Nonicoclolasos

En dansk pastor ser tomtar som sataniska:

Att pynta med jultomtar är att ägna sig åt djävulsdyrkan.

Han verkar tänka ungefär som Jehovas vittnen:

Julen och julsederna härstammar från forntida falska religioner. Detsamma gäller påsksederna, till exempel bruket av påskägg och påskharar. De första kristna firade varken jul eller påsk, och det gör inte heller sanna kristna i våra dagar.

I en kommentar menar pingstvännen Birger Thureson att denna typ av avståndstagande utgör en överdrift:

Det är säkert helt riktigt att tomten har sitt ursprung i förkristen tid och vidskepliga föreställningar. Men faktum är ju att vi införlivat många ursprungligen hedniska ting med en kultur, som kallar sig, eller åtminstone kallat sig, för kristen.

Mitt förslag är att vi generaliserar detta synsätt. Det går att acceptera seder med skumt ursprung om man omtolkar dem. Ty det är förstås inte bara tomtar och andra julseder som härstammar från ”forntida falska religioner” och ”vidskepliga föreställningar” — dessa epitet gäller också hela det kristna julbudskapet. Med detta sätt att se på saken kan vi ändå njuta av julen, som en tid att umgås med nära och kära. Vi byter innehåll och låter dess vidskepliga rötter, såväl de förkristna som de kristna, falla i glömska. Och om någon klagar på att barnen inte känner till julens ursprung — låt oss istället gratulera barnen till det och uppmuntra en modern, icke-religiös syn på julen. (Eller festivus, för dem som föredrar det.)

En ny studie, ”Global Sex Differences in Test Score Variability”, publicerad i Science, rör pojkars och flickors prestationer i skolan i 41 länder:

International testing results show greater variance in boys” scores than in girls” scores.

Forskarna finner bl.a. att pojkar dominerar såväl bland de fem procent bästa som bland de fem procent sämsta eleverna i matematik i nästan alla länder.

En annan ny studie, ”Culture, Gender, and Math”, publicerad i samma tidskrift, undersöker orsakerna och finner stöd för tesen att resultatet främst står att finna i kulturella faktorer — hur flickor (och pojkar) behandlas under uppväxten:

Analysis of PISA results suggests that the gender gap in math scores disappears in countries with a more gender-equal culture.

Tidigare inlägg: ”Bland de bästa matematikerna dominerar pojkar” och ”Olympiad för intelligenta”.
Relaterat i media: SvD

Inställningen till den egna döden varierar. Många känner skräck och fasa; själv har jag stor sympati för den epikureanska hållningen, att den egna döden inte är något att frukta. Det hade nog även Richard Wagner. I slutet av hans strålande musikdrama Siegfried lanserar han, i duetten mellan Siegfried och Brünnhilde, det spännande begreppet Lachende Tod (libretto). Jag tolkar det som en avslappnad, ja, nästan välkomnande och kanske rentav lättsam, attityd till döden.

Hör Kirsten Flagstad och Set Svanholm utbrista ”Lachende Tod” vid cirka 10.15 och framåt:

Vad mer behövs, när man heter Anthony Faggiano?

Professor Greg Mankiw har en teori om varför vissa, utan att oroa sig, föreslår stora satsningar mot krisen trots att dessa skulle medföra ett kraftigt försämrat budgetsaldo:

Passing a larger national debt to the next generation may look attractive to those without children. (Keynes himself was childless.) But the rest of us cannot feel much comfort knowing that, in the long run, when we are dead, our children and grandchildren will be dealing with our fiscal legacy.

Stämmer denna hypotes? Den kan i vilket fall inte utgöra en fullständig förklaring, ty jag är, trots att jag är barnlös, tveksam till storslagna satsningar. Detsamma gäller Andreas Bergh. Likaså finns det väl inget som talar för att andelen barnlösa i underskottsfalangen är högre än på andra håll?

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Sydsvenskan

Ordet ”nyliberal” används ofta som allmänt skällsord i den politiska debatten. De två norska statsvetarna Dag Einar Thorsen och Amund Lie har i ”What Is Neoliberalism?” tagit en närmare titt på vad ”nyliberalism” egentligen betyder. De börjar med att bekräfta bilden av hur ordet används:

An initial mystery facing anyone who wants to study neoliberal ideology in more detail is that there does not seem to be anyone who has written about neoliberalism from a sympathetic or even neutral point of view. … Several of these works accord neoliberalism an overwhelming significance, while they at the same time seem quite happy to leave the concept of ”neoliberalism” completely undefined, claiming … that it defies definition. One might therefore easily begin to suspect that the concept has become, in some quarters at least, a generic term of deprecation describing almost any economic and political development deemed to be undesirable.

Hur menar då Thorsen och Lie att begreppet ska förstås?

Neoliberalism is, as we see it, a loosely demarcated set of political beliefs which most prominently and prototypically include the conviction that the only legitimate purpose of the state is to safeguard individual, especially commercial, liberty, as well as strong private property rights (cf. especially Mises 1962; Nozick 1974; Hayek 1979). This conviction usually issues, in turn, in a belief that the state ought to be minimal or at least drastically reduced in strength and size, and that any transgression by the state beyond its sole legitimate purpose is unacceptable (ibid.).

Jag tror att få av dem som i debatten beskylls för att vara nyliberaler är det enligt denna definition. I den liberala traditionen anser de flesta att staten bör göra mer än att upprätthålla frihet, även om de flesta anser att detta är en viktig uppgift, kanske t.o.m. den viktigaste. (Även Rawls ger frihetsprincipen högst prioritet.) Många liberaler torde också ogilla talet om ett ”legitimt” syfte. Det låter som om det finns klara, svart-vita principer som delar in statlig verksamhet i en godkänd och en icke-godkänd del. Nu är det förstås inget problem för en definition av nyliberalism att den gör få människor till nyliberaler — men för dem som använder begreppet som ett allmänt skällsord manar den till skärpning. Allt man ogillar i samtiden, t.ex. andra, dominerande former av liberalism, är inte nyliberalism.

Se vad Stanford Encyclopedia of Philosophy har att säga om ”classical liberalism” och det tidigare inlägget ”Vad är liberalism?”. För ett färskt exempel på angrepp på nyliberalismen, se Lotta Gröning.

Terrorismen har fått USA och dess delstater att inrätta Offices of Homeland Security. Nu visar det sig att denna säkerhetsmyndighet i Kentucky måste tillkännage sitt beroende av ”Gud Allsmäktig” (enligt KY Code 39G.010). Detta sätt att uttrycka sig specificeras i KY Code 39A.285(3):

The safety and security of the Commonwealth cannot be achieved apart from reliance upon Almighty God …

Tre kommentarer:

1. Jag ser det som mycket viktigt att stat och religion hålls åtskilda. Staten ska förhålla sig neutral till religion och ska inte proklamera att det finns (och inte heller att det inte finns) någon gud. (Apropå det borde Successsionsordningen snarast revideras.)
2. Lagstiftarna i Kentucky låtsas inte om eller känner inte till teodicéproblemet. Om det funnes en allsmäktig gud till att börja med skulle inga terrordåd, med åtföljande död och plåga, äga rum. I alla fall inte om denne gud dessutom är god — men om han inte är det, varför ska man lita på honom?
3. Är det inte ironiskt att terrorister ofta tror sig agera på uppdrag av en allsmäktig gud?

Lagstiftarna i Kentucky borde tas i Herrans tukt och förmaning för denna undermåliga lagstiftning.

Media: DN1, DN2, SvD, Dagen, Sydsvenskan

Anders Björck, det japanska kejsarparet och Sveriges kung (vem har flest dekorationer?)

Ikväll såg jag den nya dokumentärfilmen om Anders Björck, H:r Landshövding. Några reflexioner:

• Landshövding är ett fånigt och pretentiöst namn på en trist statlig tjänsteman. Sysslorna verkar verkligen urtrista. Att vända papper, att sitta i möte och att bjuda på lunch dominerar dagarna.
• Icke desto mindre passar titeln Anders Björck, som är larger than life och som tycks njuta av titlar och av att umgås med kungligheter.
• Anders Björck verkar inte ha någon dator! Istället skriver han saker för hand och använder telefon och fax. Dated.
• Anders Björck är genuint underhållande, sannolikt utan att inse det. Jag småskrattade mest hela tiden (men snällt, inte alls hånfullt).
• Filmens styrka var dess estetik: filmad i svartvitt och med mycket tjusiga sekvenser, t.ex. av Anders Björck promenerandes i all oändlighet i ett korridorsystem. Filmens svaghet var att Anders Björck aldrig talade till kameran: vi fick ”bara” följa hans arbetsdagar utan att egentligen lära känna honom. Vem är H:r Landshövding, egentligen?

Mireille Mathieu sjunger ”La musique en jeans” (text här):

Inspirateur till det franska temat: Peter Santesson-Wilson

En ny studie* indikerar att mödrar som har kontroll över hushållsekonomin i familjer med sociala problem använder resurserna i barnens intressen i högre grad än fäder som har kontroll:

Results show children are far less likely to experience food insecurity when parents” pooled income is controlled by their mother than when it is controlled by their father or even when it is jointly controlled. By examining this association between resource control and child well-being, this study suggests that child outcomes may be improved by altering control over household money, responsibility for feeding work, or both.

Det jag kom att tänka på var diskussionen om huruvida barnbidrag ska ges till båda föräldrarna eller till mödrarna (som tidigare) — och på hur den frågan principiellt kan besvaras. Kan inte två synsätt ställas mot varandra?

• ”Pengarna ska delas lika”. Detta synsätt har sin grund i deviser som ”alla människor har lika värde” eller ”alla människor ska behandlas lika”, som allmänt är problematiska eftersom det är oklart vad de betyder men som i det här fallet faktiskt kan ges en någorlunda precis mening. Hursomhelst uppkommer här ett annat problem, nämligen att likabehandling, dvs. att mödrar och fäder får halva barnbidraget var, troligen leder till att barn i familjer med sociala problem får det sämre än om mödrarna ensamma hade fått hela barnbidraget.
  
• ”Pengarna ska gå dit de gör störst nytta”. Detta synsätt är av mer pragmatisk, konsekvensetisk karaktär och säger att principer om likabehandling bör ignoreras i de fall där olikabehandling ger högre total nytta eller, kanske, högre nytta för de sämst ställda (enligt Rawls differensprincip).
  

Frågan kompliceras av att olika effekter kan uppkomma för olika socioekonomiska grupper. Antag att likabehandling i 95 procent av fallen ger samma nytta som olikabehandling. Ska likabehandling då genomföras för alla? Eller ska olikabehandling genomföras för alla? Eller ska man differentiera och likabehandla 95 procent och olikabehandla 5 procent av föräldrarna? Jag tycker att ovan nämnda studie sätter fingret på principiellt intressanta frågor om fördelningspolitik. Hur ser din lösning ut? Likabehandling eller någon form av nyttomaximering?

