Faran med en identitet
Jag läser just nu en bok med texter av filosofen Michel Foucault, och i inledningen står något som jag inte har kunnat sluta att tänka på:
”The demand [exigence] for an identity,” he insisted, ”and the injunction to break that identity, both feel, in the same way, abusive.” Such demands are abusive because they assume in advance what one is, what one must do, what one always must be closed to, what side one must be on. He sought not so much to resist as to evade this installed dichotomy. One might say he refused the blackmail of having to choose between a unified, unchanging identity and a stance of perpetual and obligatory transgression. ”One’s way [façon] of no longer remaining the same,” he wrote, ”is, by definition, the most singular part of who I am.”
Jag har själv av och till funderat i liknande banor. Svarar inte människors tendens att konstruera en identitet, att kategorisera sig själva och andra, att dela in och att torgföra sig som varandes si och så, mot ett puerilt psykologiskt behov av klarhet och enkelhet? Det är så enkelt att se på sig själv som socialist, teist, bisexuell, dansk, kvinna, bibliofil etc. Det blir tydligt vem man är, och man finner gemenskap med andra som definierar sig på samma sätt. Men är inte allt detta kvävande, tvingande, förminskande? En levande människa rör väl på sig och tänker nytt och fritt?
Två problematiserande frågor bara:
- Är det möjligen en identitet att inte ha en identitet?
- Skulle människor bli förvirrade och mindre lyckliga utan en identitet? De kanske, som James Buchanan hävdar, är rädda för att bli fria?
Det var nog enklare förr i tiden då det i all enkelhet gällde att finna föda och försöka överleva.
Identiteten konstruerande sig själv.
Anders B Westin
22 december 2008 vid 14:03
Jag tror att det är nödvändigt att använda sig av sådana kategorier för att strukturera sitt tänkande. Sedan finns det ju människor som bara håller sig med etiketter, men det är ju en annan sak.
JM
22 december 2008 vid 14:33
Varje dekonstruktion av subjektet förutsätter ett stabilt subjekt som spårar dess genealogi. Dock tror jag du har rätt i att man knyter sin person till åsikter, förhållningssätt etc., den existensiella dimensionen föregår förmodligen den politiska. Men att inte ha en identitet? Det föresätter ju åtminstone ett Jag som påstår detta. Och när andra tilltalar mig som ”identitetslös” axlas detta och identifikationen förkroppsligas.
Om Foucaults offentliga tandhygien var ett uttryck för motstånd mot borgerlig identitet, eller bara en distraherande debatteknik förblir dock en gåta.
Anders H
22 december 2008 vid 14:57
Vi föds som orginal, men de flesta dör som kopior, var det någon som sa, kommer inte ihåg vem.
Jag satt precis på toaletten och plockade fram en gammal dagstidning från den 31e Juli.
Där finns en krönika, skriven av kulturskribenten Lars Åbers, rubriken lyder ”Allt ligger i marknadsföringen”. Tycker han har en poäng när han säger att ”Identitet är något man skaffar sig för att nå maximal anpassning, för att slipa bort personlighet och minimera sin individualitet”.
Precis som du antyder, så är att vara ”identitetlös”, är att ha en identitet.
Andreas
22 december 2008 vid 15:30
Vad händer när man befinner sig i total ensamhet, utan ens böcker eller mänsklig civilisation att identifiera sig med/mot? Vad händer i ödemarken med en människa? Under fjällvandringar (dock med min sambo) har i alla fall jag känt av en enkelhet som kanske inte bara innefattar vad man GÖR (samma sak var dag), utan också i vad man ÄR? Min sammanfattning är att människan har ett riktigt flockdjursbeteende, som hon ständigt hanterar, medvetet eller ej.
