Nonicoclolasos

Archive for januari 2009

Småpartiers snedvridande inflytande

Många tror att ett proportionellt valsystem ger väljarna bättre representation (med vilket avses ett mindre avstånd mellan väljarnas preferenser och förd politik) än ett majoritetvalsystem. Det verkar intuitivt rimligt, eftersom de politiska partierna i den förra typen av system får platser i parlamentet i relation till sina röstandelar. Men detta är inte hela sanningen. En ny analys av Amedeo Piolatto ger vid handen att det finns ett andra ”filter” mellan väljarna och den förda politiken, nämligen hur regeringen bildas och ser ut. Båda dessa filter måste tas med i analysen. En illustration av det politiska spelet ges i denna figur:

politik

Piolatto skriver:

It is generally disregarded that decisions are mainly taken by the government and that within Parliament decisions are normally taken by the majority of members. Coalitions form to support a government and the real power of a party is determined by his role in the coalition and not by its number of seats in Parliament. Given the distortion due to negotiation and the importance of bargaining during the coalition formation stage, it is pointless to measure the degree of representativeness of Parliament. What really matters is the relation between voters’ preferences and a party’s power within the government. 

My work consisted in showing that when parties are sufficiently patient at the coalition formation stage, the distortion derived by the negotiation process (filter 2) increases small parties’ power. … My model shows that the idea that proportional electoral rules induce government to better represent citizens’ preferences (with respect to plurality rules) is false and a majority voting rule can be preferable from a representativeness perspective.

Särskilt intressant är hur filter 2 i ett proportionellt valsystem kan ge ett oproportionerligt inflytande till småpartier, vilket kan sänka representativiteten i det politiska systemet. Tänk Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Jag beklagar att Grundlagsutredningen inte föreslog ett minskat inslag av proportionalitet i det svenska valsystemet.

Se tidigare inlägg: ”Grundlagens ekonomiska betydelse”, ”Bred konstitutionell förnyelse”, ”Dags för majoritetsval”, ”Konstitutionellt grundad ojämlikhet”

Written by Niclas Berggren

31 januari 2009 at 16:32

Barndop är jättereaktionärt

Göran Skytte citerar med starkt ogillande kulturkritikern Ulrika Milles, som sa följande i P1 (lyssna):

En ung man som döper sin dotter i kyrkan och allting är försoning och harmoni… Det är jättereaktionärt. Obegripligt.

Visst har Göran rätt i att de flesta svenskar inte håller med om detta — de ser barndopet som en mysig familjecermoni — men faktum är att kulturkritikern har en poäng. Om man sätter sig in i barndopets grund, och inte låter sig nöja med mysigheten, finner man att den är hemsk. Som tur är döps allt färre barn i Sverige.

Written by Niclas Berggren

31 januari 2009 at 8:02

Vackrast vinner

Rafael Nadal besegrade Fernando Verdasco i semifinalen i Australian Open — ¡Rafa es siempre mejor y más hermoso! — men de verkar inte ha blivit ovänner för det. Nej, kärleken flödar down under:

closefriends

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Aftonbladet1, Aftonbladet2Sydsvenskan

Written by Niclas Berggren

31 januari 2009 at 7:22

Hon bad som en galning

Pastor Linda Graaf bad som en galning för sin dotter, den i Let’s Dance tidigare medverkande Magdalena Graaf, efter en hjärnblödning. En adekvat beskrivning, tycks det mig, eller vad sägs om en kvinna som på fullt allvar talar om ett öga på följande vis:

Nå, den sjukdomsdrabbade själv tycks mer benägen att förlita sig på världslig helandekonst.

Se även det tidigare inlägget ”Han blir kallad dåre”.

Written by Niclas Berggren

30 januari 2009 at 23:32

Festen kan börja

Det är fredagkväll och Dame Shirley Bassey är på plats:

Written by Niclas Berggren

30 januari 2009 at 16:38

Publicerat i musik, stil

Sämre elever ger sämre tillväxt

Skolverket finner i en genomgång att svenska elevers testresultat i naturvetenskap och matematik försämras, absolut och relativt, under perioden 1991—2007. Vad spelar detta för roll, kanske en del frågar sig. En ny studie, ”Do Better Schools Lead to More Growth? Cognitive Skills, Economic Outcomes, and Causation”, dokumenteras att just sådana testresultat (eller rättare sagt, det de mäter) påverkar den ekonomiska tillväxten:

We provide evidence that the robust association between cognitive skills and economic growth reflects a causal effect of cognitive skills and supports the economic benefits of effective school policy. We develop a new common metric that allows tracking student achievement across countries, over time, and along the within-country distribution. Extensive sensitivity analyses of cross-country growth regressions generate remarkably stable results across specifications, time periods, and country samples.

Denna figur illustrerar sambandet:

test_tillvaxt

Jan Björklunds oro över utvecklingen verkar alltså synnerligen befogad för dem som värdesätter ett ökat materiellt välstånd i framtiden.

Media: PJ, SvD1, SvD2Aftonbladet, Sydsvenskan, DN1, DN2

Written by Niclas Berggren

30 januari 2009 at 14:24

Cirkulärt ska det vara

Stephen Antonakos, Berlin (1980), 43,2 x 35,6 cm:

antonakos

Written by Niclas Berggren

30 januari 2009 at 11:45

Publicerat i konst

En skattehöjares valtal

I Statsrådets verk av Bo Balderson får vi nöjet att ta del av en av statsrådets appeller mitt i brinnande valrörelse:

Ja, om ni känner er dystra nångång av alla skatter och sånt, så har jag kommit på ett knep som brukar hjälpa mej. Jag sätter mej ner och tänker: Dom är i alla fall lägre nu än dom kommer att vara om ett par tre år! Ja, det vill säga om ni ger oss en förnyad fullmakt att omdana samhället i socialistisk riktning.

Är det inte något lite Mona Sahlinskt över det hela?

Written by Niclas Berggren

30 januari 2009 at 9:00

Publicerat i humor, litteratur, politik, skatt, val

En moralisk maxim

Vad innebär det att leva ett moraliskt liv? I den mån man nu skulle vara intresserad av att leva ett sådant, alltså. Michel Foucault skriver följande i Ethics: Subjectivity and Truth (s. 217):

Seneca … recalls the moral maxim that ”we should live as if we lived in plain sight of all men” …

Att leva på ett sätt som kan visas upp för alla andra skulle alltså utgöra ett moraliskt liv. Detta får mig att tänka på två saker:

  1. Hur ska man se på maximen när ”alla andra” är begränsade, inskränkta, konformistiska, småsinta, avundsjuka, vardagsfascistiska etc? Jag kanske anser att mitt liv levs moraliskt medan andra inte anser det. Varför skulle deras syn utgöra ett moraliskt test? Varför skulle jag bry mig om dem? Att välja att inte visa upp sitt liv för andra behöver inte vara ett tecken på omoral.
  2. Ett experiment visade att människor i ett fikarum var bättre på att betala pengar för mjölken om det på pengaburken fanns ett par ögon påklistrade. När vi känner oss observerade beter vi oss ofta annorlunda (i det här fallet mer pro-socialt).

Att leva som om alla andra observerade en kan rymma sociala fördelar, men också individuella nackdelar. Jag förhåller mig personligen skeptisk till maximen, men man kanske kan modifiera den så att ”… in plain sight of all men” byts ut till ”… in plain sight of our closest friends”. Beter man sig på ett sätt som man inte vill att ens närmaste vänner ska se bör man nog begrunda om det är så klokt.

Written by Niclas Berggren

29 januari 2009 at 19:00

Publicerat i ego, etik, moral

Lyckligare på jobbet

Ny forskning visar att människor som blir lyckligare också blir mer produktiva:

Little is known by economists about how emotions affect productivity. To try to make progress on this, we design a randomized trial. We thereby exogenously ”assign” different emotions to different people. Some of our laboratory subjects have their happiness levels increased. Others, in a control group, do not. A rise in happiness leads to greater productivity in a paid piece-rate task. The effect is large, can be replicated, is not a reciprocity response, and is found equally in male and female subsamples.

