Nonicoclolasos

Många tror att ett proportionellt valsystem ger väljarna bättre representation (med vilket avses ett mindre avstånd mellan väljarnas preferenser och förd politik) än ett majoritetvalsystem. Det verkar intuitivt rimligt, eftersom de politiska partierna i den förra typen av system får platser i parlamentet i relation till sina röstandelar. Men detta är inte hela sanningen. En ny analys av Amedeo Piolatto ger vid handen att det finns ett andra ”filter” mellan väljarna och den förda politiken, nämligen hur regeringen bildas och ser ut. Båda dessa filter måste tas med i analysen. En illustration av det politiska spelet ges i denna figur:

Piolatto skriver:

It is generally disregarded that decisions are mainly taken by the government and that within Parliament decisions are normally taken by the majority of members. Coalitions form to support a government and the real power of a party is determined by his role in the coalition and not by its number of seats in Parliament. Given the distortion due to negotiation and the importance of bargaining during the coalition formation stage, it is pointless to measure the degree of representativeness of Parliament. What really matters is the relation between voters’ preferences and a party’s power within the government. 

My work consisted in showing that when parties are sufficiently patient at the coalition formation stage, the distortion derived by the negotiation process (filter 2) increases small parties’ power. … My model shows that the idea that proportional electoral rules induce government to better represent citizens’ preferences (with respect to plurality rules) is false and a majority voting rule can be preferable from a representativeness perspective.

Särskilt intressant är hur filter 2 i ett proportionellt valsystem kan ge ett oproportionerligt inflytande till småpartier, vilket kan sänka representativiteten i det politiska systemet. Tänk Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Jag beklagar att Grundlagsutredningen inte föreslog ett minskat inslag av proportionalitet i det svenska valsystemet.

Se tidigare inlägg: ”Grundlagens ekonomiska betydelse”, ”Bred konstitutionell förnyelse”, ”Dags för majoritetsval”, ”Konstitutionellt grundad ojämlikhet”

Göran Skytte citerar med starkt ogillande kulturkritikern Ulrika Milles, som sa följande i P1 (lyssna):

En ung man som döper sin dotter i kyrkan och allting är försoning och harmoni… Det är jättereaktionärt. Obegripligt.

Visst har Göran rätt i att de flesta svenskar inte håller med om detta — de ser barndopet som en mysig familjecermoni — men faktum är att kulturkritikern har en poäng. Om man sätter sig in i barndopets grund, och inte låter sig nöja med mysigheten, finner man att den är hemsk. Som tur är döps allt färre barn i Sverige.

Rafael Nadal besegrade Fernando Verdasco i semifinalen i Australian Open — ¡Rafa es siempre mejor y más hermoso! — men de verkar inte ha blivit ovänner för det. Nej, kärleken flödar down under:

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Sydsvenskan

Pastor Linda Graaf bad som en galning för sin dotter, den i Let’s Dance tidigare medverkande Magdalena Graaf, efter en hjärnblödning. En adekvat beskrivning, tycks det mig, eller vad sägs om en kvinna som på fullt allvar talar om ett öga på följande vis:

Nå, den sjukdomsdrabbade själv tycks mer benägen att förlita sig på världslig helandekonst.

Se även det tidigare inlägget ”Han blir kallad dåre”.

Det är fredagkväll och Dame Shirley Bassey är på plats:

Skolverket finner i en genomgång att svenska elevers testresultat i naturvetenskap och matematik försämras, absolut och relativt, under perioden 1991—2007. Vad spelar detta för roll, kanske en del frågar sig. En ny studie, ”Do Better Schools Lead to More Growth? Cognitive Skills, Economic Outcomes, and Causation”, dokumenteras att just sådana testresultat (eller rättare sagt, det de mäter) påverkar den ekonomiska tillväxten:

We provide evidence that the robust association between cognitive skills and economic growth reflects a causal effect of cognitive skills and supports the economic benefits of effective school policy. We develop a new common metric that allows tracking student achievement across countries, over time, and along the within-country distribution. Extensive sensitivity analyses of cross-country growth regressions generate remarkably stable results across specifications, time periods, and country samples.

Denna figur illustrerar sambandet:

Jan Björklunds oro över utvecklingen verkar alltså synnerligen befogad för dem som värdesätter ett ökat materiellt välstånd i framtiden.

Media: PJ, SvD1, SvD2, Aftonbladet, Sydsvenskan, DN1, DN2

Stephen Antonakos, Berlin (1980), 43,2 x 35,6 cm:

I Statsrådets verk av Bo Balderson får vi nöjet att ta del av en av statsrådets appeller mitt i brinnande valrörelse:

Ja, om ni känner er dystra nångång av alla skatter och sånt, så har jag kommit på ett knep som brukar hjälpa mej. Jag sätter mej ner och tänker: Dom är i alla fall lägre nu än dom kommer att vara om ett par tre år! Ja, det vill säga om ni ger oss en förnyad fullmakt att omdana samhället i socialistisk riktning.

Är det inte något lite Mona Sahlinskt över det hela?

Vad innebär det att leva ett moraliskt liv? I den mån man nu skulle vara intresserad av att leva ett sådant, alltså. Michel Foucault skriver följande i Ethics: Subjectivity and Truth (s. 217):

Seneca … recalls the moral maxim that ”we should live as if we lived in plain sight of all men” …

Att leva på ett sätt som kan visas upp för alla andra skulle alltså utgöra ett moraliskt liv. Detta får mig att tänka på två saker:

1. Hur ska man se på maximen när ”alla andra” är begränsade, inskränkta, konformistiska, småsinta, avundsjuka, vardagsfascistiska etc? Jag kanske anser att mitt liv levs moraliskt medan andra inte anser det. Varför skulle deras syn utgöra ett moraliskt test? Varför skulle jag bry mig om dem? Att välja att inte visa upp sitt liv för andra behöver inte vara ett tecken på omoral.
2. Ett experiment visade att människor i ett fikarum var bättre på att betala pengar för mjölken om det på pengaburken fanns ett par ögon påklistrade. När vi känner oss observerade beter vi oss ofta annorlunda (i det här fallet mer pro-socialt).

Att leva som om alla andra observerade en kan rymma sociala fördelar, men också individuella nackdelar. Jag förhåller mig personligen skeptisk till maximen, men man kanske kan modifiera den så att ”… in plain sight of all men” byts ut till ”… in plain sight of our closest friends”. Beter man sig på ett sätt som man inte vill att ens närmaste vänner ska se bör man nog begrunda om det är så klokt.

Ny forskning visar att människor som blir lyckligare också blir mer produktiva:

Little is known by economists about how emotions affect productivity. To try to make progress on this, we design a randomized trial. We thereby exogenously ”assign” different emotions to different people. Some of our laboratory subjects have their happiness levels increased. Others, in a control group, do not. A rise in happiness leads to greater productivity in a paid piece-rate task. The effect is large, can be replicated, is not a reciprocity response, and is found equally in male and female subsamples.

Den metod som användes för att göra vissa lyckligare var att visa ett videoklipp på tio minuter med en engelsk komiker (= bli ”treated”). Så här förändrades produktiviteten av att bli lyckligare:

Är inte detta resultat ett bra argument gentemot din chef för att få din vilja igenom på olika punkter? Risken är förstås att han istället för att ge dig högre lön eller mer inflytande börjar visa små komediklipp för dig varje morgon.

Tidigare inlägg: ”Vänner i arbetslivet”

En ny studie, ”Long-Term Consequences of Kidney Donation”, publicerad i New England Journal of Medicine, visar att njurdonatorer mår minst lika bra som andra, även på lång sikt:

The overall evidence suggests that living kidney donors have survival similar to that of nondonors and that their risk of end-stage renal disease (ESRD) is not increased. … Most donors who were studied had … an excellent quality of life.

Dessa resultat borde kunna lugna dem som överväger att själva donera en njure samt dem som ser det som problematiskt att tillåta ersättning för organdonation eftersom det tros ”exploatera” donatorerna. Oavsett hur man ser på dessa ting kan man förstås till Donationsregistret ange att man är villig att donera sin njure efter att man har dött. Efter döden har satt in mår man definitivt inte sämre av att donera.

Media: DN

Professorn i biologi vid University of Chicago Jerry Coyne besvarar frågan så här:

It would appear, then, that one cannot be coherently religious and scientific at the same time. That alleged synthesis requires that with one part of your brain you accept only those things that are tested and supported by agreed-upon evidence, logic, and reason, while with the other part of your brain you accept things that are unsupportable or even falsified. In other words, the price of philosophical harmony is cognitive dissonance. Accepting both science and conventional faith leaves you with a double standard: rational on the origin of blood clotting, irrational on the Resurrection; rational on dinosaurs, irrational on virgin births. 

Men, invänder någon, finns det inte vetenskapsmän som är teister? Jovisst:

True, there are religious scientists and Darwinian churchgoers. But this does not mean that faith and science are compatible, except in the trivial sense that both attitudes can be simultaneously embraced by a single human mind. (It is like saying that marriage and adultery are compatible because some married people are adulterers.)

Martin Andreasson fortsätter sin genomgång av politiska kultböcker och lyfter fram Siv Widerberg, en av 1970-talets mest populära författare av barn- och ungdomsböcker. I boken Folkets kraft är stor, om det kommunistiska Kina, återfinns bl.a. denna dikt, kallad ”Folket”:

Är inte också
de rika och mäktiga
folk? personer? människor?

Jo
Men de är rikt och mäktigt
folk
som är rika och mäktiga
på hela det övriga
folkets bekostnad

Därför räknas inte
de rika mäktiga
till folket
utan till folkets utsugare.

Så fin poesi! Läs mer av Sivs underbara, kommunistiska diktning på länken ovan.

Tidigare inlägg: ”Gamla vänsterspöken uppmärksammas”.

Är det bara jag som finner det märkligt att så få ifrågasätter rätten att döda andra för att skydda sitt eget liv? Jag gissar att den inte ifrågasätts pga. en biologiskt grundad egoism: vi ser det som självklart att vårt eget liv måste skyddas till varje pris. Våra egna gener ska leva vidare, är vi programmerade att tänka. Och jag gissar att detta biologiskt grundade tänkande är så starkt att moraliska överväganden får flyga och fara.

Judith Jarvis Thomson

En som faktiskt försöker sig på att hävda det moraliskt riktiga i att i vissa fall döda i självförsvar om det egna livet hotas är Judith Jarvis Thomson. I artikeln ”Self-Defense” diskuterar hon sådana fall, t.ex. dessa:

• När du kommer att dö om du inte använder ett raketgevär för att skjuta mot en lastbil som körs rakt emot dig av en man som du vet hatar dig.
• När du kommer att dö om du inte använder ett raketgevär för att skjuta mot en lastbil som körs rakt emot dig av en man som du inte vet hatar dig.
• När du kommer att dö om du inte flyttar på dig när en elak man puffar ner en annan, otroligt fet man från en klippa rakt ovanför dig.

Thomson skriver:

In short, I suggest that what makes it permissible for you to kill the two drivers and the fat man is the fact that they will otherwise violate your rights that they not kill you, and therefore lack rights that you not kill them.