_______________________

*Kenney, Catherine T. (2008). ”Father Doesn’t Know Best? Parents” Control of Money and Children’s Food Insecurity”. Journal of Marriage and Family, 70(3): 654—669.

Jag har just blivit uppmärksammad på att det finns en sammanslutning som heter Statens Vänner. Så här presenterar sig en av de ledande medlemmarna:

Jag noterar att floskler av typen ”allas lika värde” används av fler än kristdemokrater.

Nå, jag är inte anarkist och är väl därmed en vän av staten i någon mening, men jag tror att jag avstår från att bli medlem. (Hur kan någon för övrigt vilja gå med i en sammanslutning som har P-O Edin och Anders Björck i ledningen?) Jag vill hellre använda min knappa tid till att vara vän med andra än staten. Den klarar sig nog ändå.

Barn har en tendens att tro på en skapare eller designer, visar ny forskning:

Children’s normally and naturally developing minds make them prone to believe in divine creation and intelligent design. In contrast, evolution is unnatural for human minds; relatively difficult to believe.

Det är alltså barnsligt att inte tro på evolution och att tro på religion, helt i linje med vad Jesus sa:

Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. (Matt. 18:3)

Nå, professor Don Boudreaux gör en intressant koppling till svårigheten för många att förstå hur komplexa sociala fenomen som språk, lagar, penningväsende och marknader kan uppkomma, existera och fungera utan att någon har planerat fram dem:

Creationist views (there are several variations) differ from non-creationist views by insisting that all order ultimately is the result of some design acting upon the whole. Just as there is a compelling non-creationist view of biological beings, there is a compelling non-creationist view of social order.  And while obviously different in detail, at a general level these two non-creationist theories share much with each other, not least of which is the scientific insistence that order is best explained, not by positing a creator, but by understanding the logic of an order’s emergence from small, individual acts, no one of which is “intended to” (or “intends” itself) to become part of a larger order.

De som tänker som barn tror på kreationism och ”intelligent design” samt på det konstanta behovet av en stark politisk styrning av samhället, inte minst ekonomin, i extremfallet i form av kommunism. För hur kan något fungera utan en medveten plan?

Själv är jag varken kreationist på ekonomins eller på biologins område. Jag trotsar Jesus, med andra ord, och försöker undvika att bli som barnen.

Fördjupning: F. A. Hayek använder begreppen kosmos och taxis för spontan respektive planerad ordning: han analyserar och kontrasterar dem i kapitel 2 av Law, Legislation and Liberty; Rules and Order. Carl Menger beskriver hur penningväsendet utvecklades spontant i ”On the Origins of Money”. Läs också mer om spontan ordning, i form av Norman Barrys översikt, här. AC Grayling bestrider tolkningen av den nya forskningen.
Tips: Orsakverkan

Francis Bacon, Study After Velazquez’s Portrait of Pope Innocent X (1953), 153,0 x 118,1 cm:

(Jämför gärna med Velázquez tavla.)

Moderaterna föreslår en förändrad biståndspolitik:

Vår omprövning av den gamla biståndspolitiken bottnar i tre insikter: För det första kan inte en modern politik för global utveckling stanna vid att ge bistånd. … För det andra måste biståndet användas så effektivt och resultatinriktat som möjligt. … För det tredje måste biståndets legitimitet säkras.

Vad säger då forskningen om effekterna av bistånd? I metastudien ”The Aid Effectiveness Literature: The Sad Results of 40 Years of Research” (med tabeller och figurer här), baserad på 97 olika studier och accepterad för publicering i Journal of Economic Surveys, finner Hristos Doucouliagosa and Martin Paldam följande:

Our three meta-analyses of the AEL [Aid Effectiveness Literature] have failed to find evidence of a significantly positive effect of aid. Consequently, if there is an effect, it must be small. Development aid is an activity that has proved difficult to do right. Even though such a negative conclusion may cost some support for aid in the short run, it may ultimately prevent aid fatigue in the longer run. Our findings underscore the need to find more effective ways to employ development aid.

Denna slutsats är i linje med vad William Easterly kommer fram till i ”Can Foreign Aid Buy Growth?”, publicerad i Journal of Economic Perspectives:

In any case, improving quality of aid should come before increasing quantity. This step is difficult but not impossible.

Det verkar inte helt fel att fundera på en ny, mindre storleksfixerad biståndspolitik.

Media: DN1, DN2, SvD, Sydsvenskan, Dagen1, Dagen2, Dagen3

Efter senaste valet var Marita Ulvskog sur:

Det bör gå tre år mellan valen i stället för fyra. Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog kräver kortare mandatperioder. Det ska inte gå att ”hålla sig undan väljarna i fyra år”, säger hon.

Så kan man resonera, men vad säger forskningen om effekten av mandatperiodens längd? Teoretiskt kan man tänka sig två motverkande effekter. Medan längre mandatperioder kan försvaga väljarnas möjlighet att utkräva ansvar, kan de också ge politiker tid och incitament att agera mer långsiktigt.

En ny studie, ”Term Length and Political Performance”, indikerar att den senare effekten dominerar:

We evaluate the effects of the duration of legislative terms on the performance of legislators. We exploit a natural experiment in the Argentine House of Representatives where term lengths were assigned randomly. Results for various objective measures of legislative output show that longer terms enhance legislative performance. … Our results highlight limits to classic theories of electoral discipline (Barro 1973, Ferejohn 1986) predicting that shorter terms, by tightening accountability, will incentivize hard work by politicians. We discuss and test possible explanations. Our results suggest that the ”accountability logic” is overcome by an ”investment logic.”*

Så vill man ha hårt arbetande politiker förefaller det oklokt att gå på Ulvskogs linje.

En ytterligare studie, ”Sources of Inefficiency in Representative Democracy”, kan dessutom anföras. Den finner att längre mandatperioder, både för exekutiv och legislatur, är positivt relaterade till de offentliga investeringarnas andel av BNP, vilket antyder att politiker tänker mer långsiktigt när de sitter längre.

Längre mandatperioder verkar alltså ha såväl politisk-demokratiska som ekonomiska effekter av positivt slag.

____________________

*”Legislative performance” mäts med följande variabler:

floor attendance (as the percentage of legislative ‡floor sessions), committee attendance (as percentage of committee sessions), number of committee bills in which the legislator participated (as refl‡ected on the committee bills bearing the legislator’s signature), number of times the legislator spoke on the floor (non-legislative topics are not included), the number of bills introduced by the legislator, and the number of those bills that were approved.

Man kan tycka om opera av många skäl. Ett av mina skäl är att jag intresserar mig för den rent tekniska sidan av sången. Allra mest fascinerande är de riktigt höga tonerna. Lyssna här på 14 olika inspelningar i kronologisk ordning från perioden 1960—1980, där Joan Sutherland, min favoritsångerska, presterar ”samma” höga E i La Traviata:

Mina favoriter: nr 2 (konsert i Amsterdam 1962) och nr 6 (konsert i Australien 1965). Din favorit?

Brandon Keim undrar, på basis av E. O. Wilsons arbeten på senare tid, om inte homosexualitet i evolutionär mening kan förstås på samma sätt som insekter som istället för att själva fortplanta sig ägnar sig åt att ta hand om andra:

Observed in some species of ants, bees and wasps, eusociality has perplexed researchers unable to explain — in traditionally evolutionary terms, at least — how entire insect castes could have evolved not merely to refrain from reproducing, but to care for genetically distant larva. … [C]ould non-reproducing humans, such as (most) gays and lesbians, as well as heterosexuals who choose not to have kids, actually be a manifestation of this emergent eusociality?

Jag ser frågan som intressant rent kunskapsmässigt men inte som normativt viktig. Keims teori bygger dock på inslag av gruppselektion, en omdiskuterad mekanism.

Fördjupning
Om Bert Hölldobler och E. O. Wilsons nya bok The Superorganism, se detta inlägg av Tyler Cowen.
Om den sexuella läggningens bestämningsfaktorer, se ”Is Homosexuality Inherited?” av Richard Horton, redaktör för The Lancet.
Om kritik av idén om gruppselektion, se detta inlägg av Richard Dawkins.
Om normativa argument mot barnalstring: ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?” och ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”.

Krisen är inte rolig. Inte nog med att den drabbar många enskilda privatekonomiskt, den tycks också leda till efterfrågan på en större, mer aktiv och mer interventionistisk stat.* Som om detta inte vore nog leder krisen också till mer religiös aktivitet, i alla fall på Island:

Människor söker Gud. Det är väckelse och kris samtidigt.

Illustrerar inte detta en central del i efterfrågan på religion: att den grundas i rädsla?** När världen utvecklas på ett sätt som man inte förstår och som skrämmer vänder man sig till fiktionen om en trygghet bortom allt sus och brus. Och tror man inte på gudar (eller kanske även då) vänder man sig till den stora, trygga staten, i linje med vad ekonomipristagaren James Buchanan kallar parentalism:

The term “parental” becomes quite descriptive in its inference that the attitude here is akin to that of the child who seeks the cocoon-like protection of its parents, and who may enjoy its liberty, but only within the limits defined by the range of such protection. The mother or father will catch the child if it falls, will bandage its cuts, will excuse its behavioral excesses along all dimensions. Knowledge that these things will be done provides the child with a sense of order in its universe, with elements of predictability in uncertain aspects of the environment.

Nu vill jag ha högkonjunktur igen. Må bönerna på Wall Street och i Svenska kyrkan, jämte den finanspolitiska expansion som är att vänta, hjälpa.

________________

*Se ett tidigare inlägg: ”Naomi Klein ställd på huvudet”. Media: DN1, DN2, SvD, DI
**Se de tidigare inläggen ”Religion pga. rädsla” och ”Grunden för religion”.

Mina kollegor på Ekonomistas är förtjusta i libertariansk paternalism (se t.ex. här och här). I sin bok Nudge förespråkar Cass Sunstein och Richard Thaler att människor, präglade som de är av tendenser till att bete sig irrationellt, ska hjälpas av s.k. valarkitekter, eller planerare, att fatta bra beslut i olika frågor. Som de uttrycker det i en tidigare artikel (s 1199):

By contrast, a thoughtfully chosen default rule, steering them in sensible directions, is a blessing.

Men gör de sig inte här skyldiga till ett slags nirvana-felslut*? I en kritisk analys lyfter Christophe Salvat fram att det blir väldigt viktigt på vilken grund detta default-val görs. Kanske kan man inte lita på sitt eget val — men, frågar Salvat, kan man lita på valarkiteketernas val? Inte minst: Har de godsinta motiv? Sunstein och Thaler utgår från det, men Salvat påpekar att valarkitekterna lika väl som godsinthet kan motiveras av indifferens/slumpmässighet (som är enklare) eller ondsinthet. Att uppmuntra aktiva valarkitekter behöver alltså inte leda till för konsumenterna bra utfall, om valarkitekterna inte bryr sig om, eller t.o.m. vill motverka, konsumenternas intressen.

