2008 vid 14:20

  4. Peter: Kanske talar ditt påpekande för (en mild form av) skepticism?

    nonicoclolasos

    5 september 2008 vid 14:22

  5. Varför skulle man veta att man inte vet? Det räcker väl med att säga “antingen är jag omedveten om att jag vet eller så är jag medveten om att jag inte vet, men jag uttalar mig inte om vilket av dessa två som gäller, eftersom de praktiska konsekvenserna av dessa två fall är identiska”?

    David Bergkvist

    5 september 2008 vid 15:26

  6. Ja, en mild form.

    Men visst skulle det vara intressant att vetenskapligt undersöka ifall det föreligger ett samband mellan intelligens och ambivalens. Så kan vi slå två flugor i en smäll:

    1. Ambivalenta människor är (kanske) mer intelligenta;
    2. Sokrates (och Russell) var insiktsfulla människor (det vi väl iofs) eftersom de (kanske) hade rätt i sitt påstående att intelligenta människor är ambivalenta.

    Detta implicerar givetvis att människor som anar att de inte vet så mycket är ambivalenta, vilket förefaller sannolikt, men inte självklart.

    Peter

    5 september 2008 vid 15:49

  7. Peter: Jag gillar slutledningen!

    Får vatten på kvarnen beträffande alla idiotsäkra anhängare till Ayn Rand. Här har vi att göra med en fenomenologisk konservatism, fri vilja, födda som tabula rasa, ja till induktiva slutledningar (i en vetenskapsteoretisk mening). Alla som tvekar och undrar sägs fatta noll.

    Patrik

    5 september 2008 vid 18:39

  8. Intressant post! Ett annat perspektiv på saken är ju det psykologiska. Alla ställs vi inför “det vi inte vet”…så frågan är hur man reagerar; känner man sig besvärad av att inte förstå och flyr in i förträngning så undgår man att veta “det man inte vet”, om man å andra sidan kan hantera den känslan och rationalisera situationen så har man en god chans att vinna vetskap om “det man inte vet”. Är det i så fall intelligens som avgör, och/eller faktorer som självinsikt och emotionell mognad?

    CJ

    9 september 2008 vid 1:31

  9. Jag upptäckte igår kväll, då jag läste lite i The Teaching of Buddha (som låg på mitt hotellrums nattduksbord), att Buddha har formulerat något liknande:

    “A fool who thinks that he is a fool is for that very reason a wise man. The fool who thinks that he is wise is called a fool indeed.”

    nonicoclolasos

    9 september 2008 vid 5:22


Skriv ett svar