Jag finner inte detta försök till motivering övertygande, ty varför ska personer som dödar dig om du inte dödar dem anses sakna en rätt till liv? Är det något som vi bara kan postulera?

Särskilt problematiskt borde ett sådant resonemang vara för personer som utgår från begrepp som ”livets okränkbarhet” och ”alla människors lika värde”. Om människolivet är okränkbart, hur kan man motivera ett aktivt dödande av personer som annars dödar dig? Är det inte att kränka deras liv? Att de annars kränker ditt liv är sant, men det är irrelevant i sammanhanget. Om du dödar dem kränker du deras liv. Punkt. Och ta detta med alla människors lika värde. I de tre situationerna ovan dör en person oavsett hur du handlar: du eller de andra. Men vad ger dig etiskt företräde att döda dem? Är ditt liv värt mer än deras? Kanske menar de som talar om ”livets okränkbarhet” och ”alla människors lika värde” att dessa begrepp inte ska tolkas bokstavligt utan bara tillämpas ibland, när det passar. Så kan man förstås resonera, men då faller väl hela poängen med att använda dessa begrepp? Ty anförs de inte som centrala just därför att subjektivitet gällande dödande och annan behandling ska undvikas?

Om du anser att man bör ha rätt att döda i självförsvar om resultatet annars blir att du dör, hur motiverar du den uppfattningen? Särskilt intresserad av ditt svar är jag om du anser att livet är ”okränkbart” och att alla människor har ”lika värde”.

George Costanza i Seinfeld, upprörd över män som rakar bort allt hår trots att de inte är flintskalliga:

It’s like riding a wheelchair just for the fun of it!

Roberto Bolle

Ikväll ska jag se det moderna balettprogrammet Tablå, Castrati och Fröken Julie på Kungliga Operan. I fallande rangordning tycker jag att följande faktorer är intressanta att bedöma när jag ser en balett:

1. de manliga dansarnas utseende
2. dansarnas tekniska skicklighet
3. den övergripande koreografin
4. musiken
5. dansarnas utstrålning
6. kostymerna
7. scenografin.

1, 2, 5 och 6 kan ses som ”mikrofaktorer” (de rör de individuella dansarna), medan 3, 4 och 7 kan ses som ”makrofaktorer” (de rör föreställningen som helhet). Det finns med andra ord mycket att njuta av och reflektera över under och efter en balettföreställning. Ta en titt på vårens program med Kungliga Baletten!

Uppdatering: Ett fantastiskt balettprogram! Linjerna och poserna i Tablå och den maskulina kraftfullheten, men också sårbarheten, i Castrati — lycka! Allra bäst, enligt kriterierna 1 och 2, var Nikolaus Fotiadis och Oscar Salomonsson; Marie Lindqvist som Julie måste därutöver framhållas som en fantastisk uttolkare (i en balett som annars känns daterad). Dessvärre hade någon satt på en lösmustach på Olaf Kollmannsperger. Hidöst! Jag blev även kär i en vikarierande cellist i Hovkapellet.

Svält beror förstås på brist på mat, men den intressanta frågan är hur det kommer sig att det blir brist på mat (för vissa grupper) i ett land. I en recension* av Stephen Devereux, publicerad i Journal of Economic Literature, klargörs att svaret i fallet Nordkorea främst står att finna i landets ekonomiska och politiska system (s. 1038—1039):

Many famines are triggered by natural disasters, but these shocks only expose the underlying causes, which are invariably failures of national economic and political systems. The authors demonstrate through a “food balance sheet” analysis that food availability did decline in North Korea in the early 1990s, but they make the telling observation that “food availability cannot be treated as exogenous” (p. 23), especially in socialist systems, but is the product of particular government policy choices. … Haggard and Noland identify many features of socialist political economies that predispose them to famine. These include the absence of political freedoms and civil liberties, government controls on internal migration and foreign travel, systemic information failures, and “the lack of accountability characteristic of authoritarian regimes” (p. 10). It is no coincidence that the same factors were identified as contributing to China’s “Great Leap Forward” famine (see Dali L. Yang and Fubing Su 1998). Underlying all these factors is the absence of democracy and the accountability that democracy brings. The authors conclude that North Korea remains highly vulnerable to famine, and that this structural vulnerability will not be “definitively resolved until that regime is replaced by another one that, if not fully democratic, is at least more responsive to the needs of its citizenry” (p. 3).

Rent allmänt stämmer detta väl överens med den analys av Nord- och Sydkoreas ekonomiska utveckling som Daron Acemoglu m.fl. gör i bokkapitlet ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth” (s. 406—407):

It is possible that Kim Il Sung and Communist Party members in the North believed that communist policies would be better for the country and the economy in the late 1940s. However, by the 1980s it was clear that the communist economic policies in the North were not working. The continued efforts of the leadership to cling to these policies and to power can only be explained by those leaders wishing to look after their own interests at the expense of the population at large. Bad institutions are therefore kept in place, clearly not for the benefit of society as a whole, but for the benefit of the ruling elite, and this is a pattern we encounter in most cases of institutional failure that we discuss in detail below.

Svält som ett resultat av egoistiska styresmän som inte kan ställas till svars, alltså. De visar detta talande diagram över Nord- och Sydkoreas utveckling:

Betoningen av det ekonomisk-politiska systemets roll som en förklaring till svält har tidigare med särskild pregnans framförts av ekonomipristagaren Amartya Sen, kanske främst i boken Poverty and Famines från 1981. KVA sammanfattar:

Here, he challenges the common view that a shortage of food is the most important (sometimes the only) explanation for famine. On the basis of a careful study of a number of such catastrophes in India, Bangladesh, and Saharan countries, from the 1940s onwards, he found other explanatory factors. He argues that several observed phenomena cannot in fact be explained by a shortage of food alone, e.g. that famines have occurred even when the supply of food was not significantly lower than during previous years (without famines), or that faminestricken areas have sometimes exported food.

Så ja, svält beror på brist på mat, men en sådan brist har i sin tur ofta sin förklaring i de ekonomiska och politiska institutionerna. Vore de annorlunda skulle människor i regel inte svälta.
_________________________

*Denna bok recenseras:
Haggard, Stephan och Noland, Marcus (2007). Famine in North Korea: Markets, Aid, and Reform. New York: Columbia University Press.

Professor Aaron Sloman ger denna definition av ”känsla”:

A state in which a monitoring mechanism acquires a tendency (i.e. a disposition, possibly suppressed) to abort, redirect, or modulate some other process or collection of processes.

Vad känner du inför den?

Efter en tennismatch mellan två ungdomar öser några damer beröm över dem. Men bredvid sitter ett stramt rättsråd, och han förmanar damerna:

”Nåja”, inflikade rättsrådet, ”låt oss inte överdriva. Man ska inte vara för frikostig med beröm. Om folk bara insåg i vilken utsträckning beröm brukar stiga folk åt huvudet, skulle de säkert besinna sig. En sund kritik är alltid bättre”, tillade han och putsade sin pincené. ”Och man bör inte överskatta sportens betydelse!”

Så kloka ord. Från Witold Gombrowicz roman De besatta (s. 23).

På julafton lät katoliken Roland Poirier Martinsson publicera ett slags högtravande plädering för kristendomen. Bl.a. hävdade han följande:

Naturen är ordnad på ett sätt som tycks kräva en tanke. Sådant är också det teleologiska (av grek. telos, mål) gudsbevisets anspråk: att det fanns ett mål med Skapelsen, att den inte var slumpmässig, av det enkla skäl att slumpen inte på allvar kan antas ge upphov till den perfektion som präglade den stora smällen. … Att resultatet blev så utomordentligt välkalibrerat (om ”målet” var att ge upphov till ett hyfsat stabilt universum som bar inom sig livets och medvetandets uppkomst) kan vetenskapligt inte förklaras med annat än vår smala lycka.

Detta är ett av de populäraste argumenten för att något slags gud existerar och brukar kallas the fine-tuning argument. Enligt Poirier Martinsson utgör det ett ”vetenskapligt bevis”. Not so fast. Uppenbarligen har denne man inte riktigt hängt med i den filosofiska litteraturen på området. Låt mig lyfta fram Wai-hung Wongs artikel ”The Cosmic Lottery”, som är accepterad för publicering i International Journal for Philosophy of Religion. Han klargör där att Porier Martinsson och hans kreationistiska vänner har fel:

One version of the argument for design relies on the assumption that the apparent fine-tuning of the universe for the existence of life requires an explanation. I argue that the assumption is false. Philosophers who argue for the assumption usually appeal to analogies, such as the one in which a person was to draw a particular straw among a very large number of straws in order not to be killed. Philosophers on the other side appeal to analogies like the case of winning a lottery. I analyze the two analogies and explain why the lottery analogy is the right one to use. In the light of such an analysis, we can see that although the cosmic feature of being life-permitting is rare, it does not allow life-permitting possible universes to stand out because there are other rare cosmic features that other possible universes have.

Dvs. det krävs ingen särskild förklaring till varför ett universum som tillåter mänskligt liv existerar. Inte mer än till att någon råkade ut för den ytterst osannolika händelsen att vinna högvinsten i ett lotteri. Talet om ”vetenskapligt bevis” ter sig mot bakgrund av Wongs analys snarast löjeväckande.

Professor Daron Acemoglu varnar för ett bakslag för marknadsekonomin:

A deep and long recession raises the risk that consumers and policymakers start believing that free markets are responsible for the economic ills of today. If so, we could see a move away from the market economy. The pendulum could swing too far, bypassing properly-regulated free markets, towards heavy government involvement that could threaten future growth prospects of the global economy.

A comprehensive stimulus plan, even with all of its imperfections, is probably the best way of fighting these dangers. Nevertheless, the details of the stimulus plan should be designed so as to cause minimal disruption to the process of reallocation and innovation. Sacrificing growth out of our fear of the present would be as severe a mistake as inaction. The risk that the belief in the capitalist system may collapse should not be dismissed.

Min känsla är att en del av regeringens handlande kan ses i ljuset av denna typ av tänkande. Oppositionen ligger på och kräver ständigt större insatser mot krisen. Även om många åtgärder inte är önskvärda eller i alla fall tveksamma genomförs de — för att annars riskerar människors förtroende för det ekonomisk-politiska systemet att undermineras. Människor tror att något måste göras och förväntar sig att något görs — och därför måste något göras. Handlar krispaket mer om psykologi än om ekonomi? Är ekonomi i hög grad psykologi?

I vilket fall är Acemoglus poäng, att krispaket om de väl genomförs bör utformas med omsorg, central, t.ex. i fråga om i vilken grad stimulansförsök bör ske genom utgiftsökningar respektive skattesänkningar.

Se även:
• en något längre artikel av Acemoglu,
• min grundsyn i frågan om misstron mot marknadsekonomin är berättigad: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?” samt
• Brad DeLongs återgivning av och kommentar till hur Kevin Murphy anser att man, rent ekonomiskt, ska utvärdera stimulansåtgärder.