Den metod som användes för att göra vissa lyckligare var att visa ett videoklipp på tio minuter med en engelsk komiker (= bli ”treated”). Så här förändrades produktiviteten av att bli lyckligare:

produktivitet

Är inte detta resultat ett bra argument gentemot din chef för att få din vilja igenom på olika punkter? Risken är förstås att han istället för att ge dig högre lön eller mer inflytande börjar visa små komediklipp för dig varje morgon.

Tidigare inlägg: ”Vänner i arbetslivet”

Written by Niclas Berggren

29 januari 2009 at 13:55

Skönheten och trädet

h2

Written by Niclas Berggren

29 januari 2009 at 10:54

Publicerat i skönhet

Njurdonatorer mår bra

En ny studie, ”Long-Term Consequences of Kidney Donation”, publicerad i New England Journal of Medicine, visar att njurdonatorer mår minst lika bra som andra, även på lång sikt:

The overall evidence suggests that living kidney donors have survival similar to that of nondonors and that their risk of end-stage renal disease (ESRD) is not increased. … Most donors who were studied had … an excellent quality of life.

Dessa resultat borde kunna lugna dem som överväger att själva donera en njure samt dem som ser det som problematiskt att tillåta ersättning för organdonation eftersom det tros ”exploatera” donatorerna. Oavsett hur man ser på dessa ting kan man förstås till Donationsregistret ange att man är villig att donera sin njure efter att man har dött. Efter döden har satt in mår man definitivt inte sämre av att donera.

Media: DN

Written by Niclas Berggren

29 januari 2009 at 7:16

Publicerat i forskning, hälsa, medicin

Är religion och vetenskap förenliga?

coyne_jerry1Professorn i biologi vid University of Chicago Jerry Coyne besvarar frågan så här:

It would appear, then, that one cannot be coherently religious and scientific at the same time. That alleged synthesis requires that with one part of your brain you accept only those things that are tested and supported by agreed-upon evidence, logic, and reason, while with the other part of your brain you accept things that are unsupportable or even falsified. In other words, the price of philosophical harmony is cognitive dissonance. Accepting both science and conventional faith leaves you with a double standard: rational on the origin of blood clotting, irrational on the Resurrection; rational on dinosaurs, irrational on virgin births. 

Men, invänder någon, finns det inte vetenskapsmän som är teister? Jovisst:

True, there are religious scientists and Darwinian churchgoers. But this does not mean that faith and science are compatible, except in the trivial sense that both attitudes can be simultaneously embraced by a single human mind. (It is like saying that marriage and adultery are compatible because some married people are adulterers.)

Written by Niclas Berggren

28 januari 2009 at 19:35

De rika är inte mycket att ha

Martin Andreasson fortsätter sin genomgång av politiska kultböcker och lyfter fram Siv Widerberg, en av 1970-talets mest populära författare av barn- och ungdomsböcker. I boken Folkets kraft är stor, om det kommunistiska Kina, återfinns bl.a. denna dikt, kallad ”Folket”:

Är inte också
de rika och mäktiga
folk? personer? människor?

Jo
Men de är rikt och mäktigt
folk
som är rika och mäktiga
på hela det övriga
folkets bekostnad

Därför räknas inte
de rika mäktiga
till folket
utan till folkets utsugare.

Så fin poesi! Läs mer av Sivs underbara, kommunistiska diktning på länken ovan.

Tidigare inlägg: ”Gamla vänsterspöken uppmärksammas”.

Written by Niclas Berggren

28 januari 2009 at 15:31

Publicerat i kommunism, litteratur, poesi, politik

Är det rätt att döda i självförsvar?

Är det bara jag som finner det märkligt att så få ifrågasätter rätten att döda andra för att skydda sitt eget liv? Jag gissar att den inte ifrågasätts pga. en biologiskt grundad egoism: vi ser det som självklart att vårt eget liv måste skyddas till varje pris. Våra egna gener ska leva vidare, är vi programmerade att tänka. Och jag gissar att detta biologiskt grundade tänkande är så starkt att moraliska överväganden får flyga och fara.

Judith Jarvis Thomson

Judith Jarvis Thomson

En som faktiskt försöker sig på att hävda det moraliskt riktiga i att i vissa fall döda i självförsvar om det egna livet hotas är Judith Jarvis Thomson. I artikeln ”Self-Defense” diskuterar hon sådana fall, t.ex. dessa:

  • När du kommer att dö om du inte använder ett raketgevär för att skjuta mot en lastbil som körs rakt emot dig av en man som du vet hatar dig.
  • När du kommer att dö om du inte använder ett raketgevär för att skjuta mot en lastbil som körs rakt emot dig av en man som du inte vet hatar dig.
  • När du kommer att dö om du inte flyttar på dig när en elak man puffar ner en annan, otroligt fet man från en klippa rakt ovanför dig.

Thomson skriver:

In short, I suggest that what makes it permissible for you to kill the two drivers and the fat man is the fact that they will otherwise violate your rights that they not kill you, and therefore lack rights that you not kill them.

Jag finner inte detta försök till motivering övertygande, ty varför ska personer som dödar dig om du inte dödar dem anses sakna en rätt till liv? Är det något som vi bara kan postulera?

Särskilt problematiskt borde ett sådant resonemang vara för personer som utgår från begrepp som ”livets okränkbarhet” och ”alla människors lika värde”. Om människolivet är okränkbart, hur kan man motivera ett aktivt dödande av personer som annars dödar dig? Är det inte att kränka deras liv? Att de annars kränker ditt liv är sant, men det är irrelevant i sammanhanget. Om du dödar dem kränker du deras liv. Punkt. Och ta detta med alla människors lika värde. I de tre situationerna ovan dör en person oavsett hur du handlar: du eller de andra. Men vad ger dig etiskt företräde att döda dem? Är ditt liv värt mer än deras? Kanske menar de som talar om ”livets okränkbarhet” och ”alla människors lika värde” att dessa begrepp inte ska tolkas bokstavligt utan bara tillämpas ibland, när det passar. Så kan man förstås resonera, men då faller väl hela poängen med att använda dessa begrepp? Ty anförs de inte som centrala just därför att subjektivitet gällande dödande och annan behandling ska undvikas?

Om du anser att man bör ha rätt att döda i självförsvar om resultatet annars blir att du dör, hur motiverar du den uppfattningen? Särskilt intresserad av ditt svar är jag om du anser att livet är ”okränkbart” och att alla människor har ”lika värde”.

Written by Niclas Berggren

28 januari 2009 at 9:56

Rakad skalle

George Costanza i Seinfeld, upprörd över män som rakar bort allt hår trots att de inte är flintskalliga:

It’s like riding a wheelchair just for the fun of it!

Written by Niclas Berggren

28 januari 2009 at 5:42

Publicerat i humor, tv

Bedömningskriterier för balett

Roberto Bolle

Roberto Bolle

Ikväll ska jag se det moderna balettprogrammet Tablå, Castrati och Fröken Julie på Kungliga Operan. I fallande rangordning tycker jag att följande faktorer är intressanta att bedöma när jag ser en balett:

  1. de manliga dansarnas utseende
  2. dansarnas tekniska skicklighet
  3. den övergripande koreografin
  4. musiken
  5. dansarnas utstrålning
  6. kostymerna
  7. scenografin.

1, 2, 5 och 6 kan ses som ”mikrofaktorer” (de rör de individuella dansarna), medan 3, 4 och 7 kan ses som ”makrofaktorer” (de rör föreställningen som helhet). Det finns med andra ord mycket att njuta av och reflektera över under och efter en balettföreställning. Ta en titt på vårens program med Kungliga Baletten!