Camilla
22 december 2008 vid 16:48
Anders H: När jag läste om ”ett Jag som påstår detta” kom jag att tänka på identitet som ett möjligt sätt som jag-idag använder för att försöka binda ihop sig med jag-imorgon. (Utgångspunkten är att jaget inte är någon stabil enhet – se ett tidigare inlägg av mig och ett av Daniel). Om det funkar är en annan sak.
nonicoclolasos
22 december 2008 vid 17:02
Niclas: För mig är frågan vad som förändras och vad som förblir det samma. Är det ”samma” jag som skrev ”mitt” förra inlägg? Om inte, vem var det då? Jag instämmer i tanken om jaget som ett kitt, något som genom minnet förbinder historisk tid med nu- och framtid. Citationstecken kring ”Jag” ger ju också att man talar om ”sig” ”själv” i tredje person, från ett metaperspektiv. Kanske korresponderar detta med Foucaults tanke om ”the most singular part of who I am”. Hur pass stabil denna enhet är är förstås en vansklig fråga. Förändring tycks ju förutsätta ett stabilt Jag för att kunna upplevas.
Anders H
24 december 2008 vid 2:24
Frågan om identiteten, subjektet och Jaget kan förstås ställas utifrån ett flertal positioner, t.ex. det konsumerande subjektet, dess begär och strävan efter upplevelse. Jag minns att Sven-Olov Wallenstein nämnde: psykologin (identitet och introspektion); teologins (människans förhållande till Gud, synd, frälsning, återlösning); filosofins (kunskapssubjektet, subjektets ontologi i förhållande till objekt och ting i världen) på psykoanalysens (jagets förhållande till det omedvetna och begäret); på sociologins (jaget och de andra, socialisation, interpersonalitet, roller); lingvistikens (vad betyder det att ”utsäga” jag såsom ett unikt pronomen i ett språksystem som per definition abstraherar från det individuella); på juridikens (subjektet som rättssubjekt, undersåtens ansvar, gränser för min frihet); på estetikens (expressivitet, översättning mellan ett inre och ett yttre, stilens problem, konstruktion av identitet). Den rädsla för frihet, vilken är en konsekvens av den institutionaliserade tryggheten (Buchanan), har kanske endast en indirekt anknytning till vissa av ovanstående subjektsformer.
Anders H
24 december 2008 vid 2:42
Jag tror personligen inte att det är möjligt för en person att inte ha en identitet i någon form.
Vägen till frihet ligger i mina ögon inte att förkasta identitet, utan genom att ”transcendera” den. Människan behöver i regel en identitet för att vara så trygg att hon ska kunna bli fri att bryta emot den och efter hand omforma och delvis frigöra sig ifrån den.
Rationalism fungerar i regel dåligt vad gäller det inre. Vi har en natur, och ett tänkande utan insikt om den kommer mest leda vilse.
Karl
25 december 2008 vid 11:49
Karl: Jag har nog samma syn som du. På ett sätt ser jag det som en svaghet att skapa en identitet, eller flera identiteter, men det är nog svårt att undvika dem. En second-best-lösning blir, som du skriver, att inte låta sig fjättras av en identitet utan att beakta sådana konstruktioner med viss skepsis och med en beredskap att justera, ändra och rekonstruera.
nonicoclolasos
25 december 2008 vid 16:46
Inom psykologin verkar man tänka att våran identitet består av ett antal idéer om oss själva, som t.ex att man är en socialist och teist. Att vara socialist och teist kan man kanske kalla för abstrakta ideér, till skillnad från mer konkreta idéer som att man är kort och tjock och jobbar som rörmokare.
Även om jag tycker det låter vettigt att göra sig fri från de abstrakta idéerna i viss mån, för att göra sig friare, så kan man knappast göra sig fri från de mer konkreta idéerna.
Både konkreta och abstrakta idéer skapar vår psykologiska identitet, och därför tror jag det är nästan omöjligt att bli psykologiskt indentitetslös.
Enligt viss psykologi som jag läst nu så får vi en stabil identitet först i 15-25 års åldern, innan dess kanske våra idéer om oss själva är alltför splittrade för att vi ska tolka det som något sammanhängande. Så kanske kan man bli åt det psykologiskt identitetslösa hållet om man blir som ett barn.