David Smith, Cubi VI (1963):

Richard Layard utgår från att högre inkomst inte gör oss lyckligare och förespråkar därför en politik som bl.a. syftar till att skapa ett mindre tillväxtorienterat samhälle. Människor ska förmås att inte arbeta så hårt genom att inte få behålla så mycket av en inkomstökning. Matthew Yglesias konstaterar något viktigt angående detta sätt att resonera:

Layard seems to have the view that insofar as a person has a preference that, if satisfied, will actually make a person less happy that this gives us sufficient reasons to adopt policies aimed at preventing the person from trying to satisfy the preference. Even within a Benthamite framework, however, this doesn’t follow. If John really, really wants to do something, then preventing John from doing it is likely to make John pretty unhappy (frustrated, alienated, etc.) even if actually doing whatever it is John wants to do would actually make him unhappy as well. What you want here is a Magic Preference Wand that will make John not want to do whatever it is he wants to do. But since you don’t have one, merely preventing John from doing it may or may not be the way to go depending on the situation.

Ja, det var en liten, liten komplikation för Layards policyrekommendationer, det.* Att Layard inte utgår från den senaste forskningen om sambandet mellan inkomst och lycka är ett annat litet, litet problem.

______________________

*Man kan knyta an till en tanke hos John Stuart Mill: att det kan ge större lycka att begränsa sina preferenser. Men Mill, till skillnad från Layard, talar enbart om att frivilligt och individuellt försöka sig på sådana begränsningar.

Lorca

I en fin essä, ”Bödeln och poeten”, skriver Henrik Berggren om Spaniens tidigare diktator Francisco Franco och författaren Federico García Lorca: 

De var helt olika, men deras livsöden hade en sak gemensamt. Båda formades av två av den moderna europeiska historiens mäktigaste krafter: nationen och familjen. Allt av Francos våld och förtryck syftade till att upprätthålla dessa institutioner; Lorcas poesi och dramatik försöker spränga dem. Ändå är det inte så enkelt som att Franco var för och Lorca emot familjen och nationen. I deras egna liv var det paradoxalt nog Lorca som hade det mest harmoniska förhållandet till sin egen familj och kultur medan Franco med våld försökte skapa en familjelycka och ett Spanien som aldrig funnits.

Det jag särskilt fastnade för var just beskrivningen av Lorcas relation till den lilla världen: till familjen och  hembygden. 

Lorcas förhållande till sin familj var också ambivalent. Å ena sidan utgjorde familjen ett skydd och stöd som han inte kunde vara utan. Den gjorde det möjligt för honom att förverkliga sitt konstnärskap, men den skyddade också hans privatliv från alltför närgången insyn. Han förde ett ambulerande, stundtals bohemiskt liv, men kunde alltid återvända till den trygga familjegemenskapen i Granada, den stad han älskade. I en värld av ogifta onklar och tanter som alltid fanns i den stora familjens krets var han bara en av många, om än ovanligt litterärt framstående.

Å andra sidan var det också nödvändigt för honom att ta sig ur dess grepp. Hans dramatik handlar i hög grad om kvävande familjegemenskap där individens frihet krossas av traditionella hedersbegrepp och kollektivism. ”I byn kan man läsa tankar på långt håll”, ”man ser tvärs genom väggarna”, ”skvallret lämnar oss aldrig i ro” – det är alla repliker från ”Bernardas hus”. Inte minst såg Lorca – kanske därför att han var homosexuell – det pris kvinnorna betalade: ”Det värsta straffet på jorden är att födas till kvinna.” Och över allt svävar blodsbanden och hedern: ”Familjen har sin heder och hedern är en börda som alla måste bära.”

Lorcas syn påminner mig mycket om min egen. Jag älskar och behöver min familj men kräver utrymme och frihet — autonomi — att forma mitt eget liv, vilket också förklarar varför jag inte vill bilda en egen familj. Det förvånar mig att så många människor så lättvindigt går in i långa relationer och annat som binder. De lever det traditionella livet, utan så mycket eget ifrågasättande. Lorcas syn fångar också väl varför jag inte kan leva i småstäder, som i den jag växte upp, och varför jag trivs i Sverige, som inte präglas av hederskultur och tvingande familjeband. Sammanhållning och gemenskap har förstås sina poänger, men bara i begränsad och villkorad form. Atomistisk sammanhållning är min melodi. Och, som det verkar, Lorcas.

Det förra seklet präglades i många avseenden av de stora, centralstyrda ekonomisk-politiska systemen och utopiska drömmar om att kunna planera fram det ideala samhället. Tilltron till individens förmåga och respekten för dennes preferenser, liksom förståelsen av fenomenet spontan ordning, lyste på många håll med sin frånvaro. I The Theory of Moral Sentiments (VI.II.42) varnar Adam Smith för systemmannen, han som tror sig veta hur allt ska styras och ställas:

The man of system, on the contrary, is apt to be very wise in his own conceit; and is often so enamoured with the supposed beauty of his own ideal plan of government, that he cannot suffer the smallest deviation from any part of it. He goes on to establish it completely and in all its parts, without any regard either to the great interests, or to the strong prejudices which may oppose it. He seems to imagine that he can arrange the different members of a great society with as much ease as the hand arranges the different pieces upon a chess-board. He does not consider that the pieces upon the chess-board have no other principle of motion besides that which the hand impresses upon them; but that, in the great chess-board of human society, every single piece has a principle of motion of its own, altogether different from that which the legislature might chuse to impress upon it. If those two principles coincide and act in the same direction, the game of human society will go on easily and harmoniously, and is very likely to be happy and successful. If they are opposite or different, the game will go on miserably, and the society must be at all times in the highest degree of disorder.

Mycket tänkvärda ord.

Fördjupning: F. A. Hayek använder begreppen kosmos och taxis för spontan respektive planerad ordning: han analyserar och kontrasterar dem i kapitel 2 av Law, Legislation and Liberty; Rules and Order. Se också Norman Barrys översikt om spontan ordning.

Jag har tidigare uppmärksammat att många nationalekonomer nu förespråkar keynesiansk stimulanspolitik — men också att det finns undantag. Ett definitivt undantag utgörs av professor Xavier Sala-í-Martin vid Columbia University i New York. Som han skriver på sin hemsida:

It is commonly agreed that Keynes came up with the idea that public works are the best way to help the economy during a recession. As a result, Keynesian economists seem to have developed a blind faith in the government in general, and in the system of public works in particular. I do not share the same faith in the government. I do not share the same faith in public works. And this may help explain why.

Hans motivering på länken är förstås vetenskapligt oantastlig.

Se ett tidigare inlägg om Sala-í-Martins forskning: ”Fattigdomen minskar pga ekonomisk tillväxt”

Vad kan detta röra sig om för sport? Kast med stor hammare?

Den förre amerikanske presidenten motiverade kriget i Afghanistan och Irak med tal om terrorism. Israel motiverar likaså ingrepp i Gaza med tal om terrorism. I somras såg jag Der Baader Meinhof Komplex, en film om tysk terrorism. Vad menas egentligen med begreppet?

Filosofen Tomis Kapitan försöker klargöra saken i ett färskt bokkapitel.* Först och främst tycker jag om hans utgångspunkt:

The best course is to sketch a morally neutral definition that classifies as ”terrorist” as many widely-agreed upon cases as possible. Definitions that explicitly render terrorism illegitimate make classification contentious, and it is more informative to base moral assessment on an examination of the case rather than through apriori stipulation.

Dvs. man bör börja med att definiera begreppet värdeneutralt, och sedan kan man ta normativ ställning till det begreppet innefattar. Många i den offentliga debatten verkar göra tvärtom: de börjar med handlingar de finner förkastliga och kallar sedan dessa terrorism för att de anses förkastliga. Antagligen görs detta för att skapa en negativ värdeladdning hos åhörarna, som den som använder begreppet på det viset hoppas ska ge stöd för åtgärder mot det som kallas terrorism.**

Kapitan föreslår följande definition:

Terrorism is deliberate, politically-motivated violence, or the threat of such, directed against civilians.

Man kan här notera två saker: Att definitionen möjliggör för stater att ägna sig åt terrorism och att definitionen som sådan inte rymmer något moraliskt ställningstagande.

När så definitionen är klar kommer dock naturligt nästa fråga: Kan terrorism, i nyss angivna mening, någonsin motiveras? Kapitan själv anser det i ”Can Terrorism Be Justified?”, liksom en annan filosof, Ted Honderich, t.ex. i föreläsningen ”Palestinian Terrorism, Morality, and Germany”. Kontroversiellt, ja visst! Jag klargör inte min egen uppfattning här utan vill bara framföra att begreppet bör definieras när det används, att Kapitans definition förefaller användbar (finns förslag på alternativ?) och att det finns seriösa (om än kanske inte övertygande) argument för terrorism (på vissa sätt och i vissa fall).

Tidigare inlägg:  ”Terrorismens grunder” , ”Den ondskefulla darwinismen”, ”Gud och terror”. Media: DN

____________________________

*Kapitan, Tomis (2008). ”Terror.” I Law, Stephen (red), Israel, Palestine and Terror. London: Continuum. Uppsatsversion här.
**En problematisering: Även om en definition i sig är värdeneutral förefaller det svårt att tänka sig att valet mellan alternativa värdeneutrala definitioner är värdeneutralt. Är värdeneutralitet vad gäller definitionen av terrorism därför en illusion? Jag skriver som om jag inte anser det, men jag är osäker på denna punkt.

Sjostakovitjs Kammarsymfoni (op. 110a), 2:a satsen, har ett starkt tilltal:

Attackerad hundägare

I Bo Baldersons Statsrådets verk befinner sig adjunkt Vilhem Persson (motvilligt) på sitt årliga sommarbesök hos sin syster Margareta, hennes man (statsrådet) och deras 16 barn:

Men värst var hundarna. De gamla, små gick väl an, men den nya stora var förfärlig. Den formligen vräkte sig mot mig, och barnen uppmuntrade den med rop som: ”Ja, hälsa på morbror då!” och: ”Är jag inte gullig så säj?” och ”Att han försökte slicka dej på munnen är en instinkt, han vill att du ska kräkas upp maten åt honom.” När jag avvisade den, eller försökte avvisa den, verkade de oförstående och närmast misslynta. (Jag har märkt det där hos de flesta hundägare. Tar man inte emot deras djur som vore de ens egna, sedan länge saknade barn och ger dem fritt spelrum på ens person, säger de till varandra med dova röster att man inte är någon djurvän. Och det dömer en. Sedan är man inte ett vitten värd. För att riktigt tillfredsställa dessa hundägare ska man lägga sig ner på marken och låta bestarna gå över en hel och hållen med tassar och tunga.) Sedan den gjort ett sista desperat försök att få mig på fall genom att kasta sig mot knävecken, fick Margareta den i alla fall kopplad och barn och djur drogs bort mot bassängen, där dressyr skulle övas.

Ja, hundar och hundägare kan vara mycket påfrestande. Jag misstänker att Frankrikes ex-president håller med, apropå denna nyhetsrubrik i The Daily Mail:

Former French President Chirac hospitalised after mauling by his clinically depressed poodle.

Adjunkt Persson hade visst lite fel ändå: även de gamla, små ska man se upp för!

Se tidigare inlägg om Vilhelm Persson: ”Rökning vid middagsbordet”, ”Djur och natur” och ”Den läskiga naturen”.

Fetman breder ut sig, särskilt i västvärlden. I detta diagram (från WHO:s sajt om fetma) visas andelen män och kvinnor med ett BMI över 30 i några olika länder år 2005:

I ”Is the Obesity Epidemic a Public Health Problem?”, publicerad i Journal of Economic Literature, diskuterar Thomas Philipson och Richard Posner dels varför fetman har blivit större och dels vad, om något, staten bör göra åt saken. De är tveksamma till att staten bör göra särskilt mycket:

From a normative perspective, we argue that obesity may be more a private health problem rather than a public one. The fact that a population is overweight in a medical sense does not imply that it is necessarily overweight in a Pareto sense.

Men hur kan man ifrågasätta en politik som syftar till hälsomaximering? Genom detta resonemang:

From an economic standpoint, the proper maximand is of course not health but utility, in which good health is only one argument. Rational persons constantly trade off health for competing goods, such as pleasure, income, time, and alternative consumption possibilities. Intervention that considers such trade-offs unworthy of consideration is paternalistic. … The point is not that governmental efforts to control obesity should be ruled out of bounds a priori, but that all relevant costs and benefits of such efforts should be considered.

Den del av argumentationen jag tycker bäst om är när Philipson och Posner påpekar att de flesta studier av fetmans sociala kostnader väljer att inte beakta de kostnadsbesparingar som fetma ger upphov till. (Denna metodologiska inkonsekvens återfinns också i studier som beräknar alkoholens kostnader.) Som de uttrycker det:

We are skeptical that such fiscal externalities are the true underlying concern of the public health community in promoting intervention. This is because other fiscal effects, such as higher mortality rates of obese individuals (Lawrence Garfinkel 1986), which reduce Social Security spending, are not considered seriously. An exception is B. McCormick and I. Stone (2007) who argue that the medical expenses associated with obesity have been exaggerated because of the cost savings resulting from the tendency of obese people to die earlier. … If fiscal externalities is the issue, a more extensive examination of whether obese individuals lower public spending, rather than raise it, seems warranted.

Slutligen diskuterar Philipson och Posner olika metoder för att reducera fetma, i den mån staten ska försöka göra det. De konstaterar att information i regel inte fungerar särskilt väl; däremot kan allmänt ökad utbildning ge människor incitament att hålla sig smalare:

The problem is not that disadvantaged persons cannot read labels and are unaware that obesity is bad for their health, but that uneducated persons have less of an incentive to invest in their health because their longevity and their utility from living are below average.

När det gäller fettskatt är de skeptiska:

Probably any feasible tax response to obesity would cost more to enforce than it would be worth in reducing the social costs of obesity.

Den metod de verkar sätta störst tilltro till, utöver allmän utbildning, är en reglering av reklamen, särskilt den som vänder sig till barn och ungdomar.

Artikeln problematiserar alltså den utbredda synen att fetma är ett socialt problem som ska bekämpas med politiska åtgärder, men den gör det inte på ett dogmatiskt sätt. Budskapet är att alla kostnader och intäkter ska beaktas innan sådana åtgärder vidtas och att det inte tycks finnas särskilt många verksamma åtgärder att ta till. En nykter syn som även svensk debatt behöver präglas mer av.

Se tidigare inlägg:  ”Det paternalistiska felslutet”, ”Fetma i USA”, ”Feta och rökare en vinst”, ”Fett fin konst”

Jag hade inte tänkt skriva något om Jonas Gardells dramaserie De halvt dolda, vars fyra delar nu har visats i Svt, av rädsla att låta patetisk. Men jag kan inte låta bli. Serien har berört mig på djupet. Dels för att dess teman ligger mig nära — frikyrkans märkliga värld (med dess legalism, konformism, hyckleri och sångskatt) och homosexualitet (både det egna uppvaknandet och andras aversion) — och dels för att den visar på livets bräcklighet och på lidandets realitet. Den pekar också på att vi i hög grad formas av vår sociala kontext. Att negligeras eller att bli slagen som barn sätter sina spår. Linus negligerades av en alkoholiserad mor och blev våldsam. Ragnar misshandlades fysiskt och psykiskt av sin far, missionären, och blev själv sträng. Att vara förälder utgör ett stort ansvar.

Gardell skriver på sin blogg:

Var och en av oss är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner.

Ja. Just därför att livet är bräckligt och präglat av lidande tycker jag om att försöka se det som en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Detta synsätt utesluter inte att man fokuserar på och försöker förmera livets många glädjeämnen, som också återfinns i serien: ungdomlig skönhet, attraktion, närhet, vänskap, konst. Eftersom dimman försvinner gäller det att leva livet fullt ut medan man har det.

Det enda jag inte tyckte om var det vanliga problemet med svenska skådespelare som låter tillgjorda. Den enda som inte gjorde det var alkoholistmamman Anette, briljant spelad av Ia Langhammer. Sötast var Henrik, spelad av Kristoffer Berglund (i grönt på bilden ovan; annan bild).

Ett tag till kan du se samtliga fyra avsnitt här.

Jag har tidigare påpekat vissa likheter mellan Alexander Bard och Friedrich Nietzsche. Idag kommer Håkan Boström på DN:s ledarsida till samma slutsats:

Bard delar inte bara sin faiblesse för yviga mustascher med den tyske övermänniskofilosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900). Han verkar också dela mycket av dennes värderingar.

I övrigt är artikeln märklig. Dess huvudbudskap är att ”frihetens försvarare” måste ”tro på” någonting. Om Boström med ”tro på” någonting menar att man måste utgå från och verka för vissa värderingar, har han givetvis helt rätt, men vem har hävdat något annat? Vill man försvara frihet gör man med nödvändighet det därför att man anser, eller ”tror”, att frihet är ett värdefullt tillstånd, värt att försvara.

Om Boström däremot menar att dessa värderingar måste vara av ett visst metaetiskt slag, anser jag att han misstar sig. Man kan mycket väl vara nihilist och förneka existensen av såväl objektiv moral som ”mänskliga” rättigheter — och försvara frihet. Man kan också, med nihilistiska utgångspunkter, förstås försvara ofrihet. Men det kan man även göra med icke-nihilistiska utgångspunkter.

För ett utvecklat resonemang om detta, se gärna min artikel ”Does Belief in Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?”

Wanja och Mona vet

Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin:

Vi vet att det går att investera Sverige ur jobbkrisen.

Jaha. Så betryggande att dessa två insiktsfulla damer vet det. En som inte har nått samma nivå av upplysning är New York Universitys Mario Rizzo:

This in a nutshell is also the problem with both fiscal stimulus and “forced lending.” The stimulus is likely to stimulate lines of production that are not sustainable. … The root of the policy problem is that the “Keynesian” solution takes the simple aggregate demand model too seriously. It proceeds as though sectoral imbalances don’t matter. In this view, the current situation is not a coordination problem but some kind of confidence problem that leads to a deficiency of demand in general. The theory is inadequate and thus so is the solution.

Inte heller Harvard Universitys Alberto Alesina eller University of Chicagos Luigi Zingales vet lika mycket om ekonomisk politik:

Many are concerned about what we can do to help the poor weather this crisis. Unlike during the Great Depression, we have an unemployment subsidy that protects the poor from the most severe consequences of this recession. If we want to further protect them, it is better to extend this unemployment subsidy than to invest in hasty public projects. Furthermore, tax cuts have a much better effect on job creation than highway rehabilitation.

Harvard Universitys Robert Barro måste vara lika okunnig, då han skriver:

Much more focus should be on incentives for people and businesses to invest, produce and work. On the tax side, we should avoid programs that throw money at people and emphasize instead reductions in marginal income-tax rates — especially where these rates are already high and fall on capital income. Eliminating the federal corporate income tax would be brilliant. On the spending side, the main point is that we should not be considering massive public-works programs that do not pass muster from the perspective of cost-benefit analysis.

Så synd att dessa fyra professorer inte kan läsa svenska, det språk Mona och Wanja valde för att förkunna sina insikter.

Se det tidigare inlägget ”De som tror att de vet”.

I Singapore drabbas ca 1 000 personer per år av njursvikt. Blott 50 av dessa får motta en ny njure via organdonation. Resterande 95 procent får fortsätta lida, dessutom till höga sjukvårdkostnader (en genomsnittlig dialyspatient kostar ca 355 000 kr per år). För att råda bot på problemet, och för att minska svarthandel, introduceras snart monetär ersättning för organdonation i Singapore. (Ett sådant system finns idag i Iran.) En övre ersättningsgräns på ca 275 000 kr väntas. Enligt ekonomisk analys kan detta komma att eliminera bristen på organ. När följer Sverige efter?

Du som kan tänka dig att donera dina organ, glöm inte att ange att du är villig att göra det.

Igår fick min pappa besked att han måste påbörja dialys. Liksom tidigare min farmor och farbror. Även jag och min syster har samma njursjukdom. Bara som en förklaring till mitt engagemang.

Tips: Marginal Revolution

Michel Foucault, tyst

Som introvert är det lätt att känna sig besvärad av det sociala trycket att prata i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Särskilt när pratet är trivialt, intetsägande och ointressant. Det var därför jag reagerade med glädje då jag stötte på Michel Foucaults plädering för tystnad (i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 122):

I often wondered why people had to speak. Silence may be a much more interesting way of having a relationship with a person. … I’m in favor of developing silence as a cultural ethos.

Han beskriver hur han blev vän med filmskaparen Daniel Schmidt (s. 121):

[W]e discovered after a few minutes that we really had nothing to say to each other. So we stayed together from about three o’clock in the afternoon to midnight. We drank, we smoked hasch, we had dinner. And I don’t think we spoke more than twenty minutes during those ten hours. From that moment a rather long friendship started. It was for me the first time that a friendship originated in strictly silent behavior.

Tystnaden ska bli mitt nya ideal! Om jag bara kunde hitta fler att dela den umgängesformen med…

Assar Lindbeck, Gult ansikte (1996, 1998), mått okända:

En gripande historia om en familjs lidande och hopp återfinns i DN idag. Lille Felix är svårt sjuk:

Enda sättet att rädda honom är genom transplantation av blodstamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp – och denna måste ske innan sjukdomen brutit ut. Med lagen som trädde i kraft den 1 juli 2006 är detta möjligt eftersom den tillåter gentest av provrörsbefruktade embryon för sjukdomsanlag och vävnadstyp vilket i sin tur möjliggör transplantation.

Här förklaras metoden (som kallas PGD/HLA) på ett enkelt sätt. Jag finner det utmärkt att den numera tillåts i Sverige. Men kristna motarbetar den, inspirerade av en destruktiv etik. Kritiken handlar främst om att flera embryon tas fram och att de som inte har exakt samma vävnadstyp kasseras. Frågan är varför det ska anses fel att kassera embryon rent allmänt och särskilt i fall där detta kan leda till att ett litet barns liv kan räddas. Felix föräldrar har enligt min uppfattning i grunden helt rätt:

Etiska föreställningar ska väl inte få styra ett barns rätt till liv?