Uppdatering: Ett fantastiskt balettprogram! Linjerna och poserna i Tablå och den maskulina kraftfullheten, men också sårbarheten, i Castrati — lycka! Allra bäst, enligt kriterierna 1 och 2, var Nikolaus Fotiadis och Oscar Salomonsson; Marie Lindqvist som Julie måste därutöver framhållas som en fantastisk uttolkare (i en balett som annars känns daterad). Dessvärre hade någon satt på en lösmustach på Olaf Kollmannsperger. Hidöst! Jag blev även kär i en vikarierande cellist i Hovkapellet.

Written by Niclas Berggren

27 januari 2009 at 16:59

Publicerat i balett, dans, estetik, konst, lycka, skönhet

Varför svälter Nordkorea?

Svält beror förstås på brist på mat, men den intressanta frågan är hur det kommer sig att det blir brist på mat (för vissa grupper) i ett land. I en recension* av Stephen Devereux, publicerad i Journal of Economic Literature, klargörs att svaret i fallet Nordkorea främst står att finna i landets ekonomiska och politiska system (s. 1038—1039):

Many famines are triggered by natural disasters, but these shocks only expose the underlying causes, which are invariably failures of national economic and political systems. The authors demonstrate through a “food balance sheet” analysis that food availability did decline in North Korea in the early 1990s, but they make the telling observation that “food availability cannot be treated as exogenous” (p. 23), especially in socialist systems, but is the product of particular government policy choices. … Haggard and Noland identify many features of socialist political economies that predispose them to famine. These include the absence of political freedoms and civil liberties, government controls on internal migration and foreign travel, systemic information failures, and “the lack of accountability characteristic of authoritarian regimes” (p. 10). It is no coincidence that the same factors were identified as contributing to China’s “Great Leap Forward” famine (see Dali L. Yang and Fubing Su 1998). Underlying all these factors is the absence of democracy and the accountability that democracy brings. The authors conclude that North Korea remains highly vulnerable to famine, and that this structural vulnerability will not be “definitively resolved until that regime is replaced by another one that, if not fully democratic, is at least more responsive to the needs of its citizenry” (p. 3).

Rent allmänt stämmer detta väl överens med den analys av Nord- och Sydkoreas ekonomiska utveckling som Daron Acemoglu m.fl. gör i bokkapitlet ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth” (s. 406—407):

It is possible that Kim Il Sung and Communist Party members in the North believed that communist policies would be better for the country and the economy in the late 1940s. However, by the 1980s it was clear that the communist economic policies in the North were not working. The continued efforts of the leadership to cling to these policies and to power can only be explained by those leaders wishing to look after their own interests at the expense of the population at large. Bad institutions are therefore kept in place, clearly not for the benefit of society as a whole, but for the benefit of the ruling elite, and this is a pattern we encounter in most cases of institutional failure that we discuss in detail below.

Svält som ett resultat av egoistiska styresmän som inte kan ställas till svars, alltså. De visar detta talande diagram över Nord- och Sydkoreas utveckling:

bnp_korea

Betoningen av det ekonomisk-politiska systemets roll som en förklaring till svält har tidigare med särskild pregnans framförts av ekonomipristagaren Amartya Sen, kanske främst i boken Poverty and Famines från 1981. KVA sammanfattar:

Here, he challenges the common view that a shortage of food is the most important (sometimes the only) explanation for famine. On the basis of a careful study of a number of such catastrophes in India, Bangladesh, and Saharan countries, from the 1940s onwards, he found other explanatory factors. He argues that several observed phenomena cannot in fact be explained by a shortage of food alone, e.g. that famines have occurred even when the supply of food was not significantly lower than during previous years (without famines), or that faminestricken areas have sometimes exported food.

Så ja, svält beror på brist på mat, men en sådan brist har i sin tur ofta sin förklaring i de ekonomiska och politiska institutionerna. Vore de annorlunda skulle människor i regel inte svälta.
_________________________

*Denna bok recenseras:
Haggard, Stephan och Noland, Marcus (2007). Famine in North Korea: Markets, Aid, and Reform. New York: Columbia University Press.

Written by Niclas Berggren

27 januari 2009 at 11:11

Definition av känsla

Professor Aaron Sloman ger denna definition av ”känsla”:

A state in which a monitoring mechanism acquires a tendency (i.e. a disposition, possibly suppressed) to abort, redirect, or modulate some other process or collection of processes.

Vad känner du inför den?

Written by Niclas Berggren

27 januari 2009 at 8:47

Publicerat i filosofi, känslor

Ska man berömma andra?

Efter en tennismatch mellan två ungdomar öser några damer beröm över dem. Men bredvid sitter ett stramt rättsråd, och han förmanar damerna:

”Nåja”, inflikade rättsrådet, ”låt oss inte överdriva. Man ska inte vara för frikostig med beröm. Om folk bara insåg i vilken utsträckning beröm brukar stiga folk åt huvudet, skulle de säkert besinna sig. En sund kritik är alltid bättre”, tillade han och putsade sin pincené. ”Och man bör inte överskatta sportens betydelse!”

Så kloka ord. Från Witold Gombrowicz roman De besatta (s. 23).

Written by Niclas Berggren

26 januari 2009 at 22:06

Publicerat i litteratur, sport, tennis

Vetenskapligt bevis för guds existens?

universum

På julafton lät katoliken Roland Poirier Martinsson publicera ett slags högtravande plädering för kristendomen. Bl.a. hävdade han följande:

Naturen är ordnad på ett sätt som tycks kräva en tanke. Sådant är också det teleologiska (av grek. telos, mål) gudsbevisets anspråk: att det fanns ett mål med Skapelsen, att den inte var slumpmässig, av det enkla skäl att slumpen inte på allvar kan antas ge upphov till den perfektion som präglade den stora smällen. … Att resultatet blev så utomordentligt välkalibrerat (om ”målet” var att ge upphov till ett hyfsat stabilt universum som bar inom sig livets och medvetandets uppkomst) kan vetenskapligt inte förklaras med annat än vår smala lycka.

Detta är ett av de populäraste argumenten för att något slags gud existerar och brukar kallas the fine-tuning argument. Enligt Poirier Martinsson utgör det ett ”vetenskapligt bevis”. Not so fast. Uppenbarligen har denne man inte riktigt hängt med i den filosofiska litteraturen på området. Låt mig lyfta fram Wai-hung Wongs artikel ”The Cosmic Lottery”, som är accepterad för publicering i International Journal for Philosophy of Religion. Han klargör där att Porier Martinsson och hans kreationistiska vänner har fel:

One version of the argument for design relies on the assumption that the apparent fine-tuning of the universe for the existence of life requires an explanation. I argue that the assumption is false. Philosophers who argue for the assumption usually appeal to analogies, such as the one in which a person was to draw a particular straw among a very large number of straws in order not to be killed. Philosophers on the other side appeal to analogies like the case of winning a lottery. I analyze the two analogies and explain why the lottery analogy is the right one to use. In the light of such an analysis, we can see that although the cosmic feature of being life-permitting is rare, it does not allow life-permitting possible universes to stand out because there are other rare cosmic features that other possible universes have.

Dvs. det krävs ingen särskild förklaring till varför ett universum som tillåter mänskligt liv existerar. Inte mer än till att någon råkade ut för den ytterst osannolika händelsen att vinna högvinsten i ett lotteri. Talet om ”vetenskapligt bevis” ter sig mot bakgrund av Wongs analys snarast löjeväckande.

Written by Niclas Berggren

26 januari 2009 at 14:56

Hotet mot marknadsekonomin

Professor Daron Acemoglu varnar för ett bakslag för marknadsekonomin:

A deep and long recession raises the risk that consumers and policymakers start believing that free markets are responsible for the economic ills of today. If so, we could see a move away from the market economy. The pendulum could swing too far, bypassing properly-regulated free markets, towards heavy government involvement that could threaten future growth prospects of the global economy.

A comprehensive stimulus plan, even with all of its imperfections, is probably the best way of fighting these dangers. Nevertheless, the details of the stimulus plan should be designed so as to cause minimal disruption to the process of reallocation and innovation. Sacrificing growth out of our fear of the present would be as severe a mistake as inaction. The risk that the belief in the capitalist system may collapse should not be dismissed.