Sunstein och Thaler använder exemplet med en kafeteria, där innehavaren fungerar som valarkitekt när hon placerar de olika produkterna på ett visst sätt för kunderna. Salvat kommenterar  (s 10):

The authors hold that the cafeteria director will necessarily pick the benevolent option. I wish here to challenge this view and demonstrate that paternalism is not unavoidable. The second option proposed by the authors (‘She could make choices at random’) is a viable choice since it does not undercut her functional status nor strip her of all credibility. When she makes this choice, she has already acted as a planner. She has fulfilled her professional responsibility. Ordering the dishes at random is not only a possible but a worthwhile choice since it is the simplest and the quickest one. The third option (‘She could choose those items that she thinks would make the customers as obese as possible’) is, for the same reason, equally possible. Once she has fulfilled her function as director of the cafeteria, she has no more reason a priori to be benevolent than to be malevolent towards her clients. Imagine, for instance, that the cafeteria director is unhappily overweight. A subjective approach to welfare, such as the one developed by Pigou on relative incomes (Pigou 2002), would conclude that her welfare does not depend on her absolute weight, but on her deviation from the mean or more simply from social pressure. One can easily imagine that thinking that her clients will get fatter makes her feel less miserable. This gives her a real incentive to highlight fat dishes when organizing her display.

Att utgå från att valarkitekter alltid eller ens i regel har andras bästa för ögonen tycks mig lika förenklat som att anta att politiska beslut alltid grundas på en omsorg om andras bästa eller att anta att människor alltid är rationella. Är måhända den tilltro Sunstein, Thaler och deras beundrare bland mina nationalekonomiska kollegor sätter till valarkitekter överdriven? Även om valarkitekter kan mer kanske de inte har incitament att förbättra andras välmående.

Se tidigare inlägg om olika varianter av paternalism här, här, här och här.

______________________

*Begreppet ‘‘nirvana fallacy’’ användes först av Demsetz (1969) för att beskriva jämförelsen av verkliga marknader med idealiserade politiska beslutsarenor utan imperfektioner. Ett sådant resonemang underlåter att beakta att staten också är imperfekt. Referens:
Demsetz, Harold (1969). “Information and Efficiency: Another Viewpoint.” Journal of Law and Economics 12(1): 1–22.

Valentino med sin man Giancarlo

Ikväll såg jag den underbara filmen Valentino: The Last Emperor, om den italienska modeskaparen. Vilket storslaget liv! Inget knussel här, inte. Jag fylldes särskilt av sympati när jag hörde honom säga:

I love beauty, I cannot help it.

Det kan inte jag heller.

David Fair, minsann:

David Hume

Professor Ken Binmore klargör begreppet rationalitet:

As Hume extravagantly observed, he might be criticized on many grounds if he were to prefer the destruction of the entire universe to scratching his finger, but his preference could not properly be called irrational, because (contra Kant) rationality is about means rather than ends.

Hume uttrycker denna uppfattning i A Treatise of Human Nature (s. 416):

’Tis not contrary to reason to prefer the destruction of the whole world to the scratching of my finger. … Since a passion can never, in any sense, be call’d unreasonable, but when founded on a false supposition, or when it chuses means insufficient for the design’d end, ’tis impossible, that reason and passion can ever oppose each other, or dispute for the government of the will and actions.

Den som har en värdering som vi ogillar bör vi därför inte kalla irrationell utan säga Bu! till och om.

Borde inte vänstern gilla kriser? Pga. krisen föreslås såväl socialisering av banker (se här och här) som socialisering av Volvo (se här och här); industristöd är på gång i såväl Tyskland som USA; banker tas också i vissa fall över av staten; de statliga utgifterna expanderar och budgetrestriktioner överträds; privatiseringsprogram skjuts upp; i Storbritannien höjs skatten för höginkomsttagare (se här) och i Sverige föreslås extra satsningar för låginkomsttagare (se här); och krav på nya regleringar av marknadsekonomin framförs.

Vänstern borde dessutom gilla kriser eftersom de tenderar att jämna ut inkomst- och förmögenhetsfördelningen.

Underminerar inte allt detta Naomi Kleins centrala tes, att ”nyliberaler” eftersträvar kriser för att kunna genomföra sina program? Om de gör det förefaller de irrationella.

The Economist rapporterar:

Physical purification, in other words, produces a more relaxed attitude to morality.

Tyler Cowen kommenterar:

Don’t wash your hands with soap and water.

Nonicoclolasos förstår inte vad Tyler menar. Själv använder han numera dagligen inte bara tvål och vatten utan dessutom alcogel. Det förklarar nog ett och annat.

Dame Shirley Bassey i ”Spinning Wheel”:

Frivillig dödshjälp ”legaliserades” i Nederländerna 2002. Hur har systemet fungerat sedan dess? Till att börja med är det viktigt att klargöra att systemet ställer upp stringenta krav för att dödshjälp ska få ges:

When dealing with a patient’s request for euthanasia, doctors must observe the following due care criteria. They must:
• be satisfied that the patient’s request is voluntary and well-considered;
• be satisfied that the patient’s suffering is unbearable and that there is no prospect of improvement;
• inform the patient of his or her situation and further prognosis;
• discuss the situation with the patient and come to the joint conclusion that there is no other reasonable solution;
• consult at least one other physician with no connection to the case, who must then see the patient and state in writing that the attending physician has satisfied the due care criteria listed in the four points above;
• exercise due medical care and attention in terminating the patient’s life or assisting in his/her suicide.

Man kan också notera följande:

Two thirds of the requests for euthanasia that are put to doctors are refused. Treatment frequently provides relief, while some patients enter the terminal stage of their illness before a decision has been reached.

Dvs. bilden av att något slags ”automatisk” självmordsfabriksverksamhet, eller att något slags ”vilda västern” i dödande, har införts är helt felaktig. Läkare prövar fall i enlighet med lagstiftningen och bistår med dödshjälp när de stringenta villkoren är uppfyllda, till de patienter som efter alla andra utvägar är prövade verkligen vill dö. Grundfrågan rör denna värdering: Ska patienters önskemål i just sådana situationer, där alla villkor ovan är uppfyllda, respekteras eller inte?

En av forskare genomförd utvärdering av hur lagen har fungerat kommer fram till denna slutsats:

All things considered, the above gives a positive picture: the law has achieved its objectives well, generally speaking. The frequency of euthanasia and assistance in suicide has decreased and the percentage of cases reported has increased; there does not seem to be any question of a slippery slope with regard to life termination, either with or without the request of the patient. Therefore, there is very little incentive for actual substantial law or policy amendments.

Det kanske är på sin plats att dödshjälpsmotståndarna tonar ned sin inflaterade retorik, som insinuerar att dödandet kommer att tillämpas utan noggrann urskiljning och sprida sig som en löpeld? Det konstruktiva är istället att, likt de nederländska forskarna bakom utvärderingen, fundera på ytterligare sätt att förbättra ett i grunden humant och värdighetsbejakande system. Med den utgångspunkten bör ett liknande system införas i Sverige, i enlighet med ett förslag från Statens medicinsk-etiska råd.

Bloggkommentar: Jakob Heidbrink
Media: Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, SvD1, SvD2, DN

Rektorn för Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Rolf Wolff, förespråkar statligt ägande av svensk bilindustri. I DI idag hävdar han bl.a. följande:

Det finns ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare.

På ett sätt har han rätt, ty ”per definition” är ingen en dålig ägare, inte heller staten. Men de facto kan olika ägare vara olika bra, och det finns goda teoretiska och empiriska argument för att staten är en dålig ägare av vanliga företag.

En första fråga är om rektor Wolff anser att staten skulle kunna äga alla företag utan att det påverkar ekonomins sätt att fungera negativt. I så fall tycks han ha lärt lite av den moderna ekonomiska historien. Länder med totalt statligt ägande har utvecklats betydligt sämre än andra länder.* Med andra ord finns det definitivt en gräns över vilken staten blir en dålig ägare.

Professor Shleifer

Men forskning visar att staten kan vara en dålig ägare också i marknadsekonomier. Tre exempel från professor Andrei Shleifer vid Harvard University och hans kollegor:

”State versus Private Ownership” (i Journal of Economic Perspectives):

The bottom line of this paper is simple. The 1940s case that government production is broadly desirable is no longer convincing. This case was motivated in part by such empirical observations as some successes of government control during the war, the failures of competition and regulation during the Great Depression, and the apparent success of Soviet industrialization, but also by a misunderstanding of the consequences of political control of firms, and by a substantial disregard of the importance of innovation in market economies. Today, the war and the Depression are no longer as vivid, and the communist economies have collapsed. As importantly, the quality of contracting and regulation have improved, competition has become more effective, the dangers of politicization of production have become self-evident, and the appreciation of the innovative potential of entrepreneurial firms is at a new high. For all these reasons, the benefits of reducing the role of government as a producer are becoming apparent and are beginning to be exploited.

”Government Ownership of Banks” (i Journal of Finance):

We assemble data on government ownership of banks around the world. The data show that such ownership is large and pervasive, and higher in countries with low levels of per capita income, backward financial systems, interventionist and inefficient governments, and poor protection of property rights. Higher government ownership of banks in 1970 is associated with slower subsequent financial development and lower growth of per capita income and productivity. This evidence supports ”political” theories of the effects of government ownership of firms.

”Politicians and Firms” (i Quarterly Journal of Economics):

This view of public enterprises is hard to square with a large body of empirical accounts of such firms, in market, socialist, and mixed economies (e.g., Vernon and Aharoni [1981] and Donahue [1989]). Observers of such enterprises stress two features inconsistent with the conventional view: public enterprises are highly inefficient, and their inefficiency is the result of political pressures from the politicians who control them. Examples abound.

Lägg till detta slutsatsen i ”From State to Market: A Survey of Empirical Studies of Privatization” (i Journal of Economic Literature):

Research now supports the proposition that privately owned firms are more efficient and more profitable than otherwise-comparable stateowned firms.

Låt oss slutligen fundera på följande. Om Volvo går bra finns det inget skäl att tro att inte privata ägare driver Volvo vidare. Om Volvo går dåligt skulle staten kunna driva verksamheten vidare, men då till en stor kostnad. Varför ska skattepengar gå till att upprätthålla en verksamhet som går med förlust? Har inte resurserna — såväl arbetskraften på Volvo som skattepengarna — en alternativ användning? Är det effektivt att konservera en given näringslivsstruktur? Tänk om detta tänkande hade gällt tidigare näringar som av strukturella skäl i hög grad har lagts ned i Sverige: jordbruket, skrivmaskinsfabrikerna eller varvsindustrin. Hade det gynnat svenskarnas välståndsutveckling om staten hade lagt skattepengar på att driva dem vidare i samma skala som tidigare? Jag skulle inte tro det. Så nej, staten bör inte köpa Volvo. Det finns stöd i ekonomisk forskning för att en sådan handling skulle vara ett ineffektivt användande av resurser.