Riksbanken

En ny forskningsgenomgång, ”Central Bank Communication and Monetary Policy: A Survey of Theory and Evidence”, publicerad i Journal of Economic Literature, visar att centralbanker numera, i bjärt kontrast till tidigare, ägnar sig åt kommunikation och att detta i regel har goda effekter:

The key empirical question is whether communication contributes to the effectiveness of monetary policy by creating genuine news (e.g., by moving short-term interest rates in a desired way) or by reducing noise (e.g., by lowering market uncertainty). There are two main strands in the literature. The first line of research focuses on the impacts of central bank communications on financial markets. The basic idea is that, if communications steer expectations successfully, asset prices should react and policy decisions should become more predictable. Both appear to have happened. The second line of research seeks to relate differences in communication strategies across central banks or across time to differences in economic performance. For example, does announcing a numerical inflation target help anchor the public’s long-run inflation expectations? The answer seems to be a qualified yes.

Just mot bakgrund av att kommunikationsstrategierna varierar kraftigt centralbanker emellan och att det inte råder samsyn om hur sådana strategier bör utformas, välkomnar jag en diskussion om Riksbankens sätt att kommunicera. Förtjänstfulla inlägg i den diskussionen står bl.a. Martin Flodén och Sloped Curve för.

Professor Barnett påpekar att både John Roberts och Barrack Obama sa fel när den senare idag skulle sväras in som president. Detta är vad konstitutionen anger ska sägas:

I do solemnly swear (or affirm) that I will faithfully execute the office of President of the United States, and will to the best of my ability, preserve, protect and defend the Constitution of the United States.

Detta är vad som faktiskt sades:

ROBERTS: Are you prepared to take the oath, Senator?
OBAMA: I am.
ROBERTS: I, Barack Hussein Obama…
OBAMA: I, Barack…
ROBERTS: … do solemnly swear…
OBAMA: I, Barack Hussein Obama, do solemnly swear…
ROBERTS: … that I will execute the office of president to the United States faithfully…
OBAMA: … that I will execute…
ROBERTS: … faithfully the office of president of the United States…
OBAMA: … the office of president of the United States faithfully…
ROBERTS: … and will to the best of my ability…
OBAMA: … and will to the best of my ability…
ROBERTS: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
OBAMA: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
ROBERTS: So help you God?
OBAMA: So help me God.
ROBERTS: Congratulations, Mr. President.

På ett sätt kan det vara trösterikt att även så framgångsrika och smarta personer kan begå små misstag. Men eftersom rätt ed inte uttalades blir frågan: Är Obama verkligen president nu? Och vad skulle hända om en nyvald president på den sista frågan svarade: ”While I will certainly need help, I do not expect it from fictitious beings”? Skulle USA fördöma en ateistisk president, trots att konstitutionen uppenbarligen inte innehåller formuleringen ”So help me God”? (Ja, troligen.) Slutligen: Var inte Condoleeza Rice president för ett tag idag och därmed USA:s första svarta president?

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Dagen, Sydsvenskan, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Aftonbladet4, Aftonbladet5

I den absurda romanen Ferdydurke av Witold Gombrowicz (mästaren!) återfinns en skolflicka, fröken Juvenil, som har förstått ett och annat:

För henne var ungdomen inte ens en övergångsålder, nej, för den moderna flickan var ungdomen den enda godtagbara, väsentliga och värdefulla perioden i människans liv, hon föraktade mogenheten, nej, omogenheten var snarare mogenhet för henne — hon godtog varken skägg eller mustascher, varken jungfru eller mödrar med barn — härav hennes magiska makt. (s. 130)

Se tidigare inlägg: ”Mustaschens återkomst”, ”Ungdom och skönhet hör ihop”, ”Gammal och ung”, ”Ungdomens primat” och ”Ungdom och skönhet”.

Felipe Calderón, Mexicos president

En ny studie av två OECD-ekonomer, ”Wall Street and Elections in Latin American Emerging Democracies”, undersöker hur de råd som investmentbanker ger till investerare påverkas av presidentval i Latinamerika 1997—2008. Två huvudresultat:

Firstly, the political cycle is a determinant variable in explaining investment banks’ recommendations. Moreover, the relationship is particularly strong before electoral contests, suggesting that investment banks’ perceptions deteriorate considerably on the eve of presidential elections. Secondly, investment banks’ outlooks depend on the signal sent by candidates concerning the credibility of future economic policies. In particular, if candidates are not committed to defending sustainable macroeconomic policies, investment banks’ downgrade sovereign debt.

Det finns undantag, som i Chile och mer allmänt för året 2006, men den allmänna bilden är alltså att bankerna håller noggrann koll på politiska förvecklingar och tar hänsyn till dem i sina rekommendationer, vilket i sin tur rimligen påverkar investerare.

Är detta bra eller dåligt? Det är svårt att säga. Å ena sidan kan detta inflytande påverka politiska kandidater att förespråka och genomföra en mindre populistisk och mer långsiktigt sund makroekonomiskt politik. Å andra sidan kan det ge upphov till större kortsiktig osäkerhet (vad händer med ekonomin om ”fel” kandidat vinner?); dessutom kan det ses som ett sätt att beskära den inhemska demokratin. Studien illustrerar i vilket fall hur nära sammankopplade politik och ekonomi är.

Jamie Conday, med den tjusigaste frisyren:

Samhemsförespråkare Gahrton

Min gode vän Martin Andreasson håller på sin blogg på att upprätta en tio-i-topp-lista över svenska politiska kultböcker. Jag fastnade för tre av författarna.

Först ut har vi ledamoten av vänsterpartiets programkommission Jörn Svensson, som 1974 lät publicera följande:

[I] det socialistiska Sverige [skulle det] vara olagligt att väcka fråga om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former. Varje försök att rubba folkegendomen och arbetarsjälvstyret ska vara olagligt. Något verkställande av sådana beslut ska lagligen inte kunna ske. Det ska tvärtom ankomma på den socialistiska statsmakten att med tillgängliga maktmedel bekämpa sådana försök.

Så har vi Jan Myrdal, som 1987 skrev:

Albanien skall inte få bli som Italien eller Frankrike eller Sverige … Planenligt skall de fattiga bergsbyarna och det rika låglandsområdet utvecklas till samma ekonomiska nivå; det skall icke få bli någon utarmning av utkantsområden. … Den samhällsutveckling Enver Hoxha företrädde och som Albanien hittills strävat efter stämmer alltså med de föreställningar vilka traditionellt präglat våra folkrörelser och med tankarna från William Morris och hans generation marxister.

Vi avslutar med miljöpartiets Per Gahrton, som 1972 beskrev sitt framtida drömsamhälle, med kollektiva ”samhem” och med en lätt okonventionell syn på propaganda:

Det är en moralisk plikt för samhemmen att tillse att ingen blir ”över” och att sexuell och känslomässig nöd nedbringas till det minsta möjliga. … Så snart en överväldigande majoritet i folkomröstning uttalat sig för en åsikt har regeringen möjlighet att dra igång en jättepropagandakampanj för att verkligen slå ut den nya linjen till alla så att den blir en levande verklighet och inte bara en läppbekännelse.

Så spännande att tänka sig att personer av denna kaliber kan komma att sitta i Sveriges regering nästa år!

Vad har jag gjort under mina två veckor vid ”The Shores of Serenity”? En av de främsta sysslorna har varit läsning av böcker, något jag oftast inte orkar eller hinner med under normala arbetsveckor. Så här såg jag ut när jag tog en paus från läsandet:

Annars ägnade jag mig alltså i hög grad åt att läsa dessa åtta böcker (i nämnd ordning):

1. Ethics: Subjectivity and Truth av Michel Foucault. Djupa tankar om makt, vetenskap och sanning.
2. Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E. Samuelsson. Homodrama i kungahuset.
3. Ferdydurke av Witold Gombrowicz. Absurditetens mästare i skolmiljö.
4. The Myth of Sisyphus and Other Essays av Albert Camus. Om mening i en meningslös tillvaro.
5. A Prisoner of Birth av Jeffrey Archer. Rafflande spänning: kriminalromanen när den är som bäst.
6. Riktig vetenskap och dåliga imitationer av Olle Häggström. Rationalitetens främste försvarare i Sverige idag?
7. De besatta av Witold Gombrowicz. En skräckroman för köksor (utmärkt översättning av Stefan Ingvarsson).
8. Statsrådets verk av Bo Balderson. Adjunkt Vilhelm Persson tvingas lösa brott — humor på hög nivå.

Så här låter jag när jag rekommenderar en av böckerna på en några sekunder lång film:

mov02338

►

För drygt 40 år sedan citerades Milton Friedman i en artikel i Time:

We are all Keynesians now.

År 2009 tycks vi vara där igen. Assar Lindbeck tar till orda:

Ett budgetunderskott i dagens läge är en viktig komponent i en ansvarsfull finanspolitik.

Hur kommer detta sig, undrar Gary Becker:

[T]here appears to have been a huge conversion of economists toward Keynesian deficit spenders, but the evidence that produced such a ”conversion” is not apparent (although maybe most economists were closet Keynesians all along).

Jag konstaterar bara att det trots allt fortfarande finns nationalekonomer som är skeptiska till talet om underskottens förlovade land — förutom Becker t.ex. även Greg Mankiw, Eugene Fama, John Cochrane och Thomas Sargent. (Kan någon svensk professor i nationalekonomi läggas till listan?) Alla är inte keynesianer nu, även om de flesta tycks vara det.

(Jag är förvisso själv keynesian, men i en mycket speciell mening.)

F. A. Hayek kontrasterar två typer av forskare*:

• Masters of the subject: ”There exists a stereotype of the great scientist which, though overdrawn, is not entirely wrong. He is seen, above all, as the perfect master of his subject, the man who has at his ready command the whole theory and the important facts of his discipline and is prepared to answer at a moment’s notice all important questions relating to his field.” (s. 50)
• Puzzlers: ”Alfred North Whitehead is quoted as saying that ‘muddleheadedness is a condition precedent to independent thought’. … But being forced to find their own way of expressing an accepted idea, they sometimes discover that the conventional formula conceals gaps or unjustified tacit presuppositions. They will be forced explicitly to answer questions which had been long effectively evaded by a plausible but ambiguous turn of phrase of an implicit but illegitimate assumption.” (s. 53)

Den senare typen, som i regel inte återfinns i sitt ämnes huvudfåra, som uppfattas som excentrisk och oklar och som inte alltid kan sitt ämnes alla delar och nymodigheter, tenderar oftare än den förra typen, menar Hayek, att komma på riktigt banbrytande idéer. Han nämner att hans två typer kan kopplas till Isaiah Berlins räv (som vet många [små] saker) och igelkott (som vet en [stor] sak).**

Båda sorterna fyller en viktig funktion. Jag undrar om det inte finns en tredje sort, som är vanligare än de två andra: de forskare som saknar både bredd och djup. De flesta tragglar nog på och skriver och föreläser på ett invant och förutsägbart sätt. De håller sig varken à jour med sitt ämnes utveckling eller kommer med nydanande idéer. Kanske fyller även dessa en funktion. Utan dem skulle nog universitetsutbildningen braka ihop; och genom deras existens får de mer briljanta några att jämföra sig med och känna sig extra briljanta.

_________________
*Hayek, F. A. (1978). ”Two Types of Mind.” I New Studies in Philosophy, Economics and the History of Ideas. London: Routledge.
**Berlin, Isaiah (1953). The Hedgehog and the Fox. New York: Simon & Schuster. Utdrag.