Min känsla är att en del av regeringens handlande kan ses i ljuset av denna typ av tänkande. Oppositionen ligger på och kräver ständigt större insatser mot krisen. Även om många åtgärder inte är önskvärda eller i alla fall tveksamma genomförs de — för att annars riskerar människors förtroende för det ekonomisk-politiska systemet att undermineras. Människor tror att något måste göras och förväntar sig att något görs — och därför måste något göras. Handlar krispaket mer om psykologi än om ekonomi? Är ekonomi i hög grad psykologi?

I vilket fall är Acemoglus poäng, att krispaket om de väl genomförs bör utformas med omsorg, central, t.ex. i fråga om i vilken grad stimulansförsök bör ske genom utgiftsökningar respektive skattesänkningar.

Se även:
• en något längre artikel av Acemoglu,
• min grundsyn i frågan om misstron mot marknadsekonomin är berättigad: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?” samt
• Brad DeLongs återgivning av och kommentar till hur Kevin Murphy anser att man, rent ekonomiskt, ska utvärdera stimulansåtgärder.

Written by Niclas Berggren

26 januari 2009 at 10:23

Modern form

David Smith, Cubi VI (1963):

smith_cubivi

Written by Niclas Berggren

26 januari 2009 at 5:01

Publicerat i konst

Inkomst, skatt och olycka

Richard Layard utgår från att högre inkomst inte gör oss lyckligare och förespråkar därför en politik som bl.a. syftar till att skapa ett mindre tillväxtorienterat samhälle. Människor ska förmås att inte arbeta så hårt genom att inte få behålla så mycket av en inkomstökning. Matthew Yglesias konstaterar något viktigt angående detta sätt att resonera:

Layard seems to have the view that insofar as a person has a preference that, if satisfied, will actually make a person less happy that this gives us sufficient reasons to adopt policies aimed at preventing the person from trying to satisfy the preference. Even within a Benthamite framework, however, this doesn’t follow. If John really, really wants to do something, then preventing John from doing it is likely to make John pretty unhappy (frustrated, alienated, etc.) even if actually doing whatever it is John wants to do would actually make him unhappy as well. What you want here is a Magic Preference Wand that will make John not want to do whatever it is he wants to do. But since you don’t have one, merely preventing John from doing it may or may not be the way to go depending on the situation.

Ja, det var en liten, liten komplikation för Layards policyrekommendationer, det.* Att Layard inte utgår från den senaste forskningen om sambandet mellan inkomst och lycka är ett annat litet, litet problem.

______________________

*Man kan knyta an till en tanke hos John Stuart Mill: att det kan ge större lycka att begränsa sina preferenser. Men Mill, till skillnad från Layard, talar enbart om att frivilligt och individuellt försöka sig på sådana begränsningar.

Written by Niclas Berggren

25 januari 2009 at 13:28

Frihet kontra familj och småstad

lorca

Lorca

I en fin essä, ”Bödeln och poeten”, skriver Henrik Berggren om Spaniens tidigare diktator Francisco Franco och författaren Federico García Lorca: 

De var helt olika, men deras livsöden hade en sak gemensamt. Båda formades av två av den moderna europeiska historiens mäktigaste krafter: nationen och familjen. Allt av Francos våld och förtryck syftade till att upprätthålla dessa institutioner; Lorcas poesi och dramatik försöker spränga dem. Ändå är det inte så enkelt som att Franco var för och Lorca emot familjen och nationen. I deras egna liv var det paradoxalt nog Lorca som hade det mest harmoniska förhållandet till sin egen familj och kultur medan Franco med våld försökte skapa en familjelycka och ett Spanien som aldrig funnits.

Det jag särskilt fastnade för var just beskrivningen av Lorcas relation till den lilla världen: till familjen och  hembygden. 

Lorcas förhållande till sin familj var också ambivalent. Å ena sidan utgjorde familjen ett skydd och stöd som han inte kunde vara utan. Den gjorde det möjligt för honom att förverkliga sitt konstnärskap, men den skyddade också hans privatliv från alltför närgången insyn. Han förde ett ambulerande, stundtals bohemiskt liv, men kunde alltid återvända till den trygga familjegemenskapen i Granada, den stad han älskade. I en värld av ogifta onklar och tanter som alltid fanns i den stora familjens krets var han bara en av många, om än ovanligt litterärt framstående.

Å andra sidan var det också nödvändigt för honom att ta sig ur dess grepp. Hans dramatik handlar i hög grad om kvävande familjegemenskap där individens frihet krossas av traditionella hedersbegrepp och kollektivism. ”I byn kan man läsa tankar på långt håll”, ”man ser tvärs genom väggarna”, ”skvallret lämnar oss aldrig i ro” – det är alla repliker från ”Bernardas hus”. Inte minst såg Lorca – kanske därför att han var homosexuell – det pris kvinnorna betalade: ”Det värsta straffet på jorden är att födas till kvinna.” Och över allt svävar blodsbanden och hedern: ”Familjen har sin heder och hedern är en börda som alla måste bära.”

Lorcas syn påminner mig mycket om min egen. Jag älskar och behöver min familj men kräver utrymme och frihet — autonomi — att forma mitt eget liv, vilket också förklarar varför jag inte vill bilda en egen familj. Det förvånar mig att så många människor så lättvindigt går in i långa relationer och annat som binder. De lever det traditionella livet, utan så mycket eget ifrågasättande. Lorcas syn fångar också väl varför jag inte kan leva i småstäder, som i den jag växte upp, och varför jag trivs i Sverige, som inte präglas av hederskultur och tvingande familjeband. Sammanhållning och gemenskap har förstås sina poänger, men bara i begränsad och villkorad form. Atomistisk sammanhållning är min melodi. Och, som det verkar, Lorcas.

Written by Niclas Berggren

25 januari 2009 at 10:31

Den farlige systemmannen

Det förra seklet präglades i många avseenden av de stora, centralstyrda ekonomisk-politiska systemen och utopiska drömmar om att kunna planera fram det ideala samhället. Tilltron till individens förmåga och respekten för dennes preferenser, liksom förståelsen av fenomenet spontan ordning, lyste på många håll med sin frånvaro. I The Theory of Moral Sentiments (VI.II.42) varnar Adam Smith för systemmannen, han som tror sig veta hur allt ska styras och ställas:

adamsmithThe man of system, on the contrary, is apt to be very wise in his own conceit; and is often so enamoured with the supposed beauty of his own ideal plan of government, that he cannot suffer the smallest deviation from any part of it. He goes on to establish it completely and in all its parts, without any regard either to the great interests, or to the strong prejudices which may oppose it. He seems to imagine that he can arrange the different members of a great society with as much ease as the hand arranges the different pieces upon a chess-board. He does not consider that the pieces upon the chess-board have no other principle of motion besides that which the hand impresses upon them; but that, in the great chess-board of human society, every single piece has a principle of motion of its own, altogether different from that which the legislature might chuse to impress upon it. If those two principles coincide and act in the same direction, the game of human society will go on easily and harmoniously, and is very likely to be happy and successful. If they are opposite or different, the game will go on miserably, and the society must be at all times in the highest degree of disorder.

Mycket tänkvärda ord.

Fördjupning: F. A. Hayek använder begreppen kosmos och taxis för spontan respektive planerad ordning: han analyserar och kontrasterar dem i kapitel 2 av Law, Legislation and Liberty; Rules and Order. Se också Norman Barrys översikt om spontan ordning.

Written by Niclas Berggren

25 januari 2009 at 6:01

En icke-keynesiansk professor

xavierJag har tidigare uppmärksammat att många nationalekonomer nu förespråkar keynesiansk stimulanspolitik — men också att det finns undantag. Ett definitivt undantag utgörs av professor Xavier Sala-í-Martin vid Columbia University i New York. Som han skriver på sin hemsida:

It is commonly agreed that Keynes came up with the idea that public works are the best way to help the economy during a recession. As a result, Keynesian economists seem to have developed a blind faith in the government in general, and in the system of public works in particular. I do not share the same faith in the government. I do not share the same faith in public works. And this may help explain why.