Se vad dr Santesson-Wilson, dr Bergh och DN/SvD har att säga om de socialistiska tendenserna i krisdebatten samt vad dr Bergh har att säga om Wolffs kopplingar till Volvo.

______________________

*Se t.ex.

Acemoglu, Daron, Johnson, Simon och Robinson, James A. (2005). ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-run Growth.” I Aghion, Philippe och Durlauf, Steven N. (red), Handbook of Economic Growth: Volume 1A. Amsterdam: Elsevier.

Boettke, Peter J. (2000). Calculation and Coodination: Essays on Socialism and Transitional Political Economy. London: Routledge.

Kornai, János (1992). The Socialist System: The Political Economy of Socialism. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Andra människors ansikten påverkar vår uppfattning om dem. Vissa har babyansikten, dvs. deras ansikten har drag som påminner om en litet barns: rund form, stora ögon, liten nästa, hög panna och smal haka. Mannen till höger har ett babyansikte, till skillnad från mannen till vänster:

Hur påverkas tonårspojkar av att ha babyansikte? Tre studier* har undersökt om de försöker kompensera för sitt mer barnlika utseende genom att bete sig tvärtemot förväntningarna:

Three studies tested the hypothesis that babyfaced adolescent boys would compensate for the undesirable expectation that they will exhibit childlike traits by behaving contrary to it. Studies 1 and 2 revealed that babyfaced boys from middle- and lower class samples, including a sample of delinquents, showed higher academic achievement than their mature-faced peers, refuting the stereotype of babyfaced people as intellectually weak. In the lower class samples, this compensation effect was moderated by IQ and socioeconomic status (SES), variables that influence the ability to overcome low expectations. Study 3 showed that babyfaceness also can produce negative compensatory behaviors. Low-SES babyfaced boys were more likely than their mature-faced peers to be delinquent, and babyfaced delinquents committed more crimes, refuting the stereotype of babyfaced people as warm, submissive, and physically weak.

Så om du möter ett bråkigt gäng med tonårspojkar, förvänta dig inte att de med babyansikten är minst farliga.

_________________________

*Zebrowitz, Leslie A., Andreoletfi, Carrie, Collins, Mary Ann, Lee, So Young och Blumenthal, Jeremy (1998). ”Bright, Bad, Babyfaced Boys: Appearance Stereotypes Do Not Always Yield Self-Fulfilling Prophecy Effects.” Journal of Personality and Social Psychology, 75(5): 1300—1320.

Hittills har jag sett åtta av arton filmer under den pågående filmfestivalen. De har alla varit bra, och jag vill här berätta något tankeväckande ur var och en av dem.

De ofrivilliga: Påtvingat socialt umgänge — när man inte förmår frigöra sig från sociala konventioner och förväntningar — ger tristess och livsleda; den kvävande, grabbiga stämning som kan infinna sig när tuffa killar kommer samman och dricker sprit finner jag outhärdlig.

Blood Appears: Det är farligt att vara knarklangare och att umgås med knarkare; begäret efter pengar kan t.o.m. leda till att ens egen far slår en blodig. Djupt filosofiskt yttrande i filmen: ”Chance is ignorance.” (Det påminde mig om Dendrophilian.)

The Amazing Truth About Queen Raquela: Raquela är en ladyboy eller shemale eller chick with a dick från Filippinerna som drömmer om att gifta sig rikt och flytta till Paris. Men hon hamnar i en fiskfabrik på Island. Är män som dras till ladyboys bisexuella? Problemet för Raquela: få av dessa män vill ha en seriös relation.

Máncora: Svartsjuka är en farlig känsla; man bör akta sig för män som erfar den känslan, då de lätt blir aggressiva. Santi, filmens ekonomistuderande huvudperson, är attraktiv och tilltalande i sin avspända och lätt cyniska syn på livet; men han slås därför också blodig av en svartsjuk vilde.

East/West – Sex & Politics: Rysk-ortodoxa kristna och nynazister gör allt för att störa den av borgmästaren förbjudna Pride-demonstrationen. De slänger ur sig förolämpningar, slår ner folk och kastar sten. Love in action. När man ser vilket förtryck som försigkommer nära inpå är det lätt att tycka om Sverige.

Red: Skönhet betyder inte godhet: Daniel skjuter ihjäl en gammal mans hund utan orsak. Sådan grymhet verkar kunna komma från föräldrarna. Strävan efter rättvisa sitter djupt i människan och tycks ibland vara blind. Är det värt vad som helst att sätta dit en förbrytare? När inte bara Daniel skjuts ihjäl, utan också hans ännu vackrare (och sympatiska) lillebror, börjar man undra. Jag blir alltid sorgsen när skönhet försvinner.

Boogie: Äktenskapets baksida ska inte förglömmas. En trist, kontrollerande och grälsjuk hustru gör småbarnsfamiljens helgsemester till en plåga. Jag skulle inte stå ut en dag i en relation av det slaget! Vad får människor att hålla ihop när de uppenbarligen inte tycker om varandra? För att man ska leva i en relation?

Everybody Dies but Me: Tonårsflickor kan vara riktigt elaka mot varandra, såväl verbalt som fysiskt. Är det något jag skyr är det fnittrande och skvallrande tonårsflickor i grupp. När de trilskas är det dock ingen bra idé alls att slå dem, vilket en pappa och mamma tror. Det är inte heller någon bra idé att hälla i sig rödvin.

Tio filmer återstår och ska avnjutas kommande vecka!

Erich Heckel, Bathers (1912—1913), 84,0 x 96,2 cm:

Idag är det Domssöndagen, informerar mig min kalender. Tanken bakom den klargör tydligt varför kristendomen är en bisarr religion.

Kristna tror att Jahve skapade Adam och Eva och att de förstörde en perfekt tillvaro genom att göra uppror och ”synda”. Även om man bortser från det mystiska i att ett fenomen som Jahve existerar och att den plötsliga existensen av färdiga människor strider mot vetenskapen, infinner sig redan här ett problem: det var Jahve som valde hur Adam och Eva skulle fungera, reagera och agera. Han visste, som allvetande, att om han skapade dem som han sedan valde att skapa dem så skulle de äta av den förbjudna frukten — ändå valde han att skapa dem som han skapade dem. Alltså är han, i enlighet med kausallagen, ytterst ansvarig. Ändå klandrades Adam och Eva av denne ”rättvise” gud.

Men problemen är inte slut här. Kristna tror nämligen att Adam och Evas ”synd” färgade av sig på hela mänskligheten, ja, även på djuren, så att ingen därefter har kunnat undgå att ”synda”. Detta är läran om arvssynd. Människor föds alltså som ”syndare” eller i alla fall oundvikligt ”syndbenägna”. Detta har Jahve bestämt (se sektion 3.2 här). Trots det anser den ”rättevise” Jahve att denna medfödda ”synd” renderar dem ett straff i form av evig plåga i helvetet.

Men prisad vare Jahve! För att styra upp situationen — det vore ju tråkigt för honom om han skulle få spendera evigheten utan uppiggande människor i himlen — beslöt han att Jesus skulle erbjuda människorna räddning. Med förebild i djuroffer — denna fina sed! — kom han på att Jesus skulle offras. Så Jesus fick dö på korset och uppstå och — poff! — nu kan alla människor slippa att hamna i helvetet, om de ”bara” bekänner Jesus som sin herre. Trots att det egentligen är Jahve som är orsak till att människor har betett sig och beter sig på vissa, men inte andra, sätt.

Ytterligare ett problem infinner sig i vilket fall här: människan kan rätteligen inte klandras för om hon inte tror på något, eftersom hon inte väljer vad hon tror på. En del har inte hört talas om Jesus; en del har gjort det men tror ändå inte. Det spelar ingen roll för Jahve. Bekänner man inte Jesus som sin herre, trots att Adam och Eva inte kan klandras för sin handling och trots att människor inte är förtjänta av straff för något Adam och Eva gjorde, straffas man för evigt i helvetet. (Även judar.)

Ja, så lyder det kristna kärleksbudskapet, som vi påminns om på Domssöndagen. Jesus är en domare, vilket Petrus klargör:

Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. (Apg. 10:42)

Men den han borde döma är Jahve, som är alltings orsak.

Nå, när vi, som tänkande människor, tar del av den här sagan fylls vi med skratt och avsky — ty hur kan någon ta en så bisarr, osammanhängande och i grunden vämjelig historia på allvar? Antagligen tror inte särskilt många på den. Det är hursomhelst synnerligen irriterande att påminnas om den i sin kalender.

Arthur Schopenhauer ger svaret på frågan i Studies on Pessimism:

I am not surprised that some people are bored when they find themselves alone; for they cannot laugh if they are quite by themselves. The very idea of it seems folly to them.

Are we, then, to look upon laughter as merely a signal for others—a mere sign, like a word? What makes it impossible for people to laugh when they are alone is nothing but want of imagination, dullness of mind generally … The lower animals never laugh, either alone or in company. Myson, the misanthropist, was once surprised by one of these people as he was laughing to himself. Why do you laugh? he asked; there is no one with you. That is just why I am laughing, said Myson.

Jag måste erkänna att jag skrattar ensam då och då — implicerar det att jag är misantrop? Eller att jag har fantasi och ett piggt sinne?

Det pågår Davis Cup-final i Argentina. Spanien vann just en dubbelmatch och leder med 2-1 inför söndagens avslutande singelspel (trots att Nadal är skadad). Här kan spanjorerna Fernando Verdasco och Feliciano López ses efter dagens vinst:

Media: SvD1, SvD2, El País, Aftonbladet, Sydsvenskan

Thomas Östros

Thomas Östros kritiserade häromdagen regeringen för att den inte vill satsa mer än 30 miljarder på finanspolitisk expansion:

Sverige är på väg in i en mycket allvarlig ekonomisk situation. Då kan vi inte ha en regering som passivt tittar på.

Östros tror blint på att ytterligare miljardsatsningar, hastigt påkomna dessutom, är ett bra sätt att använda knappa resurser.

Professor Tyler Cowen påpekar emellertid något viktigt om vad som bidrog till att 30-talskrisen gick över:

In short, expansionary monetary policy and wartime orders from Europe, not the well-known policies of the New Deal, did the most to make the American economy climb out of the Depression. Our current downturn will end as well someday, and, as in the ’30s, the recovery will probably come for reasons that have little to do with most policy initiatives.