Min Thailandssemester är till ända: jag har lämnat sol, värme och bad för ett gråmulet Stockholm. Men en tröst är att jag återigen kan blogga! Jag vill uttrycka min stora tacksamhet till mina två gästbloggare Mikael Elinder och Henrik Jordahl, som har bidragit med ett antal riktigt bra inlägg under min frånvaro. Det sista inlägget, vilket innefattade en bild på mig från 1997 (då dessa båda herrar knappast var födda), var skojigt. I linje med detta inläggs tema kommer jag idag, som tack för deras insats, att sända Mikael och Henrik varsin liten present som kan komma väl till pass, om inte nu, så framöver.

Välkomna att fortsätta läsa Nonicoclolasos!

Detta inlägg är spökskrivet

Niclas har ofta tagit tillfället i akt att på denna blogg betona värdet av skönhet. Skönhet är värdeskapande och kan på så vis anses vara en produktionsfaktor, eller mänsklig kvalitet, att likställa med intelligens eller fysisk styrka.

Skönhet är till viss del subjektiv men en hel del forskning tyder på att det råder stor samstämmighet om vilka personer som anses vara vackra. För att undersöka om detta stämmer genomför vi en liten webbundersökning.

Vänligen uppge vem av de tre unga männen nedan som du anser vara vackrast:

Vill du se hur andra har röstat kan du titta under ”view results”.

PS. Mikael och Henrik tackar för intresset under deras gästspel. På måndag är Niclas tillbaka!

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

Bör svenska kommuner och landsting köpa in fler eller färre tjänster från privata företag? Den politiska debatten domineras av kategoriska åsikter i båda riktningar. Den ekonomiska forskningen är mer nyanserad. Privata företag har starkare incitament att effektivisera en verksamhet eftersom de själva står för dess kostnader. Problemet med privat drift är att incitamenten att minska kostnaderna kan vara så starka att det blir frestande att skära ner verksamhetens kvalitet.

Om detta resonerar jag och Erik Lindqvist i en debattartikel i Göteborgs-Posten. Vi tar bland annat upp svårigheten att mäta kvalitet, kundval, trepartsrelationer, ojämlika utfall och ideella organisationer.

Som exempel använder vi institutionsvård av ungdomar med sociala problem, som Erik har skrivit en prisbelönt uppsats om. Från ett mycket litet inslag av privata aktörer kring början av 80-talet drivs i dag över 80 procent av så kallade Hem för vård och boende (HVB) i privat regi. Privata vårdhem har i genomsnitt lägre kvalitet än offentliga, åtminstone i termer av personaltäthet, andelen utbildad personal och frekvensen av vårdsammanbrott. Den genomsnittliga vårdtiden är ett år längre i privata än i offentliga vårdhem vilket medför att totalkostnaden blir dubbelt så hög.

Den offentligt anställda personalen har å andra sidan inte något ekonomiskt incitament att fylla vårdhemmets platser och kan frestas att sortera ut ungdomar som är särskilt jobbiga att ha att göra med. Offentliga hem har relativt högre sammanbrottsfrekvens för ungdomar med allvarliga problem, och dessa ungdomar är relativt mindre brottsbenägna efter att ha vårdats i ett privat vårdhem.

Vår lätt furnumstiga slutsats är att praktiskt politik och debatt om offentligt finansierade tjänster skulle må bra av ökad pragmatism och handfast fokusering på kostnader och kvalitet.

Detta inlägg är skrivet av Mikael Elinder:

Ekonomipristagaren Gary Becker publicerade 1973 tillsammans med Gregg Lewis en uppsats* där de argumenterade för en kvantitet – kvalitet avvägning i beslutet om hur många barn man bör skaffa. Argumentet går ut på att föräldrars resurser för att ge goda förutsättningar för barn att växa upp är begränsade. Det finns därför en avvägning mellan att satsa mycket resurser på få barn eller att satsa mindre på varje, men i stället kunna skaffa fler barn.

Sedan dess har ett antal studier kunnat fastlägga att det går sämre i skolan för barn i stora familjer än i små familjer. Dessa studier lider dock i allmänhet av att man inte säkert vet om det går sämre för barnen på grund av att de har fler syskon eller på grund av andra bakomliggande faktorer. Om det är så att föräldrar som har låga inkomster, låg utbildning eller på annat sätt har mindre resurser för barnen också oftare skaffar fler barn, är det fullt möjligt att det negativa sambandet mellan familjestorlek och skolresultat inte beror på antalet syskon i sig utan på just de andra bakomliggande faktorerna.

I Hans Grönqvists och Olof Ålsunds studie Family size and child outcomes: Is there really no trade-off?, undersöker de om det finns en kausal effekt av syskonskarans storlek på skolresultat. Genom att utnyttja ett rikt registerdataset över tvillingfödslar i Sverige kan de på ett fiffigt sätt undvika att resultaten drivs av bakomliggande faktorer. Resultaten visar att det endast verkar finnas en mycket liten effekt. De skriver i slutorden:

”For example, in families with at least three children, we find that having one more sibling lowers GPA in both compulsory school and secondary school with on average 1–2 percentiles. Taken together, the evidence presented in this paper suggests that family size only plays a minor role in determining children’s outcomes although we show that the effects on intermediate outcomes are larger in low-educated families and that the impact tends to increase with family size and with birth order.”

Förutom skolresultat undersöker de också om antalet syskon har någon effekt på risken att bli arbetslös eller på arbetsinkomst, men finner inga sådana effekter.

Alltså, små eller inga effekter på skolresultat, arbetslöshet eller inkomst. Hur det ligger till med lycka kan vi däremot bara spekulera i.

*Becker, G. S. and H. G. Lewis (1973), ”On the Interaction Between the Quantity
and Quality of Children”, Journal of Political Economy, vol. 81, pp. S279–S288.

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

Nu börjar det brännas för Saab och Volvo verkar det som. GM:s vice ordförande Bob Lutz sågar Saab som en ”finansiell katastrof” och jämför märket med en patient som inte går att rädda. Saab ska skiljas av från GM och bli ett självständigt bolag. GM:s Europachef Carl-Peter Forster är tydlig med att Saab inte klarar sig utan statligt stöd. Expressen följer sin stolta tradition att presentera nyheter innan de har inträffat och basunerar ut att Volvo säljs till Kina, enligt ”en mycket välunderrättad källa i bilbranschen”. Näringsdepartementets statsekreterare Jöran Hägglund håller pressträff per telefon från Detroit idag klockan 16:00.

Vilka är då argumenten mot statligt stöd till bilindustrin?

1. Att olönsamma företag med svag efterfrågan på sina produkter drar ner verksamheten är en effektiv anpassning till nya förhållanden.
2.  Som varvskrisen visar kan statligt stöd bli mycket dyrt utan att företag och jobb i branschen går att rädda mer än tillfälligt.
3. Staten kan behöva gå in som ägare, men statliga företag är i genomsnitt mindre lönsamma och produktiva än privata företag.
4. Politiker vet inte vilka branscher och produkter som kommer att vara lönsamma i framtiden. Risken är att de satsar på gårdagens vinnare.
5. Stödet skapar förväntningar om en ”mjuk budgetrestriktion”. Volvo, Saab och andra storföretag kommer att räkna med nya stödpaket om de skulle få problem i framtiden.

Det finns förstås argument för också:

1. Finanskrisen har skapat kortsiktiga betalningsproblem som ägarna inte klarar av att hantera.
2. Stödet finansierar sig självt genom minskade kostnader för arbetslöshetsersättningar.
3. Kunskapen hur man tillverkar personbilar riskerar att gå förlorad ”för evigt”.

Av dessa tycker jag att nr 3 är svagast eftersom det handlar mer om nostalgi än om ekonomi. Nr 2 ligger det förstås en viss, kortsiktig, ekonomi i – om bilbyggarna inte kommer att hitta nya jobb. Nr 1 ser jag som det starkaste argumentet för, men då måste man kunna belägga att Saabs och Volvos underliggande problem är av underordnad betydelse.

Själv tycker jag att argumenten mot statligt stöd med råge överväger argumenten för.

Om det finns ytterligare argument får ni gärna fylla i dem som kommentarer.

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

Jag gillar spel och vill ge ett tips till de läsare som också gör det. Tipset gäller Sequence, ett kombinerat kort- och brädspel. Sequence är inget nytt schack, backgammon, mah-jong eller go. Det är ett enkelt och småroligt spel som alla förstår direkt och där ett parti endast tar 15 minuter i anspråk. Visst strategiskt tänkande behövs (som att balansera offensiv och defensiv), men det är viktigare att ha turen på sin sida.

Sequence är gjort för 2-12 spelare. Jag har prövat med 2 och 4 spelare. Det var roligare med 4 (då spelar man i lag mot varandra). För att vinna gäller det att spela sina kort så att ens marker bildar sequencer (fem i rad). Inte så jätteavancerat som sagt, men ett bra alternativ när tiden är knapp och när inte alla deltagarna hänger på BoardGameGeek.

Detta inlägg är skrivet av Mikael Elinder

Under det senast året har flera fartyg blivit kapade och besättningar tagits som gisslan. I förra veckan släpptes supertankern Sirius Star, som kapades i november förra året. Lösensumman motsvarade enligt Reuters ungefär 24 miljoner kronor.

Nyhetsinslag i medier över hela världen har beskrivit hur stora summor piraterna tjänar på dessa kapningar och hur försäkringspremierna för sjötransporterna samtidigt stiger. Sällan pratas det om vem som betalar lösensummorna eller vem som sköter förhandlingarna. Ett intressant undantag är dock detta inslag på Fox News, som åtminstone berör ämnet.

Enligt Seacurus, ett företag som säljer så kallad ”kidnap and ransom insurance” för fartyg, så ersätter en sådan försäkring både kostnader för lösensumma plus att försäkringsbolaget står för rådgivning och förhandlingshjälp. Mitt cyniska sinnelag säger mig att försäkringsbolaget har ordnat det väldigt bra både för sig själva och piraterna.

Ju fler skepp som blir kapade desto högre blir försäkringspremierna. Därför gäller det för försäkringsbolagen att betala ut lagom höga lösensummor så att lönsamheten för piraterna hålls hög. På så vis vinner både försäkringsbolag och pirater på det hela.

För att minska problemen med kapade fartyg krävs enligt min mening att man på allvar funderar på vilken roll försäkringsbolagen spelar. T ex vore det sannolikt vettigt att hindra försäkringsbolag från att delta i förhandlingar om lösensummor.  På så sätt skulle man kunna hindra att de i förhandlingarna grundlägger sin egen marknad genom att sätta lösensumman på en nivå som även gynnar piraterna.

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

Professorerna Lars Calmfors (nationalekonomi) och Arne Jarrick (historia) varnar idag på DN Debatt för att regeringen vill öka den politiska styrningen av Vetenskapsrådet (VR). Att Calmfors sitter i VR:s styrelse och att Jarrick är dess huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap ger kritiken extra tyngd.  Det är främst två förslag i regeringens forskningsproposition som professorerna vill stoppa:

1. ”Strategiska satsningar” på områden som regeringen själv väljer ut. Regeringen vill prioritera forskning på områden där svenska företag bedriver egen forskning och utveckling och där pengarna från VR ska stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft.

