Borde inte vänstern gilla kriser?
Den finansiella krisen fortsätter. Naomi Kleins tes är att liberaler välkomnar ekonomiska kriser, eftersom hon tror att de möjliggör genomförandet av en liberal ekonomisk politik som annars inte vore möjlig att genomföra. Jag undrar tvärtom: Borde inte vänstermänniskor välkomna ekonomiska kriser?
Skälet till denna undran är vissa tecken på att kriser ökar jämnheten i fördelningen av inkomster och förmögenhet, något vänstermänniskor qua egalitarianer brukar lägga mycket stor vikt vid. Titta t.ex. på Ginikoefficientens utveckling (där ett högre värde innebär högre ojämlikhet):
Under 1990-talskrisen minskade inkomstspridningen; samma sak under IT-krisen i början av 2000-talet. Det är, tycks det, i goda tider som “orättvisan” ökar. Tittar man på förmögenheter verkar ett liknande mönster inträda, i alla fall om man ser till effekten av börsens utveckling. Som Henry Ohlsson, Jesper Roine och Daniel Waldenström konstaterar (s. 16—17):
Focusing first at the decreases in the very top of the distribution over the first half of the century we note that most of the decrease takes place between 1930 and 1950, with the sharpest falls in the early 1930s—a time of financial turbulence and in particular the Kreuger-crash—and just after World War II. … Over the past decades fluctuations in wealth shares depend largely on movements in real estate prices and share prices. Increases in the former has a tendency to push up the share of the upper half of the distribution at the expense of the very top causing inequality to go down, while increases in share prices makes the very top share larger due to share ownership still being very concentrated causing inequality to increase.
Om det är så att kriser leder till en sämre ekonomisk utveckling för alla men till ökad “rättvisa” borde väl vänstermänniskor gilla kriser? Om de säger att det är bättre med en bättre ekonomisk utveckling för alla även till priset av ökad “orättvisa”, är de då egalitarianer? Är det inte så liberaler brukar argumentera? De senare borde därför se på kriser med ogillande och skepsis, tvärtemot Kleins tes.
Uppdatering: Jesper Roine och Daniel Waldenström skriver om detta i Fokus; se även Jesper Roines “Växer verkligen klyftorna i krisens spår?”
Niclas
Grundproblemet är väl att många vänstermänniskor läser av lidandet hos de människor som har det allra sämst. Den gruppen av människor blir väl fler och får med stor sannolikhet det något sämre just i en kris.
De dynamiska omflyttningsprocesserna skapar en tillfällig topp i lidandet.
Detta ser man, därför att det är tydligt.
Den typ av kunskap som du här redovisar kan man se först i efterhand och via ganska avancerade studier.
Det är en aning för sent eftersom lidandet finns i nuet.
Dessutom har jag en känsla av att vänstermänniskor får för sig att denna typ av diagram är konstruerade av liberala nationalekonomer.
Och dom kan man ju inte lita på. Eller!
Anders B Westin
3 oktober 2008 vid 9:09
Anders: Jo, men frågan är vilket rättvisekriterium de flesta vänstermänniskor styrs av. Du resonerar som om de styrs av en omsorg om den sämst ställdes absoluta situation (dvs. en maximin-princip, à la Rawls). Mitt intryck är istället att vidare fördelningsmått, som rör inkomsters och förmögenheters relativa fördelning, är långt vanligare som utgångspunkt för bedömningar av vad som är rättvist. Och då kvarstår min undran: Även om de sämst ställda får det sämre i en kris, om de får det relativt bättre, är inte krisen att föredra?
nonicoclolasos
3 oktober 2008 vid 10:46
Kleins argumenterar ju att liberaler ser kriser som ett bra tillfälle att göra förändringar av samhällssystemet för att öka liberaliseringen i det långa loppet. Visst får de rika för tillfället en smäll, men kan man använda krisen för att smyga in ökad frihet att roffa åt sig i det långa loppet är det kanske värt det.
Vänstermänniskor (däribland jag) ogillar kriser som uppstår till följd av nyliberala principer just därför att de är på grund av nyliberala principer. Den relativa minskningen av förmögenhetsklyftan du tror att vänstermänniskor gillar är enligt resonemanget ovan övergående och kan också antas, i det långa loppet, leda till ökade förmögenhetsklyftor.