Men Thomas Östros läser nog inte vare sig New York Times eller denna blogg. Han lär fortsätta påstå att regeringen, med sin stora satsning på 30 miljarder kr, är för passiv, trots svagt forskningsstöd.

Tidigare inlägg: ”Den amerikanska ekonomins räddning” och ”Kan finanspolitik motverka ekonomiska nedgångar?”
Externa länkar: ”Tur att någon har läst på” (Den hälsosamme ekonomisten), PJ Anders Linder

Påverkas människors produktivitet av om deras arbetskamrater är vänner till dem eller ej? Ja, enligt en ny experimentell studie, som har utförts på en stor fruktfarm:

As workers are paid piece rates based on individual productivity, social incentives can be quantified in monetary terms and are such that — (i) workers who are more able than their friends are willing to forgo 10% of their earnings on average to conform to the norm; (ii) workers who have at least one friend who is more able than themselves are willing to increase their effort and hence productivity by 10% to meet the norm. The distribution of worker ability is such that the net effect of social incentives on the firm’s aggregate performance is positive.

Vänskap är bra på många sätt, tycks det, i det här fallet för företaget och för de arbetare som är lågproduktiva. Man får anta att vänskap även är bra för de högproduktiva, trots att de  sänker sin produktivitet när de arbetar med mindre produktiva vänner. Det kanske kan ses som en revealed preference för vänskap, att de är beredda att betala för att arbeta med vänner (ett egoistiskt motiv) eller att hjälpa vännerna att bli mer produktiva (ett altruistiskt motiv).

Frågan är vad som händer med dem som inte har några vänner om vänner hela tiden paras ihop. Särskilt obehagligt borde detta vara för lågproduktiva, som varken får kamratskap eller hjälp att bli mer produktiva samtidigt som andra lågproduktiva, med vänner, får dessa ting. Ouch.

John Gray (foto: Nigel Stead)

Många kallar sig liberaler, men det är uppenbart att det finns många olika typer av liberalism. Professor John Gray har försökt sig på att ange fyra drag som utmärker alla liberaler, oavsett inriktning och tradition:

Common to all variants of the liberal tradition is a definite conception, distinctively modern in character, of man and society. What are the elements of this conception? It is individualist, in that it asserts the moral primacy of the person against the claims of any social collectivity: egalitarian, inasmuch as it confers on all men the same moral status and denies the relevance to legal or political order of differences in moral worth among human beings; universalist, affirming the moral unity of the human species and according a secondary importance to specific historic associations and cultural forms; and meliorist in its affirmation of the corrigibility and improvability of all social institutions and political arrangements. It is this conception of man and society which gives liberalism a definite identity which transcends its vast internal variety and complexity.*

Jag tycker att detta är en fruktbar karakterisering: liberaler av såväl Rawlsianskt, Lockeanskt som Hayekianskt snitt borde känna sig bekväma med dessa fyra kännetecken, samtidigt som icke-liberaler** nog känner sig främmande inför åtminstone ett av dem. Vad tycker du om Grays karakterisering?

Det som skiljer olika liberaler åt torde främst röra synen på hur väl relativt fria marknader förmår generera social harmoni och allmän preferenstillfredsställelse. De olika synsätten här resulterar i olika synsätt på hur den ekonomisk politiken ska utformas — vad gäller skatternas höjd och utformning, graden och typen av omfördelning av förmögenheter och inkomster samt omfattningen av statlig interventionism i ekonomin.

__________________

*Gray, John (1995). Liberalism. Minneapolis: University of Minnesota Press: xii.
**Ett exempel: unge hr Braw.

Jag har lite asociala drag: jag har alltid tyckt om att vara mycket för mig själv och trivs ofta inte i sociala sammanhang. Härförleden läste jag en artikel om den intellektuelle giganten, domare Richard Posner, som jag fann styrkande:

Half a dozen times a year, Posner and Charlene will have people over for dinner – often the Chicago economist William Landes, Posner’s best friend, and his wife – but, on the whole, Posner prefers to avoid social life. ”People don’t say interesting things,” he says. ”A lot of socializing is just dull – I’d rather read a book. I have a friend, an economist who’s Swedish, and he told me that Sweden has terrible television, so people there spend their time visiting each other. But that’s worse, because when you watch television you get some information, you even get some moral instruction, you learn to be nice to single mothers or what have you, but socializing, particularly family – well, that is deadly. When you’re just talking with your friends about trivia, what’s the point?

Jag vill dock betona att jag har ett stort behov av mina nära vänner, precis som Posner har behov av Landes. Det är mer ytliga sociala umgängen som jag ofta ogillar. Till skillnad från många andra, har jag noterat, som älskar barer, klubbar, mingelfester, fika hit och fika dit etc. Slutligen undrar jag om någon vet vilken svensk ekonom Posner är vän med.

Sommaren 1995 stötte jag på Ken Binmore för första gången.* Jag deltog då i en nordisk doktorandkurs på Gotland, där han och John Roemer föreläste om rättvisa. (De var inte överens om särskilt mycket.) Det var en i intellektuellt avseende exceptionell vecka.

Binmore har formulerat en naturalistisk teori om rättvisa, grundad i evolutionär spelteori.** Binmore fokuserar på utfall — på medborgarnas uppfattning om hur resurser ska fördelas — och det kritiseras i ”The Psychology of Justice” av de tre Harvardforskarna Fiery Cushman, Liane Young och Marc Hauser. De påpekar att vårt rättvisetankande inte bara rör utfall utan också processer, dvs. hur utfallen har uppstått:

Understanding the psychological mechanisms behind moral decision-making entails a study not only of people’s sensitivity to outcomes, but also their sensitivity to the different sorts of actions, intentions, and causes that jointly contribute to the consequence in question.

I fallet med inkomstfördelning kan man t.ex. tänka sig att en ojämn fördelning kan anses moraliskt acceptabel av de flesta om den kommer sig av hårt arbete, medan en lika ojämn fördelning som bygger på kapitalinkomster baserade på arv kan ses som moraliskt oacceptabel.

Intressant nog gör även min kollega Andreas Bergh (som dessutom är en ännu större Binmore-fantast än jag) en snarlik poäng i en kommentar av forskning av Ernst Fehr och Klaus Schmidt. Jag kommer också att tänka på forskning av Bruno Frey och Alois Stutzer (se t.ex. kap. 9 i Happiness and Economics för en översikt), som visar att lycka inte bara beror på utfall utan också av processer.

Jag är avslutningsvis osedvanligt nyfiken på den bok av Binmore som kommer ut nästa år på Princeton University Press med titeln Rational Decisions. Är det inte sådana beslut vår värld behöver mer av?

_______________________

*Betoningen ska ligga på ”på”, inte på ”stötte”.
**Tanken är att moral har uppstått som ett sätt för samhällen att koordinera runt en jämvikt, som kan ses som ett socialt kontrakt. Närmare bestämt är det rationella val bakom okunnighetens slöja som definierar rättvisa. I ett icke upprepat spel gäller utilitarism som moralisk princip (visat av Harsanyi). I ett upprepat spel, där kontraktet alltid kan omförhandlas, är den enda hållbara lösningen egalitär, eftersom de som erfar ett dåligt utfall annars alltid skulle omförhandla. På lång sikt gäller Nashs förhandlingslösning. Se de två böckerna Game Theory and the Social Contract: Playing Fair (1994) och Game Theory and the Social Contract: Just Playing (1998), båda utgivna på MIT Press. En mer populärvetenskaplig framställning ges i Natural Justice (2005), utgiven på Oxford University Press.

Den ekonomiska nationalismen dominerar nyhetsrapporteringen om Norges ratande av JAS 39 Gripen. Detta sätt att tänka i ekonomiska frågor finner jag irrationellt och stötande. Om en konsument ska köpa en vara av typ x bör han enligt min uppfattning i) rata de varor som inte uppfyller en minimal kvalitetsnivå och ii) av de kvarvarande varorna välja den vara som ger lägst kostnad (uttolkat som kvoten pris/kvalitet). Vilket land varan kommer ifrån borde vara helt irrelevant.

Därför gör Norge helt rätt som nu väljer ett amerikanskt plan, eftersom det svenska planet inte uppfyller den minimala kvalitetsnivå som Norge vill ha. Svenskar borde hålla med om att detta är ett riktigt beslut, inte bara utifrån ovan angivna rationalitetsaspekt, utan även därför att ett jobb i USA borde betraktas som lika mycket värt som ett jobb i Sverige. Att SAAB i Linköping nu drabbas av en motgång är tråkigt; men det hade varit lika tråkigt om den amerikanska producenten hade drabbats av motsvarande motgång.

Tidigare inlägg: ”Den nationalistiska nationalekonomin”, ”Ekonomisk nationalism”, ”Hume om ekonomisk nationalism” och ”Lägg ned försvaret”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5,  Sydsvenskan

Philip Glass har skrivit ett enastående verk för pukor (eller timpani). Det heter Concerto Fantasy for Two Timpanists and Orchestra och har bitit sig fast i mitt sinne. Pukslagen lockar och drar, igen och igen. Bom-bom-bom! Se tredje satsen framföras:

Hasse Boström har läst boken Regeringsskifte, om valet 2006:

När det gäller att vara moralliberal respektive moralkonservativ hamnar miljöpartiet och vänsterpartiets väljare i en grupp för sig på den liberala flanken (värde 19 på en 50-gradig skala). Närmast de två partierna kommer moderater (23), därefter s-, c- och fp-väljare (alla 24) och sedan sverigedemokrater (27) och mest moralkonservativa är, inte oväntat, kd-väljare (34).

Två intressanta resultat: att Moderaternas väljare är något mer liberala i moralfrågor än Socialdemokraternas, Folkpartiets och Centerpartiets väljare och att  Kristdemokraternas väljare är mer moralkonservativa än Sverigedemokraternas.* Jag undrar vilka åsikter en person som ligger på 50 på skalan innehar.

___________________
*Jo, partinamn ska skrivas med stor bokstav.

Anders Arborelius, katolsk biskop, motsätter sig inte oväntat de möjligheter till dödshjälp som Statens medicinsk-etiska råd har diskuterat:

Vi har vårt fulla människovärde i oss själva, i kraft av att vi är människor, och detta människovärde får aldrig tummas på.

Det mystiska begreppet ”människovärde” används här i ett försök att fastslå den dogmatiska slutsatsen. Varför inte tala klarspråk istället? Katolska kyrkan struntar i vad människor själva vill. Livets kvantitet står i centrum, inte livets kvalitet — detta utmärker kristen bioetik. Om någon anser att livets kvalitet är så låg, även med all den hjälp sjukvården kan ge, att döden är att föredra framför ett fortsatt lidande, vill biskopen fortsatt förvägra den personen möjligheten att få hjälp att dö. Osmakligt och människoovärdigt, vilket mer effektivt än av någon annan klargörs av Gombrowicz.

