Argumenten mot statligt stöd till bilindustrin
Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl
Nu börjar det brännas för Saab och Volvo verkar det som. GM:s vice ordförande Bob Lutz sågar Saab som en ”finansiell katastrof” och jämför märket med en patient som inte går att rädda. Saab ska skiljas av från GM och bli ett självständigt bolag. GM:s Europachef Carl-Peter Forster är tydlig med att Saab inte klarar sig utan statligt stöd. Expressen följer sin stolta tradition att presentera nyheter innan de har inträffat och basunerar ut att Volvo säljs till Kina, enligt ”en mycket välunderrättad källa i bilbranschen”. Näringsdepartementets statsekreterare Jöran Hägglund håller pressträff per telefon från Detroit idag klockan 16:00.
Vilka är då argumenten mot statligt stöd till bilindustrin?
- Att olönsamma företag med svag efterfrågan på sina produkter drar ner verksamheten är en effektiv anpassning till nya förhållanden.
- Som varvskrisen visar kan statligt stöd bli mycket dyrt utan att företag och jobb i branschen går att rädda mer än tillfälligt.
- Staten kan behöva gå in som ägare, men statliga företag är i genomsnitt mindre lönsamma och produktiva än privata företag.
- Politiker vet inte vilka branscher och produkter som kommer att vara lönsamma i framtiden. Risken är att de satsar på gårdagens vinnare.
- Stödet skapar förväntningar om en ”mjuk budgetrestriktion”. Volvo, Saab och andra storföretag kommer att räkna med nya stödpaket om de skulle få problem i framtiden.
Det finns förstås argument för också:
- Finanskrisen har skapat kortsiktiga betalningsproblem som ägarna inte klarar av att hantera.
- Stödet finansierar sig självt genom minskade kostnader för arbetslöshetsersättningar.
- Kunskapen hur man tillverkar personbilar riskerar att gå förlorad ”för evigt”.
Av dessa tycker jag att nr 3 är svagast eftersom det handlar mer om nostalgi än om ekonomi. Nr 2 ligger det förstås en viss, kortsiktig, ekonomi i – om bilbyggarna inte kommer att hitta nya jobb. Nr 1 ser jag som det starkaste argumentet för, men då måste man kunna belägga att Saabs och Volvos underliggande problem är av underordnad betydelse.
Själv tycker jag att argumenten mot statligt stöd med råge överväger argumenten för.
Om det finns ytterligare argument får ni gärna fylla i dem som kommentarer.
Det starkaste argumentet emot nämner du inte: att det är omoraliskt att ta pengar MED TVÅNG och ge bort dem till andra.
http://aynrandlexicon.com/lexicon/welfarestate.html
Ari
13 januari 2009 vid 11:58
Skäl 3 (för) kan vara starkt nu men det säger väldigt lite om hur stödet ska ges. Ett statligt ordnat konkursförfarande där staten står för omstruktureringslån verkar vara lämpligt. Det innebär naturligvis att gamla kreditgivare får se värdet på sina skulder nerskrivna och staten bör givetvis ha första tjing på framtida intäkter. Se vidare vad Rauh och Zingales skriver om detta.
Jonas Vlachos
13 januari 2009 vid 13:42
Ari
Din kommentar tyder på en enkel verklighetsbild.
Med tvång.
I en demokrati har man valt sina ledare som då har givits rätten att bolla med gemensamt kapital.
Således har man avsagt sig rätten till beslut i ett stort antal enskildheter.
Det andra alternativet är nämligen enkla och primitiva kulturer som i stort sett baseras på hämnd och /eller släktheder.
Anders B Westin
13 januari 2009 vid 13:58
Staten kommer förlora pengar hur de än agerar. Ska de gå till arbetslöshet, till att rädda extremt konkurrensutsatta företag eller finns det andra alternativ? Vi borde investera pengarna i andra företag som kan plocka upp kunskap som Saab/Volvo lämnar efter sig.
Camilla
13 januari 2009 vid 14:11
Jag begriper inte det här kunskapsförlustargumentet riktigt. Det kan ju inte vara de övergripande kunskaperna om att driva ett bilföretag, eftersom Saab/Volvo inte har gått bra. Om de hade haft de kunskaperna hade de ju lyckats. Som Camilla säger bör vi satsa på andra hästar istället, om vi skall satsa pengar.
Om det rör sig om detaljkunskaper om exempelvis konstruktion, termodynamik och reglerteknik, så är de ju förhoppningsvis dokumenterade och data kan plockas upp och säljas vidare av moderbolagen om någon idé verkar ha potential. Sådant bör ju komma fram vid konkursutredningen när fordringsägare skall ha sitt.
I sista hand finns ju alltid de anställda kvar och kan tillämpa de kunskaper de besitter någon annanstans. Allt sammantaget ser jag inte hur det här ”kunskapsförlustargumentet” kan vara värt speciellt mycket utom som en alarmistisk bild man kan måla upp.
Till Anders.
Vad gör jag om jag vill gå ur den där gemenskapen och inte bidra till det gemensamma kapitalet? Har jag det valet? Och om inte, varför har jag inte det? Om jag inte aktivt röstat för det ena eller andra alternativet så borde jag ju faktiskt få ”opt out” om jag vill. Det går ju inte att hävda att någon förfader till mig har avsagt sig rätten att ta beslut angående de här enskildheterna för tid och evighet…
Gustav
13 januari 2009 vid 14:49
Gustav
Det är tungt att vara människa. Att vara tvungen att underordna sig helheten.
Jag brukar gå ut i skogen och djupandas. Titta på stjärnorna och tänka på att pengar enbart är en konstruktion som skapat oss möjligheten att slippa kriga med våld.
På sjuttiotalet fanns en sväng med ”back to basic”.
Folk flyttade ut i skogen i kollektiv och försökte leva utan pengar och andras påverkan.
Det tog dock av någon anledning slut.
Det vart nog lite tung och med tiden genuint ensamt.
Dessutom så såg dom säker att dom andra som inordnade sig i ”ekluten” hade råd med snyggare bilar.
Anders B Westin
13 januari 2009 vid 15:08
Ännu ett argument mot stöd till bilindustrin är ju klimatfrågan. Som second-best lösning alltså. Ännu bättre vore att höja koldioxidskatten.
Anton
13 januari 2009 vid 15:46
Argumententen att man tappar Kunskap och att pengarna genom att de inte blir arbetslösa räddar ekonomin. Visar, tycker jag. Att man tänker Politiskt och inte Ekonomiskt.
För just de individerna kan ju ta sig till ny kunskap, men även använda den gamla till nya projekt.
Som i sin tur mycket väl kan ge jobb och inkomster för framtiden, genom att bryta ny mark.
Nöden, är uppfinningsrikedomens moder.
Halldin
13 januari 2009 vid 17:06
Kul att se nya argument och att se de gamla argumenten sättas under luppen.
Jonas: Du har en bra poäng i att stöd kan ges på olika sätt, och att det bästa sättet, för att använda Rauh och Zingales liknelse, inte är att ge pengar till en tung missbrukare med no strings attached. En ordnad konkurs framstår därför som mer effektivt än en statlig miljardrullning med oklara syften och utsikter.
En skillnad mellan Sverige och USA är dock att GM, Ford och Chrysler är väldigt mycket större och mer diversifierade än Saab och Volvo, så det finns nog större utsikter för att de vassaste delarna av ett konkursat GM ska kunna resa sig ur askan än att någon del av lilla Saab ska göra det. I Saabs fall är ju frågan om det ens finns någon del som är eller kan tänkas bli lönsam.
Henrik Jordahl
13 januari 2009 vid 18:58
Skulle inte Volvo LV och Saab Aerospace kunna klara sig och rekonstrueras efter en konkurs?
Jenny
14 januari 2009 vid 0:54
Jenny: Jag talar om personbilarna – Saab Automobile och Volvo Personvagnar (vilket kanske kunde framgått tydligare). Volvo LV och Saab AB är så vitt jag vet inte konkursmässiga.
Henrik Jordahl
14 januari 2009 vid 2:00