2. En förändrad sammansättning av VR:s styrelse från forskare till ledamöter med ”forskningsbakgrund”. Professorernas tolkning är att regeringen vill utse hela styrelsen själv för att den ska bli mer politiskt lyhörd.

Debattartikeln ger flera anledningar till att dessa förslag bör stoppas. För att återvända till krisen i bilbranschen finns risken att strategiska satsningar på bilforskning används som ett substitut till traditionella subventioner. Hur regeringen ska kunna veta att just bilbranschen (eller någon annan bransch för den delen) behöver en strategisk satsning bör man också ställa sig skeptisk till.

Detta inlägg är skrivet av Mikael Elinder:

Det är nog säkert fler än jag som ibland tänker att det vore kanske ändå ganska kul att kunna spela gitarr. Men sen sitter man där med en gitarr i händerna och inser att det låter hemskt. Det är svårt att ha koll på fingrarna. Dessutom gör det ont i dem. Man måste lära sig ett antal ackord och gitarren verkar alltid vara ostämd.

Jag fick nyligen låna en liten mannick som gör alltihop mycket lättare. Det är en liten gitarrstämmare (se bild). Med den kan vem som helst stämma en gitarr. Man knäpper på en sträng och skruvar lite på en av skruvarna. När strängen är rätt stämd så lyser en liten lampa grönt och nålen står i mitten av skalan. Det är lätt som en plätt.

När gitarren är stämd så är det faktiskt mycket lättare att lära sig att spela än jag kunde tro. Ett litet häfte som beskriver hur man ska hålla fingrarna och vilka strängar man ska spela på är allt man behöver. Efter en timmes övning kunde jag faktiskt spela både House of the Rising Sun och Idas sommarvisa. Det låter inte fantastiskt och det går lite långsamt, men ändå. Det var lättare än jag trodde och det gav mersmak.

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

Som en reaktion på min debattartikel om staten som biltillverkare fick jag idag en föreläsning om hur bra det gick när staten gav sig in i stålindustrin. SSAB bildades 1978 som en sammanslagning av tre stålverk i djup kris. Företaget börsnoterades 1989 och den svenska staten sålde sina sista aktier 1994. Idag är SSAB ett stort och lönsamt företag med 8.400 anställda i 40 länder och försäljning över hela världen. Med rimliga mått mätt en success story.

Frågan är dock hur säker man kunde vara på detta 1978. Kan staten plocka russinen ur kakan? Även om statliga företag i genomsnitt är mindre lönsamma än privata finns det förstås undantag, som skulle kunna vara möjliga att identifiera. Men hur ofta ska man tro att politiker med ögonen på nästa valrörelse kommer att hitta russinen? Jämfört med affärsmän som riskerar sina egna pengar?

I en debattartikel i Expressen och på sin välskrivna blogg berättar Nonicoclolasos-kollegan Peter Santesson-Wilson om hur skrivmaskinen och dessförinnan pianot sågs som framtidens investeringar. Hur kan Maud Olofsson veta att Saab inte är ett piano och att Volvo inte är en skrivmaskin? Kanske vet hon inte det. Kanske skulle hon ha underskattat radions och datorns betydelse om hon hade varit på plats när de tog över.

När det gäller stål har vi också Stålverk 80 som motvikt. Ett gigantiskt statligt investeringsprojekt som beslutades på regeringsnivå och började byggas 1975 medan exportefterfrågan på svenskt stål som bäst höll på att falla ihop och de svenska stålverken inte längre klarade den utländska konkurrensen.

Nils G. Åsling, industriminister när det begav sig, har förstås all rätt att vara stolt över SSAB:s utveckling (och att Stålverk 80 till slut stoppades). Men ett enskilt exempel som SSAB säger trots allt väldigt lite om lönsamheten hos de bilmodeller som en statlig bilfabrik skulle kunna få ut på marknaden efter en ledtid på fem år eller så.

Detta inlägg är skrivet av Mikael Elinder

Sverige såväl som andra europeiska länder och inte minst USA ger stora summor pengar till kristna organisationer för att bedriva biståndsarbete i utvecklingsländer. Detta tillvägagångssätt har naturligtvis både för- och nackdelar. Ett argument för detta sätt att organisera bistånd är att de kristna organisationerna ofta redan har en lokal organisation på plats i mottagarlandet. Men vad innebär det för mottagarna att biståndet kanaliseras via kristna organisationer?

Många mottagarländer är religiöst heterogena och då kan man fråga sig om de resurser som förmedlas gynnar även de som har annan religiös uppfatttning än den som biståndsorganisationen representerar. Niklas Bengtsson visar i sin studie Do Protestant Aid Organizations Aid Protestants Only? Evidence Using Longitudinal Data from Tanzania att ett biståndsprogram som syftar till att öka utbildningsnivån hos barn i Tanzania och som bedrivs av protestantiska organisationer (sponsrade av västerländska biståndsmyndigheter) i Tanzania gynnar protestantiska barn i mycket större utsträckning än katolska barn. Bland de protestantiska barnen uppskattas läskunnigheten ha ökat med 15 till 20 procent enheter till följd av av biståndsprogramet, medan ingen mätbar effekt kunnat säkerställas bland de katolska barnen. I slutorden skriver Niklas:

We have found that a faith-based partner organization does indeed use foreign aid funds to increase the living standards of the poor, but that its services mainly benefit its followers. In a way, this result is not surprising. The Evangelical Lutheran Church of Tanzania is just that – a church – and it is not difficult to imagine that non-adherents may feel reluctant to participate in its activities. Nor is it implausible that its personnel have less contact with households of different faith. The magnitude of the difference in aid impact is noteworthy, however. In particular, Lutheran assistance does not seem to reach Catholic children at all. This is a concern, because it appears as though most private and public foreign aid in Africa is channeled through evangelical groups. Moreover, policymakers appear to expect that faith organizations will be able and willing to reach everyone.

Resultaten kanske inte är djupt förvånande men enligt min mening visar det tydligt på en problematik med att offentliga biståndsorgan ger pengar till religiösa organisationer. Dessutom visar det på ännu ett sätt hur svenska staten inte lyckats separera sig från kyrkan.

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

Att det finansiella systemet i USA inte har fungerat prickfritt håller nog de flesta med om. Tyvärr verkar det som om den myndighet som utövar tillsyn över värdepappershandeln inte har gjort mycket för att stoppa det stora haveriet. I en debattartikel i New York Times tecknar Vanity Fair-redaktören Michael Lewis och hedge fond-chefen David Einhorn en inte så vacker bild av US Securities and Exchange Commission, eller SEC som den vanligen kallas.

SEC visade under nio år inget intresse att avslöja den jättescam som Bernard Madoff lyckades bygga upp i sitt luftslott Madoff Securities. Redan 1999 försökte Harry Markopolos övertyga SEC om att någonting inte stod rätt till hos Madoff Securitites. 2005 inkom han med en 17-sidig rapport med tydligare slutsatser där han bland annat påpekade att Goldman Sachs vägrade att handla med Madoff. SEC var inte intresserade.

Bland investmentbankerna är det kanske inte så förvånande att ingen hade de personliga motiven att sticka hål på den bubbla som höll på att blåsas upp. Mer förvånande, och allvarligt, är att motiven hos SEC-personalen tycks ha varit desamma:

If you work for the enforcement division of the SEC you probably know in the back of your mind, and in the front too, that if you maintain good relations with Wall Street you might soon be paid huge sums of money to be employed by it.

När en statlig övervakningstjänst fungerar som en inkörsport till mer lönsamma jobb på finansmarknaden (exemplen från SEC är många) är det lätt hänt att goda relationer med branschen ges alltför hög prioritet. Att tilltron till amerikanska företag inte skulle få skadas verkar också ha legat SEC allt för nära hjärtat genom hela börsrallyt.

Hittills har dock ingenting gjorts för att förändra SEC, dess arbetssätt eller personalens motiv. Lewis och Einhorn föreslår att den som lämnar SEC måste tillbringa en viss tid i karantän innan det blir tillåtet att gå över till Wall Street. Däremot bör dörren vara öppen i den andra riktningen. Erfarna personer som själva har jobbat på finansmarknaderna passar bättre som övervakare än unga företagsekonomer som just har klivit ur Handelshögskolans finansrum.

Länkar: NYT-artikeln, del 1 och del 2

Detta inlägg är skrivet av Mikael Elinder:

När jag nu fått chansen att ventilera precis vad jag tycker och tänker, så börjar jag med att ta tillfället i akt att berätta om min nyårsambition. Jag kallar det ambition för jag försöker att inte lova (inte ens för mig själv) saker jag inte är rimligt säker på att jag kan hålla.

På denna blogg har det vid flertalet tillfällen diskuterats onödiga tidsförluster eller ineffektiviteter. Niclas skrev tex om hur störande det är att vissa tågdörrar öppnas först efter en till synes onödig fördröjning på ca tio sekunder.

Nu har jag noterat att jag själv dag efter dag skriver www. före alla adresser i webbläsarens adressfönster varje gång jag ska till någon hemsida (som jag inte har snabblänk till). Jag vet ju att detta inte behövs, men ändå har det på något sätt känts som att de gånger jag skippat det så har det ofta blivit fel. Men nu ska det bli ändring på det. Från och med årsskiftet är min ambition att jag ska sluta skriva www. framför webbadresser.

Någon betydande tidsbesparing förväntar jag mig förvisso inte men det ena kanske leder till det andra. Jag noterade tex igår att om jag bara skriver wikipedia i adressfältet (alltså utan .se eller .org) så kommer jag automatiskt till svenska wikipedias hemsida. Hur detta fungerar för andra sidor har jag inte listat ut än. Är det någon som vet mer eller har tips på fler sätt att hantera webbläsare på så tas de tacksamt emot.

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

För två flaggskepp inom svensk industri inleds det nya året med en fortsatt kamp för att överleva. Ingen vet säkert vad Ford och GM har för planer för Volvo Personvagnar och Saab Automobile, eller om det finns intresserade köpare av de svenska biltillverkarna.

I en så pass allvarlig situation har det börjat dyka upp förslag om att staten bör gå in som ”tillfällig” ägare av Volvo och Saab. Mona Sahlin menar att staten bör överväga detta och ett antal politiker från Göteborg har varit minst lika ivriga. Som tidigare uppmärksammats på denna blogg har rektorn för Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Rolf Wolff, i samma ärende hävdat att det ”finns ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare”. Ett märkligt sätt att underbygga sitt case på när det i själva verket finns en omfattande ekonomisk forskningslitteratur om skillnaderna mellan statliga och privata företag. Min sammanfattning av den forskningslitteraturen finns nu utgiven av FORES − forum för reformer och entreprenörskap.

Forskningen visar bland annat att statliga företag i normalfallet har sämre lönsamhet och lägre produktivitet än privata, samtidigt som det inte finns några entydiga skillnader i sysselsättning och löner. Undantaget är situationer där företag har monopol, eller där det råder svag konkurrens, något som inte gäller bilindustrin. Statligt ägande innebär också att strategiska omstruktureringar tenderar att försenas istället för att påskyndas − vilket knappast är vad Volvo och Saab behöver just nu.