Precis som jag har bytt tidning har jag nu bytt tv-program medan jag äter frukost, från de undermåliga svenska nyhetsprogrammen till Falcon Crest på Kanal 9. Där sägs de viktiga sakerna.

Angela Channing till Melissa:

Since I was your age, I’ve always resented going to sleep. It’s such a waste of time when you could be doing something important.

Detta får mig att tänka på Margaret Thatcher, som under sin tid som premiärminister sägs ha sovit blott fyra timmar per natt, och på insikten att man kan förlänga det aktiva livet genom att sova mindre, som komplement till att försöka bli äldre.

Arthur Schopenhauer delar in människorna i två kategorier i Studies in Pessimism, beroende på inställningen till livet:

According as a man’s mental energy is exerted or relaxed, will life appear to him either so short, and petty, and fleeting, that nothing can possibly happen over which it is worth his while to spend emotion; that nothing really matters, whether it is pleasure or riches, or even fame, and that in whatever way a man may have failed, he cannot have lost much—or, on the other hand, life will seem so long, so important, so all in all, so momentous and so full of difficulty that we have to plunge into it with our whole soul if we are to obtain a share of its goods, make sure of its prizes, and carry out our plans.

This latter is the immanent and common view of life; it is what Gracian means when he speaks of the serious way of looking at things—tomar muy de veras el vivir. The former is the transcendental view, which is well expressed in Ovid’s non est tanti—it is not worth so much trouble; still better, however, by Plato’s remark that nothing in human affairs is worth any great anxiety—[Greek: oute ti ton anthropinon axion esti megalaes spoudaes.]

This condition of mind is due to the intellect having got the upper hand in the domain of consciousness, where, freed from the mere service of the will, it looks upon the phenomena of life objectively, and so cannot fail to gain a clear insight into its vain and futile character. But in the other condition of mind, will predominates; and the intellect exists only to light it on its way to the attainment of its desires.

A man is great or small according as he leans to the one or the other of these views of life.

En stor människa inser att vi flyter och att det gäller att flyta med — en mycket viktig insikt förmedlad av Gombrowicz. Jag vill vara stor men har många små-lika drag. Jag vill flyta, och tänka att livet handlar om att flyta, i ökad utsträckning.

Grant Barnhart, Dream Catcher (2008), 121,9 x 152,4 cm:

Forskaren Sara Markowitz

I en ny longitudinell studie* visas att självmordstankar och självmordsförsök** är negativt relaterade till sannolikheten att inneha jobb och/eller studera. Inte nog med att en ung person som överväger att eller försöker döda sig själv är olycklig och har det svårt till att börja med; därutöver försämras framtidsmöjligheterna. En olycka kommer sällan ensam.

Desto viktigare att se på självmord på ett nyktert och öppet sätt. Det är inte skamligt att umgås med självmordstankar. Detta ska inte stigmatiseras. Behandling ska erbjudas — t.ex. i form av antidepressiva medel, som kan ha god effekt.***

Bland studiens huvudresultat kan nämnas att självmordstankar minskar sannolikheten att senare befinna sig i produktiv verksamhet (arbete, studier eller båda) med 4-6 procent och att självmordsförsök minskar denna sannolikhet med 11-14 procent. (Studien kontrollerar för övrigt för depression.)

Ett annat resultat: Om vänner eller familjemedlemmar har ägnat sig åt självmordsbeteende ökar det sannolikheten för eget självmordsbeteende. Om en vän har försökt att begå självmord ökar sannolikheten för självmordstankat med 12 procentenheter och sannolikheten för självmordsförsök med 3 procentenheter. SJälvmordsbeteende smittar.

_____________________

*Tekin, Eridal och Markowitz, Sara (2008). ”The Relationship between Suicidal Behavior and Productive Activities of Young Adults.” Southern Economic Journal, 75(2): 300—331.
**Jag har svårt för ordet ”självmord”, eftersom ”mord” är stigmatiserande. Vad finns det för alternativa substantiv på svenska?
***Markowitz, Sara och Cuelar, Alison (2007). ”Antidepressants and Youth: Healing or Harmful?” Social Science & Medicine, 64(10): 2138—2151.

Nationalekonomerna Tino Sanandaji och Daniel Waldenström har en artikel i DI idag, vari de påpekar vikten av att beakta att efterfrågan är priselastisk:

Dessvärre missförstår Lars Ohly, Thomas Östros och även många borgerliga politiker skattefuskets natur när de tror att enbart ökad kontroll kan komma åt de värden som skattefusket undandrar staten. I deras kalkyl leder 1 miljard kronor i minskat skattefusk till 1 miljard i ökade skatteintäkter. Detta är – kanske något förvånande till en början – helt fel. Anledningen till att politikernas kalkyl slår fel är att den bortser från skatters undanträngningseffekter. Om alla hårklippningar, pizzor, luncher och badrumsrenoveringar som i dag utförs svart skulle utföras i den vita, beskattade sektorn skulle priserna öka rejält. När priset stiger trängs efterfrågan undan och färre, eller kanske rentav inga köp alls, blir av. Resultatet är att få eller inga nya skatter betalas in.

Denna viktiga poäng illustreras av diverse beräkningar av Gunnar Du Rietz. Om en tjänst kostar 1000 kr före skatt krävs, om den betalas vitt, att den som vill ha den utförd måste tjäna ca 4100 kr (vid en inkomst på 200000 kr) eller ca 5400 kr (vid en inkomst på 300000 kr) för att kunna betala den. Tjänstesäljaren måste, för att tjäna 1000 kr netto, ta ett pris på ca 2600 kr. (Från tabell 1, s 14.) Att en sådan stor prisökning påverkar efterfrågan är självklart.

Slutsatsen är att skattesystemet också behöver reformeras för att försöken att sätta åt skattefuskare ska ge avsedd effekt. Kanske kan reformen med avdrag för hushållsnära tjänster tjäna som modell? Något säger mig emellertid att Lars Ohly inte kommer att vara intresserad av att ta ned några skattenivåer. Då bör han också justera ned sina kalkyler vad gäller effekterna på skatteintäkterna av att minska skattefusket.

Vi får alla dra vårt strå till stacken och konsumera mer för att få fart på ekonomin. Jag har just köpt en ny diskmaskin: Siemens SN46T590SK!

Jag talar förstås om rugby. Men spelarna tycker om varandra, och vi tycker om dem.

Polis med gängmedlemmar

Jag brukar ju dissa religion, men det finns fall där dess effekter är positiva. En ny studie* klargör att pingstvänner i Honduras tycks ha en våldsreducerande effekt:

Ethnographic research on Pentecostal youth in a Honduran colonia reveals the ways in which they maneuver through the violence in their community. They maintain an uneasy relationship with gang members in which they claim exemption from everyday violence because of their belief in being saved. Drawing on Pentecostalism’s doctrine of separation from community life, they exclude themselves from violent retribution by appealing to their rights to the sanctuary of the church. A call to the sanctuary of Pentecostalism also allows many gang members to escape the violence of street life. Pentecostal conversion is thus one way for young men to present a reformed persona that the larger community affirms.

Efter ett besök i Guatemala 2006 inser jag behovet av våldsreduktion i dessa länder. Överallt stod beväpnade vakter, vilket kändes olustigt, minst sagt. Det var knappt att jag vågade mig utanför hotellet.

______________________

*Wolseth, Jon (2008). ”Safety and Sanctuary: Pentecostalism and Youth Gang Violence in Honduras.” Latin American Perspectives, 35(4): 96-111.

Professor Binmore

En underliggande premiss i den populära lyckoforskningen är att lycka kan jämföras människor emellan. Många ifrågasätter om detta är möjligt. Om så inte är fallet blir det t.ex. svårt att försvara utilitarismen. Ken Binmore analyserar denna fråga med sedvanlig skärpa i ”Interpersonal Comparisons of Utility”. Vad kommer han fram till?

Its aim has been to clarify how utility is understood by modern economists and to explain why the widespread claims that such a view of utility is incompatible with making interpersonal comparisons is mistaken.

Med grund i Hume, Harsanyi och Binmores eget arbete tar analysen sin utgångspunkt i att människor har evolutionärt framvuxna empatiska preferenser, som gör det möjligt att sätta sig in i andras preferenser:

The point here is that social evolution will tend to favor the survival of whatever empathetic preferences promote the social success of those that hold them at the expense of those that do not. In the medium run, an equilibrium in empathetic preferences will be achieved. In my books, I argue that, in such an empathetic equilibrium, everybody will have the same empathetic preferences and hence we will all share a common standard for making interpersonal comparisons of utility—as Harsanyi and Rawls suggest is actually true for our society.

Det finns alltså goda teoretiska skäl att förvänta sig att våra nyttor är jämförbara. Frågan är om skeptikerna låter sig övertygas — måhända ifrågasätter de om den empatiska jämvikten existerar i den empiriska verkligheten.

I vilket fall är Binmores uppsats en fröjd att läsa, inte bara för den som intresserar sig för nyttojämförelser utan också, skulle jag tro, för den som inte helt har kläm på modern nationalekonomisk nyttoteori. I uppsatsen ges en föredömligt koncis och klar introduktion. Ta bara ett sådant här klargörande:

When using a revealed preference theory, one must beware of the causal utility fallacy, which says that decision-makers choose a over b because the utility of a exceeds that of b. Modern utility theory does not allow such a conclusion. In the psychological theory of Bentham and Mill, one may certainly argue that a person’s choice of a over b is caused by the utility of a exceeding that of b. But in modern utility theory, the implication goes the other way. It is because the preference a ≻ b has been revealed that we choose a utility function satisfying u(a) > u(b).

Flosshilde?

För blivande föräldrar har jag lite fina namntips, i alla fall om det vankas döttrar. Vad sägs om Woglinde, Wellgunde och Flosshilde? Eller Brünnhilde, Waltraute, Helmwige, Gerhilde, Siegrune, Schwertleite, Ortlinde, Grimgerde och Rossweisse? Jag finner samtliga dessa namn ursöta.

De första tre är namnen på Rhendöttrarna, och de därpå följande nio är namnen på valkyriorna, i Richard Wagners storslagna tetralogi Der Ring des Nibelungen. Hör valkyriorna sjunga i början av akt III av Die Walküre:

David Furnish och Elton John betalar mycket för sina bostäder

Enligt Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi, kommer bostadspriserna att fortsätta falla:

De har gått ner 10-15 procent och kommer säkert att gå ner 10-15 procent till.*

Riksbankens väntade räntesänkningar kommer till viss del att kunna bromsa utvecklingen, men det finns tecken på att en annan bromsmedicin finns att tillgå: fler homo-gays!