Hans motivering på länken är förstås vetenskapligt oantastlig.

Se ett tidigare inlägg om Sala-í-Martins forskning: ”Fattigdomen minskar pga ekonomisk tillväxt”

Written by Niclas Berggren

24 januari 2009 at 16:03

Intresse för kraftsport

Vad kan detta röra sig om för sport? Kast med stor hammare?

Written by Niclas Berggren

24 januari 2009 at 12:04

Publicerat i skönhet, sport

Vad menas med terrorism?

RUSSIADen förre amerikanske presidenten motiverade kriget i Afghanistan och Irak med tal om terrorism. Israel motiverar likaså ingrepp i Gaza med tal om terrorism. I somras såg jag Der Baader Meinhof Komplex, en film om tysk terrorism. Vad menas egentligen med begreppet?

Filosofen Tomis Kapitan försöker klargöra saken i ett färskt bokkapitel.* Först och främst tycker jag om hans utgångspunkt:

The best course is to sketch a morally neutral definition that classifies as ”terrorist” as many widely-agreed upon cases as possible. Definitions that explicitly render terrorism illegitimate make classification contentious, and it is more informative to base moral assessment on an examination of the case rather than through apriori stipulation.

Dvs. man bör börja med att definiera begreppet värdeneutralt, och sedan kan man ta normativ ställning till det begreppet innefattar. Många i den offentliga debatten verkar göra tvärtom: de börjar med handlingar de finner förkastliga och kallar sedan dessa terrorism för att de anses förkastliga. Antagligen görs detta för att skapa en negativ värdeladdning hos åhörarna, som den som använder begreppet på det viset hoppas ska ge stöd för åtgärder mot det som kallas terrorism.**

Kapitan föreslår följande definition:

Terrorism is deliberate, politically-motivated violence, or the threat of such, directed against civilians.

Man kan här notera två saker: Att definitionen möjliggör för stater att ägna sig åt terrorism och att definitionen som sådan inte rymmer något moraliskt ställningstagande.

När så definitionen är klar kommer dock naturligt nästa fråga: Kan terrorism, i nyss angivna mening, någonsin motiveras? Kapitan själv anser det i ”Can Terrorism Be Justified?”, liksom en annan filosof, Ted Honderich, t.ex. i föreläsningen ”Palestinian Terrorism, Morality, and Germany”. Kontroversiellt, ja visst! Jag klargör inte min egen uppfattning här utan vill bara framföra att begreppet bör definieras när det används, att Kapitans definition förefaller användbar (finns förslag på alternativ?) och att det finns seriösa (om än kanske inte övertygande) argument för terrorism (på vissa sätt och i vissa fall).

Tidigare inlägg:  ”Terrorismens grunder” , ”Den ondskefulla darwinismen”, ”Gud och terror”. Media: DN

____________________________

*Kapitan, Tomis (2008). ”Terror.” I Law, Stephen (red), Israel, Palestine and Terror. London: Continuum. Uppsatsversion här.
**En problematisering: Även om en definition i sig är värdeneutral förefaller det svårt att tänka sig att valet mellan alternativa värdeneutrala definitioner är värdeneutralt. Är värdeneutralitet vad gäller definitionen av terrorism därför en illusion? Jag skriver som om jag inte anser det, men jag är osäker på denna punkt.

Written by Niclas Berggren

24 januari 2009 at 8:37

Publicerat i filosofi, moral, språk, terrorism

Tempofylld melankoli

Sjostakovitjs Kammarsymfoni (op. 110a), 2:a satsen, har ett starkt tilltal:

Written by Niclas Berggren

23 januari 2009 at 19:04

Publicerat i musik

Se upp för de farliga bestarna

Attackerad hundägare

Attackerad hundägare

I Bo Baldersons Statsrådets verk befinner sig adjunkt Vilhem Persson (motvilligt) på sitt årliga sommarbesök hos sin syster Margareta, hennes man (statsrådet) och deras 16 barn:

Men värst var hundarna. De gamla, små gick väl an, men den nya stora var förfärlig. Den formligen vräkte sig mot mig, och barnen uppmuntrade den med rop som: ”Ja, hälsa på morbror då!” och: ”Är jag inte gullig så säj?” och ”Att han försökte slicka dej på munnen är en instinkt, han vill att du ska kräkas upp maten åt honom.” När jag avvisade den, eller försökte avvisa den, verkade de oförstående och närmast misslynta. (Jag har märkt det där hos de flesta hundägare. Tar man inte emot deras djur som vore de ens egna, sedan länge saknade barn och ger dem fritt spelrum på ens person, säger de till varandra med dova röster att man inte är någon djurvän. Och det dömer en. Sedan är man inte ett vitten värd. För att riktigt tillfredsställa dessa hundägare ska man lägga sig ner på marken och låta bestarna gå över en hel och hållen med tassar och tunga.) Sedan den gjort ett sista desperat försök att få mig på fall genom att kasta sig mot knävecken, fick Margareta den i alla fall kopplad och barn och djur drogs bort mot bassängen, där dressyr skulle övas.

Ja, hundar och hundägare kan vara mycket påfrestande. Jag misstänker att Frankrikes ex-president håller med, apropå denna nyhetsrubrik i The Daily Mail:

Former French President Chirac hospitalised after mauling by his clinically depressed poodle.

Adjunkt Persson hade visst lite fel ändå: även de gamla, små ska man se upp för!

Se tidigare inlägg om Vilhelm Persson: ”Rökning vid middagsbordet”, ”Djur och natur” och ”Den läskiga naturen”.

Written by Niclas Berggren

23 januari 2009 at 13:56

Publicerat i djur, humor, läskigheter, litteratur

Bör fetma bekämpas?

Fetman breder ut sig, särskilt i västvärlden. I detta diagram (från WHO:s sajt om fetma) visas andelen män och kvinnor med ett BMI över 30 i några olika länder år 2005:

fetma

I ”Is the Obesity Epidemic a Public Health Problem?”, publicerad i Journal of Economic Literature, diskuterar Thomas Philipson och Richard Posner dels varför fetman har blivit större och dels vad, om något, staten bör göra åt saken. De är tveksamma till att staten bör göra särskilt mycket:

From a normative perspective, we argue that obesity may be more a private health problem rather than a public one. The fact that a population is overweight in a medical sense does not imply that it is necessarily overweight in a Pareto sense.

Men hur kan man ifrågasätta en politik som syftar till hälsomaximering? Genom detta resonemang:

From an economic standpoint, the proper maximand is of course not health but utility, in which good health is only one argument. Rational persons constantly trade off health for competing goods, such as pleasure, income, time, and alternative consumption possibilities. Intervention that considers such trade-offs unworthy of consideration is paternalistic. … The point is not that governmental efforts to control obesity should be ruled out of bounds a priori, but that all relevant costs and benefits of such efforts should be considered.

fet_stolDen del av argumentationen jag tycker bäst om är när Philipson och Posner påpekar att de flesta studier av fetmans sociala kostnader väljer att inte beakta de kostnadsbesparingar som fetma ger upphov till. (Denna metodologiska inkonsekvens återfinns också i studier som beräknar alkoholens kostnader.) Som de uttrycker det:

We are skeptical that such fiscal externalities are the true underlying concern of the public health community in promoting intervention. This is because other fiscal effects, such as higher mortality rates of obese individuals (Lawrence Garfinkel 1986), which reduce Social Security spending, are not considered seriously. An exception is B. McCormick and I. Stone (2007) who argue that the medical expenses associated with obesity have been exaggerated because of the cost savings resulting from the tendency of obese people to die earlier. … If fiscal externalities is the issue, a more extensive examination of whether obese individuals lower public spending, rather than raise it, seems warranted.