Man kan dock gilla denna kris om man lyckas koppla krisen till att det faktiskt är de nyliberala principerna som orsakat den. Men det spinns ju rätt rejält för tillfället till att det skulle handla om individer som agerat dåligt och inte om att det kanske skulle vara riskfyllt/skakigt att lita fullt på marknaden.
Mattias
3 oktober 2008 vid 11:18
Niclas
Jag förstår din fråga. Men det är nog inte lätt att få människor att tänka på detta sätt.
Upplevelsen av orättvisa är nog en “egen parameter” som lever sitt eget liv i den “evolutionära hjärnan”.
Jag har två söner. Hela deras liv har jag försökt mäta rättvisan med tumstock nere till millimeternivå.
Men har då konstaterat att “tidsfönstret” av medelvärdesbildning av rättviseindexet inte får vara speciellt långt.
Ibland bara några minuter. Man glömmer fort bort det man själv fått, när brodern får något bara fem minuter senare.
Gäller inte samma principer ute i samhället.
Det tror jag.
Se tex löneförhandlingar. Personen X får 120 kr mer i löneförhöjning än personen Y.
Personen Y går hem och har svårt att somna eftersom dessa 120 kr är en indikation på att han är värdelös.
Ingen älskar honom. Alla älskar X.
Människans behov av bekräftelse är oändlig. Får någon mer så är detta en upplevd indikation på att man själv är “värdelös”.
Där någonstans tror jag att man skall leta.
I självkänslan.
Anders B Westin
3 oktober 2008 vid 11:23
Mattias: Tack för dina tankar. Tre kommentarer:
i) Den kontrafaktiska frågan om vad som skulle ha hänt med “rättvisan” utan kriser är intressant. Att den skulle ha varit lägre under perioderna med kriser är högst sannolikt, men det är mer oklart om den ökade “orättvisa” som nu kan observeras efter kriserna skulle ha blivit mindre hög utan kriser.
ii) Om det vore så att “den långsiktiga ‘orättvisan’” skulle visa sig lägre med kriser än utan, skulle du då motsätta dig kriser (oavsett deras orsak)?
iii) Du skriver: “Man kan dock gilla denna kris om man lyckas koppla krisen till att det faktiskt är de nyliberala principerna som orsakat den.” Kanske gör “vanligt folk” den kopplingen.
nonicoclolasos
3 oktober 2008 vid 11:53
Alltså – jag tycker att media är proppfullt av vänsterfolk som gottar sig i krisen.
Messerschmidten
3 oktober 2008 vid 13:49
Messerschmidten: Jag håller med, men jag undrar om det inte främst beror på att de tolkar krisen som en kris för kapitalismen, vilket de välkomnar. Jag tror få resonerar på det sätt som jag föreslår att de skulle kunna resonera, att krisen är bra för att “rättvisan” kan tänkas öka. Skadeglädje, alltså, snarare än genuin glädje.
nonicoclolasos
3 oktober 2008 vid 14:10
Niclas
I denna process som du beskriver ingår väl troligen vänstermänniskans tolkning av verkligheten som en delkomponent till att det blir som det blir.
Vänstermänniskan som en termostatgivare som skickar signaler in till vårt kollektiva medvetande.
Processer igångsättes.
Ungefär som den här diskussionen eller debatten på Newsmill. Nya (återupprepade) tankebanor startar.
Den kollektiva hjärnan får en fokusförskjutning och energin riktar in sig på krismedvetande och “vad skall vi göra nu”.
Dvs en inbyggd återkopplingsprocess om jag nu skall använda reglertekniken som analogi. (Jag har inget annat sätt att tänka eftersom jag är en sådan där “Siving”. För att travestera deckarförfattaren Åsa Larssons figur i Kiruna)
Anders B Westin
3 oktober 2008 vid 14:25
Nå. Det finns ju inget nyliberalt i förslagen till hantering av innevarande kris. Stats-socialismen har väl sällan firat sådana triumfer tidigare.
Det måste vara en fråga om språkförbistring när vi talar om att man antingen vill ha en god utveckling eller en rättvis fördelning. Båda är goda ting. (Och väldigt lite i historien (eller cross-country) pekar på en egentlig motsättning dem emellan).
Jag tror att vi skulle vara betjänta av en diskussion om den rätta mixen av välstånd och jämlikhet. Det borde finnas en effektiv front längsmed vilken vi kan välja olika blandningar.
Nu vet jag inte hur data ser ut. Diskussionen försvåras förmodligen av att Norge är både rikare och mer jämlikt än de andra OECD-länderna. Därmed utgör Norge det bästa tänkbara samhället.
Den sista sovjetstaten får till slut sin upprättelse. Go West – life is peaceful there.
Anton Stillesen
3 oktober 2008 vid 14:25
“Vi” (vänsterspöken) gillar inte kriser annat än i syfte att dom ytterligare påvisar den sjuka människoföraktande kvartalskapitalismen som störtar mänskligheten ner i avgrunden.
Ola Särnkvist
3 oktober 2008 vid 14:28
Ola: Men om kriser minskar inkomst- och förmögenhetsspridning, är inte kriser då bra av det skälet (också)?
nonicoclolasos
3 oktober 2008 vid 14:31
Helst vill jag väl ha total anarki, kaos och krig. Människan kommer nog annars harva omkring i samma spår som den industriella revolutionen banade väg för, och människan som global ras betraktat verkar inte kunna hantera detta. Kanske något trångsynt, men om ett system inte fungerar på datorn avinstallerar jag det. Skulle vilja göra detsamma med alla världens valutor, förinta aktiekapital och börja på ett ekonomiskt år noll. Då kanske något vettigt kunde åstadkommas, men problematiken ligger nog i människans korrumperbara och maktlystna natur. Ett vänsterdominerat samhälle strider på något vis mot människans natur, men jag gillar när det är uppförsbacke så att säga. ;)
Ola Särnkvist
3 oktober 2008 vid 14:37
Ola: Jag har svårt för att ta till mig ditt perspektiv. Titta på denna graf (från professor Brad DeLong). Den visar att välståndet har ökat enormt från den industriella revolutionen och framåt. Är detta en utveckling du önskar inte hade ägt rum? Om inte, varför vill du stoppa den nu?
Därmed inte sagt att tillvaron är problemfri, och saker och ting, både på marknader och i politiken, kan många gånger göras bättre. Men att beklaga utvecklingen överlag har jag svårt för att sympatisera med.
nonicoclolasos
3 oktober 2008 vid 17:02
Jag har aldrig riktigt förstått varför vänstern betonar jämlikhet så starkt. Är inte det viktiga att alla får det bättre, inte hur någon förhåller sig till någon annan?
Henrik Martinsson
3 oktober 2008 vid 17:17
henrik
Vad tror du om mina tankegångar lite högre upp.
Kan det inte ha att göra med självkänsla och den ständiga selektionskampen.
Avund är en kraft som lever sitt eget liv sett i ett evolutionärt perspektiv.
Dessutom kopplat till bekräftelsebehovet.
Någon som har mer “är mer lyckad och älskad”.
Evolutionsära drivkrafter.
Naturlig och sexuell selektion.
Har grannen en snygg bil så sk jag också ha en för att vara värd lika mycket.
Annars så kan ju frugan hitta en ny karl. I värsta fall grannen han med en mycket snyggare bil
Anders B Westin
3 oktober 2008 vid 17:33
Hänger inte med i allt du skriver men visst verkar många ha behov av att jämföra sig med andra. Är det verkligen önskvärt? Ska man inte istället bry sig om om man har det bra/får det bättre själv i första hand?
Henrik Martinsson
3 oktober 2008 vid 17:37
Henrik
Utgår du från evolutionsläran så är det själva selektionen (jämförelsen) som är det relevanta.
Det absoluta värdet är helt ointressant om du ser det ur “de själviska genernas” perspektiv.
Avund och konkurrens är en biprodukt av selektion. Eller rättare sagt det som vi upplever som en konsekvens av selektion.
Vi upplever ju endast mentala representationer av selektionen. Det är kanske därför vi ha så svårt att förstå vad vi egentligen “håller på med”.
Det här är bara en konsekvens av den “Själviska Genens” hypotes.
Men jag finner den som mycket rimlig.