En studie av Richard Florida och Charlotta Mellander (som disputerade vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping i fredags) antyder att det finns ett positivt samband mellan bostadspriser och andelen homosexuella i amerikanska städer:

The findings indicate that the Bohemian-Gay Index has substantial effects on housing values across all permutations of the model and across all region sizes. It remains positive and significant alongside variables for regional income, wages, technology and human capital. The Bohemian-Gay Index also has a substantial direct effect on other key variables, particularly income, and because of that has an additional indirect effect on housing values.

Det finns mer forskning med samma resultat. Kausaliteten förstås svår att klarlägga — är det inte lika troligt att homosexuella dras till områden med höga bostadspriser? I vilket fall skulle ju områden med fallande bostadspriser kunna försöka bli homovänligare. Oavsett om det leder till högre (eller mindre låga) bostadspriser eller ej.

Förresten: Dr Bergh förhåller sig skeptisk till professor Florida men får svar på tal, bl.a. i kausalitetsfrågan, av dr Mellander et al.

______________________

*Se även färsk OECD-statistik (s 9) på fastighetsprisernas nedgång i olika länder.

Påven visar ännu en gång vad det är för moral han företräder:

Any logic of buying and selling of organs … is morally unacceptable.

Medan religionen blockerar förslag som kan lindra lidande, kommer national-
ekonomer som Gary Becker och Julio Jorge Elías (preliminär gratisversion här) med konkreta lösningar. Vilken tur att inte alla i denna värld styrs av kristen etik, som Bertrand Russell i “Education and the Modern World” karakteriserar så här:

The fundamental defect of Christian ethics consists in the fact that it labels certain classes of acts ”sins” and others ”virtue” on grounds that have nothing to do with their social consequences.

Uppdatering: I Singapore lyssnar de inte på påven.

En ny studie* finner att effekten av att liberalisera handeln med andra länder ger olika tillväxteffekter i olika länder — och olika effekter i samma typ av länder på kort och lång sikt:

Individual country experience with trade liberalisation has been mixed. This paper examines the relationship between liberalisation and growth for a sample of 75 liberalising countries. To consider the importance of heterogeneity in the growth response to liberalisation this paper employs quantile regression methods which allow the coefficient on liberalisation to vary across the conditional growth distribution. The results suggest that countries experiencing the lowest rates of growth benefit most from liberalisation. The results also suggest that while such countries benefit most in the long-run they are the most likely to suffer from short-run negative effects of liberalisation.

I följande fyra diagram visas effekterna av liberalisering: direkt, efter ett år, efter två år och efter tre år, där kvantilindelningen alltså avser tillväxttakt före liberaliseringen:

Resultatet antyder politiska problem i länder med låg tillväxt, ty det kan vara svårt för politiker att liberalisera om det på kort sikt medför ännu lägre tillväxt. Samtidigt är det just i de länderna som liberalisering gör störst nytta för tillväxten på sikt. Kan man räkna med statsmannaskap, med politiker som ser till landets långsiktiga välstånd? I och med att tydligt positiva effekter uppkommer på tre år sikt borde det vara möjligt, om mandatperioderna är tillräckligt långa, med reformer precis efter ett val.

___________________

*Foster, Neil (2008). ”The Impact of Trade Liberalization on Economic Growth: Evidence from a Quantile Regression Analysis.” Kyklos, 61(4): 543—567.

Vad spelar snöblandat regn och rusk för roll när man möter nyheter som dessa?

1. Cristiano Ronaldo gör sitt 100:e mål för Manchester United! Detta är särskilt imponerande med tanke på att hans ex-flickvän nu försöker svärta ned honom.

2. Darin är tillbaka! Fler än jag blir alldeles till sig av det:

Darin berättar om skivsigneringen i Vällingby centrum. En äldre kvinna var nära att svimma när hon kom fram till honom.
– Hon började skaka och blev kons­tig, säger han.

Efter dessa nedslag utan djupanalys kanske jag drabbas av Bo Rothsteins vrede:

Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i ”bloggosfären” ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter …

Jag har åtminstone sorterat mina trivialiteter i två punkter.

OECD bedömer att 2009 blir ett mörkt år för BNP-tillväxten i världen. Men redan 2010 ser det bättre ut, vilket kan vara bra att påminna sig när nyhetsrapporteringen går i moll. Från DI i fredags:

Diagrammet kan användas för att illustrera mitt huvudtänkande kring krisen: att man inte bör utvärdera ett ekonomiskt system endast utifrån nedgångar. Även uppgångar måste beaktas. Det duger inte att säga: ”Å, detta system ger upphov till nedgångar, därför måste vi överge det!”

Om man t.ex. jämför Japan och USA ser man att Japan drabbas mindre hårt av krisen — men det kan inte sägas vara eftersträvansvärt om det är en funktion av ett system som också ger lägre uppgångar. Och mycket riktigt: Japan klarar sig sämre än USA såväl före som efter 2009. Iran är ett annat sådant exempel: genom sin relativa isolering drabbas inte landet så hårt av krisen, men den långsiktiga välståndsutvecklingen är mycket sämre. Makroekonomen Erik Hurst har detta klart för sig.

Domare Richard Posner ger sitt juridiska perspektiv på innebörden och betydelsen av fri vilja:

The question for the law is not whether a defendant’s crime was the product of an exercise of free will, but whether attaching a penalty to the kind of conduct in which he engaged is likely to reduce the incidence of that conduct by making it more costly. If so, we say that his decision to engage in the conduct was culpable, was ”his fault.” We say he ”could have chosen” not to engage in the conduct. But probably, if we knew everything about his psychology, we would realize that his choice was foreordained. What we mean when we say that he ”had a choice” is that the penalty would have deterred most people from engaging in such behavior.

Jag instämmer helt. Fri vilja är en fiktion, men fiktioner kan vara bra att ha ibland. Vi talar och agerar som om brottslingen kunde ha valt att inte begå sina illdåd, fastän han inte kunde det, om det leder till goda konsekvenser.

AdiLijiang Abudureheman och Nikolaus Fotiadis i Moving Glass (foto: Hans Nilsson)

Lördagseftermiddagen inleddes med att jag blev kär i en skoförsäljare på NK. (Som Dolly uttrycker det: ”I said it oughta be illegal to have a body just like that!”) Den fortsatte minst lika bra, med dans!

Anders och jag såg det moderna balettprogrammet Christe, Matthews, Ek på Kungliga Operan. De tre verken imponerade emellertid inte:

• Moving Glass av Nils Christe var det bästa verket, i synnerhet mot slutet, med rikligt av dynamik och innovativa rörelser. Musiken var underbar: Symfoni nr 3 av Philips Glass. Hör ett utdrag här.
• quondam av Sabrina Matthews var en besvikelse. Man överraskades inte. Dessutom var musiken påfrestande: Stabat Mater av Giovanni Battista Pergolesi, ett religiöst verk som störde upplevelsen av dansen och gjorde konstupplevelsen ”oren”.
• Rättika av Mats Ek var sevärt men inte exceptionellt bra på något sätt. Det hade gott om humoristiska inslag, men det lyckades inte förmedla ett helhetsintryck. Musikvalet var katastrofalt: Johannes Brahms sövande Violinkonsert, även om solistpartierna framfördes med den äran av Vilde Frang.

Min främsta tanke, som så ofta förr, var att Kungliga Operans dansare är fantastiska. Kombinationen av teknisk skicklighet, konstnärlig kraft och skönhet är enastående. Dagens största behållning: Nikolaus Fotiadis, Olaf Kollmannsperger, Pascal Jansson och Oscar Salomonsson. (De två senare har fantastiskt hår, som fladdrar mycket vackert då de rör sig.)

Se en film med utdrag ur de tre verken här. Se fler bilder här. Se vad två unga dansare, Ninos och Johan, har att säga om föreställningen. Och missa för allt i världen inte Nötknäpparen nu i december!

Idag är det exakt ett år sedan denna blogg startades. Den 15 november 2007 fick jag för mig att börja dela med mig av mina tankar till en bredare publik än den fysiska vänkretsen. Sedan dess har jag haft 671 700 besök, dvs. i genomsnitt 1 840 besök per dag. Per månad ser besöken ut så här:

Jag har under detta år skrivit 1 558 inlägg (dvs. i genomsnitt 4,3 per dag) och har fått 6 788 kommentarer (dvs. i genomsnitt 18,6 per dag). Jag vill med detta inlägg rikta ett stort tack till alla som klickar in här då och då och inte minst till er som delar med er av era reaktioner på det jag skriver. Det behöver kritiseras, ifrågasättas och, kanske, ibland hejas på.

För nytillkomna läsare, och för de läsare som har varit med från början och som kanske, likt mig själv, är lite glömska, vill jag idag, istället för att skriva de sedvanliga fyra inläggen, hänvisa till de inlägg jag skrev under den där allra första tiden, under november 2007. Mycket nöje!

Här återfinns inläggen från november 2007! (Rulla allra längst ned för att få det allra första inlägget och gå sedan uppåt.)

Tidigare forskning* har visat att höjd arbetslöshetsersättning medför högre arbetslöshet. Konjunkturinstitutet skriver i linje med detta följande (s 9):

Även förändringen i den effektiva ersättningsgraden vid arbetslöshet kan ha bidragit till en lägre jämviktsarbetslöshet genom att öka arbetsmarknadens parters incitament att ta hänsyn till arbetslösheten.

Samtidigt kallar Mona Sahlin regeringens arbetslinje ”satanisk”. Det är visst gudomligt, för socialdemokraterna, att aktivt förespråka åtgärder som ökar arbetslösheten. Håller väljarna med?

_________________

*Se tidigare inlägg om en finsk studie och om Lars Calmfors utvärdering av forskningen samt Dennis Josefssons inlägg om en IFAU-rapport om den svenska jämviktsarbetslösheten.

DN skriver idag om att alltfler villaägare ansöker om att få bygga plank eller murar runt sin tomt. Fy på dem! Vad fräckt att vilja dra sig undan och ha ett privatliv! Som Susanne Appelberg, bygglovsarkitekt i Linköping, klargör:

Vi försöker prata omkull dem som försöker. Folk ska få titta in i andras trädgårdar.

Statens medicinsk-etiska råd rör sig i rätt riktning i fråga om möjligheten att få hjälp att dö:

Arbetsgruppen uppmärksammar också en grupp obotliga sjukdomar, som ofta upptäcks en längre tid innan de leder till döden och som utvecklas med allt svårare fysiska och ibland mentala symptom fram till dess patienten avlider. Arbetsgruppen menar att i dessa mycket speciella fall bör den patientansvariga läkaren på patientens begäran ha rätt att skriva ut läkemedel i sådan dos att patienten ges möjlighet att själv avsluta sitt liv.

Vissa i rådet vill även tillåta läkare att utöva aktiv dödshjälp:

Vid Rådets diskussioner kring aktiv läkarhjälp vid självvalt livsslut … framförde flera ledamöter och sakkunniga i Rådet stöd för en sådan möjlighet i mycket speciella situationer, såsom (i) när en beslutskompetent patient inte själv kan utföra en åtgärd … men i övrigt uppfyller alla kriterier eller (ii) när ett spädbarn lider av en mycket smärtsam, obotlig och dödlig sjukdom.