Slutligen diskuterar Philipson och Posner olika metoder för att reducera fetma, i den mån staten ska försöka göra det. De konstaterar att information i regel inte fungerar särskilt väl; däremot kan allmänt ökad utbildning ge människor incitament att hålla sig smalare:

The problem is not that disadvantaged persons cannot read labels and are unaware that obesity is bad for their health, but that uneducated persons have less of an incentive to invest in their health because their longevity and their utility from living are below average.

När det gäller fettskatt är de skeptiska:

Probably any feasible tax response to obesity would cost more to enforce than it would be worth in reducing the social costs of obesity.

Den metod de verkar sätta störst tilltro till, utöver allmän utbildning, är en reglering av reklamen, särskilt den som vänder sig till barn och ungdomar.

Artikeln problematiserar alltså den utbredda synen att fetma är ett socialt problem som ska bekämpas med politiska åtgärder, men den gör det inte på ett dogmatiskt sätt. Budskapet är att alla kostnader och intäkter ska beaktas innan sådana åtgärder vidtas och att det inte tycks finnas särskilt många verksamma åtgärder att ta till. En nykter syn som även svensk debatt behöver präglas mer av.

Se tidigare inlägg:  ”Det paternalistiska felslutet”, ”Fetma i USA”, ”Feta och rökare en vinst”, ”Fett fin konst”

Written by Niclas Berggren

23 januari 2009 at 9:57

De halvt dolda

dehalvtdoldaJag hade inte tänkt skriva något om Jonas Gardells dramaserie De halvt dolda, vars fyra delar nu har visats i Svt, av rädsla att låta patetisk. Men jag kan inte låta bli. Serien har berört mig på djupet. Dels för att dess teman ligger mig nära — frikyrkans märkliga värld (med dess legalism, konformism, hyckleri och sångskatt) och homosexualitet (både det egna uppvaknandet och andras aversion) — och dels för att den visar på livets bräcklighet och på lidandets realitet. Den pekar också på att vi i hög grad formas av vår sociala kontext. Att negligeras eller att bli slagen som barn sätter sina spår. Linus negligerades av en alkoholiserad mor och blev våldsam. Ragnar misshandlades fysiskt och psykiskt av sin far, missionären, och blev själv sträng. Att vara förälder utgör ett stort ansvar.

Gardell skriver på sin blogg:

Var och en av oss är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner.

Ja. Just därför att livet är bräckligt och präglat av lidande tycker jag om att försöka se det som en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Detta synsätt utesluter inte att man fokuserar på och försöker förmera livets många glädjeämnen, som också återfinns i serien: ungdomlig skönhet, attraktion, närhet, vänskap, konst. Eftersom dimman försvinner gäller det att leva livet fullt ut medan man har det.

Det enda jag inte tyckte om var det vanliga problemet med svenska skådespelare som låter tillgjorda. Den enda som inte gjorde det var alkoholistmamman Anette, briljant spelad av Ia Langhammer. Sötast var Henrik, spelad av Kristoffer Berglund (i grönt på bilden ovan; annan bild).

Ett tag till kan du se samtliga fyra avsnitt här.

Written by Niclas Berggren

23 januari 2009 at 7:02

Befogad upprördhet

attack

Written by Niclas Berggren

22 januari 2009 at 18:57

Publicerat i kvinnokamp, moral

Två män med mustasch

Jag har tidigare påpekat vissa likheter mellan Alexander Bard och Friedrich Nietzsche. Idag kommer Håkan Boström på DN:s ledarsida till samma slutsats:

Bard delar inte bara sin faiblesse för yviga mustascher med den tyske övermänniskofilosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900). Han verkar också dela mycket av dennes värderingar.

I övrigt är artikeln märklig. Dess huvudbudskap är att ”frihetens försvarare” måste ”tro på” någonting. Om Boström med ”tro på” någonting menar att man måste utgå från och verka för vissa värderingar, har han givetvis helt rätt, men vem har hävdat något annat? Vill man försvara frihet gör man med nödvändighet det därför att man anser, eller ”tror”, att frihet är ett värdefullt tillstånd, värt att försvara.

Om Boström däremot menar att dessa värderingar måste vara av ett visst metaetiskt slag, anser jag att han misstar sig. Man kan mycket väl vara nihilist och förneka existensen av såväl objektiv moral som ”mänskliga” rättigheteroch försvara frihet. Man kan också, med nihilistiska utgångspunkter, förstås försvara ofrihet. Men det kan man även göra med icke-nihilistiska utgångspunkter.

För ett utvecklat resonemang om detta, se gärna min artikel ”Does Belief in Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?”

Written by Niclas Berggren

22 januari 2009 at 12:44

Publicerat i etik, filosofi, frihet, genier, rättighet

Mona och Wanja visar vägen

Wanja och Mona vet

Wanja och Mona vet

Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin:

Vi vet att det går att investera Sverige ur jobbkrisen.

Jaha. Så betryggande att dessa två insiktsfulla damer vet det. En som inte har nått samma nivå av upplysning är New York Universitys Mario Rizzo:

This in a nutshell is also the problem with both fiscal stimulus and “forced lending.” The stimulus is likely to stimulate lines of production that are not sustainable.The root of the policy problem is that the “Keynesian” solution takes the simple aggregate demand model too seriously. It proceeds as though sectoral imbalances don’t matter. In this view, the current situation is not a coordination problem but some kind of confidence problem that leads to a deficiency of demand in general. The theory is inadequate and thus so is the solution.

Inte heller Harvard Universitys Alberto Alesina eller University of Chicagos Luigi Zingales vet lika mycket om ekonomisk politik:

Many are concerned about what we can do to help the poor weather this crisis. Unlike during the Great Depression, we have an unemployment subsidy that protects the poor from the most severe consequences of this recession. If we want to further protect them, it is better to extend this unemployment subsidy than to invest in hasty public projects. Furthermore, tax cuts have a much better effect on job creation than highway rehabilitation.

Harvard Universitys Robert Barro måste vara lika okunnig, då han skriver:

Much more focus should be on incentives for people and businesses to invest, produce and work. On the tax side, we should avoid programs that throw money at people and emphasize instead reductions in marginal income-tax rates — especially where these rates are already high and fall on capital income. Eliminating the federal corporate income tax would be brilliant. On the spending side, the main point is that we should not be considering massive public-works programs that do not pass muster from the perspective of cost-benefit analysis.

Så synd att dessa fyra professorer inte kan läsa svenska, det språk Mona och Wanja valde för att förkunna sina insikter.

Se det tidigare inlägget ”De som tror att de vet”.

Written by Niclas Berggren

22 januari 2009 at 9:56

Singapore går före i organfrågan

I Singapore drabbas ca 1 000 personer per år av njursvikt. Blott 50 av dessa får motta en ny njure via organdonation. Resterande 95 procent får fortsätta lida, dessutom till höga sjukvårdkostnader (en genomsnittlig dialyspatient kostar ca 355 000 kr per år). För att råda bot på problemet, och för att minska svarthandel, introduceras snart monetär ersättning för organdonation i Singapore. (Ett sådant system finns idag i Iran.) En övre ersättningsgräns på ca 275 000 kr väntas. Enligt ekonomisk analys kan detta komma att eliminera bristen på organ. När följer Sverige efter?

Du som kan tänka dig att donera dina organ, glöm inte att ange att du är villig att göra det.

Igår fick min pappa besked att han måste påbörja dialys. Liksom tidigare min farmor och farbror. Även jag och min syster har samma njursjukdom. Bara som en förklaring till mitt engagemang.

Tips: Marginal Revolution

Written by Niclas Berggren

22 januari 2009 at 6:52

Tystnaden som umgängesform

foucault

Michel Foucault, tyst

Som introvert är det lätt att känna sig besvärad av det sociala trycket att prata i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Särskilt när pratet är trivialt, intetsägande och ointressant. Det var därför jag reagerade med glädje då jag stötte på Michel Foucaults plädering för tystnad (i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 122):

I often wondered why people had to speak. Silence may be a much more interesting way of having a relationship with a person. … I’m in favor of developing silence as a cultural ethos.