Om detta skriver jag och FORES chef Martin Ådahl idag på DN Debatt. Vi menar att staten har små chanser att förbättra läget för fordonsbranschen om man går in i Volvo och Saab, samtidigt som man löper stor risk att långsiktigt försämra situationen. Att staten bör tillverka bilar är med andra ord svårt att underbygga med ekonomisk forskning.

Under de kommande två veckorna kommer jag inte att skriva något på denna blogg. Det beror på att jag befinner mig i Thailand på semester. Jag är emellertid mycket glad över att kunna presentera två gästbloggare, som kommer att skriva här i mitt ställe. Jag har valt dem med omsorg — de är vänner och kollegor till mig, vars intellektuella kvaliteter jag beundrar och uppskattar.

• Mikael Elinder är fil.dr i nationalekonomi från Uppsala universitet, där han också är verksam som forskare.
• Henrik Jordahl är docent i nationalekonomi från Uppsala universitet. Han är verksam som forskare vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN).

Klicka gärna på deras namn för att bekanta er närmare med dem.

Jag har gett dessa båda herrar helt fria tyglar att skriva om vad de vill, hur de vill. (Det enda jag kan prediktera är att det lär bli färre, för att inte säga noll, bilder på vackra unga män.) Jag ser själv mycket fram emot att läsa vad de har att säga. Jag är på plats här igen den 19 januari.

Vi talar förstås om huvudpersonen i Richard Strauss opera Salome (libretto här; baserad på Oscar Wildes pjäs Salomé; inspirerad av en biblisk berättelse). Detta är en blodtörstig kvinna, rentav nekrofil. Men hon sjunger så spektakulärt till så stimulerande musik, att man måste älska henne ändå. Se Birgit Nilsson i ett konsertant framförande av slutscenen, på The Met 1972:

Min gode vän Joakim (normalt sett boende i Los Angeles) har varit i Singapore. Jag misstänker att ordningsmänniskor trivs utmärkt i det landet.

David Hume

Tänker du också lite väl mycket på saker och ting? Blir din hjärna också överhettad alltsomoftast?  David Hume beskriver problemet samt lösningen på detsamma i A Treatise of Human Nature (bok I, del IV, sektion VII):

The intense view of these manifold contradictions and imperfections in human reason has so wrought upon me, and heated my brain, that I am ready to reject all belief and reasoning, and can look upon no opinion even as more probable or likely than another. Where am I, or what? From what causes do I derive my existence, and to what condition shall I return? Whose favour shall I court, and whose anger must I dread? What beings surround me? and on whom have I any influence, or who have any influence on me? I am confounded with all these questions, and begin to fancy myself in the most deplorable condition imaginable, inviron’d with the deepest darkness, and utterly depriv’d of the use of every member and faculty.

Most fortunately it happens, that since reason is incapable of dispelling these clouds, nature herself suffices to that purpose, and cures me of this philosophical melancholy and delirium, either by relaxing this bent of mind, or by some avocation, and lively impression of my senses, which obliterate all these chimeras. I dine, I play a game of backgammon, I converse, and am merry with my friends; and when after three or four hour’s amusement, I woul’d return to these speculations, they appear so cold and strain’s and ridiculous, that I cannot find in my heart to enter into them any farther.

Lösningen är alltså distraktion! Att äta, spela spel, konversera och vara glad i goda vänners lag. Det ska jag tänka på.

Sam Harris

Årets Edge-fråga till diverse smarta personer lyder så här:

What game-changing scientific ideas and developments do you expect to live to see?

Först och främst gillar jag Steven Pinkers problematisering:

I have little faith in anyone’s ability to predict what will change everything.

Annars fann jag Sam Harris svar intressant:

I think it safe to say that the time is not far off when lying, on the weightiest matters, will become a practical impossibility.

Är detta en önskvärd utveckling? Kanske, om tekniken rör just de viktiga frågorna (i domstolar?; i politiken?). Skulle tekniken bli mer utbredd och appliceras i vardagen har jag mina tvivel.

Se tidigare inlägg: ”Vilken åsikt har du ändrat?” (förra årets Edge-fråga), ”Lögner kräver hjärnförmåga”

Vad förklarar att länder utvecklas olika ekonomiskt? En grundläggande och väl belagd förklaring är att de formella institutionerna — främst lagstiftning om ägande och rättssystemet — skiljer sig åt.* Länder som skyddar privat ägande och som har icke-korrumperade, förutsägbara och effektiva rättssystem växer mer än andra länder. Nu visar en ny studie, ”Institutions vs. Policies: A Tale of Two Islands”, att skillnader i institutioners utformning  inte förklarar allt:

Recent work emphasizes the primacy of differences in countries’ colonially-bequeathed property rights and legal systems for explaining differences in their subsequent economic development. Barbados and Jamaica provide a striking counter example to this long-run view of income determination.  Both countries inherited property rights and legal institutions from their English colonial masters yet experienced starkly different growth trajectories in the aftermath of independence.  From 1960 to 2002, Barbados’ GDP per capita grew roughly three times as fast as Jamaica’s.  Consequently, the income gap between Barbados and Jamaica is now almost five times larger than at the time of independence.  Since their property rights and legal systems are virtually identical, recent theories of development cannot explain the divergence between Barbados and Jamaica.  Differences in macroeconomic policy choices, not differences in institutions, account for the heterogeneous growth experiences of these two Caribbean nations.

Så här olika har real BNP per capita utvecklats sedan 1960:

Vad är det då för ekonomisk politik som har gett Barbados så mycket större ekonomisk framgång än Jamaica? Den huvudsakliga skillnaden är att Jamaica, till skillnad från sin granne, nationaliserade företag, ökade de statliga utgifterna kraftigt (med stora budgetunderskott som följd), reducerade ekonomisk interaktion med omvärlden och bedrev en expansiv penningpolitik (med hög inflation som följd). Ekonomisk framgång torde gynnas både av vissa institutioner och en viss ekonomisk politik.**

____________________

*Se t.ex.
Acemoglu, Daron, Johnson, Simon och Robinson, James A. (2005). ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth.” I Aghion, Philippe och Durlauf, Steven N. (red), Handbook of Economic Growth, Volume 1A. Amsterdam: Elsevier.
North, Douglass C. (1993). ”Economic Performance through Time.” Nobelföreläsning.
Waldenström, Daniel (2005). ”Privat äganderätt och ekonomisk tillväxt.” I Berggren, Niclas och Karlson, Nils (red), Äganderättens konsekvenser och grunder. Stockholm: Ratio.
**För en avvikande uppfattning om betydelsen av ekonomisk politik för tillväxt, se
Easterly, William (2005). ”National Policies and Economic Growth: A Reappraisal.” I Aghion, Philippe och Durlauf, Steven N. (red), Handbook of Economic Growth, Volume 1A. Amsterdam: Elsevier.

Hugo Black, under många år domare i USA:s högsta domstol, om yttrandefrihet:

Freedoms of speech, press, petition and assembly guaranteed by the First Amendment must be accorded to the ideas we hate or sooner or later they will be denied to the ideas we cherish.

Apropå att våld brukas mot företrädare för politiska partier i Sverige.

Vi är alla präglade av andra människor. Att inse det och att analysera andras inflytande över en kan ses som ett tecken på mognad.* Michel Foucault beskriver hur den grekiska idén om omsorg om det egna jaget implicerar ett kritiskt förhållningssätt till invanda sätt att tänka:

The practice of the self must enable one to get rid of all the bad habits, all the false opinions that one can get from the crowd or from bad teachers, but also from parents and associates. To ”unlearn” (de-discere) is one of the important tasks of self-cultivation.**

Nej, bara för att pappa eller magistern sa det är det inte nödvändigtvis sant eller bra. Att lära sig av med något, det behöver nog fler än jag lära sig. Är det något du inser att du behöver lära dig av med?

_________________

*Att få en sådan insikt är förstås i regel i sin tur ett resultat av andras inflytande, som när jag läste Foucaults text och när du läser det här. Men alla inflytanden är inte negativa. Det gäller att kunna sålla bra inflytande från dåligt.
**S. 97 i ”The Hermeneutic of the Subject”, från Ethics: Subjectivity and Truth

Bakteriell flagell

Det är en vådlig strategi för teister att påstå att en gud måste finnas eftersom det finns komplexa fenomen som vetenskapen inte kan förklara. Hittar man en klocka på stranden, påstod William Paley för drygt 200 år sedan, måste det finnas en klocktillverkare. Samma sak med naturen, menade han. Men därefter kom Darwin:

The old argument of design in nature, as given by Paley, which formerly seemed to me so conclusive, fails, now that the law of natural selection has been discovered.*

Vetenskapen utvecklas, och det vi inte vet idag kan vi i många fall veta imorgon. En som borde ha känt till detta är Michael Behe, en katolsk biokemist som 1996 publicerade boken Darwin’s Black Box, i vilken han bl.a. hävdade att bakteriella flageller inte kan ha utvecklats evolutionärt och att det därför måste finnas en gudomlig Skapare. Nu rapporterar New Scientist om ny forskning:

Thanks to all the recent work, the big picture of flagellum evolution is much clearer than it was just a few years ago, and getting better all the time. ”This work is just getting started,” says Matzke. Ultimately, though, it is unrealistic to hope to unravel every twist and turn of the bacterial flagellum’s 3-billion-year-plus evolutionary journey. ”That is impossible,” says Doolittle. But he argues that the scientific imperative is not to reconstruct the entire process but simply to prove that the evolution of the flagellum is plausible using well-established natural processes.

På ett mer övergripande plan är det så, att även om vetenskapen inte har eller kommer att ha en aning om hur ett fenomen har uppstått (vilket vi i och för sig inte med någon säkerhet kan veta att den inte kommer att ha), är det i vilket fall inget argument för att en gud existerar. Det är bara ett konstaterande, att vi inte känner till vissa saker. Som John Stuart Mill skrev i sin självbiografi (enligt Bertrand Russell i ”Why I Am Not a Christian”):

My father taught me that the question ”Who made me?” cannot be answered, since it immediately suggests the further question ”Who made god?”

Dvs. att postulera en gud utgör ingen förklaring. Tvärtom, eftersom en gud vore ett mycket komplext och svårförklarat fenomen i sig och ger upphov till fler frågor än det besvarar. Att påstå att en gud måste finnas eftersom vi inte vet hur något har uppkommit är i själva verket att lägga sig platt och att säga att vi vet att vi inte kan veta mer. Men hur kan vi veta att vi inte kan veta mer? William Paley trodde att han visste — och hade fel. Michael Behe likaså.

__________________

*S. 87 i Darwin, Charles (1958). The Autobiography of Charles Darwin 1809-1882. London: Collins.

Fördjupning:

• Pallen, Mark J. och Matzke, Nicholas J. (2006). ”From the Origin of Species to the Origin of Bacterial Flagella”. Nature Reviews Microbiology 4(10): 784—790.
• Dawkins, Richard (1986). The Blind Watchmaker. New York: W. W. Norton, Inc. Tv-inslag om bokens analys.
  
• TalkOrigins djupgranskning av Michael Behe och ”intelligent design”.
  
• Nobelpristagaren i fysik Steven Weinbergs essä ”A Designer Universe?”.

Tidigare inlägg: ”Intelligent design i skolor?”