Detta är förslag som jag hälsar med tillfredsställelse, även om jag är för betydligt liberalare förslag än så.* Som Phaedra uttrycker det i Brittens kantat med samma namn:

[D]eath to the unhappy’s no catastrophe!

________________________

*Se tidigare inlägg: Liv och död, Döden kan befria, Ja till eutanasi, Legalisera aktiv dödshjälp, Dödshjälp och Göran Persson, Rationell syn på självmord, Den irrationella döden, Dödshjälp när så önskas och Friheten att dö.

Media: DN, Dagen1, Dagen2

Olof Palme

De alltid lika kreativa nationalekonomerna Bruno Frey och Benno Torgler undersöker i ”Politicians: Be Killed or Survive” vad som påverkar sannolikheten för att en politiker blir mördad:

In the course of history, a large number of politicians have been assassinated. Rational choice hypotheses are developed and tested using panel data covering more than 100 countries over a period of 20 years. Several strategies, in addition to security measures, are shown to significantly reduce the probability of politicians being attacked or killed: extended institutional and governance quality, democracy, voice and accountability, a well functioning system of law and order, decentralization via the division of power and federalism, larger cabinet size and strengthened civil society. There is also support for a contagion effect.

Detta får mig att tänka på Ludwig von Mises huvudargument för demokrati (Human Action, s 150):

It provides a method for the peaceful adjustment of government to the will of the majority. [Min kursivering.]

Därför förvånar det inte att politiska mord är negativt relaterade till demokrati. Det obehagliga fenomenet med politiska avrättningar i demokratier illustreras för övrigt väl i den nya filmen om Baader-Meinhof-ligan. Inte ens om man har alla de faktorer som Frey och Torgler finner minska sannolikheten för politiska mord på plats, lär man kunna hålla den typen av (irrationella?) våldsromantiker stångna. Men, tycks det, rätt många andra.

Lee Krasner, Night Creatures (1995), 76,2 x 108,0 cm:

Jag har just läst en fascinerande studie* av Ran Abramitzky om inkomstjämlikhet i israeliska kibbutzer. Tre huvudresultat:

The main findings are that (1) productive individuals are the most likely to exit and a kibbutz’s wealth serves as a lock-in device that increases the value of staying; (2) higher wealth reduces exit and supports a high degree of income equality; and (3) ideology facilitates income equality.

Resultaten är intressanta i sig men kan kanske också användas för att fundera kring inkomstjämlikhet i en stat. I kibbutzen, precis som hos många i ett land, finns preferenser om inkomstfördelning och omfördelning. Men när inkomstjämlikheten drivs mycket långt får de högproduktiva ett incitament att lämna gemenskapen. I kibbutzen gäller traditionellt att allt ägs gemensamt, vilket reducerar mobiliteten. Ty om någon flyttar går denne miste om sin del i den samlade förmögenheten.**

Socialdemokraternas strategi att göra också höginkomsttagare delaktiga i välfärdsstatens förmåner, trots att de egentligen inte behöver dem i så hög grad, kan möjligen ses som ett försök att binda också denna grupp medborgare, som utgör en viktig skattebas, till Sverige. Och allmänt välstånd kan säkert spela sin roll också, även om det inte ägs gemensamt. Trots allt: vilken svensk vill flytta till lågskattelandet Somalia? Faktorer som dessa kan bidra till att förklara varför globalisering och institutionell konkurrens inte har underminerat välfärdsstaten.

En avslutande undran är varför inte fler socialister lever i frivilliga socialistsamhällen, som kibbutzer.***

___________________

*Abramitzky, Ran (2008). ”The Limits of Equality: Insights from the Israeli Kibbutz.” Quarterly Journal of Economics, 123(3): 1111—1159. (Preliminär gratisversion här.)
**På senare år har alltfler kibbutzer tvingats överge denna radikala egalitarianism pga. incitamentsproblem och därför att många högproduktiva har övergivit dem. Förutom ovan nämnda studie, se Gary Becker.
***Se Nozick, Robert (1997). ”Who Would Choose Socialism?” I Socratic Puzzles. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Igår kväll simmade jag på Forsgrénska badet. Bassängen var överfull, vilket gjorde det svårt att ta sig fram utan att stöta i medsimmarna. Dels fanns där män som simmade snabbt och som skulle fram, oavsett trängsel. Spark och skvätt och spark igen. Dels fanns där kvinnor som simmade ytterst långsamt, ofta i bredd med en väninna. Blockering och seghet och blockering igen. Ingen hänsyn från någondera gruppen, å nej. I mitt sinne brast jag ett flertal gånger ut i de kraftuttryck som kapten Haddock använder i Krabban med guldklorna (s 37—38):

Vildar! Azteker! Girigbukar! Sillstrypare! Bildstormare! Lösdrivare! Ektoplasma! Sötvattenspirater! Barbaresk-rövare! Zombier! Sandkrypare! Sillmjölkar! Vrålapor! Parasiter! Krabbtaskor!

Det kändes omedelbart bättre.

Roc Montandon:

Daniel Waldenström motsätter sig budgetbalans i kristid. Men fungerar konjunkturpolitik och, mer specifikt, expansiv finanspolitik i sådana lägen? I en förtjänstfull analys undersöker IMF effekterna av försök att stimulera ekonomin i tider av nedgångar. Deras slutsats är försiktig:

New evidence presented here, from emerging as well as advanced economies, indicates that the effects of fiscal stimulus can be positive, albeit modest. But policymakers must be very careful about how stimulus packages are implemented, ensuring that they are timely and that they are not likely to become entrenched and raise concerns about debt sustainability.

I följande tabell framkommer effekterna på real BNP-tillväxt av en finanspolitisk expansion motsvarande 1 procentenhet av BNP.

Effekten i såväl mer som mindre utvecklade länderna är liten på kort sikt (en omgående ökning av den reala tillväxttakten med 0,1 procentenheter), men på tre års sikt är den lite större i utvecklade länder (0,5 procentenheter), medan den är svagt negativ i mindre utvecklade länder (—0,1 procentenheter).

En intressant sak rör att effekterna är olika beroende på om stimulansen består av högre utgifter eller lägre skatter:

The output responses shown in the next six rows of the table indicate that, overall, revenue-based stimulus measures seem to be more effective in boosting real GDP than expenditure-based measures, particularly in the medium term and in advanced economies. Expenditure-based impulses are found to have consistently negative effects in emerging economies after three years, perhaps reflecting concerns that, once implemented, increased expenditures are difficult to remove.

Slutsatsen är alltså att en viss positiv effekt av expansiv finanspolitik i nedgångar kan skönjas, i alla fall i utvecklade länder om den underliggande skuldsituationen ser bra ut. Den svenska, ansvarsfulla budgetpolitiken förefaller därför utgöra en bra grund om man vill stimulera ekonomin. Och så tycks kunna ske också via skattesänkningar — här kan noteras att jobbskatteavdraget förstärks från januari.

Se ett tidigare inlägg om vad som får recessioner att ta slut samt ett inlägg av dr Lundbäck. Penningpolitik förefaller mer effektiv än finanspolitik.

Döm om min förvåning när jag i förra veckan fick ett mejl från God Morgon juice. De hade noterat att jag har bloggat om juice tidigare och ville nu informera mig om att de börjar med nypressad juice i tre varianter: apelsin, äpple och apelsin/hallon.* De frågade också om jag ville provsmaka. Jag tackade ja, nöjd över att bli betraktad som en trendsättare för första gången i mitt liv! :-)

Igår anlände, med bud, en kylväska med de tre juicerna samt tre glas, ett äpple och en apelsin (men inget hallon). Jag bad mina kollegor Carl Magnus och Camilla om hjälp med att provsmaka dem i tur och ordning och att skriva ned omdömen.

Jag kan meddela att jag fann God Morgons nypressade apelsinjuice, gjord på färska Valencia-apelsiner från Sydafrika, mycket delikat och definitivt godare än deras vanliga och färskpressade varianter. (Carl Magnus och Camilla fann å sin sida äppeljuicen, med inslag av fruktkött, prima!) Ingen av oss var särskilt förtjust i apelsin/hallon, som påminde om smoothie.

Jag kommer framöver att alternera mellan God Morgons nypressade apelsinjuice och Brämhults motsvarighet, som  ligger nära varandra smakmässigt. Båda har en lätt syrlig smak och utklassar all konkurrens i Sverige. Det som talar till Brämhults fördel är dess flaskförpackning, som jag tycker ger ett lyxigare intryck. Det som talar till God morgons fördel är de fina påklistrade etiketterna, som innehåller detaljerad information om vilken apelsinsort som används för tillfället samt ursprungsland. Apelsinerna byts efter säsong för bästa smak.

_______________

*Med ”nypressad” avses att frukterna pressas först på det ställe där juicen paketeras.

Professor Ed Glaeser har följande att säga om huruvida irrationalitet utgör en solid grund för paternalism:

Some people think that the libertarian viewpoint is undone by an increasing acceptance that people are not all that rational. I disagree. Accepting the limits on human rationality makes me more uncomfortable with allowing our elected or appointed officials to make decisions for us, because the effects of individual irrationality can be significantly increased when we delegate authority to elected officials.

Han slår också ett slag för institutionell konkurrens, att städer och delstater ska tillåtas och uppmuntras att ha olika regelverk och pröva sig fram för att finna den politik som bäst gynnar medborgares välfärd. (Se denna nya bok i ämnet, redigerad av Andreas Bergh och Rolf Höijer.)

Jag begriper mig inte på svensk hyresreglering med dess olika problem. Om jag fick bestämma skulle t.ex. ”överhyra” inte existera som begrepp. Om en ägare av en hyresfastighet vill hyra ut en lägenhet för x kr per månad, och om någon annan är villig att betala x kr för att hyra (i första eller andra hand), varför i hela fridens namn ska inte denna transaktion få genomföras? Den tycks mig åtminstone Kaldor-Hicks-effektiv.

Och mot den bakgrunden: Varför ska en s.k. hyresnämnd ex post kunna beordra uthyraren att betala tillbaka pengar som hyresgästen har gått med på att betala? En bisarr ordning i ett samhälle som respekterar fria kontrakt. Samma märkliga reglering föreslås nu gälla för uthyrning av ägarlägenheter.*

_______________

*Jag måste hålla med PJ: Genom införandet av ägarlägenheter visar Mats Odell ännu en gång att han besitter kvaliteter som tidigare inte var så lätta att observera. Jag tar tillbaka min tidigare kritik.

In-Grid konstaterar i den härliga sången Tu es foutu (text här) att löften är skumma företeelser. Särskilt när de gäller kärlek!