Kristendomens konstruktion av fri vilja
I Götzendämmerung skriver Friedrich Nietzsche:
Today we no longer have any tolerance for the idea of “free will”: we see it only too clearly for what it really is — the foulest of all theological fictions, intended to make mankind “responsible” in a religious sense — that is, dependent upon priests. … And there is in our eyes no more radical opposition than that of the theologians, who continue to infect the innocence of becoming by means of the concepts of a “moral world-order,” “guilt,” and “punishment.” Christianity is religion for the executioner.
Ja, utan fiktionen om fri vilja krackelerar den kristna religionen. Utan fri vilja ingen skuld; utan skuld inget helvetesstraff; utan helvetesstraff inget behov av fräslning och Jesus som offerlamm. Dags för dekonstruktion! Och varför inte börja på julafton?
Se de tidigare inläggen “Människan har inget ansvar” och “Kan hämndbegäret inte tämjas?” samt “Det förkastliga begreppet synd”, “Ayn Rand om arvssynden”, “Barndopets hemska grund” och “Jesus är en domare”.
“Utan fri vilja ingen skuld…”
Jag vill minnas att bland annat filosofen Harry Frankfurt visat att skuld inte är avhänt fri vilja. Även om en människa inte kan välja bort sina drifter så har normalpersonen en indirekt förmåga att göra något åt driftens verkning, genom att exempelvis söka hjälp eller hoppa från ett stup. Bristen på fri vilja skulle således kunna vägas upp av möjligheten att planera framåt.
Detta är en modell som jag vet används för att hjälpa män med aggressionsproblemtik: männen vet att det finns situationer då de inte kan kontrollera sin ilska, alltså lär de sig att känna igen mönstret och undviker sådana situationer så långt det går. Misslyckas de så är de skyldiga även om de inte rår för aggressionen och våldet i sig.
Men detta var kanske ett sidospår i dekonstruktionen. Nu är det snart dags för glögg. Ha en trevlig helg!
Christopher Aqurette
24 december 2008 vid 12:38
Christopher: Ja visst, en distinktion mellan “fri från” och “fri till” kan precisera frågeställningen. Man är inte fri från naturliga drifter, inte heller väljer man sitt sociala ursprung. Men intuitivt är vi inte tvungna att handla enligt några naturlagar.
Niclas: Helt rätt – om vi är maskiner. Angående helvetet klipper jag in lite text från Rainer Carls SJ.
“Helvetesföreställningen, såsom den är känd i konsten och litteraturen, dvs ett brinnande inferno, har sina rötter i mesopotamiska föreställningar, men utvecklades framför allt inom den iranska zoroastrismen, dvs Zarathustras religionssystem. Där gällde det för den mänskliga själen att gå över Skinvat-bron som var skarp som ett svärdsegg för att komma till paradiset (också detta är ett persiskt ord). Judarna i Babylon, som kom i nära kontakt med den iranska kulturen efter att Babylon hade erövrats av perserkungen Kyros, övertog denna och flera andra föreställningar, som hade med de yttersta tingen att göra (himmel, helvete, livet efter detta). Även i Palestina tycks dessa iranska tankar så småningom ha ersatt tidigare föreställningar. Ty enligt judarna var “Herrens dag” en uppgörelse i historien med fientliga folk och okkupationsmakter, en dag som skulle leda till att Israels folk återigen kunde inta sin historiska roll under en Davidsättling (Messias). Denna tanke på en Herrens dom i historien förvandlades så småningom till en tanke om en yttersta dom vid historiens slut. Även den iranska föreställningen om helvetet kan ha förbundits med en helt annan föreställning i Jerusalem, där “att kastas i Ge-henna” innebar att en förbrytares lik kastades i “gehenna” (dvs i Ge Hinnom = Hinnoms dal utanför Jerusalems stadsmuren, som var stadens avskrädesplats), där elden (bland soporna) inte släcks och masken (bland de ruttnande soporna) inte dör. Det iranska helvetet var liksom en mera omfattande utvidgning av Gehenna, som dessutom skulle ta vid först efter den stora domen vid tidens slut.
Den teologiska dimensionen i dessa bilder och föreställningar, vilken redan finns hos de kristna kyrkofäderna och hos medeltidens teologer, har mycket mera att göra med, att människan under sitt liv genom sina fria val kan värja sig så mycket mot Gud, att en äkta omvändelse inte längre är möjlig. Hon begår därmed en synd som inte kan förlåtas, eftersom människan inte längre vill ta emot förlåtelsen. Människan avvisar totalt Gud, så att hon, när hon efter döden skall förenas med Gud, vägrar att underkasta sig Gud och bli ett med honom. Detta medför att hon trots Guds barmhärtighet och förlåtelse inte längre förmår ta emot dessa, att hon stänger sig totalt för den kärlek som är Gud själv är och vilken Gud vill förmedla till människan. Hon väljer av fri vilja, att principiellt motsätta sig Gud, eftersom hon inte vill tolerera Gud som sin överman. Detta innebär inte att man kastas i helvetet, utan att man väljer sitt eget helvete, dvs den totala avskurenheten från Gud och därmed livet, ljuset, godheten och kärleken. Människan döms inte heller till helvetet, utan hon väljer sitt helvete i en förvriden stolthet, när hon vägrar att erkänna att Gud ändå är alla goda tings herre och ursprung. Om någon människa någonsin för sig själv har valt eller kommer att välja denna absurditet, är inte klart. Vi vet alltså inte om någon “är i helvetet”. Men möjligheten att välja bort Gud och att därigenom “avskära sig från Gud” finns.”
Anders H
24 december 2008 vid 13:33
Niclas
Om nu den fria viljan inte finns utan vi bara spelar roller i ett spel som är styrt av naturlagar och där inget ansvar kan utkrävas, varför kritiserar du då t ex påven för det han säger och de åsikter han har?
Roland
25 december 2008 vid 5:11
Det finns en till viktig “liten detalj” som sabbar för oss människor, förutom den fria viljan: Tanken på att Gud skulle vara så småaktigt petimetrig att han dessutom torde bevaka alla våra små “fria val”… och sen i en absurd paranoid bestraffningshysteri skulle vilja sätta dit oss.
Självklart bygger allt på uppförstorade mänskliga neuroser. och på att den fria viljan som idé är för lätt att korrumpera.
Den fria viljan har ändå en fördel när den ställs mot fatalism och determinism (jag vet att du, Nonicocloloasos, har vissa dragningar dit )
Julen handlar om inkarnation – Ta gärna bort onödiga dogmer om fria viljan, gärna även med hjälp av Nietzsche, men ta även bort dogmerna om determinism och att vi INTE torde kunna påverka vår tillvaro – de dogmerna är lika eländiga, och låt inkarnera alla våra personliga förutsättningar i valen utan skuld och rädsla för straff – för det är nog så “gud” vill.
God jul!
larvad
25 december 2008 vid 6:19
Roland: Din fråga kan besvaras på flera plan. I korthet:
i) Även om man förkastar den fria viljan (vilket det finns goda filosofiska skäl att göra) kan man agera som om fri vilja existerar. Om du har läst denna blogg ett tag känner du till att jag i vissa centrala avseenden är fiktionalist.
ii) Man kan mer specifikt tala som om fri vilja existerar för att uppnå goda konsekvenser – se gärna min lilla text “Is There a Proper Role for Ethics?”
iii) Man deltar alltså i ett slags spel, där man själv påverkas av allt möjligt och där andra påverkas av allt möjligt, inklusive fördömanden. Fördömanden påverkar beteenden.
iv) Ibland förespråkas också straff trots att ingen är genuint ansvarig för sina handlingar. Inte därför att detta beror på genuin skuld utan därför att det ger ett bättre socialt utfall.
v) Påven är i genuin mening inte ansvarig för sina uppfattningar, uttalanden och handlingar. Det var inte Hitler heller. Vi klandrar påven – säger Buh! till och om honom – av olika skäl ändå: t.ex. därför att vår emotionella uppsättning är sådan att en reaktion induceras fram av påvens förehavanden och/eller därför att vi tror att klander kan påverka världen i en bättre riktning.
vi) På det mest fundamentala planet är förstås svaret på din fråga att jag säger och gör det jag säger och gör därför att jag inte inte kan säga och göra det jag gör – och därför att jag inte kan säga och göra något annat än det jag faktiskt säger och gör.
nonicoclolasos
25 december 2008 vid 7:53
Fråga Calvin hur han såg på saken. :-)
Mattias
25 december 2008 vid 11:11
Den fria viljan är inget kristet påfund men vissa konstiga aspekter av friviljeproblemet beror nog på kristendomen. Som jag ser det handlar fri vilja inte om skuld och ansvar i första hand utan bara om det faktum att något i oss står över den fysiska mekaniken.
Utan fri vilja har vi tyvärr ändå skuld i det vi gör. Om vi är en deterministisk mördarrobot från Mars kan vi inte säga att vi inte har någon skuld efter att ha mördat ett antal personer. Skulden ligger i det faktum att någon annan tycker att vi är skyldiga något (vi är skyldiga att bli torterade och dödade).
Daniel
26 december 2008 vid 0:58
Niclas: Om du med fiktionalism avser en icke autentisk position i en diskussion, håller jag med om att detta förhållningssätt pedagogiskt. Det är kreativt att pröva ståndpunkter som man inte genuint sympatiserar med i syfte att undersöka vilka förvar som är möjliga för en viss position. (Samkväm berikas ju oftast av personer som lever under devisen “name it, I’m against it”, även om det implicerar att man får försvara djurindustrin och Bush en hel kväll).
Men jag förstår inte poängen med att hänvisa till fiktionalism i frågan om fri vilja. Avståndet mellan den overkliga “som om-världen”, där vi tror på fri vilja, och den verkliga determinerade världen är inte endast teoretiskt, utan även en kroppslig fråga. Irritation, upprördhet, och glädje är ju högst påtagliga känslor, som en determinist måste avvisa som irrationella. Erfarenheten av avståndet mellan tanke och känsla torde vara absurd. Fast det kanske går att träna bort?
Angående olika dimensioner av verklighet är Slavoj Zizek underhållande: http://www.youtube.com/watch?v=8sFqfbrsZbw
Anders H
26 december 2008 vid 16:31