Men det som är intressant är ju inte vad psykologerna har för teorier, utan vad som är ontologiskt sant och det måste vara en filosofisk fråga. Väldigt många tror att den psykologiska identiteten kan betraktas som våran identitet i ontologisk mening, men det är ju knappast självklart.
Min egen intuitiva åsikt om detta är att vi är en individ som _har_ en psykologisk identitet. Jag tror alltså det är skillnad på att fråga vad vi är och vem vi är.
Daniel
25 december 2008 vid 17:16
Daniel: Mycket intressant. Själv är jag ju fascinerad av ungdom, mycket pga. ungdomens öppenhet och flexibilitet och mer öppna identitet. En äldre person är oftast, enligt mina erfarenheter, rigid och fixerad. Mitt ideal är ändå det som Foucault ger uttryck för, och det verkar tydligast förekomma före 25 års ålder.
nonicoclolasos
25 december 2008 vid 17:47
Niclas
Som jag tolkar din sista kommentar så gillar du inte färdiga pannlober.
(Vilket tydligen innfinner sig normalt runt 25 års åldern)
Anders B Westin
25 december 2008 vid 19:54
”vara socialist och teist kan man kanske kalla för abstrakta ideér…Även om jag tycker det låter vettigt att göra sig fri från de abstrakta idéerna i viss mån, för att göra sig friare, så kan man knappast göra sig fri från de mer konkreta idéerna.”
Jag tycker att själva åsikten är väldigt oklar. Det vore bra med konkretion. Anta att jag diskuterar religion med en person. Anta vidare att min världsbild stämmer väl in på definitionen av teism. På vilket sätt borde jag då göra mig av med begreppet eller kategorin teism? Personligen skulle jag finna det lämpligt att använda kategorin för att det hjälper till att beskriva mina tankar och sätta in dem i en kontext.
Att man ska kunna ändra sig om man har fel är väl klart och inte en tanke som är kontroversiell. Men jag tycker inte att det har särskilt mycket med användande av kategorier att göra.
JM
25 december 2008 vid 23:23
Inom det konstruktivistiska tänket förstås identitetbegreppet inte främst som något man är, utan som något man iscensätter i olika situationer. Man skapar således sig själv i mötet med andra människor. Jag har stört mig lite på detta performativa identitesbegrepp, eftersom det främst betonar människor som sociala aktörer. Men, som Daniel påpekade, består vi ju också av en inre värld med abstrakta ideér och förhållningssätt. Att vara och bli till är alltså två aspekter av identiteten.
tillblivelse före vara
iscensätta sig själv som …
performativitet
Anders H
25 december 2008 vid 23:23
JM, det låter som du tror på en stark variant av fri vilja när du säger att man ska ju kunna ändra sig om man har fel. Men ingen ändrar sig efter 25-30 års ålder. Ok, någon enstaka kanske gör det, men det är sällsynt. Om man har fel så tolkar man det på något magiskt sätt så att det stämmer med ens övriga uppfattningar. Jag håller med Niclas om att vi blir rigida och fixerade, det är något man borde motarbeta så gott det går.
Om man kallar sig socialist t.ex så kan man lätt få för sig att man måste stödja en viss socialistisk idé. Istället för att ta ställning till själva idéen så kanske man jobbar med att få den att passa in i ens övriga tankebyggnad. Vi människor är patetiska på det viset.
Men visst, det finns kanske folk som står över den här typen av simpla psykologiska mekanismer men själv är jag inte riktigt en av dem.
Daniel
26 december 2008 vid 0:19
Daniel: Vad är svaret på hur jag ska agera i den konkreta situation jag beskrev? Ska jag inte kalla mig teist när jag ska beskriva min världsbild, en världsbild som passar in på definitionen av teism?
Ska jag använda mig av definitionerna av teism utan att säga själva ordet teism? Eller ska jag inte ha några uppfattningar öht?
JM
26 december 2008 vid 0:41
JM: Som jag ser det finns det inget rätt svar, det är upp till dig själv. Jag tänker att om du kategoriserar dig själv så blir du rigid och fixerad, men du får starka åsikter som kan vara ganska sköna att ha.
Om du hellre vill vara fri och lite mesig, med svaga åsikter, då bör du inte kategorisera dig själv. Men visst, du kan ju inte plocka bort din hjärna, det jag talar om är att man inte låter någon abstrakt identitet styra ens tänkande, man bör istället betrakta varje enskild idé som något separat, även om det är sjukt jobbigt.
Vill du ha starkare åsikter, eller svagare åsikter? För mig är valet självklart. Jag vill ha svagare åsikter, det är det enda sättet att värdera nya idéer på ett korrekt vis.
Daniel
26 december 2008 vid 1:14
Daniel: Jag menar att kategorier som teism är fullständigt nödvändiga om du ska föra meningsfulla samtal. Och om du kan föra meningsfulla samtal finns större potential till utveckling. Att det skulle vara en väg till bättre tänkande eller mer flexibelt tänkande att hålla sig med en generell luddighet där man använder kategorier mindre, tror jag inte. Det viktiga är att alltid sträva efter att veta vad som är sant och riktigt. Att försöka vara ärlig, ansvarsfull logisk och kreativ i sökandet efter det som är sant.
För övrigt är min erfarenhet inte alls att tonåringar eller människor under 25 är mer intressanta tänkare än äldre personer. Tvärtom. Däremot tycker jag att ålder är en ganska obetydlig faktor i den meningen att ålder inte nödvändigtvis medför vishet eller tankeskärpa. Många människor saknar dessutom en genuin vilja att veta vad som är sant och då blir de psykologiska blockeringarna ganska påtagliga med åldern och människor spelar upp samma gamla band i huvudet.
JM
26 december 2008 vid 10:43
Niclas: Min erfarenhet är den motsatta, yngre människor brukar oftare vara tvärsäkra, medan skepticismen (och cynismen) tilltar med åldern. När jag var 25 (runt 1994) var jag bombsäker, idag vet jag varken ut eller in. :-)
Daniel: Men åsikten att ha svagare åsikter då, är den svag eller stark? :-)
Det tycks som om det autentiska Jagets existens är beroende av fri vilja. Ty, om mina åsikter, min känsla för rätt och fel, smak etc. är en funktion av orsaker jag med min vilja inte kan rå över, är Jaget en illusion.
Anders H
26 december 2008 vid 15:37
Måste hålla med JM och Anders H om åldern.
Nonicoclolasos:
Jag är inte negativ till identitet i sig, det verkar vara en oundviklig del av hur vi fungerar, att vara negativ till något sådant är inte riktigt hälsosamt.
Konsekvenserna av det beror i hög grad på formen. En överidentifiering med något specifikt kan vara destruktivt, man blir obalanserad och ofta sårbar, hävdande eller oflexibel. Men det verkar ofta vara resultatet av otrygghet, och motarbetande därav innan man har en viss trygghet riskerar att göra en än mer osäker, vilket tenderar att leda till mer problem.
Andra former kan å andra sidan ge känslor av samhörighet, sammanhang och självkänsla. Väldigt viktiga saker…
Genom att känna sig trygg och säker i sig själv så kan man tvärt om komma att se och acceptera sidor av sig själv som strider emot tidigare bilder.
Karl
27 december 2008 vid 2:11
”är så enkelt att se på sig själv som socialist, teist, bisexuell, dansk, kvinna, bibliofil etc”
Bisexuell måste väl vara en kategori som breddar ens möjligheter eftersom att det är ett så inkluderande begrepp? Om människor använder sig av det begreppet så förankrar och stärker de möjligheten att välja partner oavsett kön.
Det är svårt att se att det exempelvis är någon skillnad om en person ständigt argumenterar för ateistiska ståndpunkter eller om personen dessutom kallar sig för ateist. Båda är identitetsskapande i realiteten. Att påstå annat luktar postmodernistiskt snömos… :)
JM
27 december 2008 vid 21:47
Genom sin identitet får man ett sammanhang och blir trygg. Det är bara kaxiga liberaler som tror att människor klarar sig utan identitet och sammanhang. Ensam är INTE stark.
ID-mannen
21 september 2009 vid 16:44