Han beskriver hur han blev vän med filmskaparen Daniel Schmidt (s. 121):

[W]e discovered after a few minutes that we really had nothing to say to each other. So we stayed together from about three o’clock in the afternoon to midnight. We drank, we smoked hasch, we had dinner. And I don’t think we spoke more than twenty minutes during those ten hours. From that moment a rather long friendship started. It was for me the first time that a friendship originated in strictly silent behavior.

Tystnaden ska bli mitt nya ideal! Om jag bara kunde hitta fler att dela den umgängesformen med…

Written by Niclas Berggren

21 januari 2009 at 19:34

Publicerat i tystnad, vänskap

En nationalekonoms verk

Assar Lindbeck, Gult ansikte (1996, 1998), mått okända:

lindbeck_gultansikte

Written by Niclas Berggren

21 januari 2009 at 16:09

Publicerat i konst

Barn som räddar liv

babyEn gripande historia om en familjs lidande och hopp återfinns i DN idag. Lille Felix är svårt sjuk:

Enda sättet att rädda honom är genom transplantation av blodstamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp – och denna måste ske innan sjukdomen brutit ut. Med lagen som trädde i kraft den 1 juli 2006 är detta möjligt eftersom den tillåter gentest av provrörsbefruktade embryon för sjukdomsanlag och vävnadstyp vilket i sin tur möjliggör transplantation.

Här förklaras metoden (som kallas PGD/HLA) på ett enkelt sätt. Jag finner det utmärkt att den numera tillåts i Sverige. Men kristna motarbetar den, inspirerade av en destruktiv etik. Kritiken handlar främst om att flera embryon tas fram och att de som inte har exakt samma vävnadstyp kasseras. Frågan är varför det ska anses fel att kassera embryon rent allmänt och särskilt i fall där detta kan leda till att ett litet barns liv kan räddas. Felix föräldrar har enligt min uppfattning i grunden helt rätt:

Etiska föreställningar ska väl inte få styra ett barns rätt till liv?

Written by Niclas Berggren

21 januari 2009 at 12:32

Kommunikation från Riksbanken

Riksbanken

Riksbanken

En ny forskningsgenomgång, ”Central Bank Communication and Monetary Policy: A Survey of Theory and Evidence”, publicerad i Journal of Economic Literature, visar att centralbanker numera, i bjärt kontrast till tidigare, ägnar sig åt kommunikation och att detta i regel har goda effekter:

The key empirical question is whether communication contributes to the effectiveness of monetary policy by creating genuine news (e.g., by moving short-term interest rates in a desired way) or by reducing noise (e.g., by lowering market uncertainty). There are two main strands in the literature. The first line of research focuses on the impacts of central bank communications on financial markets. The basic idea is that, if communications steer expectations successfully, asset prices should react and policy decisions should become more predictable. Both appear to have happened. The second line of research seeks to relate differences in communication strategies across central banks or across time to differences in economic performance. For example, does announcing a numerical inflation target help anchor the public’s long-run inflation expectations? The answer seems to be a qualified yes.

Just mot bakgrund av att kommunikationsstrategierna varierar kraftigt centralbanker emellan och att det inte råder samsyn om hur sådana strategier bör utformas, välkomnar jag en diskussion om Riksbankens sätt att kommunicera. Förtjänstfulla inlägg i den diskussionen står bl.a. Martin Flodén och Sloped Curve för.

Written by Niclas Berggren

21 januari 2009 at 8:25

Är han verkligen president?

Professor Barnett påpekar att både John Roberts och Barrack Obama sa fel när den senare idag skulle sväras in som president. Detta är vad konstitutionen anger ska sägas:

I do solemnly swear (or affirm) that I will faithfully execute the office of President of the United States, and will to the best of my ability, preserve, protect and defend the Constitution of the United States.

Detta är vad som faktiskt sades:

ROBERTS: Are you prepared to take the oath, Senator?
OBAMA: I am.
ROBERTS: I, Barack Hussein Obama…
OBAMA: I, Barack…
ROBERTS: … do solemnly swear…
OBAMA: I, Barack Hussein Obama, do solemnly swear…
ROBERTS: … that I will execute the office of president to the United States faithfully…
OBAMA: … that I will execute…
ROBERTS: … faithfully the office of president of the United States
OBAMA: … the office of president of the United States faithfully
ROBERTS: … and will to the best of my ability…
OBAMA: … and will to the best of my ability…
ROBERTS: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
OBAMA: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
ROBERTS: So help you God?
OBAMA: So help me God.
ROBERTS: Congratulations, Mr. President.

På ett sätt kan det vara trösterikt att även så framgångsrika och smarta personer kan begå små misstag. Men eftersom rätt ed inte uttalades blir frågan: Är Obama verkligen president nu? Och vad skulle hända om en nyvald president på den sista frågan svarade: ”While I will certainly need help, I do not expect it from fictitious beings”? Skulle USA fördöma en ateistisk president, trots att konstitutionen uppenbarligen inte innehåller formuleringen ”So help me God”? (Ja, troligen.) Slutligen: Var inte Condoleeza Rice president för ett tag idag och därmed USA:s första svarta president?

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Dagen, Sydsvenskan, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Aftonbladet4, Aftonbladet5

Written by Niclas Berggren

20 januari 2009 at 23:13

Den moderna flickans insikt

I den absurda romanen Ferdydurke av Witold Gombrowicz (mästaren!) återfinns en skolflicka, fröken Juvenil, som har förstått ett och annat:

För henne var ungdomen inte ens en övergångsålder, nej, för den moderna flickan var ungdomen den enda godtagbara, väsentliga och värdefulla perioden i människans liv, hon föraktade mogenheten, nej, omogenheten var snarare mogenhet för henne — hon godtog varken skägg eller mustascher, varken jungfru eller mödrar med barn — härav hennes magiska makt. (s. 130)

Se tidigare inlägg: ”Mustaschens återkomst”, ”Ungdom och skönhet hör ihop”, ”Gammal och ung”, ”Ungdomens primat” och ”Ungdom och skönhet”.

Written by Niclas Berggren

20 januari 2009 at 20:02

Publicerat i litteratur, ungdom

Ekonomi och politik hänger ihop

Felipe Calderón, Mexicos president

Felipe Calderón, Mexicos president

En ny studie av två OECD-ekonomer, ”Wall Street and Elections in Latin American Emerging Democracies”, undersöker hur de råd som investmentbanker ger till investerare påverkas av presidentval i Latinamerika 1997—2008. Två huvudresultat:

Firstly, the political cycle is a determinant variable in explaining investment banks’ recommendations. Moreover, the relationship is particularly strong before electoral contests, suggesting that investment banks’ perceptions deteriorate considerably on the eve of presidential elections. Secondly, investment banks’ outlooks depend on the signal sent by candidates concerning the credibility of future economic policies. In particular, if candidates are not committed to defending sustainable macroeconomic policies, investment banks’ downgrade sovereign debt.

Det finns undantag, som i Chile och mer allmänt för året 2006, men den allmänna bilden är alltså att bankerna håller noggrann koll på politiska förvecklingar och tar hänsyn till dem i sina rekommendationer, vilket i sin tur rimligen påverkar investerare.

Är detta bra eller dåligt? Det är svårt att säga. Å ena sidan kan detta inflytande påverka politiska kandidater att förespråka och genomföra en mindre populistisk och mer långsiktigt sund makroekonomiskt politik. Å andra sidan kan det ge upphov till större kortsiktig osäkerhet (vad händer med ekonomin om ”fel” kandidat vinner?); dessutom kan det ses som ett sätt att beskära den inhemska demokratin. Studien illustrerar i vilket fall hur nära sammankopplade politik och ekonomi är.