MVH
Anders B Westin
3 oktober 2008 vid 17:56
Mattias: “Vänstermänniskor (däribland jag) ogillar kriser som uppstår till följd av nyliberala principer just därför att de är på grund av nyliberala principer.”
Det här påståendet ser jag så ofta, men jag fortfarande inte lyckats förstå vad som åsyftas. Skulle du vilja förklara exakt vilken nyliberal princip det är som har skapat denna och andra kriser?
Marcus
3 oktober 2008 vid 18:30
Anders: Jag håller med dig – det verkar rimligare att människor är mer benägna att titta på relativ status än absolut. Och jag tror att vi även kan finna en delförklaring till vänsterns och högerns politiska oenigheter här.
Det är en intressant fråga, som gjorde att jag skrev en uppsats om Rawls differensprincip.
Man kan även tänka sig att fokus på endera relativ eller absolut status kan skifta beroende på “var på skalan” man befinner sig och beroende på vad det är för fall som utvärderas.
Patrik
5 oktober 2008 vid 11:42
Patrik
Det känns bra när man har några andra som spånar omkring samma tankegods.
Ensamhet är nog människans värsta fiende.
Anders B Westin
5 oktober 2008 vid 12:02
Patrik: Nya resultat indikerar att människors lycka påverkas mindre av relativa inkomstjämförelser än vad många tidigare har hävdat:
“Our findings point to an important role for absolute levels of income in shaping happiness and a lesser role for relative income comparisons than was previously thought. Equally, our findings are sufficiently imprecise that they may still admit a role for relative income comparisons in shaping subjective well-being. We find that estimates of the within and between-country well-being-income gradient tend to cluster around 0.4, and we lack sufficient evidence to say that these gradients are clearly different. Thus, our evidence is consistent with the view that only absolute income matters to happiness (which would imply that the within- and between-country estimates are identical). Indeed, whereas previous analyses of the link between income and happiness suggested a prima facie case for relative income playing a dominant role, our updated reanalysis finds no such case.”
nonicoclolasos
5 oktober 2008 vid 12:05
@nonicoclolasos: Jag vet inte om det är så intressant att spekulera i vad som skulle ske med rättvisan, ett begrepp som jag förövrigt har stora reservationer om att använda, om kriser inte skulle dyka upp i ett marknadsstyrt samhälle. Jag är ju medveten om att det utopiska liberala samhället befolkat av rationella agenter är ett jävligt bra ställe som jag inte skulle ha något emot att leva i. Använder man däremot nyliberala principer (marcus, läs nästa stycke) i ett samhälle med idioter och genier, obildade och belästa, gamla och unga, system som dessutom bär på bagage av olika institutioner som tillkommit i andra tider/andra ideologiska strömningar så ser jag det som ofrånkomligt att systemet kommer att spelas av de “entreprenöriella” på bekostnad av den majoritet som inte fattar systemets kryphål.
Marcus: De nyliberala principer jag pratar om är avregleringar, skattesänkningar, privatiseringar. Det som är min poäng, enligt stycket ovan, är att de är aktiva verb (rätta gärna grammatiken om det inte heter så), saker som tar ett gammalt system till det nya liberala systemet. När man då avreglerar delar av systemet öppnar sig möjligheter för pengar kan flöda ner i fickor på rationella individer som vet att om var och en tänker på sig själv och agerar i sitt eget intresse så kommer samhället att blomstra. Problemet är att det i övergången kommer att finnas människor som inte fattar det, som blir skadade, fattiga, arga. De är inte rationella, de kommer ta till högafflarna långt innan den liberala utopin är den krassa verkligheten.
Lösningen? Ola Särnkvists totala anarki är ju en teoretiskt lockande tanke, lika omöjlig som det nyliberala projektet. Börja om från noll, tänka på allt och designa det perfekta samhället utan buggar och brister. Tillsvidare gillar jag en hyfsat starkt reglerad ekonomi, samtidigt som inlägget om banksocialism inte gör mig särskilt glad. Starka stater har också uppvisat en obehaglig tendens att strategiskt fucka väldigt stora grupper av människor gång efter annan.
Dessa funderingar från min sida är iof inte anledningen att jag skrev det första inlägget. Det var på grund av att jag ansåg att ditt logiska resonemang inte fungerade. Din vändning av Kleins teorier om hur liberaler använder kriser för att avreglerar system, till att dessa kriser skulle öka den ekonomiska rättvisan. Jag ser inte hur det skulle kunna stämma, annat än då att krisen skulle kunna användas som argument för mer regleringar.
Och om du inte listat ut det redan så ligger jag nära Gandhi.
http://www.politicalcompass.org/analysis2
Mattias
5 oktober 2008 vid 13:12
“När man då avreglerar delar av systemet” … i omgångar, över tid.
Mattias
5 oktober 2008 vid 13:14
Niclas
Är ändå inte det mest realistiskt att tro på en kombination. Dessutom är väl “lyckobegreppet” väldigt komplext.
Flyttar vi upp kulturer långt ovan de mest primära behovstegen tolkar jag som att “lyckan” borde bli mer och mer beroende av sociotop istället för biotop.
Studerar man lutningen på “fåglarna” i ditt länkade diagram
http://nonicoclolasos.wordpress.com/2008/06/25/felaktigt-om-lycka/
kan man nog hitta många komplexa sammanhang bakom lyckans relativa och absoluta tal.
Lutningen på Danmark-fågeln är väl ändå intressant i relation till andra länder.
Anders B Westin
5 oktober 2008 vid 13:41
Niclas
Det slog mig. Denna inlaga kontra “Fel om pengar och lycka”.
Visar inte dessa olika ingångar hur komplext detta område är.
Olika dimensioner av det mänskliga vardandet möts och drar åt olika riktningar.
Det är nog inte bara diffekvationer av 3 ordningen som behövs. Vi är ganska fort inne på den 10 ordningen.
Är det inte därför det blir så grumligt.
Anders B Westin
5 oktober 2008 vid 14:07
Mattias: Jag tror att du försöker läsa in mer än jag avsåg skulle läsas in i mitt omnämnande av Klein. Det enda jag försökte göra, förutom att väcka lite intresse för inlägget, var att fundera lite vidare kring vilka som kan tänkas välkomna kriser. Egalitarianer kan tänkas göra det, om det är så att kriser (allt beaktat och över tid) ökar jämnheten i inkomst- och förmögenhetsfördelning.
Apropå din politiska placering nära Gandhi kan du se min placering här.
Anders: Jo, dessa frågor är komplexa, men vi kan trots allt komma en bit på väg genom att relatera till aktuell forskning.
nonicoclolasos
5 oktober 2008 vid 14:14
Niclas
Men samtidigt så måste man vara försiktig med dessa diagram. Bakom förloppen finns det inbäddade komplex som rör medelvärde, standardavvikelse,flerberoende parameters.
Det enda som jag känner mig säker på är att ekonomisk välstånd ger ökad lycka. Men någonstans kommer ändå en brytpunkt åtminstone på det individuella planet när en pryl till snarare får en att bli dystrare.
Samtidigt tycker jag att man ganska tydligt kan se spänningsfältet mellan rik och fattig både med hänsyn till “hela kurvans” lutning och varje “fågels lutning”. http://nonicoclolasos.wordpress.com/2008/06/25/felaktigt-om-lycka/
Personligen blir jag väldigt nyfiken på olikheten i fågellutning mellan olika länder. Den verkar delvis leva sitt eget liv inte strikt kopplad till BNP.
Har du några mer uppgifter om dessa samband. Vad har Danmark och Burundi gemensamt eftersom fågeln lutar ungefär lika. Eller är likheten bara en matematisk illusion.
Anders B Westin
5 oktober 2008 vid 14:32
Med blandade känslor lägger jag märke till att ingen av er nämnt, kanske inte ens reflekterat över, att den som får mindre resurser kan gå under.
Hur kommer det sig?
Varför är individens situation frånvarande? Är det meningsfullt att alls försöka tolka forskningsresultat, som ju i detta fall ytterst berör individen, utan att ta olika individers situation i betraktande?
Lite elakt undrar jag om man inte får det en smula svårt med logiken om man inte tar med det här i sitt tänkande. Men det märker man kanske inte?
LeoB
5 oktober 2008 vid 18:25
LeoB
Det kallas för instrumentalisering.
En slags metod att att undvika allt för laddade känslor.
Men det behöver inte betyda att man inte bryr sig. Men man måste välja rätt tonläge för att ha en chans att bli lyssnad på.
Anders B Westin
5 oktober 2008 vid 18:52
Hej Anders
Är det verkligen fråga om instrumentalisering? Jag tycker snarare att det är felaktiga system-gränser vilket leder till galet resonemang.
Jag efterlyser mer vetenskapligt tänkande, inte mindre.
Det som får mig att reagera är det som Niclas frågar:
Ska man kunna svara på den frågan (som ju är uttryckt i mänskliga termer) så måste man beakta de som berörs.
Om frågan uttrycks i helt andra termer, lite mer omänskliga, så går det naturligtvis att låta bli att beakta de som berörs.
Men hopblandning av de typer av resonemang, de perspektiv som då används, är något man bör se upp med i vetenskapligt tänkande.
LeoB
5 oktober 2008 vid 21:31
Niclas: Jag kunde inte få upp länken till studien (felet ligger hos mig). Men jag har ändå några övergripande kommentarer.
Jag tycker också att man ska ta hänsyn till aktuella forskningsresultat. Men man måste vara lite försiktig. Det är som Anders är inne på en rätt så komplicerad fråga och när jag funderar på studier som försöker mäta skattad lycka så tänker jag att slutsatserna ganska ofta sträcker sig långt utöver den verkliga spännvidden. Detta säger jag mot bakgrunden att människan inte verkar ha så hemskt många materiella behov “i grunden”, men att samhällskontexten får oss att skapa nya behov gång efter annan. Man ställer sina egna erfarenheter mot aktuella forskningsresultat och sen blir det till att väga validiteten. Jag tänker mig t.ex. att absolut status spelar större roll i ett samhälle där det närvarar en kamp om knappa resurser men att den relativa statusen blir viktigare högre upp på trappan. Detta verkar mest rimligt intuitivt. Men om forskningsresultat pekar åt motsatt riktning får man ju ompröva sina erfarenheter, först genom att förhålla sig kritisk till forskningen och senare, om fler och fler resultat påvisas, ändra uppfattning. Det första steget har jag ju iof inte kunnat ta då jag inte ens har läst rapporten. Så man kan väl säga att jag i kommentaren ovan endast gav uttryck åt mina egna erfarenheter.
Sedan måste jag tillägga att jag efter lite kontakt med psykologin och dess strikt kvantitativa delar är starkt kritisk till många av dess undersökningsmetoder.
Patrik
6 oktober 2008 vid 14:47
Angående relativ och absolut rikedom. Det blir rätt tydligt om man ser till följande exempel, vad som är det viktiga.
Jag går i en vanlig högstadieklass. På sommaren åker alla kompisar till thailand, på höstlovet till sälen och på sportlovet till Österrike. Själv går jag och sparkar grus och åker på cykelsemester med mamma och lillebror på Bornholm.
Borde jag egentligen vara glad och nöjd för att den decil som min familj tillhör har fått det i absoluta tal några procent bättre än motsvarande familj för 10 år sedan? Eller att min familj är jätterik …om vi bott i Uganda.
(sedan är det förmodligen lättare att hantera stora skillnader om “de rika” bor på teve i palats i Brunei istället för att parkera sin miljonkronorsbil framför näsan på en…)
Sedan, ska man mäta i absoluta tal borde väl socialbidraget vara kvar på 1956 års nivå (i fasta priser)? Eller egentligen bara vara över två PPP dollar per dag, för då är man inte fattig längre?
abe
25 november 2008 vid 11:16
abe: Min poäng är att om man definierar rättvisa som frånvaro av skillnader, dvs. som jämnhet i fördelningen av inkomster och förmögenheter, då följer att en händelse som försämrar för de fattiga men som försämrar ännu mer för de rika måste ses som mer önskvärd än status quo. Är inte detta en märklig värdering?
nonicoclolasos
25 november 2008 vid 11:21
När jag i högstadiet fick jag aldrig lära mig vad köpkraftsparitet var. Så de som menar att skolan är i förfall har uppenbarligen inte läst abes poster..
Marcus
25 november 2008 vid 13:51
Marcus, du har helt klart en poäng där.
saku
6 maj 2009 vid 11:08