Written by Niclas Berggren

20 januari 2009 at 14:18

Så ska luggen ligga

Jamie Conday, med den tjusigaste frisyren:

jamie-conday

Written by Niclas Berggren

20 januari 2009 at 9:19

Publicerat i mode, skönhet

Gamla vänsterspöken uppmärksammas

Samhemsförespråkare Gahrton

Samhemsförespråkare Gahrton

Min gode vän Martin Andreasson håller på sin blogg på att upprätta en tio-i-topp-lista över svenska politiska kultböcker. Jag fastnade för tre av författarna.

Först ut har vi ledamoten av vänsterpartiets programkommission Jörn Svensson, som 1974 lät publicera följande:

[I] det socialistiska Sverige [skulle det] vara olagligt att väcka fråga om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former. Varje försök att rubba folkegendomen och arbetarsjälvstyret ska vara olagligt. Något verkställande av sådana beslut ska lagligen inte kunna ske. Det ska tvärtom ankomma på den socialistiska statsmakten att med tillgängliga maktmedel bekämpa sådana försök.

Så har vi Jan Myrdal, som 1987 skrev:

Albanien skall inte få bli som Italien eller Frankrike eller Sverige … Planenligt skall de fattiga bergsbyarna och det rika låglandsområdet utvecklas till samma ekonomiska nivå; det skall icke få bli någon utarmning av utkantsområden. … Den samhällsutveckling Enver Hoxha företrädde och som Albanien hittills strävat efter stämmer alltså med de föreställningar vilka traditionellt präglat våra folkrörelser och med tankarna från William Morris och hans generation marxister.

Vi avslutar med miljöpartiets Per Gahrton, som 1972 beskrev sitt framtida drömsamhälle, med kollektiva ”samhem” och med en lätt okonventionell syn på propaganda:

Det är en moralisk plikt för samhemmen att tillse att ingen blir ”över” och att sexuell och känslomässig nöd nedbringas till det minsta möjliga. … Så snart en överväldigande majoritet i folkomröstning uttalat sig för en åsikt har regeringen möjlighet att dra igång en jättepropagandakampanj för att verkligen slå ut den nya linjen till alla så att den blir en levande verklighet och inte bara en läppbekännelse.

spännande att tänka sig att personer av denna kaliber kan komma att sitta i Sveriges regering nästa år!

Written by Niclas Berggren

20 januari 2009 at 5:44

Publicerat i ideologi, litteratur, politik

Bokläsning som primär semestersyssla

Vad har jag gjort under mina två veckor vid ”The Shores of Serenity”? En av de främsta sysslorna har varit läsning av böcker, något jag oftast inte orkar eller hinner med under normala arbetsveckor. Så här såg jag ut när jag tog en paus från läsandet:

anders3-256

Annars ägnade jag mig alltså i hög grad åt att läsa dessa åtta böcker (i nämnd ordning):

  1. Ethics: Subjectivity and Truth av Michel Foucault. Djupa tankar om makt, vetenskap och sanning.
  2. Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E. Samuelsson. Homodrama i kungahuset.
  3. Ferdydurke av Witold Gombrowicz. Absurditetens mästare i skolmiljö.
  4. The Myth of Sisyphus and Other Essays av Albert Camus. Om mening i en meningslös tillvaro.
  5. A Prisoner of Birth av Jeffrey Archer. Rafflande spänning: kriminalromanen när den är som bäst.
  6. Riktig vetenskap och dåliga imitationer av Olle Häggström. Rationalitetens främste försvarare i Sverige idag?
  7. De besatta av Witold Gombrowicz. En skräckroman för köksor (utmärkt översättning av Stefan Ingvarsson).
  8. Statsrådets verk av Bo Balderson. Adjunkt Vilhelm Persson tvingas lösa brott — humor på hög nivå.

Så här låter jag när jag rekommenderar en av böckerna på en några sekunder lång film:

Written by Niclas Berggren

19 januari 2009 at 15:19

Publicerat i litteratur, semester

Är alla keynesianer nu?

time_keynesFör drygt 40 år sedan citerades Milton Friedman i en artikel i Time:

We are all Keynesians now.

År 2009 tycks vi vara där igen. Assar Lindbeck tar till orda:

Ett budgetunderskott i dagens läge är en viktig komponent i en ansvarsfull finanspolitik.

Hur kommer detta sig, undrar Gary Becker:

[T]here appears to have been a huge conversion of economists toward Keynesian deficit spenders, but the evidence that produced such a ”conversion” is not apparent (although maybe most economists were closet Keynesians all along).

Jag konstaterar bara att det trots allt fortfarande finns nationalekonomer som är skeptiska till talet om underskottens förlovade land — förutom Becker t.ex. även Greg Mankiw, Eugene Fama, John Cochrane och Thomas Sargent. (Kan någon svensk professor i nationalekonomi läggas till listan?) Alla är inte keynesianer nu, även om de flesta tycks vara det.

(Jag är förvisso själv keynesian, men i en mycket speciell mening.)

Written by Niclas Berggren

19 januari 2009 at 10:07

Två typer av vetenskapsmän

F. A. Hayek kontrasterar två typer av forskare*:

  • Masters of the subject: ”There exists a stereotype of the great scientist which, though overdrawn, is not entirely wrong. He is seen, above all, as the perfect master of his subject, the man who has at his ready command the whole theory and the important facts of his discipline and is prepared to answer at a moment’s notice all important questions relating to his field.” (s. 50)
  • Puzzlers: ”Alfred North Whitehead is quoted as saying that ‘muddleheadedness is a condition precedent to independent thought’. … But being forced to find their own way of expressing an accepted idea, they sometimes discover that the conventional formula conceals gaps or unjustified tacit presuppositions. They will be forced explicitly to answer questions which had been long effectively evaded by a plausible but ambiguous turn of phrase of an implicit but illegitimate assumption.” (s. 53)

Den senare typen, som i regel inte återfinns i sitt ämnes huvudfåra, som uppfattas som excentrisk och oklar och som inte alltid kan sitt ämnes alla delar och nymodigheter, tenderar oftare än den förra typen, menar Hayek, att komma på riktigt banbrytande idéer. Han nämner att hans två typer kan kopplas till Isaiah Berlins räv (som vet många [små] saker) och igelkott (som vet en [stor] sak).**

Båda sorterna fyller en viktig funktion. Jag undrar om det inte finns en tredje sort, som är vanligare än de två andra: de forskare som saknar både bredd och djup. De flesta tragglar nog på och skriver och föreläser på ett invant och förutsägbart sätt. De håller sig varken à jour med sitt ämnes utveckling eller kommer med nydanande idéer. Kanske fyller även dessa en funktion. Utan dem skulle nog universitetsutbildningen braka ihop; och genom deras existens får de mer briljanta några att jämföra sig med och känna sig extra briljanta.

_________________
*Hayek, F. A. (1978). ”Two Types of Mind.” I New Studies in Philosophy, Economics and the History of Ideas. London: Routledge.
**Berlin, Isaiah (1953). The Hedgehog and the Fox. New York: Simon & Schuster. Utdrag.

Written by Niclas Berggren

19 januari 2009 at 7:22

Publicerat i vetenskap

Back in business

Min Thailandssemester är till ända: jag har lämnat sol, värme och bad för ett gråmulet Stockholm. Men en tröst är att jag återigen kan blogga! Jag vill uttrycka min stora tacksamhet till mina två gästbloggare Mikael Elinder och Henrik Jordahl, som har bidragit med ett antal riktigt bra inlägg under min frånvaro. Det sista inlägget, vilket innefattade en bild på mig från 1997 (då dessa båda herrar knappast var födda), var skojigt. I linje med detta inläggs tema kommer jag idag, som tack för deras insats, att sända Mikael och Henrik varsin liten present som kan komma väl till pass, om inte nu, så framöver.

Välkomna att fortsätta läsa Nonicoclolasos!

Written by Niclas Berggren

19 januari 2009 at 7:16

Publicerat i ego, semester, skönhet

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: